My Website

Tag: krönika

  • “Truly Yours”: livsfarlig reklamslogan, speciellt i reseindustrin

    “Truly Yours”: livsfarlig reklamslogan, speciellt i reseindustrin

    RES:s chefredaktör Viggo Cavling har rest till Berlin för att vara med när Lufthansa avtäckte sitt nya inredningsprogram och adderade ett nytt reklambudskap. Men vad innebär det egentligen när ett stort bolag vill låtsas vara små?

    Förra veckan reste jag till Berlin och var som enda svenska affärsjournalist på plats när Lufthansa avtäckte sitt nya inredningsprogram: Allegris. Ordet är från början latin och betyder glädje berättade min kollega, flygreportern Miguel Ros.

    Till detta har Lufthansa adderat en slogan: “Truly Yours”. Ett av världens största flygbolag med över 27 000 stolar som nu ska bytas ut anlägger ett personligt tilltal. Allt enligt principen att stora företag vill vara små och ja, små företag som RES och Travel News vill gärna framstå som större än vi är. 

    Tack vare internet kan numera alla företag i hela världen via sin hemsida få ett lika fint skyltfönster som de globala jättarna. Det gör att gigantiska företag som Lufthansa måste hitta på ett nytt sätt att sticka ut. “Truly Yours” är ett enligt mig ett livsfarligt reklambudskap. För det räcker bara att du skrapar bara det allra minsta på ytan så inser du att bakom fasaden finns något helt annat. 

    Jag var bjuden på resan ner och upp av Lufthansa, och var då tvungen att byta plan i Frankfurt. Lufthansas affärsidé är i grunden att via matarstationerna i Frankfurt och München transportera världens affärsmän över hela världen. Berlin må vara Tysklands huvudstad, men dit flyger Lufthansa inte direkt från Stockholm. Det gör dock bolagets Ryanair-utmanare Eurowings som ägs av Lufthansa, men de två bolagens bokningssystem är inte synkroniserade. 

    Det är klart att storebror Lufthansa vill visa upp sin Business Class-avdelning ombord för Travel News, reseindustrins största affärstidning i Norden. Att det kostar mig fyra timmars extra flygtid gånger två är en del av spelets regler. 

    Här är en liten recension av upplevelsen längst fram i kabinen: stolarna behöver mycket riktigt bytas ut, men mat, dryck och service funkar fint. Wifi är okej och avståndet mellan mig och närmaste granne är ett säte bort. Det sista är egentligen det enda som skiljer oss i business från Monkey Class. Blev förstås mycket besviken när jag inte fick komma in i Lufthansas businesslounge i Berlin på grund av att Lufthansa skrivit ut min biljett. Det är som att lova någon lördagsgodis och springa iväg med påsen. 

    På vägen hem var jag så trött att jag glömde min sju år gamla powerbook i kabinen. Det upptäckte jag dagen efter och har nu anmält detta på tre ställen online och försökt ringa ett nummer i Frankfurt som hela tiden är upptaget. Jag har en vecka senare, när detta skrivs, inte fått ett enda svarsmejl eller bekräftelse på att min förlust är registrerad. Det är självfallet mitt eget fel att datorn är borta, men av ett företag som säger att de är “Truly Yours” kan man förvänta sig något mer än att fullständigt ignorera en när något går åt helvete.

    Vad ska då ett stort globalt flygbolag göra för att beröra sina runt 150 miljoner resenärer på rätt sätt? En start är autoreply på alla mejl som kommer in. Steg två är att inse att kunderna ser mer än en slogan. De ser en gigantisk elefant och kanske är det just därför som de väljer att resa med Lufthansa. De söker trygghet och tror att storleken spelar roll. Jag är böjd att hålla med.

    Vill du däremot ha en bra slogan ska du kontakt Rosa Bussarnas ägare Anders Eriksson. I hans skyltfönster hittade jag två geniala: 

    “Lycka är inte en destination utan ett sätt att leva.”

    “Upplevelser är det enda du kan köpa som gör dig rikare.”

