Tag: London

  • TV-serierna säger något om våra resvanor

    TV-serierna säger något om våra resvanor

    Tv-serier tycks påverkar vart vi väljer att tillbriga våra semestrar. En trend som resebranchen har snappat upp. Komidiserien Portlandia har fått folk att vallfärda till Portland och Sherlock Holmes har lockat männsikor till Baker Street i London. Våra val av tv-seriser säger förmodligen något om var vår nästa resa bär av.

    Var åker du på sommarens semester? Just nu ser resebranschen att många väljer att resa till platser som blivit kända genom olika tv-serier. Sherlock Holmes har gjort Baker Street i London till ett populärt turistmål, Francis Underwood i House of Cards har fått folk att vallfärda till Vita Huset i Washington och komediserien Portlandia har tagit mängder av människor till Portland. Och listan över populära serier (och städer) kan förstås göras lång. 

    Att realityserien Top Model sändes från Kapstaden förra året lär inte vara någon slump. Tidigare har programmet sänts från Los Angeles, men förra året var det alltså den sydaferikanska turistnäringen som kunde skatta sig lyckliga. Svala modeller i fantastiskt vackra miljöer kan väl knappast klassas som dålig pr… 

    Du kanske känner till att regissören Woody Allen använder sig av olika ortsnamn i många av sina filmer? Men det ryktas om att det kostar en del. Det sägs att hans film Vicky Christina Barcelona lär ha kostat turistbyrån i Barcelona omkring 1 miljon euro. En väl värd investering, med tanke på att filmen lockade mängder av amerikaner till den spanska kuststaden. 

    Så numera behöver vi alltså inte fråga folk var de ska åka på semester, det räcker med att veta vilken tv-serie de tittar på.

  • Världens hetaste krogar

    Världens hetaste krogar

    Stjärnorna är satta och Pellegrinos lista över de 50 bästa krogarna i världen är ute. Men var käkar man för att synas och bli sedd? RES listar fem är världens hetaste krogar.

    Sketch, London

    Vad?
    Tio år har gått sedan det begav sig för Sketch i London. I år firar man detta med att låta ett antal konstnärer göra om de olika matsalarna. Först ut är Martin Creeds omdaning av The Gallery, där ingen möbel eller assiett är den andra lik.

    Varför?
    Sketch var en av Londons första designkrogar och håller än. Att maten lagas av Pierre Gagnaire är ju inte heller fy skam – prova gärna förrätten Dundee Pink.

    sketch.uk.com

    The Catbird Seat, Nashville

    Vad?
    En av USA:s mest omtalade krogar är experimentella The Catbird Seat, skapad av svenskättlade Erik Anderson och hans kollega Josh Habiger. De 32 platserna är hett eftertraktade, och varje måltid kretsar kring en helt unik idé.

    Varför?
    Matlagningen sker ”showstyle” – maten tillagas mitt framför ögonen på gästerna. Inspirationen till måltiden är vitt skilda ting som en låt av Pixie eller en grå dag i Köpenhamn.

    thecatbirdseatrestaurant.com

    Ink, Los Angeles

    Vad?
    Michael Voltaggio, vinnare i den amerikanska upplagan av Top Chef, står bakom den restaurang som snabbt blivit favorit bland celebriteter som Chelsea Handler, Neil Patrick Harris och Elizabeth Olsen.

    Varför?
    Ink är perfekt för tapasälskare. Men räkna med en nyamerikansk tvist och lite molekylär känsla på de välkomponerade munsbitarna.

    www.mvink.com

    Louise, Köpenhamn

    Vad?
    Tivolihotellet Nimb har nypremiär för sin gourmetkrog – under maj byttes Herman, som den tidigare restaurangen hette, ut mot Louise. Det unga stjärnskottet Allan Poulsen står bakom kastrullerna.

    Varför?
    Allan, vars melodi är traditionella danska rätter tillagade på lokalt framställda råvaror, har redan fått en rad utmärkelser för sin matlagning.

    www.tivoli.dk

    Noma på Claridge’s, London

    Vad?
    Svårt att få bord på Noma i Köpenhamn? Det är du inte ensam om. Nu får alla som vill ha sig en dos av världens bästa krog chansen i London, där kocken René Redzepi under tio dagar i sommar flyttar in med kastruller, knivar och skandinaviska råvaror.

    Varför?
    En skräddarsydd meny besående av fem rätter är specialkomponerade för att ge gourmeter en liten smak av det nordiska köket. Boka in 28 juli till 6 augusti i kalendern.

    claridges.co

     

  • Londons East End

    Londons East End

    Från Londons slummigaste stadsdel till den trendigaste. Vi har åkt till East End för att ta pulsen på den heta stadsdelen inför sommarens stora händelse – 2012 års upplaga av de olympiska spelen.

    Foto: Sara Ekholm

    Hotell i London

    Från terrassen uppe på konstgalleriet Formans i Hackney Wick i östra London ser man tydligt hur stadsbilden har förändrats. Tvärs över kanalen som rinner nedanför galleriet ligger den nya stadion som har byggts för OS 2012. Bakom arenan reser sig Anish Kapoors olympiska skulptur Orbit som en jättestor bergochdalbana, och det tidigare så lugna industriområdet är översvämmat av byggarbetare. Längre bort syns nyöppnade köpcentrumet Westfield Stratford. Nya byggnader dominerar nu ett område som tidigare mest har varit känt för billiga lagerlokaler som användes som konstnärsstudior eller för halvlagliga ravefester.

