Tag: Alperna

  • Topplista: 10 skidorter där du får extra wellness på köpet

    Topplista: 10 skidorter där du får extra wellness på köpet

    Skidsemester har blivit så mycket mer än snabba åk och afterski. I dag lockar många skidorter med välgörande upplevelser som sträcker sig långt bortom backen. RES listar tio favoriter i Europa.

    För många är wellness en central del av upplevelsen på skidresan. Att återhämta sig i varma källor efter en dag i snön, hitta stillheten i ett yogapass på en bergstopp eller stärka kroppen med kallbad är numera nästan lika självklart som att spänna på sig skidorna. 

    Foto: Press.
     

    1. Riksgränsen i Sverige

    Norr om polcirkeln, där fjällen sträcker sig långt bortom horisonten, erbjuder Riksgränsen intill norska gräsen en skidupplevelse som på många sätt är utöver det vanliga. Här är naturen både rå och rogivande, perfekt för en wellnesspaus efter skidåkningen.

    Meteorologen Ski Lodge, en av ortens mest charmiga boenden, erbjuder en historisk miljö med bastu och personlig service. Den äkta nordiska upplevelsen fulländas med guidade vinterbad och fjällturer som ger en ny dimension av frisk luft och livskraft.

    Boka rum på Meteorologen till bäst pris här

    Foto: Gasteinertal Tourismus GmbH.
     

    2. Bad Gastein i Österrike

    Mitt i spektakulära Bad Gastein finns Felsentherme, en termalanläggning bokstavligen insprängd i klippan. En plats att glida ner i varmt, mineralrikt vatten och blicka ut över snötäckta toppar medan ångan stiger i den kalla luften.

    För dig som vill kombinera spa och lyxigt boende erbjuder flera hotell i området paket med både inträde till Felsentherme och skön avkoppling efter en dag i backarna. I närheten ligger exempelvis designhotellet The Cōmodo som i sig erbjuder en omfattande wellnessupplevelse, som går att anpassa individuellt, med Gasteins termalvatten.

    Boka rum på The Cōmodo till bäst pris här

    Foto: Leukerbad Therme. 
     

    3. Leukerbad i Schweiz

    Schweiziska Leukerbad är en pärla för wellnessälskare som redan de gamla romarna kände till. Utbudet är med andra ord stort i en av Alpernas främsta kurorter med tusenåriga anor. Ett hett tips är att flyta i de uppvärmda utomhuspoolerna på Leukerbad Therme eller Walliser Alpentherme & Spa där de sköna vattenupplevelserna ringas in av dramatiska bergstoppar.

    De närliggande hotellen erbjuder spapaket och behandlingar som kombinerar hydroterapi, sportmassage och avkopplande basturitualer – den perfekta återhämtningen för trötta skidmuskler. Vi trivs särskilt bra på Therme51°, döpt efter den temperatur Laukerbads mineralrika källvatten har när det kommer ur jordens inre.

    Boka rum på Therme51° till bäst pris här 

    Foto: The Capra.
     

    Foto: The Yoga House.
     

    4. Saas-Fee i Schweiz

    För dig som vill kombinera skidåkning med mindfulness är Saas-Fee ett perfekt val. På orten erbjuds guidade snöskovandringar genom de snöklädda alplandskapen – följt av yoga med panoramavy över glaciärerna. Boka till exempel en yogaklass med lokala instruktören Isabella Bumann som på The Yoga House erbjuder många olika typer av klasser med fokus på att stärka kropp och sinne efter skidåkning.

    Vad gäller bra spahotell har The Capra Saas-Fee enastående behandlingar inspirerade av lokala örter och mineraler. Det har en omfattande wellnessavdelning med bastur, ångbad och pool. 

    Hitta rum på The Capra Saas-Fee till bäst pris här

    Foto: Oberstaufen Tourismus GmbH.
     

    5. Oberstaufen i Tyskland

    Oberstaufen är på många sätt synonymt med helande och återhämtning, tack vare sin kända schrothkur. Denna traditionella detoxmetod kombinerar lätt kost, inpackningar av kroppen och lymfmassage för att, som man säger, ge ny energi och återställa olika balanser.

    Både Hotel Kronenhof och Hotel Dein Engel erbjuder specialiserade program där du kan varva skidåkning med sådana hälsofrämjande behandlingar, bastubad och till och med ayurvediska retreats. 

    Boka rum på Hotel Kronenhof till bäst pris här

    Boka rum på Hotel Dein Engel till bäst pris här

    Foto: Das Graseck.
     

    6. Garmisch-Partenkirchen i Tyskland

    I Bayerns mest ikoniska skidort finns alpina span i absolut världsklass.

    Obermühle har en imponerande wellnessavdelning med panoramabastur och örtdoftande ångbad, medan Das Graseck erbjuder avskildhet, frisk alpluft och behandlingar baserade på lokala medicinalväxter.

    Boka rum på Obermühle till bäst pris här

    Boka rum på Das Graseck till bäst pris här

    Foto: Press.
     

