RES.se

Tag: Italien

  • Storslaget på Amalfikusten

    Storslaget på Amalfikusten

    Amalfikustens kuperande kustlinje är oöverträffad. Här nere i sydvästra Italien breder paradiset ut sig längs det Tyrrenska havets stränder. Följ med till Capri och den mysiga lilla hamnstaden Positano.

    Text och foto: Daniel Olsén

    Hotell på Amalfikusten

    Uppgradering. Det där ordet man hör då och då från sina kamrater när det gäller hotell eller flygstolar men som aldrig någonsin, av någon anledning, händer en själv. Men så plötsligt, efter årtionden av resande säger det bingo. Vårt rum uppgraderas till “full sea view”. Och vilken vy. Hotellets manager öppnar stolt upp de två trädörrarna till balkongen i vårt rum med ett ”prego”. Solen strålar in och Medelhavets turkosa färg tar upp mer eller mindre hela synfältet. Tills vi går ut på balkongen varifrån vi även kan se ut över staden. Det går inte att låta bli att förstummas. Under oss trängs husen på den extremt branta bergssluttningen tillsammans med små restauranger och en och annan lysande pool. Längst ner finns en liten strand med inte allt för mycket människor. Säsongen har just börjat och vattnet är fortfarande ganska kallt, även om man här och där kan se ett par modiga badjävlar.

    Den lilla hamnstaden Positano längs Amalfikusten, ungefär en timmes bilfärd från Neapel, har sedan femtiotalet lockat turister. Staden var en blomstrande hamn under medeltiden och är idag en av de mest romantiska platserna på jorden. Åker du hit med någon du tycker om får du räkna med att komma tillbaka hem med ett och annat löfte du kanske inte planerat från början. Vi har checkat in på La Sirenuse, ett exklusivt, litet hotell i mitten av staden. Under vår balkong ligger terrassen med pool, soldäck och bar. Poolen är, som tur är för en badkruka som jag, uppvärmd. Bad i havet får vänta den här gången för min del.

    Positano är ingen stor stad och här saknas en uppsjö av traditionella turistaktiviteter. Hit åker man inte för att gå på nattklubbar eller för att åka på uppblåsbara bananer efter motorbåtar. Hit kommer man för att bara vara, för att njuta av stunden och platsen, carpe diem och allt det där.  Och då menar jag inte genom en snirkligt typograferad tatuering i svanken. Här får du faktiskt tillbringa en hel dag på hotellet och skämma bort dig med service vid poolkanten utan att få dåligt samvete. Att promenera runt i staden tar inte allt för lång tid. Kanske just därför är det viktigt att bo på ett romantiskt hotell som ligger bra till, med utsikt över havet och staden, det går inte att få nog av den synen. Tiden flyger förbi.

    Men visst finns det saker som man kan – och bör – passa på att göra. För att förbränna maten, som är helt omöjlig att inte överdosera, finns en vandringsstig från staden upp till den lilla, lilla byn Nocelle. Höjdskillnaden är inte nådig: över 1 700 trappsteg. För varje meter blir utsikten över bukten ännu mer majestätisk. Väl uppe möts du av en liten by med en pittoresk kyrka och ett torg. Låren skakar och svetten rinner, den här bestigningen är helt klart inget man gör i flip-flops men väl uppe är all möda glömd.

    En promenad genom staden tar oss ner till stranden. Vägen kantas av små butiker som säljer limoncello, citronlikören som görs längs hela Amalfikusten, restauranger och givetvis en kyrka. Även en och annan italiensk märkesbutik har hittat hit. Väl nere på stranden ligger kaféer och restauranger tätt intill varandra. Vyn upp mot staden är mäktig. Det bästa jag vet med att resa är maten. Hemma i Sverige bläddrar jag ofta i kokböcker och drömmer mig bort, särskilt till Italien vars kök är oslagbart. Italienarnas hyllning till sina råvaror är imponerande. Varje ingrediens används med passion och ger rena, välbalanserade smaker. Här på Amalfikusten i synnerhet.

    Maten i Positano är till stor del baserad på fisk och skaldjur. Pastan är perfekt. I kampen för att känna sig som äkta italienare beställer vi in allt: aperitivo, antipasto, primo och secondo. Mättnaden slår till redan i halvlek, men med så god mat är det bara att fortsätta. Prisnivån här är som på en fin restaurang i Sverige. Men självklart ska man inte underskatta de enklare ställena. På kaféerna nere vid stranden kan du få en alldeles utmärkt pizza till lunch. Helst med massa buffelmozzarella på. Positano är som sagt ingen stor stad. Det räcker att tillbringa två, tre nätter här för att man ska kunna känna att man upplevt staden, även om den är beroendeframkallande.

    Vi har planerat in att fortsätta vår resa till Capri. Båtmänniskor som vi är beslutar vi oss för att hyra en båt (och kapten) som ska ta oss till, och runt, Capri. I grannstaden Sorrento byggs båttypen Fratelli Aprea, som med sina rötter i fiskebåtar idag gör några fantastiska båtar typiska för det här området. Hotellet hjälper oss att boka in kapten Giovanni med sin 32 fots La Luga. En båt som veckan innan hyrdes av Sharon Stone, meddelar en stolt kapten. I sann James Bond-stil kliver vi ombord på båten. Allt bagage har tagits hand om av hotellets bagageservice, vilket är tur för det är inte lätt att släpa på tunga resväskor nedför de smala gränderna och trapporna. Positano är inte direkt handikappvänligt.

    Kapten Giovanni lägger ut och vi påbörjar vår resa mot Capri. Vädret är inte det absolut bästa men vi klarar oss från regn. Långtröja krävs för att vi inte ska frysa. När vi närmar oss Capri tornar ön upp sig med sina mäktiga 600 meter över havet. De lodräta, ljusa klipporna möter det ljusblå havet. Giovanni navigerar oss runt ön och gör stopp lite här och där och kör in oss i de naturliga grottorna som finns längs ön – den “lilla blå grottan”, den “gröna”, den “röda”, den “vita”. Sedan har vi den “blå grottan” som är ett känt turistmål. Hit kommer man bara in med små roddbåtar där man drar sig framåt i grottan längs kättingar på väggen. Vill du göra ett besök här så får du räkna med att köa för att komma in och inträdet är cirka 120 kronor. En sak är säker och det är att Capri verkligen måste upplevas från båt. Mindre båtar avgår hela dagarna från Capris hamn.

    Capri består av två städer – Capri och Anacapri. Till Capri kan man ta en linbana från hamnen upp till det stora torget där designbutikerna trängs med restauranger och kaféer. Vartenda italienskt lyxmärke finns representerat, i sällskap av utländska som Louis Vuitton och Ralph Lauren. Det italienska modet som råder på ön är långt ifrån minimalistiskt. Här gäller guld och mönster i överflöd, linneskjortor med svulstiga sjalar och skor med guldspännen stora som surfplattor. Efter ett par dagar bland detta glitter vänjer man sig märkligt nog. Plaggen från Acne och Filippa K glöms bort i resväskan och helt plötsligt står du där med uppvikt krage på en piké som har mer tryck och brodyrer än en overall på en KTH-student. Men Capri har mer att erbjuda än så.

