Tag: Frankrike

  • Franska Rivierans nya kub

    Franska Rivierans nya kub

    Hjärnorna bakom Kube Hotel i Paris har gjort det igen och öppnat filial i St Tropez. Tidlöshet och annorlunda lyx är hotellets motto och det är inte för intet som James Bond hänger här.

    Franska Rivieran har fått en flashig nykomling. Det är Kube Hotel som nyligen öppnat tio minuter från centrala St Tropez. Syftet är inte att festa i samma vilda takt som grannarna utan vara ett annorlunda alternativ tillräckligt nära till Rivierans dånande nattliv. Men baren direkt rakt under stjärnorna vittnar ändå om att The Kube kan ordna med fest om de vill, vilket de lär göra och har gjort – James Bond festade exempelvis här i Die Another Day.

    The Kube tycker om att leka med konventionerna, istället för en reception hämtar man nyckeln vid, just det, en kub gjord av is. Rummen kommer i klädstorlekarna S, M, L, XL och XXL. Men framför allt vill The Kube vara det gästen vill – nattklubb, frostig isbar, romantisk restaurang eller en enskild tillflykt vid medelhavet. Många av rummen har egna trädgårdar och pooler. En satsning har även gjorts på hälsa – thai chi, massage, yoga, manikyr – the Kube gör allt för att hålla dig i topptrim på semestern. Givetvis ligger en bedårande sandstrand precis runt hörnet.

    Route de St.Tropez , 83580, Gassin, Frankrike
    + 1-800-337-4685
    designhotels.com

  • Champagnecharter

    Champagnecharter

    Hotell i Champange

    Gott om tid är den nya lyxen. Tågcharterns succé handlar inte bara om klimatvänlighet utan även om bekvämlighet i form av bokade platsbiljetter, sköna bäddar och att saker får ta sin tid. I slow food-trendens fotspår slår nu det långsamma resandet igenom allt starkare, med specialare som vintågcharter. Och det finns förstås ingenting som att lära sig dricka champagne i Champagne, Frankrike.

    IMG_4959.jpg

     

    I sommar finns det fler tågcharterdestinationer att välja på – och begreppet har till och med kommit att innefatta en kryssningsresa på Donau och en cykelvariant i polska Masurien. De vanligaste varianterna på dessa tågburna charterresor går dock till italienska Gardasjön och ungerska Balatonsjön. Det ständigt ökande intresset för reseformer har gjort att någon sorts pendel har svängt. Om den inomeuropeiska turismen under nollnolltalet hittills till största delen handlat om att ta sig till en storstad eller en strand så fort och billigt som möjligt, innebär charterbolagens tågsatsning ett trendbrott.

     

    Att ta tåget handlar inte bara om miljövänligt, hållbart resande utan låter också själva resan i sig ta sin tid. Att förflytta sig i det som Fritidsresor på sin webbplats så poetiskt kallar för ”själens eget tempo”. Det är som om resenärerna under det senaste decenniet nästan glömt att det finns något att se även innan man kommer fram till målet. Hittills har undantagen varit diverse temaresor och Medelhavskryssningar. Men nu märks det att tåget trots allt har utvecklats en hel del de senaste tio åren.

    Nere i Europa serveras det både god mat och bra viner ombord på tågen. De gamla överlastade tågluffartågen där toaletterna var översvämmade och tjugo personer trängdes på varje kvadratmeter är tack och lov ett minne blott (åtminstone om man låter charterbolagen boka platserna). Tågcharterns motsvarighet till en Rolls-Royce är Fritidsresors TEMA-train, där man antingen kan upptäcka Rhen- och Mosel, få ett centraleuropeiskt panorama – med besök i bland annat Prag, Brno och Budapest – eller provsmaka sig fram genom Alsace och Champagne.
    Den senare resan har en ultralyxig variant där vinturisterna guidas av den svenske champagneexperten Richard Juhlin.

    Vägen till Champagne är mycket bekväm. Resan startar precis som forna tiders tågluffar med nattåget från Malmö till Berlin. Den här gången sjuder dock inte förhoppningar om grekiska stränder och nya könsjukdomar, som då, utan snarare om bra mat, god dryck och rena hotellrum i stället för lusiga vandrarhem.
    I grund och botten finns dock samma Interrailkort. Alla charterbolagen erbjuder egentligen bara en något lyxigare inramning av den gamla klassiska tågluffen. Reseledare, bokade platsbiljetter och den avstressande faktorn att man inte behöver tänka själv.

    Den stora fördelen är förstås att själva resandet får lov att ta sin tid. Eftersom jag startar från Stockholm har jag en hel X2000-resa på mig att varva ner på vägen till Malmö, annars brukar mina – och gissningsvis de allra flestas – resor inledas med något som mest påminner om blödande magsår. Samt eventuellt några lugnande drinkar på ett trångt plan där man förbannar att man glömde de fåniga stödstrumporna hemma. Vinsten består inte bara i att jag får tid att läsa böcker och lyssna på musik och att resan är någorlunda klimatvänlig utan även i att jag fortfarande är en levande, kännande, tänkande människa när tåget väl kommer fram.

    På morgonen, efter en bekväm natt ombord, vallas vi runt centrala Berlin och sedan återvänder vi till stadens vackra stationshus för att hoppa på ett tåg söderut. Det är visserligen tidigt, men en natts sömn i en säng har gjort att det inte behövs mer än en kopp kaffe för att få mig att kunna sätta ena foten framför den andra. Så när vi väl sitter i den nya vagnen där vi anvisats platser och ser Berlin försvinna utanför fönstret är jag uppvärmd och mentalt alert. Själva tågchartern har börjat på allvar.

    När jag senast tågluffade, somrarna 1993 till 1995, satt jag på golvet i korridorer och sov så gott det gick med huvudet lutat mot en fullpackad Haglöfsryggsäck. Jag kuskade runt Europa på absolut ovärdigast möjliga sätt. På ett nattåg längs franska Rivieran tillbringade jag flera timmar med näsan intryckt i en resesvettig albans armhåla – men vi kom trots detta ganska bra överens. Och vinsorterna valde vi enbart efter vad som var billigast (billig alkohol var som ni kanske minst något oerhört exotiskt i Sverige just då). Det känns som en revansch när vi i första anhalten Strasbourg får strosa runt och visas fantastiska små vinbutiker. Redan efter ett enda stopp har de flesta deltagarna fått problem med hur de ska lyckas bära sina vinflaskor från den buss vi nu äntrat (längs ”Route des vins” i Alsace går nämligen inga tåg).

    Färden går från vackra, lite sagolika korsvirkeshus i Eugesheim ena dagen till stora, vinranksfält som böljar över kullarna i Champagne den andra. Här och där visar en gravstensliknande markering vilket hus druvorna tillhör.
    Richard Juhlin som möter upp i Reims går runt och smakar. Vanliga vinprovningar i all ära: det finns förstås ingenting som att lära sig att dricka alsaceviner i Alsace. Eller smutta på champagne i Champagne. Det är häri det geniala med tågchartern ligger, att man utan några som helst förkunskaper kan köpa en färdigplanerad resa som faktiskt ger något mer än bara en vecka på en resort. Som nya kunskaper och insikter, om än bara gällande något så banalt som antihistaminernas verkan. På sätt och vis är det de gamla temaresorna som nu fått kraftig vind i ryggen i och med klimatkrisens ökade medvetenhet om hållbart resande. Och med Richard Juhlins unika kontaktnät laddas även ordet charter med en viss känsla av exklusivitet.