    Det är inte många år sedan det var nästan helt otänkbart att som turist, och i viss mån även som Londonbo, bege sig till Dalston, Clapton, Hackney Wick, Hackney Central eller London Fields i stadens östra delar. För det här var platser som aldrig riktigt levde upp till den bild av London som säljer staden – de anrika byggnaderna i Westminster, den charmiga antikmarknaden i Notting Hill, eller de vitputsade husen och stora museerna i Kensington. I öst var det troligare att man blev rånad än hänförd, och de slitna höghusen byggda på platser där blitzen förstört äldre bostadsområden sträckte sig bortglömda mot himlen.

    Sedan hände något. Sakta men säkert har den här delen av staden blivit mer än bara accepterad – den har blivit en symbol för det unga, kreativa London, och när OS nu kommer till staden i år så är det till Stratford i området Newham i öst. Plötsligt är det här man hittar de roligaste barerna i London, de vildaste efterfesterna, och det är här som konstnärerna och modeskaparna samlas.

    Men det finns ytterligare en sida av östra London som gör området så populärt. Här finns nämligen en stämning som det är svårt att hitta I centrum, något som gör att folk som bor här tycker att det är som att bo i en by eller liten stad. Det kan vara matmarknaderna, eller pop-up-restaurangerna, eller den lilla ekologiska vinbutiken där du kan komma tillbaka med flaskan du köpt och få den påfylld för halva priset.

    Den mest omtalade delen av östra London var länge Dalston, som utnämndes till det coolaste stället i Storbritannien av italienska Vogue för några år sedan. Här har de turkiska och västindiska folkgrupperna som traditionellt bott i området blandats med unga konststudenter. Designerna Christopher Kane och Gareth Pugh har båda sin bas i området. Dalston ser fortfarande inte mycket ut för världen, men här finner man numera såväl vackra vintagebutiker som den godaste turkiska maten I London och ett jätteutbud av klubbar, pubar och barer. Dessutom har Dalstons mittpunkt, matmarknaden Ridley Road Market, inspirerat ett antal pop-up-restauranger i området, och på taket till ett av de äldre husen hjälps frivilliga åt att ta hand om en trädgård och hålla I filmvisningar.

    Bästa sättet att se de nya, roliga delarna av London är att ta en promenad från Dalston längs med Regent’s Canal. Vattenvägen, som kommer ända från Paddington i västra London och kan följas till Limehouse i öst, snirklar sig nämligen förbi några av de just nu intressantaste delarna av staden. Hackney, distriktet som gränsar till Newham där olympiaden kommer att hållas, är det hippaste området i London – och kanske därför till och med i världen – just nu. För dagsvandringar är det trevligt att börja på Broadway Market på lördagar. Det är ett tidigare ganska nedgånget område, omringat av council estates (engelska kommunalägda hus som oftast bebos av låginkomsttagare), som har fått ett rejält uppsving på senare år och nu är fyllt av hipsters, medelklassfamiljer och inflyttade konst- och modestudenter – men som fortfarande har en edge som är svår att finna på andra håll i staden.

    På marknaden handlar man allt från olika sorters lyxig olivolja, persisk mat, vietnamesiska mackor, smycken och underkläder till klassiska East End-rätter som jellied eel. På ett traditionellt engelskt kafé, en så kallad ”greasy spoon”, ser vi två unga japanska flickor beställa pie and mash, ytterligare en klassisk gammal arbetarklassrätt. Här blandas det gamla östra London upp med det nya, och traditionella pubar som fina Spurstowe Arms har numera ett ungt, partysuget klientel.

    Fortsätter man sedan längs kanalen vidare mot Victoria Park lämnar man Hackney bakom sig och kommer ner i Tower Hamlets. Att strosa längs med parken är ett inspirerande och billigt nöje. Det är väl värt att vika av in i parken för ett besök i Victoria Park Village, fullt av trevliga pubar, restauranger och affärer. Här hittar man bland annat fina fiket Loafing och trendiga inredningsbutiken Haus. Inne i den stora parken, som öppnades år 1845 som Londons första offentliga park, kan man titta på folk på somrarna eller besöka trevliga parkkaféet The Pavilion, som gör fantastiska sallader. Varma dagar fylls de breda parkboulevarderna med vad som känns som hela London – folk grillar, dricker öl, spelar fotboll och rastar hundar. Victoria Park är på något sätt östra Londons hjärta, och kommer att spela sin roll under OS – den

    är nämligen ett av två ställen i staden där man kommer att kunna se spelen live på storbildsskärmar. I Victoria Park liksom i Hyde Park I centrala London kommer besökare att gratis kunna följa OS under alla dagar då det pågår, ett initiativ som förhoppningsvis kommer att göra många invånare i östra London stolta över sin stadsdel.

    Men att olympiska spelen kommer till staden har inte bara varit problemfritt. Vid alla upprustningar och nyrenoveringar som har gjorts i de östra stadsdelarna, alla husfasader som putsats och fönster som bytts, har vissa boende drabbats av ofrivilliga förändringar. En del av båtägarna längs Regent’s Canal, vars långa, låga båtar, barges, så länge har varit ett självklart inslag i stadsbilden, blir tvingade att flytta under OS då det ska introduceras en Controlled Mooring Zone i närheten av staden – dels av säkerhetsskäl, dels för att även andra båtägare ska kunna lägga till. Den som har en båt kan ansöka om ett särskilt passerkort för att kunna ankra här under OS . Att gå längs med kanalen förbi Victoria Park och upp mot Hackney Wick samtidigt som man tittar på båtarna blir alltså möjligt även i fortsättningen – men det är inte säkert att de båtägare man ser är de som alltid har bott i Hackney.