    Och en halvbra: 

    “Ibland måste man unna sig själv att känna att man lever.”

  • Alla vägar bär till Rom

    Alla vägar bär till Rom

    Första gången jag besökte Rom var jag 18 år och anledningen till detta var en studieresa med min latinklass sista året i gymnasiet. Faktum var att denna av skolan subventionerade resa var en bidragande faktor till att jag valde just humanistisk linje.

    Att få lämna de värmländska skogarna för antikens metropol, om så bara för en vecka, framstod som ett overkligt och oemotståndligt lockbete. Snudd på ogenomförbart.

    Vårt schema var rigoröst och vi besökte så många namnkunniga byggnader och platser och vände på så många gamla stenar som det bara var möjligt på en vecka. Vi hann till och med pricka en in en titt på påven när han höll tal från ett fönster på Petersplatsen. Jag minns att jag misstog hans huvud för en mikrofon.

    Och nog förundrades vi över all antik prakt, de imponerande monumenten, resterna av Forum Romanum, Hadrianus Villa, Colosseum… och framförallt fascinerades jag, precis som alla förstagångsbesökare får jag förmoda, över att dessa historiska byggnader poppade upp i vart och vartannat gathörn på ett nästintill nonchalant sätt. ”Nämen, här tronar Panteon.” ”Hoppsan, här flanerar vi visst på Piazza Navona.” Att det moderna livet fortgår mitt bland artefakterna.

    Förutom att vara duktig och lära mig skillnaden på doriska och korintiska kapitäl hade jag ett privat ärende i Rom – jag skulle köpa mitt livs första par äkta läderstövlar. Ett uppdrag som inte alls skulle visa sig vara så lätt. Jag är en ganska lång kvinna och har således fötter som matchar min längd och jag skulle snart bli varse att jag inte alls var någon standardkund i de italienska skoaffärerna. Jag kunde inte hitta en enda vettig stövel i min storlek. Till saken hör att man dåförtiden inte strosade runt på egen hand i butikerna och provade lite som man ville. Man fick peka ut sitt tilltänkta skodon i skyltfönstret för att därefter slå sig ner på en stol och låta butiksbiträdet trycka på stöveln på ens sightseeingsvettiga fot. En upplevelse som varje gång slutade med att jag fick säga ”I am sorry, but it is too small.” Vänliga men beklagande blickar riktades mot mina fötter. Dessa hade inget att hämta i en italiensk skoaffär, det stod helt klart. Min dröm om ett par äkta italienska läderstövlar tynade långsamt bort och dödades slutligen av en brutal kvinna i den sista skoaffären som just pressat ner min fot i en sylvass och flera nummer för liten stövel. ”I am sorry, but it is too small”, sa jag. ”No.” sa hon. ”Yes. It hurts”, sa jag. ”You are a woman. It is supposed to hurt”, sa hon.

    Då gav jag upp stöveljakten och köpte en svindyr och fjäderboa för pengarna. 

    RES RESEGUIDE TILL ROM

  • En hyllning till det klassiska lyxhotellet

    En hyllning till det klassiska lyxhotellet

    Man vet att man kommit rätt när någon sitter och spelar harpa i matsalen. Om man dessutom erbjuds tre olika sorters ryskt bubbel till frukost och blir placerad av en stram kypare med en panna som Frankenstein vid en inomhusfontän under ett gigantiskt glastak 20 meter upp i luften så är chansen stor att man befinner sig på Hotel Metropol i Moskva.

    Text: Johan Lindskog

    Här äter man frukost som en tsar hur glåmig man än känner sig efter gårdagens orgier i vodka och rysk kaviar. Hotel Metropol är ett av de mest klassiska av alla klassiska hotell. I en tid när hotell antingen är hårt konceptualiserade boutiqueboenden eller standardiserade rum under något globalt varumärke som tillhör enorma hotellkonglomerat så framstår de klassiska hotellen som den optimala hotellupplevelsen. Inga hotell kan skapa känsla av att röra sig i både tid och rum som de bästa hotellen som byggdes decennierna kring förra sekelskiftet, hotell som Ritz i Paris, Savoy i London och Metropol i Moskva. Under denna tid stod hotellen för något banbrytande rent tekniskt och erbjöd moderniteter som vanligt folk knappt visste existerade och än mindre kunde tänka sig som de självklarheter de är i dagens hem.

