My Website

Tag: offpist

  • Stranda – från fjord till fjäll 

    Stranda – från fjord till fjäll 

    Mer snö än i Alperna, 800 meter i fallhöjd, supermoderna liftar och bara 750 turistbäddar. Det är ingredienserna för en garanterat lyckad skidupplevelse. Välkommen till norska Stranda och Skandinaviens bästa offpiståkning. 

    Text: Mårten Pettersson
    Foto: Mattias Fredriksson 

    Hotell i Stranda

    Vi flyger fram över fjällandskapet i gondolen upp mot Roaldhorn. Det känns nästan overkligt att en lift som skulle vara toppmodern i Ischgl eller Whistler är placerad mitt i den norska obygden. En Leithner Telemix, sittlift med åtta säten i bredd och efter var fjärde stol kommer en gondol. Föregångaren var en knapplift från Poma. Du vet, en sådan där med aluminiumstång och inbyggt ryggskott i startrycket.  

    För några år sedan var skidanläggningen i Stranda en nostalgitripp till 1970-talet. Gamla liftar och en fikastuga där man vid lunchtid förväntade sig en fight mellan den svenska skidlegenden Ingemar Stenmark och dess italienska rival Gustavo Thöni på tjockteven. Nu, nästan 200 miljoner kronor senare, är det mesta tipptopp. 

    Vid avstigningen kan vi antingen nöja oss med 618 fallhöjdsmeter med öppna ytor eller gles björkskog. Eller gå in och äta på Fjord Panorama, en åttkantig byggnad i en stil du hittar på många österrikiska skidorter. Men vi tar det tredje alternativet och fortsätter en kort resa uppåt med en dieseldriven t-krok, en lift som i själ och hjärta tillhör det gamla Stranda. Uppe vid avstigningen 1 174 meter över havet är bara att välja linje utför Blådalen, 800 meter i fallhöjd och en bredd på ett par kilometrar. Frågan är bara hur mycket man vill skråa i starten och gå tillbaka till liften nere i dalen. För den som hoppar av liften åt andra hållet går det att åka skidor ner till fjorden.  

    Vyn här uppe på toppen är verkligen spektakulär över den intensivt mörkblå Storfjorden vars utlöpare söker sig ner till Geiranger fyra mil bort. Skidanläggningen i Stranda ligger uppe vid ett pass, vi är på Roaldshornssidan men det finns lika stora ytor och ungefär samma fallhöjd på motsatta sidan vägen. Fjället där heter Langedalsegga, eller helt enkelt Egga, vars topparti i riktning ner mot vägen mest ger skidåkning för den medelgode åkaren. Eggas nordsida, även det ett stavtag från liftavstigningen håller en lutning på modiga 40 grader. Bakom Egga tornar ett gäng toppar som gör att man förstår att området heter Sunnmørsalpane och inte Sunnmøresfjällen. Slogen, Brekketindane och Smørskredtindane reser sig alla mer än 1 500 meter över fjorden och var redan för hundra år sedan lekplats för den engelska klättereliten som annars var vana med bergen nere i Zermatt och Chamonix. En bit bort är fjällen klart vildare än i skidområdet och de branta snösluttningarna, glaciärerna och de spetsiga topparna bjuder på utmanande topptursterräng. 

    Jag åker med svensken Oscar Almgren. Han flyttade hit för nästan tio år sedan och driver ett guideföretag. Offpist, lavinkurser och toppturer står på menyn. Men nu ska vi som sagt bara leka i lössnön. För mig känns inte en lång promenad med stighudar från liftavstigningen avskräckande om belöningen är mjuk ospårad snö. Men trots att det är lunchtid och helgdag är det knappt några spår ens närmast liften. Varje åkare före oss har fått ett område som en normal pistbredd för sig själv.  

    – När jag bodde i Åre kunde man bara drömma att få ha sådana här orörda ytor för sig själv, säger Oscar när vi tar en paus. Han ser nöjd ut med sitt livsval. Han har blivit socialt accepterad i bygden, driver sitt företag Uteguiden med framgång och har fyra anställda guider som förutom han själv åker skidor och går på toppturer med äventyrshungriga gäster. 

    Lutningen kan betecknas som trivsam, perfekt för att surfa ner på breda skidor. Eftersom det finns gott om plats tar jag möjligheten att åka riktigt fort. Känslan är fantastisk, det är skidåkning när den är som bäst. Kul terräng och en total frånvaro av konkurrens om den fluffigt mjuka snön. Oscar bromsar in och stannar innan trädgränsen. Det är lätt att berusas av farten och åka omdömeslöst men jag vet av erfarenhet att min stickade mössa skyddar dåligt mot de krokiga norska björkarna som genom åren pinats av de hårda västvindarna från Atlanten.  

    När jag står och tittar ut över Sunnmørsalpane tänker jag på hur bra Stranda är. Eller egentligen hur bra stället har blivit med jätteinvesteringarna som gjorts de senaste åren. Ändå är det nästan ingen som vet om det, eller verkligen förstått det. 

