Tag: Naturupplevelser

  • Så spenderar vi reskassan 2025

    Så spenderar vi reskassan 2025

    Det pratas mindre om att “komma bort” och mer om att “få ut något” av sin semester. 2025 är året då resenärer prioriterar äventyr, återhämtning och att äntligen boka den där resan som det pratats om sedan 2018.

    Norrsken över Lappland och nya upptäckter i Tokyo. Återhämtning i södra Afrika och riktigt goda måltider i kuststäder runt Medelhavet. Enligt Mastercards Travel Trends 2025-rapport reser vi européer i år smartare, till drömdestinationer och lägger stort fokus på upplevelser. Rapporten bygger på anonymiserad transaktionsdata – “following the money” – kombinerat med externa analyser. Våra konsumtionsmönster visar särskilt ett ökat intresse för natur- och äventyrsresor, wellnessturism, matupplevelser och att det finns ett gäng överraskande destinationer som klättrar snabbt i bokningsstatistiken.

    Många planerar naturupplevelser i Finland. Foto: SaiKrishna Saketh Yellapragada.

    Naturälskarna hittar till Norden

    I Norden, särskilt Finland, märks ett tydligt uppsving för äventyrsturism. Mastercards data visar att nationalparker i Finland nu står för över 7 procent av turistkonsumtionen i landet. Det handlar inte om nödvändigtvis om forsränning eller snabb zipline, utan snarare om närkontakt med skogar och myrar. Gärna med en dos norrsken inblandat. Även i Norge, Polen, Schweiz och Frankrike syns ett ökat intresse för att besöka nationalparker.

    Shibuya i Tokyo. Foto: Jezael Melgoza.

    Tokyo i topp – och Tirana på väg upp

    Flygbokningarna inför sommaren 2025 visar tydligt vilka destinationer som är på modet. Överst på listan? Tokyo. Enligt bokningsdata från Mastercard är den japanska huvudstaden det mest populära resmålet att besöka från och med nu i juni fram till september. Men även Europa bjuder på uppstickare. Tirana i Albanien har haft den snabbaste tillväxten av europeiska besökare mellan 2019 och 2024 – en ökning som till stor del drivs av italienska turister. Palma de Mallorca, Hurghada, Paris, Osaka, Peking och London är också populära.

    Läs mer i Travel News: Så reser européerna 2025

    Vi väljer andrum i stället för alkohol. Foto: Mor Shani. 

    Wellness med substans

    Välmående är inte längre ett bonusspår i reseindustrin utan en huvudattraktion. I rapporten framgår att resor med fokus på återhämtning och fysisk eller psykisk hälsa är på fortsatt uppgång. Att Thailand ligger i topp är inte förvånande. Lite mer överraskande är att Namibia och Sydafrika börjat locka som resmål för tystnad, reflektion och stillhet. I år vill vi hellre göra yoga i öknen än dricka drinkar vid poolkanten. 

    Lokal mat fortsätter vara en hit. Foto: Andrii Solok.

    Matturism: Istanbul leder

    Mat kan nu på många sätt sägas vara huvudingrediens i resan. I rapporten utmärker sig Istanbul som Europas främsta kulinariska destination, med besökare från i snitt 67 olika länder som äter sig igenom stadens stora utbud av restauranger. Andra städer som sticker ut bland matintresserade resenärer är Cannes, Interlaken, Barcelona och Dubrovnik. Mönstret som framträder är att turister söker sig till platser där lokala råvaror, mathantverk och gastronomi tar stor plats.

    Safari är en drömresa för många. Foto: Cédric Dhaenens.

    Bucketlist på allvar

    Två tredjedelar – hela 70 procent – uppger att det i år är en topprioritet att bocka av något på sin bucketlist. Det kan vara allt från safari i Afrika till att äntligen göra den där vandringen i Alperna som inte blivit av. Poängen är att man inte längre skjuter upp det. 
    – Oavsett om det handlar om wellnessretreat, kulturella upptäcktsresor eller äventyr i naturen prioriterar européerna resor som speglar deras individuella värderingar och drömmar, säger Natalia Lechmanova, chefsekonom för Mastercard Economics Institute.

    Namibia, perfekt för stillhet. Foto: JP Desvigne.