    Näst kungliga residens så var hotellen de platser där arkitekturen och tekniken bröt ny mark, helt enkelt därför att ett hotell i världsklass var det yppersta skrytbygget för stadens rikaste män. Att äga det tjusigaste hotellet i stan var det bästa sättet för någon mycket förmögen att omsätta sina pengar i glamour, möjligheten att få frotteras med dåtidens kungligheter och internationella celebriteter. Och skulle man vara bäst så var man tvungen att erbjuda nymodigheter som elektricitet och personliga badrum med rinnande vatten och, hör och häpna, egen toalett med ett avloppsystem som gjorde att skiten försvann helt av sig själv in i vindlande gångar genom hotellets våningar och väggar. Sådana excesser skulle förstås ramas in i marmor och guld, och rummen inredas med de allra finaste snickerier, mattor, konst och möbler. Även om det i dag knappast är någon överraskning att vattnet strilar när man vrider på kranen så lyckas de här hotellen fortfarande förmedla känslan av något obeskrivligt exklusivt bara genom sin blotta atmosfär. Man sträcker omedvetet lite extra på sig när man kliver in i lobbyn på ett klassiskt hotell. Man vet också att man här får den absolut yppersta servicen på det sätt som den sett ut de senaste hundra åren. Det är inga poppiga hipsters som står och skickar ut ipa i lobbybaren på ett ställe som Metropol. Här är det allvarliga män som med pianofingrar och kontrollerade rörelser blandar ihop någon av de hundratalet drinkar de sedan länge har memorerade i ryggraden. Här har alla från Berthold Brecht till Iggy Pop checkat in och det går ett envist rykte om att Edward Snowden kan skymtas i korridorerna. Men på ett hotell av den här kalibern talar man självklart inte om de eventuella världskändisar, agenter, visselblåsare eller skandaler som rör sig innanför väggarna. Lyx är ett tyst språk.

     

    ”Mina hotellfrukostar är legendariska. Jag hänger mig totalt åt massiva frukostar när jag är på hotell. Jag håller inte tillbaka. Jag är där när de öppnar vid sju och sist ut klockan elva. Då har jag gått upp och ner längs buffén minst sju gånger.”

    – Calvin Harris, musikproducent

     

  • Skulle du ha på dig den där hemma?

    Skulle du ha på dig den där hemma?

    RES chefredaktör Kajsa Beausang berättar om konstiga shoppinginköp på resan. Och om hennes fäbless för stråhattar. 

    Av: Kajsa Beausang 

    Jag har en hög trave med stråhattar i min garderob. De ligger högst upp på den dammigaste hyllan och inte en enda av dem har lyfts ner och använts på nytt sedan de placerades där. Ändå ökar samlingen. Efter varje solresa. För jag shoppar en massa konstigheter när jag är på semester utomlands. Det är inte bara stråhattskontot som växer utan jag handlar som sagt en massa annat märkligt – batikfärgade tygväskor, klänningar tillverkade av sjalar, färgglada minikläder och smycken av snäckor och småstenar. Sådant vare sig passar mig eller min vanliga stil, men så fort jag sätter mig på planet och lämnar svensk mark tycks jag bli en annan människa, jag får något av en utomlandsidentitet.

    Men jag är inte ensam, tack och lov. En snabb titt i mitt Facebookflöde i sommartider avslöjar att det finns fler som går i samma fälla. De införskaffar tunikor med drömfångare och midjesmycken i semesterrusiga infall, saker som man sedan aldrig ser någon bära på hemmaplan. Det är som om vi förvandlas till fria semesterbohemer som vill springa i slowmotion i ett lagom busigt vattenbryn med smäktande tyger och knypplade halsband fladdrades i vinden.