    Oftast är det ingen tillfällighet att de små ställena är små och de stora vuxit och blivit just stora. Goda förutsättningar, fallhöjd, terräng, snö och väderförhållanden har med all rätt gjort vissa orter mer populära. Men ibland är det helt enkelt som så att de små ställena ligger fel till geografiskt. Det är för långt att resa dit. I Alperna är nästan allt centralt, nära stora befolkningscentrum och flygplatserna. Där lider oftast de små pärlorna av snöbrist eller avsaknad av? kul och omväxlande skidterräng. De är riktigt bra några dagar per år då det dumpat snö, resten av vintern suger det. Vad än turistbroschyren säger när de vill locka dig dit. 

    I Norge finns det några skidorter som bjuder på bra skidåkning men som ligger otillgängligt där få människor bor. Sogndal på Vestlandet, Glomfjord söder om Bodø samt Narvik långt uppe i Nordnorge är några andra exempel, men det är bara Stranda som har toppmoderna liftar.  

    Norrmännen är ett skidåkande folk. Det var här utförsåkningen föddes som sport i byn Morgedal i fylket Telemark under 1860-talet. Den första skidstjärnan var Sondre Norheim och hans susade ner för sluttningarna i eleganta telemarksvängar 50 år innan Sir Arnold Lunn tog sporten till Alperna. År 1906 korsade Fridtjof Nansen Grönland och inspirerad av Nansen vann Roald Amundsen kapplöpningen till Sydpolen över Storbritannien 1906. Självklart på skidor.  

    Nästan alla norrmän åker skidor. De sexåringar som inte har skidor när de börjar skolan får en utrustning gratis av en organisation som verkar för skidåkningens främjande. För tio år sedan, innan längdskidåkning blev trendig i Centraleuropa, köpte Norges lilla befolkning på fem miljoner människor hälften av världens årsproduktion av längdskidor. Samtidigt dominerade Kjetil André Aamodt och Lasse Kjus de alpina mästerskapen och i nutid har Norge världens bästa längdskidåkare i Marit Bjørgen (om ø ska användas konsekvent) och Petter Northug. Samtidigt dominerar Aksel Lund Svindal och Kjetil Jansrud den alpina världscupen. Skidåkning ligger präglat i nationens DNA.  

    Kanske kan det vara att skidåkning är en del av vardagen som gör att norrmän i gemen inte är beredda att resa alltför långt för att åka skidor. De gör det i närmsta backe eller fjäll. De har ett helt annat resemönster än svenskar, de åker nästan mangrant till familjens fjällstuga – hytte – varje helg under vintern. Ligger stugan i Hemsedal eller någon annan populär skidort går färden dit men för många är fjällstugan placerad vid någon före detta fäbodvall där släkten förr i tiden höll sin boskap om sommaren. Om de inte har tur att komma från något ställe där det nu 100 år senare råkar ligga en skidlift i närheten av stugan blir det skidturer på fjället. Lockas man av utförsåkning blir det till att knata på topptur i samma terräng där generationer av släktingar gått, sommar som vinter.  

    Norrmännen är högst ovilliga att bryta mönstret och dra dit det är bäst åkning, väder eller snöförhållanden. I resten av världen är vi betydligt mer otrogna i vår jakt efter skidåkning. Vi åker dit det är bra förhållanden. Därför är det en del svenskar i som åker i Stranda. Det verkar vara lättare att locka en stockholmare att åka 93 mil för att åka fluffig pudersnö än någon från Oslo som har 50 mil på fina vägar (med norska mått mätt…).  Eftersom det inte finns något större befolkningscentrum i närheten av Stranda är det glest mellan besökarna i skidanläggningen. Ålesund är närmsta staden en timma bort, men skidåkarna därifrån åker nästan uteslutande till Stranda på helgerna och stora högtider.  

    För en lössnöfantast är det ett drömscenario. En liten skidort med mycket snö som ändå har gjort stora investeringar i liftar. Ett kommunalråd med visioner men utan större verklighetsförankring satsade nästan 200 miljoner i skidliftar, vilket skulle visa sig ha sitt pris. Kommunen är Norges överlägset högst belånande. Ekonomin är nu satt under statlig tvångsförvaltning och den politiska toppen blev utbytt i senaste valet. För att minska lånebördan såldes den till merparten kommunägda skidanläggningen. Men den orealistiska satsningen skapade Skandinaviens bästa offpiståkning.

    Här finns bara 750 bäddar till uthyrning – även om de skulle vara fullbokade varje dag hela vintern kan det knappt bli någon liftkö. Stranda är så nära du kan komma de ultraexklusiva amerikanska skidorterna som drivs som privata klubbar. Där är Hollywoodkändisarna beredda att betala miljoner dollar för att slippa liftköer och kunna åka nästan ensamma i backarna. 

    För oss skidåkare spelar det ingen roll om det är kommunen eller någon annan som driver skidområdet i Stranda. Offpisten är bäst i Skandinavien och de preparerade backarna håller hög klass, långa och ringlande men är inte lika utmanande som åkningen utanför. 1990 hölls här en världscuptävling i storslalom men det är svårt att förstå hur de går att få ett hårt och rättvist underlag med de enorma snömängder som ramlar ner från himmelen ovanför Stranda.  

