Tag: Färöarna

Vår blir till vinter, sommar till höst. Bara inom loppet av en timme. På Färöarna är det fortfarande naturen – inte människan – som bestämmer. 

Text: David Grudd
Foto: Elinor Wermeling

Tidvattnet sköljer in. Förlänger fjorden och lägger den finkorniga sanden under ett turkost hölje. Än en gång växer lagunen Pollur fram. Omgiven av berg och kullar breder den ut sig i den grönskande dalen, längre och längre tills den nästan når fram till farstun på det djärvast belägna trähuset. Långt upp på Streymoy, den största av Färöarna, ligger den lilla byn Saksun. En medeltida kvarleva som i dag samlar en kyrka, tre gårdar med knappt ett dussin invånare och så lagunen förstås.

Ett naturens underverk vars skönhet inte överträffas någon annanstans inom ögruppen. Ja, knappt utanför den heller. Det är åtminstone vad vi har fått höra. Själva kan vi inte säga så mycket om saken. Tanken var att vi under ebben skulle vandra i lagunen, men något kom visst emellan. Vinden pinar, nysnön yr. Över den mäktiga dalen lägger sig ett vitt täcke som döljer allt vad laguner och naturliga underverk heter. Vi hör fåren bräka, men vi ser dem inte.

Dålig planering? Inte alls. På Färöarna går det inte att tala om dålig planering. För bara en stund sedan var här grönt som i Edens lustgård, nu är det snöstorm. På krigsmuseet på ön Vágar finns en bok skriven av en brittisk militär som var stationerad här under andra världskriget. Den heter Kansha – The Land of Maybe och titeln vittnar om en ovanligt träffsäker soldat. För Färöarna är verkligen ett kanskeland. Ska vi göra si? Kanske. Ska vi göra så? Kanske inte. Så här den andra dagen av vår vistelse på den, under den danska kronan självstyrande ögruppen har vi lärt oss att det är naturen som sätter dagordningen. Att det på förhand inte går att säga mer än kanske. Inte när de fyra årstiderna kommer och går fortare än du hinner äta en quattro stagioni.

Farmors gamla kakel! Från flygplatsen på Vágar åker vi västerut på ön och anländer snart till byn Gásadalur. En plats som länge var en isolerad del av en isolerad ögrupp. För att nå byn var man tvungen att vandra över ett mer än 400 meter högt fjäll, men 2004 färdigställdes en tunnel genom berget som gör att resan från flygplatsen numera bara tar en kvart. En tunnel som förbinder Gásadalur med samtiden. Fast ändå inte. Vårt första möte med Färöarna berättar om en tid som stått stilla. Sedan någon gång på 1960-talet, bedömer jag när jag ofint sneglar in genom ett köksfönster. Sedan urminnes tider, ändrar jag mig till när jag tar ett steg tillbaka och betraktar byn mer övergripande. Solen skiner på de gräsbevuxna taken, speglar sig i det blanka havet som sträcker sig från byns strand bort till världens ände. I bakgrunden hörs hela tiden dånet från vattenfallet Molafossur. I övrigt är det tyst. Så där tyst som det annars bara blir när köksfläkten precis stängts av. Det är långt till nästa by, men tätt mellan husen. Som vår guide Elin krasst konstaterar:
– Det vill till att man gillar sina grannar när man bor här.

En bit ut i havet ser vi hur fåglarna cirkulerar över Mykines, den västligaste av Färöarnas 18 öar. Där har man funnit spår efter kornodlingar och stenmurar daterade till 600-talet. Då lär kelterna ha varit de första att slå sig ner på denna avlägsna plats ute i Nordatlanten, nästan mitt emellan Island och Shetlandsöarna. I dag bor det mest sulor och lunnefåglar på Mykines. De få mänskliga invånare som fortfarande finns kvar tar sig till och från ön med helikopter. Om det nu går det vill säga. I den vildaste delen av Kanskeland går det sällan som man har tänkt sig. Som den där julen då barnen på Mykines blev utan julklappar.

Så slår vädret om igen. Från himlen faller plötsligt hagel över Gásadalur. Vinden rycker tag i gräset på taken, men mojnar nästan lika fort som den tilltog. Solen träder fram på nytt. Blixtlåset får arbeta för högtryck. Man blir inte riktigt klok på det här.

Frida i Klaksvik är ett av Färöarnas mest populära kaféer. 

När som helst når Färöarna en eftertraktad milstolpe. Allt tydde på att ögruppens 50 000:e invånare skulle ha fötts någon gång i början av 1990-talet, men så blev det finanskris i Europa och här slog den hårdare än på de flesta andra ställen. En olycka kommer ju heller aldrig ensam. I samma veva tog fisken slut. Med danska biståndspengar hade färingarna byggt upp en fiskeindustri som ögruppen mer eller mindre stod och föll med. När havet utfiskades slutade det förstås med det senare. Den föll pladask och många färingar tvingades att flytta utomlands för att kunna försörja sig.

