Tag: kryssning

  • Så ska vi kryssa utsläppsfritt i Norge 2030

    Så ska vi kryssa utsläppsfritt i Norge 2030

    2030 ska den första helt utsläppsfria kryssningsresan vara verklighet. Norska Hurtigruten tar ett nytt kliv mot framtidens sjöfart med hjälp av batterikraft, solpaneler och segel.

    Längs den norska kusten har Hurtigruten under 130 år knutit samman samhällen, levererat post, fisk och folk med en slags vardagsromantik som är svår att överträffa. Men nu blickar rederiet längre än någon annan i branschen och planerar för att 2030 lansera sitt första helt utsläppsfria kryssningsfartyg. Projektets namn, Sea Zero, signalerar både nystart och nollvision. 

    Bakom står en samling av Norges skarpaste hjärnor, samlade i Ålesund och Trondheim. Här har skeppsdesignern Vard och forskningscentret SINTEF Ocean hjälpt Hurtigruten att omvandla visioner till konkreta linjer, kurvor och lösningar.

    Foto: Vard Hurtigruten.

    Det handlar om ett fartyg där inget lämnats åt slumpen: 60 megawattimmars batterikapacitet. Kontraroterande propellrar. Ett skrov som smörjs med luft. Och två segel, så kallade OceanWings, som med integrerade solpaneler fångar vinden när vädret tillåter, och som smidigt kan fällas in när stormarna tar över.

    LÄS David Grudds resereportage: Hurtigare rutt bland fjordar och fjäll

    Designen, som nyligen testades i SINTEF:s bassänger i Trondheim, visar att seglen ensamma kan bidra till upp till 15 procent av energibesparingen. Tillsammans med smart ventilation, ny isolering och hydrodynamiskt optimerat skrov ska framtidens kryssningsfartyg förbruka 40 till 50 procent mindre energi än dagens.

    – Kustexpressen har trafikerat den norska kusten i 130 år. För att vi ska kunna segla i ytterligare 130 år måste vi förändra sättet vi gör det på, menar Hurtigrutens vd Hedda Felin.

    Foto: Vard Hurtigruten.

    Fartyget kommer att inredas med smarta gästhytter i vilka varje passagerare får tillgång till en app som gör det möjligt att justera den egna energiförbrukningen i realtid. Att nollutsläppsdrift är mer än bara en önskedröm bekräftas också av forskarna på SINTEF Ocean.

    – Vi lär oss mycket från testerna, och nu ser vi att många av de ambitiösa målen faktiskt är genomförbara, kommenterar Hurtigrutens COO Gerry Larsson-Fedde.

    Med en blandning av tro på teknik och genomtänkta samarbeten sätter Hurtigruten ribban högt. Man vill vara ett banbrytande bevis på att även en industri med dåligt klimatrykte kan styras om. Förändring är möjlig – så länge någon vågar ta rodret.

    RES tipsar:

    Favoriter i Oslo: 50 handplockade tips

    5 hotellpärlor i Norge

    Succession: 5 vackra platser i Norge från filminspelningarna du kan besöka

  • Kanarieöarna och Madeira: På ny kryssning i bekanta vatten

    Kanarieöarna och Madeira: På ny kryssning i bekanta vatten

    Hösten 2024 lanserades en ny kryssningsrutt mellan flera av Kanarieöarna och Madeira. RES klev ombord och upplevde under åtta nätter fem öar i två länder utanför Afrikas västkust.

    TEXT: Linda Iliste

    Korten på bordet. Kryssning – det är inte ett ord som klingar elegans och fantasifullhet. Att det lockar många är däremot en annan femma.

    Baren Lo Spinnaker på pooldäck. Foto: MSC.

    Efter att för ett par år sedan ha glidit runt i Karibien ombord ett fartyg med plats för drygt 2 500 passagerare och 760 i besättningen förstår jag den. Ditt hotellrum seglar med dig. Du behöver aldrig fundera över mat och dryck. Det finns pooler och underhållning. Chansen är stor att flera ur besättningen talar ditt språk – åtminstone om det språket är engelska, tyska, franska, italienska, spanska eller ryska.

    I stort sett varje dag anlöps en ny plats som du kan upptäcka med certifierade guider, som även de troligtvis talar ditt språk. Det är en trygg reseform. Enkel. Den får många upptäcka delar av världen de kanske aldrig annars skulle nå.

    Fler kort på bordet: för undertecknad känns det förutsägbart och tråkigt. 

    Receptionen ombord. Foto: MSC.

    Spanska öar och en portugisisk bubblare

    Med andra ord är det alltså högst medvetet – för att utmana förutfattade meningar och fördomar – som norra Europas kyla och mörker lämnas. För att i Las Palmas de Gran Canaria än en gång mönstra på en guppande bjässe. Under en veckas tid ska det ta mig vidare till tre ytterligare Kanarieöar: Fuerteventura, Lanzarote och Teneriffa. Samt portugisiska Madeira.

    Kryssningsfartyget MSC Opera ingår i flottan till världens tredje största kryssningsrederi. Även det har plats för drygt 2 500 passagerare och 728 anställda. Även det har ett upplägg på 8 nätters seglats mellan fem öar. På andra sidan landgången möts jag av uniformerad personal, heltäckningsmattor och guldplätterade ytor. Det är lätt att hitta hytten på däck nio. Resväskan är redan på plats.

    Aurea Spa. Foto: MSC.

    På plats är även städaren Ronaldo som memorerat mitt namn i förväg. De kommande sju dagarna levererar han service i högre klass än MSC Opera faktiskt lovar. Med stor omsorg och precision. Och med sitt stora leende blir vänliga Ronaldo även snabbt en återkommande glädjeinjektion.

    Prima personal

    Det är även andra i besättningen som jag den kommande veckan ofta träffar i de små dagliga rutiner jag skapar. Under morgonkaffet på kaféet Aroma. Vid lunchen på buffetrestaurangen Le Vele. Till eftermiddagens smoothie i ”vitaminbaren”. Som serverar glaset champagne i Cotton Club innan middagen tar vid i La Caravella.

    Balkonghytt. Foto: MSC.

    Även balkongen i min hytt är en källa till glädje. ”Ytterdörren” till friska luften på mina 13 kvadratmeter leder till ett ensamhetens andrum. En egen plats i solen att, med blicken på den eviga oceanen, luta sig tillbaka och dricka något kallt ur minibaren.

    Gymmet är också ett andrum. Tidigt, tidigt går jag dit för att möta dagen på ett löpband, strategisk placerat framför enorma fönster i fören. Flera gånger är kulissen en insegling. Min puls stiger samtidigt som natten ger via för solens rosa och apelsingula färger. Ön för dagen går från att vara ett glitter vid horisonten, till en faktisk stad.

    En social upplevelse

    Andrum behövs nämligen då och då. Åtminstone om man som undertecknad har stort behov av egentid. Ty kryssning är en social upplevelse. Med två restauranger, flera barer, butik, gym, spa, teater, kasino och nattklubb går det visserligen att variera upplevelserna från en dag till en annan. Men ansikten blir snabbt bekanta. Det småpratas mellan de tätt ställda solstolarna på pooldäck. Lunchen äts ofta axel mot axel med andra passagerare. Det sker träningspass, danslektioner och lekar ihop.

    Gemensamma träningspass ingår för dem som vill. Foto: MSC.

    Kvällens måltid sker alltid vid samma tid, med samma personal, som serverar samma bord. Mitt är dukat för fyra trots att jag reser ensam. Ingen av de övriga tre middagsgästerna dyker någonsin upp. Vilket kan låta lite sorgligt, men alltså passar mig som handen i handsken. För någon annan – som uppskattar den föreskrivna sociala aspekten – är det däremot ännu ett av de där dragplåstren med kryssning.

    Á la carte-restaurangen La Caravella. Foto: MSC.

    Ett annat är möjligheten att under en och samma resa upptäcka en rad olika destinationer. Det är en sanning med viss modifikation. Ofta krävs transfer för att lämna hamnen och nå närmsta, säg, stadskärna. Den är inte alltid gratis. Andra gånger ligger fartyget för ankar och du kan bara nå land med hjälp av jolle. Även den kan kosta pengar att nyttja. Ibland är man inte på plats länge nog för att göra mycket annat än tillbringa några timmar på egen hand på resmålet. Med det sagt finns det en charm i att stängt ha möjlighet att upptäcka en helt ny plats.