    7. Les Menuires i Frankrike

    I april varje år förvandlas Les Menuires och Saint-Martin-de-Belleville i De Tre Dalarna till något av wellnessdestination för skidåkande yogis. Här bjuds nämligen yoga på 2 800 meters höjd. Meditation vid solnedgången. Gong baths. Naturvandringar. Och riktigt djupa andetag i ren bergsluft, om och om igen.

    Allt detta ingår nämligen i eventet Yogiski som i år infaller 6-11 april. Det arrangeras i samarbete med olika yogainstruktörer och wellnessexperter; i år är det Caroline Perrineau och Mathilde Guibert som står vid rodret.

    Oavsett om du deltar i Yogiski eller ej är Higalik Hotel utmärkt för välgörande upplevelser när skidåkningen är slut för dagen. Spat är stort och modernt, har hamam och bastu, och erbjuder behandlingar i samarbete med franska skönhetsmärket Sothys.

    Boka rum på Higalik till bäst pris här

    Foto: Les Thermes.
     

    8. Saint-Gervais i Frankrike

    Saint-Gervais är känt för sina naturliga varma källor vilka lockat människor som sökt dess helande ändamål sedan 1806. På Les Thermes Saint-Gervais Mont Blanc finns sådana termalbad, olika typer av vattenterapier så som floatingtanks och bastu med utsikt över Mont Blanc-massivet.

    Anläggningen är än i dag en av regionens mest välkända och har särskilt gott rykte vad gäller att lindra stress och muskelspänningar. Men det finns också dem som kommer hit efter att till exempel ha genomgått cancerbehandlingar.

    Om du vill bo nära Les Thermes Saint-Gervais Mont Blanc finns flera alternativ. Bland annat femstjärnan Armancette Hotel som också har lyxiga spafaciliteter. Eller det lite mer intima boutiqueboendet Hôtel La Féline Blanche som också har nära till skidbackarna.

    Boka rum på Armancette till bäst pris här

    Boka rum på La Féline Blanche till bäst pris

    Foto: Das Cental.
     

    9. Sölden i Österrike

    Aqua Dome i Sölden är en av Österrikes främsta spaanläggningar – och här erbjuds Wim Hof-kurser under vilka du på djupet lär dig andningstekniker, inte minst för att kunna ta längre kalla dopp för att stärka kropp och sinne.

    För att förlänga upplevelsen rekommenderas boende på spahotellet Das Central vars eget spa Summit har en 17 meter lång infinitypool med utsikt över Sölden.

    Boka rum på Das Central till bäst pris här

    Foto: Press.
     

    10. Forestis i Italien

    Historien är vid det här laget känd: mitt under pandemin öppnade Teresa och Stefan Unterthiner det exklusiva hotellet Forestis på massivet Ploses sydsida.

    “Stillhet är den nya lyxen” är hotellets filosofi, och här, på 1 800 meters höjd, råder en meditativ stämning. Hotellets spa på 2 000 kvm erbjuder keltiska wellnessritualer, skogsbad och yoga i naturen. Ett självklart val för återhämtning i de mäktiga Dolomiterna.

    Boka rum på Forestis till bäst pris här

    Foto: Press.

  • Skidåkning i franska Alperna: Fritt fall i La Clusaz

    Skidåkning i franska Alperna: Fritt fall i La Clusaz

    Med många mil utförsbackar och närproducerad gourmetmat kombinerar byn La Clusaz den bästa skidåkningen med lokala egenheter. RES knäppte på sig pjäxorna i en av franska Alpernas charmigaste doldisar.

    Text: Linda Iliste

    – Titta, där är Mont Blanc! 

    Aurélie Forge pekar glatt på det mytomspunna berget som i norr praktfullt reser på sig på andra sidan dalen. Via gondollift och en efterföljande hisnande stolslift har vi tillsammans med solbrända friåkare tagit oss upp på La Balmes toppstation, den högsta av de fem bergsmassiven i La Clusazs alpina skidområde.

    Stugor, hotell och restauranger har sedan länge försvunnit under oss och utsikten över taggiga krön känns oändlig. Både himlen och luften är klar. Vinterentusiasterna som kastar sig ned för La Balme ser ut som kulörta lyktor mot de vitpudrade branterna.

    Foto: Press / Laclusaz.com / C. Hudry.

    Aurélie, som är bosatt i La Clusaz och jobbar på byns turistkontor, har stått på ett par skidor sedan barnsben.

    – Jag tycker bäst om att åka utför La Balme eftersom det är den mest avancerade terrängen. De röda pisterna är perfekta för mig, men det finns svarta också, säger Aurélie.

    Tre byar, ett skidsystem

    Skidområdet består även av byarna Manigod, som delar samma skidsystem, och Le Grand Bornand som nås med skidbuss. Flest pister finns i La Clusaz.

    – Och den bästa off-pisten, fyller Aurélie i.

    Friåkarna lockas hit av de många fallen med orörd snö. Som mest ligger fallhöjden på 1 500 meter. Området är unikt på så vis att det går att uppleva de opistade områdena för att sedan slira rakt in i skidsystemet, ansenligt med ett sextiotal liftar, och ta en av dem upp igen. Trippen ned från La Balme är svindlande snabb och adrenalinstinn. Det känns onekligen i magen.

