Syndigt, kittlande och överdådigt. I över 65 år har gangsters och romantiker flockats i Las Vegas för oskyldiga små snedsteg – eller för att bränna miljoner. Bobo Karlsson skildrar ett sömnlösa dårars paradis som alltid har något osannolikt i bakfickan.
Foto: Bruno Ehrs
Hotell i Las Vegas
Var och en bör stålsätta sig – eller lära sig släppa loss riktigt ordentligt – inför mötet med Las Vegas. För redan när man landar på flygplatsen möter man alla nöjda leenden. Det är förlorarna. 90 procent som besöker Las Vegas är ”losers”, riktiga förlorare. Men 95 procent som åker härifrån uppger att de haft jätteroligt och att de tänker återvända snarast möjligt.
För den som är van att kämpa för att bli lite insider, försöka bli accepterad vid sidan av turiststråken, i ett Paris eller Barcelona – där invånarna kanske ”tycka turist trist” och bromsar utbölingar med sin diskreta arrogans – är det bitvis både chockerande och sympatiskt att plötsligt inte bjudas något som helst motstånd. Här är banan sopad för allt, bara man öppnar plånboken. Las Vegas är kanske en av de få städer där det istället är vi besökare som bitvis framstår som den egentliga lokalbefolkningen.
Las Vegas ömsar ständigt skinn, fyller på med nytt blod. Ursprungligen enbart en liten exotisk, gangsterstyrd spelhåla i öknen, som många kunde rycka på axlarna åt. Sedan adderades successivt showbizådran – till slut hade de allra största artisterna 100 meter höga neonskyltar och stortavlor, bensprattlet blev intensivare än i Paris. Ett tag hade staden det bästa dåliga ryktet i världen – ”what happens in Vegas stays in Vegas”. Så plötsligt blev hotellen störst i världen, konferenscenter adderades. Las Vegas blev känt för allt från största porrmässan till frisörmässan.
Sedan har man hysteriskt adderat all barntillåten familjeunderhållning. Så plötsligt skapar staden en restaurangboom som nästan gränsar till ett laboratorium för världens alla kockar och krögare. Sedan satsar man helhjärtat på shopping, en explosion i alla varumärken som går att uppbringa i de mest vansinniga miljöer. Nu på senare år har klubbarna blivit en ny hörnsten, varje hotell öppnar en lounge … det unga partyfolket strömmar till. Tanken är förstås att med hjälp av Broadway, Paris, Madison Square Garden, Rodeo Drive, Tivoli, Studio 54, Times Square … dra in oss alla i speldjävulens rävsax, få oss att tömma våra konton runt spelborden.
Något är förstås skvatt galet med Las Vegas – staden som enligt många är djävulens förtrogne. När jag nu nyligen rumlade runt i allt det nya chauvinistiskt stiliga och det gamla pråligt kitschiga, så var staden enligt medier bitvis totalt ”down and out”. Arbetslöshetssiffrorna för Nevada och Las Vegas är de högsta i USA, och närmar sig nästan de spanska katastrofsiffrorna. 50 månader i sträck har här tvångsförsäljningar av lägenheter och villor och personliga tragedier också toppat amerikansk statistik. Mer än någon annanstans har många lånat stålar till en plats i solen. Och inte på år och dar har bokningarna rasat så, eller beläggningen varit så låg, som i denna kanske mest hotellstinna stad i världen.
Men tro inte att Las Vegas försöker banta bort svälten à la något hårt drabbat europeiskt land, dra i bromsen som vi i den gamla världen på order av IMF och EU. Här är det istället gasen i botten. Sin City – som saknar skam och är världsledande i ”funny money”, plus vet hur man kommer åt ”other people’s money” – investerar förstås mer sanslöst än någonsin.