    Gentrifieringen av östra London har egentligen pågått ganska länge – redan för tio år sedan var Shoreditch, området mellan Old Street, Bethnal Green och Liverpool Street Station, ett trendigt alternativ. Att OS nu kommer till staden gör det bara så mycket tydligare hur snabbt förändringen har skett. Hackney Wick är det perfekta exemplet – ett oromantiskt gammalt industriområde som omges av motorvägar och länge har varit hemvist för diverse konstnärskollektiv och modeskapare. Men nu börjar trakten alltså upptäckas av besökare som uppskattar dess fortfarande något slitna charm. Konstnärernas inflytande märks i det stora antal gallerier som man hittar här, och här finns redan nu en trevlig bar, Hackney Pearl, och en snygg antikaffär, Imperial & Standard. Och hela tiden öppnas fler och fler affärer och kaféer i områden som tidigare knappt har haft något mer än närbutiker och kebabrestauranger.

    – Hackney Wick ser helt annorlunda ut I dag än det gjorde för tio år sedan, säger Jamie Lowe, Imperial & Standards ägare.

    – Tyvärr har mycket av det som gav Hackney Wick en unik karaktär försvunnit och de gamla företagen som låg här, som metallverk, teaterkompanier och fik, har bytts ut nu när folk som jag öppnar antikaffärer, fotostudior och tjusiga bistroer. Konstnärer och folk som vill bo billigt har inte råd att bo kvar längre eftersom hyrorna stiger. Men samtidigt är det här ju London och det är så här London ständigt förnyas. Konstnärerna och många andra som har bott här kommer att hitta ett nytt område och så börjar kretsloppet på nytt.

    En fördel som OS har medfört till Hackneys och Newhams invånare är framför allt det förbättrade transportsystemet. Den gamla East London Line, en tunnelbanelinje som tidigare bara gick från Shoreditch till New Cross i söder, har utvidgats och hänger numera ihop med Londons så kallade Overground, en tåglinje som bland annat sträcker sig ut till Hackney Wick – och till olympiska spelens epicentrum, Stratford, i Newham. Om folk för tio år sedan förmodligen hade sagt att det bästa med tåglinjen är att man kan ta sig ifrån Stratford är det nu lika troligt att folk vill ta sig till Stratford. Den som är i London på shoppingresa men blir matt i kroppen av alla människorna på Oxford Circus kan i stället besöka något av de två nya jättestora shoppingcentrumen Westfield, ett som ligger i White City i väst och ett i just Stratford, som lockar folk från hela östra London.

    För den som bara är på besök gör East London Line det lättare att se allt, men allra roligast är det ändå att strosa omkring här. Det är då man hittar de där gömda smultronställena som hela tiden dyker upp, oavsett om det är ett kafé nere vid kanalen, en klubb i en gammal lagerlokal eller en riktigt trevlig pub. Och när man beger sig härifrån är det med känslan av att östra London kommer att fortsätta utvecklas, bli mindre underground och mer etablerat, även efter att tv-kamerorna har stängts av när OS är slut.

    FAKTA EAST END

    I hjärtat av Dalston hittar man Ridley Road Market och i mitten av marknaden ligger Ridley Road Market Bar, ett extremt avslappnat ställe. Baren är belägen i en av de slitna lokalerna som omger marknaden och är fortfarande något av en hemlighet. Här hittar man garanterat mest människor som faktiskt bor i området, och som uppskattar den trevliga barpersonalen och deras goda mojito för ungefär 50 kronor. Ridley Road Market Bar har tropisk inredning, säljer burköl för 25 kronor, och för hungriga gäster finns det allt som oftast en matvagn utanför dörren – mestadels italienska köttbullar, men ibland är det japanska omeletter som bjuds. Så mycket Dalston det blir. Öppet onsdag–söndag.

    Ridley Road Market Bar
    49 Ridley Road, Dalston, E8 2NP

    Violet har allt man vill ha av ett mysigt fik – här finner man allt från klassiska chocolate chip cookies till fantastiska cocktailinspirerade cupcakes, för att inte tala om deras mackor och pajer. Violet drivs av amerikanskan och före detta konditorn Claire Ptak och har också ett stånd på Broadway Market. Och det är inte bara för maten och kakorna som folk besöker Violet, utan även för den lugna stämningen och vackra inredningen. Det öppna köket gör att man ser när maten lagas, och den som inte har tid att sitta ner och äta kan köpa med sig en påse kakor eller en macka. Här finns även en liten uteservering för sommarmånaderna.

    Violet
    47 Wilton Way, London Fields, E8 3ED
    www.violetcakes.com

    Off Broadway är stället att besöka för den som vill dricka en riktigt god cocktail och spana på folk. Missa absolut inte deras espresso martini – en fyllig, kaffesmakande drink som är svårt beroendeframkallande. Off Broadway serverar också mexikansk mat, ett perfekt tillbehör till deras drinkar eftersom rätterna är så lätta att dela med kompisar. Här finns också ett bra ölutbud och på nedervåningen hålls allt från ståuppklubbar till filmkvällar. Baren blir ofta full, särskilt på lördag då det är marknadsdag.