    Foto: Laura Adai.

    Sockerbitsbyar och stränder på Fuerteventura

    På grund av lokala regler i hamnen på Fuerteventura krävs just transfer för att nå huvudorten Puerto del Rosario. För att besöka Kanarieöarnas näst största ö sätter jag mig därför på en buss. På Fuerteventura regnar det nästan aldrig. De vidsträckta landskapen med sina utslocknade vulkaner är torra, så gott som trädlösa. Vindpinade. Det är otroligt kargt och sagolikt vackert. Jag sitter som fastklistrad vid bussfönstret, kan inte sluta stirra. 

    Foto: Hanna Ki.

    La Oliva. Foto: Visit Fuerteventura.

    Här och där ligger vad som bäst beskrivs som en slags oaser. Små byar med vita sockerbitshus och fridfulla kyrkor. När vi stannar till i Pájara sätter jag mig på den livliga serveringen Ca Luise och tar in kafélivet omkring mig. Vi fortsätter på serpentinvägar till världsarvet Betancuria, grundat redan 1404 och pepprat med religiösa byggnader, och förbi Mirador de Guise y Ayose. Solen steker när vi når byn La Oliva och den kalla ölen i skuggan på baren intill Iglesia de Nuestra Senora de la Candelaria smakar extra gott. 

    Foto: Go Fuerteventura.

    Playas en las Dunas de Corralejo. Foto: Giorgio Grani.

    Sedan åker vi till Fuerteventuras främsta dragplåster: en av dess stränder. Nio kilometer långa Playas en las Dunas de Corralejo är å ena sidan turkosa bränningar. Å andra sidan böljande sanddyner som är overkligt mjuka mot bara fotsulor. En del charter, en del hippy. Det är gott om plats och otroligt härligt.

    Foto: Visit Fuerteventura.

    Goda chanser att gå i land

    Under veckan ombord MSC Opera har vi turen att vid tre av de fem stoppen kunna kliva rakt av och en kort promenad senare nå ett livligt lokalsamhälle. Det leder till en fin dag i Santa Cruz på Teneriffa. Det är en egensinnig ö. Djupt turistanpassad och ändå full av hemligheter. Som här i huvudorten där det finns gott om utmärkta tapashak och barer fulla av pratglada lokalbor. Tips: Bulan på dagen och Buenavida på kvällen.

    Språvagnen Tranvía de Tenerife leder sedan till den historiska pärlan San Cristóbal de la Laguna uppe på bergsryggen intill, en gång i tiden Kanarieöarnas allra första stad. En annan historisk, höglänt pärla är byn La Orotava ovanför kuststaden Puerto de la Cruz. Jag hinner med avstickare till samtliga.  

    Puerto de la Cruz. Foto: MSC.

    Överväldigande natur på Madeira

    Kryssningen ger också möjlighet att uppleva en ännu finare, ja alldeles ljuvlig dag, på Madeira. Inseglingen sker tidigt, och tidigt på förmiddagen sätter jag mig i en jeep. De närmsta timmarna kör lokalbon João omkring mig liksom fem vänner från Belfast och en mor-och-son-duo från München.

    Câmara de Lobos. Foto: Nuno Andrade.

    Vi rullar till fiskeläget Câmara de Lobos och till charmiga pyttebyar som Jardim da Serra. Vi svindlas av utsiktsplatser som Boca dos Namorados och Cabo Girão. Överallt är naturen överväldigande. Våldsamt kuperad och fabulöst grönskande. Det stora Atlanten som granne i alla väderstreck. Hade inte smeknamnet “den flytande trädgården” redan existerat tror jag att vi hittat på det under dagen. 

    Boca dos Namorados. Foto: Simo Räsänen.

    Cabo Girão. Foto: Cabo Girão Cliff Spot Cafe.

    Gatuliv i Funchal

    På eftermiddagen flanerar jag flera timmar i huvudstaden Funchal. Ger mig själv gott om tid i de gamla kvarteren Zona Velha. Inte minst utmed Rua de Santa Maria där de puttriga krogarna och fadobarerna ramas in av ett permanent utomhusgalleri. Fotografen José Maria Zyberchem initierade konstprojektet ”Portas Abertas” för 15 år sedan. De dekorerade dörrarna, väggarna och elskåpen har skänkt nytt liv till den historiska gatan.

    Foto: Peter Forster.

    Mercado dos Lavradores. Foto: Ilse de Groot.

    Jag kikar in på Mercado dos Lavradores anno 1940. Botaniserar bland frukt, grönsaker och blommor i en marknadsmiljö ritad av Edmundo Tavares som täcker ett helt kvarter. När solnedgången kommer sitter jag för en gångs skull sitter jag inte på min hyttbalkong. Utan i stället på lilla Nata 7:s uteservering, med ett glas snustorr madeira och en nybakad pastel de nata framför mig. Runtomkring börjar livet så sakta gå upp i en annan växel. För middag och kanske, antagligen, fest. 

    Veckan drar sig mot sitt slut och omväxlingen är härlig. Jag har förvisso inte vunnits över till kryssningsentusiasternas sida. Men förståelsen för varför kryssningar lockar har däremot djupnat en aning – och att se flera välbekanta öar i nytt ljus tack vare oväntad, intensiv gemenskap har varit en ynnest.

    Foto: Nata 7.

  • Två nyheter på Östersjön

    Två nyheter på Östersjön

    Skidkryssning och flytande resort – det har vi att se fram emot på Östersjön i vinter. I dagarna avslöjar både Birka Cruises och Silja Line sina största nyheter inför vintern.

    Silja Line blir Silja Resort

    Från fartyg till flytande resort med havsutsikt. Ja, det är nya konceptet för samtliga Silja Lines fartyg som trafikerar Stockholm – Helsingfors och Stockholm – Åbo. Konceptet Silja Resort har tagits fram av varumärkesbyrån Scholz & Friends med målsättning att skapa en helhet, ett känslomässigt förhållande till produkten, och driva lojalitet mot Silja Lines nuvarande kunder och locka nya resenärer. Silja Resort är en helhetsupplevelse för resenärer och lanseras på alla fartyg som trafikeras under varumärket Silja Line. Att kommunicera kryssningsupplevelsen med resort-termer ska få nya potentiella kunder som inte rest med Silja Line att lockas av de positiva associationer man redan har av semesterkänsla och resortupplevelse. Uppgraderingsarbetet har redan börjat, men även att införas succesivt när fartygen går in på dock för renovering och ombyggnader från och med vintern 2018 och framåt.

     

    Birka Cruises lanserar världens första skidkryssning

    I februari testar rederiet konceptet kryssning + skidåkning. Tanken är att man byter biltransportsträckan på E4:an mot föreläsningar, middag, spa och umgänge ombord på fartyget och vaknar utvilad i Sundsvall för vidare transfer till antingen slalombacken eller längdspåret. Nyheten är en utveckling av rederiets kryssningar norrut till Höga Kusten och Luleå.

    – Vi fortsätter satsningen på närproducerade resor och ger svenska resenärer en chans att uppleva den vackra Norrlandskusten också vintertid. Intresset för vintersemester i Sverige ökar, det exotiska finns närmare än vi tror, säger Marcus Hammarström, marknadschef för Birka Cruises. På resmålet erbjuds flera utflykter, bland annat utförsåkning i Sundsvall samt Hassela Ski Resort, curlingskola, att lära sig åka skidor som Kalla, pimpelfiske och snöskovandring. Skidkryssningen äger rum under en enda helg i vinter: 15–17 februari.

     

  • Här är Medelhavets populäraste kryssningar

    Här är Medelhavets populäraste kryssningar

    Att åka på kryssning är hett i sommar – speciellt i Medelhavet. Här är de populäraste rutterna.

    Rekordmånga svenskar väljer att spendera semestern på ett kryssningsfartyg i Medelhavet. Antal bokningar har ökat med 20 procent enligt bokningsstatistik från researrangören Resia och Cruise Market. 

    – I år ser vi en kraftig ökning på medelhavskryssningar. Efterfrågan från barnfamiljer blir allt större och så kallade generationsresor till sjöss är en riktigt stor trend just nu. Många tycker att en kryssning är lika enkel som en charterresa. Skillnaden är att man får uppleva mycket mer och att man får se en ny destination varje dag, säger Lars Olsson, marknadschef på Cruise Market. 