Mot alla odds, mitt i krisen, slogs därför 2010 portarna upp till en ny epok i stadens historia – CityCenter. Med en investering som närmar sig 60 miljarder kronor och med 12 000 nyanställda, blev man plötsligt den största nya arbetsgivaren i USA. Med hjälp av alla spektakulära arkitekter, ledande inredare och kända konstnärer lockar och pockar nu Las Vegas helt ogenerat även med den så kallade goda smaken. I bakgrunden mullrar kasinoimperiet MGM, ägare till 50 procent av de stora hotellen längs ”The Strip”. En stor del av pengarna kommer från kassakistan i den andra skvatt galna ökenoasen och fantasistaden – Dubai.
Bakom detta eleganta, urbana komplex finns toppnamn som bland andra César Pelli (tvillingtornen i Kuala Lumpur) och Daniel Libeskind (judiska museet i Berlin). Dess shoppingcenter, Crystals, har redan korats till Amerikas vackraste. Fyra nya hotell dominerar: hypermoderna, arkitektoniska Aria, boutiquehotellet Vdara, eleganta Mandarin Oriental och coola, hippa The Cosmopolitan som alla utgör en ny spjutspets bland stadens hotell. Samt förstås närmare 100 restauranger, där många drivs av världens ledande krögare. Om Las Vegas gasar lätt, så har CityCenter gasen i botten.
Dagligen läser vi om Greklands skuldberg, inte minst gentemot Tyskland. Men på hemmaplan är det ganska tyst om att Deutsche Bank drastiskt tog beslutet att här pumpa in 25–30 miljarder kronor i The Cosmopolitan, för att inte stå med brallorna helt nere när kasinots och hotellets byggherre kastade in handduken. Det finns givetvis ett visst komiskt drag runt tyska bankdirektörer som tvingas delta i beslut runt inneklubbar som Marquee, trendkrogar som Blue Ribbon och rouletthjul som snurrar. Den som vill få sig ett gott skratt kan på Youtube kolla in hotellets ekivoka reklamlansering med en ”byxlös bellboy”. Till senaste tidens bombastiska investerare hör också Credit Suisse och Goldman Sachs.
Las Vegas själv drömmer sig ofta tillbaka till den gamla goda gangsterepoken, då allt ansågs mer elegant och kittlande. Tideräkningen börjar 1946 med Benjamin ”Bugsy” Siegel och hans Flamingo Hotel. The boss of the boss var Meyer Lansky, ledaren för det beryktade judiska ”syndikatet”, som räknade alla pengar i Havanna, Miami och Las Vegas. Till slut lyckades FBI köra bort den tidens fula fiskar, in släpptes istället de stora börsbolagen och bankerna. Då fällde Lansky det för många på den tiden lätt löjeväckande yttrandet: ”Nu blir det riktiga gangsters som tar över”. Idag när alla vet att Wall Street är ett ”Las Vegas in the sky”, en slags bingohall för de privilegierade och högutbildade, känns yttrandet mer insiktsfullt än bittert. Att Lanskys då så slugt skicklige försvarsadvokat, Oscar Goodman, som på senaste tiden varit Las Vegas borgmästare i tre perioder, och nu 2011 lämnat över till sin kära hustru Carolyn, gör bara att allt känns lite mer tryggt för somliga – same same but different.
Det märkliga och praktiska med allas vårt USA är ju att var stad har sin funktion. Drömmarna dras mot Los Angeles och Hollywood, kulturella och kosmopolitiska kickar mot New York. Politikerna och byråkraterna frodas i Washington, den mer burleska kommersialismen trivs i Chicago. Den hårda industrin höll ut i det längsta i Detroit. Pensionärer vill fortfarande blicka ut över havet från Miami Beach. Bildning har ett extra starkt kluster i Boston. Medvetenhet och mod har gjort San Francisco till en mänsklighetens och kreativitetens tankesmedja … Så varför skulle då inte all synd och skam och det värsta tingeltanglet buntas ihop i Las Vegas på samma sätt.
