Rapport från en drömresa på klassiska farvatten. Jörgen Ulvsgärd för loggbok medan han seglar med en fyrtiofotare i Kroatiens egenartade skärgård.
35 grader nord, 48 grader väst, Murter.
Ett moln av fåglar följer oss ett stycke ut från hamnen. De glidflyger i uppvindarna, och undersidan av deras vita kroppar färgas gula i gryningssolen. En frisk mistral rycker tag i stor och fock och ger båten en skjuts, som lyfter den över vågkammarna och får den att nästan plana ut. När vi ändrar kurs trycker vinden ner båten hårt i lovart. Vattnet sköljer över bord och piskar oss i ansiktet. Adriatiska havet visar sitt rätta jag.
Några timmar senare är scenariot förändrat. Adria, som på latin betyder ”mörkt”, har fått sin innebörd besannad. Det stora blå har förvandlats till ett kolsvart och ogästvänligt inferno. För seglaren är dock upplevelsen tveeggad. Fartens tjusning och kampen mot elementen ger ett adrenalinpåslag som skärper koncentrationen. Den tilltagande vinden och den dåliga sikten gör plötsligt dessa lättseglade farvatten till en utmaning. Men för dem som siktat in sig på att ligga på fördäck och sola medan båten lojt glider över ett glittrande turkosblått hav kunde starten på seglingssemestern ha varit bättre. Vi tar ut kompassriktningen mot ön Primosten för att söka lä och hamn. Båten dunsar ner i vågdalarna och vattnet sprutar överbord.
– Samo malo, ta det lugnt ingen fara, upprepar skepparen med jämna mellanrum som ett mantra för att ingjuta lugn hos oss i besättningen.
Vår kroatiska kapten Zeljko Jerat utstrålar total trygghet, trots sin bohemiska och lätt koleriska utstrålning. Den här situationen är han väl bekant med. Havet har varit hans hem i större delen av hans liv. Som liten följde han sin pappa och farbror på deras dagliga fisketurer i skärgården. Lite senare började han arbeta som båtbyggare på ett av Murters varv, ön där han växte upp. Efter Balkankriget blev det jobb som båtuthyrare på marinan Hramina på samma ö, några mil nordväst om staden Sibenik. I dag äger han fortfarande en klassisk latinriggad fiskebåt, leut, och har seglat både den och den lite större, gajetan, vid de årliga tävlingarna för klassiska träbåtar i Kornatiskärgården.
– Många säger att det är lättseglat här och det är delvis sant. Nästan inga grynnor och farliga skär, men vädret kan vara nyckfullt och ställa till med en hel del besvär för den oerfarne, säger Zeljko och pekar upp mot en av öarnas bergiga nordsida som vi just passerar.
50 grader nord, 43 grader väst, Zlarin
Avskalat, kargt och naket breder Kornati skärgård ut sig mellan städerna Split och Zadar. Symmetriskt mjuka kalkstensöar stiger upp ur havet likt pärlband i lager på lager utanför varandra. Detta är Kroatiens mest välbesökta region. Som under Balkankriget på nittiotalet dränerades helt på turister, men som nu åter är tillbaka som turistland. Och det med råge. Den adriatiska kulturen blandas här på ett attraktivt sätt med den italienska.
Innan stormen och ovädret hann ifatt oss låg vi några timmar i hamnen på ön Zlarin, en anspråkslös liten ort där livet går sin gilla gång. En by som hämtad ur det förgångna. Världen runt omkring oss var ljus och behaglig. Stuvutrymmena var sprängfyllda av mat och dryck. Någon generation tillbaka var ön en livfull tummelplats för fiskare, som försörjde sig på att ta upp tvättsvamp och koraller. De pampiga husen påminner om ett svunnet Klondyke, men i dag sitter det mest äldre män och spelar bräde på någon av byns båda restaurangverandor och väntar på rörelsen från anlända turistbåtar.
Nu befinner vi oss någonstans mellan Zlarin och Primosten i kamp med elementen. Den gråsvarta himlen sänker sig ner mot havet tills de går helt upp i varandra. Horisontlinjen försvinner och det går inte längre att urskilja vad som är vad. Då och då skymtar kustremsans konturer fram mellan regnskyarna och dimbankarna som i hög fart driver förbi. Kompassen visar hundratrettio grader sydväst och där någonstans ska marinan Kremik ligga.
Vi pressar upp båten så nära vindögat vi kan för att slippa ett extra slag, innan vi till slut glider in i efterlängtat lä i den skyddande viken Luka Peles.