    Foto: Oleg Smirnov.

    La Clusaz känns i magen på flera olika sätt. För det är inte bara bergen som är höjdare utan även de kulinariska traditionerna. Som by är La Clusaz över fem hundra år gammal och långt innan skidliftarna började byggas på 1930-talet sjöd den av liv tack vare sina starka jordbrukstraditioner.

    Än i dag domineras området av bondgårdar. Osten reblochon, gjord på komjölk och med mild, nötig smak, är det regionala glansnumret. Bönderna är också anledningen till att tillväxten i La Clusaz alltid varit försiktig. Det finns helt enkelt inte speciellt mycket mark att bygga nya, vräkiga hotellkomplex på och La Clusaz kan fortsätta att vara en doldis med mycket stolthet.

    Foto: Press / Laclusaz.com / Pierre Maullet.

    Byns stocktimrade hus ligger utspridda bland smala gator med restauranger och små butiker, de flesta familjeägda. Mitt på torget sticker den ståtliga kyrkan upp, toppad med en tårtspira som syns från alla väderstreck. Stämningen är genuint lantligt fransk och som besökare sugs man in i den lokala livsstilen, snarare än tvärtom.

    La Clusazs sävlighet ska däremot inte misstas för lättja. Tempot liknar visserligen inte det som pågår i närliggande storfavoriter som Chamonix, men det råder ingen tvekan om att skidåkning tas på allra största allvar. Det är inte för inte som området fostrat världskända mästerskapshållare som Vincent Vittoz och Candide Thovex.

    Fenomenal off-pist

    En av många eldsjälar i byn är skidinstruktören Fabian som möter upp oss en tidig förmiddag. I vanliga fall tränar Fabian det franska landslaget, men han gillar att blanda upp den stenhårda träningen med att leka lite med vanliga dödliga åkare i backarna också. Efter ett par uppvärmande lätta turer runt Les Tollets insisterar Fabian på att vi ska ta gondolliften upp till Beauregard, bergstoppen som ligger närmast Manigodmassivet.

    Där springer jag på brittiska Mary. Hon åker till La Clusaz varje vinter.

    – Det jag tycker bäst om är att det finns något som passar alla utan att tumma på kvaliteten. Off-pisten är fenomenal, men även en nybörjare kan åka högt upp i systemet och få den särskilda känslan av Alperna eftersom det finns gröna backar till och med uppe på Beauregard.

    Foto: Shutterstock.

    Liftarna är knökfulla, men köerna går fort och humöret är glatt. Tyst stiger gondolen upp till fjället där solen strålar från koboltblå himmel. I lågt sänkta stolar lutar sig matta åkare tillbaka med ett glas vitt. Det är varmt i solen, men kyligt i luften. Kondensen rinner från deras glas. Vinerna på nästan alla menyer kommer från gårdar i Savoie och Jura, ett par timmar bort.

    Till skillnad från La Balme lockar Beauregard fler nybörjare och medelåkare av just det skäl som Mary tidigare nämnt. Via ett långt, blått stråk kan man härifrån susa vidare mot Domaine de L’Étales brantare sluttningar.

    Foto: Logan Stone.

    När eftermiddagens äventyr avrundas glider vi hela vägen fram till vår hotellentré. Après ski existerar förstås, och mest livat blir det på Les Cave, men det är åt backarna majoriteten ägnar sin energi. Och när solen börjar gå ner är sådant som en timmes massage på spa-anläggningen på Cristal, La Clusazs enda femstjärniga boende, mer populärt än att dra igång festen.

    Med darriga, men uppmjukade muskler smakar ölen framför en sprakande eldstad i lobbyn extra gott.

    Brett utbud vinteraktiviteter

    Den som däremot vill blanda utförsåkning med helt andra skidaktiviteter har också mycket att välja mellan. Ski joering, att kana fram på skidor efter makligt galopperande hästar, passar barnfamiljer, och längdskidåkningen över Les Confins och Plateau de Beauregard anses vara i världsklass. De välhållna skidspåren leder hela vägen förbi Le Grand Bornand.

    Det är också det charmigaste sättet att nå den lilla restaurangen La Ferme de Lormay i Le Bouchet-dalen. Här finns bara fyra bord i två rum på bottenvåningen i en gammal gård. I det första brinner en praktfull brasa, den enda ljussättningen vid sidan om fotogenlampor på de grova träborden.

    Foto: La Ferme de Lormay.

    Vi har sällskap av Stéphanie Pollet. Likt de flesta ortsbor är hon född på ett par skidor. Det är en sedvana Stéphanie nu sprider vidare till sina två söner, som trots att de inte ens fyllt en tvåsiffrig ålder åker off-pist med sin mamma. Något Stéphanie däremot inte gjort på länge är att besöka La Ferme de Lormay.

    ”Gourmetskidort”

    – Jag har inte varit här på 20 år, men allting ser precis likadant ut! utbrister hon glatt.