    Off Broadway
    63–65 Broadway Market, London Fields, E8 4PH
    www.offbroadway.org.uk

    Ett måste för den matintresserade! Broadway Market är en marknad precis vid London Fields som mest säljer mat, men även vintagekläder, smycken och allt möjligt annat. Men det är maten som är den roligaste delen. Där Borough Market i södra London numera mestadels är till för turisterna är Broadway Market en marknad som lokalborna fortfarande besöker, och det är lätt att förstå varför. Här finns ett brett utbud av mat och prylar och stämningen är livlig – gatumusikanter spelar och folk sitter utanför pubar och kaféer och snackar. Marknaden hålls varje lördag och brukar vara populär hos streetstylefotografer, eftersom besökarna i genomsnitt är betydligt bättre klädda än i resten av London.

    Broadway Market
    Broadway Market, London Fields, E8 4PH
    www.broadwaymarket.co.uk

    Trevliga Victoria Park Village är hemvist för många restauranger och delikatessaffärer, och Spit Jack’s är en av de bättre. Restaurangen serverar en lustig blandning av mat från olika delar av världen – man kan beställa en gigantisk, traditionellt engelsk sunday roast med ångkokta grönsaker och mycket kött, eller festa på spanska tapas. På lunchmenyn finns också mexikanska huevos rancheros, kanske den godaste brunchrätten någonsin. Servicen är trevlig och Spit Jack’s är I allmänhet ett avkopplat, barnvänligt ställe. Orkar man inte äta de gigantiska portionerna ger de dessutom gärna kunder en doggybag.

    Spit Jack’s
    87 Lauriston Road Hackney, Victoria Park, E9 7HJ

    På senare år har fina, lokala kaféer blivit allt populärare i London, i takt med att engelsmännen har blivit mer och mer intresserade av vad de äter. Loafing är ett av de här ställena – ett kafé som man både önskar att det fanns runt hörnet om ens eget hus och är lättad över att det inte gör det, eftersom man förmodligen skulle spendera lite för mycket pengar här. Väldigt snyggt inrett i en klassisk engelsk stil, tänk blommigt och tekannor, och med ett mycket bra utbud av såväl goda lunchmackor och sallader som kakor. Perfekt för en lunchdate eller afternoon tea.

    Loafing
    79 Lauriston Road, Victoria Park, E9 7HJ

    Mitt i Hackney Wick finner man kaféet och baren Hackney Pearl, på en oansenlig gata några minuter från tågstationen. Här sitter unga mediemänniskor och arbetar på sina Macdatorer, och utanför kaféet ser man ofta skateboardare i allra åldrar göra tricks på ramperna och bänkarna. Hackney Pearl har god mat och trevlig personal, men man kan även ta bara en öl eller en cocktail. Det märks att det är ett populärt ställe för folk som bor i området – här hälsas det till höger och vänster och det är tydligt att många använder Hackney Pearl som ett kontor eller andra vardagsrum. Charmigt och opretentiöst.

    Hackney Pearl
    11 Prince Edward Road, Hackney Wick, E9 5LX
    www.thehackneypearl.com

    Det här är en liten, fin affär som får det att vattnas i munnen på alla som gillar antikviteter eller inredning. Imperial & Standard är full av vackra, intressanta möbler – allt från gamla arkivskåp till lampor gjorda av neonreklamskyltar, resekoffertar och stolar som är som tagna från klassrummet i en gammal engelsk skolfilm. Möblerna hyrs dessutom ut som filmrekvisita, ytterligare ett tecken på hur autentiska och i vilket bra skick de är. Och det är inte bara stora saker, här finns också teserviser och porslin, dessutom ligger allt på en prisnivå som är förvånansvärt human för att vara London.

    Imperial & Standard
    10 Felstead Street, Hackney Wick, E9 5 LT
    www.imperialandstandard.com

    Tjusiga Formans Smokehouse är ett gammalt laxrökeri och har följaktligen en fin fiskrestaurang, belägen precis vid Regent’s Canal. Men det är inte allt – i lokalen finns nämligen även ett konstgalleri, och går man ut på dess terrass har man den bästa utsikten över den olympiska stadion i London. Byggnaden har även en bar där man kan äta. Formans är bara öppet torsdag till lördag, men det är väl värt ett besök för gastronomen. På samma gata ligger även konstnärskollektivet Stour Space och välrenommerade fiket The Counter Café.

    Formans Smokehouse
    Stour Road, Fish Island, Hackney Wick, E3 2NT
    www.formans.co.uk

    Okej, det här är ett gigantiskt köpcentrum, så det är inte direkt en hemlighet eller ens särskilt svårt att hitta – men är man ute efter att shoppa så är Westfield Stratford ett mycket bra ställe att göra det på. Här finns både butiker som Topshop, H & M och Cos och mer exklusiva affärer som Mulberry, Kooples och Prada, samt kändiskocken Jamie Olivers restaurang Jamie’s Italian och en uppsjö av andra matställen – plus en bio, ett kasino och en bowlinghall. Perfekt för en snabb shoppingrunda.

    Westfield Stratford
    2 Stratford Place, Montfichet Road, Olympic Park, Stratford, E20 1EJ

     

  • Bäst i världen Markus Aujalay

    Bäst i världen Markus Aujalay

    Kocken Markus Aujalay föddes 1971 i Uppsala. Han bor med fru och tre barn i Stockholm. 2004 belönades han med utmärkelsen Årets kock, och i dag driver han både restaurang Winterviken i Stockholm och Fjällpuben i Åre. Han är aktuell som en i juryn i TV4:s  Här bjuder han på sina favoritställen i världen.

