Varför välja om man inte måste? På en veckas kryssning i Atlanten går det att besöka fyra Kanarieöar utan att behöva packa om väskan. Ja, vi hann faktiskt med Madeira också.

Text: David Grudd
Foto: Elinor Wermeling

Fuerteventura är formad som ett kycklingben och även till det yttre påminner hon om ett sådant. Som ett knaprigt skinn – aningen vidbränt på vissa ställen, toppat med något grönt på andra – breder det karga, ökenliknande landskapet ut sig framför oss. Namnet Fuerteventura betyder stark vind och det krävs inga högskolepoäng i geologi för att räkna ut varför. Här har erosionen gått fram utan vidare pardon och skapat en dramatisk terräng som får tankarna att spreta åt olika håll.

Vid kusten har de vilda vågorna varit vinden behjälplig med formgivningen. Tillsammans har de bildat fängslande klippbranter av en sort som man snarare förväntar sig att finna betydligt högre upp i Atlanten. Och inne på land – där avrundade berg höjer sig ur den stilla sanden – krävs faktiskt utomjordiska jämförelser för att göra Fuerteventura rättvisa. Det menar åtminstone José, den trygge man som med stadig hand och på obruten engelska lotsar oss runt på den norra delen av ön i sin ålderstigna, men alltjämt pigga jeep.
– Mars. När sanden blir röd om somrarna ser hon ut som planeten Mars, säger han med ett tonfall som övertygar oss om att han själv varit där uppe och jämfört.

Som turistguide är José en del av öns viktigaste industri nuförtiden. Jordbruket har fått ge vika för besöksnäringen och här och var ser vi bevis som vittnar om dess förfall – luggslitna redskap som i bästa fall hamnar på museum, men mer troligt bara tynar bort utan att någon tar notis om saken.  Övergivna åkerplättar som lagts i träda på obestämd framtid.
– Men söderut på ön, där är det vanligare med jordbruk, berättar José. Och det finns fortfarande fler getter än människor på Fuerteventura.
Själv ser jag inte en enda get under rundturen, men när Josés myndiga blick reflekteras i backspegeln hör jag ändå ett svagt bräkande någonstans långt bak i huvudet.
– Jag flyttade hit för 15 år sedan, fortsätter vår guide. Från livliga Gran Canaria hit till lugna Fuerteventura. Det tog lite tid att anpassa sig, men i dag trivs jag bra. Det finns en Kanarieö för alla människor, men det är inte du själv som bestämmer. Det är ön som väljer dig och nu har Fuerteventura valt mig.

Att kontrasten mellan Fuerteventura och Gran Canaria är stor skriver jag under på. Den senare ön lämnade vi med båt under gårdagskvällen och på morgonkvisten anlände vi så till den förstnämnda. Från Las Palmas, en stad i ordets rätta bemärkelse, till Puerto del Rosario som så här sent under hösten kan liknas vid en enda lång siesta. Från uppklädda kontorsarbetare på välfyllda nattpromenader till surfentusiaster och helt vanliga hippies på sömniga strandstråk.

Vi har rest ut hit till Atlanten med dubbla uppdrag: dels för att ta reda på vad det är som lockar med kryssningar, dels för att finna vilken Kanarieö som passar oss bäst – vilken som ”väljer oss”. Vi är debutanter både när det kommer till destinationerna och till reseformen som sådan, och mellan oss och svaren hopar sig förstås en hel radda av fördomar. Om blåhåriga damer och en instängd tillvaro ombord. Om exploaterade charterorter i land. Ett vackert och stillsamt Fuerteventura har dock öppnat våra sinnen, gårdagskvällen i Las Palmas genuina nattvimmel likaså och hög tid att kliva på båten igen för att se efter hur väl våra förutfattade meningar rimmar med livet ombord. Finns det något att göra? Är det så snobbigt som vissa påstår? Och hur dramatiskt sänker vi egentligen medelåldern när vi kliver på?

