My Website

Tag: Inför resan

  • Fem resemyter

    Fem resemyter

    Tax-xfree är alltid billigt, att bagage försvinner är mer regel än undantag och guidade turer kan aldrig vara bra. Eller? Vi har undersökt hur det står till med fem klassiska resemyter.

    Resemyt 1: Taxfree är alltid billigare

    Stämmer inte alltid

    Webbplatsen The Duty Free Price Guide jämför taxfreepriser i olika länder och vittnar om stora skillnader. En undersökning gjord av Dagens Nyheter visar att taxfree i flygplatsernas butiker är billigare än motsvarande ombord på planet. I många fall är det dock billigast att skippa trängseln på flygplatsen och i stället köpa vinet i den lokala butiken på resmålet.

    Resemyt 2: Guidade turer är turistfällor

    Stämmer i vissa fall

    Visst finns det guidade turer du klarar dig bra utan. Men en bra guidad tur med en väl påläst guide i just det ämne du är intresserad av, kan vara väl värd pengarna. Vissa resmål, som exempelvis Inkaleden, mer eller mindre kräver en guide. Är du på långhelg i en storstad klarar du dig oftast dock bra med en guidebok och genom att fråga lokalbefolkningen.

    Resemyt 3: Man tjänar på att boka all inclusive

    Stämmer inte alltid

    Begreppet all inclusive har varit ett modeord inom resor de senaste åren och den allmänna uppfattningen är att man sparar slantar genom att välja en sådan paketresa. Frågan är dock om du kommer att utnyttja den där morgonyogan och om du verkligen vill äta på hotellet varje kväll? Är du typen som hellre upptäcker världen utanför hotellet kan det vara en god idé att skippa all inclusive.

    Resemyt 4: Det är vanligt att bagage försvinner

    Stämmer inte

    Visserligen försenas miljontals väskor varje år men de flesta av dem hittar tillbaka till sin ägare efter bara några timmar. Enligt en undersökning gjord av amerikanska resetidningen Travel and leisure är det bara cirka 1 procent av allt bagage som hamnar på fel flygplan. Av denna procent är det endast en liten andel som försvinner för gott.

    Resemyt 5: Bonusmedlemmar blir ofta uppgraderade på flyget

    Stämmer inte

    Förr i tiden kunde du som bonusmedlem bli uppgraderad till en högre flygklass. Nu för tiden är dock var och varannan resenär medlem av ett bonusprogram och medlemskapet har förlorat sin glans. Vill du flyga i en finare klass köper du med fördel biljetten själv.

     

  • Vett och klädetikett

    Vett och klädetikett

    Hur gör du för att smälta in på ett trendigt galleri i Indien och en lokal bar i södra Frankrike? RES har frågat experterna som vet hur du ska klä dig – och vad du ska lämna hemma.

    Lokal bar i Frankrike
    Du är och hälsar på en vän i en mindre stad i sydvästra Frankrike. Ni går till den lokala baren för att ta en drink. Vad ska du ta på dig?
    Johanna Larsson, tidigare bosatt i södra Frankrike och bloggare på RES.se, menar att det är bäst att lämna det trendigt svenska hemma. En kompis blev totalt uttittad när de gick ut och åt middag och kompisen bar sina nya turkosa, i Sverige hippa, Cheap Monday-jeans.
    – Det var en grupp ungdomar som stirrade, pekade och fnittrade. De viskade att det såg ut som att min kompis kom från en cirkus, säger Johanna Larsson.
    För att passa in bland fransmännen klär du dig med andra ord i något klassiskt och nertonat – svart är alltid ett säkert kort. Trasiga jeans är ingen hit. Satsa i stället på något rent och klassiskt vårdat som ett par chinos, gärna med matchande loafers till.
    Glöm inte: chinos med loafers
    Lämna hemma: turkosa jeansen

    Exklusiv klubb i Ryssland
    Du befinner dig i Ryssland och vill komma in på en ”face control”-klubb. För att slippa inträde och för att se ut som om det är här du hör hemma bör du – om du är tjej – sätta på dig skyhöga klackar och kläder som glittrar av strassdetaljer. Till detta passar en päls utmärkt. För killar gäller maffiabosstilen.
    Karin Fornander bor i Sankt Petersburg och driver bloggen I love St Petersburg på RES.se. Hon berättar att kläder helst ska vara små och åtsittande.
    – Det är pyttesmå väskor som gäller. Ju mindre och sexigare kläder, desto bättre. Att gå ut i en svensk oversizeklänning med Lykke Li-knut och kängor får dig att känna dig som en nunna som kommit fel, säger Karin Fornander.
    Glöm inte: något åtsmitande som glittrar (tjejer), solglasögon (killar)
    Lämna hemma: oversizeklänningen

