Tag: Borneo

  • Fem häftiga dykplatser världen runt

    Fem häftiga dykplatser världen runt

    På med cyklopet och fenorna. Här tipsar vi om fem coola dykplatser världen över: från grottdykning i Mexiko till fiskstim à la Hitta Nemo på Borneo. 

    Sipadan Island, Borneo

    Sipadan Island är i dykkretsar en mytomspunnen plats. Precis utanför den lilla ön i malaysiska delen av Borneo finner du en av världens bästa dykplatser. Vad man kan förvänta sig av en sådan plats? Bland annat ett lodrätt stup vars vägg täcks av koraller, hajar, sköldpaddor och stim av barracudor. Lär dig tecknet för nakensnäckor – du kommer att ha möjlighet att studera mängder av dessa under dina dyk här. Sedan 2002 finns vare sig restauranger eller boende på ön men ett tips är att bo på den närliggande ön Mabul. En i sig också magisk plats som lite påminner om en budgetvariant av Maldiverna med hus som ligger på pålar i vattnet.  

    Cenotes, Mexiko 

    På Yucatanhalvön i Mexiko gömmer sig en mängd cenotes, slukhål som har skapats när kalkstensberggrund rasat samman, inne i djungeln. Att dyka i en cenote är en upplevelse du aldrig glömmer. En känsla av att befinna sig på helt fel plats – men samtidigt så rätt. Att dyka i sötvatten kräver en lite annorlunda teknik än vad du är van vid från när du dyker i havet. Men har du cert: se till att boka in ett dyk. Att bara snorkla – som också erbjuds hos de olika turoperatörerna– är en inte alls lika mäktig upplevelse då du inte når lika långt in i grottsystemen.

    Hotell på Yucatanhalvön 

    Blue Hole, Belize 

    Blue Hole i Belize är egentligen ett slukhål. Vackrare sett från ovan än undifrån är det här dyket fortfarande ett måste att pricka av på alla dykares bucketlist. 40 meter ner är det här ett sätt att säga hej till underjorden.  

    Stora barriärrevet, Australien 

    Ett av världens kändaste rev och också världens största. 200 mil långt sträcker sig stora barriärrevet runt Australiens nordösta kust, från söder om Queensland till Papuabukten söder om Nya Guinea, Ytan täcker cirka 230 000 kvadratkilometer. Många dagsutflykter erbjuds, från exempelvis Cairns men den absolut vackraste dykningen finner du på de mer avlägsna reven. För att ta sig till dessa krävs att du bokar in dig på en så kallad liveboard i fyra till sju dagar. Då både bor och äter du på båten – och dyker såklart! 

    Röda havet, Egypten 

    Röda Havet är alla dykares drömdestination med berg av koraller och vackra fisktim. Många dykare utgår från Hurghada och Sharm el Sheik. Men som i Australien: ju längre ut du kommer desto vackrare och mer oförsörda rev kommer du att finna generellt. Därför kan det vara värt att välja att spendera några dagar på en liveboard. 

    Hotell i Hurghada

    Hotell i Sharm el Sheik

    Foton: IStock. 

  • Borneo – Djungelboken på riktigt

    Borneo – Djungelboken på riktigt

    Förtrollande gryningar över dimhöljd regnskog, nära möten med vilda orangutanger och bad i vattenfall. Borneo lockar med gröna äventyr i en av jordens häftigaste miljöer. Här får vi uppleva Djungelboken på riktigt.

    Text & foto: Roger Borgelid

    Hotell på Borneo

    Djungeln vaknar långt före gryningen. Ljuden från gibbonapornas kluckande skrik ackompanjeras av cikadornas symfoni och jag kan knappt skönja våra skepnader när vi sakta rör oss genom mörkret. Vi har startat tidigt för att få uppleva soluppgången och i samma stund som vi kliver ut på den första hängbron uppe i trädkronornas “canopy walk”, 30 meter ovanför marken, släpper natten sitt tag.