– ¬Nu kan ni andas ut, säger Zeljko med ett lätt ironiskt tonfall. Om några timmar har vi fint väder igen, så passa på att dra några djupa andetag. Kom ihåg att luften ni andas är den renaste i Europa, möjligtvis med undantag för den ni har i Skandinavien.
57 grader nord, 35 grader väst, Primosten
Medan åskan dånar och blixtarna lyser upp det trånga inloppet glider vi äntligen in till marinan Kremik. Den pittoreska gamla fiskebyn Primosten är en ö, men som i dag har förbindelse till fastlandet. Byn hade före det senaste Balkankriget tre tusen invånare. I dag bor bara fem hundra kvar. De flesta serberna har gett sig i väg. Längs vindlande gränder och utskjutande klippväggar ligger de små stenhusen med skiffertak omgärdade av små vinodlingar på sluttningarna ner mot havet. Här tillverkas ett av Kroatiens kända rödviner Babic. Efter en dags tuff segling i hårt väder är det en härlig känsla att krypa in i marinans restaurang och bli serverad halstrad fisk, sjöborrar och havskräftor tillsammans med det lokala vita vinet Grâse. Som aperitif bjuder ägaren på ett värmande glas av det berömda kroatiska plommonbrännvinet, sljivovica. Ur högtalarna hör jag Gibonni, en av de populäraste kroatiska artisterna just nu, sjunga sin kända Sa mnom ili bez mene.
Den hundrasjuttio mil långa kusten med över tusen öar är en seglingsupplevelse utan motstycke i världen. Öarna ligger i dubbla och tredubbla rader med skyddande fjärdar innanför sig. Kornatiöarna är en av världens mest egenartade skärgårdar: hundratjugofem karga öar av ljus kalksten med mjuka böljande linjespel. Här bryts tystnaden bara av vindens sus och vågornas skvalp och då och då några bräkande får. Hela ögruppen är trettiofem kilometer lång och tretton kilometer bred och förklarades som nationalpark 1980. Bestämmelserna för parken liknar dem som gäller för våra svenska nationalparker. Det är förbjudet att plocka växter, döda eller störa djuren, att skräpa ner på stränderna och att göra upp eld. Som seglare är det därför viktigt att ta reda på var natthamnarna ligger, eftersom man inte får lägga till var som helst. Den fasta bebyggelsen har helt upphört, men under sommarhalvåret flyttar invånarna från Murter och Dugi Otok, som sedan generationer äger mark och hus på öarna, ut hit och hyr ut rum till seglande turister eller driver restauranger i vikar och hamnar. Det är detta som är den stora charmen med att segla i Kroatien.
– Vi behåller naturen som den är och vägrar att exploatera den, som spanjorerna, grekerna och italienarna, säger Zeljko.
45 grader nord, 54 grader väst, Sibenik
Dagen efter går vi norrut och tar ut kompassriktningen mot Sibenik. Solen strålar från en klarblå himmel. Framför oss reser sig fästningen Svetni Nikola och ovanför den skymtar stadens vita kalkstenshus i terrasser ner mot vattnet. Vi passerar fyren Jadrija, som ligger längst ute på en pinjeklädd landtunga där en glipa i berget öppnar sig. Den trånga s-formade kanalen Svetok Antes kraftiga strömmar orsakade av floden Krkas utlopp i havet tvingar oss att starta motorn.
Många folkslag och nationer har under årtusenden försökt erövra staden, men misslyckats. Första gången var det venetianarna som belägrade den i början av fjortonhundratalet och sedan höll greppet ända fram till slutet av sjuttonhundratalet. På femtonhundratalet försökte turkarna inta staden, men misslyckades. Ett nytt försök gjordes lite mer än hundra år senare, även då med reträtt efter svåra förluster. Senaste gången var bara för femton år sedan då hårda strider utkämpades sommaren och hösten 1991, året efter det att Kroatien utropat sig till självständig republik. Jugoslaviska trupper med stöd av serbisk militär anföll staden, men förlorade slaget mot kroaterna.
– Det är minnen jag helst förtränger, säger Zjelko Jerat. Flera av mina släktingar och vänner var inblandade i striderna. En del av dem lever inte nu. De ständiga striderna var som en enda lång mardröm. Ofta var både vatten och elektricitet borta i flera dagar, ja veckor. Telefonförbindelserna var urusla. Denna ständiga oro för barn och familj var olidlig.