    I utkanten av staden kan man besöka den lilla fabriken där tillverkningen av parfymen Carthusia sker, en partfym som säljs över hela världen. Enligt sägnen började parfymen tillverkas så tidigt som 1380 av munkar på Capri. De nära hundra olika essenserna som används hämtas från ön. Till dofterna för män används huvudsakligen rosmarin från berget Monte Solaro och för kvinnor en vilt växande nejlika.

    Men det är inte staden Capri som är vårt mål, utan vi ska vidare upp till Anacapri och hotellet Caesar Augustus. Det finns bara en väg upp, en serpentinväg med ett lodrätt stup på ena sidan. Ön har något speciella taxibilar – omgjorda, förlängda, nedcabbade bilar från Fiat. När jag kliver in undrar jag lite varför alla bilar fäller in sina sidospeglar. Femhundra meter in i färden har jag fått svaret – gatorna är extremt smala. Vägarna i Positano känns som stora motorleder i jämförelse. Varje möte med en annan bil gör mig övertygad om att ”nu smäller det”. Men det gör det inte. “Capri regolare!” skrattar taxichauffören när han ser våra uppspärrade ögon och gapande munnar. Även bussarna är specialgjorda för ön. Små, korta, tjocka block, ofta överfyllda med folk, susar förbi oss med bara några centimeters marginal. Att sitta och försöka se avslappnad ut med armen över dörrkanten leder antagligen till amputation.

    Vårt hotell ligger på klippkanten med utsikt över bukten mellan Capri, Sorrento och Neapel, två- trehundra meter upp på det lodräta berget. Jag hänger ut lite över terrassens räcke och svindeln kommer krypande, men det är det värt. Utsikten är makalös. På andra sidan vattnet ser jag Vesuvius torna upp sig. Till höger om det, Sorrento och bergsryggen med Positano på andra sidan. Härifrån har vi första parkett till solnedgången ned i havet, med vulkanön Ischia bredvid som mäktig siluett. Hotellets restaurang är perfekt placerad för att alla gäster ska kunna njuta av solnedgången. Jag tänker på Douglas Adams Restaurangen vid slutet av universum och kommer på mig själv med att sitta och fånle när jag tittar ut över en orangeröd sol och ett mörkt, gråblått hav.

    Vi tar vår första middag här och grundar med öns paradrätt Ravioli Caprese. Perfekt kokt pasta utan ägg, fylld med mozzarella, i en sås av små välsolade tomater. Därefter lammkotletter. Maten är fantastisk. Hovmästaren Alessandro gör ett strålande jobb med att matcha vinerna, som kommer från den lokala regionen Campania. Morgonen efter slår vi upp dörrarna på balkongen. Utsikten rakt mot Sorrento och Medelhavet fortsätter att förstumma. Värt att tänka på just med detta hotell är att försöka undvika rummen som vetter mot vägen, den enda mellan Capri och Anacapri. Här far små bussar och mopeder fram och tillbaka större delen av dagen. I övrigt är hotellet utsökt. De har riktat in sig på bröllopsresor och romantiska get-aways och jag kan förstå varför. Allt är uppbyggt för att skapa den perfekta romantiska atmosfären. Pianobar, infinitypool och en mysig örtagård där kocken plockar ingredienserna till kvällens maträtter. Ute på en liten avsats vid restaurangen finns ett bord där man kan sitta avskiljt med endast solnedgången som sällskap. Och en egen kypare.

    Några minuters gångavstånd från hotellet ligger torget i Anacapri. Hundra meter härifrån hittar vi skomakaren Antonio som sedan nio års ålder tillverkat sandaler för hand. Idag är Antonio mer eller mindre en legend på ön och folk köar för att köpa med sig ett par av den typiska Caprisandalen. Från Anacapris torg går stolsliften som tar oss upp på berget Monte Solaro, 589 meter över havet. Enstolsliften kommer i bra fart och den något likgiltiga liftvakten skyfflar iväg folk i rasande takt. Ingen uppbromsning av stolen här inte.

    Den tyska pensionären framför mig skjuts iväg och ansiktsuttrycket påminner om de där bilderna man får på sig själv när man åker Fritt Fall på Gröna Lund. Väl uppe väntar en fantastisk panoramavy. Utsiktsplatserna ligger precis intill stupen. Om svindeln kändes på hotellet, så kan jag lova att den förstärks här. Höjden är nästan overklig. Från toppen finns ett par vandringsleder tillbaka ner om man inte vill åka stolsliften. En går direkt till Anacapri och den andra går ut till västra delen av ön och slutar vid en stor fyr. Känner man sig mör i benen efter den strapatsen går det bussar tillbaka till Anacapri och Capri.

    Inne i Anacapri ligger Villa San Michele som uppfördes av läkaren Axel Munthe. Även Axel Munthe-muséet finns här. Ett nästan obligatoriskt besök för oss svenskar. Axel Munthe, som bland annat var läkare till kronprinsessan Victoria (kung Gustaf V:s hustru), flyttade till Capri under 1890-talet. Han blev en populär person på ön då han vårdade den fattiga befolkningen utan att ta betalt. Efter fyra nätter på Capri är det dags att checka ut och påbörja resan hemåt. Det känns sorgligt. Personalen har tagit väl hand om oss och deras tips och guidningar har varit ovärderliga. Hotellets bil kör oss ner till hamnen där turbåten tillbaka till Positano väntar.

    Mat & Dryck

    Buonocore Gelateria
    Inne i Capri ligger den här populära glassbutiken Buonocore Gelateria som serverar sammetslen glass i nybakade våfflor. En slev per våffla, det blir knepigt att blanda smaker. Tur att man får köpa två om man vill. Missa inte citronsorben. Här serveras också bakverk av alla olika slag, många med citroner som smaksättning.
    Via Vittorio Emanuele 35, Capri

    Paulino’s
    Nere vid utkanten av Capri hittar vi Paulino’s. Ett måste när det gäller restaurangbesök på ön. Här sitter man utomhus och äter under hängande citroner som bildar ett tak av gult och grönt över hela restaurangen. Från början var det här en utomhusbowlingbana. Med tiden öppnades ett litet kafé som sedan utvecklats till den restaurang det är idag. Många av rätterna innehåller citron så klart och givetvis gör de sin egen limoncello.
    Via Palazzo a Mare, 11, Capri
    paolinocapri.com

    L’Olivo
    Vill man äta mer exklusivt, rekommenderas ett besök på den tvåstjärniga Michelinkrogen L’Olivo, restaurangen på Capri Palace i Anacapri. Middagen inleds med något de kallar för baguetteservice. En vagn med nybakad baguette och ett antal olika röror som pålägg. De har även en meny enbart för vatten, sorterat i kolsyre- och mineralmängd. Här får man nästan korslagda ärtor. Servicen är givetvis prickfri och det enda du i princip behöver göra själv är att tugga maten. Det mesta på menyn baseras på fisk och skaldjur men även en kötträtt letar sig in då och då.
    Via Capodimonte, 14, Anacapri
    capripalace.com

    Da Gelsomina
    Som kontrast till stjärnkrogarna är de mindre, lite enklare, restaurangerna ett måste. I Italien i allmänhet och på Capri i synnerhet. Den lilla familjeägda restaurangen Da Gelsomina är ett lysande exempel på detta. Här serveras det rustik mat till en fantastisk vy. Två rätter är fortfarande med på menyn sedan starten på 1950-talet – grillad kyckling med rosmarin, tillagad mellan tegelstenar och kanin i stark tomatsås. Måltiderna avslutas traditionsenligt med restaurangens egen limoncello, kryddad med fänkål och underbart god.
    Via Migliara, 72, Anacapri
    dagelsomina.com