    Men allt handlar naturligtvis inte bara om att resa klimatsmart, även om det nästan har blivit ett tecken på någon sorts cerebral status i vissa kretsar – det handlar lika mycket om att visa ett överflöd av något som på sistone blivit en allt större bristvara för människor som drabbas av så kallad i-landsproblematik. Tretton år efter min senaste tågluff har jag knappt en timme ledighet per dag och tittar avundsjukt på kompisar som verkar kunna gå och ta ett par glas vin en vardagskväll utan att behöva oroa sig för sin egen effektivitet dagen efter.
    Att signalera att man har gott om tid har blivit ett helt nytt välfärdsbevis. Hela inramningen för en TEMA-trainresa, med en i jämförelse långdragen resetid och poppande champagnekorkar, visar tydligt på en sak: hur tiden är den nya lyxen. Vill man visa status är det alltså ett långsamt tåg ett effektivt alternativ.

    Fem andra tågdrömmar

    Eastern & Oriental Express
    Orientexpressen är kanske inte vad den en gång var, men ett betydligt mer imponerande alternativ har dykt upp i Asien. Åk från Bangkok, korsa bron över floden Kwai och anländ till Singapore efter två hundra mils färd i kolonialromantiska vagnar.
     www.orient-express.com

    Bergenbanan och Flåmsbanan
    Hisnande utsikter saknas inte direkt längs järnvägen från Oslo till Bergen. Men i Myrdal gäller det att stanna upp och ta Flåmsbanan som visserligen bara är tjugo kilometer lång men har en fallhöjd på 866 meter.
     www.flaamsbana.no

    The Canadian
    Ett alternativ till den klassiska amerikanska kust-till-kust-resan. Tågresan från Toronto till Vancouver erbjuder även den ett helt spektakulärt landskap. Dessutom har vagnarna speciella utsiktsplatser.
     www.viarail.ca

    Rovos Rail
    Att ta sig genom södra Afrika, hela vägen från Dar es-Salaam till Kapstaden, i en vagn där tiden verkar ha stått still sedan artonhundratalet känns kanske inte helt politiskt korrekt. Men maten är fantastisk och upplevelsen att vakna upp i en tågvagn med en giraff alldeles utanför fönstret slår verkligen det mesta.
     www.rovosrail.com

    The Darjeeling Himalayan Railway
    Knappt nio mil lång men med en höjdskillnad på drygt två tusen meter. Hela vägen avverkad med ett litet ånglok. I dag är The Darjeeling Himalayan Railway, som kärleksfullt brukar kallas för leksakståget, stämplat som ett världsarv av Unesco. Och det har inte så mycket att göra med Wes Anderson-filmen med nästan samma namn.
     www.dhr.in
     

  • Förföriska Frankrike i Cap Ferret

    Förföriska Frankrike i Cap Ferret

    Hotell i Cap Ferret

    Vindpinad Atlantkust på ena sidan. På den andra grönskande skog och en stilla lagun. En knapp timmes bilresa från Bordeaux ligger halvön Cap Ferret – en fransk motsvarighet tll Fårö. Hit kommer politiker och kulturelit för att slippa offentligheten, fly stressen på de vidsträckta stränderna och njuta av de dödligt goda ostronen.

    Man får överväga ostronen en extra gång. Visserligen är de en starkt bidragande orsak till att turistströmmen som väller av båtarna här nedanför Pinasse Café är så stor, men så sent som häromåret ansågs de populära ostronen från Bassin d’Arcachon vara dödliga – sommaren 2006 avled två turister efter att ha ätit dem (även om orsaken till deras frånfälle debatterades länge och antagligen fortfarande inte går att beteckna som avgjord). Det är en risk att beakta, vilket inte hindrar mig – eller någon av alla andra besökarna – från att beställa in skaldjursberg efter skaldjursberg från restaurangerna som ligger utmed vattnet mot den stora naturliga bassängen.

    Iförda olika varianter av blå- och vitrandiga sjömanströjor sörplar vi ur skalen, fortsätter vi med att knäcka upp kräftor, krossar krabbor och försöker känna om miniräkorna överhuvudtaget smakar något innan de råkar sväljas. Restaurangkunderna är som sagt en synnerligen homogent klädd grupp, och det går förstås att le lite åt att även fransoser då och då verkar klä ut sig till franska turister. Som om vi alla haft samma idébild av hur vi borde vara klädda just här. En tanke som blir både svindlande och lite otäck när en servitör anmärker på att samma sak gäller våra beställningar. För alla väljer identiska skaldjurspyramider. Och alla vill ha ostron, trots de senaste årens skriverier – eller kanske just därför. Ute i vattnet står odlingarna på rad och efter ett par glas vitt vin struntar man i de fortfarande högst eventuella riskerna. En skvätt citron visar att de fortfarande har hälsan.

    Betänketiden är alltså över, beslutet är taget, och är detta smaken av död så smakar döden fantastiskt. Rysk roulett brukar sällan spelas under så angenäma omständigheter och sällan med så extremt höga odds. Jag tänker på vad chefen på turistmyndigheten i Arcachon sa för att släta över tragiken efter ett av de två dödsfallen 2006, då en gammal kvinna hade avlidit.
    ”Jag känner hennes familj. Hon var mycket gammal och den enda glädje i livet hon hade kvar var att äta ostron.”

    Pinasse Café ligger en kort båtresa från kuststaden Arcachon. Alldeles tvärsöver vattnet vid den naturliga bassäng, Bassin d’Arcachon, som skapats vid floden Girondes utlopp, på den halvö som heter Cap Ferret, men som inte ska blandas ihop med sin nästan namne på Rivieran (Cap Ferrat). På ena sidan halvön ligger Atlanten och erbjuder fantastiska surfvågor, milsvida stränder, stora sanddyner och tallskog. På andra sidan, mot bassängen där restaurangen ligger, är det betydligt fler lövträd och betydligt lugnare vatten. Vatten som uppenbarligen är perfekt för ostron.

    Här ligger ostronbyarna på rad. Under en bilresa hinner man inte passera ut ur den ena förrän man befinner sig i nästa. Och så vidare och så vidare, i kanske en halvtimme. Sedan befinner man sig i huvudorten Cap Ferret. Här fiskas det också ostron, men det verkar mest vara en imagesak. Man verkar betydligt mer koncentrerad på att servera dem till hungriga turister. Striden om ostronens eventuella giftighet har pågått länge, och gett upphov till några mer eller mindre trovärdiga konspirationsteorier varav den som verkar vara allra mest populär handlar om de små fiskebyarnas läge och utbredning. Kortfattat går den ut på att marken där ostronfiskarna har sina pittoreska små trähus skulle gå att sälja för större summor till alla de franska politiker och intellektuella som ser den franska kuststaden Arcachon med omnejd som någon sorts motsvarighet till Sveriges Fårö. Här brukar Nicholas Sarkozy semestra på somrarna och någonstans utmed vattnet har designern Philippe Starck sin enorma villa.

    Läget är förstås tilltalande även om bortser från landskapet. Det tar cirka fyrtiofem minuter med bil till Bordeaux flygplats och en utflykt till berömda vindistrikt som Saint Emilion behöver inte direkt ta hela dagen i anspråk. Kort sagt: tillräckligt med nöjen för att den stressade nutidsmänniskan inte ska behöva känna tiden förflyta under långsamma strandpromenader där finfördelat vatten från Atlanten nästan omärkligt väter ner ens kläder. Även om det förstås också går utmärkt.

    Just den här perioden, strax före den riktigt stora turistinvasionen, vilar det en behaglig tristess över hela halvön. På hotellet med det nästan komiska namnet Le Sporting Club utmanar några ointresserade människor varandra på ett ointressant parti tennis. De har lagt ner mer energi på sin klädsel än på sitt spel.
    Det ligger lite regn i luften, vilket tömt hela den annars så helgvänliga halvön på folk. Jag tar ett löppass från Le Sporting Club, eftersom bara namnet ger mig dåligt samvete, och springer i väg och rundar den stora fyren som står alldeles söder om själva orten Cap Ferrets centrum.