    Synen som möter oss är som hämtad ur en saga. Dimman dansar genom regnskogen som beslöjade älvor i gryningsljuset. Här och var reser sig några trädkronor ur täcket och bildar olika lager i landskapet, för att snart försvinna i dimman igen. Det känns som att befinna sig i ett ständigt skiftande konstverk och vi blir stående andlösa inför skådespelet. Det här är Borneo – när drömmen får leva.

     

     

    Få platser på jorden omges av ett sådant skimmer av mystik som världens tredje största ö. Det mytomspunna Borneo har i alla tider kittlat våra vildaste drömmar om otämjd djungel, huvudjägare och förunderligt djurliv. De senaste decennierna har bilden delvis raserats av skoningslös verklighet och Borneo har oftare förknippats med skogsskövlingar och oljepalmsplantage, där nära hälftens av öns tropiska skog har fallit offer för skogsbolagens motorsågar. Men just här i Danum Valley är paradiset intakt.

    Här i Shabas världsberömda naturreservat väntar jordens äldsta, ursprungliga regnskog, ofattbara 130 miljoner år gammal, fortfarande opåverkad av människan. Bara två timmars bilresa från den närmaste staden, Lahad Datu, kan vi ta del av djungeln som den alltid har varit, en bit av jorden så som den en gång skapades och på så vis nästan snudda vid tidernas begynnelse.

     

     

    Danum Valley rymmer också ett av vår planets artrikaste miljöer och äldsta ekosystem. På en yta av 44 000 hektar har man identifierat inte mindre än 320 olika fågelarter, 124 arter däggdjur, 72 arter ormar och över 200 växtarter per kvadratkilometer.

    – Den här skogen är ett himmelrike för allt levande. Varje varelse, varje djur, fågel och växt, lever i sitt naturliga habitat och samtliga spelar en viktig roll för att hålla regnskogens ekosystem intakt och levande. Det var så här jorden skapades för att vara, säger vår guide Calixtus, när vi efter soluppgången återvänder till lodgen för frukost.

    Calixtus Laudi föddes och växte upp i djungeln. Han tillhör det nomadiska Dusun-folket och fick som barn lära sig att spåra, jaga och sätta fällor i skogen. Under några demoraliserande vuxna år var han anställd på ett kontor, men blev olycklig av att vara instängd i en stad och återvände till det element där han hör hemma. Nu är han inne på sitt tjugonde år som guide för Borneo Rainforest Lodge – och likt en farsan Baloo ska han de kommande dagarna lära oss allt han kan om djungelns hemligheter.

     

     

    Han visar oss hur mimosaplantan försvinner när man rör den, vilka växter som är giftiga, vilka som kliar och sticks, hur man upptäcker en elefant i djungeln eftersom de märkligt nog inte går att höra trots sin storlek, vilken stam man ska knacka på för att påkalla uppmärksamhet om man går vilse (vilket aldrig händer i Danum Valley, då man alltid går med guide), vilket träslag som kistorna vid Sungai-folkets gravplats är byggda av och hur man känner skillnad på urindoften från en makakapa och en orangutang. Han låter oss smaka på vildväxande ingefära, visar insekter som kan krypa ihop som bollar och förmedlar statistik på regnskogens syreproduktion. Men framför allt har han en smått övernaturlig gåva att upptäcka djur långt innan någon annan. Och han gör det med en skön stajl.

    Vi kan vara ute på vandring utan en tillstymmelse till djurliv i den täta vegetationen, när han plötsligt kan stanna till, sniffa lite med näsan i luften och säga “longtail makak around”. Eller på ett avlägset prassel i trädkronornas lövverk utbrista: “orangutang… male!”.

    Som till exempel under den här första förmiddagen, då vi knappt har hunnit att lämna frukostbordet innan Calixtus exalterat viskar: “redleaf monkey with baby”. Och där, alldeles intill stigen, bara 100 meter från lodgen, sitter en familj röda apor i ett fruktträd och stirrar nyfiket på oss medan de äter. Den minsta svingar sig mellan grenarna för att, som Calixtus säger, showa – ja, apa sig, helt enkelt.