    La Sponda
    Hotellet La Sirenuse egna restaurang, La Sponda, har en stjärna i Guide Michelin. Här serveras en meny som bjuder på det bästa allra bästa Positano har att komma med, tillsammans med viner från regionen Campania. Med levande italiensk musik och med över fyrahundra tända ljus tända på borden, är känslan av lyx och romantik fulländad.
    Via Cristoforo Colombo, 30, Positano
    sirenuse.it

    Ta sig hit:

    Flyg till Rom. Tåg från Rom till Neapel. Därifrån går båtar till Capri eller bussar till Positano. Alternativt hyr man bil i Rom och kör hela vägen själv. Att ta med bilen över till Capri är dock ingen bra idé, då gatorna är trånga och trafiken komplicerad. Från kajen i Positano kan du lätt ta dig till Capri, Amalfi och Sorrento. Capri ligger nästan inom synhåll från Positano och tar bara 40 minuter med båt. Båtarna mot Capri går på förmiddagen men under högsäsongen under juni till augusti går de även på eftermiddagen.

    Läs fler artiklar om Italien

  • Maten bestämmer vart vi åker

    Maten bestämmer vart vi åker

    Tapas, italiensk pasta eller pad thai? Maten är en viktig faktor i svenskarnas val av resmål. Här är ställena vi helst åker till för att äta gott.

    Nio av tio svenskar uppger att maten är en viktig faktor i val av resmål. I toppen kommer italiensk mat, följt av grekisk och thailändsk. Det visar Tickets nya Novus-undersökning.

    – God mat på utomlandsresan ger svenskarnas semester guldkant. Allra mest gillar vi italiensk mat och därför ser vi också att det i år blir en riktig Italien-sommar för svenskarna, med ökningar både till storstäder och till sol- och badresmål som till exempel Sardinien och Sicilien, säger Karin Starkman Ahlstedt, PR- och kommunikationsansvarig på Ticket Privatresor, som menar att länderna i toppen har en stark konkurrensfördel tack vare sina kök:

    – Vill du sola och bada i Medelhavet är sannolikheten stor att maten avgör att du väljer Italien framför Spanien eller Frankrike.

    Tio i topp-lista över svenskarnas favoritmatländer

    1. Italien

    2. Grekland

    3. Thailand

    4. Spanien

    5. Frankrike

    6. USA

    7. Turkiet

    8. Tyskland

    9. Kina

    10. Indien

    Källa: Resebyrån Tickets Novus-undersökning, som är riksrepresentativ och har 1117 respondenter.

     

  • Rom – Den glassiga staden

    Rom – Den glassiga staden

    Ingen ursäkt är vanligare för en dejt i Rom än den självklara frågan: ”Skall vi gå ut och ta en glass tillsammans?” Glass är så till den grad populärt att den ofta dominerar utelivet i Rom, såväl en varm sommarafton under en sammetssvart himmel, som en av de första, ljumma vårkvällarna.

    Text: Peter Loewe 
    Illustration: Therese Lundell

    Hotell i Rom

    Dessa magiska kvällar fylls gränderna i glasskvarteren snabbt. Utanför de mest populära ställena ringlar sig kön långt ut på gatan. Kvarteren, där nästan alla förefaller gå omkring och slicka på en strut, har på senare år växt enormt. En rad nya aktörer har kommit till  – italiensk gelato har erövrat världen och blivit en betydande business. Du som läser bör veta att jag är konservativ, eller kräsen. Det betyder att en nykomling skall vara bättre eller radikalt annorlunda i upplägg och smaker för att lokalen skall komma in på min favoritlista.

    Glassbarernas centralpunkt finns fortfarande kring torget Pantheon med ett av den antika världens vackraste tempel. På kartan kallad Piazza della Rotonda. Här finns inte en enda glassbar! Men ta gatan via del Pantheon upp till Maddalena-torget och du går förbi doldisstället Fiocco di Neve (Snöflingan). Ett ställe som många besökare missar, eftersom baren inte ser mycket ut för världen. Jag minns deras blåbär ”mirtilli” och tiramisù, liso – en gammaldags specialitet som chokladglass med riskorn i.

    På Piazza della Maddalena ligger San Crispino som har blivit ryktbar för sina höga priser och relativt små glassar. Men glassen är i särslag. Inför detta reportage gjorde jag återbesök. Jag fann till min förvåning att en Berlinmur har fallit i Roms glassvärld. San Crispino har infört strutar, ”coni”! Frågade man tidigare om man kunde få glassen  i strut i stället för bägare, ”coppa”, fick man det lite snobbiga svaret: ”Vi lägger ner hela vår själ på kvaliteten med de allra bästa råvarorna. Då kan vi inte servera  vår glass i strutar med konserveringsmedel”. I dag informerar en skylt vid disken att det finns ”ekologiska strutar”. Fritt fram att njuta av deras milda vanilj, spetsad med honung från Sardinien eller en perfekt mix av valnötter, fikon och dadlar.

    När jag kom till Rom i början av 80-talet gick jag varje dag till Giolitti intill parlamentet och åt glass. Pistaschglassen smakar precis likadant, liksom den intensivt, gräddiga nocciolaglassen (hasselnötter). Här finns fortfarande champagne, en giftgul, mousserande smak som många vill prova. Det jag sörjer mest på Giolitti är att Mozart (choklad och marsipan) har gått hädan. Det måste ha skett gradvis eller kanske hände det när jag slutade att vara stammis här? En dag när jag kom tillbaka fanns inte längre denna syndigt, goda glass med den perfekta avvägningen av mörk choklad och marsipan.

    Jag föreslår att ni börjar glassturen på Fassi och deras ”Fryspalats” (Palazzo del Freddo) som ligger i ett mindre glamoröst kvarter, nära centralstationen Termini. Detta särskilt om det skulle vara en trist och regnig dag, för här kan man sitta inomhus.

    – Min gammelfarfar, Giovanni, hade visioner när han öppnade här 1928. Han byggde stort för han var övertygad om att glass under kommande decennier skulle bli en jättebusiness, berättar den 30-årige Andrea Fassi, som i dag är ansvarig för huvudstadens äldsta glasställe.

     

     

    Vi tittar oss omkring. Den stora lokalen som tidigare har varit en depå för hästdroskor, är enorm. Detta är som en gigantisk balsal där folk redan under tidiga förmiddagen slår sig ner för att äta glass vid de stiliga marmorborden med svartvit melering, ett mönster som liknar en perfekt ”stracciatella”, ripplad vanilj och choklad.

    Här finns inte bara 36 smaker, utan också åtskilliga glassbakelser – Giovanni Fassi var i grunden konditor – och barnbarnsbarnet vårdar traditionen. Sålunda kan man avnjuta miniversioner av Roms gatstenar, ”sanpietrini”, chokladtäckta med olika fyllningar. Gammelfarmor Giuseppinas cassata är specialkomponerad med hasselnöt, pistasch och förstås kanderad frukt. I disken finns också perfekta ”tramezzini”, som de trekantiga, grillade sandwichar som finns på alla Roms barer heter. Men här har formbrödet ersatts av en djupfryst sockerkaksbotten som har fyllts med skogsbärsglass. På vägen hänger affischer från 30-talet som gör reklam för Fassis patent och då revolutionerande nyhet ”telegelato”.