    Bröllop i Colombia
    Du är bjuden på bröllop i Cartagena i Colombia. Vad ska du ha på dig för att inte bli klassad som en utböling?
    – Om du är kille är det viktigt att ha koll på din guayabera, Karibiens motsvarighet till smoking. Det är en vit lös utanpåskjorta i tunt lin eller bomull med eleganta broderier och fyra fickor fram, säger Magnus Linton som är RES medarbetare i Colombia.
    Han menar att du kan glömma en vanlig kostym och skjorta. I bröllopsmeckat Cartagena är en fest en kollektiv explosion där alla förväntas bidra med energi. I en västerländsk kostym kommer du att svettas kopiösa mängder i den 30-gradiga hettan, och att stå över dans är inget alternativ.
    Glöm inte: guayabera
    Lämna hemma: kostym och skjorta

    Konstgalleri i Indien
    Om du vill gå på ett trendigt konstgalleri i Bombay utan att sticka ut alltför mycket, är den bästa klädseln för både kvinnor och män en längre khadiskjorta, gärna med psykedeliskt tryck. Zac O’Yeah, RES medarbetare i Indien sedan många år, förklarar:
    – Du kompletterar khadiskjortan med en axelväska med insydda spegelbitar, i vilken du sticker ner någon bok av exempelvis Amitav Ghosh, en av Indiens mest kända författare, säger Zac O’Yeah.
    Han menar att ett annat plagg som fungerar på både teatrar och klubbar är en t-shirt av märket Tantra, ofta med bisarra illustrationer eller budskap som kan få folk att sätta groggen i halsen. Shorts bör man däremot undvika, det anses stötande – särskilt om det betyder att man visar upp ett par bleka och lurviga ben.
    Glöm inte: skjorta med psykedeliskt tryck
    Lämna hemma: shorts

    Mingel i Australien
    Ska du på cocktailparty i Sydney bör du kolla med värden eller värdinnan först om vad som gäller eftersom klädkoderna är tämligen inkonsekventa. Ibland är det okej med flipflopsandaler och shorts men det kan också vara långklänning eller kostym som gäller. Något som har sitt ursprung i Australien och har setts flitigt på fashionistas runtom i världen de senaste åren är merinoullstövlarna Ugg. Men frilansjournalisten och Sydneybon Cecilia Lindgren menar att dessa stövlar är bannlysta för alla som passerat en ålder av 15 år, i alla fall utomhus.
    – I Australien är Uggstövlarna jämförbara med tofflor som används inomhus på vintern eftersom de allra flesta hus helt saknar centralvärme. Att komma till en fest iförd Uggstövlar är inte okej.
    Glöm inte: att göra research innan
    Lämna hemma: Uggstövlarna

    Restaurang i Nordkorea
    För att riktigt smälta in i Nordkorea bör du klä dig så korrekt som möjligt, gärna i svart, mörkblått eller grått. Det kan till och med vara värt att leta upp en mörkblå ”maojacka” och byxor i det syntetiska fibermaterialet vinalon – uniformen som har sitt ursprung i femtiotalets Kina och som är mycket populär på den nordkoreanska landsbygden. Som pricken över i fäster du det Kim Il Sung-märke som alla nordkoreaner får av staten på jackan.
    – Går man på en av de finare restaurangerna i Pyongyang kan man ha på sig kostym, i de övre samhällsskikten är det ingen ovanlig klädsel, säger Bertil Lintner, som är Asienexpert och korrespondent på Svenska Dagbladet.
    Bertil Lintner menar att du inte bör gå ut i shorts eller kort kjol, då rynkas det på näsan. Det är bara små barn som har på sig kortbyxor i Nordkorea, och den korta kjolen är inte tillräckligt proper.
    Glöm inte: maojacka med hög krage
    Lämna hemma: kort kjol och shorts