    Här är sommarens mest populära Medelhavskryssningar 
    1. MSC Meraviglia – Marseille, Malta och Sicilien (avresa från Barcelona)

    2. Freedom of the Seas – Rom, Toscana och Marseille (avresa från Barcelona)
    3. Norwegian Epic – Rom, Cannes och Neapel (avresa från Barcelona)

    4. Costa Diadema – Mallorca, Toscana och Rom (avresa från Barcelona)

    5. MSC Poesia – Aten, Mykonos och Dubrovnik (avresa från Venedig)

    Källa: Topplistan är baserad på bokningsstatistik från Cruise Market och Resia över hittills bokade kryssningsresor under sommaren 2017.

  • Tui lanserar kryssningspaket med Symphony of the Seas

    Tui lanserar kryssningspaket med Symphony of the Seas

    Tui lanserar kryssningspaket med världens största kryssningsfartyg Synphony of the Seas som har sin premiärtur nästa år. 

    I april nästa år gör världens största kryssningsfartyg Symphony of the Seas sin premiärtur och under det första året kommer fartyget att besöka bland annat Spanien, Frankrike och Italien. Nu är det klart att Tui kommer att erbjuda paketresor med direktflyg till Barcelona för kryssningar i Medelhavet med fartyget. Flyg kommer att avgå från Stockholm mellan den 6 maj 2018 och den 7 oktober 2018. 

    – Vi ser ett allt större intresse för kryssningar på den svenska och nordiska marknaden. Lanseringen av Harmony of the Seas blev snabbt en succé förra året och därför är det extra kul att kunna erbjuda Symphony of the Seas redan nästa år, säger Tor Claussen, produktchef för Tui Nordic.

     

  • Göta Kanal lanserar tredagarskryssning

    Göta Kanal lanserar tredagarskryssning

    Kortare kryssningar blir allt mer populärt. I sommar kan du åka på en tredagarskryssning på Göta Kanal. 

    Strömma kanalbolag lanserar för första gången en tredagarskryssning på Göta Kanal för att möta konkurrensen från de berömda internationella kryssningskoncepten. Nyrenoverade hytter och en lokalproducerad meny hoppas kunna locka både svenska såväl som internationella gäster. 

    – Intresset för kortare kryssningar ökar hela tiden. Göta kanal är ett av Sveriges största turistmål och på den här turen har vi lagt stor vikt på maten och livet ombord. Kryssningen är vacker, inspirerande och passar perfekt för de som vill uppleva den svenska kulturen både miljö- och smakmässigt, säger Peter Henricson, affärsområdeschef på Strömma Turism och Sjöfart.

    Tredagarsturen kommer att gå under namnet Göta kanals pärlor. 

     

  • Floridas bästa utflykter

    Floridas bästa utflykter

    Miami är en fantastisk stad, men har man några dagar över är det värt att ta sig utanför stadsgränsen och upptäcka vad övriga Florida har att erbjuda. RES har besökt några av de mest lockande platserna utanför Miami.

    Text: Malin Hefvelin

    Hotell i Florida

    Florida Keys

    – Tropiskt paradis inom räckhåll 


    Foto: Reine Hefvelin

    Florida Keys kallas ibland kallas USA:s Karibien och har lockat kreatörer, statsmän och turister i över hundra år. Följ motorvägen US 1 som löper hela vägen från Miami till USA:s sydligaste punkt på Key West och välj bland drygt 1 700 tropiska öar att besöka på vägen. 

    Kör man söderut från Miami passerar man först nationalparken Everglades där trafikskyltar varnar för krokodiler på vägen. Strax därefter rullar man ut på bron till Key Largo, den första och största ön i pärlbandet som kallas Florida Keys. Härifrån fortsätter US 1 ända ner till Key West via 43 broar som gör The Keys till några av världens mest lättillgängliga tropiska öar.

    Florida Keys är på en gång lättsamt och utmanande. Öarna är uppdelade i två motsatser – civilisationen och naturen. Men i det här fallet tycks de inte kämpa mot varandra som på många andra platser, utan den otämjda träskmarken verkar frodas i skuggan av hotellen och barerna. I mangroveträsken runt hotellen frodas stora leguaner och ormar, och har man tur kan man få syn på en sjöko som ligger och guppar i en hamn.

    Florida Keys kantas mestadels av mangroveträsk och småbåtshamnar, men det finns en del riktigt fina stränder också. En av de mest magnifika ligger i nationalparken på Bahia Honda Key, en smal men långsträckt sandstrand med utsikt över en antik järnvägsbro, numera dramatiskt avsågad på mitten för att underlätta båttrafiken. Runt många av öarna är det ofta väldigt långgrunt, men här är det tillräckligt djupt för att simma. Stranden bjuder på fin snorkling när vattnet är klart, här finns många färgglada fisksorter på den sandiga bottnen.

    Den amerikanska matkulturen är utpräglad på öarna, men här finns även ett stort inslag av fisk och skaldjur. Restauranger skyltar med nyfångade råvaror längs vägen, vid staden Marathon passerar vi en reklamskylt med texten ”Fisk så färsk att den borde få stryk”. Stenkrabbasäsongen pågår från mitten av oktober till maj och många restauranger serverar den lokala delikatessen.

    På den avlägsna ön Key West fann Ernest Hemingway en fristad under några år, hans forna hus med sin tropiska trädgård innehåller många artefakter från författarens liv, liksom en stor population av sextåiga katter som härstammar från Hemingways egen lilla Snowball. På turistiga huvudgatan Duval Street ligger Sloppy Joe’s, en stimmig bar där Hemingway tillbringade ansenlig tid.

    Massturismen har satt sina tydliga spår på centrala Key West, men strax bortom Duval Street råder fortfarande lugnet. Här ligger vita trävillor med enorma verandor som nästan slukas av den grönskande frodigheten.

    Bra att veta
    Enklast är att hyra egen bil för att ta sig hit. Sträckan Miami – Key West tar cirka fyra timmar att köra. Trafiken kan vara intensiv på helgerna, oavsett årstid är Florida Keys välbesökt. Man anger ofta adresser som Mile Marker, MM, räknat norrut från Key West som utgör nollpunkten.

    Cape Canaveral

    – Rymdkusten

    Pricka in en raketuppskjutning och känn bullret i magen. Nutidshistoria effektfullt presenterad i nöjesparksform när Kennedy Space Center bjuder på en nära-rymden-upplevelse.

    Cape Canaveral strax norr om Orlando är också känt som Rymdkusten. Här finns Kennedy Space Center som utgjorde navet för USA:s bemannade rymdprogram. Det var med utgångspunkt härifrån som amerikanska astronauter övervann utmaningarna med att färdas till rymden, erövrade månen och byggde den internationella rymdstationen. Men Kennedy Space Center är inte bara arbetsplats för tusentals tekniker och forskare, det är också en värdig konkurrent till Floridas många nöjesparker. Många menar till och med att den är den mest intressanta – här är ju allt äkta vara och erbjuder fascinerande nutidshistoria både för gammal och ung.

    Istället för Musse Pigg-utklädda tonåringar kan man här krama en riktig astronaut, eller åtminstone få sitt foto taget med män och kvinnor som varit i rymden. Här finns mängder av attraktioner, som Angry Birds Space Encounter och Raketkyrkogården, en imponerande samling från de minsta raketerna i början av rymdåldern till de enorma Apollofarkoster som avslutade eran. Shuttle Launch Experience är en simulerad rymdresa, en hisnande upplevelse i 28 000 kilometer i timmen, så nära en riktig uppskjutning du kan komma. Du kan också lägga vantarna på en äkta månsten.

    Även om det bemannade rymdprogrammet vid Kennedy Space Center numera är nedlagt kan man ändå uppleva en äkta uppskjutning. Ett par gånger om året avfyras raketer med bland annat vädersatelliter ombord. Kolla hemsidan för datum och biljetter. Förutom nära-rymdenupplevelser erbjuder Cape Canaveral också riktigt fina stränder och en alltmer populär kryssningsfartygshamn. Nära rymdcentret finns Canaveral National Seashore, tre mil av oexploaterade stränder med tusentals växtarter och över 300 olika fågelarter.