    – Med hjälp av kolsyreis kunde vi redan på 30-talet leverera glass hem till våra kunder. Detta inte bara i Rom, utan i stora delar av Europa. Glassen klarade på så vis minst tre dygns transport, säger Andrea Fassi stolt.

    Författaren Nerino Rossi har skrivit om sin familjs fattiga rötter som statare på landet utanför Bologna. Boken heter ”Ett glas snö” och vid en intervju förklarade han för mig att detta var den enda glass som barnen fick. På Sicilien finns den finmalda isglassen granita som smaksätts med mullbär, mandelmjölk, citron eller kaffe. Den perfekta frukosten för en sicilianare är en stor, mjuk vetebulle ”brioscina” fylld med granita och vispad grädde.

    I Rom finns ingen granita. Ett fåtal ställen gör fortfarande den lite fastare, malda fruktglassen, kallad ”cremolato”. Trots namnet finns aldrig någon grädde i, utan glassen görs enbart på färsk frukt utan att socker tillsätts. Fortfarande kan man på stranden i Roms badort Ostia se en försäljare komma dragande med en vagn med ett jättelikt isblock. Av blocket river han glass och så kan man välja vilken koncentrerad saft min vill ha på, som läskande apelsin, tamarind eller körsbär (”amarena”). ”Grattachecca” kallas denna glass. Fråga efter denna specialitet. För en glödande, het sommarkväll i Rom är i regel Sora Mirellas lilla kiosk intill floden öppen. Den ligger på Trasteveresidan utmed gatan Lungotevere Degli Anguillara i höjd med Tiberön.

    Att någon chokladjätte skulle kasta sig in i denna lukrativa bransch var i längden förstås ofrånkomligt. Romarna är att gratulera att det blev företaget Venchi från Piemonte som har sysslat med kvalitetschoklad sedan 1878. Trängseln är stor i den nya butiken på via della Croce. Man vill smaka allt: kryddig choklad med chilipeppar, nougatpraliner ”gianduiotti”, aztekernas sorbet, gjord på 75-procentig, ren choklad och vatten. I ”cappuccino” sker ett esoteriskt möte mellan mjölkchoklad och mörk choklad. Ja, till och med den ljusgula päronglassen smakar choklad. Jo, det finns mikrokristaller i som inte syns men som ger en perfekt chokladbrytning. Det hela är förstås ljusår från vad en dajmglass kan vara.

    Några stjärnbetyg utfärdas inte i denna glassguide. Men bäst, som alltid i absolut topposition, förblir Gelateria dei Gracchi. En liten lokal i kvarteret Prati. Valfärda hit, först som sist! Vad gör det att man får vänta. Att välja smak blir svårt. Jag mixar en omöjlig kompromiss: maränger med pistasch tillsammans med äpple och kanel. Den senare smaken tar överhand. Äppelglassen är både frisk och söt med en lång efterton av mild kanel och torkade russin. En smak från en förlorad barndom!

    Det är ljug förstås, men glassen känns exakt så unik att jag skulle ha velat äta den varje dag i min barndom. Vilken tur att jag kan äta den i dag. För i glassvärlden är vi alla barn. Särskilt i Rom.

    Glassbarer

    Cafè du Parc
    Nära metro Piramide ligger detta lilla utomhuskafé, berömt för sin koncentrerade och läskande fruktglass ”cremolati”. Öppet under sommarhalvåret.
    Viale della Piramide Cestia  

    Fiocco di Neve
    Litet och undangömt. Smakerna är få. Chokladglassen med apelsin finns det ingen som gör bättre i Rom. Bra fruktglasser som ”fragola” och ”lampone” (jordgubb och hallon).
    Via del Pantheon 51

    Gelateria dei GracchI
    Meningslöst att tala smaker. De ändrar sig beroende på årstid och de färska råvaror som står till buds. Allt är gott och flera toppnummer sublima. Att kontrollera vilka smaker som nästan är slut i disken är ett bra knep för att välja rätt.
    Via dei Gracchi 272
    gelateriadeigracchi.it

    Gelateria Santa Maria Maggiore
    En uppstickare som har vunnit flera priser. Stort urval. Prova apfelstrudel; krämig vanilj möter här äpple, kanel och kaksmulor.
    Via Cavour 93-95

    Giolitti
    Ett måste. Här finns fortfarande en elegant salong med bordsservering av livréklädda kypare. Nytillskottet bland smakerna heter ”Vacanze romane” (efter filmen med Audrey Hepburn) gjord på päron, valnötter, fikon och karamell.
    Via degli Uffici del Vicario 40
    giolitti.it

    San Crispino
    Nanni Morettis favorit. Den italienske regissören har haft med dessa glassmakare  i flera av sina filmer. Stället har nyligen introducerat strutar. De har flera lokaler i staden.
    Piazza della Maddalena 3
    ilgelatodisancrispino.com

    Venchi
    År 2006 gav sig denna historiska chokladproducent sig in i glassbranschen. En av de läckraste, gastronomiska hybrider som Italien har skådat.
    Via della Croce 25
    venchi.com

  • Bäst i världen: Lars Wallin

    Bäst i världen: Lars Wallin

    Han har klätt både kungligheter och celebriteter. Han har skapat klänningar som de flesta av oss bara kan drömma om. Tidigare i år visade han sin höstkollektion vid Hong Kong Fashion Week. Vi träffade couturekungen Lars Wallin för att ta reda på vilka platser han anser är bäst i världen…

    Av: Linnea Wermeling

    … modestad

    – Jag måste säga Paris, för det var ju där allting började. Man märker fortfarande av det när man strosar längs stadens gator. Jag har alltid inspirerats av modet som finns här, fransk couture är något alldeles speciellt! Men New York är också en stark kandidat. Här finns en annan typ av kreativitet. Så jag kanske måste säga båda städerna, får jag det?

    … designbutik 

    – Då blir det nog Corso Como i Milano. Så fort man kliver innanför portarna på denna butik känner man ett otroligt ha-begär. Personerna som driver butiken har bara tagit in de allra bästa produkterna och allt känns så genomtänkt.
    Corso Como, 10, Milano, Italien
    10corsocomo.com

    … hotell 

    – Jag är ett riktigt hotellfreak och skulle nästan kunna checka in på ett och aldrig checka ut igen. Jag har rätt många favorithotell runt om i världen och ett av dem är La Mamounia i Marrakech. Det är som en liten oas i den fartfyllda storstaden. Deras trädgård är magisk!
    mamounia.com

    Fler hotell i Marrakech

    … konstmuseum 

    – Det kanske är tråkigt, men jag måste ändå säga Louvren. Det är ju trots allt en riktig klassiker när det kommer till konst. Här finns många kända målningar och under Paris Fashion Week (så) arrangeras även en del modevisningar här.
    99 rue de Rivoli, Paris, Frankrike
    www.louvre.fr

    … park 

    – Hagaparken! Jag börjar alltid att tänka på Gustav III när jag är där. Det är något fascinerande över att det finns ekar i den parken som stod där redan när den gamle kungen var regent. Man kan nästan se honom framför sig när man promenerar runt.