    … storstad

    New York – den storstaden har allt!

    Hotell i New York

    … strand

    Stranden på Gili Trawangan mellan Bali och Lombok i Indonesien. Den är smal och man har nära till fantastiskt klart vatten med den bästa snorklingen någonsin bara två meter från strandkanten.

    … ö 

    Manhattan.

    … kafé

    Le Pain Quotidien – bageri- och kafékedjan. Någon borde verkligen öppna en i Stockholm.

    … hotell

    Taj Mahal Palace i Mumbai – svulstig lyx när den är som allra bäst.

    Taj Mahal Palace

    … restaurang

    Går ju inte att svara på! Det finns så många. Men jag återkommer alltid till favoriten L’Atelier de Joël Robuchon i Paris. Enkelt och gott!

    … nattklubb

    Jag gillar inte nattklubbar …

    … bar

    Utomhusbaren på Asia de Cuba i Los Angeles – precis som på film. 

    … park

    Hyde Park i London, helt klart för stämningens skull.

    … butik

    Matvarukedjan Whole Foods. Varför finns inte den heller i Stockholm?

    … flygbolag

    Jag väljer British Airways för att de är stabila med hög och jämn kvalitet.

    … pryl på resan

    Resorb, vätskeersättaren som återställer salt- och vätskebalansen.

  • The Museum of Everything flyttar in på Selfridges

    The Museum of Everything flyttar in på Selfridges

    Konstvärldens senaste sensation är The Museum of Everything, som sedan 2009 visat oavsiktliga och outställda verk från outbildade konstnärer från hela världen. Utställningarna har minst sagt blivit en otippad succé.

    Med sin fjärde utställning vill grundare James Brett tala till en ännu större publik – vilket man gör genom att flytta in i alla skyltfönster på lyxvaruhuset Selfridges i London. De 200 verken som ställs ut visas till och med 25 oktober, och den tillhörande butiken The Shop of Everything lanserar en exklusiv kollektion med Clements Ribeiro under samma tid.

    museumofeverything.com

  • London my love

    London my love

    Ingen världsstad är så krävande som London, där lyxkrogar, excentriska konsthallar och anrika popmyter ligger skavföttes med sekelgammal smuts. Andres Lokko gläntar på dörren till sitt älskade London, staden som ger rikliga gåvor till alla som gjort hemläxan ordentligt.

    Foto: Bruno Ehrs

    Hotell i London

    Det är en tidig vårdag i Primrose Hill. Vårdagar kan egentligen inträffa när som helst här i sydöstra England. De är ungefär likadana året om. I november som i februari, i maj likväl som i augusti. Som en brittisk vän till mig nyligen uttryckte det: England har inget klimat, bara väder.

    Den här vårdagen råkar jag gå förbi författaren Alan Bennett som i en trenchcoat sitter med, tror jag, sin pojkvän på en parkbänk i just Primrose Hill, denna appendixpark till kulle rakt norr om Regent’s Park. Primrose Hill är också är ett pittoreskt litet bostadsområde av ett nästan våldsamt gulligt snitt.

    Jag är på väg till det ytterst excentriska museet The Museum of Everything som, när ägaren har lust och ork, slår upp sin oansenliga dörr och låter oss andra ta del av hans senaste kuriösa idéer, besattheter och samlingar av vad man brukar kalla outsiderkonst.

    Sist var det den brittiske popkonstnären Peter Blake, fortfarande mest känd som upphovsmannen till det collageartade skivomslaget till The Beatles Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, som ställde ut sin enorma samling foton av cirkusdvärgar

    samt uselt uppstoppade djur av den vansinniga, viktorianska konservatorn Walter Potter.

    The Museum Of Everything ligger också i Primrose Hill och på den timida bakgatan bredvid posten är den omöjlig att hitta om man inte vet att det är exakt dit man ska. Om man inte har sett en av de naivistiskt handritade – med barnkritor – papperslapparna med texten ”Art!” och en pil som har tejpats fast lite på måfå på några träd och lyktstolpar i de närmaste kvarteren.

    Ett kvarter österut ligger The Lansdowne. En högljudd och vidöppen pub med Primrose Hills bästa bloody mary och storartade pizzor. Jag nämner den nog bara för att jag nästan varje lördag promenerar hit från Notting Hill. Hela vägen längs Regent’s Canal och så upp genom parken.

    Ibland fortsätter jag. Nästan planlöst. Ett egentligen högst dumdristigt beslut. Man ska inte vara utan plan i London. Blir det upp mot någon av Belsize Parks vackra och förvånansvärt rymliga pubar eller ner mot det alltid lite för överbefolkade Camden?

    Camden? Jag vet inte. Jag tror inte att jag tycker om Camden. Men i dess outhärdliga

    myller av kitsch och överblivna popkulturella turistfällor finns det pärlor. Man måste bara veta vilka de är, vad man vill ha och, kanske framför allt, varför man vill ha det.

    Där är de! Det där gänget av 60-åriga rockabillies, med blott tre brylkrämsskinande lakritsremmar noggrant kammade i en formation över flinten, som varje lördag jämför sina perfekta turn-ups på varandras rara och otvättade Levi’s. Jag tror att en av dem har med sig en linjal och för noggranna anteckningar om måtten i ett block. Jag tror att de alla, förr eller senare, har ingått i Morrisseys band.