    Bra att veta
    Ett besök på Kennedy Space Center kan göras som en endagstur från Orlando om man är på benen tidigt. Övernattningsmöjligheter finns bland annat i närbelägna staden Titusville eller på något av strandhotellen i Cocoa Beach.
    Hotell i Cocoa Beach
    kennedyspacecenter.com

    Orlando

    – Nöjesfältens huvudstad

    Orlando är i princip synonymt med nöjesparker, men så finns här också några av världens allra bästa.

    Disneyworld
    The Happiest Place on Earth är den modesta slogan som använts sedan Disneylands tidiga dagar. 1965 köpte Walt Disney upp stora arealer träskmark och ödeland i Florida. Tyvärr avled han året därpå och fick aldrig se projektet färdigställas. 1971 öppnade nöjesfältet Magic Kingdom, 1982 vetenskapsparken och framtidslandet Epcot, 1989 slog filmvärlden Hollywood Studios upp dörrarna och 1998 lanserades djurparken Animal Kingdom. Fyrklövern kompletterades senare med två vattenparker och allt förbands med ett monorailsystem och ett intrikat buss- och båtnät. Entré från cirka 900 kronor per person.
    disneyworld.disney.go.com

    Universal studios
    Universal Studios är den perfekta nöjesparken för dig som gillar tv och film. Den spektakulära filmtemaparken bjuder både på lysande åkattraktioner och spännande filmupplevelser i Studio Tour, där du åker runt bland kulisser och byggnader från bland annat Psycho, Hajen, Tillbaka till framtiden och Desperate Housewives. Har man tur kan man ramla rätt in i en filminspelning. Berg- och dalbanorna är inspirerade av Shrek, Hulken, Mumien, Jurassic Park och Simpsons. Entré från cirka 1 400 kronor per person.
    universalorlando.com

    Universal’s Islands of Adventure
    Granne med Universal Studios. Här hittar man nästan alla superhjältar i form av åkturer. En superhjälteparad tågar dagligen genom parken med bland annat Spindelmannen, Hulken och Captain America. Det finns ett trettiotal olika åkturer här, varav fyra är berg- och dalbanor. Den mest kända delen av nöjesparken är The Wizarding World of Harry Potter där du bland annat kan besöka en kopia av skolan Hogwarts och trollkarlskvarteren runt Diagon Alley, och givetvis ta en tur med ångtåget Hogwarts Express. I somras öppnade Universal även Skull Island: Reign of Kong, som tar besökare djupt in i djungeln till antika tempelruiner, fientliga infödingar och givetvis huvudpersonen, King Kong. Entré från cirka 1 400 kronor per person.
    universalorlando.com/Theme-Parks/Islands-of-Adventure

    Discovery Cove
    Discovery Cove i Orlando har flera gånger rankats som världens bästa nöjespark och är unik i sitt slag. Här kan besökaren simma med delfiner, snorkla med rockor och mata exotiska fåglar direkt ur handen. Discovery Cove är all-inclusive, i inträdet ingår både frukost, lunch och snacks, liksom all utrustning i form av snorkel, våtdräkt och cyklop. Här blir det aldrig trångt eftersom man har en strikt begränsning av besökare. Max 1300 personers släpps in per dag, men så kostar det en nätt liten summa också. Discovery Cove är en prunkande tropisk oas med tre olika laguner. Dolphin Lagoon där delfinerna hänger, The Grand Reef med koraller, tropiska fiskar och hajar, och Serenity Bay där man kan värma upp sig om den delfinanpassade temperaturen i lagunen blir för sval. Parken håller en hög kvalitet på djurens tillvaro och man har en strikt policy att delfinerna inte måste visa upp sig för gästerna, har de inte lust så slipper de. Men man säger från parkens håll att delfiner är sociala och nyfikna av naturen och att delfinerna verkar uppskatta mötena lika mycket som de mänskliga deltagarna. Entré från cirka 1 600 kronor per person.
    discoverycove.com

    Sanibel

    – Snäcksamlarnas paradis


    Foto: Reine Hefvelin

    Ön Sanibel på västkusten är en av Floridas dolda skatter. Här finns varken köer eller stora hotellkomplex, bara makalösa naturupplevelser, små mysiga hotell och pinfärska skaldjur och fiskar i alla former. Det sköna lugnet får du gratis när du provar fenomenet shelling.

    På Sanibels stränder går folk på ett särskilt sätt. Med blicken svepande framför fötterna tar de några steg, stannar, böjer sig ner, reser sig och fortsätter gå för att snart upprepa samma procedur på nytt. Det är ingen säregen slags dans som pågår bland de vita sanddynerna. Det är snäckorna som lockar. Strömmarna öser nämligen upp mängder av vackra snäckor på Sanibels stränder, där snäcksamlare från hela världen samlas för att ägna sig åt ”shelling”, snäcksamlande.

    Sanibel är en sandbarriärö i Mexikanska golfen strax utanför Floridas västkust. Här finns runt 6 000 bofasta, medan den betydligt mindre systerön Captiva bara har 379 invånare. Till ögruppen hör också de små öarna Cabbage Key och Useppa, en privat klubb, där bara medlemmarna får köpa hus. Här hade J.F. Kennedy ett sommarresidens och i dag är det en samlingsplats för dem som har väldigt mycket pengar men inte vill skylta med det.

    Sanibel är länkad till fastlandet med en bro som byggdes 1963. Fram till dess besparades ön från den ibland tanklösa exploatering som har fördärvat en stor del av Floridas kuster med stora hotellkomplex och höghus. Byggnader längs stränderna får inte vara högre än en palm, vilket betyder att inget hotell med strandläge har fler än två våningar.

    En utflykt till nationalparken Ding Darling (jo, den heter så) bjuder på färgglad fjäderfäfägring. Knalligt rosa flamingor, snövita hägrar och grönskimrande papegojor har tagit mangroveträden och sjöarna i besittning och en paddlingstur i Tarpon Bay kan bjuda på både delfiner och stora tarponfiskar. På shoppingstråket Periwinkle Road finns butiken med det tungvrickande namnet She Sells Sea Shells där man kan fynda snäckor att imponera med hemma. Man kan ju alltid pilla bort prislappen.

    Bra att veta
    På Sanibel finns flera lägenhetshotell som är både bra och prisvärda, ofta med pool och restaurang på området. Det går också att hyra privata semesterhus per vecka.
    leeislandcoast.com

    Kryssa från Miami

    – Till havs!

    En dagskryss till Bahamas eller en tvåveckors Karibien runt? Från Miami finns kryssningar för alla smaker och plånböcker.

    Intresset för kryssningar ökar och Karibien är den destination som ökar mest enligt färsk branschstatistik. Port of Miami är alla kryssningshamnars moder, härifrån kryssar drygt fem miljoner passagerare varje år. Givetvis finns alla möjligheter tillgängliga från tredygnskryssningar till Bahamas till jorden runt-resor på flera månader.

    Kryssningar har blivit alltmer populärt även bland unga människor som ett enkelt, tryggt och prisvärt sätt att se exotiska platser. I dag är inte längre den klassiska kryssaren ett pensionärspar. Ombord på dagens fartyg samsas barnfamiljer, smekmånadspar, träningsfreaks, gaypar och flergenerationsgrupper. Allteftersom båtarna blir större och rymmer fler passagerare har allt fler har fått råd att åka på kryssning. Samtidigt får fartygen allt fler attraktioner, vattenrutschbanor och klättervägg ombord är inte ovanligt. Karibiens många öar har var och en sin egen kultur, natur och gastronomi, och bästa sättet att se flera av dem på en gång är givetvis en klassisk kryssning. En dag snorklar man med stingrockor utanför Virgin Islands, nästa klättrar man i vattenfall på S:t Kitts eller åker linbana genom S:t Lucias regnskog.

    Bra att veta
    Många kryssningsbolag erbjuder veckolånga kryssningar till Karibien från Port of Miami, som till exempel italienska MSC Cruises vars skepp Divina och Musica trafikerar öarna Bahamas, Puerto Rico, Haiti, Cuba och S:t Marten med flera. Från Miami utgår bland annat också världens största kryssningsföretag Carnival Cruises som har över 100 kryssningsfartyg, norska Norwegian Cruise Line och Royal Caribbean som specialiserat sig på just Karibien.  
    msccruises.se
    carnival.com
    ncl.com
    royalcaribbean.se

  • Kryssningstrender i sommar

    Kryssningstrender i sommar

    Att åka på kryssning blir allt populärare. Här är sommarens trender inom kryssningsvärlden.