    Fler restips från RES

    Zimbabwe: Unika äventyr bortom safariträngseln
    Glampingyra: RES listar 20 tips på lyxcamping i Sverige 2025
    RES favoriter i Tokyo: 92 handplockade tips

  • Färöarna – destination Kanskeland

    Färöarna – destination Kanskeland

    Vår blir till vinter, sommar till höst. Bara inom loppet av en timme. På Färöarna är det fortfarande naturen – inte människan – som bestämmer. 

    Text: David Grudd
    Foto: Elinor Wermeling

    Tidvattnet sköljer in. Förlänger fjorden och lägger den finkorniga sanden under ett turkost hölje. Än en gång växer lagunen Pollur fram. Omgiven av berg och kullar breder den ut sig i den grönskande dalen, längre och längre tills den nästan når fram till farstun på det djärvast belägna trähuset. Långt upp på Streymoy, den största av Färöarna, ligger den lilla byn Saksun. En medeltida kvarleva som i dag samlar en kyrka, tre gårdar med knappt ett dussin invånare och så lagunen förstås.

    Ett naturens underverk vars skönhet inte överträffas någon annanstans inom ögruppen. Ja, knappt utanför den heller. Det är åtminstone vad vi har fått höra. Själva kan vi inte säga så mycket om saken. Tanken var att vi under ebben skulle vandra i lagunen, men något kom visst emellan. Vinden pinar, nysnön yr. Över den mäktiga dalen lägger sig ett vitt täcke som döljer allt vad laguner och naturliga underverk heter. Vi hör fåren bräka, men vi ser dem inte.

    Dålig planering? Inte alls. På Färöarna går det inte att tala om dålig planering. För bara en stund sedan var här grönt som i Edens lustgård, nu är det snöstorm. På krigsmuseet på ön Vágar finns en bok skriven av en brittisk militär som var stationerad här under andra världskriget. Den heter Kansha – The Land of Maybe och titeln vittnar om en ovanligt träffsäker soldat. För Färöarna är verkligen ett kanskeland. Ska vi göra si? Kanske. Ska vi göra så? Kanske inte. Så här den andra dagen av vår vistelse på den, under den danska kronan självstyrande ögruppen har vi lärt oss att det är naturen som sätter dagordningen. Att det på förhand inte går att säga mer än kanske. Inte när de fyra årstiderna kommer och går fortare än du hinner äta en quattro stagioni.

    Farmors gamla kakel! Från flygplatsen på Vágar åker vi västerut på ön och anländer snart till byn Gásadalur. En plats som länge var en isolerad del av en isolerad ögrupp. För att nå byn var man tvungen att vandra över ett mer än 400 meter högt fjäll, men 2004 färdigställdes en tunnel genom berget som gör att resan från flygplatsen numera bara tar en kvart. En tunnel som förbinder Gásadalur med samtiden. Fast ändå inte. Vårt första möte med Färöarna berättar om en tid som stått stilla. Sedan någon gång på 1960-talet, bedömer jag när jag ofint sneglar in genom ett köksfönster. Sedan urminnes tider, ändrar jag mig till när jag tar ett steg tillbaka och betraktar byn mer övergripande. Solen skiner på de gräsbevuxna taken, speglar sig i det blanka havet som sträcker sig från byns strand bort till världens ände. I bakgrunden hörs hela tiden dånet från vattenfallet Molafossur. I övrigt är det tyst. Så där tyst som det annars bara blir när köksfläkten precis stängts av. Det är långt till nästa by, men tätt mellan husen. Som vår guide Elin krasst konstaterar:
    – Det vill till att man gillar sina grannar när man bor här.

    En bit ut i havet ser vi hur fåglarna cirkulerar över Mykines, den västligaste av Färöarnas 18 öar. Där har man funnit spår efter kornodlingar och stenmurar daterade till 600-talet. Då lär kelterna ha varit de första att slå sig ner på denna avlägsna plats ute i Nordatlanten, nästan mitt emellan Island och Shetlandsöarna. I dag bor det mest sulor och lunnefåglar på Mykines. De få mänskliga invånare som fortfarande finns kvar tar sig till och från ön med helikopter. Om det nu går det vill säga. I den vildaste delen av Kanskeland går det sällan som man har tänkt sig. Som den där julen då barnen på Mykines blev utan julklappar.

    Så slår vädret om igen. Från himlen faller plötsligt hagel över Gásadalur. Vinden rycker tag i gräset på taken, men mojnar nästan lika fort som den tilltog. Solen träder fram på nytt. Blixtlåset får arbeta för högtryck. Man blir inte riktigt klok på det här.