    Men vad gör det då? Så länge ingen utomstående far illa av min smaklösa semesterstil – visserligen får jag säkert en och annan fashionista att sätta frukostproseccon i halsen – må det väl vara hänt. Kanske lever jag – och mina Facebookvänner – ut en sida som förtrycks i den inrutade vardagen där hemma. Kanske är det till och med som så att vi mår riktigt bra av att få fladdra ut i hiskeliga kombinationer och illasittande drömmar? Kanske.

    Jag tror att jag får inse att jag lika gärna kan göra plats åt fler stråhattar hemma i garderoben.

  • Hotellet – ett resmål i sig

    Hotellet – ett resmål i sig

    (Krönika). RES chefredaktör Kajsa Beausang vill gärna bo på inte bara ett – utan flera hotell under en semestervistelse. “Två nätter per hotell tycker jag är lagom…”

    Av: Kajsa Beausang

    Tak över huvudet. Hotellets innersta väsen, men i dag är det få som nöjer sig där. Ytterst få. För vissa av dagens resenärer är det faktiskt hotellet, snarare än själva resmålet, som avgör vart färden går. Hotellet är en upplevelse i sig, men det stannar inte där. Det är också något som vi vill identifiera oss med, något vi skyltar med i sociala medier. Kanske för att visa vem man är, kanske för att göra någon annan avundsjuk…

    Jag tillhör skaran som älskar hotell. Ja, jag erkänner villigt att jag är en stor nörd på området. Om jag ska stanna fler än fyra nätter på ett och samma resmål bokar jag alltid två olika hotell. Då får jag ju uppleva ännu ett hotell, ytterligare en stadsdel eller kvarter och på så vis få fler perspektiv på resan.

    ”Är det inte bökigt att packa upp och ner allt innehåll i resväskan och flytta hela tiden”, frågar mina vänner. Nja. Inte särskilt – själva urvalsprocessen är ju redan överstökad och så hemskt besvärligt är det faktiskt inte att ta sig från en stadsdel till en annan. Man rör ju ändå på sig när man utforskar ett resmål.

    Två nätter per hotell tycker jag är lagom, även om det inte alltid blir så. På min senaste New York-resa hade jag för många hotell på min önskelista och rycktes med lite väl mycket när jag bokade övernattningarna. Det blev fem hotell på åtta nätter och nja, med facit i hand blev för hattigt. Jag hann inte uppleva alla hotellen och stadsdelar ordentligt innan det var dags att flytta till nästa.

    Största floppen på temat är ändå en långweekend på Malta. Jag hade bokat två hotell på ön – ett i öst och ett i väst. När två nätter hade gått och det var dags att byta satte jag mig i taxin och bad chauffören att köra till det andra hotellet. Han tittade lite konstigt på mig, men la ändå i växeln och körde iväg – 50 meter.

    Det visade sig att det fanns två hotell på Malta i den hotellkedjan jag hade spanat in och jag hade förväxlat namnen och bokat fel – vi skulle bo på grannhotellet. Det blev inget nytt område och det visade sig även att det här hotellet inte alls var i klass med det på östkusten. Det var dessutom sämre, fulare och tristare än det vi just lämnat.

     

  • Med många järn i elden

    Med många järn i elden

    RES matkrönikör skriver om Paris sista riktiga bistro och krogkungen Alain Ducasse. Ja, och sen bjuder han på ett recept på oxkinder också.

    Text: Staffan Heimerson

    Hotell i Paris

    Jag sa: ”Nu ska vi se om jag minns rätt. Jag skrev en bok om krogar i Paris – det är 35 år sedan – och jag erinrar mig att jag om Allard (i ett hörn på Rue de l’Eperon i Quartier Latin) utfärdade varningen: När du går in, se upp för tröskeln. Snubblar du, hamnar du i köket …”.

    Min hustru lyssnade, öppnade dörren till Paris mest klassiska bistro och snubblade. Men hon hade tur och hamnade inte i grytan med le cabillaud rôti au beurre demi-sel, chou-fleur et Granny Smith. Under sin entré välte hon bara två japaner.

