RES.se

Tag: Italien

  • Uber måste lämna Italien

    Uber måste lämna Italien

    Uber tvingas även att lämna Italien efter nytt domstolsbeslut. 

    Kort efter att det blev känt att Uber lämnar Danmark kommer nästa bakslag för taxitjänsten. Nu tvingas företaget även att lämna Italien. Detta efter ett domstolsbeslut i Rom där man menar att Uber konkurrerar på orättvisa villkor. Uber får tio dagar på sig att stänga ned all verksamhet i landet. 
    – Vi är chockade, säger Ubers advokater i ett uttalande till den italienska tidningen Corriere della Sera enligt Omni.

    Uber säger att domen kommer att överklagas. 

  • Ernst och Toscana – en kulinarisk kärlekshistoria

    Ernst och Toscana – en kulinarisk kärlekshistoria

    Toscana är en region som Ernst Kirchsteiger alltid återkommer till. Dit lockas han gång efter gång av vackra landskap, pittoreska småbyar och framför allt enkel mat i världsklass eller som han själv uttrycket det: ”man upplever ett land bäst genom gommen.” Nedan bjuder Ernst också på ett av sina favoritrecept – pappa al pomodoro: tomatgröt. 

    Text: Linda Larsson

    Hotell i Toscana

    Hur viktig är maten för upplevelsen av resan?
    – Med maten får man en fördjupad dimension av landet. Kollar man bara på sevärdheter skummar man på ytan. Ett land upplevs bäst genom gommen. Matkulturen säger så mycket om landet. I Italien kan man verkligen se hur fattigdom och krig har påverkat – enkla råvaror används i matlagningen, men man är duktig på att göra bra saker av dem. Bara en sån sak som att man kan få en solmogen persika som dessert. Så enkelt men så gott: I love it!

    Vilket land har bäst matkultur?
    – Jag gillar matkulturen i länderna kring Medelhavet. Där har man ett bra förhållningssätt till hälsa med mycket grönsaker och olivolja. När vi kommer hem från Italien mår vi bra –inte bara för att vi har blivit bruna på näsan. Man blir inte mätt på det där tunga sättet. Jag är ett Toscanafreak. Där finns så många enkla, men bra restauranger. Det kan vara i de enklaste sammanhang som det stora kan uppstå! En måltidsupplevelse är inget som man nödvändigtvis måste betala mycket för.

    Vilken är din bästa restaurang?
    – Jag tycker om restauranger med ett leverne – där någon skrattar för högt, där någon kanske tappar ett glas i marken. En barnvagn stör mig inte heller. Liv och rörelse är min melodi på restaurangen!

    Hur började ditt intresse för matlagning?
    – Jag är uppväxt i Degerfors, men mamma är från Polen och pappa från Österrike. Mamma och pappa bjöd ofta in andra Degerforsbor på mat från deras hemtrakter som ett kvitto på vilka vi var. Mat är ett sätt att identifiera varifrån man kommer. 

    Vilket är ditt bästa recept?
    – Pappa al pomodoro – en italiensk rätt som direktöversatt till svenska betyder tomatgröt. Det låter kanske inte så gott, men det smakar fantastiskt! Pappa al pomodoro är dessutom riktigt bra studentmat om man har det knapert i kassan.

    Pappa al pomodoro 

    Den här kraftiga soppan, med en bas på tomat och rivet dagsgammalt bröd, är egentligen mer som en mättande tomatgröt än en soppa. Det är lätt att föreställa sig hur en förtvivlad italiensk bondmor under svåra år kom på att hon kunde blanda bröd i soppan för att bättre mätta en stor barnaskara. En typisk toskansk fattigmans- rätt som i dag har flyttat in i gourmetköket och nästan blivit ikonisk i Italien.

    TILL 4 PORTIONER

    Ingredienser

    2–3 vitlöksklyftor

    1 knippe färsk basilika

    1 dl olivolja

    3 färska tomater

    ½ burk krossade tomater, à 400 g

    4 skivor torrt vitt bröd

    3 dl hönsbuljong

    salt och nymald svart-peppar
     

    Gör så här:

    1. Skala och hacka vitlöken. Hacka även basilikan.

    2. Värm olivoljan i en gryta. Fräs vitlök och basilika i oljan, men var försiktig så att det inte bränns vid.

    3. Skär tomaterna i bitar och lägg ned dem i grytan tillsammans med de krossade tomaterna. Bryt brödet i mindre bitar och lägg ned även det. Häll i hönsbuljongen och låt soppan koka upp och puttra i cirka 20 minuter. Soppan behöver inte mixas, det får gärna vara lite grövre bitar kvar. Smaka av med salt och peppar.

    4. Servera soppan varm, gärna med lite hackad färsk basilika på toppen.

    Från Ernst kokbok “I det enkla bor det goda” (Bonnier förlag). 

     

  • Alla pratar om: Nutellaburgaren

    Alla pratar om: Nutellaburgaren

    Nu finns en anledning att besöka McDonald’s i Italien. Åtminstone om du är ett Nutellafan. 

    Alla pratar om McDonald’s nya innovation: Nutellaburgaren. Italienska McDonald’s lanserade förra veckan Sweety Con Nutella på sin meny: som i formen ser ut som en hamburgare men serveras utan kött. Istället är brödet fyllt med Nutella i mitten. Nyheten blev viral direkt: inlägget har redan delats av över 90 000 och fått över 75 000 likes på Facebok. 

     

  • Gelato – glass på italienska

    Gelato – glass på italienska

    Tekniskt sett, ja – gelato och glass är samma sak på två olika språk. Det är ett fryst livsmedel som innehåller socker, grädde, fett, mjölk och luft – och olika slags smaksättning. Men ändå, alla som har smakat en dagsfärsk skopa gelato kan skriva under på att den inte smakar som i Sverige.

