Tag: Italien

Apulien – Syditaliens färgklick

Hotell i Apulien

Grön växtlighet, röd jord och klarblått vatten är det tydligaste tecknen på att du är i Apulien. En charmig oexploaterad jordbruksregion med lantliga hotell och rustik mat i södra Italien.

– Vi ville vara lite av pionjärer och satsa på något som var ogjort. Toscana kändes gjort för länge sedan, samma sak med södra Spanien. Därför blev det Apulien, berättar Wenche Östensen från Stockholm.

Tillsammans med sin man Jan Johanson bestämde hon sig för att flytta till Italien och började leta efter en gammal gård som kunde byggas om till hotell. Valet föll på masseria Coccioli – masseria kallas de gamla lantgårdarna i Apulien. Efter köp 2005 och ombyggnad – ”gården var en ruin” – kunde de öppna tre år senare. Läget är strategiskt mitt emellan Lecce och Otranto, där sandstränderna är som vackrast.

Vi hyr cyklar och trampar ner de fyra kilometrarna till havet. Tomt och stilla denna sensommardag i september, då högsäsongen definitivt är över. Vi fortsätter med bilutflykter de kommande dagarna ner till stränder som San Foca och Torre Andrea intill de små Aliminisjöarna. På denna idylliska plats landsteg turkarna och invaderade Italien. Sommaren 1480 kom 150 fartyg med 18 000 soldater, som resulterade i en massavrättning av invånarna i Otranto.

Tre färger dominerar Apulien som ingen annan av Italiens regioner: det gröna landskapet, den röda jorden och som en skarp kontrast det blåa Medelhavet.

Apulien är Italiens största jordbruksregion med produktion av frukt och grönsaker. Det är också det område som producerar mest vin och olivolja i hela Italien.

Överallt ser vi de knotiga relativt höga olivträden som kantas av låga vita stenmurar. Kilometer efter kilometer: en Medelhavsvariant av den svenska granskogen. En idyll, där man bara väntar på att tjuren Ferdinand ska dyka upp och sitta och gosa under ett av de uråldriga träden. Men tjurar liksom betande kor är en ovanlig syn ute på fälten här.

Jorden, särskilt i den södra delen av landskapet som kallas Salento, är järnrik och har en påtaglig brunröd färg. Alla intryck förstärks av det kristallklara blå vattnet kantat av både klippor och vita sandstränder. Apulien har vid sidan av Sardinien Italiens renaste vatten. Förklaringen är enkel: här finns inga stora industrier. De stora städerna är relativt få och har fungerande reningsverk. Regionen saknar stora floder som rinner ut i havet. Utanför den södra delen finns öppet hav ända bort till Albanien och Grekland.

Regionen är över 400 kilometer lång, från den nordliga Garganohalvön med sina vita kalkklippor och byar som Vieste och Peschici ner till udden Santa Maria di Leuca. I den nordliga delen bör man inte missa staden Trani med sin vita romanska katedral. När jag får den omöjliga frågan vilken som är Italiens vackraste kyrka svarar jag alltid katedralen i Trani. Underbart romanskt ren, från 1100-talet, och det unika är läget precis intill havet och en hamnpir. Ingen annan kyrka har någonsin gett mig samma svindlande känsla av renhet och befrielse.

Vi besöker Lecce som utan tvekan är Syditaliens renaste och mest välordnade stad. Den är berömd för sina många barockkyrkor, alla byggda i ljus halmfärgad sandsten som bryts i grannkommuner som Cursi och Melpignano. Byggstilen kallas ”barocco leccese” och finns bara här. Vi ser den ena snirkliga kyrkofasaden efter den andra med en myriad av dekorationer. Kyrkan Santa Croce med ett väldigt rosenfönster överträffar allt och skulle kunna vara gjord av marsipan.

Domkyrkotorget i sin enhetliga barockstil och med den över 70 meter höga kampanilen är ett måste. En piazza som lätt kvalar in på listan över Italiens tio vackraste torg, där den sällan nämns.

Vi avslutar med en brakmiddag hos Le Zie (som betyder fastrarna eller mostrarna, glömde att fråga om släktförhållandena). Du går in i ett vanligt hyreshus och en halvtrappa upp finns två rum och ett kök. Det känns precis som att komma hem till någon. Anna Maria Carmela Perrone leder sedan länge den gastronomiska verksamheten. Vi äter hennes soppa på bondbönor och cikoria, följt av regionens klassiska hemgjorda orecchiette, en liten öronformad pasta med en kryddig broccoliröra, täckt med smakrik ricottaost, och avslutar med lamm.

Det lilla Otranto med bara 5 200 invånare är Apuliens mysigaste stad. För det är faktiskt en stad, med tjocka murar, domkyrka och ett slott. Det senaste berömt för att ha inspirerat Horace Walpole att skriva litteraturhistoriens äldsta riktiga skräckroman, Slottet i Otranto, publicerad 1764.

Det går utmärkt att bada mitt inne i stan. Sällan har jag sett en hamnbassäng lika klar, som ett akvarium. I Otrantos smala gränder finns ett häftigt nattliv. De gamla fästningsvallarna har förvandlats till promenadstråk med vinbarer och raffinerade discopubar. Ett par barer med en trendpotential och en publik som en augustikväll liknar mer Milano eller franska Rivieran än denna idylliska avkrok långt ner på den italienska klacken.

Gallipoli har växt och blivit den stora turistorten. Den som vill ha lugn och ro ska undvika augusti månad. Det grekiska namnet kalè polis betyder ”den vackra staden” och är inte grundlöst. Stadens historiska centrum ligger på en liten separat ö som förbinds av en bred bilbro. Här har de gamla fästningsmurarna rivits och gett plats för breda promenadstråk som numera kallas Rivieran. En varm sommarkväll är det en underbar promenad att gå runt hela ön – det tar en dryg halvtimme – men man stannar gärna för att äta middag på någon av de många små restaurangerna. På ett ställe finns till och med en liten sandstrand – Purità – där det går att bada mitt i stan.

Att Gallipoli har blivit så berömt beror på de många vackra stränderna som ligger i anslutning till staden. Men här finns också flera genuina mindre byar som Galatina och Nardò med vackra kyrkor att se.

I mycket påminner Apulien om 1950-talets Italien med små lokala helgonfester som pågår i byarna, med fyrverkerier och kulörta lyktor som sätts upp utmed huvudgatan Il Corso. Det ser ut som en gammal Federico Fellini-film. Vi hamnar av en slump på en sådan fest i byn Tricase, långt söderut och bara en mil från Apuliens sydligaste punkt Punta Ristola.

Wenche Östensen skrattar när vi är tillbaka vid poolen på hennes hotell och deltar i en gemensam barbecue med övriga gäster.

– Men det är just det som jag tycker om med Apulien. Här finns vanor och butiker kvar som sedan länge har försvunnit i Sverige, och även i Rom. Du kan till exempel hitta en butik som bara säljer knappar. Eller att du i ett vägskäl kan hitta en bonde som tidigt på morgonen har åkt ut med sin lilla flakmoped till åkern och nu står och säljer fänkål.

Regionens rödviner har varit Apuliens stora ambassadörer. För långt innan platsen blev ett populärt resmål hade vi svenskar tagit till oss de kraftiga men mjuka vinerna gjorda på druvorna primitivo och negroamaro. I övriga Italien har utvecklingen inte gått lika snabbt. Fortfarande fnyser många milanesare okunnigt inför Apuliens viner och väljer ett vin från Toscana eller Piemonte som kostar det dubbla.

Ett otal nya vinproducenter har kommit det senaste decenniet. En av dem är Tenute Rubino, där sonen Luigi Rubino har valt att satsa på vinodling. Först som ett komplement till gårdens övriga grödor, men i dag har det blivit en huvudnäring. Rubino har kommit med en rad nyheter som utsökta vita viner, som det tidigare varit svårt att hitta här, trots all fisk som äts vid kusten.

Vi smakar på vinet gjort på den lokala och mycket ovanliga druvan susumaniello. Den ger ett mycket kraftigt vin med en liten jordaktig karaktär. Saturnino faller oss desto mer i smaken och bekräftar utsagan om att Salento är det enda området i Italien som gör bra roséviner. Lagom torrt, aromatiskt och med en klar blåröd färg.

– Det görs uteslutande på negroamaro, men får jäsa på låg temperatur i bara åtta timmar, berättar Luigi Rubino.