    Desto skyggare är orangutangen. Calixtus berättar att namnet orangutang kommer från när apan första gången upptäcktes för länge sedan. Då trodde infödingarna i byn att det var en människa som kom ut ur skogen. Därav orang (människa) utan (skog) – människa av skogen. Och visst är det lätt att känna släktskap med denna djungelns charmigaste karaktär.

    – De påminner väldigt mycket om oss, inte bara till utseendet utan också i beteende, säger Calixtus. När de ska sova bygger de sig en säng, med löv som både madrass och kudde, och precis som oss börjar de dagen med morgontoalett. De har också bra bordskick, till skillnad mot exempelvis makakapan som smaskar och skräpar ner. Orangutangen plockar upp efter sig. Och när det regnar använder den bananlöv som paraply.

    Orangutangen har blivit lite av en symbol för Borneo, som ett av skogskövlingens stora offer. När deras hem avverkas dör många av svält, andra skjuts och många blir föräldralösa. En del räddas i olika ekoprojekt, där Sepilok Rehabiliteringscenter är det mest kända. Där kan man som turist träffa aporna på nära håll, se dem matas och leka i träden – låt vara i en djurparksliknande miljö.

     

     

    Här i det vilda är orangutangen svårare att upptäcka. Ibland kan det gå en hel vecka utan att någon syns till i reservatet. Men vi har osannolik tur – eller om vi ska kalla det för Calixtus – och ser tre på två dagar. Den första redan när vi korsar Danum-floden och rör oss djupare in i skogen. Calixtus sätter näsan i vädret och vi anar utdelning. Och där, långt uppe i grönskan, skymtar vi den orangea pälsen. Först håller den sig på avstånd, besvärad över uppståndelsen nere på marken. Men när andra turistgrupper lämnar platsen vågar den sig närmare. Till slut hänger den i en gren alldeles ovanför oss, kliar sig på hakan och ser mig rakt i ögonen när jag höjer kameran – och jag bara väntar på att han ska ta tag i min arm och rycka med mig in i djungeln och sjunga “Försök inte lura mig gosse”…

    Ännu närmare bekantskap gör vi med regnskogens blodtörstigaste invånare. Vi hade blivit varnade för blodiglarna redan innan, till och med köpt särskilda blodigelstrumpor som ska knytas fast långt upp på benen ovanför byxorna för att skydda, vi har dragit åt skärp och trots hettan satt på dubbelt långärmat. Men det hjälper inte.

    De hänger från bladen längs stigarna som vajande tentakler i vittring efter blod och de hittar in överallt. Jag drar loss två stycken i armhålan och en annan på ett betydligt känsligare ställe, bara före lunch. Den ena är helt blodfylld och tjock som prinskorv. I början känns det obehagligt, men efter ett tag blir det vardag och nästan lite coolt. Och de är inte alls farliga, berättar Calixtus.

    – Tvärtom, så används de i många kulturer faktiskt i medicinskt syfte. De suger ut koagulerat blod och frigör ett ämne som gör att blodet ska fortsätta att cirkulera. Det gör att det ibland kan blöda flera dagar innan det läker, men det ger ingen infektion och är inte skadligt på något sätt.

     

     

    Den största utmaningen är annars värmen. Med 35 grader och en luftfuktighet på över 95 procent, är det nästan som att vandra runt i en ångbastu. Redan efter en timme kan jag vrida ur tröjan av svett. Allt blir blött. Inget torkar. Kläder ruttnar och får slängas.

    Kanske är det just detta som förvånar mig mest. Hur intensiv och påträngande djungeln är. Doften av förmultnelse, kakofonin av ljud, småkryp överallt, lianer som slingrar sig, växter som bränner, svampar som växer, termiter som äter – allt i ett ständigt pågående och närmast skönjbart kretslopp av liv och död.

    Men vi har våra oaser. Efter tre timmars vandring kommer vi fram till ett vattenfall med en naturlig pool nedanför och vi kastar oss i det svalkande vattnet, känner det skölja över våra heta kroppar, samtidigt som vi låter småfisk nafsa på våra fötter i en slags levande jacuzzi.