    Gelato har en lång historia i Italien och glassen tillverkas av färska råvaror efter säsong. Traditionellt serveras den dagsfärsk. I en gelateria , en italiensk glassbar, så gör man mindre mängder glass i taget – men ofta – därför behöver inte konserveringsmedel tillsättas. En äkta italiensk gelato är krämigare, fluffigare, mindre isig – och godare.

    För att göra glass som den serveras på gelaterior i Italien krävs de rätta ingredienserna, en del noggrannhet och tålamod – men framför allt krävs bra recept. Då blir glassen exakt som i Italien. Världens godaste gelato kan man göra på många olika sätt. Några sätt är mer tekniska medan andra bygger mer på kärlek och känsla. Ibland har man inte tid eller lust att stå i köket i evighet, och ibland får det vara lite mer avancerat, när tiden finns. Ett bra recept mäts inte i svårighetsgrad: både enkla och avancerade recept kan ge utmärkt resultat.

    Här är två utmärkta recept till äkta, krämig gelato, som garanterat för tankarna till Italien.

    Variegato ai lamponi con pistacchi

    – hallon och pistage

    4-5 portioner

    2 dl hallon

    1 msk pressad citron

    1 dl osaltade pistagenötter

    1 sats gräddglassbas (se nedan)
     

    Tillagning

    1. Stavmixa 1,5 dl hallon med citronsaft (lägg resten av hallonen vid sidan).

    2. Grovhacka pistagenötterna.

    3. Blanda glassbasen (den ska inte vara fryst) med hallonsåsen, de hela hallonen och pistagenötterna. Gör det slarvigt och rör om bara lite så att det blir kvar ränder av hallonsås.

    4. Fördela glassen i serveringsskålar eller i en form av frysgrader. Ställ glassen i frysen i 3 timmar eller tills den är helt fryst.
     

    Gelato alla panna, base naturale

    – gräddglass basrecept

    4-5 port

    4 dl vispgrädde

    1 burk sötad kondenserad mjölk (400 ml)

    2 tsk pressad citron

    Tillagning

    1. Vispa grädden med kondenserad mjökk och citronsaft. Smeten ska bli fluffig men inte för hård.

    2. Häll glassmeten i en form som tål frysgrader och ställ den i frysen i tre timmar eller tills den är helt fryst.

    3. Servera som den är, i strut eller i bägare, alternativt med strössel eller olika topping.

    Recepten och bilderna kommer från boken Gelato! Äkta italiensk glass av Samantha Santambrogio-Öberg. Bokförlaget Semic, pris cirka 130 kronor.

     

  • “Man fräschar upp sin relation med sitt hemland”

    “Man fräschar upp sin relation med sitt hemland”

    “Det är inte bara slutmålet på en resa som är det intressanta – det är vad som händer på vägen dit. När man flyttar sin kropp.” Ernst Kirchsteiger – mannen, myten och legenden – är just nu är aktuell med en ny kokbok. “I det enkla bor det goda” är en receptsamling som inspirerats av tre kök: det toskanska, det skandinaviska och det centraleuropeiska. RES fick en pratstund med honom. Såklart snackade vi om resor – och om mat. 

    Av: Linda Larsson

    När du är ute och reser – hur tar du bäst till dig det landets matkultur?
    – Kolla upp var de inhemska går. Och få inte panik om de inte har en engelsk meny – prata med servitören. Ibland får man till och med gå in i köket och kika i grytorna. Var inte blyg – våga gå ut på okänd mark!

    Berätta om ditt reseintresse?
    – Vi reser ganska mycket, jag och min fru Ulla. Men när barnen var små var vi mycket hemma. Det var först när de sa att de ville ge sig ut och resa som vi gjorde det. Efter det har det blivit en hel del resande: mycket till Italien. Det är kul att resa ut – det är ett sätt att få respekt för Sverige. Att lämna det som är vant, det alldagliga. Man fräschar upp sin relation med sitt hemland. Annars kan det lätt bli att man gnäller lite mycket men har man varit iväg på en resa är det som att man har tagit en dusch och kommer hem helt fräsch och ny.

    När du var liten, hur mycket reste du då?
    – Vi reste mycket till Österrike eftersom vi hade släkt där. Vi åkte ner med en gammal Opel, utan säkerhetsbälten. Vi var sex personer i bilen, mamma och pappa satt och rökte. Jag minns de resorna tydligt, framförallt sträckan till och från. Det var superhäftig när jag bäddade ner mig i Tyskland i någon stor säng med ett täcke så stort att jag inte såg mina tår. Och när jag åt stora wienerschnitzlar. Det är inte bara slutmålet på en resa som är det intressanta – det är vad som händer på vägen dit. När man flyttar sin kropp.

    Hur reste du som ung?
    – Innan barnen kom var det mycket tågluff: första gången jag var i väg var jag 18 år och sen fortsatte det.  Då man fick perspektiv på Europa. 

    Det här var innan mobiltelefonernas tid: när man reste då reste man verkligen bort. I dag har man så mycket kontakt med det gamla fast man är ute i det nya. Rätt eller fel men jag tror man ska försöka vara där man är istället för att hålla för mycket koll på det som händer där man kommer ifrån.  

    Hur väljer du resmål?
    – Jag tar råd från vänner, bekanta och kollegor, lyssnar på rekommendationer från dem. Sen kan jag tycka att det är synd att många alltid väljer att resa under högsäsongen. Det är något väldigt häftigt med att resa till ett land när det inte är högsäsong: att gå omkring i Florens vintertid exempelvis. Det är så vackert då – när dimman vandrar över bergen och det ser ut som att man befinner sig i en akvarellmålning.