Jag blir inte förvånad över att få veta att mer än hälften av fjolårets produktion på 80 000 flaskor har exporterats till Sverige. Saturnino var förra sommarens rosébomb som sålde slut mycket snabbt på Systemet.

Vi åker avslutningsvis till Ostuni, kallad den vita staden. Med sina många vita hus som klamrar sig fast kring en kyrka uppe på berget liknar staden mest ett stycke Grekland. Här hamnar vi i paradiset: Il Frantoio. Namnet betyder att detta en gång var ett antikt presseri för framställning av olivolja.

Bakom en lång allé av cypresser öppnar sig en helt muromgärdad sekelgammal gård som i dag är makarna Armando Balestrazzi och Rosalba Ciannameas livsverk. De köpte stället för 20 år sedan, efter att som de ironiskt uttrycker det ha ”åkt runt hela världen för att hitta rätt ställe”. Allt är kärleksfullt underhållet. Det finns inte ett rum som är likt det andra. Gårdens 72 hektar omfattar stora ekologiska odlingar med oliver och grönsaker, men också intakt macchiavegetation med inslag av ekar och johannesbrödträd.

Ute på den stora gården med naket stjärnvalv njuter vi av Rosalbas mat: gröna bönor med ricotta, fyllda zucchiniblommor, kronärtskockor och ”lampascioni” (en slags vild rödlök) kokta i vin. Efter husets pasta med zucchini och saffran kommer lamm, ett aromatiskt långkok som lagats i lerkruka. Måltiden avslutas med hemgjord rosenlikör.

Det är svårt att tänka sig ett mer romantiskt boende. Gästerna bor som Armando Balestrazzi utrycker det ”direkt på slottet och inte i ett plastannex”. Morgonen därpå visar han oss gårdens arabiska trädgård med citrusfrukter. I gamla tider fanns varken penicillin eller desinficeringsmedel. Citronträdet fyllde denna funktion och var livsviktigt. Därför förseddes också trädgården med skyddande vita murar.

– Under de 500 år som den har funnits har nordanvinden aldrig kommit hit in, säger han och stryker kärleksfullt de gamla knotiga fruktträden.

RESA HIT

Flyg
Apulien har två flygplatser i Brindisi och Bari, där den senare har mer internationell trafik. Det finns inget direktflyg från Sverige.

Tåg
Tågförbindelserna är relativt täta från Rom, men resan tar sex timmar med snabbtåg. Alla lokala buss och tågtransporter finns på www.fseonline.it. Det går att åka tåg till Gallipoli och Otranto.

Bil
Bil krävs för att se regionen ordentligt Vägnätet är väl utbyggt. Motorvägen A14 går från Bologna och hela vägen ner till Taranto.

BOENDE

Albergo Vittoria
Enkelt men mycket välskött hotell i byn Taviano. Ligger sex kilometer från Gallipoli och är under högsäsong ett betydligt lugnare boende.
Piazza San Martino 11, Taviano
+39-0833-91 22 60
Lediga rum & priser
Dubbelrum 60–80 euro

B & B Le Castellane
Bed and breakfast på landet nära Gallipoli och havet. Stället drivs av Alessio Crispino och hans mamma Ada, som är en riktig kycklingmamma som bakar och skämmer bort husets gäster. Öppet från påsk till september, under högsäsong i augusti kan man endast boka hela veckor.
SS 274, km 3,2, Gallipoli
+39-348-284 87 97
www.castellane.it

Hotel & Masseria Coccioli
Svenskägt hotell fyra kilometer från havet. Här finns pool, uthyrning av cyklar till ett symboliskt pris och möjlighet att laga egen mat i tre nya större lägenheter.
Via Giacomo Monticelli, Loc. Torre Rinalda, Lecce
+39-389-182 58 45

Lediga rum & priser
Dubbelrum 75–90 euro

Hotel Regia
Fyrstjärnigt elegant hotell i den lilla staden Trani, precis intill havet och Italiens vackraste katedral.
Piazza Monsignor Addazi 2, Trani
+39-0883-58 44 44
Lediga rum & priser
Dubbelrum 130 euro

Il Frantonio
En gammal muromgärdad gård med ekologiskt jordbruk och olivpress har kärleksfullt renoverats av Rosalba och Armando Balestrazzi. Romantiskt boende och förstklassig mat. En dröm nära den vita staden Ostuni.
SS 16 km 874, Ostuni
+39-0831-33 02 76
www.masseriailfrantoio.it

Masseria Gattamora
En gammal gård som har byggts om till ett elegant och bra hotell. Kreativ och mycket prisvärd restaurang. Pool.
Sportivo n 33, Uggiano la Chiesa
+39-0836-81 79 36
Lediga rum & priser
Dubbelrum 75–115 euro

Palazzo Baldi
Flera palats i den vackra barockstaden Galatina har byggts om till detta eleganta och lite lyxiga hotell.
Corte Baldi 2, Galatina
+39-0836-56 83 45
Lediga rum & priser
Dubbelrum 120–150 euro

RESTAURANGER

A casa tu Martinu
Genuin, lantlig och mycket prisvärd mat. Sommartid äter du utomhus i en stor och vacker trädgård som omges av den gamla gården. Att äta här är ett måste! Boka flera dagar i förväg. Den som också bor här har förtur (dubbelrum 80–100 euro). Stängt måndagar och söndag kväll.
Via Corsica 95, Taviano
+39-0833-91 36 52
acasatumartinu.com

La Campina de Don Paulu
Familjerestaurang sex kilometer från Galatina som drivs av Fabio Colonna och hans hustru Maria Teresa. Förmånlig stor söndagslunch för 20 euro. Stängt måndagar och söndag kväll.
Via Carlo Alberto dalla Chiesa, Cutrofiano, Galatina
+39-0836-21 00 69

Antichi Sapori
Rustik och elegant restaurang med lokala specialiteter nära Castel del Monte. Det är en liten lokal så boka bord i tid. Stängt lördag kväll samt söndagar.
Piazza Sant’Isidoro 12, Montegrosso, Andria
+39-0883-56 95 29

Bolina
Elegant liten fiskrestaurang direkt nere vid havet. Raffinerat kök med gourmetambitioner av Imma Pantaleo. Relativt dyr.
Via Cristoforo Colombo 3, Tricase Porto
+39-0833-77 51 02

Da Pantagruele
Mysig och mycket bra fiskkrog i hamnen i Brindisi. Stängt över lördag lunch och på söndagar.
Salita di Ripalta 1–5, Brindisi
+39-0831-56 06 05

La Corte dei Simonari
Ny restaurang med utomhusveranda tio kilometer från Gallipoli. Endast öppet på kvällar, stängt onsdagar.
Via Giusti 22, San Simone di Sannicola
+39-0833-23 38 72

La Pignata
Pignata är en liten lergryta som används för att koka flera maträtter. Denna restaurang mitt i Otrantos medeltida centrum lagar på detta sätt till husets bläckfisk i en mustig tomatsås. Stängt måndagar.
Corso Garibaldi 7, Otranto
+39-0836-80 42 48

Le Zie
I en liten lägenhet i centrum av Lecce lagas rekorderlig husmanskost under Anna Carmela Perrones rigorösa översyn. Det är som att kliva in i ett privat hem. Som alltid är fullt. Stängt måndagar och söndag kväll.
Via Costadura 19, Lecce
+39-0832-24 51 78

Masseria Melcarne
En gård på landet nära hotell Coccioli. Francesco Leo producerar grönsaker och egen olivolja, och bjuder på riklig och förmånlig middag baserad på egna produkter. Endast öppet kvällstid, stängt tisdagar.
Loc Agro di Surbo, Torre Rinalda, Lecce
+39-0832-36 14 92
masseriamelcarne.it

Osteria degli Spiriti
Ny elegant restaurang som har tagit vara på gamla traditioner. Här får du pittule, friterat bröd, som inledning, potatisbullarna copule, och matiga soppor. Och så turcinieddhi, inälvor från lamm, för den som vågar. Prova också husets efterrätt pasticiotto, bakelser med vaniljkräm och syltade körsbär. Stängt söndag kväll och måndag lunch.
Via Battisti 4, Lecce
+39-0832-24 62 74

Trattoria La Puritate
Denna fiskrestaurang ligger i Gallipolis gamla centrum. Här åt vi antipasti med marinerade räkor, musslor och husets bläckfisksallad, sedan äggpasta med scampi. Stängt onsdagar.
Via Sant’Elia 18, Gallipoli
+39-0833-26 42 05

April 12, 2010
Bland grevar och bossar på Sicilien

Maffian har pressats tillbaka och Sicilien har återigen blivit en ö som sjuder av energi. Peter Loewe bjuds på festbankett i ett adelspalats i Palermo, besöker Italiens vackraste fiskmarknad i Catania och träffar en kontroversiell borgmästare som plötsligt satt den sicilianska landsbygden på kartan.

