Med många mil utförsbackar och närproducerad gourmetmat kombinerar byn La Clusaz den bästa skidåkningen med lokala egenheter. RES knäppte på sig pjäxorna i en av franska Alpernas charmigaste doldisar.

Text: Linda Iliste

– Titta, där är Mont Blanc! 

Aurélie Forge pekar glatt på det mytomspunna berget som i norr praktfullt reser på sig på andra sidan dalen. Via gondollift och en efterföljande hisnande stolslift har vi tillsammans med solbrända friåkare tagit oss upp på La Balmes toppstation, den högsta av de fem bergsmassiven i La Clusazs alpina skidområde.

Stugor, hotell och restauranger har sedan länge försvunnit under oss och utsikten över taggiga krön känns oändlig. Både himlen och luften är klar. Vinterentusiasterna som kastar sig ned för La Balme ser ut som kulörta lyktor mot de vitpudrade branterna.

Foto: Press / Laclusaz.com / C. Hudry.

Aurélie, som är bosatt i La Clusaz och jobbar på byns turistkontor, har stått på ett par skidor sedan barnsben.

– Jag tycker bäst om att åka utför La Balme eftersom det är den mest avancerade terrängen. De röda pisterna är perfekta för mig, men det finns svarta också, säger Aurélie.

Tre byar, ett skidsystem

Skidområdet består även av byarna Manigod, som delar samma skidsystem, och Le Grand Bornand som nås med skidbuss. Flest pister finns i La Clusaz.

– Och den bästa off-pisten, fyller Aurélie i.

Friåkarna lockas hit av de många fallen med orörd snö. Som mest ligger fallhöjden på 1 500 meter. Området är unikt på så vis att det går att uppleva de opistade områdena för att sedan slira rakt in i skidsystemet, ansenligt med ett sextiotal liftar, och ta en av dem upp igen. Trippen ned från La Balme är svindlande snabb och adrenalinstinn. Det känns onekligen i magen.

Foto: Oleg Smirnov.

La Clusaz känns i magen på flera olika sätt. För det är inte bara bergen som är höjdare utan även de kulinariska traditionerna. Som by är La Clusaz över fem hundra år gammal och långt innan skidliftarna började byggas på 1930-talet sjöd den av liv tack vare sina starka jordbrukstraditioner.

Än i dag domineras området av bondgårdar. Osten reblochon, gjord på komjölk och med mild, nötig smak, är det regionala glansnumret. Bönderna är också anledningen till att tillväxten i La Clusaz alltid varit försiktig. Det finns helt enkelt inte speciellt mycket mark att bygga nya, vräkiga hotellkomplex på och La Clusaz kan fortsätta att vara en doldis med mycket stolthet.

Foto: Press / Laclusaz.com / Pierre Maullet.

Byns stocktimrade hus ligger utspridda bland smala gator med restauranger och små butiker, de flesta familjeägda. Mitt på torget sticker den ståtliga kyrkan upp, toppad med en tårtspira som syns från alla väderstreck. Stämningen är genuint lantligt fransk och som besökare sugs man in i den lokala livsstilen, snarare än tvärtom.

La Clusazs sävlighet ska däremot inte misstas för lättja. Tempot liknar visserligen inte det som pågår i närliggande storfavoriter som Chamonix, men det råder ingen tvekan om att skidåkning tas på allra största allvar. Det är inte för inte som området fostrat världskända mästerskapshållare som Vincent Vittoz och Candide Thovex.

Fenomenal off-pist

En av många eldsjälar i byn är skidinstruktören Fabian som möter upp oss en tidig förmiddag. I vanliga fall tränar Fabian det franska landslaget, men han gillar att blanda upp den stenhårda träningen med att leka lite med vanliga dödliga åkare i backarna också. Efter ett par uppvärmande lätta turer runt Les Tollets insisterar Fabian på att vi ska ta gondolliften upp till Beauregard, bergstoppen som ligger närmast Manigodmassivet.

Där springer jag på brittiska Mary. Hon åker till La Clusaz varje vinter.