    Och så har vi förstås förmånen att kunna återvända till en lyxig ekoresort vid dagens slut. Borneo Rainforest Lodge öppnade för 20 år sedan för att möta intresset från nyfikna turister som dittills hade bott på Danum Valley Forskningscenter, men som hade börjat att bli så många så att de störde forskningen.

    Här får vi en skön fristad undan djungeln, med exklusivt boende, smakfulla bufféer och lyxiga drinkar. Här kan vi nyduschade och hyfsat torra sitta på verandan med en färskmixad mangodrink i handen, och i väntan på middagen se näshornsfåglar glida mellan träden i regnskogen bara ett 50-tal meter bort – och känna oss nöjda med allting som livet ger och allting som vi kring oss ser.

    En unik och svårslagen kombination av vildmark och lyx, äventyr och komfort – med grönt samvete.

    Djungellodgen är flerfaldigt prisbelönad för sin ekovänliga prägel. Tillträdet är fortfarande begränsat till 60 gäster per dygn. Man använder i stort sett uteslutande lokala produkter, gör tvål av kokosnötter och slänger sopor i nedbrytbara påsar. Man har medvetet valt bort tv, luftkonditionering och telefon på rummen – allt för minimera påverkan på naturen.

    När vi sätter oss ner för middag med Calixtus den sista kvällen kan han inte sluta att prata om hur viktigt det är att vårda den här unika platsen.

    – Självklart är det viktigt att våra besökare får en fin upplevelse här. Men förhoppningen är också att de ska få en så stark känsla för den här miljön så att det förändrar deras sinnen, de kanske åker härifrån som en slags regnskogens ambassadörer, med en påminnelse om vad vi har att förvalta, att vara rädda om, säger Calixtus och berättar att Danum Valley har ansökt hos Unesco om att bli världsarv.

    – Då kommer det här att bevaras för alltid.

    Det är på de orden jag tänker när vi nästa morgon, i ännu en förtrollande blå gryningssymfoni, lämnar djungeln och återvänder – tillbaka till människobyn.

     

     

    GUIDE SABAH, BORNEO, MALAYSIA

    FAKTA:

    Danum Valley ligger i den sydöstra delen av Sabah, en av två malaysiska delstater på världens tredje största ö, Borneo.

    Invånare: 3,5 miljoner.

    Språk: Malajiska, engelska, etniska minoritetsspråk.

    Valuta: Malaysiska ringit (MYR).

    Tidsskillnad: Plus 7 timmar vintertid, 6 sommartid.

    Visum: Behövs inte.

    Säsong: Sabah kallas av sjöfarare för ”landet nedan vinden”, eftersom det ligger söder om tyfonbältet och sällan drabbas av monsunstormar. Men det här är regnskogen och där regnar det. Samtidigt är Sabah en året runt-destination med sol och värme (30–35 grader) och tropisk fuktighet året om. Torrare period från mars till oktober.

    Ta dig dit:

    Flyg till Kuala Lumpur och ta sedan inrikesflyg vidare till KK (Kota Kinabalu, delstadshuvudstaden i Sabah), vi flög med Air Asia. Till Danum Valley tar man sig vidare antingen med flyg till Lahad Datu (ca 1 tim) och sedan transport med bil (ca 2 tim) – alternativt landvägen hela sträckan.

    Det finns flera svenska arrangörer som paketresearrangör som kan skräddarsy Borneoresor eller som har färdiga paket i sina program.