Text: Peter Loewe Foto: Martin Bogren

Hotell i Sicilien

Palermo har vaknat upp. Kvarteren i centrum kring Piazza Marina strömmar av liv. Uteserveringarna på torget i Olivella och utmed den långa Via Candelai myllrar av ungdomar som till extremt låga priser tar sig en drink, pratar och lyssnar på musik.
Annorlunda var det den första gången jag kom hit på åttiotalet. Gatan Via Roma, där jag tog in på mitt enkla hotell Moderno, vimlade av folk dagtid, då som nu. Från hotellets bakgård och en butik steg en doft av mörkrostat kaffe. Men när jag kom ut från hotellet en kvart över åtta på kvällen var butikerna förseglade av tjocka nerdragna metalljalusier. Jag var den enda människan på hela gatan – alla andra åkte bil.

Långt senare förstod jag orsaken. Palermo var en stad dominerad av maffian och bortglömd av politikerna i Rom. Kriget mellan maffian och den italienska staten blev långt och utdraget. Under ett drygt decennium föll domare, poliser och politiker som käglor en efter en: ordföranden för det regionala parlamentet Piersanti Mattarella mördades i januari 1980, polischefen Emanuele Basile i maj och chefsåklagaren Gaetano Costa i augusti samma år. I april 1982 dödades kommunistpartiets sicilianske ledare Pio La Torre och i september samma år generalen Carlo Alberto Dalla Chiesa som skickats ut av regeringen för att bekämpa maffian. Det tog inte mer än hundra dagar för maffian att eliminera honom. Maffians attacker mot staten fortsatte långt in på nittiotalet och kulminerade 1992 med de internationellt uppmärksammade bombattentaten mot domarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino. Listan kan lätt utökas med flera hundra namn.

Cosa nostra, som den sicilianska maffian kallas, har pressats tillbaka. Den är inte besegrad, men Palermoborna går åter ut i sin vackra unika stad – en gång ökänd för att här fanns hela utbombade kvarter kvar sedan andra världskriget. I dag börjar nyrestaurerade palats och välputsade fasader att bli en ganska vanlig syn.
Pio Mellina, som arbetar vid universitetet, totalrenoverade den vackra lägenheten i sitt palats i centrum. En del av lägenheten har blivit ett museum (www.stanzealgenio.it) som rymmer hans mycket kompletta samling av majolika. Väggarna i ett par rum av lägenheten är nästan helt täckta med 1 200 antika keramikplattor.
Någon har lite skämtsamt sagt att om en västeuropé i dag besöker Palermo kan denne oavsett varifrån han eller hon kommer vara säker på att anfäderna redan har varit här. Alla kulturer och folkslag har här passerat revy: greker, fenicier, kartager, romare, östgoter, bysantiner, araber, normander, fransmän, tyskar, spanjorer och österrikare har alla försökt styra denna stad. Det märkligaste för vår tid är kanske att runt år 1000 levde araber, berber och judar i fred här tillsammans med kristna.

Resultatet är en unikt mixad kulturcocktail, där antika lämningar möter spansk inkvisition. Det gäller att beta av de guldskimrande mosaikerna i Monreale, Antonello da Messinas bebådelse (där betraktaren får ta över ängelns roll!) och så katakomberna, med åtta tusen döda mumifierade Palermobor hängande utmed väggarna eller liggande i öppna kistor. Merparten iförda sina artonhundratalskläder. En lyxbegravning för att de döda skulle förbli hos de levande. En makaber sevärdhet vars motsvarighet inte finns någon annanstans i hela världen.
För den som vill ha något mindre magstarkt finns kejsar Fredriks II (1194–1250) grav i domkyrkan. Han var en stor kulturpersonlighet och kvinnotjusare. Varje morgon, berättar domkaplanen Gino Lo Galbo, kommer en okänd kvinna och lämnar en röd ros framför den mäktiga gravvården i röd porfyr. Där vilar kejsarens kropp tillsammans med kvarlevorna av en annan kung och en okänd kvinna. Krönikörerna har räknat att Fredriks eskapader totalt resulterade i nitton barn som han fick tillsammans med tolv olika kvinnor.
Det går att gödsla med adel på Sicilien. Det kryllar av prinsar, hertigar och markiser. En sympatisk effekt av den ekonomiska krisen är att en del av Palermos rikaste familjer numera har öppnat upp sina palats för privata fester och middagar.
– Ja, det är en ekonomisk fråga för att klara av de många löpande utgifterna, berättar prinsessan Signoretta Licata di Baucina Alliata, när jag får följa med på en elegant bankett arrangerad av Siciliens självständiga parlament.
En brasa sprakar i den öppna eldstaden i vapensalen i detta femtonhundratals palats (www.palazzoalliata.it) som är fyllt av glänsande riddarrustningar utmed väggarna. Festbanketten med ett trettiotal rätter står uppdukad.
Den venetianska ljuskronan i festsalen har en magnetisk effekt på mig, mer än bergen av cassataglass. Med en diameter på minst tre meter är detta världens största sjuttonhundratalskrona med nittionio armar. Det tog ett år att tvätta den, och montera ner och upp kronan bit för bit. I fortsättningen får den förbli smutsig, suckar prinsessan Signoretta.

Inlandet och de små byarna ger ofta en mer autentisk bild av det sicilianska livet. Salemi ligger högt uppe på kammen av en ås ett par mil från kusten och Mazara del Vallo. Det är en vacker plats som turister sällan besöker. Men plötsligt talar hela världen om Salemi, där det bor tolv tusen invånare, men bara några hundra i centrum.
Bakom all uppmärksamheten står Italiens kulturguru Vittorio Sgarbi, en intellektuell konstkritiker från Norditalien som förr eller senare råkar i gräl med alla. Sgarbi valdes sensationellt till borgmästare här förra året och vann stort med en politiskt fri och oberoende lista.
– Till skillnad från Silvio Berlusconi har jag riktigt hår. Sådant går hem, säger han på presskonferensen och drar i sina långa grå testar.
Femtiosexåriga Sgarbi är en person som man älskar eller hatar – jag har nog alltid tillhört den senare kategorin – men på vägen till Damaskus eller Salemi kan mycket hända …
Salemi tillhör Belicedalen, som förstördes svårt av jordbävningen 1968. En del byar som Gibellina förstördes så svårt att de övergavs och nya kåkstäder uppfördes. Domkyrkan i Salemi föll ihop som ett korthus. Där reser sig i dag ett metafysiskt torg med en naken absid och några kolonner skapat av den portugisiske arkitekten Álvaro Siza.
Ett av Sgarbis första initiativ var att försöka väcka staden till liv. Efter jordbävningen har kommunen i dag tusen övergivna hus i centrum som man säljer för en euro, under förutsättning att köparen förbinder sig att restaurera huset. Intressenterna är redan sex tusen från hela världen, kluckar Sgarbi nöjt.
Han presenterar sina medarbetare och kommunalborgarråd. En av dem är Graziano Cecchini, en före detta högerextremist som i dag vill vara en anarkistisk och futuristisk konstnär – mest känd för sin kupp häromåret då han på ett par minuter lyckades färga allt vatten i Trevifontänen i Rom blodrött.
Kommunens kulturansvarige och pr-man är Oliviero Toscani, känd för otaliga tänkvärda och kontroversiella reklamkampanjer på Benetton. Han vill skapa en stark antimaffiakultur genom otaliga produkter som ska säljas under namnet Mafia, som Toscani redan har tagit patent på.
– Konstigt nog var namnet ledigt, säger han.
Sgarbi faller honom i talet och tillägger att inrikesministeriet har sagt nej. Inget vin och konserverade tomater får säljas under märkesbeteckningen Mafia.
– Inrikesministern vill uppenbarligen ha ensamrätt på ordet maffia och behålla det för sig själv, skrattar Sgarbi bullrande.
– Här i Salemi finns ingen maffia. Den enda maffia vi har är vindkraften som förstör vår unika utsikt, säger borgmästaren senare när vi går på en stadstur.
Sgarbi gör en indignerad gest mot de otaliga vindkraftverk som monterats upp och som snurrar vid horisonten. En total galning, tänker jag, där han står och skriker och gestikulerar i den skymmande vinterkvällen.
Veckan därpå läser jag i tidningarna om hur maffian har infiltrerat denna verksamhet och tjänat stora pengar på installationen av vindmöllorna. Sgarbi är så okonventionell en politiker kan bli, men en mycket informerad man.

