My Website

Tag: Italien

  • “Man fräschar upp sin relation med sitt hemland”

    “Man fräschar upp sin relation med sitt hemland”

    “Det är inte bara slutmålet på en resa som är det intressanta – det är vad som händer på vägen dit. När man flyttar sin kropp.” Ernst Kirchsteiger – mannen, myten och legenden – är just nu är aktuell med en ny kokbok. “I det enkla bor det goda” är en receptsamling som inspirerats av tre kök: det toskanska, det skandinaviska och det centraleuropeiska. RES fick en pratstund med honom. Såklart snackade vi om resor – och om mat. 

    Av: Linda Larsson

    När du är ute och reser – hur tar du bäst till dig det landets matkultur?
    – Kolla upp var de inhemska går. Och få inte panik om de inte har en engelsk meny – prata med servitören. Ibland får man till och med gå in i köket och kika i grytorna. Var inte blyg – våga gå ut på okänd mark!

    Berätta om ditt reseintresse?
    – Vi reser ganska mycket, jag och min fru Ulla. Men när barnen var små var vi mycket hemma. Det var först när de sa att de ville ge sig ut och resa som vi gjorde det. Efter det har det blivit en hel del resande: mycket till Italien. Det är kul att resa ut – det är ett sätt att få respekt för Sverige. Att lämna det som är vant, det alldagliga. Man fräschar upp sin relation med sitt hemland. Annars kan det lätt bli att man gnäller lite mycket men har man varit iväg på en resa är det som att man har tagit en dusch och kommer hem helt fräsch och ny.

    När du var liten, hur mycket reste du då?
    – Vi reste mycket till Österrike eftersom vi hade släkt där. Vi åkte ner med en gammal Opel, utan säkerhetsbälten. Vi var sex personer i bilen, mamma och pappa satt och rökte. Jag minns de resorna tydligt, framförallt sträckan till och från. Det var superhäftig när jag bäddade ner mig i Tyskland i någon stor säng med ett täcke så stort att jag inte såg mina tår. Och när jag åt stora wienerschnitzlar. Det är inte bara slutmålet på en resa som är det intressanta – det är vad som händer på vägen dit. När man flyttar sin kropp.

    Hur reste du som ung?
    – Innan barnen kom var det mycket tågluff: första gången jag var i väg var jag 18 år och sen fortsatte det.  Då man fick perspektiv på Europa. 

    Det här var innan mobiltelefonernas tid: när man reste då reste man verkligen bort. I dag har man så mycket kontakt med det gamla fast man är ute i det nya. Rätt eller fel men jag tror man ska försöka vara där man är istället för att hålla för mycket koll på det som händer där man kommer ifrån.  

    Hur väljer du resmål?
    – Jag tar råd från vänner, bekanta och kollegor, lyssnar på rekommendationer från dem. Sen kan jag tycka att det är synd att många alltid väljer att resa under högsäsongen. Det är något väldigt häftigt med att resa till ett land när det inte är högsäsong: att gå omkring i Florens vintertid exempelvis. Det är så vackert då – när dimman vandrar över bergen och det ser ut som att man befinner sig i en akvarellmålning.

    Det är som att man kommer närmre de som bor på plats när man åker när det inte är högsäsong: man sitter närmre dem på kaféer, de är mer nyfikna på vem man själv är.  Jag kan rekommendera alla att åka till platser när det inte är högsäsong. Det blir något annat men härligt!

    Vad för typ av resenär är du?

    – Jag är en entusiastisk resenär. När jag åker hemifrån så fylls jag av sockerdricksbubblor. Jag åker inte charter – jag flyger reguljärt till resmålen och får sedan tips av andra som har varit där vart jag ska och vad jag ska göra.

    Just det där med att tipsa varandra om platser tycker jag är bra. Ulla, min fru, är fenomenal; hon spar broschyrer och antecknar på plats – just för att kunna ge tips till andra sen när man är hemma igen. Jag brukar säga att min fru är som en liten resebyrå. Men det är kul att kunna ge tips!

    Ett bra Italientips?
    – Jag är ett Toscanafreak: men se alla dess delar. Inte bara Florens. I Toscana finns fantastiska småbyar!

    Din bästa italienska måltid?
    – Pappo pomodoro – som direktöversatt till svenska betyder tomatgröt. Vilket inte låter så gott. Men det är det!

    Det är en tomatsoppa som man reder av med bröd så att den blir ganska stabil, det är mer en gröt än en soppa. Sen slår man på med olivolja, mal på med peppar, lite basilika och river några flagor parmesan över. Det är enkelt men så gott och typisk bra studentmat om man har det knapert i kassan.

    I jobbet reser du också rätt mycket – vad är skillnaden att resa i jobbet och att resa privat?
    – En konstig tanke som brukar slå mig när jag reser i jobbet är ”det här skulle jag vilja göra på riktigt” – fast man står mitt i det. Man tittar med ett öga. Man håller igen litegrann och kan inte ta in allt. Många gånger har det hänt att jag återvänt till platser jag har varit på med jobbet. Just för att känna att jag har upplevt platsen “på riktigt”. 

    Hur kom den här boken till?
    – Hela mitt huvud är ju fullt med recept. Jag tänker på mat hela tiden, mer eller mindre. Det är skönt att få lasta av sig en del recept som man har i huvudet. Det är som att städa på vinden. Det som kommer ner på papper stannar där. Det är fantastiskt härligt med det skrivna ordet.

    Om Ernst

    Ålder: 57 år. 
    Bor: Örebro
    Aktuell med: “I det enkla bor det goda”, Bonnier. 

     

     

     

     

  • RES bästa hotell 2016 vid Medelhavet

    RES bästa hotell 2016 vid Medelhavet

    Några soliga veckor vid Medelhavet säkrar sommaren men även flera veckor in på hösten är Medelhavet en solsäker destination. Här garanterar du dessutom ett förstklassigt boende.

    Iconic Santorini

    Grekland

    Som om inte Santorini redan hade tillräckligt med fantastiska vita hotell som blickar ut över Medelhavets vackraste vy kommer ett som lätt konkurrerar med öns övriga skönheter. I charmiga byn Imerovigli ligger Iconic Santorini insprängt i berget. Bländvita terrasser med de klassiskt blå detaljerna. Alla med utsikt över calderan. Vissa med egen pool. Rummen har den härliga grekiska känslan av rå lyx med allt byggt i ett stycke. Dessutom har hotellet en riktigt bra restaurang. Dubbelrum från ca 6000 kronor natten under vårsäsong. Under högsäsong bör man boka tre nätter eller mer för bästa pris.
    Lediga rum & priser

    Mandarin Oriental

    Bodrum, Turkiet

    Bodrum behåller positionen som Turkiets hippaste plats. Nu kan man dessutom blicka ut över Medelhavet från Bodrums höjder i destinationens snyggaste pool. Ständigt aktuella kedjan Mandarin Oriental har öppnat ett av Turkiets, kanske Medelhavets tjusigaste hotell. Två egna stränder kantar en kulle som sträcker sig ut i havet. När man inte hänger i poolen eller de spatiösa rummen så kan man låta sin kropp bli ompysslad i ställets stora spa. En uppsjö restauranger erbjuds på området med allt från klassiskt turkisk till modern japansk mat. Dubbelrum från ca 2500 kronor lågsäsong.
    Lediga rum & priser

    Sant Francesc Singular

    Palma, Mallorca

    Det finns alltid en anledning att ta ett litet break bland rustika gränder och glassiga restauranger i denna Medelhavets härligaste småstad. Varje år begåvas Palma dessutom med några nya hotell av hög klass. Just nu snackas det om snygga Sant Francesc Singular. Ett konverterat gammalt palats från 1800-talet i gamla Palma huserar nu 42 spatiösa rum. Färgskalan av mjuka bruna och beige toner ger ett lugnt och lyxigt intryck. Från ca 2000 kronor och uppåt ju närmare högsäsongen kommer.
    Lediga rum & priser

    Eremito Hotelito de l´Alma

    Italien

    Gå direkt i kloster utan att passera internet. Här, mitt i de Umbriska bergen, ligger Eremito och det hörs på namnet vad som förväntas. Total tillbakadragenhet. Eremito är inte bara ett väldigt vackert hotell inrymt i ett gammalt kloster. Det är också ett exempel på en allt tydligare trend. Möjligheten att dra sig tillbaka, koppla ur, släppa taget, no wifi, no nothing. Här är det långt ifrån allt men nära till sig själv. Det finns program till yoga och meditation. Man kan också lära sig måla ikoner, eller sjunga gregoriansk sång. Eller så bokar man en hel vecka Full Digital Detox. Det är förstås också nära till den italienska maten, vinet och kulturen.Rum från ca 1700 kronor. En vecka digital detox kostar ca 9000 kronor.
    www.eremito.com