    En dag på stan på Island
    För att inte osa turist under en dag i Reykjavik gäller det att klä sig svenskt trendigt, men med en isländsk touch.
    – Unga i Reykjavik är ofta omedvetet medvetna. Dessutom är befolkningen stolt, och isländskt mode ligger ofta i framkanten jämfört med andra länder, säger Anders Svensson som driver bloggen Islandsbloggen.
    – Ett plagg som i stort sett aldrig är fel är den traditionellt stickade ylletröjan lopapeysan. Den använder tonårstjejen såväl som affärsmannen. Men om du är tjej, tänk på att inte använda för mycket smink – på Island är det den naturliga looken som gäller, möjligen bortsett från ett knallrött läppstift.
    Island är överlag ett informellt samhälle, det är få arbetsplatser där man bär kostym eller dräkt. Faktum är att kostymnissar just nu inte alls står högt i kurs, eftersom man förknippar dessa med den kraschade ekonomin.
    Glöm inte: lopapeysan
    Lämna hemma: kostym

    På Safari i Botswana
    Eftersom att du på safari är ute i stort sett hela dagen är rejäla kläder som skyddar mot vädrets makter samt mygg en bra idé. Rejäla skor och gärna byxor med fickor på packas ner. Färgerna går med fördel i khaki alternativt mörkgrönt. Mönstret bör dock inte vara av det kamouflerade slaget.
    – Kamouflage förknippas med militär eller milis i Botswana, säger Peter Smirnakos RES chefredaktör tillika vann safariresenär. Så för att inte förknippas med en gerillamedlem – undvik kamouflage.
    Glöm inte: khaki
    Lämna hemma: kamouflage

    Vad säger experten?

    Magdalena Ribbing, Folkvettsexpert, tycker att det är viktigt att anpassa sig när man åker till ett annat land. Men det främsta är att se till att man är hel och ren.
    – Jag får massor av frågor från människor som ska delta i särskilda händelser i olika länder och som inte vet vad som är okej. En fråga kan vara ”kan man vara barbent på ett bröllop i Indien?”. Mitt svar är att alltid ta reda av den man känner på platsen vad som gäller och ta seden dit man kommer. Detta är ens skyldighet och det gör också den egna upplevelsen bättre.

    Magdalena Ribbing tycker att det bästa sättet är att ta reda på vilket slags klädkrav som gäller i det land man ska till, exempelvis genom att ringa till landets turistbyrå eller ambassad. Att vara alltför lättklädd är generellt sett inte accepterat. Det finns givetvis undantag, som semesterorter där det inte är något konstigt att gå omkring i bikini på shoppinggatan, men det är ovanligt.  Just därför bör man ta det säkra för det osäkra – mest för sin egen skull.

    –      Trasiga jeans kan vara ett modeattribut, javisst, men det är onödigt att ta risker på platser man inte riktigt känner till, säger Magdalena Ribbing.

  • En makalös manick

    Redan vid incheckningen går allt fel. Den lilla apparaten som ska knipsa av platsbokningsdelen från biljetten bryter omedelbart ihop. Alla flygrädda börjar kallsvettas. Varför fungerar aldrig väldens enklaste pryl? RES går till botten med problemet.

    Ögonblicket är inte det psykologiskt bästa. När man står där i kön vid gaten, redo att boarda planet, så händer det någonting längre fram. Uppgivna suckar, ett irriterat mummel – maskinen som knipsar av biljetten innan man stiger på planet har gått sönder. Igen. Det sista man vill se innan man kliver på en plåtburk som ska ta en tusentals meter upp i luften är teknik som fallerar. En överraskning lika ovälkommen och återkommande som JAS-krascher. Och det handlar inte om någon avancerad jetmotor, utan om en apparat som knipsar av den lilla stumpen på din biljett som anger platsnumret. I det läget förhindrar inte ens Sällskapsresan-Oles godmodiga norska Stig Helmer från att kissa ner sig av rädsla.
    – För vissa personer kanske just biljettmaskinens funktion är viktig, och krångel skapar ökad oro, bekräftar psykologen Robert Lindwall som arbetat mycket med flygrädsla. Andra kanske är så rädda att de inte uppmärksammar det problemet, men berörs illa av stressad personal eller annat som inte har med teknik att göra.