    Två av dem säljer de vackraste bikerplaggen i norra London vid ett av marknadsstånden på Camden Lock. Jag tror att de har gjort det sedan hösten 1979. I fingerlösa vantar småhuttrar de varje helg bakom bordet vid sitt marknadsstånd. De hade exakt samma saker på det när jag var här sist. Det var över ett år sedan. Jag tror att de mest genuina delarna av Camden Market, de få som återstår, är en umgängesform, en slags klubb som bara råkar ha valt ett marknadsstånd som plattform.

    Sedan tar jag tunnelbanelinjen Northern Line ner till King’s Cross och byter till Hammersmith & City Line och åker hem till Ladbroke Grove i västra London.Alla resor i London är resor genom sekler och subkulturer.

    Man kan göra samma promenader genom seklen, genom saker som några av oss är besatta av men som ingen annan bryr sig om, i vilken del av London som helst. En mans skatter är en annan mans skräp som det väl heter. Ingenstans tror jag att det är så sant och så uppenbart som just i London.

    Och det tar aldrig slut. Den här stan är så förbannat vidsträckt. Efter att ha bott här i sex år har jag fortfarande aldrig egentligen satt min fot i, säg, Putney eller Walthamstow. Är lite osäker på om jag ens riktigt kan säga att jag har besökt vare sig Golders Green eller ens Gospel Oak, annat än möjligen genom tunnelbanevagnens fönster.

    Varje promenad eller bussresa sträcker sig mellan oligarkägda townhouses och hemlösa heroinister. Ibland under loppet av bara ett kvarter. Och sedan tillbaka igen. Stadens infrastruktur är ju att den inte har någon sådan. Likt den, för de flesta (även de som levt här i staden i hela sina liv) obegripliga postnummerlogiken. Varför ligger W2 bredvid W11 och inte W3? Även i allra dyraste Belgravia och Mayfair står de kommunala hyreshusen på andra sidan gatan från en Bentley eller alla stadsjeepar.

    Först efter lite mer än fem och ett halvt år i London börjar jag faktiskt kunna sätta fingret på vad det är som gör att jag älskar den här staden så mycket. Varför jag gjorde det innan jag ens hade varit här. Jag minns exakt när förälskelsen började. Det var när Kaj Kindvall spelade The Jams Strange town på Sveriges Radios P3. Jag hade just fyllt elva.

    Och efter snart sex år här vet jag också varför jag håller den så mycket närmare hjärtat än alla dess konkurrenter till världsstäder. Det är för att ingen annan stad av den här storleken kräver så mycket av både oss som lever här och av dem som bara doppar tårna i London över en helg eller under en chartervecka.

    Man måste veta exakt vad man vill ha av London. Det är ingen idé att ens komma hit om man inte vet precis vad man vill uppnå. Strosa kan man göra var som helst. Men i denna enorma stad, som ju för alltid snarare är en mängd oberoende små byar som bara råkar ligga relativt nära varandra, måste man ha en noggrann plan.

    Man går inte ut genom hotelldörren och tar en skön promenad i valfri riktning, och slinker spontant in på en pub eller restaurang om man känner hunger eller törst. I London har man en plan. I London måste man veta vad man vill ha och var man får det.

    För allting finns. Precis allt. Michelinstjärnprydda restauranger, de bästa modebutikerna, flest konserter, fotbollsmatcher, teaterföreställningar och världens vackraste parker. Men de ligger aldrig i närheten av varandra. Det finns inget specifikt område som egentligen kan kallas ”centrum” eller ens ”centrala London”. Dalston i öst är precis lika mycket Londons mittpunkt som Notting Hill i väst som någonsin Trafalgar Square.

    Jag gillar verkligen hur enkelt det är att missförstå London och hur många som åker hem till Sverige härifrån och bara skakar på huvudet. Jag gillar verkligen hur många av mina vänner och bekanta på väg till Heathrow säger att de aldrig tänker komma tillbaka och i stället längtar till Berlin, Paris eller New York.

    Då har de gjort fel. Eller kommer bara aldrig att förstå hur de måste kämpa för

    att älska London så att staden öppnar sina armar och släpper in en i dess hemligheter.

    Och hemligheten är den att London är ett paradis för alla som vet vad det är de älskar och vill ha. Man måste veta exakt vilka restauranger man vill äta på, vilken dj man vill höra, vilket band, vilken match, vilken pjäs eller utställning man vill se. Vilket specifikt klädmärke man är ute efter och hur man åker till den enda butiken i Europa som har just den eller den japanska designerns skjortor i ens storlek. På vilken marknad man varje fredag förmiddag hittar det där ståndet som har specialiserat sig på sedan länge utgångna Red Wing-kängor och Wescoboots.

    I början av den här texten nämnde jag författaren och dramatikern Alan Bennett. Det var honom som jag såg sittandes med sin pojkvän på en parkbänk, den där vårdagen i Primrose Hill. Han är också en outbytbar del av – eller snarare kanske en pedagogisk symbol för – något annat som lockar oss till London.

    Några kallar det anglofili, andra anglomani. Jag kallar det personligen helst ingenting alls, kanske för att jag tar den här kroniska känslan för så given att ingen -fili eller mani riktigt räcker som beskrivning. Men de här orden, de här beskrivningarna, betyder väldigt olika saker för olika människor. Ingen anglofil accepterar ju riktigt andra människors anglofili. Ty ”min anglofili är alltid lite bättre än din.”