    Hotel  Sezz

    St Tropez

    Partyfolk med smak för minimalistisk design bokar in en sommarvecka på Hotel Sezz i St Tropez. Här kan man dra sig tillbaka efter vilda nätter och spendera dagarna i en vit solsäng vid poolen eller i svalkan på sitt rum med väggar av glas och fladdrande gardiner sippandes Evian och champagne tills det är dags för en vända till beachen och lite efterparty på Club 55. Glöm inte de vita linnebyxorna. Dubbelrum från ca 4000 kronor.
    Lediga rum & priser

  • Emelie Walles: “Att barnen ska få upptäcka landets kultur är viktigt”

    Emelie Walles: “Att barnen ska få upptäcka landets kultur är viktigt”

    Emelie Walles, en av Skånes populäraste livstilsbloggare, är veckans resenär. Som barn skickades hos ofta till släktingar i USA – och hängde på privata strandklubbar i Los Angeles. Men när hon nu åker med sina egna barn – då vill hon resa helt annorlunda. ”Att barnen ska få upptäcka landets kultur är viktigt”, menar hon.

    Hur såg ditt resemönster ut när du var barn?
    – Jag reste mycket, jag var ett sådant där barn med en lapp runt halsen på flygplatsen. Men det var mycket till USA där jag hade släktingar. De kom från välbärgade förhållanden så det var mycket privata strandklubbar och inhägnade områden. Jag har varit i många länder men inte riktigt sett länderna, om du förstår vad jag menar.

    Hur reser du nu?
    – Ett tag reste jag mycket all-inclusive, mycket på grund av att jag hade barn. Men jag har alltid velat försöka ta mig utanför hotellområdena, jag vill hitta till landets kultur; gå på de restauranger lokalbor själva äter på, gå på samma gator och hänga på samma kaféer.

    Vilken är din mest minnesvärda resa?
    – Jag reste till Thailand i tre veckor när jag var 26 år. Det fick mig att ändra inställning till hur jag vill resa. Innan dess hade det som sagt varit mycket privata strandklubbar, men då fick jag för mig att jag ville in till djungeln. Det var tre veckors vandrande i lerig och snårig djungel – alla bekvämligheter fick läggas på hyllan. Jag älskade det!

    Du har tre barn, tre, tio och elva år gamla. Hur reser man annorlunda när man har barn jämfört med när man reser själv?
    – Jag är lite av en kycklingmamma och jag vill till ställen som jag vet är trygga. Exempelvis om mina barn blir sjuka: då vill jag veta att det är lätt att ta sig till sjukhus. Men samtidigt är det något man missar om man bara åker på all-inclusive: jag tycker kanske inte riktigt man kan säga att man faktiskt varit i landet om man bara åker och bor på ett hotell. Därför var resan till Italien i sommar den perfekta resan.

    Berätta mer om resan till Italien. Ni var där i tre veckor.
    – Vi bodde inte på hotell när vi var i Italien utan hyrde hus för att helt skippa allt som har med hotell och turism att göra. Det är väldigt skönt när man reser med barn att ha ett eget hus eller lägenhet som utgångspunkt. Det är också bra ur en ekonomisk synvinkel: man kan laga mycket mat hemma som man handlat i de lokala butikerna. Och delikatesserna i Italien är ju bara så goda!

    – Det var första resan med barnen utan barnvagn. Men allt gick jättebra – utan barnvagn är det så mycket bekvämare att resa eftersom det blir så enkelt att ta sig runt överallt. I Manarola, som sägs vara en av Italiens vackraste städer, exempelvis hade det varit jättesvårt att ta sig runt med barnvagn, alla gator var så branta och slingriga.

    – Italien är ett bra första resmål för de som vill upptäcka mer än Lollo & Bernie, men fortfarande känna att det är tryggt nog om någon skulle bli sjuk. En bra smygstart till mer äventyrliga resor. Speciellt bra var det att vi färdades med bil. Vi åkte till Monaco exempelvis och tog oss upp till bergen. Hade vi inte haft bilen hade vi aldrig kommit dit och det var så fantastiskt vackert. Sedan är Italien så otroligt mycket historia och det finns så mycket kultur i landet. Barnens ögon var så stora vi gick omkring på Roms gator och jag berättade om stadens historia – det blir något annat än när man bara sitter och läser om det hemma i klassrummet.

    Vad är ditt bästa tips till föräldrar att tänka på inför att ge sig ut?
    – Tänk på att inte tänka för mycket. Barn är anpassningsbara. Men annars: ta många mikropauser och packa med så att du alltid har frukt och vatten. Men barn blir så uppe i allting att de kommer inte att gnälla, mina barn frågade inte om Ipoden eller Ipaden en enda gång.

    Vilka är dina bästa Italientips?
    1. Stranden i San Vincenzo – upplev den toscanska kusten bortom turiststråket. Man måste ta sig igenom ett ”skogsområde”, Parco costiero di Rimigliano, för att hitta dit. Efter att man tagit sig igenom skogen möts man av en underbar bar med skönt häng, där man även hittar underbar espresso och en härlig uteservering och precis bakom finns blått vatten och en strand som är helt fantastisk. Underbart vatten, härlig stämning och barnvänligt. Det är ganska långgrunt så man kan ligga vid strandkanten och njuta medan baren leker vid vattnet. 

    2. Manarola är en stad utan dess like, en av de vackraste platser jag har besökt. Man kan inget annat än att stanna upp och beskåda arkitekturen och de färgsprakande husen i alla dess pastellfärger som är belägna på klipporna precis intill havet. Besöker man denna plats så ska man absolut ta med sig badkläder och passa på att hoppa från klipporna ner i Medelhavet och passa på att njuta och svalka sig för det är en varm och krokig stad att vandra runt i. 

    3. Marknaden i Navigli i Milano.  Sista söndagen i varje månad anordnas en marknad som är så bra, speciellt om man gillar att fynda klenoder från de stora modehusen eller möbler och konstverk som är magiska att titta på. På köpet så är det en så mysig plats som kallas Milanos ”Venedig” med härliga barer och cappuccino som smakar som himmelriket!

    I veckan som kommer kan du ta del av Emelies resa med sin familj till Italien på RES Instagram.

    Om Emelie Walles

    Gör: Bloggar på emeliewalles.se

    Ålder: 33 år

    Familj: Maken Simon och tre barn på 3, 10 och 11 år.

  • Fahlén: “resandet sitter i generna”

    Fahlén: “resandet sitter i generna”

    Resandet har alltid varit en del av Hans Fahléns vardag, som liten tog hans föräldrar med honom ut på äventyr runt om i Europa och som 16-åring bodde han ett år på Sri Lanka.

    Text och foto: Linda Larsson

    Hur började ditt intresse för att resa?
    – Resandet har alltid kommit till mig innan jag hunnit känna “jag måste ge mig iväg ut”. Resandet har varit en del av min vardag sen jag var liten.

    Jag är uppväxt med en pappa som alltid tog med familjen ner till Italien när jag var liten. Vi (jag, mina två bröder och mamma och pappa) reste ner i en folkabuss till Riva del Sole. Pappa planerade hela resrutten och det tog oss ungefär en vecka att ta oss dit eftersom vi stannade på en massa platser på vägen.

    Det var mycket bus i den bussen, vi byggde koja där bak kommer jag ihåg, fyllde påslakan med inströmmande luft från fönstret så att det blev som kokonger… ja, folkbussen var en pågående lekstuga.

    Det låter lite som att dina föräldrar, ja kanske främst din pappa, var värsta hippien?
    – Haha, det kan man nog säga på ett sätt. Men i stället för droger var det natur och upplevelser som var hans grej till skillnad från många andra hippies.

    I tonåren – hur mycket reste du då?
    – Mina föräldrar skilde sig när jag var i tonåren. När jag var sexton år flyttade pappa till Sri Lanka för att jobba som lärare för svenska elever vars föräldrar arbetade på ett vattenkraftverk. Jag ville följa med, “hänga med pappa”. Så det gjorde jag. Jag bodde ett år i Gampola, nära Kandy. Jag fick se hela landet innan inbördeskriget bröt ut – pappa är väldigt nyfiken av sig och tog mig runt överallt. Det var en väldigt lärorik period i mitt liv.