    Under tiden möter jag knappt en bil och knappt en enda person, förutom de frågande, skeptiska blickarna från några förmiddagsölande gäster på en uteservering. De verkar inte kunna hitta på något annat att göra än att dricka, och någonstans förstår jag dem. Alkohol har en förmåga att bädda in isolering i en sorts bomull.
    Utanför surfbutiken mittemot står ägaren och kollar över de brädor som ingen hyr.

    Någon timme efteråt gör jag det på ren chansning. Sedan ligger jag i sanden på stranden och försöker med tankekraft att få vågorna att bli farbara. De vägrar att ge med sig och jag får åka hem i ogjort ärende. Tennisspelarna har flyttat över till den fullständigt iskalla poolen. Även där utstrålar de samma tomhet och brist på engagemang. De lider av den depression som brukar kallas semester. Kanske hade de trivts bättre på Rivieran, förutom en fascinerande malplacerad strippklubb inne i stan finns det knappt några nattklubbar på hela halvön. Här semestrar man med en god bok för att komma undan vardagen. Här tar man långa promenader i sanden eller genom barrskogarna.

    Resten av dagen ägnar vi åt att fördriva tiden. På kvällen blir det en promenad till Atlantstranden. Här slutar den minijärnväg som löper genom Cap Ferret och vid den sista stationen kommer två medelålders par gående. Kvinnorna har klänningar, männen upprullade chinos. De bär på vinflaskor och använda vinglas. Solen är på väg ner och ute i havet syns nu två surfare. The boys of summer. Årets första. De två paren slår sig ner längs ena väggen av en vackert nerklottrad bunker.

    På väg tillbaka in i samhället slås man av den kompakta tystnaden. Ljudet av ett par barn som kastar en boll mot en vägg blir högt som om det var ekon från smällare. Det är egentligen inte många hundra meter som skiljer husen på Atlantsidan från de andra, men jag tycker mig faktiskt urskilja en viss skillnad i arkitektur. På Atlantsidan ser husen ut som små alphus, alla med tomma terrasser som väcker fantasier om tidigare somras eldiga högkulturella och rödvinsindränkta middagar. På den andra stranden är husen små och pittoreska och uppförda i trä. En fyrtio kvadratmeter stor stuga här i trakten går på nära tre miljoner svenska kronor. Det är något att tänka på när man ser de närmast utstuderat alldagligt klädda sommargästerna som åkt hit från Paris över helgen.

    Nästa morgon är det dags för en större rundtur. Det börjar med en sväng förbi den lilla byn Grand Piquey, förr plats för det mytomspunna Chantecler, i dag är det före detta hotellet mer eller mindre privatägt. Egentligen är det bara namnet och tomten som finns kvar. Det fina med byarna längs Cap Ferret är att de inte är nerlusade med kiosker, affärer och restauranger. Just i Grand Piquey finns ingenting förutom stranden och en av alla dessa bryggor för turistbåtarna från Arcachon. Någon har uppenbarligen mycket starka känslor för denna strand och denna båtbrygga och vill bevara dem från obehöriga. Tillbaka vid bilen har denne någon strött en halvmåne sand över vår motorhuv. Vi står en stund och beundrar den estetiske marodören för det är gjort med konstnärlig känsla, det syns. Först senare, när vi är ute på landsbygden och halvvägs runt Bassin d’Arachon, inser vi att den estetiske marodören dessutom punkterat ett av våra hjul.

    Vi får hjälp av en bonde, Bruno Lafont, som först visar oss sitt oerhört praktiska blåställ, och sedan när bilen är lagad tar oss med in i en lada en bit bort från vägen. Där blir vi kvar en timme, beundrandes Brunos stora samling amerikanska jeepar från andra världskriget.

    Dagens huvudmål. Det tar en stund att bestiga Europas största sanddyn, Le dune de Pyla, som ligger strax söder om Arcachon. Man går upp längs en trätrappa i vad som känns som en halvtimme och ansträngningen motsvarar ett högeffektivt pass på en steppmaskin i ditt gym. Hela tiden möts man av de som varit på toppen och snabbt gett upp tanken på att även ta trappan ner. Nu pulsar de ner mot trädtopparna i den branta sandbacken. Man ser dem från knäna och uppåt. Smalben och fötter är helt begravda i sand. Väl uppe är utsikten fantastisk. Norrut anar man staden. Åt nordväst brer hela Cap Ferret ut sig och rakt västerut ligger en stor sandbank – Le Banc d’Arguin – där en motorbåt står i lågor. På väg tillbaka stannar vi till vid en charkuteributik i en av ostronbyarna. Bakom disken jobbar en man som uppenbarligen är amerikan, men bara så länge jag frågar om vägen till närmsta bensinmack. När jag i stället undrar hur länge han har bott här förstår han inte längre engelska och bortförklarar sig på franska med grov brytning.

    Cap Ferret är ett ställe dit man åker för att få vara i fred. Och det var just vad som först attraherade de inhemska turisterna. Alldeles efter första världskriget upptäckte poeten, konstnären, författaren och sedermera filmaren Jean Cocteau trakten. Han brukade ta långa sejourer då han hyrde in sig med vänner som Valentine och Jean Hugo på Hotel Chantecler i Grand Piquey. I de fotoböcker som säljs i Cap Ferrets bokhandlar kan man se bilder på en mycket smal Cocteau som får sin fot omvårdad av någon hjälpsam lokal förmåga efter att den unge poeten råkar ha trampat på ett snäckskal. Här finns även bilder från det som skulle bli den sista semestern på många år, sommaren 1923, då ett stort gäng av Cocteaus vänner tillbringade en sommar här som slutade med att Valentine Hugo och det bara tjugoåriga litterära stjärnskottet Raymond Radiguet insjuknade i tyfus. Den förstnämnda klarade sig. Det gjorde inte den senare, som trots sin låga ålder redan var ganska alkoholiserad och fysiskt slutkörd. Cocteau klagade i brev över att han ibland fick låsa in Radiguet (som också var hans älskare) så att denne skulle skriva klart sina romaner i stället för att dricka. Men två romaner hann det bli.

    En av parets första arbetssemestrar hit resulterade i skandalklassikern Djävulen i kroppen, en till stora delar självbiografisk roman om en tonårspojkes affär med en gift kvinna vars man är ute i kriget. Och 1923 skrev han klart den roman som skulle komma att få utges postumt, Greve d’Orgels bal. På bilderna ser man ett sällskap som ser ganska tärt och dekadent ut. En bild är dock väldigt rolig. Kompositören George Auric lät frakta hit ett piano för att kunna skriva musik. På fotot ser man ett gäng fiskare bära upp instrumentet från båten som varit tvungen att stanna en bra bit ut i vattnet. Allt på bilderna känns väldigt avlägset från den värld som möter mig när jag slår igen boken. Men vissa saker är förstås konstanta: man tror Radiguet blev sjuk och dog på grund av att han ätit dåliga ostron.

    Endast tråkiga människor lär sig av sina misstag så sista morgonen återvänder vi till Grand Piquey för frukost, trots punkteringen ett par dagar tidigare. Strax ovanför båtbryggan finns det några bänkar under en stor tall. Där verkar två äldre män göra allt som står i deras makt för att undvika att prata med varandra. Vi gör dem sällskap med våra mackor och där under tallen får jag ett sms. En kompis som hälsade på från Bordeaux, har blivit magsjuk efter skaldjurslunchen på Pinasse. Han skriver: ”Jag kände mig som ett djur när jag åt de små ostronen. Vild och levande. Nu känner jag mig som ett djur som dragit sig undan för att dö i ett gryt.”

  • Konstnärernas Grez-sur-Loing

    Bruno Liljefors tyckte att det var så pittoreskt att han blev illamående. Men Strindberg och Carl Larsson trivdes desto bättre. Och det vimlar fortfarande av svenskar i den klassiska konstnärsbyn Grez-sur-Loing.