Fiskmarknad och bakverk i CataniaDenna, kanske min femtonde, resa till Sicilien får en oväntad exotisk inramning. Ön grönskar vintertid. Mandelträden blommar i februari och apelsinerna mognar på fälten. Men i år är det inte som det brukar. Jo, mandel och mimosa blommar vid min ankomst. Dagen därpå kommer regn, störtskurar och åska som pågår i timmar. Marken blir vit av centimeterstora hagel. ”Färsk granita”, skojar busschauffören och refererar till Siciliens berömda malda isglass som är en underbar upplevelse en smäktande varm sommarkväll. Jag förbannar ganska snart mina vänner som rått mig att ta bussen till Catania i stället för tåget. Vi kommer inte särskilt långt på motorvägen A 19. Redan efter ett par mil från kusten och långt innan vi har kommit till staden Enna på nio hundra meters höjd blir det stopp.
Snöstorm i bergen och ett otal långtradare har lagt sig rakt över motorvägens dubbla filer. Det blir tvärstopp i timmar. Till sist får vi åka tillbaka till kusten och köra en rejäl omväg via Messina.
Det står en liten svart elefant nedanför mitt hotellfönster i Catania. Elefanten är gjord av svart lavasten och bär upp en mindre obelisk på torget framför domkyrkan. Vulkanen Etna kastar sin skugga över Catania. Och inte bara sin skugga, eftersom vulkanen har ständiga utbrott. I stadens utkanter syns de stelnade lavaströmmarna som hotat staden flera gånger, framför allt vid utbrottet 1669. Flygplatsen Fontanarossa stängs ibland när vinden ligger på från berget och landningsbanorna täcks med svart aska.

Denna morgon är himlen glasklar och det blåser en bitande nordanvind. Stadens stora helgonfest, där den heliga Agata firats i över en vecka är precis över. Hon levde på 200-talet och var en kristen jungfru. Legenden förtäljer att hon föll offer för kejsar Decius förföljelser och fick sina bröst bortslitna av glödande tänger. Något som stadens konditorier har tagit fasta på. I februari (hon firas den 5 februari) äter man ”minne di Sant’Aita”, små bröstformade bakelser med ricotta och florsocker, täckta med marsipan och ett syltat körsbär som bröstvårta.
Catania har, vid sidan av Venedigs Rialto, Italiens absolut vackraste fiskmarknad i anslutning till domkyrkan. Under de röda parasollerna som skyddar mot Siciliens starka sol säljs meterlång svärdfisk, blodröda medelhavsräkor och kolsvart bläckfisk. En man rensar räkor med flinka fingrar, medan en kollega med tjocka gummihandskar klipper upp sjöborrar och skrapar ur en sked gult kött. Det säljs sedan som färdig pastasås i små burkar. Smaken är ett absolut koncentrat av fisk och Medelhavet. Vid ett sista stånd står en kvinna som fyller och panerar färdiga fiskroulader. De garneras med ärggrön hackad pistagemandel från Bronte, skördad på Etnas sluttningar.
Morgon därpå vid avfärden gnistrar Etna som ett vitt gigantiskt berg. Inte så konstigt eftersom vulkanen är 3 300 meter hög. En av de få platserna i världen där du kan åka skidor och njuta av en magnifik utsikt över Medelhavet.

FAKTA

Ta sig dit
Det enklaste och billigaste sättet att ta sig till Sicilien är att under sommarhalvåret flyga Ryanair från Skavsta direkt till Trapani, och därifrån ta tåg eller buss till Palermo. Två italienska lågprisflyg som flyger direkt på Catania och Palermo är Blu Express (www.blu-express.com) och Wind Jet (www.volawindjet.it). åg från Rom blir i regel dyrare och tar ungefär elva timmar.

PALERMO – boende

Grand Hotel et Des Palmes
Ett klassiskt hotell i centrum. Det förknippas fortfarande med Giuseppe Bonanno, kallad Joe Bananas, som 1957 på detta hotell höll ett stort möte mellan den sicilianska och den amerikanska maffian.
Via Roma 398
+39-091-602 81 11
Dubbelrum 200 euro, men det ges ofta rabatter

Lediga rum & priser

Hotel Letizia
Nära hamnen och kvällslivet vid Piazza Marina ligger detta lilla familjehotell.
Via Bottai 30
+39-091-58 91 10
hotelletizia.com
Dubbelrum 100 euro

Hotel Moderno
Budgethotell mitt i centrum, med enkla och mycket rena rum. Se till att du får ett rum mot gården.
Via Roma 276
+39-091-58 86 83 eller +39-091-58 82 60
Dubbelrum 75 euro

Lediga rum & priser

B&B Le Terrazze
Fantastiskt bed and breakfast-ställe i ett antikt hem med otaliga terrasser och utsikt över domkyrkan.
Via Pietro Novelli 14
+39-091-652 08 66, +39-320-432 85 67
leterrazzebb.it
Dubbelrum 100 euro

Restauranger

Antica Focacceria San Francesco
Vincenzo Conticellos restaurang har legat här sedan 1834 – separat avdelning för den som vill pröva äkta siciliansk fastfood.
Via Paternostro 58
+39-091-32 02 64
afsf.it

Osteria Paradiso
Det finns ingen telefon på denna enkla lunchrestaurang som ligger lite off – ta en taxi, det är värt besväret. Bra fisk och skaldjur. Endast lunch, stängt söndagar.
Via Serradifalco 23

Dal Maestro del Brodo
Ligger intill marknaden Vucciria. Färska råvaror tillagas i ett öppet kök.
Lunch tisdag–söndag, middag fredag–lördag. Boka bord på kvällen.
Via Pannieri 7
+39-091-32 95 23

CATANIA – boende

Hotel Il Principe
Bästa läget på en tyst gata bakom huvudgatan Via Etnea. Vackra ljusa rum med moderna möbler.
Via Alessi 20/26
+39-095-250 03 45
ilprincipehotel.com
Dubbelrum 140–170 euro

Katane Palace
Mysigt hotell ett par kvarter från centrum, men med en stor öppen gård att njuta av och egen bra restaurang, Il Cuciniere.
Via Finocchiaro Aprile 17
+39-095-747 07 02
Dubbelrum 95–120 euro

Lediga rum & priser

B & B Stesicoro
Modernt och fräscht bed and breakfast mitt i centrum. Ingen hiss och lätt buller från gatan, trots dubbla fönster.
Via Neve 7
+ 39-095-31 11 78
Dubbelrum 85 euro

Lediga rum & priser

Hotel Centrale Europa
Budgethotell mitt framför domkyrkan. Se till att du får ett rum relativt högt upp mot det bilfria torget och inte mot gatan.
Via Vittorio Emanuele 167 (Piazza Duomo)
+39-095-31 13 09
Dubbelrum 85 euro

Lediga rum & priser

Restauranger

Osteria Antica Marina
Bra fiskrestaurang i ett hörn av marknaden. Börja med husets smårätter, antipasti. Stängt onsdagar.
Via Pardo 29
+39-095-34 81 97
anticamarina.it

Ambasciata del Mare
Elegant sober fiskrestaurang vid domkyrkan. Boka bord, alltid fullt. Stängt måndagar.
Piazza Duomo 6/7
+39-095-34 10 03
ambasciatadelmare.it

Il Sale Art Cafè
Kreativt och nyskapande kök som noga bevarat de sicilianska rötterna. I ett före detta konstgalleri. Endast kväll, stängt tisdagar.
Via Santa Filomena 10/12
+39-095-31 68 88

Sicilia in Bocca
Inne i stadens gamla försvarsmurar ligger denna matglada restaurang med otaliga grönsaksrätter och även pizza. Boka bord. Stängt måndagar.
Via Dusmet 35
+39-095-250 02 08
siciliainbocca.it

Piazza Federico di Svevia
Trött på att äta fisk? Torget runt Fredrik II:s slott rymmer otaliga enkla serveringar som servar alla möjliga former av grillat kött. Lätt att välja, för allt ligger i regel framme i kyldisken. Välj ett ställe där du hittar plats. Ung publik och otroligt låga priser.