    Det är som att man kommer närmre de som bor på plats när man åker när det inte är högsäsong: man sitter närmre dem på kaféer, de är mer nyfikna på vem man själv är.  Jag kan rekommendera alla att åka till platser när det inte är högsäsong. Det blir något annat men härligt!

    Vad för typ av resenär är du?

    – Jag är en entusiastisk resenär. När jag åker hemifrån så fylls jag av sockerdricksbubblor. Jag åker inte charter – jag flyger reguljärt till resmålen och får sedan tips av andra som har varit där vart jag ska och vad jag ska göra.

    Just det där med att tipsa varandra om platser tycker jag är bra. Ulla, min fru, är fenomenal; hon spar broschyrer och antecknar på plats – just för att kunna ge tips till andra sen när man är hemma igen. Jag brukar säga att min fru är som en liten resebyrå. Men det är kul att kunna ge tips!

    Ett bra Italientips?
    – Jag är ett Toscanafreak: men se alla dess delar. Inte bara Florens. I Toscana finns fantastiska småbyar!

    Din bästa italienska måltid?
    – Pappo pomodoro – som direktöversatt till svenska betyder tomatgröt. Vilket inte låter så gott. Men det är det!

    Det är en tomatsoppa som man reder av med bröd så att den blir ganska stabil, det är mer en gröt än en soppa. Sen slår man på med olivolja, mal på med peppar, lite basilika och river några flagor parmesan över. Det är enkelt men så gott och typisk bra studentmat om man har det knapert i kassan.

    I jobbet reser du också rätt mycket – vad är skillnaden att resa i jobbet och att resa privat?
    – En konstig tanke som brukar slå mig när jag reser i jobbet är ”det här skulle jag vilja göra på riktigt” – fast man står mitt i det. Man tittar med ett öga. Man håller igen litegrann och kan inte ta in allt. Många gånger har det hänt att jag återvänt till platser jag har varit på med jobbet. Just för att känna att jag har upplevt platsen “på riktigt”. 

    Hur kom den här boken till?
    – Hela mitt huvud är ju fullt med recept. Jag tänker på mat hela tiden, mer eller mindre. Det är skönt att få lasta av sig en del recept som man har i huvudet. Det är som att städa på vinden. Det som kommer ner på papper stannar där. Det är fantastiskt härligt med det skrivna ordet.

    Om Ernst

    Ålder: 57 år. 
    Bor: Örebro
    Aktuell med: “I det enkla bor det goda”, Bonnier. 

     

     

     

     

  • RES bästa hotell 2016 vid Medelhavet

    RES bästa hotell 2016 vid Medelhavet

    Några soliga veckor vid Medelhavet säkrar sommaren men även flera veckor in på hösten är Medelhavet en solsäker destination. Här garanterar du dessutom ett förstklassigt boende.

    Iconic Santorini

    Grekland

    Som om inte Santorini redan hade tillräckligt med fantastiska vita hotell som blickar ut över Medelhavets vackraste vy kommer ett som lätt konkurrerar med öns övriga skönheter. I charmiga byn Imerovigli ligger Iconic Santorini insprängt i berget. Bländvita terrasser med de klassiskt blå detaljerna. Alla med utsikt över calderan. Vissa med egen pool. Rummen har den härliga grekiska känslan av rå lyx med allt byggt i ett stycke. Dessutom har hotellet en riktigt bra restaurang. Dubbelrum från ca 6000 kronor natten under vårsäsong. Under högsäsong bör man boka tre nätter eller mer för bästa pris.
    Lediga rum & priser

    Mandarin Oriental

    Bodrum, Turkiet

    Bodrum behåller positionen som Turkiets hippaste plats. Nu kan man dessutom blicka ut över Medelhavet från Bodrums höjder i destinationens snyggaste pool. Ständigt aktuella kedjan Mandarin Oriental har öppnat ett av Turkiets, kanske Medelhavets tjusigaste hotell. Två egna stränder kantar en kulle som sträcker sig ut i havet. När man inte hänger i poolen eller de spatiösa rummen så kan man låta sin kropp bli ompysslad i ställets stora spa. En uppsjö restauranger erbjuds på området med allt från klassiskt turkisk till modern japansk mat. Dubbelrum från ca 2500 kronor lågsäsong.
    Lediga rum & priser

    Sant Francesc Singular

    Palma, Mallorca

    Det finns alltid en anledning att ta ett litet break bland rustika gränder och glassiga restauranger i denna Medelhavets härligaste småstad. Varje år begåvas Palma dessutom med några nya hotell av hög klass. Just nu snackas det om snygga Sant Francesc Singular. Ett konverterat gammalt palats från 1800-talet i gamla Palma huserar nu 42 spatiösa rum. Färgskalan av mjuka bruna och beige toner ger ett lugnt och lyxigt intryck. Från ca 2000 kronor och uppåt ju närmare högsäsongen kommer.
    Lediga rum & priser

    Eremito Hotelito de l´Alma

    Italien

    Gå direkt i kloster utan att passera internet. Här, mitt i de Umbriska bergen, ligger Eremito och det hörs på namnet vad som förväntas. Total tillbakadragenhet. Eremito är inte bara ett väldigt vackert hotell inrymt i ett gammalt kloster. Det är också ett exempel på en allt tydligare trend. Möjligheten att dra sig tillbaka, koppla ur, släppa taget, no wifi, no nothing. Här är det långt ifrån allt men nära till sig själv. Det finns program till yoga och meditation. Man kan också lära sig måla ikoner, eller sjunga gregoriansk sång. Eller så bokar man en hel vecka Full Digital Detox. Det är förstås också nära till den italienska maten, vinet och kulturen.Rum från ca 1700 kronor. En vecka digital detox kostar ca 9000 kronor.
    www.eremito.com