    Efter Sri Lanka – vad gjorde du då?
    – Sen började jag med skidåkning. Det visade sig att jag var en naturbegåvning säger jag sådär lagom ödmjukt. Puckelpist freestyle. Jag kom med i landslaget vilket innebar fem års ytterligare runtresande.

    Hur kom det sig att du började programleda När och Fjärran?
    – Jag började jobba med tv efter skidkarriären, tv Åre. Det var den perfekta skolan: vi fick göra allt. Jag har alltid velat berätta sen jag var liten och jag har också alltid velat jobba med bild. När min dåvarande tjej flyttade till Stockholm följde jag efter, började på Berghs. Efter några år i Stockholm ringde de och frågade om jag ville plåta När och Fjärran.

    Så du började som fotograf?
    – De stämmer bra. Men efter ytterligare ett års plåtande där frågade de om jag inte ville stå framför kameran. Och sen, ja, sen blev det tio år som programledare för det programmet. Och sen kom jag att förknippas med restv på något sätt.

    Hur skiljer sig När och Fjärran från andra program du har programlett?
    – Jag älskar När och FJärran – där fick jag som programledare verkligen vara med och berätta min historia, ge min version av landet. Jag älskar att själv få vara med och skapa historien – inte bara vara ett ansikte framför kameran.

    Hur är du som person att resa med?
    – Jag har alltid gillat att inte ta reda på för mycket om länderna jag besöker innan, jag är nyfiken på plats istället. Jag är ingen person du kommer att se med en guidebok i högsta hugg – jag försöker istället prata runt för att få de bästa tipsen till vad man ska se och göra, vilka restauranger man ska gå till.

    Senaste programmet du gjorde var Fahléns matäventyr?
    – Det var en egen idé som legat och grott i tretton år. Jag vill inte känna när jag är 70 år att jag ångrar att jag inte gjort något jag borde ha gjort. Så vi gjorde slag i saken. Det var fantastiskt intressant: vi var i 7 länder. Peru var nog det mest intressanta landet men det var nog för att det var ett nytt land för mig.

    Hur många länder har du varit i?
    – Jag trodde att jag hade varit i många länder men så gjorde jag ett sånt där test på Facebook – jag har ju inte alls varit runt tycker jag nu. Eller ja… (som reporter måste jag kontra med att det har han).


    Här är Hans karta över platser han har besökt.

    Hur skiljer sig Spårlöst från När och Fjärran, i Spårlöst reser ni ju också runt en massa?
    – Där kommer man till platser som man aldrig skulle hamnat på annars.

    Varför tror du folk gillar resereportage och restv?
    – Att resa är att drömma sig bort. Man tittar på en Ferrari men köper en Skoda. Du kan i bästa fall få uppleva platser som du annars aldrig skulle ha fått uppleva – även om det bara är genom en tv-ruta.

    Vilket av länderna du har besökt har varit det mest intressanta?
    – Antarktis: halva grejen är att ha varit där. Den andra halvan är att där finns en svårslagen natur med gigantiska isberg och att man kommer naturen så nära.

    Du säger att du aldrig haft den inneboende drömmen om att ut och resa, hur tror du att du hade känt om du inte hade fått resa så mycket?
    – Ja, jag vet ju inget annat men jag tror att jag hade blivit rastlös, jag är rastlös som person. Det sitter ju lite i generna att vilja ge sig ut.

    Vad blir ditt nästa äventyr?
    – Ecuador med Spårlöst.

    Om Hans Fahlén

    Ålder: 52

    Aktuell med: programledare för Spårlöst.

     

     

  • Courmayeur – Skidåkning på italienska

    Courmayeur – Skidåkning på italienska

    Courmayeur ligger på solsidan av Mont Blanc, högt upp i Aostadalen i Italien. Av någon märklig anledning har orten hamnat i skuggan av sin berömda granne på andra sidan tunneln. Följ med till en av Alpernas klassiker som bjuder på skidåkning och mat i världsklass. 

    Text: Kristoffer Frenkel
    Foto: Mattias Fredriksson

    Hotell i Courmayeur

    Inte kan en tunnel göra så stor skillnad? Det är frågan vi ställer oss när vi rullar igenom den nästan tolv kilometer långa Mont Blanctunneln, som binder samman Frankrike och Italien. På ena sidan ligger storebror Chamonix, alpinismens huvudstad som återkommande har röstats fram till en av världens bästa skidorter, tillika många svenskars favoritskidort. På andra sidan, i den vackra Aostadalen, ligger italienska Courmayeur, lillebrodern som under årens lopp fört en betydligt tystare tillvaro i media. Orten har mest varit känd bland Chamonix’s bergsguider som åker hit när snön är uppkörd på den franska sidan. Men de pratar aldrig högt om platsen och vad den har att erbjuda. Hemligheten verkar knappt ha tagit sig igenom tunneln.

    I Courmayeur saknas konkurrens om snön, bemötandet är personligt, köerna är korta och maten är magisk. Beresta matintresserade skidåkare menar att här finns Europas, kanske världens bästa backrestauranger alla kategorier. Kombinationen av matlagningstradition, god tillgång på bra råvaror och ett krävande klientel av tillresande Milanobor resulterar i menyer och vinlistor som får den mest hugade restaurangbesökaren att dregla av hunger. Allt medan skidorna står parkerade utanför dörren och backar och offpist förblir orört. Upp till skidsystemet tar man antingen kabinbana eller gondol och nere vid foten av berget ligger själva byn som mestadels består av gamla vackra stenhus dit rika storstadsbor åker på helgen för att lämna stadens buller och insupa alpluft.

    Solens varma strålar lyser. Det doftar bränd koda och bark i luften. Ljudet från sittliften Pra Neyrons vändkors drunknar i fåglar som kvittrar ikapp när människor går av den lätt luggslitna sittliften. En gråhårig skidlärare, eller ”maestro di ski” som det kallas här, åker runda skidlärarsvängar med sin silverhårige klient. Båda är läderbruna i sina mösslösa uppenbarelser och har vit zinkpasta på läpparna samt ett par tonade pilotglasögon på näsan. Trots att armar bäst hålls stilla när man åker skidor gestikulerar båda med fingrarna tätt hopknutna i takt med sina engagerade röster. En riktig italienare åker skidor likadant som han kör bil eller pratar med andra människor, yvigt signalerandes med händer och kropp. Varför förneka sig bara för att man har ett skidställ på kroppen?

    Offpiståkningen i Courmayeur är svårslagen och har varit känd bland mer initierade skidåkare under en längre tid. Men berget kan även erbjuda några av Italiens mest välpreparerade backar. Pisterna är breda, jämna och har en konkav lutning som gör att man ser långt ner för backen utan att överraskas av några ovälkomna krön när man ligger i djupa carvingsvängar. Bäst är dem på morgonen, då varken italienska skidor eller solen har hunnit påverka de sydsluttande backarna. Pisten Aretù är bred som en fotbollsplan, lutar brant och har en naturligt böljande form som gör att även de mer vana skidåkarna får en utmaning.

    Efter att vi har gjort en handfull åk i den branta och breda backen låter vi våra skidspetsar fortsätta nedför berget, förbi Aretù, över Checrouit till den lilla backrestaurangen Chiecco. Det är dags för dagens andra espresso och en lättare antipasto innan vinlunchen tar vid. Vi har snabbt kommit in i den italienska lunken med fokus på umgänge, mat och skidåkning. Som fallhöjdsräknande nordbo är det lätt att glömma bort att skidåkning är en lagsport och inget hundrameterslopp där den som kommer ner först är bäst. Det bästa åket görs helt enkelt aldrig på egen hand utan det är resan som är målet. Något som italienarna fattade för länge sedan.

    Chiecco drivs av Anna och Paolo, ett väderbitet italienskt par i fyrtioplusåldern som lämnade sin hemstad i södra Italien för att uppfylla drömmen om ”att servera den bästa maten i Aosta”. Om du bara ska äta mat en gång till i ditt skidåkande liv så bör det vara på Chiecco. Problemet är bara att kön för att få sittplats är lika lång som kvittot du går ut med efteråt. Ett framgångsrikt koncept är att åka dit innan klockan elva eller efter två. Kommer du dit däremellan kan du med lätthet bli sittandes och vänta antingen på bord eller mat i flera timmar.