    I Nordamerika rankas skidorterna efter hur mycket snö det sammanlagt faller på en säsong. Ett bra system där vi lössnöälskare kan förstå hur stor chans man har att åka puder på olika ställen. Puderhålor som Fernie, Jackson Hole och Whistler ligger på åtta till tio meter. Det är kolossalt mycket snö, men det innebär inte att det på backen ligger nio meter snö, utan kanske en tredjedel då snön pressas ihop av tyngden eller ett töväder som då och då ställer till det. Andra kända skidorterna i Nordamerika som Aspen, Crested Butte och Kicking Horse får fem, sex meter, vilket är i paritet med de anläggningar i Alperna som får allra mest snö. De flesta alporter får betydligt mindre.  

    Stranda ligger i paritet med en normal Nordamerikansk skidort och lite mer snö än de flesta orter i Alperna. I genomsnitt snöar det mer än fem meter på en vinter i Stranda, ett bra år betydligt mer. Snömängden är det tredubbla mot de stora skandinaviska skidorterna Åre, Hemsedal, Trysil och Sälen.  

    I Stranda snöar det ofta, att det kommer en hel meter snö på en dag inträffar flera gånger varje vinter. Mätstickan i backen visar oftast på över två meter. När stormarna drar in från norska havet är Sunnmørsalpane perfekt placerade för att fånga nederbörden. Oftast som snö, men det kan tyvärr även regna mitt i vintern vilket gör att en stugbokning ett halvår innan får räknas som en chansning. Det norska vädret kan inte beskyllas för att vara stabilt. Två veckor innan vi kom till Stranda var det sol och shortsväder, sedan snöade det drygt två meter. Ska du pricka in pudret är det säkrast det att följa väderläget på nätet och hoppa in i bilen när det ser bra ut. Annars bokar du långt i förväg och hoppas på en jackpott i vinterns puderlotteri. Stranda har trots allt bra odds. 

     

    Guide Stranda 

    Snabbfakta 

    Invånare: 4 500 invånare. 

    Höjd över havet: Byn ligger vid havsnivå, skidanläggningen 430 meter över havet. 

    Högsta åkhöjden: 1 230 meter över havet.

    Nedfarter: 18 stycken. 

    Liftar: 7 liftar. 

    Största fallhöjd: 800 meter.

    Total pistlängd: 22 kilometer. 

    Längsta pist: 3 850 meter. 

    Ta dig dit: Flyg till Ålesund och sedan transfer eller hyrbil till Stranda. Inrikesflyg i Norge är relativt prisvärt och har hög turtäthet. Eller 99 långsamma mil med bil från Stockholm och 84 mil från Göteborg. All reseinformation hittar du här:

    fjordnorway.com 

    Boende

    Det finns bara 750 bäddar till uthyrning. Det gör att det inte kommer att bli liftkö men å andra sidan finns det inte så mycket att välja på. Det vanligaste alternativet är att hyra egen stuga. Det finns flera mysiga stugor vid backen. Stuga från 1 000 kronor per natt. 
    strandafjellet.no

    Stranda Hotel
    Det naturliga valet nere i Stranda centrum. Ett relativt enkelt men trivsamt hotell som ligger precis där älven rinner ut i fjorden. Bra restaurang och tillgång till simbassäng. Dubbelrum från cirka 1 100 kronor natten, har förmånligare flerdagarspaket. 
    Allmenningen 16, Stranda
    Lediga rum & priser

    Stranda Lodge
    Schysst boende en bit upp på fjället med vidunderlig utsikt över både fjäll och fjord. Man kan åka skidor från backen till Stranda Lodge. Åtta bäddar från cirka 1 500 kronor natten. 
    Øksleveien 15, Stranda
    Lediga rum & priser

    Hotel Juvet Landscape
    Spektakulärt designhotell. Byggnaderna är placerade mitt i naturen, vid ravinkanten ner till ett vattendrag. En reseanledning i sig som ligger på andra sidan fjorden från Stranda. Dubbelrum från cirka 1 050 kronor natten. 
    Alstad, Valldal 
    juvet.com

    Äta & Dricka

    Om matupplevelsen och fina restauranger en central del av din skidsemester finns det klart bättre alternativ än Stranda. I Stranda lagar de flesta sin mat i stugan, är man svensk passar man på att handla på hemmaplan.

    Oliven
    Restaurang Oliven ligger på huvudgatan i Stranda och har öppnat med nya ägare efter ett par år i dvala. Bra fiskrätter. Anses vara byns bästa restaurang och för att vara i Norge är priserna humana.
    Storgata 13, Stranda

    Stranda Hotel
    Stranda Hotel har en bra restaurang som till förra säsongen fick ett lyft med en ny kock som driver stället.
    Allmenningen 16, Stranda

    Fjord Panorama
    Backrestaurang på Strandafjellet med spektakulär vy över Storfjorden. Här serveras norska specialiteter som lax, ren och klippfisk. Svårslagen lunch!
    Ingen adress, ligger på fjället.
    strandafjellet.no

    Se & Göra

    Uteguiden Offpistguide
    Svensken Oscar Almgren bor i Stranda och guidar offpiståkning i Stranda och toppturer i hela Sunnmørsalpane. En kille att rekommendera.
    Ødegårdsveien 28
    uteguiden.com

     

     

     

     

     

  • Chamonix – världens bästa offpist

    Chamonix – världens bästa offpist

    Chamonix är en av världens mest omtalade skiddestinationer. Den franska bergsstadens läge vid foten av Alpernas högsta berg, Mont Blanc, är minst sagt spektakulärt och skidåkningen är därefter.