MAZARAAntico Borgo Marinaro
Mazara har Italiens största fiskeflotta. I denna stora lokal finns både fiskförsäljning och en av Italiens bästa fiskrestauranger. Du måste boka bord i förväg, och det är stängt på söndagar.
Lungomazaro Ducezio 30, Mazara del Vallo
+39-0923-93 16 19

July 4, 2009
I Venedigs gränder med Donna Leon

Hotell i Venedig

Donna Leons deckare om den melankoliske kommissarien Guido Brunetti har blivit världsberömda och översatts till tjugotre språk. Själv är hon en riktig venetianare som vet var de bästa kvarterskrogarna, kaféerna och blomsteraffärerna ligger. Här är hennes Venedig.

Ingen modern författare har gjort så mycket för Venedig som Donna Leon. Men trots det får Venedigborna själva aldrig läsa hennes böcker om poliskommissarie Brunetti – i alla fall inte på italienska. Böckerna är inte översatta, och kommer heller aldrig att bli det.
– Då skulle jag aldrig få vara i fred, säger Donna Leon glatt. Jagskulle ständigt bli påhoppad av människor som sa ”hur understår du digatt förolämpa min stad?”. Och det gör jag ju – jag förolämpar staden.
Donna Leon är en snart sextiosjuårig amerikanska, som bott i Venedig imer än tjugo år och som vunnit världsrykte genom sina böcker om GuidoBrunetti. Men trots kritiken i böckerna, skulle hon aldrig komma påtanken att bosätta sig någon annanstans.
– Venedig är en underbart vacker och mänsklig stad, säger hon.

Vi sitter på ett kafé på Piazza Campo SS Giovanni e Paolo, i närhetenav hennes hem. Hon bor i de myllrande kvarteren på motsatta sidan frånturistghettot Piazza San Marco, och att leta sig fram hit har inneburitett intensivt studerande av kartan. Över en bro, till vänster längskanalen, sedan gränden till höger och så till höger igen … det äralltid lika spännande att se om man kan hitta fram till en mötesplats iVenedig.
Donna – hon vill absolut inte bli tilltalad med efternamn – fortsätter att utveckla sina åsikter om staden.
– Bara det att man här måste gå till fots om man ska någonstans. Detinnebär möten. Sådant händer aldrig om man bor i en stad med bilkultur.Här säger man hej till varandra och till sist blir man kanske vänner.

Donna Leon är lärarinna från början. Hur hamnade hon som deckarförfattare i Venedig?
– Jag var lärare i engelska i en rad länder, i England, Schweiz, Iran,Kina, Saudiarabien. Det sistnämnda var det värsta jag varit med om.Några vänner fick mig att flytta till Venedig och jag började undervisapå det amerikanska universitetet här för tjugofem år sedan. Jag gillademina studenter, men under åren gled studenterna, varav de flesta varmilitärer, mer och mer åt höger medan jag drog åt vänster. Så 1996bestämde vi oss för att gå skilda vägar. Då hade jag redan börjat tjänaså mycket pengar på mina böcker att det inte gjorde någonting rentekonomiskt.
Med Guido Brunetti har Donna Leon skapat en av den modernakriminallitteraturens mest minnesvärda personligheter. Han är gift meden kvinna som kommer från finaste delen av den venetianska överklassenoch hennes föräldrar tycker självfallet att hon har gift ner sig. ParetBrunetti har två barn, vars uppväxt vi får följa genom böckerna.Kommissarien själv är en man med stark känsla för rättvisa och som tillsina överordnades fasa inte drar sig för att undersöka och åtala högaämbetsmän. Men Brunetti är också en pragmatiker, som vet att i dettakorruptionens samhälle beskyddar makthavarna varandra. Därför är detomöjligt att komma åt skurkarna i toppen.
– I Italien klarar sig de rika och mäktiga alltid. De hamnar aldrig ifängelse. Och det här vet alla om, och konstaterar cyniskt att det ärså det är, det finns ingenting att göra åt det. Silvio Berlusconi, detfinns ingen skillnad mellan honom och vänstern. De är lika godakålsupare.
Det äts ofta och mycket hos familjen Brunetti, och kommissarien lämnargärna kontoret för att äta de magnifika trerättersluncher som hustruntillagar. Donna säger:
– Italienare visar hur mycket de älskar dig genom att ge dig mat. Minabästa vänner heter Roberta och Franco, och om jag är hemma och inte ärhembjuden till någon annan, så måste jag i efter hand förklara varförjag inte kom hem och åt hos dem. Ibland, när jag kommer från mittsommarhus, som ligger några timmars tågresa bort, får jag smyga hem ochlåta fönsterluckorna vara stängda så att ingen ska se att jag är hemma.

Vi beger oss hem till Donna. Hon bor i en hyrd lägenhet (hon har ägtett hus i Venedig förut, men historien om hennes misslyckade ochdyrbara husaffärer är alldeles för lång och krånglig att gå in på här),som ligger högst uppe i ett hus, består av två etage och har korslagdabjälkar i taket.
– Läste du min bok om den gamla kvinnan som terroriserar omgivningenmed att ha på tv:n högt på nätterna? undrar Donna, och när jag sägerja, pekar hon ut genom fönstret.
– Hon bodde där. Nu har hon avlidit. Hurra.
Den venetianska geografin i Donna Leons böcker är alltid korrekt, men hur det ser ut inne i polishuset har hon hittat på.
– Jag har aldrig varit där. Fast jag har hört att det numera kommerturister dit och ber att få titta in efter det att de har läst minaböcker.
Hon har flera gånger blivit ombedd att skriva en guidebok och en kokbokmed venetiansk mat. Hittills har hon stenhårt vägrat – men så gav honmed sig och har nu skrivit förordet till såväl en kokbok som en bok med”walking tours” baserade på hennes böcker.
– Till kokboken har jag också skrivit essäer, till exempel om hur minmamma alltid skulle göra kalkon till jul och hur hon stekte sönder denså att den blev oätlig.
Som den kunniga Venedigbo hon är, har hon beska åsikter om derestauranger och hotell som de officiella guideböckerna presenterar.
– De är fulla av svepande generaliseringar. Och vad det handlar om ärvilka som betalar bäst. De tio ”topprestaurangerna” i stan är de tiosom betalar bäst. Och hotellägarna måste betala minst 10 000 euro förkomma med i guideböckerna.
Det arrangeras redan nu litterära promenader efter hennes böcker (se detaljer härintill). Hon säger:
– Det har blivit ett oerhört positivt gensvar. Man läser ur böckernaoch de som följer med får se en helt annan sida av staden än denvanliga.
Donna går fram till sin cd-spelare, tar fram en skiva och stoppar in den. Ljuv klassisk musik fyller lägenheten.

– Det är detta som är min verkliga passion. Barockmusik. Jag arbetarmed en barockorkester och varje år spelar vi in en ny skiva. Det är detsom tar upp det mesta av min tid. Jag tjänar inte någonting på det,utan det är bara så att jag skulle kunna göra vad som helst för musik.
Det är inte minst genom musiken som hon mött det översta skikt avVenedigs överklass som ibland förekommer i hennes böcker (dit hör blandannat Brunettis svärföräldrar).
– Jag har blivit inbjuden till tillställningar där de har varit. De ärså … jag tycker inte om människor som vill framstå som förmer än andra.Min egen värld består av människor som arbetar. Men det är underbartatt höra talas om dem, att höra hur de skvallrar om vem som är densenaste av dem som genomgått plastikkirurgi. Och det är fascinerandeatt människor kan bli imponerade av att någons farfarfarsfarsfarsfarvar doge i Venedig på trettonhundratalet. Det handlar om människor sominte ens skulle ha tittat på mig innan jag blev berömd. Numera är jagintressant, eftersom jag är berömd. Men jag är inte intresserad av attträffa dem.
Det där med plastikkirurgi är ett av de teman som finns med i nästa bok, About face, som kommer ut på engelska i april.
– Den är väldigt mörk. Mina tre senaste böcker är de mörkaste jagskrivit. Jag vet egentligen inte varför, eftersom jag älskar att fåmänniskor att skratta. Vi lever i en riktigt otäck och farlig tid. Detenda jag tycker om att komma ihåg är det som är roligt.