    Som om inte incheckningsprocessen var ovärdig ändå, där man står i en svettig skock semesterfår och trängs för att få komma ombord på planet. När kön sniglar sig fram i vanliga fall tar den obönhörligen totalstopp när maskinen brakar samman, vilket den gör efter att en sisådär tio personer passerat. Vi andra blir kvar i svettskocken, medan personalen alltid blir lika förvånade över incidenten som stockholmare blir av det första snöfallet. Debaclet slutar oftast med att personalen får riva av biljetterna manuellt.
    Det här händer i stort sett alltid när RES-redaktionen är på resande fot. Och det är kanske inte ett problem som Dagens Nyheter skriver eftertänksamma ledare om, eller som får Janne Josefsson att jaga gråtande socialchefer hem till mamma. Men det är likväl ett problem, en av dessa tusen vardagstrassligheter som sakta får en att mista viljan att leva. Någon måste stå till svars!

    Ingen annan verkar vara intresserad av att få maskinerna utbytta, få fart på kön igen, så därför ringde RES upp Luftfartsverket för att leta upp några lämpliga syndabockar.
    – Nej, jag har aldrig hört någonting om detta. Vi har inte fått några klagomål vad jag vet, säger Paula Svanqvist.

    Vi hör inte ett uns av det skräckslagna darr på rösten som finns när Uppdrag granskning ringer upp för att ställa till rätta orättvisor i samhället. Något säger oss att LFV inte tar oss på allvar. Men LFV ber om att få återkomma, och vi föreställer oss gärna att de håller ett panikmöte om hur de ska kunna mörka detta missförhållande från medierna och rädda sina jobb. När LFV nästa dag ringer upp förväntar vi oss en elaborerad cover up:
    – Jag måste ändra mig. Det har varit problem på svenska flygplatser. Maskinerna heter boarding gate reader, och det har faktiskt varit problem med dem. Det är separeringsmomentet i maskinen som inte fungerat och de är på väg ut nu för att ersättas av maskiner som ska fungera bättre.

    Alltså är det själva kapningen av stumpen från biljetten som krånglat, en tämligen komisk slutsats i en tid när så mycket kan gå fel i digitala bråk mellan ettor och nollor samt virus som vill sjukskriva alla datorer.
    RES befinner sig i ett tillstånd växlande mellan triumf och djup besvikelse. Problemet är löst, vi slipper svettas i kön, men vad hände med våra hårda ställa-mot-väggen-intervjuer och journalistpris för årets avslöjande? Vi vill gärna se någon göra en pudel.

    SITA, företaget som levererar maskinerna, verkar vara det enda alternativet. Men eftersom deras maskiner redan fått kicken kan en gläfsande RES-redaktion möjligen ses som trakasserier, något som visserligen inte hindrat Janne Josefsson. När vi ringer upp Denis McClean på SITA hinner vi inte ens osäkra vår skjutjärnsjournalistik förrän han på bred skotska sätter upp vitt flagg:
    – Vi stöder övergången i flygindustrin från magnetiska läsare till streckkodsläsare som ska fungera bättre, meddelar han och skickar blixtsnabbt över ett dokument på tjugo sidor om denna övergång.
    De irriterade köernas tid vid gaten verkar vara över, även om RES i ärlighetens namn inte kan ta åt sig någon som helst ära för detta.

    Den lilla stumpen som blir kvar av biljetten, om maskinen gör sitt jobb, kan leda till mycket större trubbel än att behöva vänta i en kö. En artikel i brittiska dagstidningen The Guardian utgår från en upphittad stump på flygplatsen och kan utifrån den komma över information om resenären som kan stjäla dennes identitet, förfalska passet och i allmänhet förstöra hans liv.

    Ironiskt nog hade det för denne resenär alltså varit bättre om maskinen svalt och vägrat spotta ur sig stumpen. I jämförelse slipper man undan lätt om man bara förgås i en kö som imploderar av svett och irritation, även om det inte är särskilt angenämt.

  • En makalös manick

    Redan vid incheckningen går allt fel. Den lilla apparaten som ska knipsa av platsbokningsdelen från biljetten bryter omedelbart ihop. Alla flygrädda börjar kallsvettas. Varför fungerar aldrig väldens enklaste pryl? RES går till botten med problemet.

    Ögonblicket är inte det psykologiskt bästa. När man står där i kön vid gaten, redo att boarda planet, så händer det någonting längre fram. Uppgivna suckar, ett irriterat mummel – maskinen som knipsar av biljetten innan man stiger på planet har gått sönder. Igen. Det sista man vill se innan man kliver på en plåtburk som ska ta en tusentals meter upp i luften är teknik som fallerar. En överraskning lika ovälkommen och återkommande som JAS-krascher. Och det handlar inte om någon avancerad jetmotor, utan om en apparat som knipsar av den lilla stumpen på din biljett som anger platsnumret. I det läget förhindrar inte ens Sällskapsresan-Oles godmodiga norska Stig Helmer från att kissa ner sig av rädsla.
    – För vissa personer kanske just biljettmaskinens funktion är viktig, och krångel skapar ökad oro, bekräftar psykologen Robert Lindwall som arbetat mycket med flygrädsla. Andra kanske är så rädda att de inte uppmärksammar det problemet, men berörs illa av stressad personal eller annat som inte har med teknik att göra.