    Jag var nöjd: krogen var sådan jag mindes den. Trång, men det var inte bara mitt minne jag prövade. Jag ville svara på frågan: Hur duktig kan en krögare bli? Hur många järn i elden kan han samtidigt ha?

    Det gamla Allard var ett lämpligt studieobjekt. Allard är inte bara trång. Den har beskrivits som ”Paris sista riktiga bistro”. En bistro är för fransmännen en speciell typ av restaurang, enkel, fjäskfri och rejäl, där man sitter armbåge mot armbåge. Den serverar utan åbäkande lantliga och traditionella rätter.

    André och Martha Allard kom från Bourgogne med familjens recept under armen. De öppnade sin bistro 1932. Marta stod vid spisen, var mère cuisinière. ”Våra gäster”, sa Allard, ”kommer inte till oss för att göra gastronomiska nyupptäckter utan för att återse gamla kära kulinariska bekantskaper.”

    Den kvinnliga traditionen fortsatte med sonhustrun Fernande som tog över efter andra världskriget. Den gick ur släktens ägo 1985, men återupplivades 2013 när världens krogkung Alain Ducasse införlivade den i sitt imperium – och gjorde en kvinna till chefskock.

    Ducasse? Med en bistro!
    Alain Ducasse är världens mest framgångsrika kock och krögare med etablissemang i de flesta världsdelar som dränks i Michelinstjärnor; just nu har de tillsammans 21 stjärnor.

    Det brukar sägas: ”Lita aldrig på en kock som inte nöjer sig med en restaurang utan vill ha flera, ty då blir en av restaurangernas kvalitet lidande.”Det gäller inte Ducasse, en 59-åring som föddes i Orthez på Pyrenéernas sydsluttning och utbildade sig till bonde. Men 16 år gammal fick han praktikplats på en krog. Och sen…

    Han arbetade som assistent till stjärnkocken Roger Vergé (Tore Wretmans vän) som lärde den unge Ducasse det provencalska kökets finesser. Snart blev han köksmästare på Hotel de Paris i Monte Carlo i Monaco och hans lycka var gjord. Han startade hotellets gastronomiska juvel. Louis XV fick tre stjärnor, högsta möjliga betyg, och Ducasse gjorde 1996 ”det omöjliga”: han startade i Paris – 100 mil från basen i Monaco – Le Parc, som efter bara åtta månader tilldelades tre stjärnor.

    Fyra år senare öppnade han i New York sin första restaurang i Amerika. Pang bom, tre stjärnor i den första Michelinguiden som täckte New York. Nu har han restauranger i gourmethuvudstaden Lyon, i Las Vegas, Washington och Tokyo, i Beirut, London och italienska Toscana. I Paris har han sex restauranger i olika genrer. Han har lanserat kedjan Spoon i Saint-Tropez, Beirut, tunisiska Kartago, Gstaadt i Alperna, Mauritius och Hongkong. (Alla Spoon i världen är dock inte Ducasses). I utseendet påminner han om filmskaparen Steven Spielberg. De förenas i att allt de rör vid blir till guld.

    Ducasse är en stram, arbetsbesatt, experimenterande, siffertokig man och – ni gissade rätt – ett kontrollfreak. Det märks på huvudkrogen i Monte Carlo, ett gyllene, allvarligt lukulliskt palats. Ducasse framträder inte som en maitre d’hôtel, som hälsar gäster välkomna. Han domderar inte i köket. I stället sitter han i en skrubb framför ett batteri tv-apparater och överblickar allt.

    Jag har mest fäst mig vid maten på hans experimentverkstad i Moustiers-Sainte-Marie, en smakfull bondgård i Provences bergsbygd, och på ett lyxrestaurerat kloster i den sydfranska byn La Celle. Det är enkelhet upphöjd till stor konst. Smakfullt i inredning, perfekt i betjäning. På la Bastide i Moustier har jag träffat maestron en gång, när han på gården vandrade runt bland kökspojkar som spritade ärtor och skalade morötter. Han var nöjd men pratsamheten var begränsad.