    Hotel  Sezz

    St Tropez

    Partyfolk med smak för minimalistisk design bokar in en sommarvecka på Hotel Sezz i St Tropez. Här kan man dra sig tillbaka efter vilda nätter och spendera dagarna i en vit solsäng vid poolen eller i svalkan på sitt rum med väggar av glas och fladdrande gardiner sippandes Evian och champagne tills det är dags för en vända till beachen och lite efterparty på Club 55. Glöm inte de vita linnebyxorna. Dubbelrum från ca 4000 kronor.
    Lediga rum & priser

  • Emelie Walles: “Att barnen ska få upptäcka landets kultur är viktigt”

    Emelie Walles: “Att barnen ska få upptäcka landets kultur är viktigt”

    Emelie Walles, en av Skånes populäraste livstilsbloggare, är veckans resenär. Som barn skickades hos ofta till släktingar i USA – och hängde på privata strandklubbar i Los Angeles. Men när hon nu åker med sina egna barn – då vill hon resa helt annorlunda. ”Att barnen ska få upptäcka landets kultur är viktigt”, menar hon.

    Hur såg ditt resemönster ut när du var barn?
    – Jag reste mycket, jag var ett sådant där barn med en lapp runt halsen på flygplatsen. Men det var mycket till USA där jag hade släktingar. De kom från välbärgade förhållanden så det var mycket privata strandklubbar och inhägnade områden. Jag har varit i många länder men inte riktigt sett länderna, om du förstår vad jag menar.

    Hur reser du nu?
    – Ett tag reste jag mycket all-inclusive, mycket på grund av att jag hade barn. Men jag har alltid velat försöka ta mig utanför hotellområdena, jag vill hitta till landets kultur; gå på de restauranger lokalbor själva äter på, gå på samma gator och hänga på samma kaféer.

    Vilken är din mest minnesvärda resa?
    – Jag reste till Thailand i tre veckor när jag var 26 år. Det fick mig att ändra inställning till hur jag vill resa. Innan dess hade det som sagt varit mycket privata strandklubbar, men då fick jag för mig att jag ville in till djungeln. Det var tre veckors vandrande i lerig och snårig djungel – alla bekvämligheter fick läggas på hyllan. Jag älskade det!

    Du har tre barn, tre, tio och elva år gamla. Hur reser man annorlunda när man har barn jämfört med när man reser själv?
    – Jag är lite av en kycklingmamma och jag vill till ställen som jag vet är trygga. Exempelvis om mina barn blir sjuka: då vill jag veta att det är lätt att ta sig till sjukhus. Men samtidigt är det något man missar om man bara åker på all-inclusive: jag tycker kanske inte riktigt man kan säga att man faktiskt varit i landet om man bara åker och bor på ett hotell. Därför var resan till Italien i sommar den perfekta resan.

    Berätta mer om resan till Italien. Ni var där i tre veckor.
    – Vi bodde inte på hotell när vi var i Italien utan hyrde hus för att helt skippa allt som har med hotell och turism att göra. Det är väldigt skönt när man reser med barn att ha ett eget hus eller lägenhet som utgångspunkt. Det är också bra ur en ekonomisk synvinkel: man kan laga mycket mat hemma som man handlat i de lokala butikerna. Och delikatesserna i Italien är ju bara så goda!

    – Det var första resan med barnen utan barnvagn. Men allt gick jättebra – utan barnvagn är det så mycket bekvämare att resa eftersom det blir så enkelt att ta sig runt överallt. I Manarola, som sägs vara en av Italiens vackraste städer, exempelvis hade det varit jättesvårt att ta sig runt med barnvagn, alla gator var så branta och slingriga.

    – Italien är ett bra första resmål för de som vill upptäcka mer än Lollo & Bernie, men fortfarande känna att det är tryggt nog om någon skulle bli sjuk. En bra smygstart till mer äventyrliga resor. Speciellt bra var det att vi färdades med bil. Vi åkte till Monaco exempelvis och tog oss upp till bergen. Hade vi inte haft bilen hade vi aldrig kommit dit och det var så fantastiskt vackert. Sedan är Italien så otroligt mycket historia och det finns så mycket kultur i landet. Barnens ögon var så stora vi gick omkring på Roms gator och jag berättade om stadens historia – det blir något annat än när man bara sitter och läser om det hemma i klassrummet.

    Vad är ditt bästa tips till föräldrar att tänka på inför att ge sig ut?
    – Tänk på att inte tänka för mycket. Barn är anpassningsbara. Men annars: ta många mikropauser och packa med så att du alltid har frukt och vatten. Men barn blir så uppe i allting att de kommer inte att gnälla, mina barn frågade inte om Ipoden eller Ipaden en enda gång.

    Vilka är dina bästa Italientips?
    1. Stranden i San Vincenzo – upplev den toscanska kusten bortom turiststråket. Man måste ta sig igenom ett ”skogsområde”, Parco costiero di Rimigliano, för att hitta dit. Efter att man tagit sig igenom skogen möts man av en underbar bar med skönt häng, där man även hittar underbar espresso och en härlig uteservering och precis bakom finns blått vatten och en strand som är helt fantastisk. Underbart vatten, härlig stämning och barnvänligt. Det är ganska långgrunt så man kan ligga vid strandkanten och njuta medan baren leker vid vattnet. 