Regnet faller när vi promenerar längs den lilla gågatan i Tórshavn. ”Världens minsta huvudstad” är kanske också den mest färgglada. Blå hus, gula hus. Röda, gröna. Ju närmare vi kommer hamnen desto fler blir de kulörta inslagen och nere vid vattnet anar vi något som ser ut som ett arktiskt Nyhavn. Affärerna på gatan säljer kläder och souvenirer. I Heimavirkis Felags lilla butik turas ett kooperativ av kvinnor om att stå bakom kassan och sälja sådant de själva har stickat. Jag känner på en av tjocka tröjorna när en av expediterna kommer fram.
– Som du kanske förstår, säger hon och pekar ut mot gatan, säljer vi många tröjor med tanke på vädret. Just den där har jag faktiskt stickat.

Hon har bott här på Färöarna i hela sitt liv. Upplevt både goda och mindre goda tider. I dag är det mest gott, menar hon och grundar sin uppfattning på folkräkning. På att såväl turister som invånare blir allt fler.
– Det där har gått i vågor. För inte så länge sedan blev vi bara färre och färre, men nu verkar det ha vänt. De unga flyttar till Danmark för att studera som de alltid har gjort, men i dag är det många som kommer tillbaka. Tórshavn är rena storstaden nuförtiden, det går inte att jämföra med när jag växte upp.

Halvön Tinganes är den äldsta delen av Tórshavn. Redan på 800-talet instiftades det färiska landstinget här av norska vikingar och än i dag har området stor betydelse för Färöarna. I ett av Tinganes många röda hus sammanträder ögruppens regering, hjemmestyret, i ett av de mer sällsynta vita hittar vi ögruppens officiella turistbyrå – en organisation som får allt mer att göra. För även om fisket fortfarande är den utan jämförelse viktigaste näringen blir inkomsterna från turismen bara större och större. Antalet utländska besökare har ökat kontinuerligt sedan den senaste europeiska finanskrisen och uppgick förra året till över 100 000.

Ett stenkast från hamnen, alldeles innan Tinganes breder ut sig, torkar fisken under takfoten på ett av de äldre trähusen. Fisken hängs upp som den är, utan att saltas – den delen tar havsluften hand om – och klarar sig sedan tills tiderna blivit sämre. Doften av mat sprider sig när Karí Kristiansen öppnar dörren till det mörkbruna huset. Den spektakulära naturen är givetvis turistbyråns främsta tillgång, men sedan en tid tillbaka finns även ett gastronomiskt trumfkort att spela ut. Nyligen tilldelades omtalade Koks ögruppens första Michelinstjärna och i kölvattnet av deras framgångar har fler ambitiösa restauranger öppnat, framför allt här i Tórshavn. Självförtroendet är på topp. Krögarna krånglar inte till det i onödan, i dag vågar de lita på det inhemska köket.
– Att det finns fiskrestauranger här i Tórshavn igen säger egentligen det mesta, berättar Karí och dukar fram torkad fisk, späck och valkött. När jag var liten var det närmast otänkbart, ingen ville gå ut på krogen och äta fisk. Det åt man ju hemma varje dag.

Karí är en av de där som har återvänt. Han arbetade tidigare på en krog i New York, men i den amerikanska metropolen var det ”alldeles för mycket folk” och han längtade hem till sina klippöar i Nordatlanten. Raest kallar han sin krog och det är färöiska för fermenterad. Som i sin tur är ett finare ord för rutten, tänker jag först, men lär mig snart att uppskatta delikatesserna. Fermenteringskonsten är djupt rotad på Färöarna. Fattas bara annat på en plats där det, trots omständlig väderlek, aldrig har regnat manna från himlen.

Förutom havets jästa läckerheter står givetvis får på menyn – detta djur som det finns långt fler av än människor här på Färöarna – men också fermenterade grönsaker och som avslutning rabarberkräm med rosmarin.
– Det är traditionella färiska rätter och vi vill utmana människor att testa den sortens mat, säger Kari innan vi stiger ut ur den lilla matsalen. För mig är det viktigt att våra traditioner inte glöms bort.