    Frida i Klaksvik är ett av Färöarnas mest populära kaféer. 

    När som helst når Färöarna en eftertraktad milstolpe. Allt tydde på att ögruppens 50 000:e invånare skulle ha fötts någon gång i början av 1990-talet, men så blev det finanskris i Europa och här slog den hårdare än på de flesta andra ställen. En olycka kommer ju heller aldrig ensam. I samma veva tog fisken slut. Med danska biståndspengar hade färingarna byggt upp en fiskeindustri som ögruppen mer eller mindre stod och föll med. När havet utfiskades slutade det förstås med det senare. Den föll pladask och många färingar tvingades att flytta utomlands för att kunna försörja sig.

    Regnet faller när vi promenerar längs den lilla gågatan i Tórshavn. ”Världens minsta huvudstad” är kanske också den mest färgglada. Blå hus, gula hus. Röda, gröna. Ju närmare vi kommer hamnen desto fler blir de kulörta inslagen och nere vid vattnet anar vi något som ser ut som ett arktiskt Nyhavn. Affärerna på gatan säljer kläder och souvenirer. I Heimavirkis Felags lilla butik turas ett kooperativ av kvinnor om att stå bakom kassan och sälja sådant de själva har stickat. Jag känner på en av tjocka tröjorna när en av expediterna kommer fram.
    – Som du kanske förstår, säger hon och pekar ut mot gatan, säljer vi många tröjor med tanke på vädret. Just den där har jag faktiskt stickat.

    Hon har bott här på Färöarna i hela sitt liv. Upplevt både goda och mindre goda tider. I dag är det mest gott, menar hon och grundar sin uppfattning på folkräkning. På att såväl turister som invånare blir allt fler.
    – Det där har gått i vågor. För inte så länge sedan blev vi bara färre och färre, men nu verkar det ha vänt. De unga flyttar till Danmark för att studera som de alltid har gjort, men i dag är det många som kommer tillbaka. Tórshavn är rena storstaden nuförtiden, det går inte att jämföra med när jag växte upp.

    Halvön Tinganes är den äldsta delen av Tórshavn. Redan på 800-talet instiftades det färiska landstinget här av norska vikingar och än i dag har området stor betydelse för Färöarna. I ett av Tinganes många röda hus sammanträder ögruppens regering, hjemmestyret, i ett av de mer sällsynta vita hittar vi ögruppens officiella turistbyrå – en organisation som får allt mer att göra. För även om fisket fortfarande är den utan jämförelse viktigaste näringen blir inkomsterna från turismen bara större och större. Antalet utländska besökare har ökat kontinuerligt sedan den senaste europeiska finanskrisen och uppgick förra året till över 100 000.

    Ett stenkast från hamnen, alldeles innan Tinganes breder ut sig, torkar fisken under takfoten på ett av de äldre trähusen. Fisken hängs upp som den är, utan att saltas – den delen tar havsluften hand om – och klarar sig sedan tills tiderna blivit sämre. Doften av mat sprider sig när Karí Kristiansen öppnar dörren till det mörkbruna huset. Den spektakulära naturen är givetvis turistbyråns främsta tillgång, men sedan en tid tillbaka finns även ett gastronomiskt trumfkort att spela ut. Nyligen tilldelades omtalade Koks ögruppens första Michelinstjärna och i kölvattnet av deras framgångar har fler ambitiösa restauranger öppnat, framför allt här i Tórshavn. Självförtroendet är på topp. Krögarna krånglar inte till det i onödan, i dag vågar de lita på det inhemska köket.
    – Att det finns fiskrestauranger här i Tórshavn igen säger egentligen det mesta, berättar Karí och dukar fram torkad fisk, späck och valkött. När jag var liten var det närmast otänkbart, ingen ville gå ut på krogen och äta fisk. Det åt man ju hemma varje dag.

    Karí är en av de där som har återvänt. Han arbetade tidigare på en krog i New York, men i den amerikanska metropolen var det ”alldeles för mycket folk” och han längtade hem till sina klippöar i Nordatlanten. Raest kallar han sin krog och det är färöiska för fermenterad. Som i sin tur är ett finare ord för rutten, tänker jag först, men lär mig snart att uppskatta delikatesserna. Fermenteringskonsten är djupt rotad på Färöarna. Fattas bara annat på en plats där det, trots omständlig väderlek, aldrig har regnat manna från himlen.