    Efterfrågan på kryssningar i Karibien ökar i sommar enligt bokningsstatistik från Ticket. En anledning är att det kända kryssningsfartyget Harmony of the Seas i sommar seglar i Karibien och inte i Medelhavet. Ticket ser också en uppgång på kortkryssningar, dvs att kryssa i 2-5 dagar. Många kombinerar en semester i Florida med en kortare Karibienkryssning, till exempelvis Bahamas.

    Även intresset för kryssningar i kallare farvatten ökar. Bland annat upptäcker allt fler Hurtigruten som i höstas lanserade en kampanj där flyget ingick på köpet. Hurtigruten har också investerat i att renovera sina fartyg och satsar dessutom på riktigt bra lokal mat. Hurtigruten har dessutom valt att satsa på barnen med sin barnklubb ”Young Explorers”.

    Kryssningstoppen – populäraste avresehamnarna

    1. Barcelona (1)
    2. Florida (5)
    3. Bergen (4)
    4. Rom (2)
    5. Venedig (3)
    6. Kirkenes (6)

    Källa: Ticket.

  • Fem öar – samma “hotellrum”

    Fem öar – samma “hotellrum”

    Varför välja om man inte måste? På en veckas kryssning i Atlanten går det att besöka fyra Kanarieöar utan att behöva packa om väskan. Ja, vi hann faktiskt med Madeira också.

    Text: David Grudd
    Foto: Elinor Wermeling

    Fuerteventura är formad som ett kycklingben och även till det yttre påminner hon om ett sådant. Som ett knaprigt skinn – aningen vidbränt på vissa ställen, toppat med något grönt på andra – breder det karga, ökenliknande landskapet ut sig framför oss. Namnet Fuerteventura betyder stark vind och det krävs inga högskolepoäng i geologi för att räkna ut varför. Här har erosionen gått fram utan vidare pardon och skapat en dramatisk terräng som får tankarna att spreta åt olika håll.

    Vid kusten har de vilda vågorna varit vinden behjälplig med formgivningen. Tillsammans har de bildat fängslande klippbranter av en sort som man snarare förväntar sig att finna betydligt högre upp i Atlanten. Och inne på land – där avrundade berg höjer sig ur den stilla sanden – krävs faktiskt utomjordiska jämförelser för att göra Fuerteventura rättvisa. Det menar åtminstone José, den trygge man som med stadig hand och på obruten engelska lotsar oss runt på den norra delen av ön i sin ålderstigna, men alltjämt pigga jeep.
    – Mars. När sanden blir röd om somrarna ser hon ut som planeten Mars, säger han med ett tonfall som övertygar oss om att han själv varit där uppe och jämfört.

    Som turistguide är José en del av öns viktigaste industri nuförtiden. Jordbruket har fått ge vika för besöksnäringen och här och var ser vi bevis som vittnar om dess förfall – luggslitna redskap som i bästa fall hamnar på museum, men mer troligt bara tynar bort utan att någon tar notis om saken.  Övergivna åkerplättar som lagts i träda på obestämd framtid.
    – Men söderut på ön, där är det vanligare med jordbruk, berättar José. Och det finns fortfarande fler getter än människor på Fuerteventura.
    Själv ser jag inte en enda get under rundturen, men när Josés myndiga blick reflekteras i backspegeln hör jag ändå ett svagt bräkande någonstans långt bak i huvudet.
    – Jag flyttade hit för 15 år sedan, fortsätter vår guide. Från livliga Gran Canaria hit till lugna Fuerteventura. Det tog lite tid att anpassa sig, men i dag trivs jag bra. Det finns en Kanarieö för alla människor, men det är inte du själv som bestämmer. Det är ön som väljer dig och nu har Fuerteventura valt mig.

    Att kontrasten mellan Fuerteventura och Gran Canaria är stor skriver jag under på. Den senare ön lämnade vi med båt under gårdagskvällen och på morgonkvisten anlände vi så till den förstnämnda. Från Las Palmas, en stad i ordets rätta bemärkelse, till Puerto del Rosario som så här sent under hösten kan liknas vid en enda lång siesta. Från uppklädda kontorsarbetare på välfyllda nattpromenader till surfentusiaster och helt vanliga hippies på sömniga strandstråk.

    Vi har rest ut hit till Atlanten med dubbla uppdrag: dels för att ta reda på vad det är som lockar med kryssningar, dels för att finna vilken Kanarieö som passar oss bäst – vilken som ”väljer oss”. Vi är debutanter både när det kommer till destinationerna och till reseformen som sådan, och mellan oss och svaren hopar sig förstås en hel radda av fördomar. Om blåhåriga damer och en instängd tillvaro ombord. Om exploaterade charterorter i land. Ett vackert och stillsamt Fuerteventura har dock öppnat våra sinnen, gårdagskvällen i Las Palmas genuina nattvimmel likaså och hög tid att kliva på båten igen för att se efter hur väl våra förutfattade meningar rimmar med livet ombord. Finns det något att göra? Är det så snobbigt som vissa påstår? Och hur dramatiskt sänker vi egentligen medelåldern när vi kliver på?

    – Fifty-eight. Five, eight.
    För några timmar sedan satt vi bredvid varandra i en jeep, jag och Alessandro. Då berättade han om sina framtidsplaner, att han inte tänker flytta hem till Lombardiet när han slutligen mönstrar av för gott utan i stället slå sig ner på Kanarieöarna. För vädrets skull. Nu lyser en annan sol på honom. Som ansvarig för bingon ombord är MSC Armonias klanderfritt klädde kryssningsdirektör i händelsernas centrum den här aftonen och han sköter sitt uppdrag med största möjliga stringens. Vi nickar hövligt när vi passerar förbi på vägen till middagen.

    Det går förstås att fritt välja bland skeppets många restauranger, men till samtliga middagar ombord har alla sällskap ett eget bord avsatt om man vill slippa väntetider eller bara känner för lite rutiner på resan. Vårt bord återfinns i den italienskinspirerande restaurangen i fören och det första besöket ger oss ingen anledning att klaga. Femrättersmenyn byts från dag till dag och så länge man håller sig inom standardpaketets ramar för dryck tillkommer inga extra kostnader till priset för själva kryssningen. Maten smakar bra och slår mig inte som särskilt onyttig, men fem rätter är ändå fem rätter, en flaska vin är en flaska vin och vi börjar så smått att förstå den brittiska undersökning som häromåret slog fast att en genomsnittlig kryssningspassagerare går upp ett halvt kilo om dagen under resan.

    Mätta, belåtna och inte minst trötta efter en lång dag återvänder vi så till respektive hytt. Redan under den första dagen blir jag svårt fäst vid min – i den stora sängen, de generösa utrymmena och framför allt det faktum att jag drog vinstlotten i balkonglotteriet. I en veckas tid får jag nu stoltsera med en utsikt som slår det mesta. Allt som allt är hytten ungefär så långt ifrån en klaustrofobisk östersjöcell man kan komma.

    Lätt kommet, lätt förgånget gäller inte för 500 gram kroppsvikt som tillförskansats under en dag till havs. Åtminstone inte att döma av de plågade anletena i gymmet högst upp på skeppet. Jag ska inte säga att jag är en av dem som gör något åt saken för då ljuger jag, men att döma av uppslutningen i träningslokalen är det fler än jag som har läst den brittiska studien. Vi har angjort en ny hamn, men den här gången är det inte någon Kanarieö som väntar oss utan en något nordligare granne. Alla kryssningsfartyg värda namnet i den här delen av världen lägger någon gång under rutten till vid staden Funchal på portugisiska Madeira och Armonia är inget undantag.

    Ibland är det en överraskning i sig att inte bli förvånad. Så känns det i vart fall när vi går i land. Precis som ryktet säger växer det så knakar här i Atlantens egen trädgård och palmer, buskar och blommor tycks trivas minst lika bra som brittiska och tyska turister. Funchals planlösning är säregen. Staden börjar uppe på ett berg, slutar nere i hamnen och för att särskåda denna diagonala historia tar vi oss först upp på toppen med hjälp av linbanan.

