Tag: cypern

  • Eddies dagbok – sista landet

    Eddies dagbok – sista landet

    Eddie Gustin har varit i alla världens 193 länder. Här får vi ett utdrag från hans dagbok som han skrev när han besökte sitt sista land. 

    6 maj 2016

    03.40! Okristlig tid. Trots att väckarklockan skulle ha ringt då så vaknade jag 10 minuter före. Pirrig! Jag ska åka på charter! För första gången i hela mitt liv. Jag ler för mig själv.

    Förväntansfulla men sömndruckna plockar vi (jag, min sambo Sanne och mina två barn Viking och My) ner det sista i packningen och så är vi på väg ut ur lägenheten när taxin ringer. Jag ser att han knappar in 70 kr i förseningsavgift.  Jag tittar på klockan, 04.36. Taxin var beställd till 04.30. Vi har lastat in väskorna och fått på barnen bilbältena på barnstolen som är lite knixigt så vi kan som max varit en – två minuter försenade.

    – Jag har rätt att ta ut förseningsavgift säger chauffören surt.

    Han lyckades verkligen förstöra den magiska stämningen jag hade inför min resa till mitt sista land.

    Jag förtränger händelsen och kliver in på ett myllrande Arlanda. Jag har varit på Arlanda många, många gånger (ja, jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag har varit där) men jag har aldrig sett så mycket folk vid incheckningsdiskarna tidigare.

    Vi hittar vår incheckningsdisk och kommer fram på en gång. Incheckade och klara ska jag köpa en flaska skumpa i tax freen (man vill ju ändå ha något att fira med när man kommer fram) men väl framme i kassan får jag veta att den får jag inte köpa om min slutdestination är inom EU. Nåväl, skumpa lär finnas även på Cypern, någon slags skumpa i alla fall! 

    – Behöver någon kissa innan vi går till gaten?

    – Jag behöver, svarar sonen Viking, så jag ställer mig i kön till toaletten. Det tar tid att komma fram, kön är lång (känns oändlig). När vi äntligen är klara, kommer vi ut från toaletten, och då – då står dottern My där.

    – Jag behöver också kissa! 

    Suck. Det är bara att göra om samma procedur igen. Kö, kö, kö och så klara! 

    Vi hinner inte mer än sätta oss vid gaten när de ropar ut att det är dags att gå ombord på planet.

    Många har gjort det här förr, det syns på deras självsäkerhet. Ändå är det något i vissas blick – en oro – ja, nästan en skräck. Barnen är förväntansfulla och stojar runt – men vissa föräldrar ser skräckslagna ut, kanske för att de försöker hålla ordning på sina barn men halvt som halvt misslyckas?

    Väl ombord slår vi oss ner i mittenraden med fyra säten, med barnen i mitt emellan oss. Nu väntar bara fyra timmars flygning. 

    Väl uppe i luften, efter att både vi och barnen har fått i sig mat, slumrar jag till en stund. När jag vaknar upp är planet på väg ner för att landa. Det applåderas när hjulen slår i marken och planet rullar in mot terminalen, precis som i sällskapsresan med Lasse Åberg tänker jag och ler.

    Det är först nu jag börjar reflektera över att jag faktiskt besöker mitt sista land, land 193. Det är svårt att förstå. 

    Vi möts av vad som ser ut som miljoner personer som står i kö till passkontrollen. Otåliga barn börjar springa omkring runt pelare och jagar varandra, de blir vänner på en gång. Vi vuxna står lydigt och stilla kvar i kön. 

    Så är det äntligen vår tur. Passet scannas in och jag är officiellt i Cypern! Sanne kramar om mig och gratulerar till sista landet. Det känns overkligt. 

    Det är oordning vid bagageutlämningen. Det står helt fel avreseorter på skärmarna över bagagebanden vilket skapar oro, folk springer runt och letar sitt bagage på olika band. Vi får vänta länge på våra väskor. När vi väl fått dem så går vi ut genom ”nothing to declare” och möts omedelbart av representanter från olika resebyråer. Tyska, ryska och skandinaviska.

    Vi hittar snabbt vår representant, får en hotellnyckel och blir hänvisade till buss 15. Det är skönt att slippa påflugna taxichaufförer som drar och sliter i en. Fast, i en taxi brukar man få ha snacks. Det får man inte i den här bussen. Sanne hade köpt en chipspåse till barnen, det är ändå ca 45 min till hotellet. Men chauffören vägrar släppa på henne med påsen i handen. Den måste ut i bagageutrymmet!

    – Det här är ingen restaurang säger han spydigt.

    Vi är sist på bussen så det finns bara spridda platser kvar. Jag sitter med båda barnen i famnen. My sitter på golvet i stället. Vi kör in i värsta regnskuren. Det muttras i bussen. Här åker vi från sol till regn. Men det är väl ingen som egentligen tror att det ska regna när vi kommer fram. Väl på resorten är det alltid sol och varmt. Eller? 