    ”Du ska ut till landet, ut till fåglarna! Följ med till Grez-par-Nemours”, sa konstnären Karl Nordström till Carl Larsson 1882, när Carl Larsson befann sig i Paris fattig, sjuk och deprimerad.

    När min vän skulptören Carl Magnus ringer och föreslår att jag ska komma till Grez-sur-Loing ett par dagar tänker jag: ”lite lantluft och fågelsång skadar aldrig”. Så jag flyger till Paris, tar tåget från Gare de Lyon till Fontainebleau och därifrån taxi ungefär nio kilometer till Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing, sju mil söder om Paris.

    Det var här den nordiska konstnärskolonin höll till i slutet av artonhundra- och början av nittonhundratalet. Hit for August Strindberg 1883 med sin hustru Siri von Essen, för att skriva en essä om sin vän Carl Larsson för kalendern Svea. Essän fick rubriken ”Ett svenskt porträtt med fransk bakgrund” och publicerades året efter. Strindberg stannade bara en kort tid i Grez men kom tillbaka två år senare. Då hade han anklagats för hädelse i novellsamlingen Giftas men frikänts och hyllats som en hjälte i radikala kretsar. Han behövde förmodligen också lite lantliv och fågelsång.

    Anders Zorn var i Grez, precis som de danska och norska målarna. Och den tjugofyra år gamla Bruno Liljefors skrev från Grez hem till akademikamraten Axel Tallberg: ”Här är så in i h-vete pittoreskt att man känner sig rent av illamående”. Pittoreskt är det fortfarande, men inte till den grad att det finns anledning till illamående. Och fortfarande reser konstnärer och författare hit, som Carl Magnus som erbjudit sig att vara min guide under några dagar.

    När man kommer innanför dörren till Hôtel Chevillon från Rue Carl Larsson är ett schackrutigt kakelgolv det första man ser och en svängd trappa upp till andra våningen. Det är inte utan att det känns lite högtidligt att gå uppför samma trappa som Strindberg gjorde. På andra sidan entrén är de höga glasade dörrarna öppna ut mot trädgården och floden Loing. Bron över floden, där Carl Larsson friade till sin Karin, ser precis ut som jag föreställt mig.

    Hôtel Chevillon är inte längre ett hotell som på Carl Larssons tid, men det finns några gästrum på andra våningen för dem som besöker de konstnärer som är stipendiater från konstakademierna och författarförbunden i de nordiska länderna.
    – Välkommen till Grez, säger Carl Magnus från balkongen till Carl Larssons ateljé.

    På nedre våningen har han vardagsrum, badrum och kök och på den övre sovrum och den stora ateljén. Ateljén ligger till höger om trädgården och till vänster finns tre nyare ateljéer donerade till stiftelsen av Gerard Bonnier.
    – Det var tack var Erik Malmsten, en förmögen och konstintresserad göteborgare, som Hôtel Chevillon kunde bevaras. När han fick veta att det var till salu, köpte han det och lät restaurera huset, berättar Carl Magnus.
    1993 var det klart och sedan dess har konstnärerna kunnat inta ateljéerna igen.

    Står man på bron ser man in i trädgården och man ser både hotellets och ateljéernas exteriörer. Och man ser muren som Carl Larsson målade av tillsammans med en av byns unga flickor som modell. Gamla muren, en akvarell från1885, såldes på auktion 1989 för 8 miljoner kronor. Man kan fundera över vad Carl Larsson hade sagt om han visste det. Under åren i Grez gjorde han ett antal oljor och akvareller i svala, eleganta toner influerade av ljuset och de franska friluftsmålarna.

    Det finns en platta i muren nedanför ateljén med en kälke och en inskription gjord av Carl Larsson där det står: ”Se upp i backen, tio hål i nacken”. Det gick uppenbarligen vilt till i den nordiska konstnärskolonin. Vid trappan ner till floden vid trädgårdens slut ligger ett par åror, som om någon lämnat dem för att snart komma tillbaka. Roddbåten däremot har stulits.

    När jag står vid floden ser jag gräsänder som driver med vattenvirvlarna, och när jag vänder ansiktet mot solen och blundar ser jag för min inre syn målningen Tvätterskor i Grez av Gottfrid Kallstenius och Strömkarlen av Ernst Josephson, en målning han började skissa på under vistelsen i Grez. Det är rofyllt och passar för tankar och promenader.

    Även om hotellet inte är öppet för allmänheten är Grez ett utflyktsmål man inte ska missa. Man behöver varken vara konstnär, konstintresserad eller skogsmulle, för att inse att naturen är något utöver det vanliga. Ljuset är silverglittrigt och påminner om ljuset över Skagen. Det är ögonbedövande vackert, och ingen bra idé att irra runt som en Duracellkanin – det här är ett ställe där man slår av på takten, tar ett djupt andetag och njuter av stillheten.

    I grannbyn Moncourt Fromonville hos Maryline Leger på La Marine äter vi en utmärkt lunch utan att ruinera oss. Värdinnan är pratglad och chict fransysk. Hon får oss att känna det som om vi har varit där förut. Vid kanalen utanför fönstren står hästar bundna medan ryttarna äter lunch på krogen. Något det ridande sällskapet gör varje lördag och söndag, berättar Maryline. Stämningen är hög, maten vällagad och vinet gott, för att inte tala om calvadosen till kaffet som serveras i små tvåcentilitersglas. På bron över kanalen en bit bort sitter en platta som berättar att bron byggdes för att påven Pius VII skulle kunna passera när han skulle kröna Napoleon I den 25 november 1804.

    Från Moncourt Fromonville kör vi mot Barbizon där föregångarna till impressionisterna höll till och hit kom också de svenska konstnärerna innan de drog till Grez. Förmodligen för att det var billigare än att bo i Paris och inte lika hett på somrarna. Carl Larsson var där 1877, men reste hem till Sverige igen besviken och deprimerad efter att fått två refuseringar till Salongen i Paris. Barbizon är parisarnas vallfärdsort och här har många fransmän sina sommarresidens.

    På Hôtel les Charmettes sitter en minnesplatta som berättar att prinsessan Elisabeth och prins Philip övernattade den 17 maj 1948, och på samma gata men på Hôtellerie du Bas-Bréau bodde författaren Robert Louis Stevenson som skrev Skattkammarön och Dr Jekyll och Mr Hyde. Hôtellerie du Bas-Bréau är dyrt. En lunch kostar 80 euro, och man får betala 50 för en barnmeny – säkert värt slantarna men vi köper i stället nybakat bröd, några ostar, lite korvar och skinka till en picknick.

    Det sitter minnestavlor på nästan varje hus. Innan vi kör vidare tittar vi in i Jean François Millets (1814–1875) hus och ateljé, och Narcisse Diaz de la Penas (1807-1876). De tillhörde Barbizonskolan som var en grupp konstnärer ledda av Théodore Rousseau som flydde Paris, slog sig ner i utkanten av Fontainebleauskogen och skapade en trend när det gäller naturmåleriet.

    På väg till Fontainebleu vikar vi av från vägen i Milly-la-Forêt när vi upptäcker en ganska oansenlig liten skylt där det står Le Cyclop, och hamnar i skogen. Ett utmärkt picknickställe, och bland träden dyker plötsligen en tjugofem meter hög skulptur av Jean Tinguely upp. Den rör sig med spastiska knyckiga rörelser, gnäller och låter. Skulpturen är en satirisk kommentar till teknologivärlden där den reser sig som en jättelik cyklop med ögat mitt i pannan. Det är underbart surrealistiskt att se den gigantiska maskinen mitt ute i spenaten.