FAKTA – i Brunettis spår – DONNA LEONS VENEDIG

Om du vill göra världens mest romantiska stad i Guido Brunettis fotspår är det bara att greppa en detaljerad karta och sätta igång. Här är tips om hur du kan bo som Brunetti, gå i Donna Leons fotspå samt tio ytterligare tips på hotell, restauranger och barer som alla har en central plats i Donna Leons litteratur.

Donna Leon walking tours
Dr Toni Sepeda, litteraturprofessor,erbjuder individuella promenader eller gruppromenader i Brunettisfotspår, från torsdagar till söndagar (inte under juni–augusti).Promenaderna görs upp genom individuell bokning, antingen via e-post(tosepeda@libero.it) eller genom ett brev (Toni Sepeda, Cannaregio 916,1-30131 Venezia, Italien). Sepeda är den enda som Donna Leon själv har sanktionerat som guide till Guido Brunettis Venedig.

Bo som Brunetti
Den som vill bo som Brunetti under en begränsad period kan också hyraen lägenhet i Cannaregiodistriktet. Mera information om detta fås påe-post: gab.zim@virgilio.it.

Gritti Palace Hotel
Klassiskt lyxhotell från 1500-talet med oerhört pampiga rum i traditionell venetiansk maximalistisk stil. Samtliga 91 rum har individuell inredning och hotellet är beläget alldeles intill Grand Canal med fantastisk vy från terassen.
Campo Santa Maria del Giglio, San Marco
+ 39-041-79 46 11
Lediga rum & priser

Dubbelrum från 3 500 kronor

Hotel La Fenice Et Des Artistes
Litet hotell som är känt för sin kreativa och intellektuella publik. 69 rum finns, alla med olika inredning likaså en mysig trädgård som är perfekt att frukost i. Gångavstånd till de centrala delarna av Venedig.
Campiello della Fenice 1936, San Marco
+39-041-523 23 33
Lediga rum & priser

Dubbelrum från 1 600 kronor

Hotel Cipriani
Överdådig resort med trädgård, pool, golf, tennisbanor och traditonell lyx enligt konstens alla regler. Byggdes 1958 och ligger på ön Giudecca, tio minuter från Markusplatsen med båt.
Men smakar det så kostar det – fruktansvärt mycket.
Giudecca 10
+39-041-520 77 44
Lediga rum & priser

Dubbelrum från 9 000 kronor

Do Mori
Brunettis favoritbar är också Venedigs äldsta (öppnade 1462). Här dricker man vin och äter snacks antingen före eller efter en middag. Men var beredd på att stå upp för det finns inga bord.
Calle Do Mori, San Polo 429
+39-041-522 54 01

Osteria alle Testiere
Liten restaurang med endast 24 platser. Kan vara svårt att få bord, men om du lyckas blir det en kväll med skaldjur, pasta och något av de 90 viner som alla kan beställas på halvflaska.
Calle del Mondo Novo, 5801 Castello
+39-041-522 72 20
osterialletestiere.it

Osteria da Fiore
Riktig finkrog med Michelinstjärna och hög prislapp. En av Venedigs bästa restauranger enligt Brunetti.
Calle del Scaleter, San Polo 2202
+39-041-721 308
dafiore.net

Due Colonne
Turister och Venedigbor möts på uteserveringen till denna populära pizzeria som ofta även frekventeras av Brunetti som bor i området.
Campo Sant”Agostin 2343, San Polo
+39-041-524 06 85

Rosa Salva
Stanna till hos familjen Rosa Salva för glass kakor eller fantastiskt kaffe. Ermenegildo driver tillsammans med sina söner Antonio och Enrico detta framgångsrika cateringföretag som är omåttligt populärt i Venedig.
Ponte Ferai 951, San Marco
+39-041-521 05 44
rosasalva.it

Gelateria Paolin
Precis som namnet antyder är den här baren bäst lämpad för glass. Eller möjligtvis frukost ute i solskenet. Brunetti stannar till här för kaffe.
Campo Santo Stefano, San Marco 2962
+39-041-522 55 76

Osteria Il Milion
Mysig krog vid ett litet torg intill Rialtobron. Il Milion är döpt efter en bok av Marco Polo och lokalen är över 300 år gammal. Bra mat till oerhört modesta priser.
Corte 1 Al Milion, 5841 San Giovani Gristosomo
+39-041-522 93 02
ilmilion.com

June 5, 2009
7 frestelser i Modena

Hotell i Modena

Modenas stora söner Enzo Ferrari och Luciano Pavarotti har placerat staden i de internationella sammanhangen. Efter deras sorti lever stadens världsrykte vidare tack vare unika råvaror och maträtter. RES expert i Italien, Peter Loewe, tipsar om sju av stadens frestelser.

I. Borlenghi, crescentine eller tigelle

När kyparen börjar räkna upp specialiteterna, den ena mer kaloridrypande än den andra, händer det i det moderiktiga Milano numera alltid samma sak: ”Io sono a dieta” utbrister en av de trådsmala modellerna vid bordet och får medhåll av arkitekteter, fotografer och reklamagenter. En gemensam insats görs för att hitta en carpaccio eller en fettfri sallad på menyn. En sak är säker. Frasen ”jag håller diet” fälls aldrig vid matbordet i Modena. Vi är mitt i den välmående regionen Emilien. Här benämns regionens största stad Bologna ”la grassa, (den feta). Modena går inte av för mindre. Här finns en kärlek till maten och ett sätt att umgås kring bordet som ingen annanstans i Italien. Äggpasta i syndigt feta såser är här en självklarhet, följd av en tallrik kokt kött, bollito misto, givetvis med grön sås och senapsmarinerad frukt, mostarda di Cremona. På landsbygden lever böndernas enkla matvanor kvar. Flera har importerats även till stan som trendig streetfood, även om modeneserna givetvis inte äter ute på gatan. Denna mattradition lämpar sig bäst för de kalla vintermånaderna, då kylan och ofta en drypande fukt lägger sig över Modena.

Kärt barn har många namn och crescentine, tigelle eller gnocco fritto är alla tre ett slags plättar som sväller under gräddningen. Tigelle, som är en modenesisk specialitet, görs i en lagg som är ett mellanting av ett våffeljärn och en svensk plättlagg. Ut kommer mjuka runda små bröd som delas på mitten. Crescentine eller gnocco fritto som de heter i Bologna görs av kavlad deg som skärs i fyrkanter. I frityrgrytan växer degbitarna till stora svällande kuddar som kommer på bordet rykande varma. Alla tre serveras med kallskurna charkuterier och den krämliknande nästan rinnande mjukosten squaquerone (uttalas: skvakverone, inte lika svårt som det ser ut!).

En kväll tar goda vänner oss med på restaurangen La Rola och en ny värld öppnar sig: borlenghi. Denna mycket lokala specialitet som härstammar från de små bergskommunerna uppe i de emilianska Apenninerna visar sig vara florstunna crêpes. Redan i entrén står Nerina Lombardi och gräddar borlenghi i en särskild panna med låga kanter, rola, som gett lokalen dess namn. In på bordet kommer ett jättelikt fat blandat med borlenghi och tigelle. De äts huvudsakligen med cunza, som inte är något annat än ister som hackats och rörts med vitlök och rosmarin. Det smälter på de varma bröden som också förses med rikligt med riven parmesan. För säkerhets skull får vi också ett fat med charkuterier: salami, mortadella, culatello och ciccioli. De sista är ett slags bruna chips som görs på skuren fläsksvål som långsamt får torka i ugnen. Alltsammans bekräftar utsagan att det finns fler svin i Emilien än människor. Och långt ifrån alla grisar slutar sin tillvaro som en fin och exklusiv parmaskinka.

II. Stadens dyraste droppar

Små sirapstjocka svartbruna droppar tränger fram ur de otäta sekelgamla träfaten. Leonardo Giacobazzi närmar sig med allvar och respekt, som om han var på väg in i en kyrka. Här finns en unik familjetradition. På faten mognar familjens prisbelönade balsamvinäger. De äldsta faten är bundna med vidjor och över tvåhundrafemtio år gamla.
– I en vinägerkällare som är över hundra år kan man lugnt påstå att en procent av det som finns i faten har varit med från starten, säger Leonardo Giacobazzi.