    När jag kliver av bussen möts jag av en kvinna från Ving.

    – Är det du som är Eddie?

    Vibeke, som Vingrepresentanten heter, visar oss till rummet. Väl där möts vi av en stor överraskning.  

    En stor flaska mousserande vin, en flaska rött vin, godispåsar utspridda i rummet. Lollo och Bernie-gosedjur och ett stort fint blomsterarrangemang. Grädden på moset är en hälsning från hotellchefen med ett meddelade om att de bjuder på en trerätters middag i restaurangen.

    – Det är inte alla dagar vi har en så berest resenär hos oss, säger Vibeke. 

    Fast riktigt ännu kan jag inte säga att jag har besökt mitt sista land ännu – jag måste ha övernattat i landet  och varit här i 24 timmar för att få kryssa av landet från min lista.

    7 maj 2016

    – Ja må han leva, ja må han leva!

    Det är vad jag vaknar till!

    Sanne, Viking och My kommer insjungandes med en blomsterkrans och en guldmedalj som det står Worlds number one och hänger runt min hals.  I dag har jag varit i alla världens länder! Jag lyckades! Lilla jag. Nu kan jag luta mig tillbaka och bara drömma mig tillbaka till alla mina reseminnen: från när jag kört omkring med buss i Afrika – till när jag åkt motorcykel i Östeuropa, till pingviner på Antarktis till elefanter i Botswana. 

    Jag kramar om min familj. Dagen kunde inte ha börjat bättre.

    Mitt mål inför dagen är att dyka. Men dykinstruktören förklarar att vädret har varit för dåligt den senaste veckan, så min tanke att dyka på vraket Zenobia spricker. ”Vi hoppas på att det ska stabilisera sig” säger min dykinstruktör men det låter inte hoppfullt. Jag går till poolen istället där det bjuds på dans med Lollo & Bernie. Och frisbee. Och minigolf. Det var nog en av mina längre rundor som jag spelat faktiskt, Vikings idé om att inte gå vidare från en bana till nästa förrän någon av oss slagit en hole in one, ja, det tar tid kan jag konstatera.

    På kvällen passar vi på att äta vår tre-rätters middag för att fira min “bedrift”.  Barnen springer mellan restaurangen och underhållningslokalen. Egentligen är det ju som upplagt för en romantisk middag men, det är så kallt att jag mest sitter och fryser. Fast det är fortfarande mysigt. Och jag har fortfarande svårt att ta in att jag nu faktiskt varit i alla länder.  

    När jag går och lägger mig går jag och lägger mig med ett leende på läpparna. Ja, faktiskt somnar jag i ett lyckorus. Jag lyckades! tänker jag igen. Hade någon sagt första gången jag gav mig iväg, som 17-åring – att jag en dag skulle ha besökt all världens länder – då hade jag tänk, ja varför inte? 

    Läs mer: “Han har varit i alla länder – utom ett”.

    Vill ni ha mer av Eddie? Gilla då hans facebooksida ”Eddie Gustin i alla världens länder”.

  • Cypern surprise

    Cypern surprise

    De mest vågade partyturisterna har lämnat Cypern bakom sig, men ön förblir ändå ett av Europas mest älskade resmål. Snart 40 år efterdelningen i grekiskt och turkiskt är det hög tid att återupptäcka Medelhavets kluvna paradis.

    Tex och foto: Jörgen Ulvsgärd

    På kafé vid Mosaic Plaza i Pafos på västra Cypern sitter man som vid en catwalk med uppvisning av de huvudsakligen brittiska turisternas semestermunderingar. Det är komiska hattar, proppfulla midjeväskor, för djupa urringningar, t-shirtar med skabrösa tryck och skjortor uppknäppta över svällande, rödblanka bukar. Kavalkaden är så brokig att man knappt höjer på ögonbrynen när en man utklädd till groda plötsligt passerar.

    Ett von oben-perspektiv? Kanske det, men icke desto mind-re sant, och en illustration till den klassmässiga dimensionen av resandet.

    Pafos har uråldriga anor, dess övre del är en levande stad, den nedre är ett hårt exploaterat turistområde av souvenirbutiker, serveringar med menyer på åtta språk och bargator där det krökas till tinnitusmusik. Det är en spegling av barlivet i Agia Napa i öns andra ände, även om många festare numera drar till full moon parties i Thailand i stället.

    För både barnfamiljer, partykids och övervintrande pensionärer är Cypern ett av de verkligt älskade chartermålen. Men liksom på andra genomtröskade destinationer satsar man också här på att bredda utbudet i en mer sofistikerad riktning. Det växer upp designhotell, spaanläggningar och restauranger i toppklass, ett exempel är den gigantiska marina som byggs i Lemesos som sägs bli ”Cyperns svar på Saint-Tropez”.