    Det kungliga palatset i Fontainebleau från femtonhundratalet är allt Tinguelys Le cyclop inte är. Slottet ser ut som en gräddtårta mitt i stan med trädgårdar både framför och bakom. Faktum är att Ludvig XIV lät uppföra barockslottet Versailles utanför Paris med Fontainebleau som förlaga. Det känns som en värdig avslutning på några intensiva dagar i La belle France. Från Fontainebleau går tåget tillbaka till Paris och Gare de Lyon och därifrån bussen till Charles de Gaulle och flyget hem. Jag säger som Oscar Wild: Jag kan motstå allt, utom en frestelse. Den här delen av Frankrike är en frestelse. Konstintresserad eller inte.

  • Konstnärernas Grez-sur-Loing

    Bruno Liljefors tyckte att det var så pittoreskt att han blev illamående. Men Strindberg och Carl Larsson trivdes desto bättre. Och det vimlar fortfarande av svenskar i den klassiska konstnärsbyn Grez-sur-Loing.

    ”Du ska ut till landet, ut till fåglarna! Följ med till Grez-par-Nemours”, sa konstnären Karl Nordström till Carl Larsson 1882, när Carl Larsson befann sig i Paris fattig, sjuk och deprimerad.

    När min vän skulptören Carl Magnus ringer och föreslår att jag ska komma till Grez-sur-Loing ett par dagar tänker jag: ”lite lantluft och fågelsång skadar aldrig”. Så jag flyger till Paris, tar tåget från Gare de Lyon till Fontainebleau och därifrån taxi ungefär nio kilometer till Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing, sju mil söder om Paris.

    Det var här den nordiska konstnärskolonin höll till i slutet av artonhundra- och början av nittonhundratalet. Hit for August Strindberg 1883 med sin hustru Siri von Essen, för att skriva en essä om sin vän Carl Larsson för kalendern Svea. Essän fick rubriken ”Ett svenskt porträtt med fransk bakgrund” och publicerades året efter. Strindberg stannade bara en kort tid i Grez men kom tillbaka två år senare. Då hade han anklagats för hädelse i novellsamlingen Giftas men frikänts och hyllats som en hjälte i radikala kretsar. Han behövde förmodligen också lite lantliv och fågelsång.

    Anders Zorn var i Grez, precis som de danska och norska målarna. Och den tjugofyra år gamla Bruno Liljefors skrev från Grez hem till akademikamraten Axel Tallberg: ”Här är så in i h-vete pittoreskt att man känner sig rent av illamående”. Pittoreskt är det fortfarande, men inte till den grad att det finns anledning till illamående. Och fortfarande reser konstnärer och författare hit, som Carl Magnus som erbjudit sig att vara min guide under några dagar.

    När man kommer innanför dörren till Hôtel Chevillon från Rue Carl Larsson är ett schackrutigt kakelgolv det första man ser och en svängd trappa upp till andra våningen. Det är inte utan att det känns lite högtidligt att gå uppför samma trappa som Strindberg gjorde. På andra sidan entrén är de höga glasade dörrarna öppna ut mot trädgården och floden Loing. Bron över floden, där Carl Larsson friade till sin Karin, ser precis ut som jag föreställt mig.

    Hôtel Chevillon är inte längre ett hotell som på Carl Larssons tid, men det finns några gästrum på andra våningen för dem som besöker de konstnärer som är stipendiater från konstakademierna och författarförbunden i de nordiska länderna.
    – Välkommen till Grez, säger Carl Magnus från balkongen till Carl Larssons ateljé.

    På nedre våningen har han vardagsrum, badrum och kök och på den övre sovrum och den stora ateljén. Ateljén ligger till höger om trädgården och till vänster finns tre nyare ateljéer donerade till stiftelsen av Gerard Bonnier.
    – Det var tack var Erik Malmsten, en förmögen och konstintresserad göteborgare, som Hôtel Chevillon kunde bevaras. När han fick veta att det var till salu, köpte han det och lät restaurera huset, berättar Carl Magnus.
    1993 var det klart och sedan dess har konstnärerna kunnat inta ateljéerna igen.

    Står man på bron ser man in i trädgården och man ser både hotellets och ateljéernas exteriörer. Och man ser muren som Carl Larsson målade av tillsammans med en av byns unga flickor som modell. Gamla muren, en akvarell från1885, såldes på auktion 1989 för 8 miljoner kronor. Man kan fundera över vad Carl Larsson hade sagt om han visste det. Under åren i Grez gjorde han ett antal oljor och akvareller i svala, eleganta toner influerade av ljuset och de franska friluftsmålarna.

    Det finns en platta i muren nedanför ateljén med en kälke och en inskription gjord av Carl Larsson där det står: ”Se upp i backen, tio hål i nacken”. Det gick uppenbarligen vilt till i den nordiska konstnärskolonin. Vid trappan ner till floden vid trädgårdens slut ligger ett par åror, som om någon lämnat dem för att snart komma tillbaka. Roddbåten däremot har stulits.

    När jag står vid floden ser jag gräsänder som driver med vattenvirvlarna, och när jag vänder ansiktet mot solen och blundar ser jag för min inre syn målningen Tvätterskor i Grez av Gottfrid Kallstenius och Strömkarlen av Ernst Josephson, en målning han började skissa på under vistelsen i Grez. Det är rofyllt och passar för tankar och promenader.

    Även om hotellet inte är öppet för allmänheten är Grez ett utflyktsmål man inte ska missa. Man behöver varken vara konstnär, konstintresserad eller skogsmulle, för att inse att naturen är något utöver det vanliga. Ljuset är silverglittrigt och påminner om ljuset över Skagen. Det är ögonbedövande vackert, och ingen bra idé att irra runt som en Duracellkanin – det här är ett ställe där man slår av på takten, tar ett djupt andetag och njuter av stillheten.

    I grannbyn Moncourt Fromonville hos Maryline Leger på La Marine äter vi en utmärkt lunch utan att ruinera oss. Värdinnan är pratglad och chict fransysk. Hon får oss att känna det som om vi har varit där förut. Vid kanalen utanför fönstren står hästar bundna medan ryttarna äter lunch på krogen. Något det ridande sällskapet gör varje lördag och söndag, berättar Maryline. Stämningen är hög, maten vällagad och vinet gott, för att inte tala om calvadosen till kaffet som serveras i små tvåcentilitersglas. På bron över kanalen en bit bort sitter en platta som berättar att bron byggdes för att påven Pius VII skulle kunna passera när han skulle kröna Napoleon I den 25 november 1804.

    Från Moncourt Fromonville kör vi mot Barbizon där föregångarna till impressionisterna höll till och hit kom också de svenska konstnärerna innan de drog till Grez. Förmodligen för att det var billigare än att bo i Paris och inte lika hett på somrarna. Carl Larsson var där 1877, men reste hem till Sverige igen besviken och deprimerad efter att fått två refuseringar till Salongen i Paris. Barbizon är parisarnas vallfärdsort och här har många fransmän sina sommarresidens.

    På Hôtel les Charmettes sitter en minnesplatta som berättar att prinsessan Elisabeth och prins Philip övernattade den 17 maj 1948, och på samma gata men på Hôtellerie du Bas-Bréau bodde författaren Robert Louis Stevenson som skrev Skattkammarön och Dr Jekyll och Mr Hyde. Hôtellerie du Bas-Bréau är dyrt. En lunch kostar 80 euro, och man får betala 50 för en barnmeny – säkert värt slantarna men vi köper i stället nybakat bröd, några ostar, lite korvar och skinka till en picknick.

    Det sitter minnestavlor på nästan varje hus. Innan vi kör vidare tittar vi in i Jean François Millets (1814–1875) hus och ateljé, och Narcisse Diaz de la Penas (1807-1876). De tillhörde Barbizonskolan som var en grupp konstnärer ledda av Théodore Rousseau som flydde Paris, slog sig ner i utkanten av Fontainebleauskogen och skapade en trend när det gäller naturmåleriet.