Om Liseberg och Gröna Lund är en förlängning in i natten, in i vardagen, av en rar och gullig familjesöndag, mamma-pappa-barn, god glass, mjuk nallebjörn, kanske en karusell … ja, då är Las Vegas motsatsen. Det är den eviga natten, den ständiga lördagskvällen, partyt utan slut, även mitt på ljusa dan. Det är neonljusen som aldrig slocknar. Det är ofta bort från familjen, bort från ansvar, bort från moral. Ett dygnet runt sus-och-dus för två, kanske tre, max fyra dagar. Ett slags leva ut, leva upp, braka lös, kasta loss. Rouletthjulen snurrar oavbrutet. Spelautomaterna rasslar som besatta. Pokeransikten rör inte en min – 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, sedan drygt 65 år tillbaka. Las Vegas är mer än någonsin helt oöverträffat som sömnlösa dårars paradis.
Stommen i det nya livet är en klase pampiga grandiosa hotell, som vart och ett blir som ett Disneyland för vuxna, en förverkligad helt ohämmad vansinnesdröm. Med en distinkt design, kitschig eller elegant, ristar de in sin fantasi på nöjeshimlen. Under framför allt 1990- och 2000-talet har staden blivit nästan lika mycket ”Las Hotels” som Las Vegas. Cirka 20 av Amerikas största hotell finns nu här och för stunden är det cirka 150 000 hotellrum som ska fyllas.
Den nya spektakulära hotellkulturen inleddes 1989 med det tropiskt magnifika palatset Mirage, året därpå invigdes det familjevänliga medeltida fortet Excalibur. 1993 öppnar den glansigt svartglasade, egyptiska pyramiden Luxor med en ståtlig sfinx vid portarna, samtidigt som det sjörövarlika Treasure Island slog upp dörrarna. 1995 inleds en ny modern och rockig hedonistisk epok med Hard Rock Hotel.
På löpande band kommer sedan de gigantiska europeiska drömmarna: Monte Carlo med en lätt aura av Medelhavet, det osannolikt lyxiga italienska Bellagio som lockar big spenders. Och så den häpnadsväckande minikopian av Venedig, The Venetian, med Markusplatsen, kanaler, broar och gondoljärer. Hela klabbet invigdes förstås av Sophia Loren. Tillsammans med sitt nya partnerhotell vägg-i-vägg, The Palazzo, har man nu 7 000 rum. Nära granne är Paris Las Vegas, där man anländer genom Triumfbågen, hänger på operan och Louvren, och kan ta hissen upp i det 50 våningar höga Eiffeltornet. Parisisk glamour vid premiären skänktes av Catherine Deneuve.
De amerikanska drömmarna finns i det hollywoodska och overkligt grönsprakande MGM Grand. Snett över gatan ligger det smått galna, yngre och familjeorienterade New York New York – där Chrysler Building, Frihetsgudinnan och annat utgör en tredjedel av sina original, och runt allt slingrar sig bergochdalbanan från Coney Island. Samtidigt förvandlas ett gammalt Aladdin till ett ungt Planet Hollywood, och det romerskt klassiska Caesars Palace fylls med sina trogna stammisar. Legenden Flamingo är still going strong, och det länge så trötta gamla Tropicana står nu återigen topprustat.
Själv har jag några gånger hamnat på det mer moderna Mandalay Bay, som slog upp dörrarna genom att låta John Belushi plus ett gäng polare från Hollywood köra in genom dörrarna med sina Harley-Davidsons. Mandalay Bay mixar smidigt sina lyxigare gäster från Four Seasons med de coola från THEhotel, i samma komplex, i allt sitt spel och dobbel.