Själv flyttade han sin fru och sina två barn till Zagreb, där de fortfarande bor kvar. Huset som han själv byggt på Murter var inflyttningsklart när kriget kom. Nu står det tomt. Ämnet är känsligt och han väljer i stället att prata om de positiva förändringar som sker i Kroatien just nu. Arbetslösheten är fortfarande stor efter kriget, i Sibenik rör det sig till exempel om cirka trettio procent, men turismen har börjat skjuta fart och den lugna vackra staden med sina trånga smala gränder lockar allt fler besökare. Tidigare var det stora aluminiumindustrier för skeppsindustrin som var placerade här, som nu nästan helt är försvunna. Många barnfamiljer från storstaden Zagreb har flyttat till Sibenik de senaste åren för att uppleva mindre stress. Ett tecken på att turisterna kommit tillbaka är guidade grupper som trängs runt katedralen i Sibenik, som är en märklig och sevärd kulturhistorisk renässansbyggnad. Den tog över hundra år att byggas med start 1432. De ekonomiska uppoffringarna var minst sagt stora. De som vägrade lämna bidrag till bygget gjorde man en ansiktsavgjutning på. När katedralen var färdig göts sedan huvudena in i en fris runt byggnaden som en påminnelse av deras illojalitet mot kyrkan. Ett något ovanligt sätt att gå till eftervärlden på kan tyckas.
49 grader nord, 55 grader väst, Skradin
Floden Krka är bred vid Sibenik, men smalnar sedan av ju längre norrut man kommer. Efter några sjömil glider vi genom en djup ravin med höga berg på vardera sidan om båten. Vindarna är nyckfulla och sveper ner doften av pinje och kåda i sittbrunnen. Plötsligt blir den åter bred och det känns som om vi är ute på öppet vatten igen innan vi når byn Skradin långt inne i en flodkrök. Krka har sina källflöden vid foten av Dinariska bergen sju mil in i landet. Det största av Krkas sju vattenfall ligger fem kilometer norr om Skradin och är en mäktig upplevelse.
I det tidiga morgonljuset ligger vattenfallets katarakter i motljus och ger ett trolskt, nästan överjordiskt skimmer, som hämtat ur en Zornmålning. Nedanför det första fallet ser jag en familj vada. Fukten och vattenångorna förstärker dofterna av pinje. När jag vandrar genom skogen utmed fallen sluter sig träden som en mur framför mig. Jag hör dånet från vattenmassorna, men ser inget. Under fötterna breder mossan ut sig och på den upptrampade stigen ligger nerfallna barr i lager som påminner om en mjuk heltäckningsmatta. Det är svalt och doften jag inandas kommer från både grönskan och förmultnade växter och träd. Dagen därpå blir det en loj seglats tillbaka ut i havet mot Vodice och sedan vidare mot ön Kornat.
19 grader nord, 48 grader väst, Vrulje
Vid lunchtid går vi in i en vik på den lilla ön Smokvica, som ligger söder om en av de större öarna i Kornatiarkipelagen och heter Kornat. Det är bara sundet Zutski som skiljer ön från sin lillasyster Zut på andra sidan. Det som är så speciellt med den kroatiska skärgården är att i varje vik ligger ofta en klunga hus och då kan man vara säker på att minst ett av dem är en restaurang. Så är också fallet på Smokvica. Fisken vi blir serverade i den lilla hamnrestaurangen smakar himmelskt. Vindruvorna hänger i klasar ner över borden och i sumpen nere vid bryggan kryper jättelika humrar och stora krabbor för dem som vill beställa. Vattnet är kristallklart och ett dopp oemotståndligt. De mjuka böljande linjerna från kalkstensöarna lyser ockragula i det sena eftermiddagsljuset när vi fortsätter norrut. Det är karstkalkstenen, som i en avlägsen forntid bildades av sediment från havet, som reflekterar ljuset till detta overkliga skimmer som vilar över öarna.
Lite senare på eftermiddagen innan skymningen faller når vi byn Vrulje, Kornatiskärgårdens största och äldsta by. Men innan vi lägger till i hamnen blir det bläckfiskfiske. Zeljkos familj är en av de sju familjer som har hus sedan generationer på ön och därför har rätt att fiska i dessa vatten.
–Nu gäller det att ni ligger i, säger Zeljko. Vi har bara en halvtimme på oss innan mörkret faller och då är det för sent. Bläckfisk måste fångas i skymningsljuset.
Men hur vi andra på båten än gör får vi inget napp. Den ”tysta” kunskap han besitter, som blivit till av år av erfarenhet är inte så enkel att ta efter.
– Ni måste ha den rätta knycken, säger Zeljko, och betet måste vara på exakt samma djup.