    Vid den smärtsamma delningen av ön efter att Turkiet med hänvisning till en greknationalistisk statskupp invaderade nordsidan 1974, försvann välkända Famagusta från turistkartan. Greker och turkar hade levt sida vid sida, nu tvingades tiotusentals människor lämna sina hem och verksamheter. Den södra delen, Republiken Cypern, är internationellt erkänd, medan endast Turkiet erkänner Nordcyperns turkiska republik. Och en återförening tycks avlägsen. Grekcyprioterna sa nej i den senaste folkomröstningen.

    Ortsnamnen på sydsidan är numera officiellt helleniserade. Nicosia blev Lefkosia och Limassol blev Lemesos, men i dagligt tal lever de gamla namnen.

    Cypern må vara delvis hårdexploaterat, men det är lätt att styra bortom det grälla och bullriga och upptäcka hur mycket mer det finns att se. Att platsen där jag sitter heter Mosaic Plaza beror på att den ligger strax intill Pafos stora, världsarvsklassade arkeologiska område. Det är bokstavligen bara ett par stenkast från kommersen till bland annat de magnifika romerska golvmosaikerna från 200-talet. Här hade de mäktigaste i Nea Pafos sina palats, och man häpnar inför detaljrikedomen och färgbehandlingen i scenerna ur den antika mytologin. Bilden av Ovidius tragiska kärlekspar Pyramus och Thisbe påminner om att det i grunden nog bara finns sju historier att berätta. Hur många som har lånat temat från den här sagan är inte lätt att säga, men den mest kända är William Shakespeare med Romeo och Julia.

    Till området hör också de så kallade kungagravarna från hellenistisk och romersk tid. I dunklet kan man begrunda livets förgänglighet, men nu om våren är hela området en fest för livet. Blomsterprakten är som en uppvisning av en speedad florist, det är långa, rödlysande stråk av vallmo genom kaskader av grönt, gult, blått, vitt och rosa mot bakgrund av Medelhavets blå.

    Samma skönhet möter på sluttningarna mot havet ett par mil upp längs kusten, vid Lara där havssköldpaddorna lägger sina ägg på vad som kan vara öns vackraste strand. Vågorna frasar, horisonten är tom. Arkaiskt är ordet, och Cyperns historia förlorar sig verkligen i dåtidens dimmor där man skymtar såväl greker och egyptier som perser, assyrier, romare, venetianare, turkar och britter. Storbritannien höll den strategiskt viktiga ön från 1878 till 1959, men även efter självständigheten finns engelsmännen kvar. Från radaranläggningarna på Mount Olympus bevakar de en stor del av östra Medelhavet.

    Polis vid Chrysochouviken i nordväst har ett ganska intetsägande namn eftersom det betyder ”stad”. Men det är en behaglig liten ort, i trakten finns fina stränder, och härifrån kan man fortsätta ut på Akamashalvön och till Afrodites bad.

    Kärleksgudinnan Afrodite sägs ha fötts ur vågskummet vid Afroditeklippan mellan Pafos och Lemesos, till baden ska hon ha gått för att skölja av sig efter kärleksstunderna. Men det är oklart vad turister väntar sig att se på ett ställe berömt för att ha besökts av någon som aldrig har existerat. Det är i sådant som besöksnäringen visar lejonklon.

    Från Polis leder vägen söderut upp i bergen mellan macchia och tall, i kvällningen kommer jag till byn Miliou på 1 000 meters höjd där det finns en kylig klang i luften. I närheten har ett vackert gammalt kloster förvandlats till Ayii Anargyri Spa Resort, inbäddat i grönska och på morgnarna i forsar av fågelsång från pinjer och plataner. Här handlar det om avkoppling, kring poolen eller i de svavelhaltiga baden och genom allehanda behandlingar.

    Munkarnas matsal är förvandlad till bar, vilket de fromma bröderna näppeligen hade kunnat föreställa sig. Att ett spa numera är självklart för varje bättre hotell kan möjligen ses som ett uttryck för vår tids självfixering. Man ska skämma bort sig, och visst är det avslappnande och skönt, men för att tro att vatten och naturmedel rår på det mesta mellan celluliter och åldrande måste man förlita sig på kvasivetenskap. Inte ens eau de vie, livets vatten, håller vad det lovar, utom möjligen för stunden.

    Timtal i svavelvatten är ingenting för Dinos Costi i Lemesos. Massage en gång i veckan, sedan är det gasen i botten för denne kraftigt överviktige rökare, arbetsnarkoman, perfektionist och ensamstående far. Hans krog Dino Art Café räknas som en av Cyperns bästa, men utan lyxpriser. Inredningen är sparsmakad och trivsam, väggarna är en växlande konstutställning, och kvällens japanskt inspirerade rätter är enastående.