– Fifty-eight. Five, eight.
För några timmar sedan satt vi bredvid varandra i en jeep, jag och Alessandro. Då berättade han om sina framtidsplaner, att han inte tänker flytta hem till Lombardiet när han slutligen mönstrar av för gott utan i stället slå sig ner på Kanarieöarna. För vädrets skull. Nu lyser en annan sol på honom. Som ansvarig för bingon ombord är MSC Armonias klanderfritt klädde kryssningsdirektör i händelsernas centrum den här aftonen och han sköter sitt uppdrag med största möjliga stringens. Vi nickar hövligt när vi passerar förbi på vägen till middagen.

Det går förstås att fritt välja bland skeppets många restauranger, men till samtliga middagar ombord har alla sällskap ett eget bord avsatt om man vill slippa väntetider eller bara känner för lite rutiner på resan. Vårt bord återfinns i den italienskinspirerande restaurangen i fören och det första besöket ger oss ingen anledning att klaga. Femrättersmenyn byts från dag till dag och så länge man håller sig inom standardpaketets ramar för dryck tillkommer inga extra kostnader till priset för själva kryssningen. Maten smakar bra och slår mig inte som särskilt onyttig, men fem rätter är ändå fem rätter, en flaska vin är en flaska vin och vi börjar så smått att förstå den brittiska undersökning som häromåret slog fast att en genomsnittlig kryssningspassagerare går upp ett halvt kilo om dagen under resan.

Mätta, belåtna och inte minst trötta efter en lång dag återvänder vi så till respektive hytt. Redan under den första dagen blir jag svårt fäst vid min – i den stora sängen, de generösa utrymmena och framför allt det faktum att jag drog vinstlotten i balkonglotteriet. I en veckas tid får jag nu stoltsera med en utsikt som slår det mesta. Allt som allt är hytten ungefär så långt ifrån en klaustrofobisk östersjöcell man kan komma.

Lätt kommet, lätt förgånget gäller inte för 500 gram kroppsvikt som tillförskansats under en dag till havs. Åtminstone inte att döma av de plågade anletena i gymmet högst upp på skeppet. Jag ska inte säga att jag är en av dem som gör något åt saken för då ljuger jag, men att döma av uppslutningen i träningslokalen är det fler än jag som har läst den brittiska studien. Vi har angjort en ny hamn, men den här gången är det inte någon Kanarieö som väntar oss utan en något nordligare granne. Alla kryssningsfartyg värda namnet i den här delen av världen lägger någon gång under rutten till vid staden Funchal på portugisiska Madeira och Armonia är inget undantag.

Ibland är det en överraskning i sig att inte bli förvånad. Så känns det i vart fall när vi går i land. Precis som ryktet säger växer det så knakar här i Atlantens egen trädgård och palmer, buskar och blommor tycks trivas minst lika bra som brittiska och tyska turister. Funchals planlösning är säregen. Staden börjar uppe på ett berg, slutar nere i hamnen och för att särskåda denna diagonala historia tar vi oss först upp på toppen med hjälp av linbanan.

Hundarna skäller i kör från sina inhägnade tomter i den upphöjda stadsdelen Monte. Efter en smått hisnande linbanefärd vandrar vi nu nedför berget längs med utkanten av Jardim Botânico. En idé så djärv som någon att anlägga en trädgård i detta grönskande paradis, men den välskötta parken lyckas faktiskt med konststycket att sticka ut från mängden. Då och då på vår strapats blir vi omkörda av stadens typiska fortskaffningsmedel, carros do cesto, korgslädar som rattas nedför branterna av två vitklädda män i hatt som springer vid sidorna om den och som med varsitt rep bromsar och svänger när så behövs.

Vi ångrar snart att vi valde apostlahästarna. Våra lågskor är nämligen sämsta möjliga fotbeklädnad här i Madeiras branta sluttningar och trippandet på framfötterna sätter sina tydliga spår. Portvinstå är ett begrepp jag kände till sedan tidigare, men madeirasula ett helt nytt åtminstone för mig. Med vad som känns som en ordentlig blåsansamling strax nedanför tårna når vi till slut fram till slädarnas ändstation, ett litet torg med en bar och ett par souvenirbutiker.