    … catwalk 

    – Det finns bara ett svar på den frågan – Paris.

    … kafé 

    – Jag är egentligen inte en person som fikar särskilt ofta, men ett av mina favoritställen måste nog vara Café Sacher i Wien. Deras Sachertårta är förstås någonting utöver det vanliga…

    Philharmonikerstraße 4, Wien, Österrike

    sacher.com

    … restaurang 

    – Om du är i Moskva måste du bege dig till den överdådiga restaurangen Turandot. Det känns som att man är i Versailles när man äter här. Mycket guld och pampiga detaljer – det lär ha kostat en förmögenhet att inreda stället. Den asiatiska maten som serveras är av hög kvalité/kvalitet.
    Tverskoy Boulevard 26/3, Moskva, Ryssland
    turandot-palace.ru

    … designskola 

    – Det är ju svårt för mig att säga, för jag har ju bara gått på Beckmans. Men om man ska se till var alla de stora modeskaparna har gått så kanske det måste bli Saint Martins i London eller på Royal Academy of Fine Arts i Antwerpen.

    … modeskapare 

    – Tom Ford

    … pryl på resan

    – Hm… necessären har man ju alltid med sig, men det är inget roligt svar. Jag säger min ipad! Den är alltid bra att ha med sig. Eller min väskvåg. Det är lätt att man råkar få övervikt i bagaget när man är ute och reser…

     

  • Påskens mest prisvärda skidsemester

    Påskens mest prisvärda skidsemester

    Vill du åka på skidsemester under påsklovet men inte bli ruinerad på kuppen? Med hjälp av Skyscanners nya kartläggning hittar vi de billigaste samt de dyraste skidorterna för i år.

    Text: Sandra Forsvik Foto: vas vas vas

    Påsklovet närmar sig med stormsteg och så också årets kanske sista skidsemester. Många upplever nog att en skidresa till Alperna skulle innebära hål i plånboken, men inte. Skyscanners nya kartläggning visar nämligen att så inte alltid är fallet. Genom att jämföra tio välkända skidorter i Sverige och Alperna har de lyckats ta reda på vart det är billigast att åka skidor under påsklovet. 

    Italienska Madonna di Campiglio är det som toppar listan över de billigaste skidorterna följt av svenska Idre. En veckas skidåkning i den italienska alpbyn kostar cirka 7 000 kronor medan det i Val Thorens i Frankrike, som är det dyraste stället att åka till kostar omkring 17 000 kronor för en vecka.

    Här får du mest samt minst för pengarna

    Billigast:

    1. Madonna di Campiglio, Italien ca 7 000 kr

    2. Idre, Sverige ca 9 000 kr

    3. Bad Gastein, Österrike ca 9 000 kr

    4. Åre, Sverige ca 9 500 kr

    5. Chamonix, Frankrike ca 10 000 kr

    Dyrast:

    1. Val Thorens, Frankrike ca 17 000 kr

    2. Verbier, Schweiz ca 15 000 kr

    3. St. Anton, Österrike ca 12 000 kr

    4. Sälen (Tandådalen), Sverige ca 11 000 kr

    5. Zell am See, Österrike 10 000 kr

  • Hyr festlokal av påven

    Hyr festlokal av påven

    Vill du festa under samma tak som påven? Vatikanen har nämligen börjat hyra ut festlokaler. Intäkterna från arrangemangen ska gå till välgörenhet till förmån för fattiga.

    Med påven Franciskus i spetsen har Vatikanen gett sig in i en ny bransch – uthyrning av festlokaler. På inbjudningskorten till Porsches oktoberevenemang stod en minst sagt anmärkningsvärd adress att läsa. Biljätten hade nämligen, som första företag någonsin, hyrt in sig i Sixtinska kapellet där ett 40-tal gäster bjöds på middag och en klassisk konsert under det Michelangelo-utsmyckade taket. Eller bjöds och bjöds, 5 000 euro per näsa fick gästerna betala för att delta i spektaklet som även innefattade provkörning av nya bilmodeller – dock inte inne i själva kapellet, ska kanske tilläggas. Intäkterna från evenemanget går till välgörenhet till förmån för fattiga och mer pengar är sannolikt att vänta då andra företag förmodas följa Porsche i spåren. Privatpersoner är också välkomna att boka, så om ovan nämnda prisklass är lagom för din festbudget är det bara att ta kontakt med påven som sedan en tid tillbaka även nås via Twitter.

  • Insnöad i Cortina

    Insnöad i Cortina

    Italienska Cortina d´Ampezzo är en av världens vackraste skidorter, men har ett oförtjänt rykte om sig att bara vara en plats för jet setters. Så är det inte. Cortina är en gammal, klassisk bergstad med riktigt skidåkning för alla, mitt i det vackra Dolomiterna.

    Text: Leslie Anthony F
    oto: Mattias Fredriksson
    Översättning: Anna Mattsson

    Hotell i Cortina

    Barn som växer upp i snöiga delar av världen hoppas ofta på att en kraftig snöstorm ska ge dem en dag ledigt från skolan. I Cortina d’Ampezzo, som fick 20 meter snö förra vintern, stängde skolorna en hel vecka eftersom föräldrar oroade sig över att deras barn skulle krossas av de kompakta snömassorna från de glaciärliknande taken ovanför deras huvuden. Hela alpområdet drog igen fönsterluckorna under en hel säsong av megastormar som började strax innan jul och sträckte sig ända in i mars och dalens guider jobbade dubbelt med att skotta tak och att gräva fram bilar. Många säger att de inte har sett så mycket snö på 50 år. Eftersom ingen för officiell statistik för sådant i Italien får vi nöja oss med att säga att det var ett bra tag sedan människorna i Cortina såg något liknande. Men ovädret har gett skidåkare en fantastisk present i ett område som vanligtvis förknippas med soliga, öppna landskap där man stillsamt glider fram. Även om förra året var långt ifrån normalt i Cortina – mitt i Dolomiti Superski, världens största skidregion med 12 skidområden, 450 liftar och 1 200 km pister som binds ihop av en enda biljett – var snöfallet definitivt inte en besvikelse.

    Vi nådde Hotel Capannina sent på kvällen under ett kraftigt snöfall i sena februari och nåddes av en hotellägare som såg ut att vara hämtad direkt ur en italiensk 60-talsfilm: klädd i en svart polotröja och ett par Buddy Holly-glasögon. Vi förväntade oss antingen att en Peter Sellers-komedi skulle bryta ut eller att en häpnadsväckande vacker Sophia Loren skulle sitta i baren, men i stället svepte vi högtidligt några grappashots medan vi lovade varandra att morgondagen skulle bli ännu en av vinterns många, storslagna dagar.

    De flesta av Cortinas skidområden i Tofane vetter söderut, så snön kan snabbt bli hårt packad. Men när det är mulet och så djup snö som det var den dagen, får man vara med om något riktigt speciellt. Vi upplevde gårdagskvällens löften om hemliga backar med midjedjup snö och skidåkning bland träd, något som det aldrig talas om utanför de lokala barerna. När eftermiddagssolen kom fram och jagade iväg molnen begav vi oss till den ökända Olimpia delle Tofane World Cup-pisten. Den perfekt skötta toppen ser både brant och inbjudande ut mellan bergpelare som kallas ”Labirinti”. Sådana ovanliga klyftor kan vara naturliga, men det går inte att bortse från att italienarna skulle kunna ha använt en del dynamit för att skapa ett effektfullt landskap.

