Tag: Paris

  • Paris underjordiska bio-Paradisio

    Paris underjordiska bio-Paradisio

    Nu när våren nalkas, lockar de första solstrålarna fram oss svenskar ur hemmen. Men med våren kommer viss väderinstabilitet, och vissa dagar förblir gråa. Då är det skönt att kunna sjunka ner i biofåtöljen med en stor hink popcorn.

    Råkar du vara i Paris? Det lika populära som surrealistiska Café Germain expanderar mot underjorden. I källaren under den parisiska restaurangen ligger Le Germain Paradisio, en enastående biosalong designad av India Mahdavi. Och att byttorna med popcorn bytts ut mot flûteglas fyllda med champagne stör oss inte det minsta.

    Le Germain Paradisio
    25–27 rue de Buci, Paris
    +33-6-34 99 37 13
    legermainparadisio.com

     

    Hotell i Paris

  • Hög på Provence

    Hög på Provence

    I Haute Provence, bara några mil upp från kusten och ett av de glesast befolkade departementen i Frankrike, skiner solen lika mycket (300 dagar per år) som på klassiska Rivieran. Men där stannar också likheterna, här är stämningen skönare, maten och boendet både vackrare och billigare, luften lättare att andas och man slipper trängas. Haute Provence har dessutom långt intressantare saker att uppleva och titta på än människor i badkläder. Till exempel rosa katter, mystiska kloster, mysiga bistroer, klarblå sjöar, nästan larvigt vackra lavendelfält, sjukt smala korvar, 1950-talshotell och vindpinade byar– allt detta inbäddat i ett vilt, bedövande vackert landskap.

    Text: Evelyn Persikan Foto: Johan Lindskog

    Hotell i Haute Provence

    Det är i den charmiga staden Forcalquier, cirka tio mil norr om Marseille, som den lite knäppa associationen mellan strand och kyrkogård dyker upp. Som turistmål brukar kyrkogårdar kanske inte hamna längst upp på listan men den som ligger i utkanten av Forcalquier är absolut sevärd. Till ytan är den en av Frankrikes största men det ovanliga är att den är full av labyrinter av hårt tuktad idegran vilket ger en sällsam stämning. Och precis som nere på stränderna några mil härifrån ligger människorna också här tätt, tätt intill varandra, orörliga och bleka som i början av strandsäsongen och med idegranar som parasoll. Steget efter stranden …

    Kanske är det inte alls någon slump att vi hamnar på en kyrkogård här uppe i Haute Provence. Detta är av hävd mystiska, spirituella trakter där författare som Jean Giono hämtade sin inspiration och där de höga, spöklika bergen i nationalparken Mercantour mäktigt lurar i bakgrunden.

     

     

    Staden Forcalquier har inte bara ett namn som det är snudd på omöjligt att stava till, den är också lite svårbeskriven eftersom den är så otypisk. Det är en liten, mondän stad med stora, kulturella och aningen bohemiska ambitioner, full av vackra, liksom lite för pampiga hus, mysiga restauranger, eleganta affärer och trevliga marknader med ovanliga ekologiska produkter.

    Historiens så kallade vingslag fladdrar märkbart överallt i den gamla stadsdelen. Särskilt stolta och klädsamt generade är invånarna över den ekivoka fontänen Saint-Michel från 1512. Extremt ovanligt och uppfriskande att hitta erotiska inslag i den offentliga konsten i ett katolskt land.

    I den här staden kan man tillbringa mycket tid utan att bli uttråkad, men omgivningarna är om möjligt ännu intressantare. Det varsamt renoverade klostret Couvent de Minimes, i lilla byn Mane någon mil från staden, har sedan några år förvandlats till ett lyxigt hotell och spa. Här kan man i bokstavlig mening, in på bara huden, känna allt vad denna del av Provence har att erbjuda i form av sinnliga dofter och blomsterprakt, inte enbart lavendel som praktiskt taget täcker hela regionen. Hotellet ägs nämligen av företaget L’Occitane som hämtar råvaror och tillverkar allsköns produkter i närheten och naturligtvis baserar sitt spautbud på det egna sortimentet. Allt håller hög klass på denna vilsamma plats men några av rummen är tyvärr lika små som på nunnornas tid och kanske kunde den exklusiva renoveringen ha varit lite mindre stram och maskulint präglad. Beställ gärna ett glas gènèpi i den mysiga baren för att bryta det lite puritanska allvaret. Denna ovanliga, lokala likör är en ytterst njutbar sammanfattning av de provencalska alperna. Absolut ofjäskig och nästan lika tuff som grappa.