– Det jag tycker bäst om är att det finns något som passar alla utan att tumma på kvaliteten. Off-pisten är fenomenal, men även en nybörjare kan åka högt upp i systemet och få den särskilda känslan av Alperna eftersom det finns gröna backar till och med uppe på Beauregard.

Foto: Shutterstock.

Liftarna är knökfulla, men köerna går fort och humöret är glatt. Tyst stiger gondolen upp till fjället där solen strålar från koboltblå himmel. I lågt sänkta stolar lutar sig matta åkare tillbaka med ett glas vitt. Det är varmt i solen, men kyligt i luften. Kondensen rinner från deras glas. Vinerna på nästan alla menyer kommer från gårdar i Savoie och Jura, ett par timmar bort.

Till skillnad från La Balme lockar Beauregard fler nybörjare och medelåkare av just det skäl som Mary tidigare nämnt. Via ett långt, blått stråk kan man härifrån susa vidare mot Domaine de L’Étales brantare sluttningar.

Foto: Logan Stone.

När eftermiddagens äventyr avrundas glider vi hela vägen fram till vår hotellentré. Après ski existerar förstås, och mest livat blir det på Les Cave, men det är åt backarna majoriteten ägnar sin energi. Och när solen börjar gå ner är sådant som en timmes massage på spa-anläggningen på Cristal, La Clusazs enda femstjärniga boende, mer populärt än att dra igång festen.

Med darriga, men uppmjukade muskler smakar ölen framför en sprakande eldstad i lobbyn extra gott.

Brett utbud vinteraktiviteter

Den som däremot vill blanda utförsåkning med helt andra skidaktiviteter har också mycket att välja mellan. Ski joering, att kana fram på skidor efter makligt galopperande hästar, passar barnfamiljer, och längdskidåkningen över Les Confins och Plateau de Beauregard anses vara i världsklass. De välhållna skidspåren leder hela vägen förbi Le Grand Bornand.

Det är också det charmigaste sättet att nå den lilla restaurangen La Ferme de Lormay i Le Bouchet-dalen. Här finns bara fyra bord i två rum på bottenvåningen i en gammal gård. I det första brinner en praktfull brasa, den enda ljussättningen vid sidan om fotogenlampor på de grova träborden.

Foto: La Ferme de Lormay.

Vi har sällskap av Stéphanie Pollet. Likt de flesta ortsbor är hon född på ett par skidor. Det är en sedvana Stéphanie nu sprider vidare till sina två söner, som trots att de inte ens fyllt en tvåsiffrig ålder åker off-pist med sin mamma. Något Stéphanie däremot inte gjort på länge är att besöka La Ferme de Lormay.

”Gourmetskidort”

– Jag har inte varit här på 20 år, men allting ser precis likadant ut! utbrister hon glatt.

Ägaren Albert intygar att det stämmer. Sedan öppningen i början av 1990-talet har han medvetet inte knåpat med vare sig inredning eller menyer, som är skrivna på gamla skärbrädor och innehåller traditionell, lokalt präglad mat.

Foto: La Ferme de Lormay.

– Det enda som ändras är att vi har en meny för vintern och en för sommaren, förklarar Albert.

Tallrikarna dukas fram en och en. Blodkorv med stekt äpple och leverköttbullar med spenat, svampterrin och kokt purjolök i kall rödbetssås. Det smakar underbart.

Innan vi hinner hugga in på de hembakade chokladkakorna och citronpajen med vaniljglass kommer Albert förbi vårt bord igen. Han bär på en bricka gnôle, sex flaskor med lokala dessertlikörer som plommonvin och génépi, gjort på femton olika örter. Den ultiama pièce de resistancen är förstås den berömda le vipère, alkoholen som serveras med en orm i flaskan. Den smakar inte lika underbart, men hör för många till att prova.

Gemytlig stämning, utmärkt skidåkning för alla kunskapsnivåer, god mat och spännande viner – vi förstår precis varför La Clusaz fått smeknamnet ”gourmetskidort”.

Foto: Karsten Winegeart.