    Text och foto: Mattias Fredriksson

    Hotell i Chamonix

    Klockan är inte ens åtta på morgonen men ändå kryllar det av folk vid ingången till kabinbanan till Aiguille du Midi. Skidåkare från hela världen utrustade med breda skidor, klätterselar, rep, kabinhakar och isyxor väntar förväntansfullt men samtidigt nervöst på besked om när liften ska öppna. Många köar tillsammans med någon av dalgångens många bergsguider – inte sällan en kedjerökande äldre man med ett väderbitet ansikte och en kopp kaffe i handen.

    Här tillämpas ett obegripligt kösystem som går ut på att små lappar med nummer delas ut bland de väntande utan närmare ordningslogik. Ju lägre nummer, ju snabbare får du åka upp. Jag står i kön tillsammans med den legendariske skidåkaren Bruno Compagnet, Chamonixbo sedan 27 år tillbaka och känd som en av Frankrikes bästa friåkare genom tiderna. Bruno har ett stort, krulligt skägg och ett vänligt leende. Hans ansikte är välkänt överallt i Chamonix. Han åker skidor varje dag hela vintrarna och har stenkoll på bergen i dalgången. Till och med bergsguiderna frågar Bruno om väder- och snöförhållanden för att de vet att han är ute hela tiden och har bra lokalkännedom.

    På något sätt lyckas Bruno fiska fram vinstlotten – en kölapp med det lägsta numret. Det visar sig att han har bott granne med liftskötaren som kontrollerar kön och helt plötsligt står vi längst fram och ska få åka upp med den allra första kabinen.

    En stund senare ropar pistörerna på radion till liftskötarna att säkerhetsarbetet är klart uppe vid toppen av Aiguille du Midi. Nattens snöfall har bäddat in bergen i ett vackert lager snö och de redan spektakulära bergen ser ännu tjusigare ut i sin nya skrud.

    Repet framför kön tas bort och tillsammans med hundratals förväntansfulla skidåkare börjar vi röra på oss mot kabinen.

    Téléphérique de I’Aiguille du Midi går från de centrala delarna av Chamonix rakt upp till toppen av Aiguille du Midi. Den vertikala stigningen är hela 2 807 meter – från 1 035 meter över havet till 3 842 meter – vilket är den kraftigaste vertikala stigningen i världen med en lift. Den byggdes redan 1955 och man kan undra vad fransmännen tänkte då projektet drogs igång – Aiguille du Midi är en komplicerad plats att konstruera en lift till. Toppen är smal och stupbrant och miljön är allmänt otillgänglig. Ursprungligen användes Aiguille du Midi-liften enbart för sightseeing och för att transportera klättrare och vandrare som ville nå längre in i Mont Blanc-massivet. Numera är liften välanvänd bland skidåkare som åker mer eller mindre extrema åk i alla möjliga riktningar från Aiguille du Midi. Liften representerar Chamonix på ett bra sätt, allt som är extremt och som i princip anses omöjligt på andra platser är här en norm. Det är nog därför Chamonix alltid har haft en extrem dragningskraft på adrenalinjunkies i alla möjliga äventyrssporter.

    Liftfärden tar 20 minuter och från toppstationen är utsikten ned mot Chamonixdalen otroligt spektakulär och vacker. Solen har precis börjat belysa de spetsiga topparna runt om i dalgången och det är vitt hela vägen ner i staden. Det är en sådan där dag där när verkligheten faktiskt överrensstämmer med turistbroschyren.

    – Vi har tur idag. Alla jag känner ska åka på nord- och västsidan av Aiguille du Midi så jag tror vi har goda chanser att få lägga första spåren för vårt åk, men vi måste vara snabba. Om 20 minuter kommer nästa kabin full med skidåkare och vi vill inte ha för mycket folk ovanför oss då vi åker, det är farligt, säger Bruno.

    Bruno börjar gå nedför den branta snökammen med skidorna på axeln. Han håller inte ens i det fasta repet, vilket jag krampaktigt tar tag i och sakta följer nedför de isiga stegen. Den mytomspunna kamvandringen ner från Aiguille du Midi har skördat många offer genom åren – ett snedsteg och du kan falla hundratals meter i brant, farlig terräng – vilket gör att de flesta bergsguider leder sina gäster ner med rep. Jag har mina skidor på ryggsäcken och en slinga med en kabinhake fäst i det permanenta repet. Det känns säkert nog och klättringen nedför går lättare än väntat. Lyckligtvis är vi fortfarande ensamma här och inte ens när vi klickar i skidorna och börjar traversera ut mot vårt åk ser vi några andra skidåkare i vår närhet.

    Vallée Blanche är ett av Chamonix och världens mest kända och längsta offpiståk. Det är 2 800 fallhöjdsmeter och över 20 kilometer långt från Aiguille du Midi hela vägen ned till Chamonix. Åket anses också vara ett av de vackraste i världen. Många gånger är det just Vallée Blanche som är huvudmålet för skidåkare som kommer till Chamonix.