Vad som slår en med Madeira förutom all grönska är det städade intrycket. Bortsett från vissa sjabbiga delar av hamnområdet verkar ön vara rena undret av renlighet. Här på slädstationen är till och med herrtoaletten en sanitär sensation. Efter den fascinerande upptäckten slår jag mig ner i baren och börjar att fundera på om backarna i Funchal lagt grunden till Cristiano Ronaldos fenomenala fysik. Han är född här och helt otänkbart är det åtminstone inte. En kort stund senare beslutar vi oss för att fortsätta ner till Funchals stadskärna. Med taxi.

En tallrik sardiner i Gamla stan avslutar vårt besök på Madeira. Dag har blivit kväll och uteserveringen på Rua Latino Coelho börjar så smått att fyllas på med folk. Från hörnet intill ingången brottas en begränsad, men entusiastisk trubadur med en svårflörtad publik. Att vi, som enda gäster, artigt applåderar efter låtarna får konsekvensen att han slår sig ned vid vårt bord när hans repertoar tagit slut.

Upphetsad efter vad som tydligen varit veckans mest lyckade spelning visar han oss sin Facebooksida och blir om möjligt än mer begeistrad när vi pekar på båten som så småningom ska ta oss vidare på vår resa. Det är hans stora dröm att någon gång få spela på ett kryssningsfartyg och kanske kan vi lämna hans visitkort till någon i personalen. Vi lovar att göra vårt bästa och när vi slutligen lämnar haket vinkar han ivrigt av oss.
– Ni kommer aldrig att kunna lyssna på Nirvana igen utan att tänka på mina versioner, ropar han upprymt efter oss.

Vi tar det som ett hot när vi sakta vandrar bort i Funchalmörkret. Staden är alltjämt vaken, det syns klart och tydligt på den närmast överdrivna belysningen som strålar upp i natten. Tur att man inte betalar öns elräkning, tänker vi och svänger av mot fartyget. Uppför en av de brantaste backarna trampar en dåre på Madeiras enda cykel.

Ny dag, ny ö, och lilla La Palma välkomnar oss med sina färgglada balkonger. Vi vandrar längs en yrvaken strandpromenad och när vi sedan viker av, upp mot hamnstadens inre, möts vi av en överraskande syn. Vid den gamla stadskärnans utkant står en kopia av Columbus flaggskepp Santa Maria parkerad mitt i morgontrafiken.
– Maria, rättas jag av en man som pekar mot museibåten som är en av La Palmas mest besökta sevärdheter. Så klart. Det finns förstås inget ”Santa” över ett fartyg som har strandat i en rondell.

La Isla Bonita – den vackra ön – kallas hon för, La Palma. Det har förstås sin grund i öns bedårande natur, men Santa Cruz innersta, med anor från sent 1400-tal, gör även det smeknamnet rättvisa. Vi slår oss ned på ett kafé vid det stenbelagda, lilla torget intill Columbusmuseet och sätter tänderna i en pabellón criollo – ett av många exempel på de kulturella influenser som hamnat på Kanarieöarna på grund av – eller tack vare – alla de som stannat till här på vägen över Atlanten. Just i det här fallet gäller begreppet tack vare. Svarta bönor, banan och vad som i Venezuela förmodligen inte kallas för pulled pork smälter samman till en av mina bästa luncher på länge.  

Snett över gatan från kaféet har en liten bar funnit ett stillsamt hörn av det annars livliga turiststråket. Mitt i den smala ingången står ägaren själv och röker samtidigt som han blickar ut över en folkskara som så här mitt på dagen är ganska ansenlig. Hans gula skjorta är generöst uppknäppt vilket blottar ett stort halssmycke som tillsammans ett par bredbågade glasögon och ett grånat hår ger honom en myndig touch av Sopranos. Vi tar klivet förbi honom in på baren och han hälsar oss välkomna med en röst som tydligt förkunnar att cigaretten som ryker i högerhanden inte är hans första i livet.

Bar Melchor har en strävsam kvartett stamgäster i övre medelåldern, rättvist fördelade efter kön och lika stora delar kaffe och vin. De snappar snart upp var vi kommer ifrån och ett kortare språköverskridande samtal om Estocolmo följer.
– Ibrahimovic, flikar Melchor Soprano in och torkar av sina immiga glasögon innan han serverar en runda kaffe med ångad mjölk.