    Dinos växte upp i England som barn till fattiga cypriotiska föräldrar, och han följer ännu faderns råd:

    – Han sa: ”Om du inte skulle vilja äta det själv, servera det inte.”

    Om det blev allmän regel skulle det vara glest mellan restaurangerna, men här i Lemesos gamla stad är det ganska gott om bra krogar i de vindlande gränderna. I medeltidsborgen i närheten lär Rikard I Lejonhjärta år 1191 både ha gift sig och utropat sig till kung över Cypern.

    Efter turkarnas invasion 1974 tog Lemesos över rollen som både turist- och hamnstad när Famagusta hamnade på andra sidan gränsen. Sedan dess har det vuxit upp vad som kan beskrivas som en 15 kilometer lång hotellkedja utmed kusten. Men det finns också iögonfallande villor, av vilka många ägs av ryssar. Bara i Lemesos är de cirka 30 000, men i likhet med folk med andelslägenheter klumpar de sig gärna samman i vad som brukar kallas diasporisk gemenskap.

    När trafiken i Lemesos känns för pressande är det skönt att svänga av på väg B8 mot de gröna Troodosbergen. Sjön till vänster är egentligen Kourisdammen, en reservoar som äntligen är full av vatten efter åratal av torka.

    Vita hus klänger på klipporna. Vid byn Lofou finns ännu ett exempel på Cyperns nya turism. Apokryfo är en grupp gamla stenhus som har gentrifierats till ett lantligt, fridfullt boutiquehotell. Här i Koumandariaregionen odlas mycket av öns vin, och kanske har hela Medelhavets vinodlingar rötterna just på Cypern.

    Agros är en välmående by där man har lyckats hejda den annars så vanliga avfolkningen. Här finns gymnasium, butiker, ett hotell och småindustrier som producerar till exempel sylt och marmelader och produkter av den persiska rosens ljuvt doftande blad.

    Savras Athrakiotis och hans hustru Ifigenia har bott här hela livet. Han är före detta murare och vinodlare, nu i 75-årsåldern hålls de mest vid huset med utsikt över dalen. Ovanför tv:n står rader av fotografier på släkten. Savras talar om Cyperns medlemskap i EU.

    – Det skulle bli så bra, säger han. Och visst, vi har fått bidrag, men hur ska vi kunna konkurrera med jordbruksprodukter utifrån? Cyperns volymer är för små för export.

    Ifigenia ställer fram fikon och tsouveka, små knyten fyllda med ris och russin. Till detta ett litet glas fryskall, hemdestillerad zivania, den sorts sprit på pressrester som turkarna kallar raki, spanjorerna aguardiente och italienarna grappa.

    Under kampen mot engelsmännen på 1950-talet gömde Savras gerillasoldater i ett lönnrum i hemmet. Det var ett vågspel; den som avslöjades med att skydda motståndsmän fick sitt hus sprängt.

    Ingenstans blir delningen av Cypern så tydlig som vid övergången mellan nord och syd i Lefkosia, numera Europas enda kluvna huvudstad.

    Det moderna Lefkosia har vuxit utanför de massiva, venetianska sandstensbastioner från 1500-talet som omger den gamla staden. Huvudstråket där innanför är gågatan Lidras (eller Ledra), med vackert gula hus och doftande apelsinträd. Den kantas av klonade butiker, men på de tysta smågatorna och bak bysantinska kyrkor finns undanskymda krogar och vattenpipekaféer. Eller så finner man sig sitta bredvid 30 pensionärer som alla talar Oxfordengelska.

    Vid Lefkosias ”Checkpoint Charlie” visar man passet på den nordcypriotiska sidan för att komma in i den ockuperade zonen. Kontrasten är påfallande. Även om också turkcyprioterna har fått det bättre – bland annat genom inflyttning av ”bosättare” från fastlandet – så är här betydligt mer slitet, rörigt och basarlikt än på den EU-stödda sydsidan. Det känns mer exotiskt, och som resenär söker man ju gärna det ”olika”, det som ger något att prata om vid hemkomsten. Det är väl samma fenomen som gör att folk hellre lyssnar till skildringar av missöden än hur man hittade ”den där un-der-bara lilla fiskkrogen”.

    Flickor skyndar förbi med kaffebrickor, gamla män sitter utanför grottliknande butiker, en minaret höjer sig bortom markiser och parasoller. Här går man lätt och gärna vilse, men det gäller att inte missa Büyük Han, det ottomanska värdshuset från 1572 där handelsmän och resande fick tak över huvudet för sig och sina lastdjur, och där det nu kring den förtrollande innergården finns kaféer och hantverksbutiker.