    Och nu i Paris blev jag varse att mitt gamla trånga Allard från åttiotalet har tagits omhand av Ducasse. Naturligtvis smockfullt. Unga japaner tittade i sina mobiltelefoner. Vår bordsgranne, en kines från Silicon Valley, hade sin ipad bland tallrikar och saltkar. Bistron hade i stort behållit gamle Allards korta, distinkta matsedel.

    I min gamla guide 102 krogar i Paris klassade jag Allard som dyr.  Något har Ducasse ändrat – den är ännu dyrare nu. Jag valde det mest bourgognskt bistroartade man kan tänka sig, först sniglar i persilja och vitlök (en fullträff) och sedan grodlår (som var som de ska vara, men som jag inte är lika förtjust i som i min barndom).

    Min hustru prövade en joue de boeuf, långkokt oxkind med bollar av rivna morrötter, kantareller och annan svamp i en massiv och intensiv rödvinssås. (Mycket nöjd). Jag tittade in i köket. Till la chef Laëtitia Rouabah sa jag: ”Det här är er domaine, Madame? Hit kommer inte Monsieur Ducasse och lägger näsan i blöt?”

    Hon svarade: ”Han var här i förrgår.”
     

    Oxkinder på Mère Allards vis

    4 personer

    Ingredienser:
    1,2 kg oxkind

    200 g rökta bacontärningar

    6-8 morötter (beroende på storlek)

    1 gul lök

    3 vitlöksklyftor

    2 tomater

    3 liter (4 flaskor) rödvin (gärna Côtes du Rhône)

    4 kryddnejlikor

    10 persiljekvistar

    några enbär

    några rosa pepparkorn

    1 bouquet garni

    1 selleristjälk

    1/4 l kalvfond

    druvolja

    olivolja

     

    Tillagning:

    Marinad (görs kvällen innan)

    1. Skala, tvätta och hacka en morot, vitlöksklyftorna, löken och en selleristjälk.

    2. Dela oxkinderna i två eller tre bitar efter storlek. Räkna med åtminstone en bit per person.

    3. Lägg köttbitarna i en skål tillsammans med grönsakerna, tomaterna som har skurits i fyra klyftor, persiljestjälkarna och kryddorna: kryddnejlikor, pepparkorn, enbär och rosa peppar.

    4. Häll på rödvinet och låt stå kallt i 24 timmar.

    5. Skala, tvätta och skär de resterande morötterna i skivor.

    6. Värm olivoljan i en panna på medelvärme, tillsätt morötterna, lägg på ett lock och låt puttra i cirka 25 min. Tillsätt lite vatten eller kalvfond om det fastnar. Sätt åt sidan.

    7. Värm ugnen till 130 grader.

    8. Fräs bacontärningarna, låt dem rinna av och ställ åt sidan.

    9. Ta upp kött och grönsaker ur marinaden och låt rinna av. Sila marinaden.

    10. Koka upp marinaden i en kastrull och skumma av. Ställ åt sidan.

    11. Mjöla oxkinderna och fräs dem i en panna i lite druvolja tills de fått färg, tillsätt grönsakerna från marinaden. Blanda med en träslev. Lägg kinderna och grönsakerna i en stor ugnssäker gryta. Tillsätt bacontärningarna och marinadvinet som har fått koka upp. Tillsätt även bouquet garnin och kalvfonden, salta och peppra. Sätt grytan i ugnen utan lock i sju timmar.

    12. Efter sju timmar ta ut grytan ur ugnen. Lyft försiktigt ut oxkinderna och ställ åt sidan.

    13. Sila såsen och tryck till med hjälp av en sked eller mortelstöt så att du får ut så mycket som möjligt. Häll såsen i en kastrull och reducera till önskad tjocklek.

    14. Tillsätt oxkinderna och morötterna och låt puttra i 15-20 minuter beroende hur ni vill ha morötterna kokta.

    Servera med pasta eller potatis om så önskas.