    Vallée Blanche i all ära, men vi har bestämt oss för att åka Envers du Plan i dag. Det åket brukar beskrivas som en roligare variant för duktiga skidåkare som vill uppleva ett brantare, mer spännande åk än klassikern. Och så slipper man trängas med horder av turister.

    När vi kommer fram till starten av Envers du Plan är snön mycket riktigt helt orörd, något som är ganska unikt i Chamonix under högsäsongen. Inledningen är brant och med nysnön som fallit över natten föreslår Bruno en så kallad ski cut – man skär av sluttningen från en sida till den andra och trycker samtidigt till så att snön som kan tänkas släppa får chansen att göra det innan man åker. Allt för att undvika att hamna i en lavin när man åker och är mer sårbar. Bruno skär rutinerat av sluttningen och allt sitter som det ska, vilket gör att han direkt fortsätter åka nedför den branta backen. Han drar på i stora, stabila svängar och det skapas stora snöpuffar bakom honom i den lätta snön. Jag följer snart efter och känslan är euforisk, det är som att åka bland dunfjädrar, enda skillnaden är att den lätta snön som far upp i ansiktet varje gång jag svänger är iskall.

    Bruno svänger vant ner mellan glaciärsprickorna i den branta terrängen nedför Envers du Plan-glaciären. Samtidigt håller han hela tiden koll på att jag förstår vart vi ska åka. Jag blir både imponerad och glad över hans säkerhetstänkande, det gör mig mindre nervös. Brunos detaljerade lokalkännedom i den svårnavigerade terrängen ger en trygghetskänsla och jag kan lättare njuta av skidåkningen.

    Snön och skidåkningen är otroligt bra i dag, men omgivningarna är minst lika fantastiska. Vi är omringade av spetsiga bergstoppar och glaciärer, vilket gör vår skiddag till en svårslagen naturupplevelse. Efter nästan 1 000 fallhöjdsmeter med episk skidåkning kommer vi ner till en platå där vi kan se mängder av människor röra sig sakta mellan glaciärsprickor och seracker. Det ser ut som sockerhöga myror i en glasskål, men det är skidturister som åker Vallée Blanche. Vi skrattar lite åt underhållningen och jag tackar Bruno för det fina åket han tagit mig på.

    Vi fortsätter och kommer snart förbi Refuge du Requin, som ligger fantastiskt vackert vid foten av de höga bergen, omgiven av glaciärer. Det är lite för tidigt för lunch så vi fortsätter ner på Mer du Glace – ishavet på svenska – Frankrikes största och längsta glaciär. Nu är det bara en lång, ovanligt vacker transportsträcka kvar till Montenvers där man kan välja att ta tåget ner till Chamonix eller åka skidor hela vägen. Morgonens blåa himmel med solsken har snabbt förvandlats till mjölkvita moln och dålig sikt, vilket gör att valet faller på att åka det gamla klassiska tåget.  

    Chamonixdalens bergväggar är branta, spetsiga och fyllda av glaciärer. Ingen annan dalgång i Alperna – eller i världen för den delen – är så dramatisk och spektakulär. Blicken söker sig omedvetet upp mot Mont Blanc, Aiguelle du Midi, Les Drus och de andra ikoniska bergstopparna ett par tusen höjdmeter upp. Det är ingen slump att turister från hela världen har vallfärdat hit i hundratals år för att klättra, vandra och åka skidor.

    Chamonix historia tog fart då Michel-Gabriel Paccard och Jacques Balmat gjorde första bestigningen av Mont Blanc i augusti 1786. Detta blev startskottet för alpinismen och för att utforska övriga delar av Mont Blanc-massivet, vilket ledde till att varenda bergstopp, pinnakel, bergvägg och pass i Chamonixdalen nu har besökts av människor, fått namn och satts på kartor. Till en början var det främst klättring och vandring som var populärt, men när Chamonix 1924 stod som värd för den första vinterolympiaden blev det dess genombrott som skidort och som internationell turistdestination.

    I dag är Chamonix en riktig stad med drygt 10 000 invånare och en infrastruktur som vilken annan småstad i Frankrike som helst. De 60 000 turistbäddarna i dalgången är dessutom fullbokade nästan året runt så det är mycket folk i omlopp och en härlig puls. Som skidort betraktat är Chamonix en ganska krånglig plats med skidliftar utspridda på sex olika ställen i dalgången och bara några få av anläggningarna är ihoplänkade. Förvisso är varje enskild skidanläggning så pass bra att det inte stör så mycket och gratis skidbussar hjälper till att lösa transporten emellan dem. Däremot kan du göra långa äventyrsåk om du tar dig utanför något av skidområdena, utan att ens behöva göra fler än ett liftåk på morgonen.

    Genom åren har gränserna för vad som är möjligt att åka skidor utför tänjts många gånger om. I Chamonix är de extrema åken så normala att ingen höjer på ögonbrynen när någon åker på nordsidan av Aiguille du Midi eller gör branta åk på Les Grand Montets. Många av världens främsta atleter inom skidåkning, klättring och alpinism bor i dalgången eller besöker skidorten ofta. Ett gott råd till dig som besökare är att vara ödmjuk inför bergen och att gärna hyra en bergsguide – det finns ungefär 1 000 stycken i dalgången. Då blir din upplevelse så mycket säkrare och trevligare. Dessutom har du en bra chans att lära dig och utveckla dina bergskunskaper.