    Som om inte incheckningsprocessen var ovärdig ändå, där man står i en svettig skock semesterfår och trängs för att få komma ombord på planet. När kön sniglar sig fram i vanliga fall tar den obönhörligen totalstopp när maskinen brakar samman, vilket den gör efter att en sisådär tio personer passerat. Vi andra blir kvar i svettskocken, medan personalen alltid blir lika förvånade över incidenten som stockholmare blir av det första snöfallet. Debaclet slutar oftast med att personalen får riva av biljetterna manuellt.
    Det här händer i stort sett alltid när RES-redaktionen är på resande fot. Och det är kanske inte ett problem som Dagens Nyheter skriver eftertänksamma ledare om, eller som får Janne Josefsson att jaga gråtande socialchefer hem till mamma. Men det är likväl ett problem, en av dessa tusen vardagstrassligheter som sakta får en att mista viljan att leva. Någon måste stå till svars!

    Ingen annan verkar vara intresserad av att få maskinerna utbytta, få fart på kön igen, så därför ringde RES upp Luftfartsverket för att leta upp några lämpliga syndabockar.
    – Nej, jag har aldrig hört någonting om detta. Vi har inte fått några klagomål vad jag vet, säger Paula Svanqvist.

    Vi hör inte ett uns av det skräckslagna darr på rösten som finns när Uppdrag granskning ringer upp för att ställa till rätta orättvisor i samhället. Något säger oss att LFV inte tar oss på allvar. Men LFV ber om att få återkomma, och vi föreställer oss gärna att de håller ett panikmöte om hur de ska kunna mörka detta missförhållande från medierna och rädda sina jobb. När LFV nästa dag ringer upp förväntar vi oss en elaborerad cover up:
    – Jag måste ändra mig. Det har varit problem på svenska flygplatser. Maskinerna heter boarding gate reader, och det har faktiskt varit problem med dem. Det är separeringsmomentet i maskinen som inte fungerat och de är på väg ut nu för att ersättas av maskiner som ska fungera bättre.

    Alltså är det själva kapningen av stumpen från biljetten som krånglat, en tämligen komisk slutsats i en tid när så mycket kan gå fel i digitala bråk mellan ettor och nollor samt virus som vill sjukskriva alla datorer.
    RES befinner sig i ett tillstånd växlande mellan triumf och djup besvikelse. Problemet är löst, vi slipper svettas i kön, men vad hände med våra hårda ställa-mot-väggen-intervjuer och journalistpris för årets avslöjande? Vi vill gärna se någon göra en pudel.

    SITA, företaget som levererar maskinerna, verkar vara det enda alternativet. Men eftersom deras maskiner redan fått kicken kan en gläfsande RES-redaktion möjligen ses som trakasserier, något som visserligen inte hindrat Janne Josefsson. När vi ringer upp Denis McClean på SITA hinner vi inte ens osäkra vår skjutjärnsjournalistik förrän han på bred skotska sätter upp vitt flagg:
    – Vi stöder övergången i flygindustrin från magnetiska läsare till streckkodsläsare som ska fungera bättre, meddelar han och skickar blixtsnabbt över ett dokument på tjugo sidor om denna övergång.
    De irriterade köernas tid vid gaten verkar vara över, även om RES i ärlighetens namn inte kan ta åt sig någon som helst ära för detta.

    Den lilla stumpen som blir kvar av biljetten, om maskinen gör sitt jobb, kan leda till mycket större trubbel än att behöva vänta i en kö. En artikel i brittiska dagstidningen The Guardian utgår från en upphittad stump på flygplatsen och kan utifrån den komma över information om resenären som kan stjäla dennes identitet, förfalska passet och i allmänhet förstöra hans liv.

    Ironiskt nog hade det för denne resenär alltså varit bättre om maskinen svalt och vägrat spotta ur sig stumpen. I jämförelse slipper man undan lätt om man bara förgås i en kö som imploderar av svett och irritation, även om det inte är särskilt angenämt.