    Den allra snobbigaste anglofilen är den som låtsas att hon inte alls är anglofil. Vi som beter oss så är de värsta av dem alla. För det är ju något av en sjukdom. Eftersom alla anglofiler – oavsett om de har blivit det tack vare Lily Allen, The Small Faces, Nigella Lawson, Burial, Samuel Selvon eller Tottenham Hot Spurs – förenas i

    en sak: kärleken till det torftiga.

    Det där lätt dragiga, inte riktigt färdigbyggda, det fuktskadade och lite halta och illa tandborstade som Storbritannien – och London i synnerhet – ständigt försöker gömma under ett glänsande nytt lager av färg. Men man skrapar aldrig bort de flagnade tapetresterna därunder, och färgen spricker och snart ser väggen likadan ut som den alltid har gjort.

    Det är någonting i detta som fascinerar oss svenskar kanske mer än några andra. Kanske för att Sverige så gärna ser sig som världens modernaste land. Och Storbritannien är vår diametrala motsats. Här är det, på gott och ont, alltid 1966 och även den mest Michelinstjärnbeströdda brittiska restaurang har sina avloppsrör på utsidan av byggnaden och elledningar som mössen har gnagt av plasten på så att bara det gnistrande benet återstår.

    Trots de enorma klasskillnaderna och inkomstklyftorna pågår allt och alla jämsides.

    Den mexikanska – och älskvärt småsmutsiga – gatubaren El Camino under The Westway vid Portobello Market, lyxhotellet The Connaughts supersobra nyrestaurerade barer där man knappt vågar andas, eller den så dokumenterat innovative kocken och entreprenören Fergus Hendersons märkligt minimalistiska nya bar, en trappa upp i hans hotell St. John på Chinatownsidan av Leicester Square, som påminner mig så starkt om väntrummet utanför rektorsexpeditionen i Viksjöskolan där jag växte upp. Samma tickande tystnad, samma praktiskt avspolbara ickeinredning. Klubbarna och popupgallerierna i östra Londons Dalston, secondhandbutikerna och medlemsbarerna i Shoreditch och Millenniumbron som leder en över Themsen till Tate Moderns mäktigt industriella turbinhallar.

    Jag nämner dem bara för att de är så olika men samtidigt lika självklara delar av den här stadens identitet som någonsin Sherlock Holmes pipa eller Twiggys Mini Cooper med en Union Jack på taket. Vad den här stadens identitet nu egentligen är? Är det en artig herre med plommonstop och paraply som tillsammans med 19 000 andra artiga herrar med plommonstop och paraply varje morgon – på slaget – klockan 8.56 promenerar upp från tunnelbanan till sina bankarbeten i The City?

    Är det ett tossigt rave någonstans kring New Cross? En lock-in i baren där borta på andra sidan London Fields? Är det de äldre herrarna som varje eftermiddag, oavsett väderlek, dricker sina pints och kedjeröker Silk Cuts vid de slitna träborden utanför Cock & Bottle vid hörnet Needham Road i det lilla område som fastighetsmäklarna så fint har döpt till Artesian Village?

    Är det de åldrande tunnhåriga modsen i sina parkasar som ställer sina backspegel- och tvättbjörnssvansförsedda scootrar i en symmetrisk parad längs Frith Street i Soho?

    Partytjejerna som åker in från Essex och raglande i ett karakteristiskt gytter av brunkräm, rosa och högklackat halsar rosévin på tågperrongerna varje lördag kring 1.30? Du vet de där som det alltid visas sorgliga dokumentärer om på svenska Kanal 9?

    Alla reklambyråslackers som med en cykelsadel under armen talar avslappnat om sin nyfunna kärlek till natur, svampplockning och camping på The Owl & Pussycats innergård vid Redchurch Street?

    Fotbollshuliganerna?

    Är det de lågmält snobbiga skrädderierna längs Savile Row eller de anrika skobutikerna på Jermyn Street, i skuggan av statyn som rests där av den viktorianska dandyn Beau Brummell?

    Eller är det egentligen de briljant hypermoderna reggaeproducenterna i Harlesden, där uppe i nordvästra London? Han som uppfann långbyxan och levde på att lära kungligheter knyta en linnescarf.

    Kanske är det den oändliga raden indiska restauranger med sina påstridiga inkastare på Brick Lane?

    Jag vet inte.

    Det är alla och ingen. Jag kan svara ”ja” eller ”nej” på alla frågorna. London är precis vad du vill att det ska vara. Du måste bara själv, med infälld tumme och rak hand, bestämma exakt vad du vill ha ut av London. Annars kommer du att gå vilse och aldrig förstå vad grejen är med en stad där nuet, historien och den ovissa framtiden pågår parallellt. Och gör det i skydd av det avlägsna distäcke som alltid vilar över vad jag tror kan vara världens mest krävande stad.

    För krävande är den. Andra världsstäder – Paris, New York, Rom, Los Angeles, Tokyo, Berlin – är en barnlek att besöka i jämförelse. Ingenstans kan det gå så fel som just i London. Ingestans är maten och servicen sämre om du gör misstaget att spontant bara peka på ett ställe och säga ”här går vi in”. Men samtidigt är maten och servicen, om du har gjort din hemläxa innan du åkte hit, inte bättre någonstans än när den är som bäst i just London. Men förlita dig bara aldrig på vare sig tur eller spontanitet. Noggrann research är den enda valuta London accepterar. Och vi som orkade göra våra läxor är nästan motvilliga när någon frågar oss om tips.