    Att äta på Chiecco är lika mycket en upplevelse för smaklökarna som för känslolivet. Det hör inte till ovanligheterna att Anna och Paolo bråkar öppet på den altanliknande uteserveringen och har du (o)tur hamnar du i skottlinjen för en flygande handduk ackompanjerad av en salva svordomar som sätter punkt för bråket. Relationsbråken mellan paret är som fonden i den italienska gryta som når sitt crescendo på Chieccos terrass. Ingenstans summeras Italien och Courmayeur lika bra som på denna uteservering. En sol som lyser och steker våra bleka skandinaviska ansikten, en lätt doft av sololja och knarr från fötter som rör sig i uppknäppta pjäxor, slammer från det vita porslinet och klingandet av vinglas som töms i jakten på nästa klunk Barolo. För varje glas vi dricker stiger ljudnivån i vår konversation och våra armar som tidigare var förseglade på bordet börjar gestikulera och innan espresson hunnit landa på bordet har allas fingrar och händer rört sig i en rörelse fram och tillbaka framför mun och näsa för att understryka vikten av det vi säger. Det italienska kynnet smittar av sig.

    De dagar då Anna inte kan erbjuda ett bord är Maison Vieille ett annat alternativ. Även om maten inte håller samma höga klass som på Chiecco är bemötandet personligt och det man saknar i kreativitet i köket kompenseras istället av den italienska discomusiken som strömmar ur högtalarna och som återkommande får de besökande pantertanterna och farbröderna från Milano att på italienskt vis stå upp och svänga på höfterna i takt med musiken.

    Större delen av den liftburna skidåkningen sker i skidsystemet Courmayeur Checrouit. På den sydvända och solbadande platån, Plan Checrouit, som utgör samlingspunkten för många liftar samsas skidskolans elever, pälsklädda italienska pensionärer och trendiga tonåringar för att ta sig upp på berget. Den översta liften heter Arp. Storyn om liften är att den är så sliten att till och med det italienska liftfacket har satt stopp för sin personal att åka med den. Oavsett så stänger liftskötaren glatt dörren efter oss när vi har klivit på och skickar iväg oss med ett ”Ciao!”. Nu är jag inte expert på italienska säkerhetsföreskrifter, men en okulärbesiktning får mig att känna att facket nog har rätt. Hade det inte varit för de mäktiga åken som är tillgängliga från toppen – både exponerade snörännor och stora åk ner till botten av dalen – hade jag nog inte spenderat alltför mycket tid här.

    Vi avslutar vår sista dag med att leta oss ner för backen Arp Dolonne, som är både brantare och mer svårtillgänglig än det vi tidigare har åkt. Här ligger snön i skugga större delen av dagen och trots några dagars uppehåll hittar vi stora partier med orörd snö. Vi får möjlighet att leka extremåkare och hoppa över små klippor innan vi svischar in i smala rännor. Livet leker på toppen, men ju längre ner vi kommer, desto fler blir spåren och den sista sträckan är rena kriget av pucklar innan vi kommer ut vid lifthuset i botten av Dolonne. Svettiga och i behov av vätska går vi in till byn för ett styrkeglas i en soffa på Café Della Posta.

    Härinne har servitörerna på sig vita förkläden och ljusblå skjortor. Klientelet kan beskrivas som en mix av Milanobor med välskräddade kläder som tar sig ett glas rött innan middagen, medelklassfamiljer med känsla för stil och undantagsvis en och annan svettig svensk skidåkare. Oavsett vilken grupp man tillhör hälsar personalen artigt på alla som stiger in. Snabbt får vi en diger vinmeny i handen och lite antipasti på bordet medan vi väljer dryck. Insjunkna i de mjuka sofforna, med en begynnande stelhet i musklerna njuter vi av vårt vin. Trots att vädret inte har varit det mest gynnsamma har vi åkt både ospårat och manchester i backen varje dag. Aldrig har vi behövt slåss om platsen på berget som våra vänner i Chamonix, bara några kilometer bort.

    Italienarna krigar endast för en sak; en plats på en uteservering en solig dag. Skidåkning utanför pisten lämnar de åt oss andra. Brasan i hörnet sprakar och maten fortsätter att rulla in. Runt oss sitter brunbrända män och kvinnor och diskuterar livligt dagens åkning, relationer och vinet de dricker. Allt medan händerna och fingrar letar sig mot varandra som magneter framför ansiktet, innan de efter en kort sammanstötning slås isär och konversationen fortsätter, ännu mer passionerat, ännu mer intensivt. Precis som Italien ska vara.
    Tänk vad en tunnel kan göra. 

  • Toscana – ett mecka för cyklister

    Toscana – ett mecka för cyklister

    Grappa är mer än en dryck. Det är en spegling av den italienska själen. På en restaurang i Toscana får vi en försmak av denna folkliga dryck. Det är ur ett cykelperspektiv som vi närmar oss det mytomspunna italienska landskapet, maten- och vintraditionerna.

    Text och bild: Jörgen Ulvsgärd

    Hotell i Toscana

    Efter en lång dags färd mot natt på cykel genom det kuperade toskanska landskapet får vi äntligen sjunka ner vid middagsbordet för en antipasti med svärdfisk och en klassisk pasta som avslutas med Toscanas stolthet, bistecca fiorentina. Vi befinner oss på restaurangen La Musica i byn Malmantile när kyparen glider upp mellan borden med en grappa i handen. När han häller den gulfärgade drycken i glaset stiger doften upp i näsans doftkörtlar – Italien på flaska. Hur närmar man sig platser som Florens, Pisa och Chianti, så fyllda av historia, men samtidigt utnötta av miljontals besökande turister? Jo, vi tar cykelvägen. Att cykla genom detta böljande landskap på små vägar kantade av vinodlingar, vallmofält och vackra stenmurar, pausa i byar som Camaiore, San Miniato, Malmatile eller Greve in Chianti är det bästa sättet att återupprätta det lilla äventyret bortom de breda turistrutterna.

    En som mer än någon annan har lärt känna denna del av Italien är en av Sveriges främsta cyklister, Glenn Magnusson. Under sina sex år som bosatt i byn Camaiore i Toscana har han korsat varenda liten väg och besökt varje liten by under alla sina träningsrundor inför ett Giro de Italia. Vad många kanske inte känner till är hans bakgrund som kock och hans genuina intresse för mat och vin. En gång om året arrangerar han och hans fru en gourmetcykling där de tar med sig ett gäng intresserade amatörer till hans personliga vattenhål i Toscana.

    ­– För en toscanabo är mat religion. Deras konst att njuta av livet har blivit allt viktigare för mig efter min karriär, säger Glenn Magnusson. Mitt vinintresse vaknade dock redan under min proffskarriär. En tradition under Giro de Italia är att varje etapp avslutas med ett glas vin av högsta kvalitet från regionen som cyklisterna passerat under dagen, som till exempel Chianti, Barolo, Piemonto eller Valpolicella för att nämna några.

    – Nu kan jag komma hit utan någon sportslig press och visa upp platserna jag älskar för svenska cyklister, säger Glenn.
    Hans rekommendation är att slänga guideböckerna och följa cykelkartans vindlande hemliga färdvägar. De är nästan alla asfalterade och trafiken är för det mesta minimal. Den italienska hänsynsfullheten gentemot cyklister förvandlar sporten till njutning och gör dig snabbt till vägens kung.

    Vårt cykeläventyr startar som sig bör i Camaiore. Kyrkan utanför byn har en tragisk historia från andra världskriget. Här sköt tyska soldater ihjäl kvinnor och barn som sökt skydd i kyrkan. I dag är byns kännetecken den genuina familjära karaktären. Trots att den bara ligger sju kilometer från havet känns det som vi är långt ute på landsbygden. När vi långsamt glider fram på gågatan Via di Mezzo ser vi inga stora mataffärer, bara specialistbutiker där de italienska kvinnorna är i färd med att handla råvaror till dagens lunch och middag.

    – Det är detta som är tjusningen, säger Glenn. Osten, köttet, vinet och grönsakerna kommer från lokala producenter och hanteras av passionerade butiksägare. Allt är pinfärskt och smakar himmelskt.