Han drar upp den ena bläckfisken efter den andra och mina tankar går till Melker på Saltkråkan och hans tappra försök att starta utombordaren utan att lyckas. Det är nästan helt mörkt när fisket är över och vi söker oss in mot ljusen inne i hamnen. Det är trångt mellan båtarna, som ligger packade längs de små stenpirarna eller på svaj, men Zeljko har egen båtplats där vi lägger till så det blir inga problem. Hans släkting driver restaurang på ön och det egna huset hyr han ut till sommargäster. Före middagen gör han vant iordning bläckfisken för nästa dags lunch. Det ska bli en svart risotto, crni rizot.
På morgonen dagen efter skiner solen och tränger ner i sittbrunnen genom ruffluckan och ruffventilerna. Zeljko vill visa sina morföräldras hus längre upp på ön och själv besikta sina olivodlingar. Längs ön löper stengärdsgårdar kors och tvärs. De flesta byggda i slutet av artonhundratalet då ägor delades upp mellan invånarna i Murter, Betina och Zaglav. En ägares jordlotter kan vara utspridda över ett stort område, vissa så små att det bara får plats med ett enda olivträd mellan stengärdsgårdarna. På trettiotalet fanns det femtio hus på ön. Under kriget brändes de ner av partisaner, men är i dag reparerade och uppbyggda igen.
– Varje år samlas mina syskon för att plocka oliver. Det är en viktig ritual för att hålla historien levande, säger Zeljko och konstaterar att årets skörd kommer att bli bra.
De uråldriga träden dignar av kart. Men de måste skötas och beskäras. Marken ska ständigt renas från sly och gräs för att inte växa igen. Och det syns tydligt. Många jordlotter som vi passerar är helt igenväxta.
31 grader nord, 27 grader väst, Split
Nästa morgon fortsätter vi norrut längs utsidan av Kornat och passerar den magnifika klippan Vela Ploca, som är två hundra meter bred och hundrafemtio meter hög med sikt på tjugo meter. På utsidan av ön ligger ett utmärkt ställe för snorkling, Mana, som på ena sidan har en bågformad lodrät klippvägg och på andra sidan en härlig vik och klapperstensstrand. Vi passerar det trånga sundet Proversa Vela mellan Kornat och Drugi Otok och gör ett strandhugg i den lilla byn Pinizel på ön Zut. Medan Zeljko gör i ordning den svarta risotton på gårdagens bläckfisk, passar vi på att snorkla. Efter lunch tar vi bingen in till land för att hälsa på några av hans släktingar, ett gammal par som bor här ute åtta månader om året i ett enkelt stenhus. Det blir ett mottagande med torkade fikon och egentillverkat vin.
– Vi har allt vi behöver här säger Ljuba Skracic, åttioett år gammal. Vi odlar själva tomater och oliver, varje dag går vi ut med båten och fiskar. Vi har sex får och några lamm. Det går ingen nöd på oss.
Åldern och det ensliga läget med en evighet till närmaste hjälp om det skulle behövas skrämmer inte paret.
– Vi har det bra här. Det är mest andra som är oroliga, säger Ljuba och får ett nickande bifall av maken.
Resan närmar sig sitt slut. Efter Zut blir det lång segling i underbart väder tillbaka ner mot Murter och sedan vidare till Split. Efter en vecka i den glest befolkade kroatiska skärgården känns det skönt att slå sig ner på ett kafé i Split. Det gungar lätt i benen, jag tar en espresso och njuter av folkvimlet och stadspulsen. Jag samlar mig för att ta mig an det jättelika palatset mitt i gamla Split. Ett stenkast från hamnkornischen Gradska Luka ligger den romerske kejsar Diocletianus palats, som han lät bygga i slutet av tvåhundratalet efter Kristus. Palatsets väldiga proportioner är två hundra gånger två hundra meter. Det är ett byggnadsverk på fyrtio tusen kvadratmeter och består av större och mindre tempelbyggnader, bostäder och förråd. Lite andra dimensioner än en segelbåt.
Städer förändras från århundrade till århundrade, från ett decennium till ett annat, men det sker också stora förändringar under en kortare tidsrymd. Har det dessutom passerat ett krig där emellan blir förändringarna ännu större. Split i dag är en pulserande och livlig stad, med en patina och en atmosfär som blandar gammal och nytt på ett spännande sätt. När jag går in bland de smala gränderna rycker havsvindarna tag i dukar och servetter på kaféborden. Samma vind som fört mig runt bland alla dessa öar i skärgården.