    2. Manarola är en stad utan dess like, en av de vackraste platser jag har besökt. Man kan inget annat än att stanna upp och beskåda arkitekturen och de färgsprakande husen i alla dess pastellfärger som är belägna på klipporna precis intill havet. Besöker man denna plats så ska man absolut ta med sig badkläder och passa på att hoppa från klipporna ner i Medelhavet och passa på att njuta och svalka sig för det är en varm och krokig stad att vandra runt i. 

    3. Marknaden i Navigli i Milano.  Sista söndagen i varje månad anordnas en marknad som är så bra, speciellt om man gillar att fynda klenoder från de stora modehusen eller möbler och konstverk som är magiska att titta på. På köpet så är det en så mysig plats som kallas Milanos ”Venedig” med härliga barer och cappuccino som smakar som himmelriket!

    I veckan som kommer kan du ta del av Emelies resa med sin familj till Italien på RES Instagram.

    Om Emelie Walles

    Gör: Bloggar på emeliewalles.se

    Ålder: 33 år

    Familj: Maken Simon och tre barn på 3, 10 och 11 år.

  • Fahlén: “resandet sitter i generna”

    Fahlén: “resandet sitter i generna”

    Resandet har alltid varit en del av Hans Fahléns vardag, som liten tog hans föräldrar med honom ut på äventyr runt om i Europa och som 16-åring bodde han ett år på Sri Lanka.

    Text och foto: Linda Larsson

    Hur började ditt intresse för att resa?
    – Resandet har alltid kommit till mig innan jag hunnit känna “jag måste ge mig iväg ut”. Resandet har varit en del av min vardag sen jag var liten.

    Jag är uppväxt med en pappa som alltid tog med familjen ner till Italien när jag var liten. Vi (jag, mina två bröder och mamma och pappa) reste ner i en folkabuss till Riva del Sole. Pappa planerade hela resrutten och det tog oss ungefär en vecka att ta oss dit eftersom vi stannade på en massa platser på vägen.

    Det var mycket bus i den bussen, vi byggde koja där bak kommer jag ihåg, fyllde påslakan med inströmmande luft från fönstret så att det blev som kokonger… ja, folkbussen var en pågående lekstuga.

    Det låter lite som att dina föräldrar, ja kanske främst din pappa, var värsta hippien?
    – Haha, det kan man nog säga på ett sätt. Men i stället för droger var det natur och upplevelser som var hans grej till skillnad från många andra hippies.

    I tonåren – hur mycket reste du då?
    – Mina föräldrar skilde sig när jag var i tonåren. När jag var sexton år flyttade pappa till Sri Lanka för att jobba som lärare för svenska elever vars föräldrar arbetade på ett vattenkraftverk. Jag ville följa med, “hänga med pappa”. Så det gjorde jag. Jag bodde ett år i Gampola, nära Kandy. Jag fick se hela landet innan inbördeskriget bröt ut – pappa är väldigt nyfiken av sig och tog mig runt överallt. Det var en väldigt lärorik period i mitt liv.

    Efter Sri Lanka – vad gjorde du då?
    – Sen började jag med skidåkning. Det visade sig att jag var en naturbegåvning säger jag sådär lagom ödmjukt. Puckelpist freestyle. Jag kom med i landslaget vilket innebar fem års ytterligare runtresande.

    Hur kom det sig att du började programleda När och Fjärran?
    – Jag började jobba med tv efter skidkarriären, tv Åre. Det var den perfekta skolan: vi fick göra allt. Jag har alltid velat berätta sen jag var liten och jag har också alltid velat jobba med bild. När min dåvarande tjej flyttade till Stockholm följde jag efter, började på Berghs. Efter några år i Stockholm ringde de och frågade om jag ville plåta När och Fjärran.

    Så du började som fotograf?
    – De stämmer bra. Men efter ytterligare ett års plåtande där frågade de om jag inte ville stå framför kameran. Och sen, ja, sen blev det tio år som programledare för det programmet. Och sen kom jag att förknippas med restv på något sätt.

    Hur skiljer sig När och Fjärran från andra program du har programlett?
    – Jag älskar När och FJärran – där fick jag som programledare verkligen vara med och berätta min historia, ge min version av landet. Jag älskar att själv få vara med och skapa historien – inte bara vara ett ansikte framför kameran.

    Hur är du som person att resa med?
    – Jag har alltid gillat att inte ta reda på för mycket om länderna jag besöker innan, jag är nyfiken på plats istället. Jag är ingen person du kommer att se med en guidebok i högsta hugg – jag försöker istället prata runt för att få de bästa tipsen till vad man ska se och göra, vilka restauranger man ska gå till.

    Senaste programmet du gjorde var Fahléns matäventyr?
    – Det var en egen idé som legat och grott i tretton år. Jag vill inte känna när jag är 70 år att jag ångrar att jag inte gjort något jag borde ha gjort. Så vi gjorde slag i saken. Det var fantastiskt intressant: vi var i 7 länder. Peru var nog det mest intressanta landet men det var nog för att det var ett nytt land för mig.

    Hur många länder har du varit i?
    – Jag trodde att jag hade varit i många länder men så gjorde jag ett sånt där test på Facebook – jag har ju inte alls varit runt tycker jag nu. Eller ja… (som reporter måste jag kontra med att det har han).


    Här är Hans karta över platser han har besökt.

    Hur skiljer sig Spårlöst från När och Fjärran, i Spårlöst reser ni ju också runt en massa?
    – Där kommer man till platser som man aldrig skulle hamnat på annars.

    Varför tror du folk gillar resereportage och restv?
    – Att resa är att drömma sig bort. Man tittar på en Ferrari men köper en Skoda. Du kan i bästa fall få uppleva platser som du annars aldrig skulle ha fått uppleva – även om det bara är genom en tv-ruta.