    Förutom havets jästa läckerheter står givetvis får på menyn – detta djur som det finns långt fler av än människor här på Färöarna – men också fermenterade grönsaker och som avslutning rabarberkräm med rosmarin.
    – Det är traditionella färiska rätter och vi vill utmana människor att testa den sortens mat, säger Kari innan vi stiger ut ur den lilla matsalen. För mig är det viktigt att våra traditioner inte glöms bort.

    En inställd lagunvandring är också en lagunvandring. Inte alltför nedslagna över de ändrade planerna möter vi upp Óli Rubeksen utanför hotellet som överblickar Tórshavn. Klädd för att klara det mesta hälsar han på oss med fast handslag. Bakom ett par röda glasögon träder en pigg blick fram och som mest entusiastisk blir han när han pekar mot stallet en bit bort. En av de bästa skildringarna av livet på Färöarna heter Atlantens cowboys och är skriven av Johan von Bonsdorff. Den börjar jag osökt att tänka på när Óli svingar sig upp till häst för att leda vårt sällskap från Tórshavn på den östra sidan av Streymoy till hans hem i Velbastaður på den västra. Måtte de ha tur med vädret, tänker jag och hoppar in i taxin.

    Bilen är snabbare än hästarna. När vi taxiburna anländer till Velbastaður är Ólis fru Anna ensam hemma. På spisen kokar kvällens middag, fem rätter som ser ut att inledas med det där valköttet jag nu fått smak för. Husesynen går fort. Det finns nämligen ingen anledning till att lämna köket. Inte med den utsikten. Genom det vida panoramafönstret ser vi havet rakt framför oss och i det två av ögruppens mindre öar – Hestur och Koltur. På den förra bor ett femtiotal människor, berättar Anna, på den senare en eller ibland två. Stämningen tycks vara något knepig där ute på Koltur.

    Utanför fönstret sticker snart en mule fram. En mule, en man och till slut en hel färöponny. Det betyder att vi snart är fulltaliga. Middagen kan börja. Mycket riktigt inleds den med val, som via torsk med äggsås sedan efterföljs av fårfiol. Óli Rubeksen är på gott humör. Varenda ingrediens på tallriken har sin historia. Varenda rätt sin berättelse. Vi serveras generöst med anekdoter om grannar och om präster och lektioner i traditionella färiska seder – ”så här skålar man”, ”så här äter man”, och så vidare. Nog är han en cowboy, Óli, om än allt annat än en tystlåten Clintan-typ. Innan vi lämnar middagen för att ta oss tillbaka till hotellet skickar han dessutom med oss några tips. ”De platserna måste ni bara besöka när ni är här”, säger han och vi tackar och tar emot. Se där, då var ju morgondagens plan spikad. Vi kanske ska göra det.

    Guide

    Snabbfakta

    Invånare: Knappt 50 000, varav omkring 13 000 i huvudstaden Tórshavn.
    Statsskick: Självstyrande, men tillhör Danmark. Färöarna är inte medlem i EU.
    Valuta: Dansk krona.
    Tidsskillnad: -1 timme.
    Ta sig dit: Flyg från Köpenhamn. Färiska flygbolaget Atlantic Airways har flera avgångar dagligen. Från flygplatsen Vágar till Tórshavn tar det omkring 40 minuter med bil eller buss.

    Boende

    Hotel Tórshavn
    Trestjärnigt hotell från 1920-talet med 43 rum, restaurang, bar och allt det där andra man kan förvänta sig av ett hotell. Men det är det utmärkta läget man betalar för här – Hotel Tórshavn ligger mitt i ”smeten”, endast ett stenkast från huvudstadens hamn. Dubbelrum från cirka 1 400 kronor natten.
    Tórsgøta 2, Tórshavn
    Lediga rum & priser

    Hotel Føroyar
    Zlatan, Westlife, Danmarks förre statsminister Anders Fogh Rasmussen. Av den stora tavlan i lobbyn att döma är det här hotellet kändisarna val på Färöarna. Hotel Føroyar är fyrstjärnigt och ligger på en höjd ett par kilometer utanför Tórshavn. Utsikten är fantastisk och byggnaden som rymmer 106 är inspirerad av traditionella färiska hus. Bill Clinton sägs ha varit särskilt imponerad av det gräsbevuxna taket. Dubbelrum från cirka 1 500 kronor natten.
    Oyggjarvegur 45, Tórshavn
    Lediga rum & priser