    När vi efter den andra dagens cykling, utmed berget Monte Pisano, närmar oss staden Pisa på slingrande vägar, ger det en helt annan upplevelse av det lutande tornet än den gången då jag klev av en överfull turistbuss via motorvägen från Rom. Det är långsamhetens lov som ligger bakom dessa nya ögon eller snarare ansträngdhetens lov. Ett sätt att resa på som få tar sig tid till, men som ger en helt annan dimension i resandets konst. På köpet ger det också bättre kondition. Medan hundratals mobiltelefoner på långa pinnar sträcks mot skyn med tornet i bakgrunden i en imaginär gest att stötta upp den markanta lutningen, glider vi smidigt fram med våra cyklar. Tänk om arkitekten hade kunnat föreställa sig denna gigantiska uppskattning av ett så gravt misslyckat byggprojekt. Å andra sidan, vad vore livet utan alla dessa misslyckanden. Det gula tre skilling banco-frimärket, som hade passerat obemärkt om inte tryckpressen hade varit felinställd och Andrées luftfärd hade knappast blivit en bok och en film om inte ballongen hade strandat på Vitön. Jag vet inte om det var denna rädsla i att avslöja min dåliga kondition som gjorde att jag, i den nästan milen långa uppförsbacken mot Monte Serra, lyckades hugga tag i en förbipasserande sopbil och på så vis hanka mig ända upp till toppen utan att behöva kräkas av utmattning.

    Nästa dag startar vi i byn Malmantile och fortsätter till Greve in Chianti, som ligger mitt i det klassiska vindistriktet. En charmig by med flera mysiga restauranger, barer och caféer. De slingriga smala vägarna håller turistbussarna borta. Här leder en punktering till en ofrivillig paus och ett längre lunchuppehåll på Ristorante Oltre il Giardino. Krogen som ligger på torget i Panzano in Chianti har en vidunderlig utsikt från terrassen och ett skuggande tak av vinrankor. Vi hinner också med ett besök i byns cykelaffär och inköp av lite klassiska italienska cykelkläder.

    Dagen efter närmar vi oss resans slut och en oförglömlig upplevelse. I skymningen, efter en hel dag på sadeln genom byar som Borgo San Lorenzo och Montereggio, cyklar vi upp till torget Piazzale Michelangelo i Florens, med domkyrkan och Brunelleschis imponerande kupol i blickfånget. Stämningen är nästan religiös. Det är en mäktig syn ur ett nytt och annorlunda perspektiv. Här uppifrån märker vi inte att det är packat med folk utanför Uffizigalleriet eller l´Accademia med Michelangelos davidsstaty. För ett ögonblick har vi staden för oss själva.

    Vi rullar sakta in mot centrum med en härlig känsla av att uppdraget är slutfört.  Det blir en glass, florentinarnas stolthet, på anrika glassbaren Vivoli innan vi avslutar kvällen med en middag på takterrassen Westin Excelcior med floden Arno nedanför våra fötter.

    Kvällen till ära sätter den gyllengula vällagrade grappan punkt för cykeläventyret. Ett koncentrat av druvans restprodukter, skal och kärnor i sin ädlaste form. Med andra ord, återvinning när den är som bäst. Den sprider sin värme genom våra trötta kroppar, innan det blir dags för en riktig makeover bland de termiska baden i kulturorten Montecatini. Men dit tar vi tåget.

  • Storslaget på Amalfikusten

    Storslaget på Amalfikusten

    Amalfikustens kuperande kustlinje är oöverträffad. Här nere i sydvästra Italien breder paradiset ut sig längs det Tyrrenska havets stränder. Följ med till Capri och den mysiga lilla hamnstaden Positano.

    Text och foto: Daniel Olsén

    Hotell på Amalfikusten

    Uppgradering. Det där ordet man hör då och då från sina kamrater när det gäller hotell eller flygstolar men som aldrig någonsin, av någon anledning, händer en själv. Men så plötsligt, efter årtionden av resande säger det bingo. Vårt rum uppgraderas till “full sea view”. Och vilken vy. Hotellets manager öppnar stolt upp de två trädörrarna till balkongen i vårt rum med ett ”prego”. Solen strålar in och Medelhavets turkosa färg tar upp mer eller mindre hela synfältet. Tills vi går ut på balkongen varifrån vi även kan se ut över staden. Det går inte att låta bli att förstummas. Under oss trängs husen på den extremt branta bergssluttningen tillsammans med små restauranger och en och annan lysande pool. Längst ner finns en liten strand med inte allt för mycket människor. Säsongen har just börjat och vattnet är fortfarande ganska kallt, även om man här och där kan se ett par modiga badjävlar.

    Den lilla hamnstaden Positano längs Amalfikusten, ungefär en timmes bilfärd från Neapel, har sedan femtiotalet lockat turister. Staden var en blomstrande hamn under medeltiden och är idag en av de mest romantiska platserna på jorden. Åker du hit med någon du tycker om får du räkna med att komma tillbaka hem med ett och annat löfte du kanske inte planerat från början. Vi har checkat in på La Sirenuse, ett exklusivt, litet hotell i mitten av staden. Under vår balkong ligger terrassen med pool, soldäck och bar. Poolen är, som tur är för en badkruka som jag, uppvärmd. Bad i havet får vänta den här gången för min del.

    Positano är ingen stor stad och här saknas en uppsjö av traditionella turistaktiviteter. Hit åker man inte för att gå på nattklubbar eller för att åka på uppblåsbara bananer efter motorbåtar. Hit kommer man för att bara vara, för att njuta av stunden och platsen, carpe diem och allt det där.  Och då menar jag inte genom en snirkligt typograferad tatuering i svanken. Här får du faktiskt tillbringa en hel dag på hotellet och skämma bort dig med service vid poolkanten utan att få dåligt samvete. Att promenera runt i staden tar inte allt för lång tid. Kanske just därför är det viktigt att bo på ett romantiskt hotell som ligger bra till, med utsikt över havet och staden, det går inte att få nog av den synen. Tiden flyger förbi.

    Men visst finns det saker som man kan – och bör – passa på att göra. För att förbränna maten, som är helt omöjlig att inte överdosera, finns en vandringsstig från staden upp till den lilla, lilla byn Nocelle. Höjdskillnaden är inte nådig: över 1 700 trappsteg. För varje meter blir utsikten över bukten ännu mer majestätisk. Väl uppe möts du av en liten by med en pittoresk kyrka och ett torg. Låren skakar och svetten rinner, den här bestigningen är helt klart inget man gör i flip-flops men väl uppe är all möda glömd.

    En promenad genom staden tar oss ner till stranden. Vägen kantas av små butiker som säljer limoncello, citronlikören som görs längs hela Amalfikusten, restauranger och givetvis en kyrka. Även en och annan italiensk märkesbutik har hittat hit. Väl nere på stranden ligger kaféer och restauranger tätt intill varandra. Vyn upp mot staden är mäktig. Det bästa jag vet med att resa är maten. Hemma i Sverige bläddrar jag ofta i kokböcker och drömmer mig bort, särskilt till Italien vars kök är oslagbart. Italienarnas hyllning till sina råvaror är imponerande. Varje ingrediens används med passion och ger rena, välbalanserade smaker. Här på Amalfikusten i synnerhet.

    Maten i Positano är till stor del baserad på fisk och skaldjur. Pastan är perfekt. I kampen för att känna sig som äkta italienare beställer vi in allt: aperitivo, antipasto, primo och secondo. Mättnaden slår till redan i halvlek, men med så god mat är det bara att fortsätta. Prisnivån här är som på en fin restaurang i Sverige. Men självklart ska man inte underskatta de enklare ställena. På kaféerna nere vid stranden kan du få en alldeles utmärkt pizza till lunch. Helst med massa buffelmozzarella på. Positano är som sagt ingen stor stad. Det räcker att tillbringa två, tre nätter här för att man ska kunna känna att man upplevt staden, även om den är beroendeframkallande.

    Vi har planerat in att fortsätta vår resa till Capri. Båtmänniskor som vi är beslutar vi oss för att hyra en båt (och kapten) som ska ta oss till, och runt, Capri. I grannstaden Sorrento byggs båttypen Fratelli Aprea, som med sina rötter i fiskebåtar idag gör några fantastiska båtar typiska för det här området. Hotellet hjälper oss att boka in kapten Giovanni med sin 32 fots La Luga. En båt som veckan innan hyrdes av Sharon Stone, meddelar en stolt kapten. I sann James Bond-stil kliver vi ombord på båten. Allt bagage har tagits hand om av hotellets bagageservice, vilket är tur för det är inte lätt att släpa på tunga resväskor nedför de smala gränderna och trapporna. Positano är inte direkt handikappvänligt.