    Hundarna skäller i kör från sina inhägnade tomter i den upphöjda stadsdelen Monte. Efter en smått hisnande linbanefärd vandrar vi nu nedför berget längs med utkanten av Jardim Botânico. En idé så djärv som någon att anlägga en trädgård i detta grönskande paradis, men den välskötta parken lyckas faktiskt med konststycket att sticka ut från mängden. Då och då på vår strapats blir vi omkörda av stadens typiska fortskaffningsmedel, carros do cesto, korgslädar som rattas nedför branterna av två vitklädda män i hatt som springer vid sidorna om den och som med varsitt rep bromsar och svänger när så behövs.

    Vi ångrar snart att vi valde apostlahästarna. Våra lågskor är nämligen sämsta möjliga fotbeklädnad här i Madeiras branta sluttningar och trippandet på framfötterna sätter sina tydliga spår. Portvinstå är ett begrepp jag kände till sedan tidigare, men madeirasula ett helt nytt åtminstone för mig. Med vad som känns som en ordentlig blåsansamling strax nedanför tårna når vi till slut fram till slädarnas ändstation, ett litet torg med en bar och ett par souvenirbutiker.

    Vad som slår en med Madeira förutom all grönska är det städade intrycket. Bortsett från vissa sjabbiga delar av hamnområdet verkar ön vara rena undret av renlighet. Här på slädstationen är till och med herrtoaletten en sanitär sensation. Efter den fascinerande upptäckten slår jag mig ner i baren och börjar att fundera på om backarna i Funchal lagt grunden till Cristiano Ronaldos fenomenala fysik. Han är född här och helt otänkbart är det åtminstone inte. En kort stund senare beslutar vi oss för att fortsätta ner till Funchals stadskärna. Med taxi.

    En tallrik sardiner i Gamla stan avslutar vårt besök på Madeira. Dag har blivit kväll och uteserveringen på Rua Latino Coelho börjar så smått att fyllas på med folk. Från hörnet intill ingången brottas en begränsad, men entusiastisk trubadur med en svårflörtad publik. Att vi, som enda gäster, artigt applåderar efter låtarna får konsekvensen att han slår sig ned vid vårt bord när hans repertoar tagit slut.

    Upphetsad efter vad som tydligen varit veckans mest lyckade spelning visar han oss sin Facebooksida och blir om möjligt än mer begeistrad när vi pekar på båten som så småningom ska ta oss vidare på vår resa. Det är hans stora dröm att någon gång få spela på ett kryssningsfartyg och kanske kan vi lämna hans visitkort till någon i personalen. Vi lovar att göra vårt bästa och när vi slutligen lämnar haket vinkar han ivrigt av oss.
    – Ni kommer aldrig att kunna lyssna på Nirvana igen utan att tänka på mina versioner, ropar han upprymt efter oss.

    Vi tar det som ett hot när vi sakta vandrar bort i Funchalmörkret. Staden är alltjämt vaken, det syns klart och tydligt på den närmast överdrivna belysningen som strålar upp i natten. Tur att man inte betalar öns elräkning, tänker vi och svänger av mot fartyget. Uppför en av de brantaste backarna trampar en dåre på Madeiras enda cykel.

    Ny dag, ny ö, och lilla La Palma välkomnar oss med sina färgglada balkonger. Vi vandrar längs en yrvaken strandpromenad och när vi sedan viker av, upp mot hamnstadens inre, möts vi av en överraskande syn. Vid den gamla stadskärnans utkant står en kopia av Columbus flaggskepp Santa Maria parkerad mitt i morgontrafiken.
    – Maria, rättas jag av en man som pekar mot museibåten som är en av La Palmas mest besökta sevärdheter. Så klart. Det finns förstås inget ”Santa” över ett fartyg som har strandat i en rondell.

    La Isla Bonita – den vackra ön – kallas hon för, La Palma. Det har förstås sin grund i öns bedårande natur, men Santa Cruz innersta, med anor från sent 1400-tal, gör även det smeknamnet rättvisa. Vi slår oss ned på ett kafé vid det stenbelagda, lilla torget intill Columbusmuseet och sätter tänderna i en pabellón criollo – ett av många exempel på de kulturella influenser som hamnat på Kanarieöarna på grund av – eller tack vare – alla de som stannat till här på vägen över Atlanten. Just i det här fallet gäller begreppet tack vare. Svarta bönor, banan och vad som i Venezuela förmodligen inte kallas för pulled pork smälter samman till en av mina bästa luncher på länge.  

    Snett över gatan från kaféet har en liten bar funnit ett stillsamt hörn av det annars livliga turiststråket. Mitt i den smala ingången står ägaren själv och röker samtidigt som han blickar ut över en folkskara som så här mitt på dagen är ganska ansenlig. Hans gula skjorta är generöst uppknäppt vilket blottar ett stort halssmycke som tillsammans ett par bredbågade glasögon och ett grånat hår ger honom en myndig touch av Sopranos. Vi tar klivet förbi honom in på baren och han hälsar oss välkomna med en röst som tydligt förkunnar att cigaretten som ryker i högerhanden inte är hans första i livet.

    Bar Melchor har en strävsam kvartett stamgäster i övre medelåldern, rättvist fördelade efter kön och lika stora delar kaffe och vin. De snappar snart upp var vi kommer ifrån och ett kortare språköverskridande samtal om Estocolmo följer.
    – Ibrahimovic, flikar Melchor Soprano in och torkar av sina immiga glasögon innan han serverar en runda kaffe med ångad mjölk.

    Livet i Santa Cruz tycks ha sin gilla gång. Taket på 1600-talsfortet vid en av huvudgatornas mynning ska få nya tegelplattor, men arbetet sker i maklig takt – det spelar i samma idylliska tonart som staden i övrigt. Porten till fortet är stängd, men en man i tennisskjorta som vi känner igen från båtens danslektioner stoppas inte med så enkla medel. Likt en forntida erövrare forcerar han hindret och släpper in sin familj till den öppna platå varifrån sikten ut över havet är minst sagt magnifik. En av takläggarna skakar uppgivet på huvudet. Det har blivit hög tid för oss att mönstra på igen.

    Det finns saker att förbättra här på Armonia, menar vårt matsällskap, ett irländskt par någonstans mitt i den ljuva medelåldern. Äntligen har vi fått tag i ett par riktiga kryssningsveteraner, några som vet hur saker och ting borde fungera i sammanhang som detta. Annars har den blandade publiken förvånat oss på resan. Visst är de äldre paren i majoritet, men ombord finns också en god del barnfamiljer, några unga älskare, ett par tjocka släkter med medlemmar i alla former och åldrar och ett yngre grabbgäng som om vartannat lägger beslag på minigolfbanan och basketkorgen. Det är framför allt två saker som våra irländska vänner stör sig på. Dels den enligt dem alltför liberala uppfattningen om vad som är lämplig middagsklädsel, dels serveringspersonalens minne.
    – För två år sedan var vi på kryssning i Medelhavet, berättar mannen. När vi sedan åkte med samma båt i fjol mindes vår servitör att jag vill ha tabasco till maten. Sådant imponerar på mig…

    Kontrasten är total när vi ställer oss på däck morgonen därpå. Ett Santa Cruz har blivit till ett annat. Från det på pittoreska La Palma till Teneriffas bastanta storstad. Med kluvna steg tar vi oss iland och beskådar med viss avsmak allt liv och rörelse. Det var nämligen ett tag sedan sist. En stund senare har vi dock flytt bortom den massiva fasaden. Mysiga bakgator gömmer sig bakom turiststråket och här uppdagar sig samma känsla som vi fick i Las Palmas. Riktiga människor. Som faktiskt bor och lever här.

    Allra bäst trivs vi kanske på marknaden Nuestra Señora de África. Som turist över dagen handlar ett marknadsbesök förstås inte om att köpa med sig en stor kålrot eller en klase matbananer. Här gäller det att använda näsan, att supa in atmosfären och slå ned sig på en bänk i myllret av människor. Förslagsvis med en glass i handen. La Gelato del Mercato måste vara hela Atlantens allra bästa glasskiosk och den vita chokladen med basilika förtjänar egentligen ett eget kapitel. Vi avslutar vår dag på Teneriffa med en sväng förbi det spektakulära operahuset och ett par tapas på Calle Antonio Dominguez Alfonso, gatan som varit hipp så det förslår och som kanske fortfarande är det. Tillsammans spär de på vår nyfunna bild av Teneriffas Santa Cruz som en charmig stad, om än inte inbjudande vid första anblicken.