    Vilket av länderna du har besökt har varit det mest intressanta?
    – Antarktis: halva grejen är att ha varit där. Den andra halvan är att där finns en svårslagen natur med gigantiska isberg och att man kommer naturen så nära.

    Du säger att du aldrig haft den inneboende drömmen om att ut och resa, hur tror du att du hade känt om du inte hade fått resa så mycket?
    – Ja, jag vet ju inget annat men jag tror att jag hade blivit rastlös, jag är rastlös som person. Det sitter ju lite i generna att vilja ge sig ut.

    Vad blir ditt nästa äventyr?
    – Ecuador med Spårlöst.

    Om Hans Fahlén

    Ålder: 52

    Aktuell med: programledare för Spårlöst.

     

     

  • Courmayeur – Skidåkning på italienska

    Courmayeur – Skidåkning på italienska

    Courmayeur ligger på solsidan av Mont Blanc, högt upp i Aostadalen i Italien. Av någon märklig anledning har orten hamnat i skuggan av sin berömda granne på andra sidan tunneln. Följ med till en av Alpernas klassiker som bjuder på skidåkning och mat i världsklass. 

    Text: Kristoffer Frenkel
    Foto: Mattias Fredriksson

    Hotell i Courmayeur

    Inte kan en tunnel göra så stor skillnad? Det är frågan vi ställer oss när vi rullar igenom den nästan tolv kilometer långa Mont Blanctunneln, som binder samman Frankrike och Italien. På ena sidan ligger storebror Chamonix, alpinismens huvudstad som återkommande har röstats fram till en av världens bästa skidorter, tillika många svenskars favoritskidort. På andra sidan, i den vackra Aostadalen, ligger italienska Courmayeur, lillebrodern som under årens lopp fört en betydligt tystare tillvaro i media. Orten har mest varit känd bland Chamonix’s bergsguider som åker hit när snön är uppkörd på den franska sidan. Men de pratar aldrig högt om platsen och vad den har att erbjuda. Hemligheten verkar knappt ha tagit sig igenom tunneln.

    I Courmayeur saknas konkurrens om snön, bemötandet är personligt, köerna är korta och maten är magisk. Beresta matintresserade skidåkare menar att här finns Europas, kanske världens bästa backrestauranger alla kategorier. Kombinationen av matlagningstradition, god tillgång på bra råvaror och ett krävande klientel av tillresande Milanobor resulterar i menyer och vinlistor som får den mest hugade restaurangbesökaren att dregla av hunger. Allt medan skidorna står parkerade utanför dörren och backar och offpist förblir orört. Upp till skidsystemet tar man antingen kabinbana eller gondol och nere vid foten av berget ligger själva byn som mestadels består av gamla vackra stenhus dit rika storstadsbor åker på helgen för att lämna stadens buller och insupa alpluft.

    Solens varma strålar lyser. Det doftar bränd koda och bark i luften. Ljudet från sittliften Pra Neyrons vändkors drunknar i fåglar som kvittrar ikapp när människor går av den lätt luggslitna sittliften. En gråhårig skidlärare, eller ”maestro di ski” som det kallas här, åker runda skidlärarsvängar med sin silverhårige klient. Båda är läderbruna i sina mösslösa uppenbarelser och har vit zinkpasta på läpparna samt ett par tonade pilotglasögon på näsan. Trots att armar bäst hålls stilla när man åker skidor gestikulerar båda med fingrarna tätt hopknutna i takt med sina engagerade röster. En riktig italienare åker skidor likadant som han kör bil eller pratar med andra människor, yvigt signalerandes med händer och kropp. Varför förneka sig bara för att man har ett skidställ på kroppen?

    Offpiståkningen i Courmayeur är svårslagen och har varit känd bland mer initierade skidåkare under en längre tid. Men berget kan även erbjuda några av Italiens mest välpreparerade backar. Pisterna är breda, jämna och har en konkav lutning som gör att man ser långt ner för backen utan att överraskas av några ovälkomna krön när man ligger i djupa carvingsvängar. Bäst är dem på morgonen, då varken italienska skidor eller solen har hunnit påverka de sydsluttande backarna. Pisten Aretù är bred som en fotbollsplan, lutar brant och har en naturligt böljande form som gör att även de mer vana skidåkarna får en utmaning.

    Efter att vi har gjort en handfull åk i den branta och breda backen låter vi våra skidspetsar fortsätta nedför berget, förbi Aretù, över Checrouit till den lilla backrestaurangen Chiecco. Det är dags för dagens andra espresso och en lättare antipasto innan vinlunchen tar vid. Vi har snabbt kommit in i den italienska lunken med fokus på umgänge, mat och skidåkning. Som fallhöjdsräknande nordbo är det lätt att glömma bort att skidåkning är en lagsport och inget hundrameterslopp där den som kommer ner först är bäst. Det bästa åket görs helt enkelt aldrig på egen hand utan det är resan som är målet. Något som italienarna fattade för länge sedan.

    Chiecco drivs av Anna och Paolo, ett väderbitet italienskt par i fyrtioplusåldern som lämnade sin hemstad i södra Italien för att uppfylla drömmen om ”att servera den bästa maten i Aosta”. Om du bara ska äta mat en gång till i ditt skidåkande liv så bör det vara på Chiecco. Problemet är bara att kön för att få sittplats är lika lång som kvittot du går ut med efteråt. Ett framgångsrikt koncept är att åka dit innan klockan elva eller efter två. Kommer du dit däremellan kan du med lätthet bli sittandes och vänta antingen på bord eller mat i flera timmar.