    BOENDE:

    Borneo Rainforest Lodge

    En flerfaldigt prisbelönt ekoresort, mitt i djungeln. Helt igenom ekologisk. Därför ingen luftkonditionering, tv eller telefon på rummen (här ska man vara närvarande i upplevelsen av regnskogen), men med smakfull finish på allt från rum till generösa, allmänna utrymmen, restaurangverandan ut mot djungeln och de lyxiga bufféerna. Det finns bara 31 rum, så boka i tid. Dubbelrum från XXX kr/natt.

    borneonaturetours.com

    Gayana Eco & Bunga Raya

    Två exklusiva ekolodger i smakfull karaktär på Gaya Island, en kvarts båtresa utanför KK. På Gayana Eco vilar villorna på pålar i havet och du kan i stort sett kliva rakt ur sängen ned i korallrevet och på Bunga Raya ligger de inbäddade i regnskogen. Här får man en skön försmak av Borneo som resmål – djungel möter hav, i harmoni med naturen. Också ett skönt förstastopp för jetlaggad nordbo. Dubbelrum på Gayana Eco från XXX kr/natt. Dubbelrum på Bunga Raya från XXX kr/natt.

    gayana-eco-resort.com

    SEVÄRT:

    Trots årtionden av skogsskövling anses Sabah (av FN) vara en av världens främsta ekodestinationer, med en unik ekologisk mångfald, växande miljömedvetenhet och satsningar på hållbar turism. Här är fler gröna äventyr som du inte får missa.

    Mount Kinabalu

    Borneos ikoniska berg på 4 095 meter över havet är en tuff utmaning att bestiga, men belöningen är värd mödan. Sagolikt och vidunderligt i en världsarvsskyddad nationalpark.

    Gayana Eco

    En ekoresort med ett marint forskningscenter där du kan testa att arbeta som marinbiolog för en dag, adoptera en bit korall eller bara njuta av exotisk lyx i paradisisk miljö.

    Kinabatangan River

    Upplev en flodfärd genom ett av världens artrikaste ekosystem med säreget djurliv, såsom näsapor, noshörningar och pygméelefanter på nära håll.

    Sepilok

    Världens första rehabcenter för orangutanger. Lite djurparkskänsla, men riktig närkontakt med vår närmaste ”släkting”, den älskvärda och hotade ”skogsmänniskan”.

    Selingan Island

    En tropisk juvel en timme utanför Sandakan där jättesköldpaddor lägger sina ägg. Turistiskt, men att se de nykläckta ungarna krypa mot havet i månsken är en hjärtknipande upplevelse.

    Sipadan

    En i dykkretsar legendarisk ö på Sabahs östkust med ett av världens bästa och artrikaste dykvatten, som numera är naturskyddat med begränsad dykning.

    MER INFORMATION:

    sabahtourism.com

    malaysia.com

    malaysia.visahq.com

     

     

     

     

     

     

  • Borneo från ovan

    Borneo från ovan

    Hotell i Borneo

    24 timmars bergsklättring tar dit till toppen av Mount Kinabalu på Sabah – en av de högsta bergstopparna i Sydostasien med sina 4095 meter.

    Priset: öronsus, huvudvärk och total utmattning. Belöningen: en av världens vackraste soluppgångar. Och det bästa av allt, alla kan göra det. Det är imponerande högt – och ståtligt så här på håll. Mount Kinabalu på Sabah, den malaysiska delen av Borneo, mäter 4 095 meter över havet och är en av de högsta topparna i Sydostasien. Kinabalu betyder ”den stora klippan som tillhör våra förfäder”, berättar bergsguiden Dawat Kumandu och pekar mot den harmoniskt rundade toppen, som nu badar i morgonsol.

    Han är den som ska lotsa oss till dit. En tur som Dawat gjort drygt tusen gånger under de sju år han arbetat på berget.

     

    Och Kinabalu är ett hyfsat lättbestiget berg, där det inte krävs någon egentlig klättererfarenhet för att ta sig upp. Däremot en stor portion djävlar anamma och kondition, tillsammans med klättringstillstånd och olycksfallsförsäkring för drygt 200 kronor. Vi möter honom vid parkens informationscentrum tidig söndagsmorgon – porten till den drygt sjuhundrafemtio kvadratkilometer stora nationalparken, som finns uppsatt på Unescos världsarsvlista.

    Mängden av förväntansfulla människor från jordens alla hörn som alla ska hämta tillstånd och bli tilldelade guider går processen förvånansvärt snabbt och effektivt. Max hundrasextio personer per dag tillåts bestiga toppen, för att skapa viss exklusivitet och ha koll på säkerheten, enligt Dawat.
    – Berget kan förefalla lätt, men det är många som får ge upp på grund av den branta stigningen och höjden, så ta vandringen på största allvar.