    Mat och dryck

    Etika
    Det är nästan chockerande att det här, i detta fiskeparadis, endast finns en sushirestaurang. Kanske skrämmer konkurrensen, för Etika är verkligen är något utöver det vanliga. Fantastiska råvaror ger fantastisk sushi. Missa inte.
    3 Áarvegur, Tórshavn
    etika.one

    Raest
    Ett utmärkt ställe att utmana sig själv och testa det säregna färiska köket. Fermenterat är temat i Karí Kristiansens menyer som serveras i en mysig och hemtrevlig miljö nere vid hamnen i Tórshavn.
    Gongin 8, Tórshavn

    Koks
    Äntligen! Efter att i flera år räknats som en av Nordens bästa restauranger fick Koks nu i år sin, och hela Färöarnas första Michelinstjärna. Koks, som serverar traditionell färisk mat i modern tappning, låg tidigare i Hotel Føroyars lokaler, men återfinns i dag en dryg mil utanför Tórshavn. Närmare bestämt i Kirkjubøur – byn som under medeltiden var Färöarnas biskopssäte och som bjuder på såväl historia som natursköna omgivningar. Och numera alltså även mat i världsklass.

     

  • Island – Natur hämtad ur sagorna

    Island – Natur hämtad ur sagorna

    Vandring genom grönskimrande lavafält. Glaciärer som kalvar på svarta stränder. Gömda vattenfall. Ridning intill heta källor. Valspaning. Island är resmålet för dig som gillar spännande och ombytlig natur.

    Text: Johan Augustin
    Foto: Roger Borgelid

    Se hotell i Reykjavik

    Blær lyfter blicken från marken och ser på mig med sina mörkbruna ögon. Luggen är ruffsigt okammad. Hennes seniga och muskulösa kropp står redo. Blær är en islandshäst som härstammar från de hästar som vikingarna tog hit på 900-talet. I dag är hästrasen, på grund av smittrisken och för att hålla rasen ren, den enda tillåtna på Island. Eftersom det saknas stora rovdjur på ön är hästarna orädda, nyfikna och närgångna på samma gång. Trots att de är mindre i storlek än många andra hästraser är de uthålliga och starka. Hästen bemästrar fem gångarter och är mest känd för sin tölt, en slags snabb skritt som är särskilt bekväm för ryttaren. Jag hoppar upp i sadeln och brittiska guiden Tomi Stansfield tar täten. Vad som började som ett sommarjobb för sex år sedan har fortsatt.

    ­– Jag fastnade för den isländska naturen, säger Tomi som kommer hit från England och säsongsarbetar för Eldhestar, en av Islands många ridarrangörer. Hästarna vankar sakta och vant fram på den smala stigen genom det kuperade landskapet på den sydvästra delen av ön, några mil öster om Reykjavik. Blær lyder minsta tryck med hälarna, ökar farten, och vi galopperar genom en skogsdunge uppför en kulle. Jag drar i tyglarna och muskelpaketet bromsar vant in. Det luktar ruttet ägg; vilket får sin förklaring i de pyrande svavelgaserna från öppna hål i marken. En skylt varnar att inte komma för nära. Varma källor finns över hela ön och ibland har naturliga bassänger bildats som man kan bada i, dock inte i denna som liknar en bubblande gyttjepool. Geotermisk energi värmer upp de flesta islänningars hus och när jag hoppar av hästen och lägger handen mot marken känns värmen från jordens inre.


    Utan naturliga fiender kan de tusentals isländska hästarna ströva fritt i harmoni med naturen. 

    Vatten i olika skepnader går som en röd tråd genom Islands natur, och många besöker ön för att se några av de mest kända vattenfallen. Jag får erkänna att innan jag kom till Island hade jag inte riktigt förstått det intressanta med vattenfall – nu har jag omvärderat den ståndpunkten. Ett av de mest välbesökta är Seljalandsfoss alldeles intill ringvägen, huvudvägen som slingrar sig runt hela ön. En stig bakom det 60 meter höga vattenfallet gör att du kommer bakom vattenflödet och ser genom det. Det är det enda kända vattenfallet i sitt slag.