    Och detta hör alltså till ett annat land.

    Några raki brukar räcka för att knäcka världsproblemen, men Cypernfrågan är en för hård nöt. Och om samexistens inte fungerar på en ö som bara är tre gånger större än Gotland, hur ska då någonsin Europa komma på god fot med den muslimska världen?

    BRA ATT VETA

    Vänstertrafik gäller. Skyltningen i städerna är dålig, men bättre när man kommer ut på vägarna.

    Cyperns viktigaste näringar är turism, livsmedels- och cementproduktion.

    Skidåkning på Cypern kanske låter avigt, men det finns faktiskt fyra liftar på Mount Olympus, 1 921 meter över havet. Störst snöchanser är det kring februari. Efteråt blir det afterski vid någon strandbar.

    Cypern har mängder av fina, blåflaggade stränder. Tätast mellan dem är det i Agia Napa-området.

    BOENDE

    Londa Beach Hotel

    Vid havet utanför Lemesos ligger ett designhotell som representerar det nya Cypern. Sparsmakat och fantasifullt på samma gång: marmor, trägolv i svart, möbler i vitt. Omtalat spa, privat strand. Till hotellet hör Caprice, en av öns bästa restauranger. Dubbelrum från cirka 2 200 kronor.

    72 Georgiou A, Potamos
    Yermasoyias, Lemesos
    +357-258 655 55

    Lediga rum & priser

    Ayii Anargyri

    Sparesort i gammalt kloster på 1 000 meters höjd nära byn Miliou. Utmärkt restaurang och bar, fin pool samt en omfattande meny av spabehandlingar. Från propra standardrum med balkong i nya annexet till Prestige Suite med bergsutsikt från det egna spaet. Dubbelrum från cirka
    1 400 kronor.

    Miliou
    +357-268 140 00
    Lediga rum & priser

    Apokryfo

    Agroturism boutique style. Gamla, fint inredda stenhus bland bergen i byn Lifou, lugnt, elegant, med litet spa och restaurang ­Agrino med bland annat traditionellt cypriotiskt kök. Dubbelrum från 1 400 kronor.

    Lifou
    +357-258 137 77
    Lediga rum & priser

    RESTAURANGER

    Snabbmat och brittiskt pubgrub i oändlighet, men det finns faktiskt även gott om bra restauranger. Den cypriotiska mattraditionen har rötterna i den ottomanska tiden, så missa inte mezeutbudet, men ta det lugnt i början, kavalkaden av rätter tar aldrig slut.

    Dino Art Café

    Trendigt och trivsamt, berömt bland annat för salladerna, men också för bra pasta och asiatiska rätter (Dinos Costi jobbade några år i Japan innan han återvände till Cypern).

    62–66 Irinis, Lemesos
    +357-257 620 30

    Caprice

    Baren och restaurangen lockar både lokalbefolkning och turister. Svenske kocken Patric Steckl­macher skapar medelhavssmaker med både svenska och franska inslag, och hyllar cypriotisk tradition i modern tappning, helst närproducerat.

    Londa Beach Hotel,
    72 Georgiou A, Potamos
    Yermasoyias, Lemesos
    +357-258 655 55

    Gourmet Taverna

    I Pafos krogdjungel är det lätt att trampa snett, men här vet de vad de håller på med och är lyhörda för gästens önskemål. Trevlig service och bra vinlista.

    Posidonos/Dionysou, Pafos
    +357-269 336 26

    LITTERATUR

    Lonely Planets Cyprus är riktigt bra.

    För mer fördjupning, välj Cypern: kärlek, krig och kult av Marie-Louise Winbladh (Sekel Bokförlag), initierat om historien och politiken – författaren har varit ansvarig för Medelhavsmuseets Cypernsamlingar.

    Lawrence Durrells Bittra citroner, en engelsman i 1950-talets Cypern.

    Krogtips i Time Out Cyprus.

    MER INFORMATION

    Cyperns Turistråd i Stockholm

    08-10 50 25
    visitcyprus.com

  • Cypern: en resa efter genuint lantliv

    Cypern: en resa efter genuint lantliv

    När vi reser gör vi det ofta med en vilja att hitta det unika. Men vilken typ av äkthet är det egentligen vi vill ha? RES har gjort en resa till Cypern och jagat genuint lantliv i bergen – och hittat EU-pengar, dignande matbord och mustascher som inte klippts på länge.