    Leden börjar officiellt vid Timpohon Gate, på 1 800 meters höjd. Härifrån är det närmare tio kilometer till toppen, vilket inte verkar så mycket. Men nittionio procent av stigen är minst sagt brant och antalet trappsteg längs leden sägs vara över 2 500. Början känns dock enkel, med en behaglig vandring genom en regnskog med väldiga palmer, lagerträd och kastanjer.
    – De flesta har för bråttom och tror att det går snabbare om man ruschar på. Men det slår tillbaka efter bara några timmar, om man är oförsiktig och inte lyssnar på kroppen, menar Dawat, som målande beskriver utmattade amerikaner och japanskor som han och hans guidekollegor bokstavligen fått bära ner från högre höjd.

    Regnskog

    I samma veva berättar han om det årliga maratonloppet upp till bergets topp och tillbaka. Det anses vara det tuffaste bergsloppet i världen, där vinnaren förra året sprang på drygt två och en halv timme. En sträcka på totalt tjugoen kilometer i extremt brant terräng. Hela nationalparken är ett himmelrike för den som har fokus på fauna och flora. Här finns bland annat mer än tusen olika slags orkidéer. Många arter växer i överflöd utmed stigen mot toppen.
    – Följ med, ropar Dawat till oss och vi viker av in i den täta vegetationen för att fem hundra meter längre ner få ta del av nationalparkens mest berömda växt ”pitcher plant” – som är en insektsätande, färgstark orkidévariant som sägs sluka myggor och bin i mängd.

    Vid Layang Layang, där parkvakterna har en egen liten förläggning, tar vi rast strax efter klockan ett. Vi har svettats i drygt tre timmar och är på 2 600 meters höjd. Nu börjar det kännas i både huvud och kropp, med hög puls och konstant öronsus. Vi fortsätter i Dawats rekommenderade tempo och försöker komma in i en sorts meditativ rörelse och kontemplation, för att lura både kropp och sinne. Men likväl börjar jag ändå ganska snart krokna, i synnerhet som vi blir passerade av ett flertal späda kvinnliga bärare, med både gasoltuber, sängar och mat i stora säckar på ryggen. Bärarna får 2 ringgit för varje kilo de bär och 30 cent kilot för allt de bär ner.
    – Det är inte ovanligt att de kånkar på drygt fyrtio kilo, berättar Dawat. Och kvinnorna dominerar bärarkåren.
    Dawat tar 70 ringgit för att guida oss, vilket är lika med 140 kronor.

    Efter drygt sex timmars kämpande når vi ovan trädgränsen och börjar nu skönja vyerna. Det är en klar dag och toppen, som har namnet Low’s Peak är fullt synlig. Laban Rata Resthouse ligger på 3 300 meters höjd, dit vi anländer lagom till solnedgången. Här finns ett femtiotal bäddar i storlogi och några små stugor. Härifrån är det knappt tre timmar till toppen. Döm om vår förvåning när vi till middagen bjuds på en läcker buffé med både chicken curry, friterad bläckfisk, grönsakswok, biff och ris. Vi kostar till och med på oss varsin öl, även om den kostar skjortan.

    Redan vid åttatiden drar sig de flesta tillbaka, med tanke på att väckningen sker redan halv två på natten. Då kommer plötsligt huvudvärken. Som ett pistolskott. Det formligen bultar och bränner i tinningarna. Jag letar fram alvedon och trots dubbla doser med en timmes mellanrum händer inget. Inte blir det bättre av att kineserna som vi delar rum med tjattrar friskt, trots att taklampan släckts. När det är dags att kravla ur sängen har jag knappt sovit en blund. Huvudvärken är kvar och fotografen är dessutom rejält magsjuk.