En inställd lagunvandring är också en lagunvandring. Inte alltför nedslagna över de ändrade planerna möter vi upp Óli Rubeksen utanför hotellet som överblickar Tórshavn. Klädd för att klara det mesta hälsar han på oss med fast handslag. Bakom ett par röda glasögon träder en pigg blick fram och som mest entusiastisk blir han när han pekar mot stallet en bit bort. En av de bästa skildringarna av livet på Färöarna heter Atlantens cowboys och är skriven av Johan von Bonsdorff. Den börjar jag osökt att tänka på när Óli svingar sig upp till häst för att leda vårt sällskap från Tórshavn på den östra sidan av Streymoy till hans hem i Velbastaður på den västra. Måtte de ha tur med vädret, tänker jag och hoppar in i taxin.

Bilen är snabbare än hästarna. När vi taxiburna anländer till Velbastaður är Ólis fru Anna ensam hemma. På spisen kokar kvällens middag, fem rätter som ser ut att inledas med det där valköttet jag nu fått smak för. Husesynen går fort. Det finns nämligen ingen anledning till att lämna köket. Inte med den utsikten. Genom det vida panoramafönstret ser vi havet rakt framför oss och i det två av ögruppens mindre öar – Hestur och Koltur. På den förra bor ett femtiotal människor, berättar Anna, på den senare en eller ibland två. Stämningen tycks vara något knepig där ute på Koltur.

Utanför fönstret sticker snart en mule fram. En mule, en man och till slut en hel färöponny. Det betyder att vi snart är fulltaliga. Middagen kan börja. Mycket riktigt inleds den med val, som via torsk med äggsås sedan efterföljs av fårfiol. Óli Rubeksen är på gott humör. Varenda ingrediens på tallriken har sin historia. Varenda rätt sin berättelse. Vi serveras generöst med anekdoter om grannar och om präster och lektioner i traditionella färiska seder – ”så här skålar man”, ”så här äter man”, och så vidare. Nog är han en cowboy, Óli, om än allt annat än en tystlåten Clintan-typ. Innan vi lämnar middagen för att ta oss tillbaka till hotellet skickar han dessutom med oss några tips. ”De platserna måste ni bara besöka när ni är här”, säger han och vi tackar och tar emot. Se där, då var ju morgondagens plan spikad. Vi kanske ska göra det.

Guide

Snabbfakta

Invånare: Knappt 50 000, varav omkring 13 000 i huvudstaden Tórshavn.
Statsskick: Självstyrande, men tillhör Danmark. Färöarna är inte medlem i EU.
Valuta: Dansk krona.
Tidsskillnad: -1 timme.
Ta sig dit: Flyg från Köpenhamn. Färiska flygbolaget Atlantic Airways har flera avgångar dagligen. Från flygplatsen Vágar till Tórshavn tar det omkring 40 minuter med bil eller buss.

Boende

Hotel Tórshavn
Trestjärnigt hotell från 1920-talet med 43 rum, restaurang, bar och allt det där andra man kan förvänta sig av ett hotell. Men det är det utmärkta läget man betalar för här – Hotel Tórshavn ligger mitt i ”smeten”, endast ett stenkast från huvudstadens hamn. Dubbelrum från cirka 1 400 kronor natten.
Tórsgøta 2, Tórshavn
Lediga rum & priser

Hotel Føroyar
Zlatan, Westlife, Danmarks förre statsminister Anders Fogh Rasmussen. Av den stora tavlan i lobbyn att döma är det här hotellet kändisarna val på Färöarna. Hotel Føroyar är fyrstjärnigt och ligger på en höjd ett par kilometer utanför Tórshavn. Utsikten är fantastisk och byggnaden som rymmer 106 är inspirerad av traditionella färiska hus. Bill Clinton sägs ha varit särskilt imponerad av det gräsbevuxna taket. Dubbelrum från cirka 1 500 kronor natten.
Oyggjarvegur 45, Tórshavn
Lediga rum & priser

Mat och dryck

Etika
Det är nästan chockerande att det här, i detta fiskeparadis, endast finns en sushirestaurang. Kanske skrämmer konkurrensen, för Etika är verkligen är något utöver det vanliga. Fantastiska råvaror ger fantastisk sushi. Missa inte.
3 Áarvegur, Tórshavn
etika.one

Raest
Ett utmärkt ställe att utmana sig själv och testa det säregna färiska köket. Fermenterat är temat i Karí Kristiansens menyer som serveras i en mysig och hemtrevlig miljö nere vid hamnen i Tórshavn.
Gongin 8, Tórshavn

Koks
Äntligen! Efter att i flera år räknats som en av Nordens bästa restauranger fick Koks nu i år sin, och hela Färöarnas första Michelinstjärna. Koks, som serverar traditionell färisk mat i modern tappning, låg tidigare i Hotel Føroyars lokaler, men återfinns i dag en dryg mil utanför Tórshavn. Närmare bestämt i Kirkjubøur – byn som under medeltiden var Färöarnas biskopssäte och som bjuder på såväl historia som natursköna omgivningar. Och numera alltså även mat i världsklass.