Vi är alla klädda som livsmedelsarbetare i vita engångsrockar. Vi måste också ha hårnät och skoskydd när vi går in i vad som allmänt kallas cantina (källare). Hos familjen Giacobazzi utanför Modena är det i stället den översta våningen i den anrika Villa Emma som gjorts om till vinägervind. Här finns nära tusen fat med vinäger. Faten står uppställda i långa rader, något som på fackspråk kallas för batterier. Leonardo förklarar den komplicerade produktionen. De vita druvorna som skördas måste ha hög sockerhalt. Av de pressade druvorna kokas en tjock must. Redan här dunstar två tredjedelar av all vätska bort.

Faten som vinägern mognar på är olika stora. Varje fat är försett med ett tio centimeter stort hål täckt med en liten duk. En gång om året buteljerar man den färdiga vinägern. Ur det sista och minsta fatet kan man då hälla av en liter färdig vinäger. Därefter fyller man på stegvis från tunna till tunna i omvänd ordning upp till det största fatet, vilket i sin tur fylls på med årets nya vinäger. Leonardo Giacobazzi hämtar en lång pipett med vilken han suger upp ett prov. Han häller upp det i ett litet glas och doftar. Ansiktet strålar av lycka:
– Balsamvinäger är mycket mer komplext än vin och innehåller över fem hundra olika smakkomponenter. Doften har inslag av plommon, tamarind och lakrits.

Familjens extralagrade vinäger är tjugofem år gammal och har beteckningen aceto balsamico tradizionale di Modena stravecchio. Den ringlar man inte rikligt över en sallad. Vinägern säljs på små glasflaskor med droppipett. En deciliter kostar 1 400 kronor. Inte för inte kallas balsamvinägern för Modenas svarta guld. Att göra vinäger är en adlig tradition. Bönderna som ständigt flyttade precis som svenska statare kunde omöjligt starta upp en vinägerkällare. Traditionen bjöd att när en son föddes i familjen skulle fadern starta upp ett batteri. När sonen var myndig eller giftasvuxen var också hans vinäger färdig.
– Mycket kring balsamvinäger är hemligt. Du hittar aldrig recept eller beskrivningar av tillverkningen i några arkiv. Det skulle ha varit meningslöst. I Modena har alla varit övertygade om att just de tillverkar den bästa vinägern. Varför nerteckna ett recept om man på förhand vet att andra inte är kapabla eller har de rätta ingredienserna?

Dessa unika droppar avnjuts bäst med milda neutrala rätter. Bäst är kanske att bara droppa vinägern över en lagrad ost, en omelett eller krämig vaniljglass. Eller något så hädiskt som på varma pommes frites! Leonardo Giacobazzi har sin egen favorit: jordgubbar. Och så levererar han receptet: skär jordgubbarna i bitar, tillsätt två matskedar socker och två matskedar vinäger. Blanda och låt stå i kylen fyra timmar.
– Doften från jordgubbar och balsamvinäger är något fullständigt unikt och era gäster kommer garanterat tillbaka.

Läs mer om balsamvinäger:
www.balsamico.it

III. Den röde Enzo

I Emilien är steget från gastronomiska njutningar till att köra en lyxbil inte längre än från huvudrätt till dessert. I Modena är märket framför alla andra Ferrari. Den svarta hästen som stegrar sig mot en gul botten har blivit en världssymbol som har behållit sina modenesiska rötter. Enzo Ferrari var mannen som mer än någon annan placerade Modena i de stora internationella sammanhangen. I Italien gick han under namnet ”il drago”, draken, för en närmast bokstavlig förmåga att spruta eld, när testförare och mekaniker inte lydde hans order på banan. I hela sitt liv förflyttade han sig nästan bara mellan Modena och Ferraris fabrik och testbana i Maranello en mil från staden. Sista gången Enzo Ferrari åkte till Rom var 1935, trots att han levde ända fram till 1989. Såväl premiärministrar som filmstjärnor och alldeles vanliga finansvalpar tvingades åka till Modena om de ville träffa Ferrari. Till och med påven Johannes Paulus II besökte Modena 1988 och ställde oväntat undan sin vita jeep och klev upp i den röda Ferrarin för ett heligt ärevarv på testbanan. För en Ferrari är alltid röd, åtminstone i det kollektiva medvetandet. Fortfarande är hälften av alla de bilar som lämnar fabriken i Maranello blänkande tomatröda. Ferrariklubbarna i Modena är många, både för bilägare och formel 1-supportrar. Enrico Benini är ordförande i stadens största klubb. Den enda som får bära Enzo Ferraris namn. Han älskar Ferraribilar mer än sin egen mamma. En kärlek som är kompromisslös. Därför, förklarar han, säljer han inte bilar, utan juveler. En bra inkomstkälla om man sedan ska samla bilar.Enrico Benini köpte sin första Ferrari 250 GTE när han var tjugosex år. Sedan dess har lyxbilarna varit många och av otaliga märken. Varje bil har sin egen doft.
– Jag kan känna igen en bil på lukten, hävdar han och påpekar att en Jaguar luktar likadant i dag, trots att Ford tagit över ägandet.

Hur luktar då en Jaguar? frågar jag nyfiken.
– Det är som doften av en vacker kvinna innan hon har klätt av sig.
Och en Ferrari?
– Det är som en tiger. Doften av ett vilt djur. Doften från motorn och dess olja känns in i bilen. Det är som parfym. Jag tycker om bilar, men inte för att ordna sammankomster bland samlare, utan för att köra dem, säger Enrico Bennini, femtiotre år, som tveklöst är en klockren playboy från Modena.

Läs mer om Ferrari:
www.ferrariworld.com

IV. La sfoglina Laura

Den gyllengula degen formar sig lydigt och snällt under den meterlånga kaveln. Laura Galli Morandi mjölar symboliskt någon enstaka gång på bordet, men det behövs givetvis inte. Degen fastnar aldrig. För att göra god äggpasta måste man arbeta degen mycket, påpekar hon. Receptet innehåller inga konstigheter, bara ett hekto mjöl för varje ägg. Hon tillsätter varken olja, vatten eller salt.
– Om man använder pastamaskin måste man ha i mer mjöl för att få en fastare deg.

Kommentaren är teoretisk och riktad till oss amatörer i köket. Ingen pastamaskin kommer in i Laura Gallis rike. Hon är en del av en tradition som är på väg att försvinna. Den som kavlar pasta i Emilien kallas för sfoglina (bokstaven a indikerar femininum, inga manliga kockar ägnar sig åt detta) efter den utkavlade degen, la sfoglia. När degen är så tunn att man kan läsa en tidning igenom den är den färdig. Laura Galli skär snabbt ut fyrkanter, klickar på fyllning med skinka och mortadella. Med flinka fingrar viker hon ihop varje fyrkant till en triangel som hon sedan snurrar ihop kring sitt lillfinger och vips är en tortellino skapad. Hon fortsätter och skär till större tortelloni med ost- och spenatfyllning, lasagne och tagliatelle av en något tjockare deg.

Utmed arkaderna på Via Farini ligger familjens matbutik och den lilla restaurangen med plats för bara tjugofyra gäster. Det räckte för att få en stjärna i Guide Michelin. Bägge lokalerna heter Giusti, efter grundaren Giovanni Francesco Giusti, vars namn återfinns inskrivet år 1605 i Modenas handelsregister som ”hackare av fläskkött och ister”. I den i dag vackra lilla butiken stoppades det korv redan för fyra hundra år sedan. För att vara stjärnkock har Laura Galli en ovanlig bakgrund som kontorist. Först arbetade hon på ett bilföretag och sedan på bank innan hennes man Adriano (”Nano”) tog över Giusti i början av åttiotalet. Matlagning har hon lärt sig av sin mamma Antonietta och av sin svärmor Azzurra. I dag är hon en sfoglina med auktoritet och japansk tv kommer för att filma henne med kaveln i högsta hugg. Att kavla pasta för hand är ett hantverk på utdöende.
– Det finns inte längre någon som har tålamod att lära ut detta och ingen som har tid att lära sig hur man gör. Min dotter Cecilia har inte min erfarenhet, men klarar sig bra om jag måste vara borta en dag.
Pastan gjord i maskin smakar väl lika bra den? inflikar jag som en försiktig provokation.
– Jo, den blir god, men med maskin blir pastan slätare. Med kavel mer porös. Det gör inte så mycket med tortellini, men tagliatelle som ska ätas med en mustig köttragu blir inte lika bra. Såsen stannar kvar bättre på en porös yta, säger hon.