    Från Laban Rata är det som att klättra uppför en svart alpin pist, bestående av berg och sten. Kraftiga rep finns dock att greppa tag i för att hiva sig uppför de branta granitklipporna. Här finns också svindlande smala trätrappor att balansera på i mörkret. Framför oss har vi ett trettiotal andra bergsbestigare, vars pannlampor skapar en sällsam ljusmosaik i mörkret. Efter en timme med maxpuls, torr mun och vila var femtionde meter, når vi hyddan Sayat-Sayat, där världens två högst belägna telefonkiosker finns, uppsatta av Telekom Malaysia. Jag har mitt telefonkort med mig och prövar att ringa hem, men batterierna i bägge båsen verkar vara urladdade. Här är också en ”checkpoint”, där en gäspande parkvakt kollar våra klättringstillstånd. Jag petar i mig ytterligare några alvedon och fotografen rusar in på den minst sagt provisoriska toaletten bakom träskjulet.

    Sedan väntar ett oändligt klipplandskap av slät granit ända upp till Low’s Peak. Det är lätt att lura sig i gryningsljuset, för toppen ser ut att ligga nära.
    – Men det är mer än en kilometer kvar, säger Padawan.

    Den tar oss nittio minuter att avverka – en av de jobbigaste sträckorna hittills i mitt liv. Men vilken belöning vi får när vi sedan trängs på toppen med de andra bestigarna. För trots en hel del moln långt nere i dalen får vi ta del av en riktigt praktfull soluppgång över Borneo. Vandringen tillbaka till Laban Rata känns betydligt lättare och tar ett par timmar. Efter en rejäl andra frukost packar vi ihop våra prylar för att vandra tillbaka. Och nu lättar äntligen huvudvärken. Fem timmar och drygt ett par tusen trappsteg senare är vi tillbaka vid grinden till parken. Benen är som gelé och knäna svullna, för det sliter verkligen att gå brant neråt under så pass lång tid.
    himel

    Nästa morgon besöker vi byn Monsopiad och The house of skulls, en knapp timmes bilfärd från provinshuvudstaden Kota Kinabalu. Här bodde Monsopiad, som anses vara den främste  kadazankrigaren i regionen. Kadazan är den största etniska folkgruppen på Sabah. Många var huvudjägare ända fram till förra sekelskiftet. I byn finns det märkliga huset med fyrtiotvå torkade skallar från de fiender som krigaren Monsopiad fällde.
    – Kadazankrigarna var inte kannibaler, utan huvudena togs som troféer med ett starkt symbolvärde, berättar Normah Baru, som bor och arbetar i den varsamt restaurerade byn.

    Huvudena torkades och hängdes utanför husen som avskräckande exempel för fiendestammarna.
    Normah frågar om vi vill träffa mister Gundohing Dousia Moujing, som är ättling till Monsopiad i rakt nerstigande led. Han är åttio år gammal och den som bevarat skallarna.
    – Jag vill visa för den unga generationen av kadazans att det finns krigarblod i deras ådror. Och att det är ett gott blod, för troféerna togs endast i självförsvar.

    Gundohing bor i grannhuset, där han bjuder på te samtidigt som han tar fram och visar Monsopiads gamla svärd, som han har hängande på väggen. Det är närmare fyra hundra år gammalt, men klingan är som ny. Skaftet är dekorerat med en hårtofs från en av de fiender som Monsopiad tog livet av.
    – Det här svärdet har erövrat mer än fyrtio huvuden. Klingan varnar mig när det är ”bad spirits around”. Då brukar det vibrera med en särskild ton, säger han med ett milt leende.

    Ny dag med Kinabatanganfloden i sikte. Det är den längsta floden i Sabah och den flyter i nordostlig riktning för att mynna ut i havet. Vi har tagit flyget från Kota Kinabalu till Sandakan i öster och flugit rakt över Mount Kinabalu.

    I Sandakan bokar vi både chaufför och bil för att ta oss till floden, via leriga småvägar. Aji Osman kör oss i timmar genom skövlad regnskog, som ersatts av jättelika palmoljeplantager. Regnskogen, som stått här sedan tidernas begynnelse, har skoningslöst avverkats av stora skogsbolag, för att ge plats åt utvinning av palmolja, som bland annat används i kosmetika, chips och biobränsle, berättar Aji. Närmare femtio procent av skogen har försvunnit under de senaste decennierna.