    Kapten Giovanni lägger ut och vi påbörjar vår resa mot Capri. Vädret är inte det absolut bästa men vi klarar oss från regn. Långtröja krävs för att vi inte ska frysa. När vi närmar oss Capri tornar ön upp sig med sina mäktiga 600 meter över havet. De lodräta, ljusa klipporna möter det ljusblå havet. Giovanni navigerar oss runt ön och gör stopp lite här och där och kör in oss i de naturliga grottorna som finns längs ön – den “lilla blå grottan”, den “gröna”, den “röda”, den “vita”. Sedan har vi den “blå grottan” som är ett känt turistmål. Hit kommer man bara in med små roddbåtar där man drar sig framåt i grottan längs kättingar på väggen. Vill du göra ett besök här så får du räkna med att köa för att komma in och inträdet är cirka 120 kronor. En sak är säker och det är att Capri verkligen måste upplevas från båt. Mindre båtar avgår hela dagarna från Capris hamn.

    Capri består av två städer – Capri och Anacapri. Till Capri kan man ta en linbana från hamnen upp till det stora torget där designbutikerna trängs med restauranger och kaféer. Vartenda italienskt lyxmärke finns representerat, i sällskap av utländska som Louis Vuitton och Ralph Lauren. Det italienska modet som råder på ön är långt ifrån minimalistiskt. Här gäller guld och mönster i överflöd, linneskjortor med svulstiga sjalar och skor med guldspännen stora som surfplattor. Efter ett par dagar bland detta glitter vänjer man sig märkligt nog. Plaggen från Acne och Filippa K glöms bort i resväskan och helt plötsligt står du där med uppvikt krage på en piké som har mer tryck och brodyrer än en overall på en KTH-student. Men Capri har mer att erbjuda än så.

    I utkanten av staden kan man besöka den lilla fabriken där tillverkningen av parfymen Carthusia sker, en partfym som säljs över hela världen. Enligt sägnen började parfymen tillverkas så tidigt som 1380 av munkar på Capri. De nära hundra olika essenserna som används hämtas från ön. Till dofterna för män används huvudsakligen rosmarin från berget Monte Solaro och för kvinnor en vilt växande nejlika.

    Men det är inte staden Capri som är vårt mål, utan vi ska vidare upp till Anacapri och hotellet Caesar Augustus. Det finns bara en väg upp, en serpentinväg med ett lodrätt stup på ena sidan. Ön har något speciella taxibilar – omgjorda, förlängda, nedcabbade bilar från Fiat. När jag kliver in undrar jag lite varför alla bilar fäller in sina sidospeglar. Femhundra meter in i färden har jag fått svaret – gatorna är extremt smala. Vägarna i Positano känns som stora motorleder i jämförelse. Varje möte med en annan bil gör mig övertygad om att ”nu smäller det”. Men det gör det inte. “Capri regolare!” skrattar taxichauffören när han ser våra uppspärrade ögon och gapande munnar. Även bussarna är specialgjorda för ön. Små, korta, tjocka block, ofta överfyllda med folk, susar förbi oss med bara några centimeters marginal. Att sitta och försöka se avslappnad ut med armen över dörrkanten leder antagligen till amputation.

    Vårt hotell ligger på klippkanten med utsikt över bukten mellan Capri, Sorrento och Neapel, två- trehundra meter upp på det lodräta berget. Jag hänger ut lite över terrassens räcke och svindeln kommer krypande, men det är det värt. Utsikten är makalös. På andra sidan vattnet ser jag Vesuvius torna upp sig. Till höger om det, Sorrento och bergsryggen med Positano på andra sidan. Härifrån har vi första parkett till solnedgången ned i havet, med vulkanön Ischia bredvid som mäktig siluett. Hotellets restaurang är perfekt placerad för att alla gäster ska kunna njuta av solnedgången. Jag tänker på Douglas Adams Restaurangen vid slutet av universum och kommer på mig själv med att sitta och fånle när jag tittar ut över en orangeröd sol och ett mörkt, gråblått hav.

    Vi tar vår första middag här och grundar med öns paradrätt Ravioli Caprese. Perfekt kokt pasta utan ägg, fylld med mozzarella, i en sås av små välsolade tomater. Därefter lammkotletter. Maten är fantastisk. Hovmästaren Alessandro gör ett strålande jobb med att matcha vinerna, som kommer från den lokala regionen Campania. Morgonen efter slår vi upp dörrarna på balkongen. Utsikten rakt mot Sorrento och Medelhavet fortsätter att förstumma. Värt att tänka på just med detta hotell är att försöka undvika rummen som vetter mot vägen, den enda mellan Capri och Anacapri. Här far små bussar och mopeder fram och tillbaka större delen av dagen. I övrigt är hotellet utsökt. De har riktat in sig på bröllopsresor och romantiska get-aways och jag kan förstå varför. Allt är uppbyggt för att skapa den perfekta romantiska atmosfären. Pianobar, infinitypool och en mysig örtagård där kocken plockar ingredienserna till kvällens maträtter. Ute på en liten avsats vid restaurangen finns ett bord där man kan sitta avskiljt med endast solnedgången som sällskap. Och en egen kypare.

    Några minuters gångavstånd från hotellet ligger torget i Anacapri. Hundra meter härifrån hittar vi skomakaren Antonio som sedan nio års ålder tillverkat sandaler för hand. Idag är Antonio mer eller mindre en legend på ön och folk köar för att köpa med sig ett par av den typiska Caprisandalen. Från Anacapris torg går stolsliften som tar oss upp på berget Monte Solaro, 589 meter över havet. Enstolsliften kommer i bra fart och den något likgiltiga liftvakten skyfflar iväg folk i rasande takt. Ingen uppbromsning av stolen här inte.

    Den tyska pensionären framför mig skjuts iväg och ansiktsuttrycket påminner om de där bilderna man får på sig själv när man åker Fritt Fall på Gröna Lund. Väl uppe väntar en fantastisk panoramavy. Utsiktsplatserna ligger precis intill stupen. Om svindeln kändes på hotellet, så kan jag lova att den förstärks här. Höjden är nästan overklig. Från toppen finns ett par vandringsleder tillbaka ner om man inte vill åka stolsliften. En går direkt till Anacapri och den andra går ut till västra delen av ön och slutar vid en stor fyr. Känner man sig mör i benen efter den strapatsen går det bussar tillbaka till Anacapri och Capri.

    Inne i Anacapri ligger Villa San Michele som uppfördes av läkaren Axel Munthe. Även Axel Munthe-muséet finns här. Ett nästan obligatoriskt besök för oss svenskar. Axel Munthe, som bland annat var läkare till kronprinsessan Victoria (kung Gustaf V:s hustru), flyttade till Capri under 1890-talet. Han blev en populär person på ön då han vårdade den fattiga befolkningen utan att ta betalt. Efter fyra nätter på Capri är det dags att checka ut och påbörja resan hemåt. Det känns sorgligt. Personalen har tagit väl hand om oss och deras tips och guidningar har varit ovärderliga. Hotellets bil kör oss ner till hamnen där turbåten tillbaka till Positano väntar.