    Ägaren Albert intygar att det stämmer. Sedan öppningen i början av 1990-talet har han medvetet inte knåpat med vare sig inredning eller menyer, som är skrivna på gamla skärbrädor och innehåller traditionell, lokalt präglad mat.

    Foto: La Ferme de Lormay.

    – Det enda som ändras är att vi har en meny för vintern och en för sommaren, förklarar Albert.

    Tallrikarna dukas fram en och en. Blodkorv med stekt äpple och leverköttbullar med spenat, svampterrin och kokt purjolök i kall rödbetssås. Det smakar underbart.

    Innan vi hinner hugga in på de hembakade chokladkakorna och citronpajen med vaniljglass kommer Albert förbi vårt bord igen. Han bär på en bricka gnôle, sex flaskor med lokala dessertlikörer som plommonvin och génépi, gjort på femton olika örter. Den ultiama pièce de resistancen är förstås den berömda le vipère, alkoholen som serveras med en orm i flaskan. Den smakar inte lika underbart, men hör för många till att prova.

    Gemytlig stämning, utmärkt skidåkning för alla kunskapsnivåer, god mat och spännande viner – vi förstår precis varför La Clusaz fått smeknamnet ”gourmetskidort”.

    Foto: Karsten Winegeart.

  • Skidåkning i Schweiz – Jungfrau

    Skidåkning i Schweiz – Jungfrau

    Regionen Jungfrau i centrala Schweiz är ett av Alpernas mest spektakulära bergsområden. Nedanför det mytomspunna berget Eiger ligger flera klassiska skidorter och en mycket intressant bergshistoria.

    Text: Leslie Anthony Foto: Mattias Fredriksson

    På tyska kallas den för Nordwand, ”Norra väggen”, men de klättrare som flockades vid det schweiziska berget Eiger i början av det förra seklet hade ett annat namn på dess nordsida – Mordwand, ”Dödsväggen”. Det har förstås sin förklaring. Det dröjde nämligen ända till 1938 innan Mordwand slutligen bestegs och dessförinnan hade berget, genom laviner, stenras och plötsliga temperaturskillnader, tagit många klättrares liv. Från 1935 och fram till den lyckade bestigningen dog inte mindre än åtta personer i sin strävan efter att bli först upp till toppen.

    Men detta tycktes inte ha någon avskräckande effekt. Tvärtom strömmade klättrare från hela Europa till Eiger för att lösa det som kom att kallas för ”Alpernas sista problem”. Och det drama som utspelades på berget fick även övrig turism att blomstra. Med klättrarna i farten reste nu folk till Berner Oberland, inte bara för den friska alpluften och den fantastiska utsikten över Eiger, Mönch och Jungfrau, utan även för att få en glimt av skådespelet på Mordwand. Flera dödsfall och dramatiska räddningsaktioner under den här perioden bevittnades genom de teleskop som ställts upp på terrasserna och kaféerna i Kleine Scheidegg, en hotell- och restaurangby i närheten av den plats som samtliga bestigningsförsök utgick ifrån. Turisterna kom också för att åka Jungfraubanan, detta under av ingenjörskonst som sicksackar sig genom de tre topparnas inre och ända upp till Jungfraujoch, som på 3 456 meters höjd är Europas högst belägna järnvägsstation. Stora fönster höggs fram i berget och genom dessa kunde passagerarna på tåget ibland få se klättrare räddas efter misslyckade försök att nå toppen.

    Det var tack vare britterna och deras växande intresse för klättring och vandring i bergen som Berner Oberland, och framför allt Jungfrauregionen, slog igenom som turistdestination. Den brittiska entusiasmen tog sig till och med litterära yttringar, bland annat i form av att Sir Arthur Conan Doyle valde Reichenbachfallen utanför orten Meiringen som platsen där Sherlock Holmes fingerade sin egen död. Thomas Cooks och Henry Lunns resebyråer arrangerade de första organiserade semesterresorna till regionen och den senare blev särskilt förtjust i Mürren, en liten by belägen likt ett fågelnäste bland klipporna ovanför Lauterbrunnendalen. Till en början transporterades de rika resenärerna i bärstolar längs de klippiga stigarna upp till byn, men Mürren blev snart så populär att den förärades en egen järnvägsstation.

    Landmärket Grand Palace Hotel (som senare döptes om till Alpin Palace) öppnade redan 1847, långt före Lunns tid, men det skulle dröja innan det pampiga hotellet, där varje rum ståtade med en majestätisk utsikt över Eigermassivet, fick gäster i mängder även på vintern. Där och då var Jungfrauregionen nämligen en utpräglad sommardestination, det var inte förrän 1910 som Lunn lyckades övertyga järnvägsägaren om att hålla rälsen öppen även vintertid. Lunn trodde stenhårt på den norska ”nymodigheten” skidor och det visade sig vara ett lyckodrag. Världens första moderna skidort var född och Mürrens succé kom att inspirera andra platser runt om i Alperna och inte minst förändra turismen i Jungfrau i grunden.