    Cortina stod värd 1956 för de olympiska vinterspelen och som de i flesta före detta olympiska byar får ingen glömma det: en backhoppningsbacke som tonar upp sig utanför staden vittnar om det. Dessutom gjorde den italienska uppfinningen storslalom sin internationella debut här. Pisten för ett störtlopp som skulle gå den 19 januari 1935 ovanför Lago Maggiore i Piedmont fick göras om på grund av snöbrist. I stället för det klassiska, öppna störtloppet förberedde FISI, det italienska skidförbundet, en ny bana med portar som tvingade de tävlande att följa en speciell bana. Eftersom 300 vertikala meter ansågs för lite bestämde man att loppet skulle bestå av två åk. Nöjda med resultatet presenterade FISI officiellt storslalom på de italienska mästerskapen en månad senare i Cortina.

    Det är historia som gäller i Italien, oavsett om det rör sig om lopp eller om arkitektur, och Cortina skryter inte heller lite om det senare, vilket vi upptäckte på vägen till en mycket välförtjänt after ski. Bakom byns torg och gågatan Corso Italia delar vägarna på sig kring en gammal kyrka som inte rymmer fler än 20 personer. Om det var någon i den när vi passerade bad de troligtvis för att det skulle sluta att snöa. Det ikoniska klocktornet på torget, som syns i hela byn, omges av klassiska fyr- och femstjärniga hotell, inklusive Hotel Cortina, vars historia sträcker sig till 1870, och flera restauranger och vinbarer, vilket var vårt mål. Enoteca Cortina som ägs av Rita och Gerolamo Gaspari är ett absolut måste.

    Trappan slingrar sig ned till ett pyttelitet, labyrintliknande utrymme, där det verkade omöjligt att få en sittplats tills, som genom ett trollslag, ett bord där en grupp divor från Milano hade suttit, övergavs i ett moln av parfym och till rasslet av guldkedjor. Knappt hade vi hunnit att sätta oss ned förrän en mansstämma hördes från baren: ”What do you need – Prosecco? Of course!” Innan vi ens hann att svara stod en flaska på bordet. Gerolamo (som kallas Gerry av stammisarna) och hans familj har drivit Enoteca Cortina i snart 50 år och ständigt väller folk in från de båda dörrarna som vetter åt olika gator, för att ta del av snabb service och lokal mat, som torkat kött och ostar. Det är ett fantastiskt ställe att avnjuta en after ski och där du kan upptäcka att personen som precis gav dig en örfil egentligen bara talade om för någon hur fantastisk dagen har varit, när ditt ansikte råkade komma i vägen för dennes händer.

    Tillbaka på torget finns det mat med lite mer substans vart du än tittar. Pizza, det givna italienska valet för alla skidåkare, finns överallt och vi valde att besöka Pizzeria Cinque Torri eftersom de också har en stor och varierad meny av pastarätter, inklusive en mycket lovande version av den lokala specialiteten casunziei all’Ampezzana – raviolihalvmånar, fyllda med rödbeta och vallmofrön, toppade med smält smör, ännu mer vallmofrön och generöst med parmesanost. Alla svär på att deras pastakock gör den bästa versionen och alla har sin favoritrestaurang att äta den på. Det tog inte lång tid för oss att hitta vårt favoritställe för rödbetsravioli: Rifugiu Scoiattoli, på toppen av Cinque Torris pister, där vi slog oss ned följande dag.

    När det stormade ute gav byborna oss rådet att ta oss till toppen av Cinque Torre där skidåkningen är lika skyddad som den 270-gradiga utsikten är vacker. Nedifrån såg området litet och kompakt ut, men väl där uppe är Cinque Torre likt en rysk docka. Området rymmer klyftor och sprickor som är den perfekta lekplatsen mellan pisterna.

    Det var inte heller någon brist på lugnare utförsåkning och Cinque Torris högsta avsats, Averau, var typisk för de skidturer som man kan förvänta sig här. Från bergspasset i toppen av backen glider man ned i en dal, upp igen på andra sidan, för att sedan åter igen åka nedåt i ett annat bergspass och vidare ner till en annan dal, upp igen med en knapplift och sedan tillbaka till Cinque Torri. Då har vi färdats 3 000 vertikala meter och genom tre skidområden på mindre än en timme. Det var under denna tur som vi blev introducerade för Lagazuói Piccolos historiska vallar.

    Dolomiternas toppar tornar upp sig över den kringliggande landsbygden, likt en kalkstensborg, och har många gånger använts som just det. Man skulle kunna gå långt tillbaka i tiden för att kartlägga alla gånger som denna ojämna terräng har skapat problem för en eller annan inkräktande armé, inte minst stod Lagazuói plats för de ökända stridigheterna mellan Österrike och Italien i ”battle of the caves” under det första världskriget. Både italienska och österrikiska trupper grävde omfattande tunnelsystem genom Lagazuóis 600 meter höga kalkstensvägg, där de inte bara hade bra översikt och kunde försvara sina egna frontlinjer, utan också kunde spränga fienden underifrån. Det pågick inga strider i Cortina förra vintern, om du inte jobbade som snöröjare, men det går fortfarande att uppleva tunnlarna som ett friluftsmuseum, dit du kan ta dig på skidor för att sedan promenera igenom.

    Följande dag befann vi oss på den välbesökta verandan på det vandrarhemsliknande Rifugio Lagazuói, där vi skulle tillbringa natten, 2 800 meter över havet, med en utsikt över både Tofane och Cinque Torri. För att fira våra många skidturer de senaste dagarna i detta örnbo, beställde vi en flaska Barbaresco, och medan molnen rullade in kunde vi också konstatera att Cortinas barn skulle få ännu en ledig dag från skolan.

    Guide Cortina

    Boende

    Hotel Capannina
    På en lugn, solig gata finner man det trestjärniga Hotel Capannina, ett typiskt bergshotell som består av en ursprunglig del med rum, bar, restaurang, gym och bastu. Det finns också en nyare del med modernare rum. Det är en kort promenad till Col Drusies kabinbana, bredvid Cortinas skridskobana.
    Lediga rum & priser

    Hotel Cortina
    Hotel Cortina, som har utsikt över Corso Italia, har erbjudit gästvänlighet, professionalism och den bästa bekvämligheten sedan 1870. Till hotellets långa historia av exklusiv elegans har nyligen också en restaurang tillkommit.
    Lediga rum & priser

    Rifugio Lagazuói
    2 800 meter över havet, på toppen av Mount Lagazuói, över Passo Falzarego, ligger Rifugio Lagazuói, ett av de högst belägna bergsvärdshusen i Dolomiterna. Du kan bo i ett eget rum eller välja att få sällskap av flera skidturister i sovsalarna. Den stora verandan är berömd för sin fantastiska utsikt och det är också en utmärkt startpunkt för att ta en tur till bergets friluftsmuseum.
    rifugiolagazuoi.com

    Mat och dryck

    Pizzeria Cinque Torri
    Pizzeria Cinque Torri är ofta fullsatt och det av en god anledning. Om du gillar italiensk mat och tyskt öl som serveras i en miljö som påminner om Schweiz är det här stället som har allt.
    ristorante5torri.it