    Sakta slocknar så staden framför mina ögon. Vi har lättat ankar för sista gången och jag har slagit mig ner där jag trivs som allra bäst på den här båten. På min balkong, på första parkett med oceanens bästa utsikt och en hederlig vodka tonic från minibaren. Santa Cruz försvinner stilla i bakgrunden och nästa gång jag ser någonting annat än öppet hav är det hamnen i Las Palmas, vår utgångspunkt för kryssningen och tillika ändhållplats.

    Veckan gick fort och den där instängda känslan vi fasade för infann sig aldrig. Tvärtom måste jag tillstå att min kanariepremiär knappast kunde skett under bättre former. Att jag inte lyckats klura ut vilken av öarna som ”valt mig” spelar mindre roll; jag tycker om de alla på olika sätt och jag har lärt känna dem utan att byta hotellrum en enda gång. Väskan står på samma plats som jag och längst ner i botten skymtar underdelen av min kostym. Den kom visst aldrig till användning, konstaterar jag och sänder en välmenande tanke till den irländske ordningsmannen.

  • På kryss med Sea Cloud

    Tyskar och delfiner. Litervis med Champagne. En ensam japan. Knarrande skov och knakande relationer. Filippinska leenden och sämre schlagers. En kryssning med fartyget Sea Cloud är en blandning av aristokrati och modern såpopera.

     

    Förväntansfulla nordeuropéer, mest tyskar, en ensam rund finska i färgglad kaftan, en solbränd japan, några flygande holländare, en handfull svenskar. Och jag. Vi står på kajen i Bridgetown, Barbados. Den tyska briggen Sea Cloud vilar i det kompakta karibiska mörkret. Svag bris, tyskt sorl och bubblande glas vid ombordstigningen. Karaktärerna checkar in.

    I hytt nummer sex står en ljummen flaska champagne med båtens emblem, en liten fruktkorg och blommor med en välkomsthälsning. Vit inredning, skogsgrön heltäckningsmatta, solgula gardiner och en taklampa som gungar lojt till vågornas rytm. I den öppna spisen ligger upplysta bärnstenar. Hela hytten andas burgen lyx från forna tider. Det är en båt med anor och säregen historia av kärlek och krig. Ett segelfartyg fjärran från alla moderna megafärjor med Las Vegas-komplex som fraktar turister i masslaster mellan de västindiska öarna. Vi märker knappt när båten lägger ut från kajen. Plötsligt dansar lampan lite extra i taket. Värmen, det halva dygnet på flyget, skrovets rörelse i vågorna vaggar stressen ur kroppen. Somnar omsvept mellan frasande lakan och tjockt dun i de mjuka sängarna.

    Lite jetlag, lite sjösjuka, lite längtan efter land och dopp i havet, redan vid femsnåret när solljuset är som mjukast, kliver jag upp. Genom hyttens runda fönster ser jag bara hav. På akterdäck står kaffe och croissanter framdukade för de morgonpigga. En tysk onkolog är redan uppe med en kaffekopp i handen och en Camel mellan fingrarna. Hans mjuka okammade krull spretar åt alla håll. Frun sover till åtta.
    – Jag heter Herman. Jag är femte generationens Herman i min släkt, säger han, fimpar, skrynklar ihop det tomma paketet, öppnar ett nytt, tänder ännu en cigarett, blickar ut över havet, tar ett djupt bloss som om han i egenskap av läkare vore immun mot rökningens skadeverkningar, eller som om det inte längre spelade någon roll.

    Han tittar på klockan. Prick åtta ska han ta med en kopp te och väcka sin kära fru som ligger i hytt nummer fem. Det gör han varje morgon, på havet och hemma. Det är fjärde gången de seglar med Sea Cloud. De älskar båten. Därför köper de alla segelbåtens souvenirer, från tubsockor till nyckelknippor. De röker och dricker vitt vin från gryning till skymning och njuter av livet på ett sätt blott de som varit nära döden kan göra. Herman är svårt sjuk. Han talar sin tyskbrutna engelska med slapp käke och sluddrig röst. Sjukdomen har gjort honom tunn. Strupcancern höll på att ta honom. De har en dramatisk historia tillsammans. Ändå ler han nästan jämt. I synnerhet när han talar om sin fru.

    Hela första dagen tillbringar vi på havet. Jag garderar mig med sjösjukepiller. Båten har en läkare ombord. Det är lag på att passagerarfartyg måste ha en läkare. På Sea Cloud har man löst det så att någon duktig doktor från Tyskland får två veckor gratis på båten mot att ha en liten mottagning öppen några timmar om dagen, och jour om något skulle hända. Jag sväljer mitt piller och är redo för havet. Vi seglar mot Trinidad. Avslappningen är total. Det är skönt att vara till sjöss. Havet är oändligt men utrymmet på båten är begränsat. Efter några citystressade promenader runt däck finns inte så mycket mer att se, inte så mycket mer att göra, än att packa upp en roman och lägga sig på akterdäck på den stora blå soldynan som vi snart ska kalla för Blå lagunen.

    Kommunikationen med omvärlden klipps. Mobilerna kippar efter täckning och dör sedan helt. Det viktiga blir oviktigt. I övrigt finns allt du behöver på några stegs avstånd. Mat en masse, sol, vind och vatten, hav, böcker, kärlekstrassel och intriger som överträffar även den mest välregisserade tv-såpa. Vi anar det bara än. Vi sneglar på varandra. Artiga, undrande leenden. Ansikten som blir mer och mer familjära i den slutna världen på båten.

    Den officiella kaptensmiddagen första kvällen kräver formell klädsel. Vissa kommer insläntrande i jeans och skjorta och andra i smoking. Snyggast är den gamla silverhåriga damen i bronsbrun paljettklänning och sidensjal. Rätterna avlöser varandra och de filippinska servitörerna ler i kapp. Man hinner knappt tappa sin linneduk på golvet förrän en ny välstruken hamnat på knät. Ett ungt snyggt solbränt par äter i total tystnad. Inte ett ord, inte en blick utbyter de. Hon, surpuppan, och han, den långa stiliga sammanbitna. Ofta står han och dricker vitt vin ensam på däck och tittar ut över havet med en djup rynka över pannan.

    Eva-Maja reser ensam. Det är den fylliga finskan i den färgglada kaftanen som har fyra barn och elva barnbarn någonstans i mellersta Finland. Hon har samma kaftan till frukost, lunch och middag. Efter ett par dagar inser jag varför. Hennes bagage åkte vilse. Det försöker nu hitta till en hamn vi ska besöka. Eva-Maja är alltid trea till frukost. Det är Herman, jag och sedan hon. Sea Clouds sömnlösa själar.

    I horisonten dyker Trinidad upp, den mest tätbefolkade karibiska ön, med en mångfald av människor och kulturer, indianer, afrikaner, kineser och européer. Trinibagierna kallar sig invånarna på Trinidad-Tobago. Landet som mest påminner oss om matchen vi helst vill glömma. Världens minsta nation som någonsin medverkat i ett fotbolls-VM för första gången 2006 och som nästan slog ut Sverige.

    I Las cuevas hänger träden i vattnet. De böjer sina långa halsar för att doppa huvudet, dricka vattnet eller bara svalka sig en smula. Röda flaggor signalerar badförbud men vår längtan är färgblind. Vi ser varken röda skynken eller känner rädsla. De uttråkade kokosnötsförsäljarna gäspar under palmerna. De lever ett lojt liv men har ett farligt yrke. Där är Peter som bröt ryggen när han föll ner från en kokospalm och tvingades tillbringa sex månader på sjukhus. Nu gör han situps och armhävningar för att få tillbaka sin styrka. Vi badar tills regnet kommer. Det är inget skyfall, bara ett lätt strilande regn från en gråtung himmel.

    Tillbaka till båten. Ankaret upp och vi lägger ut mot nästa destination. På övre däck håller en av kockarna en uppvisning i att skära och dekorera frukt. Vi är inte så intresserade av att skära glada gubbar av vattenmeloner och clowner av ananas utan finner oss snart i Blå lagunen; ligger där tills solen börjar gå ner.