    Men vi ska försöka få fatt i den regnskog som ännu finns kvar längs floden Kinabatangan. Under ett par nätter ska vi bo på en enkel lodge och där vägen slutar i Sukau får vi skjuts av båtföraren Ray Top uppströms till Kinabatangan jungle camp. Ray har bott vid floden i hela sitt liv och har på nära håll följt förändringen.
    – Det är både jorderosionen och oljepalmerna som hotar både regnskogen och våra liv. För vi är beroende av floden, både för fisket och för turismens skull, säger han.

    Även om skogen närmast flodbädden är skyddad – ett par kilometer åt vardera hållet – är Ray ytterst tveksam till om den kommer att stå kvar om tio år.
    – All korruption gör att jag känner stort missmod, suckar han uppgivet.

    Trots avverkningen är djurlivet imponerande. Vi får under den timslånga turen se apor i mängd – både makaker, snabelapor och orangutanger, som svingar sig mellan trädkronorna. Och på bryggan till vår jungle camp finns en stor skylt som varnar för krokodiler.

    Vi hivar snabbt in våra ryggsäckar i det enkla trähuset, som rymmer vårt sovrum, för att färdas vidare med båten. För Ray har hört att en flock elefanter siktats några kilometer längre upp. De är ytterst svåra att få syn på och det sägs att det nu endast finns närmare tusen kvar av dem på ön. Det handlar om dvärgelefanter, en egen underart till den större asiatiska. Och de finns inte någon annanstans än just här på Sabah. Men hur noga Ray än spanar, genom att söka sig till både biflöden och små laguner, ser vi inte skymten av dem. Men vi ber honom att ändå fortsätta en bit till – i fall att …

    Då hör vi dem plötsligt. Väldiga brak i bambuvegetationen och några mörka skuggor. Visst är det elefanter. En flock på minst tjugo djur, kan Ray snabbt konstatera. Han stänger av båtmotorn och sedan ligger vi stilla nära strandkanten och väntar, för att halvtimmen senare få se en mamma med sina ungar ge sig ner för att dricka. Det är becksvart när vi vänder tillbaka och nu är fågellivet i full gång. Vi sätter på oss pannlamporna och kommer riktigt nära både rovfåglar, tranor och färgstarka kungsfiskare. Dessutom stirrar flera par gröna ögon på oss från vattenytan.

    Två dygn senare, efter en fuktdrypande djungeltrekking i gyttja och regn, kryddad med flera blodigelattacker, längtar vi efter havet och Turtle Islands, norr om Sandakan. Vi är på väg med speedboat till Pulau Selingan, en av tre korallöar som bildar en egen nationalpark, ett stenkast från gränsen till Filippinerna. Vi möts av kritvita sandstränder och vajande palmer. Nu väntar god snorkling, med reven bekvämt inom räckhåll, och några dagars umgänge med jättesköldpaddor. För här finns möjligheten att följa sköldpaddsforskarnas arbete med att kartlägga både äggläggningsplatser och kläckning. Det mest minnesvärda ska visst vara babysköldpaddornas nattvandring ut i havet.

    Besöket kräver att man bokar rum minst ett par månader i förväg, och det finns endast logi på just Selingan. Vi bor enkelt nära stranden. Livvakten Yusup Salomon morsar glatt och tipsar om den bästa snorklingen.
    – Men undvik korallrevet efter solnedgången. Det finns en hel del sjöormar runt ön, som biter en rätt illa om de är på humör.

    Själv blev han biten på land, strax ovanför fotknölen för ett halvår sedan, och fick vistas en vecka på sjukhus i Sandakan. Han visar stolt det decimeterbreda ärret. Vi njuter sedan av akvariekänslan i det tjugofemgradiga vattnet och litar på Ysups ord om att sjöormarna är aktiva endast i mörkertid. Och efter middagen ska vi ut på sköldpaddsexpedition fram till midnatt …