    Väl nere i byn promenerar vi över till Hibou Deli på Rue Joseph Vallot, lite bortanför de centrala delarna, för en sen lunch. Engelskan Jenny Case var tidigare en framstående kock men ville starta något eget och drog igång Hibou, som serverar nyttig snabbmat med nordafrikanska influenser. Bruno beställer långkokt strimlad biff och en sallad medan jag väljer en halloumiwrap med Hibou’s eget bröd.

    47-årige Bruno kommer ursprungligen från Pyrenéerna, men flyttade till Chamonix för 27 år sedan när han var klar med sina studier. Han var en av de mest lovande friåkarna i Frankrike och ville ge sin skidåkning en ärlig chans. Chamonix blev det självklara valet och han blev snabbt hänförd av bergen. Det som först skulle bli en vinter för att känna av stämningen blev en livslång kärlek till alpinismens huvudstad. Numera är Bruno delägare i skidmärket Black Crows, som han grundade tillsammans med sin vän Camille Jaccoux för tio år sedan. Brunos roll i företaget är lite oklar men en av hans huvuduppgifter är att produktutveckla utrustningen de tillverkar så han tillbringar definitivt mer tid på berget än på kontoret, som ligger nära Aiguille du Midi-liftens dalstation i centrala Chamonix.

    – Camille och jag hade åkt skidor ihop, bott tillsammans och partajat en massa under mer än tio års tid. När vi båda började bli lite äldre ville vi skapa något tillsammans och samtidigt använda våra kunskaper efter ett helt liv i skidbranschen. Black Crows är det som vi inte tyckte fanns innan, säger Bruno om verksamheten.

    Efter en rejäl dag i bergen smakar den fräscha maten fantastiskt och trots att det bara är tidig eftermiddag känns det i hela kroppen efter flera dagar med långa, klassiska Chamonixåk. En efter en har snöstormarna rullat in från nordväst och dumpat ordentligt med nysnö i Chamonix. Mitt besök kunde inte varit bättre tajmat. Vi har fått fantastiska skidupplevelser och om jag ska vara ärlig har jag aldrig varit någon större Chamonixfantast men nu får jag ändra min inställning till denna plats. Säkert mycket tack vare att jag fått åka med en riktigt bra guide som känner till bergen så väl och givetvis för att snö- och väderförhållanden varit perfekta.

    Det är ingen tvekan om att Chamonix är en av de vackraste och mest spektakulära platserna i Alperna. Inte minst när du kommer upp en bit i bergen – och har lite tur med vädret – där scenerierna är nästan overkligt pompösa och dramatiska. Det här gör att skidåkningen blir en slags kombination av natur- och skidupplevelse. Beroende på vilken nivå du befinner dig som utförsåkare finns egentligen allt att välja på, från enklare åkning i Le Tour eller Les Houches via skön puderåkning på Brevant och Flegere till seriös äventyrsåkning och ski mountaineering på Les Grand Montets och inte minst från toppen av Aiguille du Midi. Skidåkningen är i världsklass och bergen är mer dramatiska än någon annanstans, men Chamonix har också en bergskultur och en atmosfär som bara ett par få alpina metropoler har. Restaurangutbudet imponerar till och med på de mest kräsna konnässörerna och barlivet är vibrerande. Det är inte konstigt att Chamonix är en av de mest populära skiddestinationerna i världen.

     

    Guide Chamonix

    Mat och dryck

    Munchie
    Modernt kök med asiatiska influenser och västerländsk sushi med en twist. Svenskägda Munchie är ett trendigt ställe men med fötterna på jorden och maten håller högsta klass. Personalen bor i Chamonix för att åka skidor, snowboard och för att klättra, och den attityden avspeglas också på stämningen och klientelet. Baren är lika trevlig som själva restaurangen.
    87 Rue des Moulins
    munchie.eu

    Moö
    Lunch, middag och kvällshäng i baren. Stimmigt, trevligt och bra. Här träffar du gamla Chamonixlegender, proffsåkare, ski bums och lokalbefolkningen. Kort sagt – alla går hit. Bra mat utan att vara någon lyxrestaurang, du får mycket för pengarna.
    239 Avenue Michel-Croz
    moobarcuisine.com

    La Maison Carrier
    Klassisk, fransk restaurang i det övre prisläget. Här äter du riktigt gott, servicen är i toppklass och den rustika känslan ger upplevelsen en extra dimension. Dessertbuffén slår det mesta! Samma kök som den tvåstjärniga Michelinkrogen Albert 1er.
    44 Route du Bouchet
    hameaualbert.fr/restaurant-de-pays-la-maison-carrier

    Bo

    Hotel Mont Blanc
    Femstjärnigt, klassiskt hotell med en pampig foajé. Hotellet byggdes redan i början av 1900-talet men renoverades nyligen och är nu i toppskick. Stora, vackra rum. Påkostad spa-avdelning och utomhuspool. Champagnebaren är något alldeles extra. Dubbelrum från cirka 4 000 kronor natten.
    62 Allée du Majestic
    hotelmontblancchamonix.com