    Allt detta tänker jag på när jag vandrar längs de snötäckta gatorna i Grindelwald som i dag är Jungfraus största skidort. Grindelwald är en alpby med snart 900-åriga anor och bland dess invånare genom åren märks kompositören Richard Wagner som fann inspiration till sin musik här och som faktiskt tillbringade större delen av sitt liv i Grindelwald. Om det är sant eller inte ska jag låta var osagt, men det sägs att engelsmannen Gerald Fox var den förste att åka skidor på just den här platsen. Enligt en ofta berättad historia satte Fox på sig ett par skidor på sitt hotellrum 1881 och vandrade sedan genom baren till närmaste backe med skidorna på fötterna. Mina bär jag dock över axeln och jag har heller inte särskilt långt att gå. Bara ett stenkast från Selfness Hotel Eiger där jag bor ligger tågstationen där jag hoppar på Wengernalpbanan som stod färdig 1893.

    Kleine Scheidegg reser sig 2 061 meter över havet över den platå som sträcker sig mellan Grindelwald och Wengen. Den här dagen tycks det vara lika delar skidåkare och turister på tåget och de senare hoppas förstås på att dels beskåda bergen på nära håll, dels få en glimt av anrika Hotel Bellevue. Vissa ska säkerligen också åka vidare med Jungfraubanan för att blicka ut över de 4 000 meter höga topparna och det hav av is som utgör början av Aletschglaciären, som 20 kilometer lång är Alpernas största av sitt slag.

    När tåget är framme beger jag mig till Salzeggliften som tar mig upp till Eigers fot. Väl där förstår man, förmodligen bättre än någon annanstans, hur berget fått sitt namn. En eiger är jättelikt troll och namnet är synnerligen passande. Efter några åk i den eviga skugga som berget kastar över backarna tar jag mig sedan tillbaka till tågstationen och slår mig ner med en kaffe med schnaps som jag dricker med blicken fäst på Eiger. Det ikoniska berget lockar fortfarande människor i massor, men i dag är det inte längre en plats där klättrare och natur möts i tyst vördnad utan i stället en lekpark för extremsportare från hela världen där saker som speed climbing, speed flying och base jumping står på programmet.

    Grindelwald är berömt för Europas längsta gondolbana och i övrigt hittar man det man kan förvänta sig av en modern skidort. Jag tillbringar hela den andra dagen i ”First area” en bit upp från stadskärnan med mängder av liftar och ett stort utbud av skidåkning i soldränkta backar. Tillbaka i byn provar jag sedan på Velogemelsläde, en sorts skoter på skidor som ortsborna tagit sig fram med i över ett sekel. Om jag hade haft tid för en riktig utmaning hade jag kunnat ta den till världens längsta kälkbacke, den 15 kilometer långa Big Pinterfritz, men det har jag tyvärr inte. Mina vänner pockar på uppmärksamhet. Jag behöver få min dos av nattliv och ingen annanstans under resan ges bättre möjligheter än på Grindelwalds restauranger, barer och nattklubbar.

    I traditionella och bilfria Wengen är atmosfären en annan än i Grindelwald. Belägen i en svag sluttning vid Jungfraus fot var Wengen ett litet bondesamhälle långt före skidåkningen kom till dessa breddgrader. Det är fortfarande litet, men de stora, viktorianska hotellen får byn att se större ut. Wengen är inte vackert på det puttenuttiga viset, men charmigt och avslappnat. Den korta gågatan är byns pulsåder och längs den breder en skridskorink, en nybörjarbacke och flera affärer och hotell i schweizerstil ut sig.

    Som så många andra byar här omkring går det inte att åka bil hit utan till Wengen tar man sig med tåg. Mer äventyrslystna skidåkare har begränsade möjligheter att utmana sig själva, men familjevänliga Wengen är idealiskt för den som vill njuta av en typisk schweizisk skidsemester. Därför har orten också varit en favorit bland brittiska resenärer ända sedan Cooks och Lunns dagar. Sömlöst sammanlänkad med grannen Grindelwald erbjuder Wengen stora skidområden i ovanligt vackra omgivningar. Kvällstid är den dock inte mycket att hurra för. Förutom under Lauberhorns årliga världscupslalom, det vill säga. Den brukar bevittnas av omkring 60 000 personer och beroende på hur de schweiziska åkarna presterar blir festerna efteråt sedan olika långa. Går det bra är det många som missar sista tåget och i stället stannar kvar för att festa i Wengen hela natten.

    Utsikten är vacker, men det tar ett tag att sig med tåg från Wengen till backarna i Kleine Scheidegg. Den som vill åka skidor så tidigt som möjligt gör därför bäst i att ta linbanan till Mannlichen som ligger halvvägs mellan de två skidorterna. Jag får en underbar dag i snön och åker från ett område till ett annat och sedan tillbaka igen. Jag släpper aldrig Eiger ur sikte. Eller är det trollet som tittar på mig?