    Mat & Dryck

    Buonocore Gelateria
    Inne i Capri ligger den här populära glassbutiken Buonocore Gelateria som serverar sammetslen glass i nybakade våfflor. En slev per våffla, det blir knepigt att blanda smaker. Tur att man får köpa två om man vill. Missa inte citronsorben. Här serveras också bakverk av alla olika slag, många med citroner som smaksättning.
    Via Vittorio Emanuele 35, Capri

    Paulino’s
    Nere vid utkanten av Capri hittar vi Paulino’s. Ett måste när det gäller restaurangbesök på ön. Här sitter man utomhus och äter under hängande citroner som bildar ett tak av gult och grönt över hela restaurangen. Från början var det här en utomhusbowlingbana. Med tiden öppnades ett litet kafé som sedan utvecklats till den restaurang det är idag. Många av rätterna innehåller citron så klart och givetvis gör de sin egen limoncello.
    Via Palazzo a Mare, 11, Capri
    paolinocapri.com

    L’Olivo
    Vill man äta mer exklusivt, rekommenderas ett besök på den tvåstjärniga Michelinkrogen L’Olivo, restaurangen på Capri Palace i Anacapri. Middagen inleds med något de kallar för baguetteservice. En vagn med nybakad baguette och ett antal olika röror som pålägg. De har även en meny enbart för vatten, sorterat i kolsyre- och mineralmängd. Här får man nästan korslagda ärtor. Servicen är givetvis prickfri och det enda du i princip behöver göra själv är att tugga maten. Det mesta på menyn baseras på fisk och skaldjur men även en kötträtt letar sig in då och då.
    Via Capodimonte, 14, Anacapri
    capripalace.com

    Da Gelsomina
    Som kontrast till stjärnkrogarna är de mindre, lite enklare, restaurangerna ett måste. I Italien i allmänhet och på Capri i synnerhet. Den lilla familjeägda restaurangen Da Gelsomina är ett lysande exempel på detta. Här serveras det rustik mat till en fantastisk vy. Två rätter är fortfarande med på menyn sedan starten på 1950-talet – grillad kyckling med rosmarin, tillagad mellan tegelstenar och kanin i stark tomatsås. Måltiderna avslutas traditionsenligt med restaurangens egen limoncello, kryddad med fänkål och underbart god.
    Via Migliara, 72, Anacapri
    dagelsomina.com

    La Sponda
    Hotellet La Sirenuse egna restaurang, La Sponda, har en stjärna i Guide Michelin. Här serveras en meny som bjuder på det bästa allra bästa Positano har att komma med, tillsammans med viner från regionen Campania. Med levande italiensk musik och med över fyrahundra tända ljus tända på borden, är känslan av lyx och romantik fulländad.
    Via Cristoforo Colombo, 30, Positano
    sirenuse.it

    Ta sig hit:

    Flyg till Rom. Tåg från Rom till Neapel. Därifrån går båtar till Capri eller bussar till Positano. Alternativt hyr man bil i Rom och kör hela vägen själv. Att ta med bilen över till Capri är dock ingen bra idé, då gatorna är trånga och trafiken komplicerad. Från kajen i Positano kan du lätt ta dig till Capri, Amalfi och Sorrento. Capri ligger nästan inom synhåll från Positano och tar bara 40 minuter med båt. Båtarna mot Capri går på förmiddagen men under högsäsongen under juni till augusti går de även på eftermiddagen.

    Läs fler artiklar om Italien

  • Maten bestämmer vart vi åker

    Maten bestämmer vart vi åker

    Tapas, italiensk pasta eller pad thai? Maten är en viktig faktor i svenskarnas val av resmål. Här är ställena vi helst åker till för att äta gott.

    Nio av tio svenskar uppger att maten är en viktig faktor i val av resmål. I toppen kommer italiensk mat, följt av grekisk och thailändsk. Det visar Tickets nya Novus-undersökning.

    – God mat på utomlandsresan ger svenskarnas semester guldkant. Allra mest gillar vi italiensk mat och därför ser vi också att det i år blir en riktig Italien-sommar för svenskarna, med ökningar både till storstäder och till sol- och badresmål som till exempel Sardinien och Sicilien, säger Karin Starkman Ahlstedt, PR- och kommunikationsansvarig på Ticket Privatresor, som menar att länderna i toppen har en stark konkurrensfördel tack vare sina kök:

    – Vill du sola och bada i Medelhavet är sannolikheten stor att maten avgör att du väljer Italien framför Spanien eller Frankrike.

    Tio i topp-lista över svenskarnas favoritmatländer

    1. Italien

    2. Grekland

    3. Thailand

    4. Spanien

    5. Frankrike

    6. USA

    7. Turkiet

    8. Tyskland

    9. Kina

    10. Indien

    Källa: Resebyrån Tickets Novus-undersökning, som är riksrepresentativ och har 1117 respondenter.

     

  • Rom – Den glassiga staden

    Rom – Den glassiga staden

    Ingen ursäkt är vanligare för en dejt i Rom än den självklara frågan: ”Skall vi gå ut och ta en glass tillsammans?” Glass är så till den grad populärt att den ofta dominerar utelivet i Rom, såväl en varm sommarafton under en sammetssvart himmel, som en av de första, ljumma vårkvällarna.

    Text: Peter Loewe 
    Illustration: Therese Lundell

    Hotell i Rom

    Dessa magiska kvällar fylls gränderna i glasskvarteren snabbt. Utanför de mest populära ställena ringlar sig kön långt ut på gatan. Kvarteren, där nästan alla förefaller gå omkring och slicka på en strut, har på senare år växt enormt. En rad nya aktörer har kommit till  – italiensk gelato har erövrat världen och blivit en betydande business. Du som läser bör veta att jag är konservativ, eller kräsen. Det betyder att en nykomling skall vara bättre eller radikalt annorlunda i upplägg och smaker för att lokalen skall komma in på min favoritlista.

    Glassbarernas centralpunkt finns fortfarande kring torget Pantheon med ett av den antika världens vackraste tempel. På kartan kallad Piazza della Rotonda. Här finns inte en enda glassbar! Men ta gatan via del Pantheon upp till Maddalena-torget och du går förbi doldisstället Fiocco di Neve (Snöflingan). Ett ställe som många besökare missar, eftersom baren inte ser mycket ut för världen. Jag minns deras blåbär ”mirtilli” och tiramisù, liso – en gammaldags specialitet som chokladglass med riskorn i.

    På Piazza della Maddalena ligger San Crispino som har blivit ryktbar för sina höga priser och relativt små glassar. Men glassen är i särslag. Inför detta reportage gjorde jag återbesök. Jag fann till min förvåning att en Berlinmur har fallit i Roms glassvärld. San Crispino har infört strutar, ”coni”! Frågade man tidigare om man kunde få glassen  i strut i stället för bägare, ”coppa”, fick man det lite snobbiga svaret: ”Vi lägger ner hela vår själ på kvaliteten med de allra bästa råvarorna. Då kan vi inte servera  vår glass i strutar med konserveringsmedel”. I dag informerar en skylt vid disken att det finns ”ekologiska strutar”. Fritt fram att njuta av deras milda vanilj, spetsad med honung från Sardinien eller en perfekt mix av valnötter, fikon och dadlar.

    När jag kom till Rom i början av 80-talet gick jag varje dag till Giolitti intill parlamentet och åt glass. Pistaschglassen smakar precis likadant, liksom den intensivt, gräddiga nocciolaglassen (hasselnötter). Här finns fortfarande champagne, en giftgul, mousserande smak som många vill prova. Det jag sörjer mest på Giolitti är att Mozart (choklad och marsipan) har gått hädan. Det måste ha skett gradvis eller kanske hände det när jag slutade att vara stammis här? En dag när jag kom tillbaka fanns inte längre denna syndigt, goda glass med den perfekta avvägningen av mörk choklad och marsipan.

    Jag föreslår att ni börjar glassturen på Fassi och deras ”Fryspalats” (Palazzo del Freddo) som ligger i ett mindre glamoröst kvarter, nära centralstationen Termini. Detta särskilt om det skulle vara en trist och regnig dag, för här kan man sitta inomhus.

    – Min gammelfarfar, Giovanni, hade visioner när han öppnade här 1928. Han byggde stort för han var övertygad om att glass under kommande decennier skulle bli en jättebusiness, berättar den 30-årige Andrea Fassi, som i dag är ansvarig för huvudstadens äldsta glasställe.

     

     

    Vi tittar oss omkring. Den stora lokalen som tidigare har varit en depå för hästdroskor, är enorm. Detta är som en gigantisk balsal där folk redan under tidiga förmiddagen slår sig ner för att äta glass vid de stiliga marmorborden med svartvit melering, ett mönster som liknar en perfekt ”stracciatella”, ripplad vanilj och choklad.

    Här finns inte bara 36 smaker, utan också åtskilliga glassbakelser – Giovanni Fassi var i grunden konditor – och barnbarnsbarnet vårdar traditionen. Sålunda kan man avnjuta miniversioner av Roms gatstenar, ”sanpietrini”, chokladtäckta med olika fyllningar. Gammelfarmor Giuseppinas cassata är specialkomponerad med hasselnöt, pistasch och förstås kanderad frukt. I disken finns också perfekta ”tramezzini”, som de trekantiga, grillade sandwichar som finns på alla Roms barer heter. Men här har formbrödet ersatts av en djupfryst sockerkaksbotten som har fyllts med skogsbärsglass. På vägen hänger affischer från 30-talet som gör reklam för Fassis patent och då revolutionerande nyhet ”telegelato”.