    Le Faucigny
    Mysigt, litet hotell med bra läge precis mitt i byn, intill kyrkan och guidebyrån bara ett stenkast från huvudgatan. Denna trestjärniga inrättning är inget lyxhotell, men servicen är jättebra och frukosten värd ett par extra euro. Har också ett trevligt litet spa. Dubbelrum från cirka 2 000 kronor natten.
    118 Place de I’Église
    Lediga rum & priser

    Park Hotel Suisse
    Tack vare sitt centrala läge på Allée du Majestic är fyrstjärniga Park Hotel Suisse ett populärt hotell i Chamonix. Moderna rum, välrenommerad spa-avdelning och fantastiska vyer upp mot Aiguille du Midi och Mont Blanc. Dubbelrum från cirka 2 000 kronor natten.
    75 Allée du Majestic
    Lediga rum & priser

     

     

     

  • Courmayeur – Skidåkning på italienska

    Courmayeur – Skidåkning på italienska

    Courmayeur ligger på solsidan av Mont Blanc, högt upp i Aostadalen i Italien. Av någon märklig anledning har orten hamnat i skuggan av sin berömda granne på andra sidan tunneln. Följ med till en av Alpernas klassiker som bjuder på skidåkning och mat i världsklass. 

    Text: Kristoffer Frenkel
    Foto: Mattias Fredriksson

    Hotell i Courmayeur

    Inte kan en tunnel göra så stor skillnad? Det är frågan vi ställer oss när vi rullar igenom den nästan tolv kilometer långa Mont Blanctunneln, som binder samman Frankrike och Italien. På ena sidan ligger storebror Chamonix, alpinismens huvudstad som återkommande har röstats fram till en av världens bästa skidorter, tillika många svenskars favoritskidort. På andra sidan, i den vackra Aostadalen, ligger italienska Courmayeur, lillebrodern som under årens lopp fört en betydligt tystare tillvaro i media. Orten har mest varit känd bland Chamonix’s bergsguider som åker hit när snön är uppkörd på den franska sidan. Men de pratar aldrig högt om platsen och vad den har att erbjuda. Hemligheten verkar knappt ha tagit sig igenom tunneln.

    I Courmayeur saknas konkurrens om snön, bemötandet är personligt, köerna är korta och maten är magisk. Beresta matintresserade skidåkare menar att här finns Europas, kanske världens bästa backrestauranger alla kategorier. Kombinationen av matlagningstradition, god tillgång på bra råvaror och ett krävande klientel av tillresande Milanobor resulterar i menyer och vinlistor som får den mest hugade restaurangbesökaren att dregla av hunger. Allt medan skidorna står parkerade utanför dörren och backar och offpist förblir orört. Upp till skidsystemet tar man antingen kabinbana eller gondol och nere vid foten av berget ligger själva byn som mestadels består av gamla vackra stenhus dit rika storstadsbor åker på helgen för att lämna stadens buller och insupa alpluft.

    Solens varma strålar lyser. Det doftar bränd koda och bark i luften. Ljudet från sittliften Pra Neyrons vändkors drunknar i fåglar som kvittrar ikapp när människor går av den lätt luggslitna sittliften. En gråhårig skidlärare, eller ”maestro di ski” som det kallas här, åker runda skidlärarsvängar med sin silverhårige klient. Båda är läderbruna i sina mösslösa uppenbarelser och har vit zinkpasta på läpparna samt ett par tonade pilotglasögon på näsan. Trots att armar bäst hålls stilla när man åker skidor gestikulerar båda med fingrarna tätt hopknutna i takt med sina engagerade röster. En riktig italienare åker skidor likadant som han kör bil eller pratar med andra människor, yvigt signalerandes med händer och kropp. Varför förneka sig bara för att man har ett skidställ på kroppen?

    Offpiståkningen i Courmayeur är svårslagen och har varit känd bland mer initierade skidåkare under en längre tid. Men berget kan även erbjuda några av Italiens mest välpreparerade backar. Pisterna är breda, jämna och har en konkav lutning som gör att man ser långt ner för backen utan att överraskas av några ovälkomna krön när man ligger i djupa carvingsvängar. Bäst är dem på morgonen, då varken italienska skidor eller solen har hunnit påverka de sydsluttande backarna. Pisten Aretù är bred som en fotbollsplan, lutar brant och har en naturligt böljande form som gör att även de mer vana skidåkarna får en utmaning.

    Efter att vi har gjort en handfull åk i den branta och breda backen låter vi våra skidspetsar fortsätta nedför berget, förbi Aretù, över Checrouit till den lilla backrestaurangen Chiecco. Det är dags för dagens andra espresso och en lättare antipasto innan vinlunchen tar vid. Vi har snabbt kommit in i den italienska lunken med fokus på umgänge, mat och skidåkning. Som fallhöjdsräknande nordbo är det lätt att glömma bort att skidåkning är en lagsport och inget hundrameterslopp där den som kommer ner först är bäst. Det bästa åket görs helt enkelt aldrig på egen hand utan det är resan som är målet. Något som italienarna fattade för länge sedan.