    Det finns en vanvettigt vacker svartvit dokumentärfilm från det allra tidigaste 1960-talet som handlar om Londons East End. Det är skådespelaren James Mason som är vår guide och filmen heter The London that nobody knows. Och någonstans i den titeln hittar man sanningen om lockelsen med den här staden. Det finaste med London är att ingen, hur länge man än har levt här eller hur många gånger man än har besökt stan, aldrig, aldrig riktigt kommer att lära känna den. Inte fullt ut. Det finns alltid lite mer, bara ännu en tunnelbanestation bort i valfri riktning. Det finns alltid en park till lite längre norrut efter Hampstead Heath, alltid ett område bara lite längre österut som är ”det nya Hoxton”.

    Det är som en jakt efter något man aldrig riktigt kommer att få, aldrig hinna i kapp. Den håller oss på tårna, tillåter oss inte att stagnera eller nöja oss med det vi redan har.

  • Oj Savoy!

    Oj Savoy!

    Det var en av fjolårets mest emotsedda restaurangöppningar i London och i slutet av november slog den slutligen upp portarna: anrika Savoy Grill med Gordon Ramsey vid rodret. Restaurangen ligger i Savoy Hotel (som också nyöppnade 2010) och har funnits sedan 1889 – här snackar vi riktigt klassisk mark med historiska gäster som Oscar Wilde, Marilyn Monroe, Winston Churchill och Charlie Chaplin.

    Ramseys gäng har återställt interiören till gammal art deco-glamour från förr och uppdaterat menyn till en blandning av traditionell brittisk och fransk kokkonst med lyxig touch. Vill du åka tidsmaskin och beställa biff Wellington från en trävagn är det här stället att besöka 2011.

    Strand, London
    +44-20-759 216 00
    gordonramsay.com

    Savoy Hotel

  • På middag med Heston

    På middag med Heston

    Förra året utsågs Heston Blumenthal  till årets kock av juryn i “National Restaurant Awards”. Stjärnkocken står bakom restaurangen Dinner by Heston Blumenthal i centrala London. Restaurangen ligger i anslutning till Mandarin Oriental Hotel med utsikt över Hyde Park. Heston, som tidigare drivit trestjärniga restaurangen The Fat Duck, är vida känd för sin framåtanda och har beskrivits som en ”kulinarisk alkemist” tack vare sin innovativa matlagningsstil.  

    Ovanliga smakblandningar, låga temperaturer, långa koktider och vakuumburkar för att skapa tryck och större bubblor i suffléer, är några kännetecken för Blumenthal.

    Menyn på Dinner by Heston Blumenthal kommer att innehålla traditionell brittisk mat i modernt format. Vad sägs om hörökt makrill med inlagd citron och kycklingleversparfait i mandaringelé?

    Restaurangen har designats av Adam D Tihany i klassisk brittisk 1500-talsstil med fokus på naturliga material som trä, läder och järn för att skapa en rustik och elegant atmosfär. Dinner by Hest Blumenthal kommer att servera lunch, middag och klassiskt brittiskt afternoon tea.

    66 Knightsbridge, London
    +44-20-720 138 33
    dinnerbyheston.com


     

    Lediga rum & priser Mandarin Oriental

     

  • Drick te som Agatha Christie

    Drick te som Agatha Christie

    I London uppmärksammar den avlidna författarinnan Agatha Christies 120:e födelsedag genom att ordna ett Afternoon Tea-event i hennes ära. Den 12:e – 19:e september kan du avnjuta bakverk inspirerade av författarinnans romaner. Varför inte sätta tänderna i en bit Evil under the Sun-citrontårta eller smaka hallongräddbakelsen The Red Signal?

    Foto: The Rocco Forte Collection

    Förutom de Agatha Christie-pimpade bakelserna, klassiska scones och kannor med engelskt te, får varje besökare ett signerat exemplar av boken Agatha Christie. An autobiography skriven och signerad av Mathew Prichard, författarinnans barnbarn.

    Agatha Christie föddes 15 september 1890 och har skrivit ett åttiotal kriminalromaner samt ett flertal framgångsrika teaterpjäser. Enligt Brown Hotel finns det ingen bättre plats att hylla kriminalromanernas drottning än just där, då det sägs att författarinnan blev inspirerad att skriva romanen Bertrams Hotel efter ett besök på just Brown Hotel.

    De riktiga Agatha Christie-fansen kommer med stor sannolikhet bege sig till hotellet den 19:e september, då John Curran läser sin roman Agatha Christie’s Secret Notebooks som bygger på anteckningar från Agathas privata anteckningsböcker.

    Hotell i London

  • Snurrigt Louis Vuitton i ny Londonbutik

    Snurrigt Louis Vuitton i ny Londonbutik

    Fyra extravaganta våningar på 1 500 kvadratmeter har öppnat på Londons New Bond Street. Den nya Louis Vuitton-butiken är Londons största flaggskeppsbutik och märkets mest påkostade hittills.

    Här inryms bland annat en vip-avdelning, ett bibliotek fyllt med specialutgåvor av konst- och modelitteratur, och roterande installationer av märkets berömda väskor. Modern konst spelar en framträdande roll med verk av Damien Hirst, Takashi Murakami och Richard Prince. Själva byggnaden är omgärdad av en vallgrav och nås därför bara via en bro. Peter Marino står för arkitekturen.

    Louis Vuitton London

    17–20 New Bond Street, London
    +44-20-775 892 88
    louisvuitton.com