Livet i Santa Cruz tycks ha sin gilla gång. Taket på 1600-talsfortet vid en av huvudgatornas mynning ska få nya tegelplattor, men arbetet sker i maklig takt – det spelar i samma idylliska tonart som staden i övrigt. Porten till fortet är stängd, men en man i tennisskjorta som vi känner igen från båtens danslektioner stoppas inte med så enkla medel. Likt en forntida erövrare forcerar han hindret och släpper in sin familj till den öppna platå varifrån sikten ut över havet är minst sagt magnifik. En av takläggarna skakar uppgivet på huvudet. Det har blivit hög tid för oss att mönstra på igen.

Det finns saker att förbättra här på Armonia, menar vårt matsällskap, ett irländskt par någonstans mitt i den ljuva medelåldern. Äntligen har vi fått tag i ett par riktiga kryssningsveteraner, några som vet hur saker och ting borde fungera i sammanhang som detta. Annars har den blandade publiken förvånat oss på resan. Visst är de äldre paren i majoritet, men ombord finns också en god del barnfamiljer, några unga älskare, ett par tjocka släkter med medlemmar i alla former och åldrar och ett yngre grabbgäng som om vartannat lägger beslag på minigolfbanan och basketkorgen. Det är framför allt två saker som våra irländska vänner stör sig på. Dels den enligt dem alltför liberala uppfattningen om vad som är lämplig middagsklädsel, dels serveringspersonalens minne.
– För två år sedan var vi på kryssning i Medelhavet, berättar mannen. När vi sedan åkte med samma båt i fjol mindes vår servitör att jag vill ha tabasco till maten. Sådant imponerar på mig…

Kontrasten är total när vi ställer oss på däck morgonen därpå. Ett Santa Cruz har blivit till ett annat. Från det på pittoreska La Palma till Teneriffas bastanta storstad. Med kluvna steg tar vi oss iland och beskådar med viss avsmak allt liv och rörelse. Det var nämligen ett tag sedan sist. En stund senare har vi dock flytt bortom den massiva fasaden. Mysiga bakgator gömmer sig bakom turiststråket och här uppdagar sig samma känsla som vi fick i Las Palmas. Riktiga människor. Som faktiskt bor och lever här.

Allra bäst trivs vi kanske på marknaden Nuestra Señora de África. Som turist över dagen handlar ett marknadsbesök förstås inte om att köpa med sig en stor kålrot eller en klase matbananer. Här gäller det att använda näsan, att supa in atmosfären och slå ned sig på en bänk i myllret av människor. Förslagsvis med en glass i handen. La Gelato del Mercato måste vara hela Atlantens allra bästa glasskiosk och den vita chokladen med basilika förtjänar egentligen ett eget kapitel. Vi avslutar vår dag på Teneriffa med en sväng förbi det spektakulära operahuset och ett par tapas på Calle Antonio Dominguez Alfonso, gatan som varit hipp så det förslår och som kanske fortfarande är det. Tillsammans spär de på vår nyfunna bild av Teneriffas Santa Cruz som en charmig stad, om än inte inbjudande vid första anblicken.

Sakta slocknar så staden framför mina ögon. Vi har lättat ankar för sista gången och jag har slagit mig ner där jag trivs som allra bäst på den här båten. På min balkong, på första parkett med oceanens bästa utsikt och en hederlig vodka tonic från minibaren. Santa Cruz försvinner stilla i bakgrunden och nästa gång jag ser någonting annat än öppet hav är det hamnen i Las Palmas, vår utgångspunkt för kryssningen och tillika ändhållplats.

Veckan gick fort och den där instängda känslan vi fasade för infann sig aldrig. Tvärtom måste jag tillstå att min kanariepremiär knappast kunde skett under bättre former. Att jag inte lyckats klura ut vilken av öarna som ”valt mig” spelar mindre roll; jag tycker om de alla på olika sätt och jag har lärt känna dem utan att byta hotellrum en enda gång. Väskan står på samma plats som jag och längst ner i botten skymtar underdelen av min kostym. Den kom visst aldrig till användning, konstaterar jag och sänder en välmenande tanke till den irländske ordningsmannen.