    Då händer det. Ett gäng delfiner överraskar oss med volter i vattnet. I samma silverblå nyans som havsytan leker de med vågorna. Jag vill bara hoppa i vattnet och delta i deras vilda dans. Få saker i livet gör en så lycklig som en flock delfiner. Våra applåder och visslingar vägrar ta slut och delfinerna gör allt de kan för att maximera vår glädje. Upplevelsen måste firas.

    Bartendern Pibot från Manilla har arbetat ombord på Sea Cloud i tjugofem år. Han är uppenbart homosexuell. Om han vill träffa någon så har han valt världens sämsta arbetsplats. Klientelet består till en överväldigande del av vita, rika heterosexuella par. Skulle någon ensam bög ändå förirra sig ombord är det förbjudet för Pibot att inleda någon som helst relation. Men Pibot är glad ändå. Han är alltid glad. Han är den perfekta bartendern. Känner av gästen, drar en fräck vits för dem som tål. Håller ryggen rak inför stela ansikten. Han berättar om alla kändisar han serverat.
    – Donald Rumsfeldt drack gin martini, säger han viftandes med händerna.
    – Den ska jag ha, säger Johan.
    – Hur vill du ha den? undrar Pibot och himlar meningsfullt med ögonen.
    – Som Rumsfeldt.
    – On the rocks, alltså, svarar Pibot och häller upp.

    I bakgrunden hörs klonkande tysk schlager och det man brukar kalla för ”gamla godingar”. Pianisten Mischa torterar ett elpiano. Han spelar den värsta sortens hissmusik. När som helst kan han kliva in i en film och spela den loja barpianisten som för länge sedan kopplat bort huvudet från harmonierna, fingrarna hittar själva över tangenterna. Han minns inte ens alla kryssningsfartyg han spelat på, åratal av nattliv simmar i hans dimmiga ögon. Hans musik håller på att sänka hela båten, eller intrycket av den. Alla sinnen smeks ombord men hörseln tar stryk. Mischas repertoar är massturismens soundtrack.

    På kvällen är det piratfest. Det är väl en av de här grejerna som måste göras. Gästerna ska underhållas. Det känns lite onödigt. Havet och båten är underhållning nog. En hel del deltar ändå med glädje och glas i högsta hugg. Gästerna får låna svärd, smycken, ögonlappar och hattar och spökar ut sig och skrattar. Det är bara Johnny Depp som saknas. Personalen sjunger piratsånger. Den ensamme japanen som har druckit rompunch, går loss och dansar en vild piratdans. Successivt kliver karaktärerna fram på scenen och mot slutet av veckan ombord på vackra Sea Cloud är gästerna både den stora behållningen och underhållningen. Man ser människor vakna, somna, skratta, sura, äta. Ser hur de tittar och tar på varandra. Eller inte tar. Inte tittar. Vissa blir vänner, som levnadskonstnären från Holland som man aldrig riktigt förstår vad han jobbar med. ”I do nothing and I’m very good at it”. Vi ligger och diskuterar populärfilosofi i Blå lagunen, vinden blåser, han är yr i gråhåret och kär som en tok. Han kysser sin nyaste fru hela dagarna. Eller som Herman, den morgontidige rökaren som bär morgonteet som en juvel till sin fru sedan många år tillbaka. Kära människor är trevliga människor.

    Det nygifta paret är inte kära. De är yngst ombord, ja, kanske med undantag för oss och definitivt med undantag för Lottas och Elisabeths döttrar. Men annars. De är snyggast ombord. Tyvärr. De är dessutom nygifta och alldeles iskalla. Han är alltid ensam. Hon är alltid sur. Nygifta, unga, snygga, solbrända, sura. Alltid hittar de ett skäl att sära på sig. När han tittar viker hon undan blicken. Fladdrar i väg. När hon tittar låter han sina ögon vila mot horisonten eller så pillar han på sin vigselring. Snurrar, tittar, snurrar som om han väntar sig en förklaring. Själv vill man agera äktenskapskonsult och skrika: ”Skilj er fort!” Det tar inte lång tid innan de är båtens stora samtalsämne. Hur hamnade de här? Har de någonsin tyckt om varandra? De svarar knappt på tilltal. Vi försöker luska. Sätter oss bredvid dem på lunchen. Ingen kontakt. Det är inte förrän killen står ensam och mulen i baren en av de sista kvällarna som jag lyckas få honom att berätta. De har nyss gift sig och detta är deras bröllopsresa. Han älskar båtar. Han äger en stor snickarfirma och har gjort en del arbeten åt Sea Cloud. Det var så han hamnade här. Problemet är att hans fru hatar båtar. Hon blir sjösjuk. Det kommer inte att sluta lyckligt.

    Men lustigast av alla är nog ändå japanen. Ensam, lång och gänglig går han omkring på båten och ler mot alla. Han bor i en av de minsta hytterna längst fram och hans dörr står ständigt öppen till allmän beskådan. Ofta vinglar han omkring i bara handduken utanför sin hytt. Och ler. Hans engelska vokabulär är ytterst begränsad. ”Hello” är allt han kan och det använder han flitigt. Det går ändå ett rykte; att han rest omkring länge i Karibien och att han hoppar på och av olika kryssningar. Den flygande japanen. Men det kanske bara är fria romantiska spekulationer. Ingen vet.

    Jag är som vanligt först upp. Tillsammans med mina två morgonpigga medresenärer, rökande Herman och Eva-Maja som denna morgon breder ut alla sina fylliga finska vokaler i telefonen och rapporterar detaljerat om läget på sjön och förhör sig om väderförhållandena i sina hemtrakter i mellersta Finland. På andra sidan jordklotet är det mörkt.
    – Det snöade en centimeter i går och nu har den regnat bort. Det är svart överallt. Inget ljus någonstans. Ingen sol, ingen snö, ingenting, sammanfattar Eva-Maja när hon lagt på luren och verkar väldigt glad över att hon är på Sea Cloud, trots att det storregnar just denna morgon.

    Alla sover. Det öser ner. Hundar och katter och stolsben och mango och papayor och allt du kan tänka dig. Himlen har öppnat upp sig och det är vackert vitgrått, dramatiskt blött. Repen droppar. Vi småhuttrar. Det stänker på Hermans Camels, kaffet blandas med regndroppar och Bequi gömmer sig bortom molnen. Kaffebordet rullar gnisslade fram och tillbaka. Det finns en stillhet i rörelsen. Solen tittar fram och värmer snabbt fukten ur däcket. När Sea Clouds övriga passagerare börjar vakna till liv har alla spår av det vilda regnet torkat bort.

    Buss eller bad? Det är ett svårt val. Vi har en halv dag på en ö. Grenada. Ska vi välja bussrundtur och se så mycket som möjligt eller ska vi ta oss till en guldkornig sandstrand, bada, svalka oss och äta grillad färsk fisk på någon beachbar. Kvantitet eller kvalitet. Med den hetsiga informationsstress som ännu förgiftar våra blodomlopp blir det ändå bussen. Timme efter timme på slingriga vägar i ojämn luftkonditionering, stopp vid hänförande utsiktspunkter, intressanta muskotodlingar och kakaoplantager. Vi får se massor och vi längtar bara till stranden. (Ju mer vi får se desto mer längtar vi till stranden.) Det är som på alla kryssningar eller resor med många destinationer. Man får se mycket men man upplever ingenting, ingen kontakt med lokalbefolkningen, inga oförutsedda händelser, inga problem att lösa. Kanske är det just det som är semester. För mig blir själva avvarandet av motstånd en stressfaktor i sig. Mitt i ett land, ett folk utan att kunna agera. Fångad i stressen att se, se, se. Våra korta stopp på nya destinationer blir det som bryter lugnet och ökar blodtrycket.

    Vi återvänder trötta till båten. Det är ändå här resan utspelar sig. Det är båten och livet ombord som är det centrala. Här finns ingen konflikt mellan upplevelsestressen och det så hett önskade lugnet. På bara några timmar har man sett allt som finns att se ombord. Sedan är det bara att luta sig tillbaka och vaggas av vågorna, njuta av maten, litteraturen, lagunen, champagnen, havet och tankarna. Vi stannar ombord.