    Det tar ungefär tre timmar att komma fram till det riktiga, äkta, genuina Cypern. Efter att ha färdats på breda motorvägar, förbi åkrar och rondeller, och ett semesterpussel av stadsstränder, vykortsstånd och Starbuckskaféer, når vi en av Cyperns högsta bergsplatåer, där oländiga bergsvägar slingrar sig mellan blygsamma vingårdar. Nu åker vi förbi småsamhällen som till synes tagit en evig siesta, där ynglingar knattrar förbi på moppar och de äldre männen har kofta och en sävlig, eftertänksam gång. Och det är ungefär här, bakom en av de snäva bergskrökarna i en bergsby som heter Lofou, som jag känner att vi plötsligt är framme. Vi är så nära vi kan komma det äkta Cypern.

    Lofou byggdes runt 1860, men avfolkades någon gång på sextiotalet. Sedan dess har utvecklingen stått stilla. De smala gränderna trycks fortfarande ihop från var sida av små, bastanta stenhus som har behållit den kuvna känslan från förrförra århundradet. Här finns inga reklamskyltar, och ingen ångvält har breddat vägarna och utplånat den lantliga atmosfären. Det gör att det känns pittoreskt, vackert och orört. Precis så genuint och lyxigt som jag har tänkt mig. För det är faktiskt så: 2009 är vi besatta av äkthet. Det spelar ingen roll om det är kroppsdelar, handväskor eller resmål. Jakten på äkthet har blivit en allt viktigare del av våra liv. På sjuttiotalet trodde vi att framtiden bjöd på piller till frukost och en flygtur till jobbet, men i själva verket tröttnade vi så småningom på det plastiga och gick i direkt motsatt riktning. Redan på nittiotalet fick slow food-rörelsen ett ordentligt uppsving, därefter kom motsvarigheten inom resandet: slow travel. Och medan vi blev allt mer resvana kom klimatdebatten i gång och så även diskussionen om vikten av det etiska resandet.

    Nu vill vi plocka det bästa ur historien, vi vill handla etiskt riktigt och äta långsamt tillagad ekologisk mat. På semestern vill vi ha riktiga upplevelser som får oss att känna oss speciella – inte som en del av en marknad. Därför har det också blivit allt vanligare att välja bort strandsemestern vid ett hotellkomplex i en turistort och i stället åka inåt landet för att få uppleva livet på landet. Inom lyxsegmentet har boende på små omgjorda lantgårdar och villor växt starkt, och inom budgetsegmentet blir det allt populärare att bo hemma hos någon annan.

    Journalisten och författaren David Boyle har forskat kring begreppet äkthet. Han menar att jakten på äkthet kommer av att vi känner oss lurade av vår komplexa, kommersialiserade omvärld.
    – En förklaring är att vi känner oss trygga i en miljö som är enkel, överskådlig och garanterat äkta, säger han på telefon från London. Vi vill bara ha det vi själva kan kontrollera. Därför har betydelsen av ordet äkthet förändrats och är i dag detsamma som något naturligt, hållbart, vackert, ärligt, mänskligt och etiskt.

    Jag tänker att det kanske är därför jag vurmar för rätterna som ställs fram på bordet, senare när mörkret har lagt sig som en sammetsfilt över den pittoreska byn och vi sitter på Lofou Taverna framför en stor, öppen brasa, vid ett rangligt träbord.
    Den mat som står framför mig är hemlagad – jag har sett hur den förbereddes tidigare på kvällen. Den känns cypriotisk, som lagad efter ett hemligt familjerecept. Där står grillad halloumi, en krispig sallad dränkt i olja och citron, hemrullade köttbullar, dillstuvat lamm, pourgouri och kolgrillade grönsaker.

    Det här är trygg, hemlagad mat, serverad under torkad lavendel och slitna träredskap som hänger ner från det låga taket. Från stenväggarna blickar släktingar med stora kjolar och gedigna mustascher från gulnade fotografier. Våra bordsgrannars mustascher är minst lika långa och jag sneglar på dem och ser på deras bord flaska efter flaska av det lokala vinet från vinhuset Tsiakkas. Nu beställer de in lamm, de bryter sitt bröd och de skålar. Och det känns som om det här lika gärna hade kunnat utspelas för hundra år sedan. Eller i alla fall femtio. Eller okej, trettio.

    Där kommer det rullande skrattet från mannen i mustasch, där tar mannen i huset ner sin bouzouki och sätter sig vid den öppna spisen och börjar sjunga och spela sentimentala cypriotiska låtar – eller jag tror i alla fall att de är inhemska. Vem vet, de kanske är grekiska? Men nu trippar hans försynta dotter in. Hon balanserar flertalet tallrikar på sin vänsterarm, och ler precis så där lyckligt mot sin skrålande far att vi gäster får en känsla av att det här, det är ett hjärtligt, bullrigt, familjeföretag som har lyckats med att uppdatera det bästa från historien till år 2009.