    – Med hjälp av kolsyreis kunde vi redan på 30-talet leverera glass hem till våra kunder. Detta inte bara i Rom, utan i stora delar av Europa. Glassen klarade på så vis minst tre dygns transport, säger Andrea Fassi stolt.

    Författaren Nerino Rossi har skrivit om sin familjs fattiga rötter som statare på landet utanför Bologna. Boken heter ”Ett glas snö” och vid en intervju förklarade han för mig att detta var den enda glass som barnen fick. På Sicilien finns den finmalda isglassen granita som smaksätts med mullbär, mandelmjölk, citron eller kaffe. Den perfekta frukosten för en sicilianare är en stor, mjuk vetebulle ”brioscina” fylld med granita och vispad grädde.

    I Rom finns ingen granita. Ett fåtal ställen gör fortfarande den lite fastare, malda fruktglassen, kallad ”cremolato”. Trots namnet finns aldrig någon grädde i, utan glassen görs enbart på färsk frukt utan att socker tillsätts. Fortfarande kan man på stranden i Roms badort Ostia se en försäljare komma dragande med en vagn med ett jättelikt isblock. Av blocket river han glass och så kan man välja vilken koncentrerad saft min vill ha på, som läskande apelsin, tamarind eller körsbär (”amarena”). ”Grattachecca” kallas denna glass. Fråga efter denna specialitet. För en glödande, het sommarkväll i Rom är i regel Sora Mirellas lilla kiosk intill floden öppen. Den ligger på Trasteveresidan utmed gatan Lungotevere Degli Anguillara i höjd med Tiberön.

    Att någon chokladjätte skulle kasta sig in i denna lukrativa bransch var i längden förstås ofrånkomligt. Romarna är att gratulera att det blev företaget Venchi från Piemonte som har sysslat med kvalitetschoklad sedan 1878. Trängseln är stor i den nya butiken på via della Croce. Man vill smaka allt: kryddig choklad med chilipeppar, nougatpraliner ”gianduiotti”, aztekernas sorbet, gjord på 75-procentig, ren choklad och vatten. I ”cappuccino” sker ett esoteriskt möte mellan mjölkchoklad och mörk choklad. Ja, till och med den ljusgula päronglassen smakar choklad. Jo, det finns mikrokristaller i som inte syns men som ger en perfekt chokladbrytning. Det hela är förstås ljusår från vad en dajmglass kan vara.

    Några stjärnbetyg utfärdas inte i denna glassguide. Men bäst, som alltid i absolut topposition, förblir Gelateria dei Gracchi. En liten lokal i kvarteret Prati. Valfärda hit, först som sist! Vad gör det att man får vänta. Att välja smak blir svårt. Jag mixar en omöjlig kompromiss: maränger med pistasch tillsammans med äpple och kanel. Den senare smaken tar överhand. Äppelglassen är både frisk och söt med en lång efterton av mild kanel och torkade russin. En smak från en förlorad barndom!

    Det är ljug förstås, men glassen känns exakt så unik att jag skulle ha velat äta den varje dag i min barndom. Vilken tur att jag kan äta den i dag. För i glassvärlden är vi alla barn. Särskilt i Rom.

    Glassbarer

    Cafè du Parc
    Nära metro Piramide ligger detta lilla utomhuskafé, berömt för sin koncentrerade och läskande fruktglass ”cremolati”. Öppet under sommarhalvåret.
    Viale della Piramide Cestia  

    Fiocco di Neve
    Litet och undangömt. Smakerna är få. Chokladglassen med apelsin finns det ingen som gör bättre i Rom. Bra fruktglasser som ”fragola” och ”lampone” (jordgubb och hallon).
    Via del Pantheon 51

    Gelateria dei GracchI
    Meningslöst att tala smaker. De ändrar sig beroende på årstid och de färska råvaror som står till buds. Allt är gott och flera toppnummer sublima. Att kontrollera vilka smaker som nästan är slut i disken är ett bra knep för att välja rätt.
    Via dei Gracchi 272
    gelateriadeigracchi.it

    Gelateria Santa Maria Maggiore
    En uppstickare som har vunnit flera priser. Stort urval. Prova apfelstrudel; krämig vanilj möter här äpple, kanel och kaksmulor.
    Via Cavour 93-95

    Giolitti
    Ett måste. Här finns fortfarande en elegant salong med bordsservering av livréklädda kypare. Nytillskottet bland smakerna heter ”Vacanze romane” (efter filmen med Audrey Hepburn) gjord på päron, valnötter, fikon och karamell.
    Via degli Uffici del Vicario 40
    giolitti.it

    San Crispino
    Nanni Morettis favorit. Den italienske regissören har haft med dessa glassmakare  i flera av sina filmer. Stället har nyligen introducerat strutar. De har flera lokaler i staden.
    Piazza della Maddalena 3
    ilgelatodisancrispino.com

    Venchi
    År 2006 gav sig denna historiska chokladproducent sig in i glassbranschen. En av de läckraste, gastronomiska hybrider som Italien har skådat.
    Via della Croce 25
    venchi.com

  • Bäst i världen: Lars Wallin

    Bäst i världen: Lars Wallin

    Han har klätt både kungligheter och celebriteter. Han har skapat klänningar som de flesta av oss bara kan drömma om. Tidigare i år visade han sin höstkollektion vid Hong Kong Fashion Week. Vi träffade couturekungen Lars Wallin för att ta reda på vilka platser han anser är bäst i världen…

    Av: Linnea Wermeling

    … modestad

    – Jag måste säga Paris, för det var ju där allting började. Man märker fortfarande av det när man strosar längs stadens gator. Jag har alltid inspirerats av modet som finns här, fransk couture är något alldeles speciellt! Men New York är också en stark kandidat. Här finns en annan typ av kreativitet. Så jag kanske måste säga båda städerna, får jag det?

    … designbutik 

    – Då blir det nog Corso Como i Milano. Så fort man kliver innanför portarna på denna butik känner man ett otroligt ha-begär. Personerna som driver butiken har bara tagit in de allra bästa produkterna och allt känns så genomtänkt.
    Corso Como, 10, Milano, Italien
    10corsocomo.com

    … hotell 

    – Jag är ett riktigt hotellfreak och skulle nästan kunna checka in på ett och aldrig checka ut igen. Jag har rätt många favorithotell runt om i världen och ett av dem är La Mamounia i Marrakech. Det är som en liten oas i den fartfyllda storstaden. Deras trädgård är magisk!
    mamounia.com

    Fler hotell i Marrakech

    … konstmuseum 

    – Det kanske är tråkigt, men jag måste ändå säga Louvren. Det är ju trots allt en riktig klassiker när det kommer till konst. Här finns många kända målningar och under Paris Fashion Week (så) arrangeras även en del modevisningar här.
    99 rue de Rivoli, Paris, Frankrike
    www.louvre.fr

    … park 

    – Hagaparken! Jag börjar alltid att tänka på Gustav III när jag är där. Det är något fascinerande över att det finns ekar i den parken som stod där redan när den gamle kungen var regent. Man kan nästan se honom framför sig när man promenerar runt.

    … catwalk 

    – Det finns bara ett svar på den frågan – Paris.

    … kafé 

    – Jag är egentligen inte en person som fikar särskilt ofta, men ett av mina favoritställen måste nog vara Café Sacher i Wien. Deras Sachertårta är förstås någonting utöver det vanliga…

    Philharmonikerstraße 4, Wien, Österrike

    sacher.com

    … restaurang 

    – Om du är i Moskva måste du bege dig till den överdådiga restaurangen Turandot. Det känns som att man är i Versailles när man äter här. Mycket guld och pampiga detaljer – det lär ha kostat en förmögenhet att inreda stället. Den asiatiska maten som serveras är av hög kvalité/kvalitet.
    Tverskoy Boulevard 26/3, Moskva, Ryssland
    turandot-palace.ru

    … designskola 

    – Det är ju svårt för mig att säga, för jag har ju bara gått på Beckmans. Men om man ska se till var alla de stora modeskaparna har gått så kanske det måste bli Saint Martins i London eller på Royal Academy of Fine Arts i Antwerpen.

    … modeskapare 

    – Tom Ford

    … pryl på resan

    – Hm… necessären har man ju alltid med sig, men det är inget roligt svar. Jag säger min ipad! Den är alltid bra att ha med sig. Eller min väskvåg. Det är lätt att man råkar få övervikt i bagaget när man är ute och reser…