Med sina snabba cash kan hotellen lätt övertala många fåfänga kändiskrögare att sprätta loss med sina koncept i alla vrår och gångar, framför och bakom kasinot, direkt vid receptionen, högt uppe i tinnar och torn, vid poolsidor eller längs shoppingströgen. Så tävlar man nu med alla ursprungliga gourmetmetropoler genom att här samla världens mest briljanta, cyniska och chauvinistiskt spektakulära krogsnillen. Thomas Keller från Napa Valley, Alain Ducasse och Joel Robuchon från Paris, Michael Mina från San Francisco, Julian Serrano från Madrid, Wolfgang Puck från Los Angeles, Shawn McCain från Chicago. Och så fortsätter det i all oändlighet med krögare från Tokyo, New Orleans, Hongkong, London och hela innemaffian från Manhattan. Min första chock för bra många år sedan var att anlända i gassande ökensol på blanka eftermiddagen. Innanför hotelldörren svartnade det för ögonen. Jag trevade mig fram som inne på en biograf där ljuset redan släckts. För i Las Vegas är det fortfarande oftast natt redan från tidig morgon. Inga fönster, inga klockor, dämpad belysning – allt hjälper oss att förlora fotfästet, tappa tid och rum och öppna plånboken på andra tider än normalt.
Hungrig drog jag mig mot den folkligt fullsatta krogen nära kasinot och förses med en ovanligt stor meny, och inte undra på det. ”Frukost 24 timmar, Lunch 24 timmar, Middag 24 timmar” är budskapet på de olika sidorna. Det är bara att välja. Till vänster sitter ett rödögt par och knaprar på bacon och ägg. Stora nypressade juicer dövar samvetet. Till höger rinner istället det röda vinet ner till det möra köttet och bearnaisesåsen, kanske är det en sen långlunch. Och att klockan tre på eftermiddagen få frågan ”You want breakfast, lunch or dinner, sir?”, känns åtminstone mänskligt om man är förstörd av jetlag och udda arbetstider – och van att sköta sina märkliga vanor mer i smyg.
Denna snabbväxande och helt nyskapade miljonstad har fixat en showbizådra som annars bara tio miljoners-bamsar som New York och London ibland kan komma i närheten av. För brakhotellen blir lika mycket ”Las Shows” som Las Vegas. Vart och ett av hotellen har en gigantisk teater-, kabaret- eller konsertlokal som försöker övertrumfa Broadway, West End och Paris med världsartister, cirkus, balettflickor, boxare, rockstjärnor, strippor, speedway, lejon och tigrar, komiker … Extrema spa-anläggningar har lånat det bästa från världens allra mest harmoniska hörn, poolerna är stora som sjöar, många med egna stränder, där tonvis med den rätta sanden gör barfotadansen mer paradislik. Allt går förstås ut på att man under 24, 36, 48, 72 eller högst 96 timmar helst ska länsa sitt konto på en och samma adress – gärna lockad in genom dörren med ett lågt rumspris, plus en gratis välkomstdrink som blir inkörsporten till allt det så förföriska.
Nu vid mitt senaste besök är strålkastarna riktade mot stortavlor för Cher som avlöser Rod Stewart på Caesars Palace, Barry Manilow på Paris, David Copperfield och Roger Waters på MGM Grand, och Leonard Cohen i antågande. De eleganta galningarna Penn & Teller är på Rio, Bill Cosby på Treasure Island. Rita Rudner är den roligaste kvinnan i stan sedan tio år tillbaka på Harrah’s. Criss Angel kombinerar trolleri med en slags rockstjärnestatus och drar sina fans till Luxor. Men Las Vegas största stjärna idag, och genom alla tider, är den kanadensiska sångerskan Celine Dion. Hennes publik på Caesars Palace är större än vad Frank Sinatra, Liberace och Elvis lyckades skrapa ihop tillsammans.
Några Broadwayshower, stenhårt komprimerade till 90 extatiska minuter, får taken att lyfta på flera av teatrarna. För den som inte nöjer sig med en stjärna, så är Legends in concert på Harrah’s en av de mest hysteriskt befriande hyllningarna till Dolly Parton, Michael Jackson, Cher, Elton John, Bette Midler, Elvis med flera. Divas Las Vegas på Imperial Palace är den stora dragshowen där Frank Marino som Joan Rivers är en showstopper sedan år tillbaka. Rafflande spektakulär striptease på högsta nivå är Peepshow på Planet Hollywood, där Holly Madison är klassad som Las Vegas mest hippa strippstjärna. Erotisk elegant konkurrens har man från världsberömda Crazy Horse Paris på MGM Grand.