    Att äta på Chiecco är lika mycket en upplevelse för smaklökarna som för känslolivet. Det hör inte till ovanligheterna att Anna och Paolo bråkar öppet på den altanliknande uteserveringen och har du (o)tur hamnar du i skottlinjen för en flygande handduk ackompanjerad av en salva svordomar som sätter punkt för bråket. Relationsbråken mellan paret är som fonden i den italienska gryta som når sitt crescendo på Chieccos terrass. Ingenstans summeras Italien och Courmayeur lika bra som på denna uteservering. En sol som lyser och steker våra bleka skandinaviska ansikten, en lätt doft av sololja och knarr från fötter som rör sig i uppknäppta pjäxor, slammer från det vita porslinet och klingandet av vinglas som töms i jakten på nästa klunk Barolo. För varje glas vi dricker stiger ljudnivån i vår konversation och våra armar som tidigare var förseglade på bordet börjar gestikulera och innan espresson hunnit landa på bordet har allas fingrar och händer rört sig i en rörelse fram och tillbaka framför mun och näsa för att understryka vikten av det vi säger. Det italienska kynnet smittar av sig.

    De dagar då Anna inte kan erbjuda ett bord är Maison Vieille ett annat alternativ. Även om maten inte håller samma höga klass som på Chiecco är bemötandet personligt och det man saknar i kreativitet i köket kompenseras istället av den italienska discomusiken som strömmar ur högtalarna och som återkommande får de besökande pantertanterna och farbröderna från Milano att på italienskt vis stå upp och svänga på höfterna i takt med musiken.

    Större delen av den liftburna skidåkningen sker i skidsystemet Courmayeur Checrouit. På den sydvända och solbadande platån, Plan Checrouit, som utgör samlingspunkten för många liftar samsas skidskolans elever, pälsklädda italienska pensionärer och trendiga tonåringar för att ta sig upp på berget. Den översta liften heter Arp. Storyn om liften är att den är så sliten att till och med det italienska liftfacket har satt stopp för sin personal att åka med den. Oavsett så stänger liftskötaren glatt dörren efter oss när vi har klivit på och skickar iväg oss med ett ”Ciao!”. Nu är jag inte expert på italienska säkerhetsföreskrifter, men en okulärbesiktning får mig att känna att facket nog har rätt. Hade det inte varit för de mäktiga åken som är tillgängliga från toppen – både exponerade snörännor och stora åk ner till botten av dalen – hade jag nog inte spenderat alltför mycket tid här.

    Vi avslutar vår sista dag med att leta oss ner för backen Arp Dolonne, som är både brantare och mer svårtillgänglig än det vi tidigare har åkt. Här ligger snön i skugga större delen av dagen och trots några dagars uppehåll hittar vi stora partier med orörd snö. Vi får möjlighet att leka extremåkare och hoppa över små klippor innan vi svischar in i smala rännor. Livet leker på toppen, men ju längre ner vi kommer, desto fler blir spåren och den sista sträckan är rena kriget av pucklar innan vi kommer ut vid lifthuset i botten av Dolonne. Svettiga och i behov av vätska går vi in till byn för ett styrkeglas i en soffa på Café Della Posta.

    Härinne har servitörerna på sig vita förkläden och ljusblå skjortor. Klientelet kan beskrivas som en mix av Milanobor med välskräddade kläder som tar sig ett glas rött innan middagen, medelklassfamiljer med känsla för stil och undantagsvis en och annan svettig svensk skidåkare. Oavsett vilken grupp man tillhör hälsar personalen artigt på alla som stiger in. Snabbt får vi en diger vinmeny i handen och lite antipasti på bordet medan vi väljer dryck. Insjunkna i de mjuka sofforna, med en begynnande stelhet i musklerna njuter vi av vårt vin. Trots att vädret inte har varit det mest gynnsamma har vi åkt både ospårat och manchester i backen varje dag. Aldrig har vi behövt slåss om platsen på berget som våra vänner i Chamonix, bara några kilometer bort.

    Italienarna krigar endast för en sak; en plats på en uteservering en solig dag. Skidåkning utanför pisten lämnar de åt oss andra. Brasan i hörnet sprakar och maten fortsätter att rulla in. Runt oss sitter brunbrända män och kvinnor och diskuterar livligt dagens åkning, relationer och vinet de dricker. Allt medan händerna och fingrar letar sig mot varandra som magneter framför ansiktet, innan de efter en kort sammanstötning slås isär och konversationen fortsätter, ännu mer passionerat, ännu mer intensivt. Precis som Italien ska vara.
    Tänk vad en tunnel kan göra. 

  • Toscana – ett mecka för cyklister

    Toscana – ett mecka för cyklister

    Grappa är mer än en dryck. Det är en spegling av den italienska själen. På en restaurang i Toscana får vi en försmak av denna folkliga dryck. Det är ur ett cykelperspektiv som vi närmar oss det mytomspunna italienska landskapet, maten- och vintraditionerna.

    Text och bild: Jörgen Ulvsgärd

    Hotell i Toscana

    Efter en lång dags färd mot natt på cykel genom det kuperade toskanska landskapet får vi äntligen sjunka ner vid middagsbordet för en antipasti med svärdfisk och en klassisk pasta som avslutas med Toscanas stolthet, bistecca fiorentina. Vi befinner oss på restaurangen La Musica i byn Malmantile när kyparen glider upp mellan borden med en grappa i handen. När han häller den gulfärgade drycken i glaset stiger doften upp i näsans doftkörtlar – Italien på flaska. Hur närmar man sig platser som Florens, Pisa och Chianti, så fyllda av historia, men samtidigt utnötta av miljontals besökande turister? Jo, vi tar cykelvägen. Att cykla genom detta böljande landskap på små vägar kantade av vinodlingar, vallmofält och vackra stenmurar, pausa i byar som Camaiore, San Miniato, Malmatile eller Greve in Chianti är det bästa sättet att återupprätta det lilla äventyret bortom de breda turistrutterna.