Vi fortsätter diskussionen kring en rad andra viktiga gastronomiska trivialiteter som i Modena aldrig lämnas åt slumpen.

V. Vår dagliga parmesan giv oss i dag

Trehundrasextiofem dagar om året produceras det parmesan. Kossor är lyckligt ovetande om julafton, nyår och semester. Mjölken leveras dagligen till det lilla kooperativa mejeriet Santa Rita i bergskommunen Serramazzoni ovanför Modena. Till skillnad från den enklare hårdosten grana får man vid framställning av parmesan, eller parmigiano reggiano som osten heter på italienska, inte spara söndagens mjölk för att göra ost först dagen därpå.Totalt har tre tusen liter mjölk levererats till mejeriet denna morgon och blandas nu med en lika stor mängd avskummad kvällsmjölk. Romano Fantini och hans hustru Vilma turas om att röra i de väldiga kopparkittlarna efter det att löpe har tillsatts och mjölken börjar koagulera. Varje kittel rymmer elva hundra liter mjölk. Det räcker till två ostar med en färdig vikt på mellan trettiofem och fyrtio kilo. För att framställa ett enda kilo parmesan går det åt femton liter mjölk. När ystningen är avslutad tar Romano en stor brödspade som han kör ner i botten på kitteln. Med ett par raska knyckar lyckas han få upp hela ostmassan på spaden, medan hustrun Vilma snabbt trär en duk under ostmassan. De två är exakt synkade i sina rörelser och jobbar under tystnad.
– Det är ett tungt arbete och man har ständigt ont i ryggen, säger Vilma och påpekar att ostmassan innan den delas i två bitar väger över hundra kilo.

Att göra parmesan är ett arbete som aldrig tar slut. När dagens arbete är klart, ska alla kittlar och kar skuras och göras rena till nästa dag. Parmesanosten ska lagras i minst arton månader. En del ostar lagras så länge som tre år. Varje månad måste ostarna vändas och putsas för att de inte ska mögla. Romano Fantini kontrollerar ostens smak genom att borra ett litet hål och ta ut ett smakprov. Han slår också med en liten hammare på osten för att kolla att den inte har inre håligheter. När jag frågar hur semestern ser ut skrattar de bägge två.
– Det har vi inte haft på tio år.

Trots att de jobbar i ett kooperativ finns inget organiserat avbytarsystem. Ibland får sonen Tiziano rycka in som extra arbetskraft. Men en lyx som att åka bort tillsammans förblir en overklig dröm, betonar Vilma Fantini.

Läs mer om mejerikooperativet Santa Rita:
www.caseificiosantarita.com

VI. Av valnötsträdet

Efter den stora måltiden kommer flaskan med ”nocino” på bordet. Denna lokala valnötslikör är en total njutning och en av Modenas gastronomiska höjdpunkter som rundar av en middag. Till skillnad från balsamvinägern som de senaste tjugo åren har erövrat hela världen, är nocino fortfarande en mycket okänd specialitet som man bara hittar inom en radie av tre, fyra mil från Modena. Ingen nocino i Rom och ännu mindre i det trendiga Milano.
– Var och en gör sin egen nocino hemma efter eget recept, berättar Alessandro Ballerini.

Till vardags kontrollerar han motorer på bilföretaget Maserati i Modena. Men så fort han har en ledig stund ägnar han den åt sin trädgård, där han odlar sallad, tomater, hallon och vinbär. Efter att ha fått inspiration och råd av kollegor bestämde han sig för tio år sedan för att prova att göra egen nocino. På taket till trädgårdsskjulet har han under hela sommaren en stor damejeanne stående med färska valnötter. De ska enligt traditionen skäras av trädet på johannesnatten (det vi kallar midsommar), då vädret i Modena är varmt och fuktigt. På så vis får de färska valnötterna del av daggen, la guazza. En dagg som enligt gammal folktro anses vara undergörande: pojkar får lockigt hår och flickor blir förälskade, medan de gamla som står och pratar på torget långt in på kvällarna blir av med sin reumatism, berättar Alessandro Ballerini. De färska gröna valnötterna, där själva kärnan ännu inte har växt till den hårda nöt vi knäcker till jul, skärs i klyftor. Alessandro tillsätter bara socker och ren nittiofemprocentig sprit, andra däremot kryddar sin nocino försiktigt med kanel och hela nejlikor.
Damejeannen skall stå utomhus så att den får så mycket sol och värme att allt socker löses upp. Minst varannan dag måste han röra i blandningen. I oktober, då dagarna blir kortare, tar han in damejeannen som får stå någon månad innan likören filtreras och hälls på flaska.

Italienarna dricker i regel en digestivo efter middagen, som ska hjälpa till med att smälta ett gigantiskt pastaberg och en stek. Likören är ofta mycket bitter. Ett praktexempel är Fernet Branca som antagligen kan användas i avloppet som en propplösare. Nocino däremot är som ett milt elixir. På artonhundratalet såldes det på apoteken i Modena och Bologna som vitamindryck.
– Det är ett sällskapsvin att njuta av efter maten, som ett dessertvin fast kraftigare och med större smak, säger Alessandro Ballerini.

I byn Spilamberto finns en valnötsordern som slår vakt om att ingen fuskar med denna specialitet. Två gånger om året festar de: på johannesnatten då de färska valnötterna skördas och på alla hjärtans dag, då årets bästa nocino prisbelönas. För Nocino tas på stort allvar i Modena. En italiensk specialitet som världen ännu inte har upptäckt.

Läs mer om valnötsordern i Modena:
www.ordinedelnocinomodenese.it

VII. Albinelli mitt i centrum

Vi står på balkongen och tittar ner på borggården i det stora hertigpalatset. Gården är full av tvåhundrafemtio dansare i frack och artonhundratalskrinoliner som nu sveper fram i tidstypiska kontradanser som kadrilj. I palatset, som i dag rymmer Modenas militära akademi, pågår denna sommarkväll en bal till minne av stadens härskare, hertig Francesco IV av släkten Habsburg-Este.Dansläraren som dammat av dessa historiska danser heter Fabio Mollica och kommer från Sicilien. Han påpekar att Modena är en fantastisk stad att leva i. Stadens invånare har enligt honom framför allt en viktig egenskap:
– De är bra på att organisera sitt arbete och har därför också mycket tid över till att njuta av livet.

Tidigare har Modena inte varit särskilt intresserat av sin historia. Nu försöker man sticka ut och betona att Modena faktiskt har varit en huvudstad i ett hertigdöme. 1598 tvingades den rika familjen Este lämna över staden Ferrara till påven och kyrkostaten och flyttade i stället till Modena. Det gamla Modena domineras av smala gator kantade av långa arkader och små torg med barer och utomhuskaféer. I centrum står den vackra romanska domkyrkan med sitt vita spetsiga klocktorn, La Ghirlandina, som är stadens främsta kännetecken.
Man äter bra i Modena. Numera. Förr fanns, precis som i Neapel, en viss misstro mot att gå på restaurang. Vetskapen om att ingenting är som den hemlagade pastan med familjerecept på såser och gratänger gjorde att ingen modenes gick ut och åt frivilligt om han eller hon kunde äta hemma.

På Via Albinelli i centrum ligger stadens nyrenoverade matmarknad, där man till skillnad från många andra städer pietetsfullt bevarat den vackra nu grönmålade järnkonstruktionen med glastak från trettiotalet. Hos Luisa och Ivan Bellei trängs riven parmesan med högar av äggpasta och hackad parmaskinka redo att bli en lyxragu. Här finns pinfärsk fisk och skaldjur, trots att havet är långt borta. Slättlandet här ger Italiens största produktion av frukt: persikor, aprikoser, päron och vindruvor. Körsbären har en särställning på denna marknad på försommaren. Om man i Rom kan köpa ciliegie hittar man i Modena minst åtta olika sorter, där ljusgula duroni (bigarråer) hör till de bästa liksom körsbären från den vackra byn Vignola. Där roar sig en och annan gastronom med att blanda ett koncentrat av mogna körsbär i sin balsamvinäger. Nej, jag tänker inte tala om hur det smakar på en brylépudding som också innehåller rikligt med parmesan. Det får ni ta reda på själva i Modena.

May 12, 2008