    På väg till Fontainebleu vikar vi av från vägen i Milly-la-Forêt när vi upptäcker en ganska oansenlig liten skylt där det står Le Cyclop, och hamnar i skogen. Ett utmärkt picknickställe, och bland träden dyker plötsligen en tjugofem meter hög skulptur av Jean Tinguely upp. Den rör sig med spastiska knyckiga rörelser, gnäller och låter. Skulpturen är en satirisk kommentar till teknologivärlden där den reser sig som en jättelik cyklop med ögat mitt i pannan. Det är underbart surrealistiskt att se den gigantiska maskinen mitt ute i spenaten.

    Det kungliga palatset i Fontainebleau från femtonhundratalet är allt Tinguelys Le cyclop inte är. Slottet ser ut som en gräddtårta mitt i stan med trädgårdar både framför och bakom. Faktum är att Ludvig XIV lät uppföra barockslottet Versailles utanför Paris med Fontainebleau som förlaga. Det känns som en värdig avslutning på några intensiva dagar i La belle France. Från Fontainebleau går tåget tillbaka till Paris och Gare de Lyon och därifrån bussen till Charles de Gaulle och flyget hem. Jag säger som Oscar Wild: Jag kan motstå allt, utom en frestelse. Den här delen av Frankrike är en frestelse. Konstintresserad eller inte.

  • Skidåkning i La Grave

    En svensk skibums drömmar om bekväma hotell, god mat och fantastiska åk placerade den franska skidstationen La Grave på världskartan som turistdestination. Och han tänker se till att den stannar där.

    Text: Leslie Anthony Foto: Mattias Fredriksson

    Snön kommer sent till La Grave det här året, och Pelle Lang gillar det inte. Som om han behöver fler motgångar där han stapplar sig fram på ett par kryckor från skrivbordet inne på The Skiers Lodge.

    – Jag åkte för snabbt. Alldeles för snabbt, när jag kom över ett isigt parti och flög rakt in i ett träd, säger han innan jag ens hunnit ställa någon fråga om hans gipsade ben. Ändå ler han.

    Utanför är det grått och en storm lägger sig över dalen och fyller upp den på samma sätt som en tjock gubbe fyller ut en lite för liten stol. Men Pelle Lang ser nästan ut att lysa. Det är måhända en klyscha, men den är sann. Nämn namnet Pelle Lang för någon som ingår i skidvärldens cognoscenti och chansen är stor att de snabbt kopplar ihop det med namn som La Chaumine, The Skiers Lodge och La Grave. Det beror på att Pelle närmast är synonym med den franska alporten.


    Foto: Mattias Fredriksson

    Hade det inte varit för honom hade världen kanske aldrig upptäckt den plats som kallades för ”Valley X” på några närmast legendariska foton från nittiotalet, man hade antagligen inte fått se de tomma sluttningarna under det vakande Le Meije, och den amerikanska skidlegenden Doug Coombs exilvistelse här hade antagligen aldrig blivit riktigt lika … poetisk. Oavsett snömängderna så är Pelle Langs historia även historien om La Grave, och vice versa.

    Det Är tolv år sedan jag för första gången besökte La Grave. Då åkte jag nerför Colouir Trifide 1, där jag följde efter en guide på mina telemarkskidor. Jag närmade mig en brant sluttning där det ryktades att ett antal skidåkare hade gått under efter att ha fallit halva vägen ner. Sådana historierna hade öppnat mina ögon för faran och de eventuella konsekvenserna.

    Men det var ingen rättvis introduktion. Man lär inte känna Chamonix genom att kasta sig ut på Aguille du Midis Couloir Cosmique som första vända. På samma sätt finns det mer i La Grave än bara extrema backar. Här finns många vidöppna snöfält och mjuka glaciärsluttningar man kan åka nerför om och om igen, ett äventyr som inte är lika farligt och som ger samma känsla som helikopterskidåkning på en fantastisk dag. Fast till ett oerhört rabatterat pris. Tyvärr är Pelle som sagt skadad, men den här dagen guidas jag av Joe Vallone från Colorado. Han är en före detta freestyleåkare som nu jobbar som guide i ett av de hårdaste partierna av de alltid rätt tuffa franska Alperna. Vi gick ombord på den första av La Graves två kabinbanor i en dimmig dal, men när vi stiger av på tretusen fyrahundra meters höjd ser vi hur solen börjar bryta igenom. Vi börjar med att besöka Danielle`s Place. Restaurangen vars soldäck har utsikt ner över glaciären Girose och där alla möts för att diskutera de olika nerfarternas kondition för dagen och för att dricka vin och äta ställets hemlagade tartifiette eller löksoppa. Ovanför oss har Le Meije sin dramatiska topp djupt bland de sakta bortdragande molnen och den ensamma Doight de Dieu (Guds finger) reser sig i en tyst hälsning genom en tillfällig öppning. I den sektor som kallas Chancel är det deprimerande lite snö, men vi har bättre tur i de mer skidbara Patoi och Banane nedfarterna Där de tar slut, alldeles ovanför en vacker sjö, skidar vi över till en ensam byggnad som är nästan täckt av snö. Under högsäsong är det en restaurang. Just nu är det bara en påminnelse om att människor över huvud taget passerar förbi då och då.


    Foto: Mattias Fredriksson

     

    La Grave har en fallhöjd på tvåtusen trehundra meter, så man brukar vanligtvis inte ta sig ner till dalen förrän mot slutet av dagen. Och när snön är så här tunn är det inget snack om saken. Att ta sig tillbaka till P1 –- en av kabinbanans mellanstationer –- genom en skelettliknande skog är en upplevelse som möjligtvis kan beskrivas som bitterljuv. Å ena sidan väcker det minnen från tio år tillbaka i tiden. Å andra sidan är det brutalt jobbigt. På sina håll är det som bäst bara ett par centimeters snö. Resten är jord, klippor och trädrester. Det är inte så konstigt att Pelle skadade sig här. Den här sortens dagar är det helt klart bäst att stanna på bergets övre regioner.

     

    La Grave har anor från elvahundratalet. Då var det en kullerstensbetäckt stad för herdar, skogshuggare och ostmakare. Staden fick sitt namn från den rörande kyrkogården, täckt med korsfararsymboler och täckta kryptor. Fram till och med trettiotalet var den glaciäromringade staden en av britternas främsta turistmål när de kom till alperna på jakt efter äventyr. På sistone har en ny generation klättrare och skidåkare förvandlat det till ett retroparadis för nyhippies.

    Överallt hör man Pink Floyd spelas. Du kan lyssna på första sidan av Dark side of the moon efter frukost i The Skier’s Lodge och fortsätta med den andra vid lunchtid på Danielle’s. Eftersom jag föredrar Led Zeppelin möter jag upp med Pelle på kitschiga K2 Bar som ligger i bottenvåningen av hotellet. Han berättar historier från när han bodde i Istanbul och London och andra från tiden här i La Grave. Det började i samband med att den svenska tidningen Åka Skidor lanserades vintern mellan 1976 och 1977. Under den eran var både Ingemar Stenmark och freestyleåkning stort i svenska skidkretsar, men Pelle och hans vänner ägnade sig mest åt den senare inriktningen. 1981 köpte han en husbil och åkte ner till Chamonix. Han hade långt hår, skägg och John Lennon-glasögon och kom att stanna hela säsongen.