    Min sista dag i Jungfrau tillbringar jag i Mürren. Dit tar jag mig genom att först ta spårvagnen från Lauterbrunnen till Grütschalp och därifrån vidare med ett pittoreskt trätåg. I Mürren finns mycket att göra. Minst sagt – och sport står i centrum. Tennis, vandring, klättring och glidflygning sommartid. Curling, skridskor, snowboard och utförs- och längdskidåkning på vintern. Dessutom finns här ett sportcenter som rymmer en olympisk simbassäng, jacuzzi, bastu, gym och squashbanor. Men själv är jag förstås här för att ta mig an Mürrens berömda pister.

    Med linbanans hjälp tar jag mig upp på det 2 969 meter höga berget Schilthorn där jag välkomnas av den roterande restaurangen Piz Gloria. Piz Gloria bjuder på utsikt över ett närmast osannolikt landskap där scener från James Bond-filmen I hennes majestäts hemliga tjänst spelades in. Vyerna över Eiger, Mönch och Jungfrau är de bästa av alla jag stött på och efter den sena lunchen dröjer jag mig kvar. Länge.

    Fast det inte har snöat på en vecka kan jag åka mina sista åk för dagen i underbart puder i det amfiteaterliknande Sonnenbergområdet. Och tillbaka på hotellet hinner jag dra undan gardinerna precis i tid för att få se den första alpglöden lägga sig över Eiger. När det rosafärgade naturfenomenet kryper ned över snöområdet som går under namnet ”Den vita spindeln” påminns jag återigen om Jungfraus stolta alpina arv.

    Medan många av Europas högsta toppar bestegs under alpinismens gyllene era i mitten av 1800-talet förblev alltså Eigers norra sida obesegrad. Österrikaren Heinrich Harrers Den vita spindeln är en klassisk bergsklättringsroman som berättar historien om den första gången som Mordwand bestegs, en av historiens mest legendariska och framför allt skrämmande klättringar. Harrer, som också skrev Sju år i Tibet, var med i den kvartett som först lyckades att ta sig upp för den tidigare oåtkomliga toppen.

    Harrer var en mästerlig skidåkare, men bergsklättring var hans verkliga passion. Han visste att en extraordinär bedrift hemma i Alperna kunde ge honom en plats på en eftertraktad Himalayaexpedition och därför reste han och vännen Fritz Kasparek till Kleine Scheidegg i juli 1938 för att ta sig an den närmast vertikala väggen. Halvvägs till toppen träffade de två på en erfaren tysk duo bestående av Ludwig Vörg och Anderl Heckmair som även de hoppades att bli först upp för Mordwand. De fyra beslutade sig för att slå sina påsar ihop. Under den fyra dagar långa klättringen fastnade kvartetten i en lavin, men lyckades klara sig från att svepas med. Klockan fyra på eftermiddagen den 24 juli nådde de slutligen sitt mål och tog sig sedan ned igen genom en snöstorm längs den betydligt enklare västra vägen.

    Mordwand var åter Nordwand. Inte längre en dödens plats utan i stället en att förknippa med liv, skönhet och stora bedrifter. Ja, sådant som Jungfrauregionen har återspeglat ända sedan dess.

     

    Guide Jungfrau

    Boende

    Griwarent Holiday Homes, Grindelwald

    För större sällskap är dessa underbara stugor ett mer prisvärt alternativ än hotell. Stugorna är utrustade med riktigt bra kök och är centralt belägna precis utanför Grindelwalds livligaste delar.
    Dorfstrasse 118, Grindelwald

    Lediga rum & priser i Grindewald

    Hotel Bellevue des Alpes, Kleine Scheidegg

    Kleine Scheidegg ståtar med ett av de få storslagna 1800-talshotellen som fortfarande finns kvar i området. Hotel Bellevue des Alpes är fyrstjärnigt och utsågs 2011 till Swiss Historic Hotel of the Year.
    Kleine Scheidegg

    Lediga rum & priser i Kleine Scheidegg

    Hotel Belvédère, Wengen

    Ett hotell i bästa jugendstil med generöst tilltagna lounger, en mysig bar och en uteplats som – förstås – har en fantastisk utsikt.
    Galliweidli 1440A, Wengen
    Lediga rum & priser i Wengen

    Hotel Eiger, Mürren

    Allt du kan önska dig av ett klassiskt hotell, men samtidigt uppdaterat för samtiden med renoverade rum och ett Wallners-tema. Och utsikten, ja, den är ju fortfarande lika otrolig som den alltid har varit.
    Aegerten, Mürren

    Lediga rum & priser i Mürren

     

    Äta & dricka

    Barry’s Restaurant, Grindelwald

    Selfness Hotel Eiger i Grindelwald rymmer en restaurang som serverar modern mat i rustik miljö där inredningen går i trä. Vem är då Barry? Jo, en berömd Sankt Bernhardshund.
    Dorfstrasse 92, Grindelwald
    eiger-grindelwald.ch

    Hotel Eiger Saal Dining Room, Mürren

    Mürren har också sitt Hotel Eiger och dess stora matsal återspeglar verkligen ortens forna elegans med elegant europeisk mat och fransk service. Här känner du dig som James Bond ute på uppdrag.
    Aegerten, Mürren
    hoteleiger.com