    En bit därifrån ligger ”det gömda vattenfallet” Gljúfrabúi.  Ungefär hundra meter från vägen, på en stig som leder till några grottor ligger 40-metersfallet som döljs av klippväggar och mystik. Inga människor. Mossor som suger sig fast i de fuktiga, svarta lavaväggarna. Solstrålar tränger genom det dunkla ljuset och vattnets virvlande kraft bildar kondens i luften och sprutar en dusch i ansiktet när jag närmar mig poolen som blir till en flod som fortsätter ut i Atlanten.

    Nästa fall är lite mer av en utmaning att ta sig till. Längs stigen som leder till Svartifoss växer det dvärgbjörkar intill små träbroar över forsande floder. Vattnet är friskt och smakar gott. Vi går tjugo minuter genom Vatnajökulls nationalpark innan vi kommer fram till Svartifoss. De svarta lavapelarna som har gett vattenfallet dess namn ser ut som att de blivit uthuggna ur berget och bildar ett naturligt konstverk. Tyske Felix-Tillmann Groth är på cykelsemester med sin flickvän och har vandrat till Svartifoss från huvudvägen.

    – I början cyklade vi runt och sa ”wow” hela tiden, men efter ett tag blir man van vid den magiska naturen, berättar Felix som tänker cykla över större delen av ön och campa i tält längs vägen.


    I början sade vi “wow” hela tiden, säger tyske Felix-Tillman Groth, en av allt fler turister som lockas till Islands magiska natur. 

    Vi tar bilen och kör österut på ringvägen förbi samhället Vik, känt för sina kolumnformade basaltklippor i havet utanför den svarta Reynisfjara-stranden. Vi ska ta del av nästa vattenfas på Island: frusna glaciärdelar. De ligger och guppar på ytan i glaciärsjön Jökulsárlón och påminner om gigantiska Vicks Blå-tabletter, redo att smälta på tungan. Med sina snart 300 meter är Jökulsárlón den djupaste sjön i landet, som konstant växer eftersom glaciären Breiðamerkurjökull smälter, delvis på grund av att varmt havsvatten strömmar in i lagunen. Då kalvar glaciären, och det är detta unika skådespel, där den släpper stora isblock i vattnet, som lockar besökare. Det är inte bara turister som lockas hit – Jökulsárlón har varit inspelningsplats för en rad filmer, bland annat två Bond-rullar. Isblocken fortsätter genom lagunen på sin väg till Atlanten som ligger omkring en kilometer bort. Den svarta lavastranden är bred och vågorna slår in hårt och det har hänt att oförsiktiga turister svepts ut till havs av vågorna och inte kommit in igen, så varje gång det vita svallet kommer brusande tar jag några steg tillbaka upp på stranden. Vågorna kastar upp isblocken på stranden och dessa smälter sedan långsamt till kristallformationer. Det ser ut som att hundratals diamanter täcker lavastranden och granitstenarna, samtidigt som turister springer omkring och tar bilder i extas. Men som ofta med turister så håller de till på samma ställen och längre bort på stranden är det öde. Vågor, isblock, kristaller. Havet för med sig en bris med dimma som lägger sig som en slöja över kreationerna. Detta är en fotografs våta dröm, och jag ser på Roger Borgelid att han just nu befinner sig i himmelriket och aldrig vill åka hem.

    Men det är dags för nästa vattenaktivitet. Från Reykjaviks hamn avgår dagligen båtar som erbjuder valskådning av en rad arter som späckhuggare, knölval och vikval. Av islänningarna är det bara ett par procent som säger att de regelbundet äter valkött. Varje år kommer nästan två miljoner turister till Island varav 300 000 enbart för att se val och ironiskt nog är det turisterna som står för den stora andelen valkonsumtion. Island jagar två arter;, sillval och vikval och den sistnämnda får vi syn på när vi åker ut en bit utanför huvudstaden.

    – Vikval, 300 meter, klockan elva! ropar guiden i mikrofonen från fören.


    Ikoniska Landmannalaugar bjuder på ett av de mest sagolika och spektakulära landskapen på jorden. Som att vandra genom en målning. 