    Chiecco drivs av Anna och Paolo, ett väderbitet italienskt par i fyrtioplusåldern som lämnade sin hemstad i södra Italien för att uppfylla drömmen om ”att servera den bästa maten i Aosta”. Om du bara ska äta mat en gång till i ditt skidåkande liv så bör det vara på Chiecco. Problemet är bara att kön för att få sittplats är lika lång som kvittot du går ut med efteråt. Ett framgångsrikt koncept är att åka dit innan klockan elva eller efter två. Kommer du dit däremellan kan du med lätthet bli sittandes och vänta antingen på bord eller mat i flera timmar.

    Att äta på Chiecco är lika mycket en upplevelse för smaklökarna som för känslolivet. Det hör inte till ovanligheterna att Anna och Paolo bråkar öppet på den altanliknande uteserveringen och har du (o)tur hamnar du i skottlinjen för en flygande handduk ackompanjerad av en salva svordomar som sätter punkt för bråket. Relationsbråken mellan paret är som fonden i den italienska gryta som når sitt crescendo på Chieccos terrass. Ingenstans summeras Italien och Courmayeur lika bra som på denna uteservering. En sol som lyser och steker våra bleka skandinaviska ansikten, en lätt doft av sololja och knarr från fötter som rör sig i uppknäppta pjäxor, slammer från det vita porslinet och klingandet av vinglas som töms i jakten på nästa klunk Barolo. För varje glas vi dricker stiger ljudnivån i vår konversation och våra armar som tidigare var förseglade på bordet börjar gestikulera och innan espresson hunnit landa på bordet har allas fingrar och händer rört sig i en rörelse fram och tillbaka framför mun och näsa för att understryka vikten av det vi säger. Det italienska kynnet smittar av sig.

    De dagar då Anna inte kan erbjuda ett bord är Maison Vieille ett annat alternativ. Även om maten inte håller samma höga klass som på Chiecco är bemötandet personligt och det man saknar i kreativitet i köket kompenseras istället av den italienska discomusiken som strömmar ur högtalarna och som återkommande får de besökande pantertanterna och farbröderna från Milano att på italienskt vis stå upp och svänga på höfterna i takt med musiken.

    Större delen av den liftburna skidåkningen sker i skidsystemet Courmayeur Checrouit. På den sydvända och solbadande platån, Plan Checrouit, som utgör samlingspunkten för många liftar samsas skidskolans elever, pälsklädda italienska pensionärer och trendiga tonåringar för att ta sig upp på berget. Den översta liften heter Arp. Storyn om liften är att den är så sliten att till och med det italienska liftfacket har satt stopp för sin personal att åka med den. Oavsett så stänger liftskötaren glatt dörren efter oss när vi har klivit på och skickar iväg oss med ett ”Ciao!”. Nu är jag inte expert på italienska säkerhetsföreskrifter, men en okulärbesiktning får mig att känna att facket nog har rätt. Hade det inte varit för de mäktiga åken som är tillgängliga från toppen – både exponerade snörännor och stora åk ner till botten av dalen – hade jag nog inte spenderat alltför mycket tid här.

    Vi avslutar vår sista dag med att leta oss ner för backen Arp Dolonne, som är både brantare och mer svårtillgänglig än det vi tidigare har åkt. Här ligger snön i skugga större delen av dagen och trots några dagars uppehåll hittar vi stora partier med orörd snö. Vi får möjlighet att leka extremåkare och hoppa över små klippor innan vi svischar in i smala rännor. Livet leker på toppen, men ju längre ner vi kommer, desto fler blir spåren och den sista sträckan är rena kriget av pucklar innan vi kommer ut vid lifthuset i botten av Dolonne. Svettiga och i behov av vätska går vi in till byn för ett styrkeglas i en soffa på Café Della Posta.

    Härinne har servitörerna på sig vita förkläden och ljusblå skjortor. Klientelet kan beskrivas som en mix av Milanobor med välskräddade kläder som tar sig ett glas rött innan middagen, medelklassfamiljer med känsla för stil och undantagsvis en och annan svettig svensk skidåkare. Oavsett vilken grupp man tillhör hälsar personalen artigt på alla som stiger in. Snabbt får vi en diger vinmeny i handen och lite antipasti på bordet medan vi väljer dryck. Insjunkna i de mjuka sofforna, med en begynnande stelhet i musklerna njuter vi av vårt vin. Trots att vädret inte har varit det mest gynnsamma har vi åkt både ospårat och manchester i backen varje dag. Aldrig har vi behövt slåss om platsen på berget som våra vänner i Chamonix, bara några kilometer bort.

    Italienarna krigar endast för en sak; en plats på en uteservering en solig dag. Skidåkning utanför pisten lämnar de åt oss andra. Brasan i hörnet sprakar och maten fortsätter att rulla in. Runt oss sitter brunbrända män och kvinnor och diskuterar livligt dagens åkning, relationer och vinet de dricker. Allt medan händerna och fingrar letar sig mot varandra som magneter framför ansiktet, innan de efter en kort sammanstötning slås isär och konversationen fortsätter, ännu mer passionerat, ännu mer intensivt. Precis som Italien ska vara.
    Tänk vad en tunnel kan göra.