    Roestizza, Kleine Scheideggs

    En verklig klassiker är att beställa in rösti på Roestizza som ligger i Kleine Scheideggs tågstation. Här äter du på 2 061 meters höjd, mitt i traktens livligaste vimmel av skidåkare som tågar mellan de olika skidorterna.
    Kleine Scheidegg
    bahnhof-scheidegg.ch

     

    Allmän information:

    myswitzerland.com
    grindelwald.ch
    wengen.ch
    mymuerren.ch
    touristikmuseum.ch
    jungfraualetsch.ch
    jungfraubahn.ch

     

  • Courmayeur – Skidåkning på italienska

    Courmayeur – Skidåkning på italienska

    Courmayeur ligger på solsidan av Mont Blanc, högt upp i Aostadalen i Italien. Av någon märklig anledning har orten hamnat i skuggan av sin berömda granne på andra sidan tunneln. Följ med till en av Alpernas klassiker som bjuder på skidåkning och mat i världsklass

    Text: Kristoffer Frenkel
    Foto: Mattias Fredriksson

    Hotell i Courmayeur

    Inte kan en tunnel göra så stor skillnad? Det är frågan vi ställer oss när vi rullar igenom den nästan tolv kilometer långa Mont Blanctunneln, som binder samman Frankrike och Italien. På ena sidan ligger storebror Chamonix, alpinismens huvudstad som återkommande har röstats fram till en av världens bästa skidorter, tillika många svenskars favoritskidort. På andra sidan, i den vackra Aostadalen, ligger italienska Courmayeur, lillebrodern som under årens lopp fört en betydligt tystare tillvaro i media. Orten har mest varit känd bland Chamonix’s bergsguider som åker hit när snön är uppkörd på den franska sidan. Men de pratar aldrig högt om platsen och vad den har att erbjuda. Hemligheten verkar knappt ha tagit sig igenom tunneln.

    I Courmayeur saknas konkurrens om snön, bemötandet är personligt, köerna är korta och maten är magisk. Beresta matintresserade skidåkare menar att här finns Europas, kanske världens bästa backrestauranger alla kategorier. Kombinationen av matlagningstradition, god tillgång på bra råvaror och ett krävande klientel av tillresande Milanobor resulterar i menyer och vinlistor som får den mest hugade restaurangbesökaren att dregla av hunger. Allt medan skidorna står parkerade utanför dörren och backar och offpist förblir orört. Upp till skidsystemet tar man antingen kabinbana eller gondol och nere vid foten av berget ligger själva byn som mestadels består av gamla vackra stenhus dit rika storstadsbor åker på helgen för att lämna stadens buller och insupa alpluft.

    Solens varma strålar lyser. Det doftar bränd koda och bark i luften. Ljudet från sittliften Pra Neyrons vändkors drunknar i fåglar som kvittrar ikapp när människor går av den lätt luggslitna sittliften. En gråhårig skidlärare, eller ”maestro di ski” som det kallas här, åker runda skidlärarsvängar med sin silverhårige klient. Båda är läderbruna i sina mösslösa uppenbarelser och har vit zinkpasta på läpparna samt ett par tonade pilotglasögon på näsan. Trots att armar bäst hålls stilla när man åker skidor gestikulerar båda med fingrarna tätt hopknutna i takt med sina engagerade röster. En riktig italienare åker skidor likadant som han kör bil eller pratar med andra människor, yvigt signalerandes med händer och kropp. Varför förneka sig bara för att man har ett skidställ på kroppen?

    Offpiståkningen i Courmayeur är svårslagen och har varit känd bland mer initierade skidåkare under en längre tid. Men berget kan även erbjuda några av Italiens mest välpreparerade backar. Pisterna är breda, jämna och har en konkav lutning som gör att man ser långt ner för backen utan att överraskas av några ovälkomna krön när man ligger i djupa carvingsvängar. Bäst är dem på morgonen, då varken italienska skidor eller solen har hunnit påverka de sydsluttande backarna. Pisten Aretù är bred som en fotbollsplan, lutar brant och har en naturligt böljande form som gör att även de mer vana skidåkarna får en utmaning.

    Efter att vi har gjort en handfull åk i den branta och breda backen låter vi våra skidspetsar fortsätta nedför berget, förbi Aretù, över Checrouit till den lilla backrestaurangen Chiecco. Det är dags för dagens andra espresso och en lättare antipasto innan vinlunchen tar vid. Vi har snabbt kommit in i den italienska lunken med fokus på umgänge, mat och skidåkning. Som fallhöjdsräknande nordbo är det lätt att glömma bort att skidåkning är en lagsport och inget hundrameterslopp där den som kommer ner först är bäst. Det bästa åket görs helt enkelt aldrig på egen hand utan det är resan som är målet. Något som italienarna fattade för länge sedan.