De som istället vill titta på halvnakna kralliga grabbar har två framgångsrika koncept att välja på: världsberömda Chippendales på Rio Hotel, och lite råare Thunder from down under, en australisk show som drar fulla hus med ”kvinnor och bögar mellan 18 och 100 år”, som min taxichaufför uttryckte det, sedan tio år tillbaka på Excalibur. Den som vill känna den mer genuint testosteronstinna stämningen, hittar ofta några av de känt råbarkade boxarna i en hård proffsmatch på stora MGM eller det hippa kändishotellet Palms.
Den roliga avantgardeshowen som drar fulla hus till The Venetian är Blue man group – får den mest svårflirtade att jubla. Men stadens absolut största showstjärna alla kategorier är den extremt innovativa cirkusen Cirque du soleil, som lyckats producera en unik show till vart och vartannat stort hotell, ett tiotal shower som går för utsålda hus över hela stan sedan åratal.
I vissa öststater greps man förr av tanken att meningen med livet var att vi alla skulle ha lika tråkigt. Las Vegas försöker krampaktigt bevisa motsatsen. För i denna ytterlighet av kapitalism kläs vi alla av våra normala roller. Balettbenen, spelautomaterna och drinkglasen vill inte skilja på ung och gammal, fattig och rik, svart och vit, bönder och stadsbor. Plötsligt med tillräckligt mycket glitter och i ett dis av alkohol är vi alla någorlunda lika. Det är nattens demokrati. Mörkret skyler det som inte tål att ses i dagsljus. Neonljuset tränger undan det som annars får en att grubbla i natten.
Men det är ett lyckorus som varar i högst tre–fyra dagar. Sedan flyr alla hem – bort från tingeltanglet, bort från glitter och glam. Man återvänder till vardagen och verkligheten, men med ett nöjt leende. Lite påminner det om stadsbarnen som varit på koloni. Efter någon tid med frisk luft och lantliv längtar de tillbaka till gatorna och bakgården, det äkta livet och de riktiga kompisarna. Fast vi vuxna barn som dras till denna ”Amerikas förbjudna bakgata” mitt ute i öknen tycks inte ha behov av sol och frisk luft, utan snarare dess motsats.
Den mest legendariska epoken är förstås med The Rat Pack; Frank Sinatra, Dean Martin, Sammy Davis Jr., Peter Lawford och Joey Bishop – som oftast uppträdde på Sands Hotel och deras Copa Room. Har själv haft glädjen att hyfsat hinna uppleva fortsättningen av denna era på Caesars Palace och deras Circus Maximus, en miljö som ännu på 1980-talet var en skön mix av mafioso och la dolce vita. Brednackade herrar, feta fingrar försedda med flera stora ringar, cigarrer modell Batista, allt gav en vink om storlek större, må det vara plånboken eller något annat. Påfallande många damer var blonda eller blonderade, urringade, pälsen slängd över axlarna. Temperaturen med hjälp av luftkonditioneringen drevs ständigt mot samma on-the-rocks nivå som drinkarna. Ingen risk att pälsarna hängdes in på förvaring i detta ökenklimat.
