Det har inte ens gått tio år sedan Brooklyn var en föraktad håla i skuggan av flärdens Manhattan. I dag är det annorlunda. Det går inte en dag utan att det poppar upp en lyxig fransk deli, en högklassig judisk chokladhandlare eller en tillverkare av hårt limiterade jeans. RES har träffat några av människorna bakom förvandlingen.
Text och foto: Anna Schori
Hotell i Brooklyn
Mitt i det industriella Park Slope, fjärran de mysiga brownstonehus där det ibland känns som om så gott som alla stadens författare och journalister bor, hyr paret David Moltz och Kavita Ahuja en liten skrubb där de tar fram dofterna till sina alltmer omtalade parfymer under namnet D. S. & Durga.
Småflaskor innehållandes essenser av tobak, tuberos och läder trängs här med hundratals vinylskivor.
– Det finns en hel del paralleller mellan musik och doft, säger Moltz som har varit besatt av parfym så länge han kan minnas, eller i alla fall sedan han redan som åttaåring lånade sin pappas Pierre Cardin-eau de cologne.
– Ofta inspireras vi av att bara ta en skiva ur samlingen, som till exempel den här, säger han och tar fram en barockskiva med titeln The art of Netherlands. Det går att lyssna på musiken, titta på omslaget och läsa om så väl kompositören som vilka instrument de har använt för att få en känsla för hur det doftar.
Det är just så här som paret arbetar. Alla deras parfymer har en liten story – doften Cowboy Grass ska vara perfekt för att råna banker från hästryggen, Burning Barbershop ska dofta som den enda flaskan med vanilj, lime, lavendel och mynta som överlevde en brand i en frisörsalong i Westlake, New York, 1891.
Det kanske allra roligaste parfymnamnet är Money.
– I det här fallet är det money som i amerikansk slang för fantastiskt, säger Ahuja. Men visst, om du bar den till ett möte med din chef så tror jag att du skulle kunna lyckas höja din lön. Den är precis som alla våra favoritparfymer stark och klassiskt old school.
– Det här med doft är ju otroligt subjektivt, inflikar Moltz. Det är därför som vi från allra första sekund har velat ha en kollektion med något för alla – det är därför vi har dofter som är väldigt feminina, väldigt maskulina, väldigt kryddiga, väldigt lätta, väldigt träiga och väldigt jordiga. Dofter från alla musikgenrer.
Parfymerna säljs hos bland andra J. Crew, In God We Trust och Hayden-Harnetts butiker över hela New York. Man har även nyligen tagit fram en parfym åt butikskedjan Anthropologie.
dsanddurga.com
När Michael ”Buzz” O’Keefe ville öppna en lyxrestaurang alldeles intill Brooklynbrons fäste var det först och främst för den magiska utsikten. Den åldrade och välklädde gentlemannen O’Keefe må ha växt upp i ett irländskt hem på övre Manhattan. Men han insåg tidigt, som han säger när vi ses i den eftermiddagssoliga baren på hans The River Café, att ”skyskraporna aldrig var lika vackra som från Brooklynsidan”.
Det skulle dock dröja tolv år och nio andra öppnade och sålda restauranger innan han så 1974 lyckades övertyga staden New York att sälja den då helt värdelösa marken alldeles vid East River till honom.
– Alla jag talade med, inte minst bankerna som jag behövde låna pengar av, trodde att jag hade blivit galen som ville bygga en restaurang vid den här gudsförgätna industriplatsen som vid den tiden mest bara var ett ställe där truckar väntade på att köra ner till pirerna.
Men O’Keefe fick rätt.
The River Cafés nya högklassiga amerikanska meny – som i dag innehåller allt från rå kobebiff och nyskjutna rådjur till klassisk New York-stek – blev tillsammans med den smått turistiga utsikten en omedelbar succé och har sedan starten belönats med såväl en Michelinstjärna som kallats för ”Harvard Business School of the culinary world” av New York Times.
Men framför allt livade The River Café upp restaurangscenen och stadsdelen Dumbo till att i dag inte bara vara Brooklyns utan ett av hela New Yorks mest eftertraktade områden med spännande konstgallerier, nya parken Brooklyn Bridge Gardens alldeles intill vattnet och, inte minst, loft till hutlösa överpriser.
O’Keefe är uppenbart stolt över vad han har åstadkommit.
– Jag har alltid strävat efter perfektion. Men det måste ändå vara tillbakalutat och inte sådär stelt som på många ställen med vita dukar i Paris och till och med inne på Manhattan. Det är därför jag fortfarande är här varje dag för att se till att det sköts som det ska, säger han och ber en av ställets uppassare i vit skjorta och svart fluga att sopa undan några knappt synliga jordnötsskärvor under våra stolar.
Loren Cronk vare sig sover eller går på bröllop i jeans. Men det är också de enda tillfällena när han inte bär denimplagget.
Jeansdesignern, som tidigare har jobbat hos så väl Levi’s som Ralph Lauren, håller så smått på att göra sig ett namn från sin butik som han öppnade i höstas. Dels för sina massproducerade unisexmärken Soldier and Brave, BLKSMTH och Lips – men framför allt för sina handgjorda självbetitlade herrjeans.