    Året därpå träffade han Patrick Vallencant som drev sin egen skidskola i Argentierre och Pelle blev intresserad av ett tygmärke på Vallencants jacka med namnet ”La Grave. Vallencant berättade om en fantastisk kabinbana i en liten by i södra delarna av franska alperna som tog en över två tusen meter upp i bergen, där det inte fanns några regler om var man kunde åka skidor. Det väckte en dröm inom Pelle som skulle leva i år. 1988 befann han sig i närheten och åkte till La Grave för att se om det Vallencant berättat verkligen stämde. Han ville omedelbart stanna hela resten av säsongen. Men han fann ingenstans att bo. Åter i Chamonix fick han höra om ett gammalt hotell som var till salu i byn Ventelon, tre kilometer ovanför La Grave. Efter fyrtioåtta timmar hade han och killen som berättat om stället lagt ett bud.

    1989 öppnades The Skiers Lodge. Man bjöd in medier som Åka Skidor och skibums från Chamonix. För 3 000 franc per månad fick man en säng, tre mål mat och en flaska lokalt vin om dagen. Ryktet spred sig snabbt.

    –- Han som drev liftarna brukade ringa oss varje dag för att se om vi var på väg. Vi styrde hans öppettider, säger Pelle. Fast vi tjänade inga pengar. Det tog tio år att lösa alla problem med arbetstillstånd och att ta examen för att få kalla oss guider. Först år 2000 kändes det som om jag verkligen drev en rörelse. Den berömde skidfotografen Scott Markewitz kom förbi redan 1992, men eftersom starka krafter ville att platsen skulle förbli okänd kallades den för ”Valley X” när bilderna publicerades. Först när filmaren Greg Stumps ”P-Tex, lies and duct tapes” släpptes 1996 blev La Grave känt på allvar, delvis beroende på att ungefär ett dussin professionella skidåkare valde att flytta dit i samma veva.

    År 2000 expanderade hotellet La Cahumine med fler rum och en bastu. Pelle hyrde lokala guider som hjälp men precis när saker och ting började ordna upp sig mellan 2001 och 2002 ville hans partners sälja. Det blev en infekterad affär med advokater och skulder. Och när Pelles vän Philip dog i en lavin i april 2003 var han redo att ge upp. Det kändes som ett tecken på att det inte fanns någon framtid för honom i La Grave. Men medan han satt på en mur och funderade över sin framtid såg han upp och blicken fastnade på Hotel des Alpes, ett av ortens första hotell som varit stängt i femton år eftersom ingen velat ta sig an de omfattande renoveringar som krävdes för att återställa det. Där andra såg ett omöjligt jobb, såg Pelle i stället en ny möjlighet.


    Foto: Mattias Fredriksson

    Förutom Pelles nya, trestjärniga läge verkar lite ha förändrats i La Grave sedan första gången jag var här. Åtminstone fram tills jag testar maten på nya The Skier´s Lodge, en kväll när vi diskuterar politik över en soppa på sötpotatis, kängurufilé au jus på svamprisotto, med en dessert bestående av glaserade äpplen och en lokal ost. Vi gick över till att prata om hans vän Philips olycka och den dubbla förlust som ägde rum när Doug Coombs och Chad Vanderham omkom våren 2006 under en klättringstur. När vi pratar om Doug Coombs blir Pelle ovanligt nerstämd. Skidlegendens död skakade communityn hårt.

    –- Jag minns när han kom hit första gången. Vi var uppe i bergen och han pekade på ett ställe och frågade om han kunde skida där. Jag sa att han kunde åka var som helst. Efter det var han såld.

    Pelle och de andra guiderna i La Grave ägnar sig dock inte åt några bergsklättringar och åker inte med de värsta spänningssökarna. De är där för att skapa en säker men unik skidupplevelse för de medelgoda åkarna så väl som experterna.

    –- Det du säljer är en bra dag, säger Pelle. Skrämmer du folk kommer de inte tillbaka. Och det var tillräckligt svårt att få dem att komma hit över huvud taget, så jag tänker inte ta den risken.


    Foto: Mattias Fredriksson

    Det har blåst hårt ett par dagar. Men av en bisarr ödets nyck har vinden gjort de tre trikolorpisterna, de tre bästa på platsen, farbara även för mindre avancerade skidåkare. Mitt gäng drar upp på berget tillsammans med några nya nordamerikanska och franska vänner som vi träffat på Danielles. Snön är mjuk och vi åker glatt ner mot dalen sju hundra meter under oss, medvetna om att det här stället hade varit stängt på ett amerikanskt berg. Här finns inga rep, inga patruller och inga konsekvenser som inte är resultat av ditt eget handlade. Om du drömt om något liknande så kan du göra det här, ett dussin gånger per dag innan du äter bra mat och vilar bekvämt på hotellet där nere. En dröm kanske. Men det är drömmar som förvandlat La Grave till vad det är i dag. Vilket Pelle Lang känner till bättre än de flesta.

     

    Från RES nr 10 2007

  • Skidåkning i La Grave

    En svensk skibums drömmar om bekväma hotell, god mat och fantastiska åk placerade den franska skidstationen La Grave på världskartan som turistdestination. Och han tänker se till att den stannar där.

    Text: Leslie Anthony Foto: Mattias Fredriksson

    Snön kommer sent till La Grave det här året, och Pelle Lang gillar det inte. Som om han behöver fler motgångar där han stapplar sig fram på ett par kryckor från skrivbordet inne på The Skiers Lodge.

    – Jag åkte för snabbt. Alldeles för snabbt, när jag kom över ett isigt parti och flög rakt in i ett träd, säger han innan jag ens hunnit ställa någon fråga om hans gipsade ben. Ändå ler han.

    Utanför är det grått och en storm lägger sig över dalen och fyller upp den på samma sätt som en tjock gubbe fyller ut en lite för liten stol. Men Pelle Lang ser nästan ut att lysa. Det är måhända en klyscha, men den är sann. Nämn namnet Pelle Lang för någon som ingår i skidvärldens cognoscenti och chansen är stor att de snabbt kopplar ihop det med namn som La Chaumine, The Skiers Lodge och La Grave. Det beror på att Pelle närmast är synonym med den franska alporten.

    Foto: Mattias Fredriksson

    Hade det inte varit för honom hade världen kanske aldrig upptäckt den plats som kallades för ”Valley X” på några närmast legendariska foton från nittiotalet, man hade antagligen inte fått se de tomma sluttningarna under det vakande Le Meije, och den amerikanska skidlegenden Doug Coombs exilvistelse här hade antagligen aldrig blivit riktigt lika … poetisk. Oavsett snömängderna så är Pelle Langs historia även historien om La Grave, och vice versa.

    Det Är tolv år sedan jag för första gången besökte La Grave. Då åkte jag nerför Colouir Trifide 1, där jag följde efter en guide på mina telemarkskidor. Jag närmade mig en brant sluttning där det ryktades att ett antal skidåkare hade gått under efter att ha fallit halva vägen ner. Sådana historierna hade öppnat mina ögon för faran och de eventuella konsekvenserna.

    Men det var ingen rättvis introduktion. Man lär inte känna Chamonix genom att kasta sig ut på Aguille du Midis Couloir Cosmique som första vända. På samma sätt finns det mer i La Grave än bara extrema backar. Här finns många vidöppna snöfält och mjuka glaciärsluttningar man kan åka nerför om och om igen, ett äventyr som inte är lika farligt och som ger samma känsla som helikopterskidåkning på en fantastisk dag. Fast till ett oerhört rabatterat pris. Tyvärr är Pelle som sagt skadad, men den här dagen guidas jag av Joe Vallone från Colorado. Han är en före detta freestyleåkare som nu jobbar som guide i ett av de hårdaste partierna av de alltid rätt tuffa franska Alperna. Vi gick ombord på den första av La Graves två kabinbanor i en dimmig dal, men när vi stiger av på tretusen fyrahundra meters höjd ser vi hur solen börjar bryta igenom. Vi börjar med att besöka Danielle`s Place. Restaurangen vars soldäck har utsikt ner över glaciären Girose och där alla möts för att diskutera de olika nerfarternas kondition för dagen och för att dricka vin och äta ställets hemlagade tartifiette eller löksoppa. Ovanför oss har Le Meije sin dramatiska topp djupt bland de sakta bortdragande molnen och den ensamma Doight de Dieu (Guds finger) reser sig i en tyst hälsning genom en tillfällig öppning. I den sektor som kallas Chancel är det deprimerande lite snö, men vi har bättre tur i de mer skidbara Patoi och Banane nedfarterna Där de tar slut, alldeles ovanför en vacker sjö, skidar vi över till en ensam byggnad som är nästan täckt av snö. Under högsäsong är det en restaurang. Just nu är det bara en påminnelse om att människor över huvud taget passerar förbi då och då.