In på scenen kommer Sammy Davis Jr., för första gången tillsammans med Count Basie. Han är i sitt esse, knäpper upp skjortan, tar av kavajen, tänder cigarrett, smuttar på drink. Nonchalansen känns naturlig, showen uppsluppen från första låten, och inte sista som brukligt. Plötsligt förstår man hela företeelsen. Med tre drinkar minimum, där alla tre whiskyglasen fyllda till brädden kommer in på en gång, så blir underhållningsformen övertydlig. In på scenen kommer plötsligt en förvirrad Dean Martin nonchalant, också med ett glas i handen, och säger; ”Förlåt, jag gick till fel hotell”. Han uppträdde samtidigt på Hilton. The Rat Pack ansågs alla dra de stora sentimentala ”förlorarna” till hotellen och roulettborden, de som tar sig ett extra glas. Alla som envist nynnar på – That’s life, I did it my way, Strangers in the night …
Las Vegas är inte normalt smaklöst eller lite gulligt billigt. Nej, den som har en dragning till det lite enklare och mer autentiska, som vill halsa en pilsner med grabbarna på en bar i en amerikansk småstad, stoppa en slant i jukeboxen, nynna med i en schyst countrylåt och spotta på golvet, han eller hon har nog inte mycket här att göra. Las Vegas är inte det schyst dåliga som blev kvar. För många blir det den designade smaklösheten, den pretentiösa tarvligheten – en vulgaritet med buller och bång. Även den idag nyskapade ”goda smaken” blir som ett burleskeri byggt för miljarder – förlorarnas pengar.
Andra städer har skönhetsråd och byggnadsnämnder, som ska förvalta sin stads särpräglade stil. Eller åtminstone se till att livet blir lite mer strikt, håller sig på mattan – så icke i Las Vegas. En ritning eller skiss får godkänt om den är tillräckligt prålig, far out, tar för sig riktigt ordentligt. En lite elegant byggnad kan få passera om åtminstone färgskalan är grällt frånstötande. För på Las Vegas-språk blir det givetvis detsamma som attraktivt, något som bidrar till stans helhet, inte bryter av för mycket från omgivande bebyggelse.
Mest ilsket blinkar neonkorset på den lilla kyrkan som placerat sig mitt i smeten längs den berömda stripen. ”We’ve only just begun wedding chapel” är det säljande namnet. Som om detta, och neonkorset, inte skulle räcka blinkar det växelvis ”fri parkering” och ”bara fem minuter” från diverse reklamskyltar på kyrkan. Men alla bröllopen är förstås hitresta. Det är knappast i Las Vegas man får ”jackpot in love”. Om själva akten går på fem minuter, så tycks istället många ha väntat i månader med att gifta sig tills de kommit just hit. Är det för att man undermedvetet vet med sig att äktenskapet ska spricka, och att det då inte ska kännas så allvarligt? Hur som helst, för den som inte snabbt vill vigas till, som det heter, evig kärlek, utan vill bryta upp från tomtebolyckan, styrs stegen bara tre kvarter bort från neonkyrkan. Där skiljer man sig på två minuter. Allt som behövs är ett American Express, Visa eller Mastercard.
”Everybody loves a winner”, åtminstone enligt visan. Och Las Vegas älskar sina kanske mer än något annat. För nästan alla vinnare fortsätter ju tills de också är förlorare. Studera den där barnsligt glada synen när någon plötsligt står där med pengarna i handen. Alla tycks i detta ögonblick tro att de är en av de få utvalda, en av de få försedda med tur – och fortsätter. För hur mycket roligare är det inte att plötsligt bara få pengar, jämfört med att slita för de ärligt förtjänta.
När jag första gången klev in på mitt hotellrum började automatiskt en video mala i tv-apparaten. Temat tycktes vara att vi alla kan lära oss att spela, och förlora. Det är inte svårt men roligt. Humor och sprit tycks vara två vanliga ingredienser. Båda finns det gott om på just denna fläck på kartan. Men allt blir ju så mycket mer värdigt och speciellt om kunskap adderas. Så får man snabbt grundkurser i baccarat, roulett, poker och annat – och lär sig skillnaderna mellan de olika spelautomaterna som automatiskt tar och ger. Producenten till videon för hotellet är förstås djupt medveten om att de enda som inte spelar, är de som inte vet hur man gör. En snabb historik med ”redan de gamla grekerna”, plus lite om Jesus och George Washingtons spelvanor, förpassar de värsta skuldkänslorna till ens innersta vrår. Det finns anor runt att gripas av speldjävulen. Alla världens stora, kända och beundrade tycks ha dragit sitt strå till stacken – och skulle ha varit i Las Vegas om de levt idag!