De är alla numrerade – han har just blivit klar med par nummer 78 – och de finns i storlekar från 29 till 34 och kostar från 600 dollar och upp till 1 200 dollar – om du vill låta honom skräddarsy ett par som nostalgirockbandet Kings of Leon gjorde.
– Det är främst vad jag kallar ”denimheads” som kommer hit för mina jeans. De vill veta allt om vilken fabrik jag köper mitt tyg ifrån till vad jag använder för tråd till vad det är för material på knapparna, säger Cronk och försöker förklara hur ett par jeans, även om de är handgjorda, kan kosta mer än en resa tur och retur mellan Stockholm och New York.
– Mitt denimtyg är extremt dyrt och kommer från en fabrik i Italien som heter Denim Area. Det här kostar 15 dollar för en yard och man behöver cirka 2,5 yard tyg för ett par jeans. Det är 40 dollar bara det. Jämför med massproducerade jeans där tyget kostar från 4 till max 8 dollar per yard. Sedan är alla detaljer på jeansen av högsta kvalitet plus alla mina arbetstimmar. Känn på tyget, känn, säger han. Känner du vilken kvalitet? De kommer aldrig att gå sönder. Inte ens när man som jag slipar dem lite här och där för att få rätt look. Det är därför det kallas för ultra premium.
När Rick Mast var på en hemmafest för ett par år sedan snöade samtalet in på choklad.
Till hans och de övriga på festens stora förvåning kunde ingen helt säkert säga hur den här, världens kanske mest populära föda, tillverkades från scratch.
Mast, som vid den här tiden jobbade i köket på snofsiga Manhattanstället Gramercy Tavern, slutade snart för att i stället starta Mast Brothers Chocolate med sin bror Michael.
Först hemma i sitt kök och sedan två år tillbaka i en gammaldags inredd lokal mitt i Williamsburg som allt fler hittar till.
– Vi ligger helt rätt i tiden, säger Mast som bär ett stort skägg och som har stora tatueringar på underarmarna som syns när han kavlar upp skjortärmarna. 1990-talet var snabbmat som Taco Bell och mac and cheese. Men nu tycks vi äntligen ha insett att vi bara lever en gång och att vi därför vill ha det bästa av allt.
Mast fortsätter smått maniskt berätta om hur omodernt det är med stora pråmar som transporterar varor över världshaven för att göra så snabb vinst som möjligt och de chokladbitar som vi kan köpa i närmsta bensinstation för en dollar.
– Det var därför som vi för vår första vinst köpte in oss på en segelbåt, säger han och visar en modell av båten som står bakom disken. Vi letade länge för att hitta någon i seglarvärlden som skulle kunna samarbeta med oss. Så nu ska vi ett par gånger om året låta dem segla ner till Sydamerika och köpa tonvis med kakaobönor för att sedan komma tillbaka upp hit till New York och lägga till alldeles här bredvid i Williamsburg.
Allt för att inte spilla någon olja och, menar Mast, för att ge samma känsla till oss köpare som om vi köpte ett äpple som växt på ett träd upstate New York.
Det är inte för inte som Mast utan att blinka säger att vi nu ska glömma chokladstorheter som Belgien och Schweiz.
– Världens mest komplexa och därmed bästa choklad är utan tvekan de tolv olika sorters choklad som tillverkas här. Dessutom är det inte dyrt. Världens finaste viner går ju från 1 000 dollar och uppåt. Världens bästa choklad kostar, som du ser, blott 7 dollar.
.
Vägg i vägg med Mast Brothers ligger en av Brooklyns mest inspirerande lokaler – Voos Furniture. Det doftar också choklad när jag sitter och talar med initiativtagaren Serap Demirag mittemot i en och samma vita möbel i hårdplast som skulle kunna beskrivas som en tandemgungstol där den ena sidan åker upp när den andra åker ner.
Den är helt fantastisk, heter Tete rocker och är skapad av Laurie Beckerman. Pris: 8 500 dollar.
– Den här har det skrivits om lite överallt. Det känns som om den hade kunnat bli en storsäljare men inget företag har ännu kommit på hur man skulle kunna massproducera den och få ner den i pris utan att själva bli ruinerade.
Demirag är lite av en modellmamma eller, som hon själv hellre säger, ”som en curator för ett galleri”.
– För ett par år sedan, jag tror det var 2007, såg jag ett spännande bord på en utställning. Det fanns bara i ett exemplar och när jag frågade var designern kom från sa de Brooklyn. Det visade sig vara designat av en arkitekt som gjorde det här vid sidan om och när jag tittade lite närmare insåg jag snart att det fanns människor över hela Brooklyn – arkitekter, metallarbetare, konstnärer – som gjorde möbler på sin fritid. Allt jag såg höll otroligt hög nivå så jag kände snart att det vore kul att skapa en samlingsplats för det här.
Demirag, som kommer från Turkiet och som själv har arkitektbakgrund, visar mig runt bland stolar som har skapats av pianotangenter, bord med Grand Canyon-motiv och en jättelik kloss som visar sig vara en byrå där varendaste millimeter är utnyttjad för lådor i alla möjliga storlekar och som du kan öppna från fyra olika håll.
– De flesta som kommer hit och köper våra möbler gör det inte för att använda dem. De verkar mer se det som att de investerar i konst som de hoppas, och som jag också tror, ska öka ytterligare i värde med tiden.