    Chiecco drivs av Anna och Paolo, ett väderbitet italienskt par i fyrtioplusåldern som lämnade sin hemstad i södra Italien för att uppfylla drömmen om ”att servera den bästa maten i Aosta”. Om du bara ska äta mat en gång till i ditt skidåkande liv så bör det vara på Chiecco. Problemet är bara att kön för att få sittplats är lika lång som kvittot du går ut med efteråt. Ett framgångsrikt koncept är att åka dit innan klockan elva eller efter två. Kommer du dit däremellan kan du med lätthet bli sittandes och vänta antingen på bord eller mat i flera timmar.

    Att äta på Chiecco är lika mycket en upplevelse för smaklökarna som för känslolivet. Det hör inte till ovanligheterna att Anna och Paolo bråkar öppet på den altanliknande uteserveringen och har du (o)tur hamnar du i skottlinjen för en flygande handduk ackompanjerad av en salva svordomar som sätter punkt för bråket. Relationsbråken mellan paret är som fonden i den italienska gryta som når sitt crescendo på Chieccos terrass. Ingenstans summeras Italien och Courmayeur lika bra som på denna uteservering. En sol som lyser och steker våra bleka skandinaviska ansikten, en lätt doft av sololja och knarr från fötter som rör sig i uppknäppta pjäxor, slammer från det vita porslinet och klingandet av vinglas som töms i jakten på nästa klunk Barolo. För varje glas vi dricker stiger ljudnivån i vår konversation och våra armar som tidigare var förseglade på bordet börjar gestikulera och innan espresson hunnit landa på bordet har allas fingrar och händer rört sig i en rörelse fram och tillbaka framför mun och näsa för att understryka vikten av det vi säger. Det italienska kynnet smittar av sig.

    De dagar då Anna inte kan erbjuda ett bord är Maison Vieille ett annat alternativ. Även om maten inte håller samma höga klass som på Chiecco är bemötandet personligt och det man saknar i kreativitet i köket kompenseras istället av den italienska discomusiken som strömmar ur högtalarna och som återkommande får de besökande pantertanterna och farbröderna från Milano att på italienskt vis stå upp och svänga på höfterna i takt med musiken.

    Större delen av den liftburna skidåkningen sker i skidsystemet Courmayeur Checrouit. På den sydvända och solbadande platån, Plan Checrouit, som utgör samlingspunkten för många liftar samsas skidskolans elever, pälsklädda italienska pensionärer och trendiga tonåringar för att ta sig upp på berget. Den översta liften heter Arp. Storyn om liften är att den är så sliten att till och med det italienska liftfacket har satt stopp för sin personal att åka med den. Oavsett så stänger liftskötaren glatt dörren efter oss när vi har klivit på och skickar iväg oss med ett ”Ciao!”. Nu är jag inte expert på italienska säkerhetsföreskrifter, men en okulärbesiktning får mig att känna att facket nog har rätt. Hade det inte varit för de mäktiga åken som är tillgängliga från toppen – både exponerade snörännor och stora åk ner till botten av dalen – hade jag nog inte spenderat alltför mycket tid här.

    Vi avslutar vår sista dag med att leta oss ner för backen Arp Dolonne, som är både brantare och mer svårtillgänglig än det vi tidigare har åkt. Här ligger snön i skugga större delen av dagen och trots några dagars uppehåll hittar vi stora partier med orörd snö. Vi får möjlighet att leka extremåkare och hoppa över små klippor innan vi svischar in i smala rännor. Livet leker på toppen, men ju längre ner vi kommer, desto fler blir spåren och den sista sträckan är rena kriget av pucklar innan vi kommer ut vid lifthuset i botten av Dolonne. Svettiga och i behov av vätska går vi in till byn för ett styrkeglas i en soffa på Café Della Posta.

    Härinne har servitörerna på sig vita förkläden och ljusblå skjortor. Klientelet kan beskrivas som en mix av Milanobor med välskräddade kläder som tar sig ett glas rött innan middagen, medelklassfamiljer med känsla för stil och undantagsvis en och annan svettig svensk skidåkare. Oavsett vilken grupp man tillhör hälsar personalen artigt på alla som stiger in. Snabbt får vi en diger vinmeny i handen och lite antipasti på bordet medan vi väljer dryck. Insjunkna i de mjuka sofforna, med en begynnande stelhet i musklerna njuter vi av vårt vin. Trots att vädret inte har varit det mest gynnsamma har vi åkt både ospårat och manchester i backen varje dag. Aldrig har vi behövt slåss om platsen på berget som våra vänner i Chamonix, bara några kilometer bort.

    Italienarna krigar endast för en sak; en plats på en uteservering en solig dag. Skidåkning utanför pisten lämnar de åt oss andra. Brasan i hörnet sprakar och maten fortsätter att rulla in. Runt oss sitter brunbrända män och kvinnor och diskuterar livligt dagens åkning, relationer och vinet de dricker. Allt medan händerna och fingrar letar sig mot varandra som magneter framför ansiktet, innan de efter en kort sammanstötning slås isär och konversationen fortsätter, ännu mer passionerat, ännu mer intensivt. Precis som Italien ska vara.
    Tänk vad en tunnel kan göra.