    Eller vänta nu. Hur vet vi det egentligen? I själva verket kanske det här är en Skansenkuliss som spelas upp varje kväll, bara för att glädja oss turister? Tycker ens Lofou Tavernas ägare om att spela bouzouki? Och plötsligt hör jag något som får mina farhågor i alla fall till viss del besannade.

    Det är vanlig middagskonversation. På svenska. Och trots att jag vet att cypriotiska kusten ligger på svenskarnas topp tio-lista för populära resmål, kan jag inte låta bli att känna att min egen upplevelse nu är lite mindre unik. Det är Gabriella och Pär Wessman, ett medelålders par som sedan ett halvår bor på Cypern med sina två barn, Agnes och Isak. De brukar åka till den här lilla bergsbyn från hemstaden Limassol för den goda maten, rena luften – och ett Cypern de aldrig kan hitta i sitt eget grannskap. Jag frågar dem om de har hittat till det äkta Cypern. Jag trodde ju att jag hade hittat dit – tills jag mötte dem.
    – Lofou är ju typiskt cypriotiskt. Men egentligen är nog det typiska Cypern ett stort, kalt rum med lysrör i taket och en storbilds-tv som står på i bakgrunden. Och så fullt med människor, härlig stämning, god mat och dörrarna vidöppna ut mot trottoaren, säger Gabriella Wessman.
    – Om man frågar en cypriot om ett fint ställe så rekommenderar de gärna ett stort modernt hotell och en överfull strand. Vi svenskar uppskattar ju ödemarken mer. En känsla av att det här bara är vår strand, säger Pär Wessman.

    Kan det alltså vara så att upplevelsen av det som är äkta har med nationalitet att göra? På Cyperns turistråd har man arbetat hårt de senaste åren med att sälja det genuina, lantliga Cypern. Där är bergsbyn Lofou bara ett litet led i en bred marknadsföringskampanj som går ut på att få turisterna att sprida ut sig i hela landet. I byn där Kostas Vasilis har öppnat Lofou Taverna bodde en gång tre tusen invånare som försörjde sig på att producera lokalt vin i oländiga bergstrakter. Men lönsamheten räckte inte till och de flesta i byn flyttade ner till kusten under femtiotalet.

    När Turkiet ockuperade de norra delarna av Cypern 1974 delades landet i två delar. Konflikten delar fortfarande landet i två förnedrande delar och huvudstaden Nicosia är världens enda delade huvudstad. Två hundra tusen flydde från de norra delarna ner till kusten. Många byar blev överbefolkade och överexploaterade, men uppe i Trodosbergen rådde lugnet.

    Så när familjen Vasilis rustade upp ett gammalt familjeägt hus och gjorde om det till en taverna 1992, var de ensamma om att se den lantliga charmens potential. Tavernan fick snart rykte om sig och tio år senare köpte Kostas Vasilis fler hus i byn och byggde ett hotell där varje litet stenhus var ett rum. Andra i byn återvände också till sina övergivna släktgårdar för att öppna restauranger. Kostas, som tidigare hade försörjt sig som lokal musiker, kände nu att det var roligt att ta fram bouzoukin igen. Affärerna gick bra och turisterna strömmade till. Cyperns turistråd fick också upp ögonen för den nya affärsidén som kunde göra en avbefolkad landsbygd lönsam igen – det hade tidigare fungerat på Irland, i Italien och Bulgarien. När Cypern gick med i EU började dessutom pengarna strömma in. Kostas blev utan EU-stöd men en av de större gårdarna i byn har byggts om till det lyxiga femstjärniga hotellet Apokryfo med pool, spa och högklassig restaurang. Femtio procent av hotellet betalades av EU-bidrag.

    Det är ingen slump att de cypriotiska bergstrakterna har marknadsförts så hårt. De är unika på det sättet att många av de undangömda bergsbyarna har minst en liten tusenårig kyrka eller ett kloster, som till skillnad från de utmed kusten har klarat sig från arabiska anfall. Här finns också det mytomspunna Kykkosklostret, det nästan två tusen meter höga bergsmassivet Olympos och pittoreska Kakopetria, ett samhälle där de gamla trähusen klättrar mellan smala gränder utmed bergsväggar och vattenfall. Här kan man besöka någon av de små vingårdarna som framställer commandaria, den söta portvinsliknande drycken som framställs av russin, och andra lokala viner gjorda på de strävsamma inhemska druvorna som gärna har en lätt bitter eftersmak.

    Det som också förstärker känslan av äktheten i den cypriotiska landsbygden, är frånvaron av stora hotellkomplex, ensamheten hos den röda vallmon som vajar utmed vägkanterna och det faktum att det är riktigt svårt att hitta ett lunchställe. Här välkomnas turisterna bara punktvis – i de allra flesta byarna är en turist ett till synes välkommet undantag som möts med nyfikenhet. Känslan förstärks när man färdas utmed de ensliga bergsvägarna och möter en modern version av en herde med sina får och några arga hundar som gläfser efter bilen.