När man inte längre har några sedlar att gå till växlingskontoren med, finns det alltid räddande telefonapparater. De står i direktkontakt med de mest villiga och snabba bankerna. Efter tre minuter finns pengarna i kassan. Det finns även små kontor som erbjuder sig att belåna hus och hem var helst i världen du bor.
Moralister som vet bäst och mår illa av att se äldre damer spela bort sina pengar, får det inte lätt här. Ingenstans ser man så många kvinnliga pensionärer. Och de ser ut att ha hejdlöst roligt. Mannen har gått bort för länge sedan, barnen kanske inte orkar bry sig längre. Men här slipper de lyssna på politikers mästrande, Amerikas skuldberg, bankers kollapsande, krig utan slut, stigande arbetslöshet … Man kan knappast klandra dem för att de föredrar att här lite diskret knapra på arvet och sparkapitalet.
Las Vegas-borna själva är oftast mormoner eller katoliker. Staden har länge varit en av de mest kyrktäta i hela USA. Men Gud och speldjävulen tycks ha ett ganska välsmort pragmatiskt, skuldfritt och skamlöst förhållande. För om man inte själv får spela och dricka kan man ju bli bäst i världen på att snurra på kulan eller blanda drinkar – men framför allt bäst på att räkna pengar. Dessutom har som bekant katoliker inga problem med syndernas förlåtelse. Vi hitresta, betraktade som gudlösa åtminstone för några dygn, förses för säkerhets skull plikttroget med biblar på de över 150 000 rummen av alla ansvarsfulla hotellägare.
”Egentligen vill jag inte till Las Vegas”, är en vanlig ursäkt från dem som vill låta påskina att de är sansade människor med smak, bildning, karaktär och moral. Själv älskar jag mest gryningen i Las Vegas, fram på småtimmarna när lite för många rör och lampor gått sönder, några skyltar släckts. När bitterheten dallrar i luften, när krassheten inte kan gömma sig i morgonsolen. Då gäller det att ha dragit för gardinerna och somnat, menar många. Men då drar jag mig helst mot det gamla downtown och de oförstörda haken, det där lite gulliga och lätt farliga. Först där känner jag den där rätta djävulskt mänskliga kittlingen. När allt faktiskt blir som mest förföriskt ”noir”, som i filmen och litteraturen. Det man kanske rent av trott inte var sant.
En av de stora kasinokungarna och domptörerna i Las Vegas, Steve Wynn, lär ha sagt om staden och sina hotell ungefär att ”Om Gud hade haft pengar, så skulle han också ha gjort så här”. Hunter S. Thompson, i sin roman Fear and loathing in Las Vegas, tyckte ju sig ha nått fram till själva kärnan i den amerikanska drömmen, när han satt på snurrande Horse Around Bar inne på Hotel Circus Circus. Andra ser nog likheter med Jean-Luc Godards senaste mästerverk, Film socialiste. Att staden är som ett sjunkande skepp, ett gigantiskt kryssningsfartyg fyllt av överkonsumtion. Och där alla världens ledande – sångare, dj:er, komiker, koreografer, arkitekter, balettflickor, kockar – försöker övertyga oss in i det längsta om att ”livet är stenkul”, trots allt. Själv kan jag inte undgå att tänka på Ken Keseys roman, och filmen, One flew over the cuckoo’s nest.
Egentligen har jag nog bara några barnsliga ord på vägen att ge till såväl nybörjare som stammisar, som dras mot detta lockande, pockande, kommersiella dårhus, denna ogenerat skabrösa lekstuga: ”Sudda sudda sudda sudda bort din sura min …”
