Man vet att man kommit rätt när någon sitter och spelar harpa i matsalen. Om man dessutom erbjuds tre olika sorters ryskt bubbel till frukost och blir placerad av en stram kypare med en panna som Frankenstein vid en inomhusfontän under ett gigantiskt glastak 20 meter upp i luften så är chansen stor att man befinner sig på Hotel Metropol i Moskva.
Text: Johan Lindskog
Här äter man frukost som en tsar hur glåmig man än känner sig efter gårdagens orgier i vodka och rysk kaviar. Hotel Metropol är ett av de mest klassiska av alla klassiska hotell. I en tid när hotell antingen är hårt konceptualiserade boutiqueboenden eller standardiserade rum under något globalt varumärke som tillhör enorma hotellkonglomerat så framstår de klassiska hotellen som den optimala hotellupplevelsen. Inga hotell kan skapa känsla av att röra sig i både tid och rum som de bästa hotellen som byggdes decennierna kring förra sekelskiftet, hotell som Ritz i Paris, Savoy i London och Metropol i Moskva. Under denna tid stod hotellen för något banbrytande rent tekniskt och erbjöd moderniteter som vanligt folk knappt visste existerade och än mindre kunde tänka sig som de självklarheter de är i dagens hem.
Näst kungliga residens så var hotellen de platser där arkitekturen och tekniken bröt ny mark, helt enkelt därför att ett hotell i världsklass var det yppersta skrytbygget för stadens rikaste män. Att äga det tjusigaste hotellet i stan var det bästa sättet för någon mycket förmögen att omsätta sina pengar i glamour, möjligheten att få frotteras med dåtidens kungligheter och internationella celebriteter. Och skulle man vara bäst så var man tvungen att erbjuda nymodigheter som elektricitet och personliga badrum med rinnande vatten och, hör och häpna, egen toalett med ett avloppsystem som gjorde att skiten försvann helt av sig själv in i vindlande gångar genom hotellets våningar och väggar. Sådana excesser skulle förstås ramas in i marmor och guld, och rummen inredas med de allra finaste snickerier, mattor, konst och möbler. Även om det i dag knappast är någon överraskning att vattnet strilar när man vrider på kranen så lyckas de här hotellen fortfarande förmedla känslan av något obeskrivligt exklusivt bara genom sin blotta atmosfär. Man sträcker omedvetet lite extra på sig när man kliver in i lobbyn på ett klassiskt hotell. Man vet också att man här får den absolut yppersta servicen på det sätt som den sett ut de senaste hundra åren. Det är inga poppiga hipsters som står och skickar ut ipa i lobbybaren på ett ställe som Metropol. Här är det allvarliga män som med pianofingrar och kontrollerade rörelser blandar ihop någon av de hundratalet drinkar de sedan länge har memorerade i ryggraden. Här har alla från Berthold Brecht till Iggy Pop checkat in och det går ett envist rykte om att Edward Snowden kan skymtas i korridorerna. Men på ett hotell av den här kalibern talar man självklart inte om de eventuella världskändisar, agenter, visselblåsare eller skandaler som rör sig innanför väggarna. Lyx är ett tyst språk.
”Mina hotellfrukostar är legendariska. Jag hänger mig totalt åt massiva frukostar när jag är på hotell. Jag håller inte tillbaka. Jag är där när de öppnar vid sju och sist ut klockan elva. Då har jag gått upp och ner längs buffén minst sju gånger.”
– Calvin Harris, musikproducent