    Så trots utveckling och EU-pengar känns en by som Lofou fortfarande äkta. Det här är en egen cypriotisk värld, där döttrarna aldrig flyttar hemifrån, där maten är robust och där vinet inte färdas längre än tre kilometer. Visst, det känns bakåtsträvande och traditionellt, men aldrig direkt turistigt. I stället händer det allt som oftast att jag tänker att det här, det här är nog bara ordnat för mig. Och kanske möjligtvis familjen Wessman.

     

    FAKTA

    Åka dit
    Det finns ett reguljärt direktflyg mellan Stockholm och Larnaca med MCA Travel Group som avgår en gång i veckan. Annars sparar man tid och mellanlandningar på att åka charter. Det tar sedan cirka två timmar med bil från Larnaca till Trodosbergen. Det går att åka till Cypern så gott som året runt, under vinterhalvåret är temperaturen 15–20 grader, ännu lite kallare i bergen.

    Äta
    Lofou Taverna

    Sätt dig till rätta framför den öppna spisen i familjeägda Lofou Tavern och ät en genuin cypriotisk måltid.
    Lofou, Limassol
    +357-25-47 02 02

    Takis Tavern
    Här serveras en prisvärd lunchspecial med rikligt med meze, gemytlig stämning och vindruvor som hänger i klasar från taket.
    Vouni, Limassol
    +357-25-94 36 31

    Orea Hellas Restaurant
    Sallader, pourgouri, grillade grönsaker och kött – Phaedra Deliyianides version av de grekiska smårätterna är överraskande och färska. Populärt bland lokalbefolkningen. Stängt måndag.
    Vouni, Limassol
    +357-25-94 41 52

    Kamares Tavern
    Traditionell taverna som serverar grekiska smårätter, lokalt vin och en dessertbuffé utmed långbord framför en stor öppen spis.
    Lofou, Limassol
    +357-25-47 07 19

    Agrino Restaurant
    På Agrino, som hör till det nyöppnade femstjärniga hotellet Apokryfo, serveras den mest högklassiga maten i hela Trodosområdet. Dyrare än konkurrenterna, men smakar det så kostar det.
    Lofou, Limassol
    +357-25-81 37 77
    apokryfo.com

    The Mill Restaurant
    I den restaurerade kvarnen, högt ovanför det lilla samhället Kakopetria kan du äta utsökta grekiska specialiteter och blicka ut över stan.
    Kakopetrias Street, Kakopetria
    +357-22-92 29 2
    9

    Boende

    Agrovino
    I den pittoreska byn Lofou hittar du trånga gränder och byggnader från artonhundratalet. Bo över i något av de små stenhusen som gjorts om till hotell – eller ät på Lofou Tavern.
    Lofou, Limassol
    +357-25-47 02 02
    Dubbelrum från 85 euro inklusive frukost

    Lediga rum & priser

    Apokryfo
    I Lofou har den gamla rektorns gård nyligen rustats upp till femstjärnigt hotell med god hjälp av pengar från EU. Här finns pool, spa, vinkällare, och en terrass med utsikt över byn.
    Lofou, Limassol
    +357-25-81 37 77
    Dubbelrum från 200 euro

    Lediga rum & priser

    Linos Inn
    Charmigt boende i den gamla delen av Kakopetria. Små, skraltiga trähus klättrar uppför gränderna, de flesta rum har en känsla av kråkslott över sig och dessutom utsikt mot ett hisnande vattenfall.
    Paleas Kakopetrias Street, Kakopetria
    +357-22-92 31 61
    Dubbelrum från 85 euro inklusive frukost

    Lediga rum & priser

    Sevärdheter
    Tsiakkas Vingård
    Den bästa vingården i området, som bland annat säljer egen traditionell vamvakada (en cypriotisk druva), sött portvin i form av commandaria och ekologisk cabernet sauvignon.
    Georgiou Sourri 2, Limassol
    +357-25-99 10 80
    swaypage.com/tsiakkas

    Kykkosklostret
    Det här är Cyperns rikaste kloster byggt på tusentalet. För den som är intresserad finns här den äldsta bilden av jungfru Maria, som donerades hit på elvahundratalet. Här finns också ett utförligt museum. Entré 5 euro, öppet 10.00–18.00.
    Två mil väst om Pedolas
    kykkos-museum.cy.net

    Agios Mamaskyrkan
    En av många, många antika kyrkor som är utspridda överallt i det cypriotiska bergslandskapet. Den här bysantinska kyrkan har fresker från 1495 från alla delar av Jesu liv, målade av den kända målaren Philippos Goul. Hämta nyckeln till kyrkan hos grannen som bor i huset bredvid.
    Louvaras