    Foto: Mattias Fredriksson

     

    La Grave har en fallhöjd på tvåtusen trehundra meter, så man brukar vanligtvis inte ta sig ner till dalen förrän mot slutet av dagen. Och när snön är så här tunn är det inget snack om saken. Att ta sig tillbaka till P1 –- en av kabinbanans mellanstationer –- genom en skelettliknande skog är en upplevelse som möjligtvis kan beskrivas som bitterljuv. Å ena sidan väcker det minnen från tio år tillbaka i tiden. Å andra sidan är det brutalt jobbigt. På sina håll är det som bäst bara ett par centimeters snö. Resten är jord, klippor och trädrester. Det är inte så konstigt att Pelle skadade sig här. Den här sortens dagar är det helt klart bäst att stanna på bergets övre regioner.

     

    La Grave har anor från elvahundratalet. Då var det en kullerstensbetäckt stad för herdar, skogshuggare och ostmakare. Staden fick sitt namn från den rörande kyrkogården, täckt med korsfararsymboler och täckta kryptor. Fram till och med trettiotalet var den glaciäromringade staden en av britternas främsta turistmål när de kom till alperna på jakt efter äventyr. På sistone har en ny generation klättrare och skidåkare förvandlat det till ett retroparadis för nyhippies.

    Överallt hör man Pink Floyd spelas. Du kan lyssna på första sidan av Dark side of the moon efter frukost i The Skier’s Lodge och fortsätta med den andra vid lunchtid på Danielle’s. Eftersom jag föredrar Led Zeppelin möter jag upp med Pelle på kitschiga K2 Bar som ligger i bottenvåningen av hotellet. Han berättar historier från när han bodde i Istanbul och London och andra från tiden här i La Grave. Det började i samband med att den svenska tidningen Åka Skidor lanserades vintern mellan 1976 och 1977. Under den eran var både Ingemar Stenmark och freestyleåkning stort i svenska skidkretsar, men Pelle och hans vänner ägnade sig mest åt den senare inriktningen. 1981 köpte han en husbil och åkte ner till Chamonix. Han hade långt hår, skägg och John Lennon-glasögon och kom att stanna hela säsongen.

    Året därpå träffade han Patrick Vallencant som drev sin egen skidskola i Argentierre och Pelle blev intresserad av ett tygmärke på Vallencants jacka med namnet ”La Grave. Vallencant berättade om en fantastisk kabinbana i en liten by i södra delarna av franska alperna som tog en över två tusen meter upp i bergen, där det inte fanns några regler om var man kunde åka skidor. Det väckte en dröm inom Pelle som skulle leva i år. 1988 befann han sig i närheten och åkte till La Grave för att se om det Vallencant berättat verkligen stämde. Han ville omedelbart stanna hela resten av säsongen. Men han fann ingenstans att bo. Åter i Chamonix fick han höra om ett gammalt hotell som var till salu i byn Ventelon, tre kilometer ovanför La Grave. Efter fyrtioåtta timmar hade han och killen som berättat om stället lagt ett bud.

    1989 öppnades The Skiers Lodge. Man bjöd in medier som Åka Skidor och skibums från Chamonix. För 3 000 franc per månad fick man en säng, tre mål mat och en flaska lokalt vin om dagen. Ryktet spred sig snabbt.

    –- Han som drev liftarna brukade ringa oss varje dag för att se om vi var på väg. Vi styrde hans öppettider, säger Pelle. Fast vi tjänade inga pengar. Det tog tio år att lösa alla problem med arbetstillstånd och att ta examen för att få kalla oss guider. Först år 2000 kändes det som om jag verkligen drev en rörelse. Den berömde skidfotografen Scott Markewitz kom förbi redan 1992, men eftersom starka krafter ville att platsen skulle förbli okänd kallades den för ”Valley X” när bilderna publicerades. Först när filmaren Greg Stumps ”P-Tex, lies and duct tapes” släpptes 1996 blev La Grave känt på allvar, delvis beroende på att ungefär ett dussin professionella skidåkare valde att flytta dit i samma veva.

    År 2000 expanderade hotellet La Cahumine med fler rum och en bastu. Pelle hyrde lokala guider som hjälp men precis när saker och ting började ordna upp sig mellan 2001 och 2002 ville hans partners sälja. Det blev en infekterad affär med advokater och skulder. Och när Pelles vän Philip dog i en lavin i april 2003 var han redo att ge upp. Det kändes som ett tecken på att det inte fanns någon framtid för honom i La Grave. Men medan han satt på en mur och funderade över sin framtid såg han upp och blicken fastnade på Hotel des Alpes, ett av ortens första hotell som varit stängt i femton år eftersom ingen velat ta sig an de omfattande renoveringar som krävdes för att återställa det. Där andra såg ett omöjligt jobb, såg Pelle i stället en ny möjlighet.

    Foto: Mattias Fredriksson

    Förutom Pelles nya, trestjärniga läge verkar lite ha förändrats i La Grave sedan första gången jag var här. Åtminstone fram tills jag testar maten på nya The Skier´s Lodge, en kväll när vi diskuterar politik över en soppa på sötpotatis, kängurufilé au jus på svamprisotto, med en dessert bestående av glaserade äpplen och en lokal ost. Vi gick över till att prata om hans vän Philips olycka och den dubbla förlust som ägde rum när Doug Coombs och Chad Vanderham omkom våren 2006 under en klättringstur. När vi pratar om Doug Coombs blir Pelle ovanligt nerstämd. Skidlegendens död skakade communityn hårt.

    –- Jag minns när han kom hit första gången. Vi var uppe i bergen och han pekade på ett ställe och frågade om han kunde skida där. Jag sa att han kunde åka var som helst. Efter det var han såld.

    Pelle och de andra guiderna i La Grave ägnar sig dock inte åt några bergsklättringar och åker inte med de värsta spänningssökarna. De är där för att skapa en säker men unik skidupplevelse för de medelgoda åkarna så väl som experterna.

    –- Det du säljer är en bra dag, säger Pelle. Skrämmer du folk kommer de inte tillbaka. Och det var tillräckligt svårt att få dem att komma hit över huvud taget, så jag tänker inte ta den risken.

    Foto: Mattias Fredriksson

    Det har blåst hårt ett par dagar. Men av en bisarr ödets nyck har vinden gjort de tre trikolorpisterna, de tre bästa på platsen, farbara även för mindre avancerade skidåkare. Mitt gäng drar upp på berget tillsammans med några nya nordamerikanska och franska vänner som vi träffat på Danielles. Snön är mjuk och vi åker glatt ner mot dalen sju hundra meter under oss, medvetna om att det här stället hade varit stängt på ett amerikanskt berg. Här finns inga rep, inga patruller och inga konsekvenser som inte är resultat av ditt eget handlade. Om du drömt om något liknande så kan du göra det här, ett dussin gånger per dag innan du äter bra mat och vilar bekvämt på hotellet där nere. En dröm kanske. Men det är drömmar som förvandlat La Grave till vad det är i dag. Vilket Pelle Lang känner till bättre än de flesta.

     

    Från RES nr 10 2007