    Ombord finns ett hundratal turister, iklädda varma röda overaller, med kameror redo att försöka zooma in valens snabba rörelser när den skär genom ytan för att ta luft och sedan dyka igen. Vikvalen håller sig på ett par hundra meters avstånd men betydligt nyfiknare är en grupp tumlare som kommer upp till båten och simmar ikapp oss. Kaptenen Guðmundur Magnusson var tidigare fiskare men har de senaste tre åren velat dra nytta av de allt större turistströmmarna.

    – Vi har ett vackert land. Nu kan jag vara med och promota det, säger han och betonar att sedan han slutade med fisket, som tidigare innebar ett slitsamt arbete, kan han numera njuta av sitt jobb.

    Att landskapet förändras snabbt på Island råder det inget tvivel om. Nästa dag blir det tydligt när vi vandrar genom den centrala högplatån till Landmannalaugar, ett av öns mest spektakulära och förändliga naturområden. Mossor täcker bergssidorna och när det ombytliga isländska vädret låter några solstrålar tränga igenom det i övrigt grå molntäcket, lyser sluttningarna smaragdgröna. Vi är mitt i aktivt vulkanland. Både Hekla och Katla är redo att skaka om sin hemö ordentligt, forskarna säger att utbrott kan komma när som helst. Eyjafjallajökulls askmoln lamslog stora delar av Europas flygtrafik 2010, men ledde samtidigt till att människor fick upp ögonen för Island och turismen exploderade. Vi är en guidad trupp av mixade nationaliteter som vandrar en smal stig intill en flod där leran färgar det forsande vattnet gult av svavel. Gult, rött och grönt är de tre genomgående färgerna i dalgångarna, flodravinerna och på bergssluttningarna som till stor del består av bergarten ryolit i kombination med mineralutfällningar. Vi går sakta uppför stigen, ungefär 400 meter över havet, där ravinernas sidor är draperade i limegröna, skimrade mosslakan. Det tar 70 år för mossorna att växa fullt ut så därför undviker vi att gå direkt på stenar där de växer. I slutet av juni var floden som vi passerar fortfarande delvis isbelagd men nu i början av september är de svarta lavafälten enbart blöta från nederbörd. Lavafältet under mina fötter kommer från vulkanerna i området, där det rödfärgade järnet avfärgas i marken när gaser blandas med ryolit. Hela Island är egentligen ett enda stort lavafält, och med över tusen upptäckta grottor, och nya som hela tiden upptäcks, bildas ett landskap som påminner om en schweizisk ost.

    Vi har tagit oss ytterligare ett par hundra meter upp över havet och svavel sippar ut från öppna hål i marken tillsammans med koldioxid och andra gaser och bildar en illaluktande dimma. En skylt säger ”Brennisteinsalda” som betyder ”våg av svavel”. Namnet kommer från gula svavelfläckar på vulkanens sidor. Berget är även färgat i svart, rött, blått och grönt. Det räknas som ett av de mest färgrika bergen på ön och hamnar ofta i fotoböcker och kalendrar. Vi fortsätter uppför en slingrig stig, där den järnrika röda jorden fastnar under fotsulorna. Det blir aldrig riktigt jobbigt att vandra – alla i gruppen håller en rask fart och vandringen i sig är inte särskilt krävande eftersom varken höjden eller höjdskillnaderna är så stora. Den isländska folktron är fortfarande stark och en stor del av befolkningen tror på naturväsen som älvor. De sägs bland annat bo i stenarna på lavafälten. Ett stenblock som liknar ett förstenat troll sitter på ena sidan av Brennisteinsalda.

    – Det är trollet som blev träffat av solen, skrattar guiden Benedikt Thrastarson.

    Vi är omgivna av Vondugil, flodbädden som går under namnet ”Elaka dalen” och ”Blå berget” Bláhnjúkur. Gult svavel, grön mossa, rött järn och obsidian – en bergart som ser ut som polerat svart glas som har bildats när lava snabbt stelnar, innan kristaller bildas. Omgivningarna är som en arktisk, exotisk fruktsmoothie, som om vi har förflyttat oss från planeten jorden några ljusår ut i rymden. När vi når toppen av Brennisteinsalda 855 meter över havet är det enda som hörs vinden som sakta susar förbi. Jag tar inte tiden hur länge vi stannar, det känns som evigheter, men det kvittar. Jag bara är.


    Vid foten av Eyafjallajökul, vulkanen som hade utbrott för några år sedan, ligger Sejlavallalaug och Islands häftigaste pool och naturliga, varma källa. 