    Rifugio Scoiattoli
    Man bör inte missa att äta lunch högst upp vid Cinque Torris stolslift, i den gammaldags atmosfär som Rifugio Scoiattoli erbjuder. Verandan är fin, men inomhus brinner en stor brasa som värmer dig medan la famiglia Lorenzi serverar traditionella recept med fokus på lokala ingredienser.
    http://www.rifugioscoiattoli.it

    Restaurang  Ariston
    Restaurang Ariston, som ligger mitt emot Cortinas busstation, är en utmärkt, familjeägd restaurang, med humana priser och en utomordentlig vinlista med lokala viner. Pizza är dess specialitet.
    ristorantearistoncortina.it

    Ristorante Tivoli
    Det här är en av Cortinas tre toppresturanger. Med kökschefen som ägare och hans fru som den välkomnande värdinnan kan du förvänta dig mycket god mat och artig service i en bekväm atmosfär.
    ristorantetivolicortina.it

    Enoteca Cortina
    Enoteca Cortina är Italiens första vinbar och förblir Cortinas mest välbesökta. Atmosfären är oslagbar och servicen är genuin, den ges av människor som verkligen kan sina viner och som får dig att känna dig som hemma.
    enotecacortina.com

    Clipper Bar
    Det är bra att besöka Clipper Bar tidigt på kvällen, eftersom det brukar bli tämligen fullt framåt kvällen.
    Largo Poste

    Hotel de la Poste
    Om du är ute efter att ta en drink i en något mer sofistikerad miljö, rekommenderas Hotel de la Poste för ändamålet.
    delaposte.it

    Mer information: 

    cortina.dolomiti.org

    www.dolomiti.org

    ecomuseograndeguerra.it

    musei.regole.it

  • 5 skidorter i världsklass

    5 skidorter i världsklass

    I och med att det inte går att rangordna världens ”bästa” vintersportorter har vi valt ut de mest nödvändiga för ditt skid-CV. Orterna du måste pricka av på din lista innan du lägger planken på hyllan. Kort sagt: här är världens coolaste skidorter.

    Text: Niclas Sjögren

    Jackson Hole, USA

    Visst, Nordamerika har inte lika bra, anrik eller varierad utförsåkning som Europa. Här finns inte heller det österrikiska gemytet, den italienska maten, franska storslagenheten eller den schweiziska noggrannheten. Men här finns det puder, städer med vilda västern-känsla och en fantastisk vänlighet parat me d serviceiver. I Jackson Hole hittar du förvånande bra pister och Nordamerikas mest lättillgängliga off-pist. Vild terräng som du faktiskt kan åka utan att riskera indraget liftkort, dryga böter eller fängelse – vilket de facto är fallet på en del andra skidorteri überförsiktiga USA. Åk till Jackson Hole för skön stämning, bra snö, ett fantastiskt skidberg och det faktum att amerikaner ofta är enormt trevliga.
     
    Foto: Jean-Charles Poirot/ Camonix Tourist Office

    Chamonix, Frankrike

    Man kommer aldrig runt Alpernas, och därmed också världens, epicentrum för bergsport i allmänhet och skidsport i synnerhet. Här finns de mest dramatiska utförsåkarmiljöerna som världen har skådat. Här föds legender och här dör legendarer. Vill du spela tuff på skidor är detta den svårasteplatsen på jorden att få uppskattning. Men här finns givetvis också lättillgänglig skidåkning och välpreppade pister. Bedårande utsikt och all den charm som en bara en riktig, fransk småstad kan erbjuda. Chamonix har världens bästa skidåkning, men det stora problemet är att hela världen känner till det. Rusningen till lössnön är därför mer hektisk här än någon annanstans
     

    Champoluc, Italien

    Med Monteromassivet inom räckhåll och ett mycket varierat liftsystem är det lätt att hitta bra skidåkning i Champoluc och grannbyn Gressoney. Inte minst turåkning är superb. Även puderhålan Alagna ligger nära om du är lite positivt lagd och har överseende med en del transportsträckor. Förutom bra åkning måste du också se till att njuta ordentligt av riktigt bra italiensk mat. Även om huvudgatan inte är något att skriva hem om är den tillräcklig för en intressant pub cra
    wl. På helgerna är Milanesarna i majoritet, men i veckorna är liftköerna korta och tempot lugnare.
     
    Foto: Josef Mallaun

    St Anton, Österrike

    Flera alporter hävdar att de är vaggan till det som vi i dag kallar utförsåkning. Men ingen har bättre på fötterna än St Anton. Det var här utförsåkning som vi känner den i dag skapades. Den främste pionjären av dem alla hette Hannes Schneider och startade en skidskola och en metodik som fick genomslag överallt där man hasade och kom att hasa på snö. Dessutom var det givetvis St Anton som var skådeplatsen för Leni Riefenstahls fullkomligt epokbildande film Der Weisse Rausch (1931) med just Schneider i huvudrollen. Bergen är fortfarande bland de bästa skidvärlden känner till och entusiasmen för skidåkning är oöverträffad.
     
    Foto: Christof Sonderegger

    Zermatt, Schweiz

    Som en av Alpernas metropoler är Zermatt en anrik skidort i den absoluta världstoppen. Matterhorn är världens snyggaste berg och skidåkningen kring byn skäms inte heller försig. Smart nog har man förbjudit explosionsmototer i den supermysiga byn vilket ger ett skönt gemyt och ett fräscht intryck. Även om Zermatt inte är så exklusivt som en del andra lyxbetonade skidorter andas byn väldigt mycket jetset. Om du bara ska besöka ett par skidorter till innan du slutar åka bör du verkligen ha med Zermatt på din lista.
     
  • 4 fräcka hotelltak

    4 fräcka hotelltak

    Vi älskar hotell som har tagit tillvara sin bästa yta – taket. Här njuter vi av enskildheten och utsikten och känner oss lite extra speciella.

     

     

    1. Palazzo Manfredi

    Rom, Italien

    Dinera med Roms bästa utsikt över Colosseum. Även om du inte bor på hotellet, se till att boka bord på dess restaurang Aroma.

    Via Labicana 125

    Lediga rum & priser

     

     

    2. Four Seasons Hotel Mumbai

    Mumbai, Indien

    Det är ingen tvekan om att takbaren är hotellets stolthet. Ta en drink i skymningen och njut av vyn över havet tillsammans av en eklektisk mix av affärsresenärer i dyra kostymer, häpna turister och hippt innerstadsfolk.

    114, Dr E Moses Road, Worli

    Lediga rum & priser

     

     

    3. Rosewood San Miguel de Allende

    San Miguel de Allende, Mexiko

    I den Unesco-skyddade lilla staden i centrala Mexiko är berömd för sina byggnader i färgglad kolonial barrockstil. Rosewoodhotellet är ett lysande exempel på detta och dess mysiga takterrass är dess kronjuvel.

    Nemesio Diez 11, Colonia Centro

    Lediga rum & priser

     

     

    4. W Hong Kong

    Hongkong, Kina

    Hongkong har flest invånare per kvadratkilometer i hela världen och här har man sedan länge lärt sig att utnyttja byggen på höjden och använda taken till barer, restauranger eller som på W – en svalkande pool med hissnande utsikt.