    En som mer än någon annan har lärt känna denna del av Italien är en av Sveriges främsta cyklister, Glenn Magnusson. Under sina sex år som bosatt i byn Camaiore i Toscana har han korsat varenda liten väg och besökt varje liten by under alla sina träningsrundor inför ett Giro de Italia. Vad många kanske inte känner till är hans bakgrund som kock och hans genuina intresse för mat och vin. En gång om året arrangerar han och hans fru en gourmetcykling där de tar med sig ett gäng intresserade amatörer till hans personliga vattenhål i Toscana.

    ­– För en toscanabo är mat religion. Deras konst att njuta av livet har blivit allt viktigare för mig efter min karriär, säger Glenn Magnusson. Mitt vinintresse vaknade dock redan under min proffskarriär. En tradition under Giro de Italia är att varje etapp avslutas med ett glas vin av högsta kvalitet från regionen som cyklisterna passerat under dagen, som till exempel Chianti, Barolo, Piemonto eller Valpolicella för att nämna några.

    – Nu kan jag komma hit utan någon sportslig press och visa upp platserna jag älskar för svenska cyklister, säger Glenn.
    Hans rekommendation är att slänga guideböckerna och följa cykelkartans vindlande hemliga färdvägar. De är nästan alla asfalterade och trafiken är för det mesta minimal. Den italienska hänsynsfullheten gentemot cyklister förvandlar sporten till njutning och gör dig snabbt till vägens kung.

    Vårt cykeläventyr startar som sig bör i Camaiore. Kyrkan utanför byn har en tragisk historia från andra världskriget. Här sköt tyska soldater ihjäl kvinnor och barn som sökt skydd i kyrkan. I dag är byns kännetecken den genuina familjära karaktären. Trots att den bara ligger sju kilometer från havet känns det som vi är långt ute på landsbygden. När vi långsamt glider fram på gågatan Via di Mezzo ser vi inga stora mataffärer, bara specialistbutiker där de italienska kvinnorna är i färd med att handla råvaror till dagens lunch och middag.

    – Det är detta som är tjusningen, säger Glenn. Osten, köttet, vinet och grönsakerna kommer från lokala producenter och hanteras av passionerade butiksägare. Allt är pinfärskt och smakar himmelskt.

    När vi efter den andra dagens cykling, utmed berget Monte Pisano, närmar oss staden Pisa på slingrande vägar, ger det en helt annan upplevelse av det lutande tornet än den gången då jag klev av en överfull turistbuss via motorvägen från Rom. Det är långsamhetens lov som ligger bakom dessa nya ögon eller snarare ansträngdhetens lov. Ett sätt att resa på som få tar sig tid till, men som ger en helt annan dimension i resandets konst. På köpet ger det också bättre kondition. Medan hundratals mobiltelefoner på långa pinnar sträcks mot skyn med tornet i bakgrunden i en imaginär gest att stötta upp den markanta lutningen, glider vi smidigt fram med våra cyklar. Tänk om arkitekten hade kunnat föreställa sig denna gigantiska uppskattning av ett så gravt misslyckat byggprojekt. Å andra sidan, vad vore livet utan alla dessa misslyckanden. Det gula tre skilling banco-frimärket, som hade passerat obemärkt om inte tryckpressen hade varit felinställd och Andrées luftfärd hade knappast blivit en bok och en film om inte ballongen hade strandat på Vitön. Jag vet inte om det var denna rädsla i att avslöja min dåliga kondition som gjorde att jag, i den nästan milen långa uppförsbacken mot Monte Serra, lyckades hugga tag i en förbipasserande sopbil och på så vis hanka mig ända upp till toppen utan att behöva kräkas av utmattning.

    Nästa dag startar vi i byn Malmantile och fortsätter till Greve in Chianti, som ligger mitt i det klassiska vindistriktet. En charmig by med flera mysiga restauranger, barer och caféer. De slingriga smala vägarna håller turistbussarna borta. Här leder en punktering till en ofrivillig paus och ett längre lunchuppehåll på Ristorante Oltre il Giardino. Krogen som ligger på torget i Panzano in Chianti har en vidunderlig utsikt från terrassen och ett skuggande tak av vinrankor. Vi hinner också med ett besök i byns cykelaffär och inköp av lite klassiska italienska cykelkläder.

    Dagen efter närmar vi oss resans slut och en oförglömlig upplevelse. I skymningen, efter en hel dag på sadeln genom byar som Borgo San Lorenzo och Montereggio, cyklar vi upp till torget Piazzale Michelangelo i Florens, med domkyrkan och Brunelleschis imponerande kupol i blickfånget. Stämningen är nästan religiös. Det är en mäktig syn ur ett nytt och annorlunda perspektiv. Här uppifrån märker vi inte att det är packat med folk utanför Uffizigalleriet eller l´Accademia med Michelangelos davidsstaty. För ett ögonblick har vi staden för oss själva.

    Vi rullar sakta in mot centrum med en härlig känsla av att uppdraget är slutfört.  Det blir en glass, florentinarnas stolthet, på anrika glassbaren Vivoli innan vi avslutar kvällen med en middag på takterrassen Westin Excelcior med floden Arno nedanför våra fötter.

    Kvällen till ära sätter den gyllengula vällagrade grappan punkt för cykeläventyret. Ett koncentrat av druvans restprodukter, skal och kärnor i sin ädlaste form. Med andra ord, återvinning när den är som bäst. Den sprider sin värme genom våra trötta kroppar, innan det blir dags för en riktig makeover bland de termiska baden i kulturorten Montecatini. Men dit tar vi tåget.