    Minguide Island 

    Island ligger på den atlantiska kontinentalsprickan vilket medför att den geotermiska och vulkaniska aktiviteten är hög. De flesta människor bor längs kusten och inlandet är nästan obebott. Den internationella flygplatsen Keflavik ligger fem mil utanför huvudstaden Reykjavik.

    Invånare: Island har omkring 330 000 invånare varav hälften bor i Reykjavik och huvudstadsregionen.

    Resa hit: Wow Air flyger direkt från Stockholm och Västerås till Keflavik. Icelandair flyger direkt från Stockholm och Göteborg.

    Tidsskillnad: -2 timmar (sommartid) -1 timme (vintertid).

    Valuta: Isländsk krona.

    Mat & Dryck

    Dill
    Skandinaviskt kök med lokala råvaror i Reykjavik. Serverar 7-rätters meny med vinpaket, eller 4-5-rätters menyer. Väldigt höga omdömen av besökare.
    Hverfisgötu 12, Reykjavik
    dillrestaurant.is

    Grillmarkaðurinn – The Grillmarket
    Lokal matkultur kommer in som öring, lamm, biff och vaktel. Nivån på fisk- och köttmenyerna är hög och stället är ofta fullbokat.
    Lækjargata 2A, Reykjavik
    grillmarkadurinn.is

    Kol
    En krog med många stammisar. Servicen är utmärkt. Trerätters gourmetmenyer, fisk som torsk och lamm är särskilt populära. Som avslutning testa en av Kols cocktails.
    Skolavordustigur 40, Reykjavik
    kolrestaurant.is

    Boende

    Stracta Hotel
    En bra knutpunkt för vandringar kring Landmannalaugar och utflykter på hela södra Island är samhället Hella som ligger nio mil sydost om Reykjavik. Här ligger Stracta Hotel där du kan sitta i den varma badtunnan utomhus med spektakulär utsikt. Dubbelrum från cirka 1000 kronor per natt inklusive frukost.
    4 Rangárflatir, Hella
    Lediga rum & priser

    Ion
    Lyx- och designhotellet ser ut som ett ufo som har landat i ingenmansland och hotellet har vunnit många priser för sin arkitektur. Det ligger en timme utanför Reykjavik mitt i vildmarken. Njut av den häftiga interiören, stillheten och norrskenet. Dubbelrum från cirka 3 300 kronor per natt.
    Nesjavellir 801
    Lediga rum & priser

    Se & Göra

    Vandring
    Arctic Adventures är en av de största researrangörerna på Island och erbjuder en rad vandringar, bland annat till Landmannalaugar, samt andra aktiviteter.
    adventures.is

    Ridning
    Utanför Reykjavik ligger Eldhestar som har omkring 350 islandshästar. Dags- och veckoutflykter i vildmarken på hästryggen. Kortare utflykter vintertid. Eldhestar anordnar även andra aktiviteter.
    eldhestar.is

    Valspaning
    Elding utgår från hamnen i Reykjavik och har en rad olika valsafarin på schemat. Även fiskeutflykter och sjöfågelspaning.
    elding.is

    Strandfiske
    MudShark är den enda arrangören som anordnar havsfiske direkt från stränderna. Mágnus Jóhannsson är biolog och berättar historier om Island från en ekologisk vinkel. Anordnar även vandringar och jeeputflykter.
    mudshark.is

    Bad
    Det finns många heta källor att värma sig i och den mest kända är Blå lagunen. Utomhusbadet ligger mitt på ett lavafält mellan Reykjavik och Keflavik. Avsätt många timmar till maximal njutning och boka i förväg!
    bluelagoon.com

    Flyg helikopter
    Ett bra sätt att upptäcka den isländska naturen är från luften. Välj kortare eller längre utflykter med helikopter. Erfarna piloter som ger resenären oförglömliga naturupplevelser.
    helicopter.is

    Shopping

    Metal Design
    Moderna, handgjorda smycken av en lokal designer. Ringar, halsband, manschettknappar, utformade i stilren design.
    Skólavörðustígur 2
    metaldesignreykjavik.is

    Handknitting Association of Iceland
    Handgjorda ylletröjor, vantar, mössor, filtar. En sak att ta med sig hem från Island är helt klart en handstickad Islandströja. Designade i en rad färger och mönster.
    Skólavörðustígur 19
    handknit.is

    För fler tips: spana in RES Reykjavik-guide.