    1 Austin Road West, Kowloon Station

    Lediga rum & priser

  • Smakfullt och frodigt på Italiens riviera

    Smakfullt och frodigt på Italiens riviera

    Hotell på Italienska Rivieran

    Många är de svenskar som när en dröm om en tillvaro i Italien. Författaren Paula Modig gjorde slag i saken och köpte ett litet hus med en köksträdgård i Ligurien. Här är berättar hon om sin favoritregion, Italiens riviera.

    Kyrkklockorna väcker mig med sina små melodier. Jag slår upp fönsterluckorna och möts av Liguriens magiska ljus. Blicken vilar en stund på det frodiga landskapet framför mig, den plats som har blivit mitt andra hem.

    Det var en språkresa till Florens för tjugo år sedan som gav mersmak av Italien. Människorna, maten, kulturen – allt ville jag ha mer av. Jag har sedan den sommaren återvänt så ofta jag har kunnat och rest runt, besökt de klassiska städerna såväl som små byar och trivsamma badorter. Under dessa resor har drömmen om ett eget boende i Italien vuxit fram. Av de platser som jag har besökt, från bergen och sjöarna i norr till Sicilien i söder, så är det ändå något alldeles särskilt med Ligurien. Här möter det lugna livet på landet det mer intensiva i kuststäderna. Landskapet är dramatiskt och vackert. Det unika mikroklimatet med milda vintrar och behagliga somrar är idealiskt för odling av frukt, grönsaker och blommor. Inte konstigt att växthusen sprider ut sig bland kullarna och att det produceras riktigt bra olivolja och goda viner här. Här möter oss en trädgård med citrusträd och doftande örter. När vi fortsätter högre upp bakom huset och finner en hel liten olivlund är beslutet fattat. Här vill vi stanna. Detta blev början till nya spännande möten med den generösa lokalbefolkningen och kunskap kring ligurisk mat och trädgård. Med vår italienska köksträdgård kom också ett nytt sätt att förhålla oss till mat, att i allt större utsträckning låta säsongens frukt och grönt styra middagsvalet, som man gjort här i alla tider.

    Ligurien, ett av Italiens minsta landskap, erbjuder stor variation. Inget annat har hav och berg så nära varandra. Vare sig det är palmkantade strandpromenader som lockar eller orörd, stilla bergsnatur så finns allt inom räckhåll. Pastellfärgade hus, stränder, medeltida byar, spännande trädgårdar, vandringsleder, cykling, segling och ljuvlig mat är en del av det som lockar till Ligurien. Regionen sträcker sig i en vid båge, från franska gränsen i väst till Toscana i öst, och gränsar i norr till Piemonte och Emilia-Romagna. Genom hela regionen finns en mycket vacker kustväg. Kusten erbjuder flera fina sandstränder, såväl som stenstränder. Särskilt kuststräckan väster om La Spezia är fylld av stränder, vissa som bara nås med båt. Växthus med blomsterodlingar dominerar den frodiga kuststräckan mellan Ventimiglia och Imperia. Här finns också flera populära badorter som Diano Marina, Alassio och Finale Ligure.

    På senare år har även inlandet börjat locka allt fler besökare eftersom det erbjuder oförstörd natur, naturliga laguner och lugna bergsbyar. De gamla, romerska handelsvägarna korsar hela området, och vandring längs dessa är ett populärt sätt att upptäcka inlandet på. Med doft av vilda örter och med lugnet som erbjuds är inlandet centralt för den liguriska själen. En biltur i Liguriens inland är en fröjd. Vägarna kantas av olivodlingar och vinrankor. Här väntar medeltida byar med traktens vin- och olivproducenter och rustika restauranger där familjehedern sätts som garant för den goda maten. Det liguriska köket har utsökta specialiteter och bjuder bland annat på örtdoftande grönsaks- och pastarätter, färska skaldjur samt mustiga grytor.

    Längs kustvägen 

    Botaniska trädgårdar
    Den liguriska kustvägen erbjuder mycket utöver sol och bad. En tur längs kusten kan med fördel börja i den storslagna Hanbury Botaniska trädgård, nära franska gränsen. Medelhavsväxter samsas med mer exotiska från världens alla hörn längs en drygt fyra kilometer lång promenadväg. På våren är trädgården absolut förtrollande med sitt färgskimmer av träd och växter i full blom.

    Små städer och byar
    Längs kustvägen österut följer många, trevliga städer. Palmernas stad, Bordighera, erbjuder strandliv, kaféer, shopping, det eleganta konstmuseet Palazzo Margherita och utanför staden, den unika kaktusparken Pallanca. Nästa stad utmed kustvägen är San Remo, med flera sekelskiftsvillor och parker värda ett besök, som Villa Ormond och Alfred Nobels sista hem Villa Nobel. För den som inte har tid att lämna kusten för att besöka inlandets små byar kan lyckligtvis ändå prova deras specialiteter på den stora matmarknaden. Här finns också den välsorterade vinbutiken Il Forletto i San Remo.

    Familjär middag
    Nästa obligatoriska stopp är den lilla byn Cervo. En charmig by med små gränder, en ovanligt vacker kyrka och havet rakt nedanför. På restaurang San Giorgio äter du en minnesvärd, ligurisk måltid. Restaurangen drivs av mor och son numera, men det var mormor som en gång startade den. En lyckad kombination av lokala rätter och inspiration från det franska köket har belönat dem med en stjärna i guide Michelin.

    Storstadskontraster
    Provinshuvudstaden Genua är en högst levande hamnstad med historia och nutid ständigt närvarande. Ståtliga palats, konstskatter, Europas största medeltida stadsdel samsas med moderna affärsgator och intensivt hamnarbete. Många liguriska rätter kommer ursprungligen från Genua och de flesta restauranger serverar just lokala specialiteter. En smakupplevelse är att äta på Lupo Antica Trattoria. Där är familjärt och hemtrevligt. På menyn finns färsk fisk, skaldjur och traditionella pastarätter. För trädgårdsentusiasten är det värt att åka lite utanför staden. Väster om Genua finns den botaniska parken Villa Durazzo- Pallavicini och öster Parchi di Nervi. 

    Gammal lyx i Portofino
    Bortom Genua kommer kustens mest uppmärksammade by, Portofino, som ligger i en naturskön vik. Kring dess hamn ligger de idylliska, pastellfärgade husen tätt. Kusten runt omkring har blivit seglarnas eget paradis. I den östligaste delen av Ligurien är landskapet dramatiskt med klippor som stupar ner i havet. Här ligger det populära området Cinque Terre, bestående av fem små byar, klättrandes på de branta klipporna. Området är ett naturreservat med unik natur och bra vandringsleder. Italienarna står själva för det stora antalet turister som varje år besöker den italienska rivieran. Men även många engelsmän, tyskar, skandinaver och amerikaner har hittat hit. Kustens städer och byar är genuina och levande, med historia och tradition som starkt speglar livet i dag.

    Fakta

    Så tar du dig hit: Närmaste direktflyg går till Nice i Frankrike och till Pisa i Toscana. Att bila från Sverige kräver ca två övernattningar.

    Bästa tiden: Vandring och en mer genuin upplevelse av städer och byar görs med fördel i april–juni samt september–oktober. Sol, bad och segling passar bäst i juni, juli och början av september.