    Man blir mild till sinnet här i Mane, inte bara av likören. Att döma av antalet imponerande religiösa byggnader och lämningar i denna region är detta något av ”heliga” marker.  En bit ifrån Mane ligger till exempel det sevärda Prieuré de Salagon, ett benediktinerkloster från 1100-talet med en mycket vacker trädgård och ett intressant hantverksmuseum som bland annat visar hur hanteringen av lavendel, regionens levebröd, går till. Kanske bidrar den milda lavendeldoft som svävar över landskapet till sinnesfriden och den goda sömnen under resan. Lavendel är ju bland annat känt för att vara mycket rogivande.

    Simiane la Rotonde är en annan sevärd plats i närheten, liksom Viens (som inte för inte faktiskt betyder ”kom hit” på franska, observera att s:et ska uttalas) med sitt sanslöst spektakulära läge och sin sköna stämning, men Banon, vid foten av Lurebergen, är snäppet vassare som turistmål.

     

     

    Det kunde ha varit vilken liten byhåla som helst men här finns det bland annat ett jättestort privat bibliotek inne i en minst sagt udda bokhandel, en mycket speciell charkuteriaffär med otroligt originella, långa och svårt anorektiska salamikorvar samt den charmiga tesalongen Les bons moments som visar och säljer konst och antika prylar. Banon med sin särpräglade atmosfär är definitivt en plats att stanna till på och strosa runt i. I en svensk by av motsvarande storlek skulle det förmodligen knappt ens finnas en kiosk.

    På vägen till ett mystiskt kloster med ett om möjligt ännu mer mystiskt namn, Ganagobie, passerar vi den högt belägna medeltidsbyn Lurs (observera att s:et ska uttalas även här) som är mer turistisk än det vi har sett hittills, men på ett sympatiskt avslaget vis. Det forna hotellet/restaurangen i byn med den magnifika utsikten över dalgångarna runt floden Durance är på grund av sjukdom tyvärr numera bara öppet för te, kaffe eller en öl. Garanterat dålig plats för höjdrädda.

    Det fortfarande aktiva munkklostret högt ovanför Ganagobie är ett gammalt rastställe för pilgrimer på vägen mellan Rom och Santiago de Compostela. De ockrafärgade urgamla byggnaderna är oerhört vackra och hela området är precis så rofyllt som en sådan här plats ska vara, här behövs ingen lavendel. Mycket sevärt.

    Lavendel kan man lätt bli lite trött både av och på här i Haute Provence men Café de la Lavande, ett genuint bistrot de pays i den oansenliga byn Lardiers, tröttnar man inte på i första taget. Maten är utsökt, inredningen är 1930- och 1940-talsintakt och urläcker, ägarinnan Emmanuelle Burollet är charmig – men mest oförglömlig är dock den naturligt rosa huskatten som med kattlig och fransk arrogans smyger omkring bland borden. Le Hameau de Pichovet i Vachéres är ett annat av de många ovanliga mat- och boendealternativen häruppe. Här finns fem vackra rum och det går att beställa middag i samband med bokningen, detta är ett så kallat table d’hôte.

    Möjligen är den speciella geologin i dessa trakter en förklaring till att människor förr uppfattade dem som magiska. Här finns imponerande vidsträckta högplatåer som påminner om både Tibet och Mongoliet och där den fruktade, iskalla mistralvinden får helt fritt spelrum troligen lite för ofta varje år. Här finns också ytterligt märkliga, liksom veckade, bergsformationer som till exempel Les Penitents des Mees – också detta en religiös vallfärdsplats. Det sägs att berget föreställer munkar som blivit straffade genom förstening efter att ha syndat med några unga kvinnor, en föga vetenskaplig förklaring på ett geologiskt fenomen. ”Munkarna” är sevärda, särskilt i solnedgång, men själva byn Mees är inte märkvärdig.

    Det är däremot bed and breakfast-stället, eller snarare örnnästet, Le Vieil Aglun som ligger en kort bit därifrån. Den sista kilometern från huvudvägen är minst sagt oförglömlig och gör sig nog bäst till fots: 775 meter i princip rakt upp på en smal grusväg rakt ute i ingenting. Men till sist kommer man äntligen upp till det som en gång var en liten medeltida by. Kyrkan och några av husen är kvar, nu omsorgsfullt renoverade av ett belgiskt par. Här kan man hyra två fristående hus eller bara rum med frukost. Varning för lappsjuka måste dock utfärdas. Några nätter här kan garanterat kurera all strandleda och få vem som helst att börja älska svettiga folkmassor igen.

     

     

    Digne les Bains är i likhet med Manosque en osannolikt ful stad men de olika vägar man kan ta mot kusten är desto vackrare. Byn Moustiers Sainte Marie är jättecharmig med många restauranger. Nedanför byn ligger det superläckra 1950-talshotellet La Ferme Rose, som ägs av den passionerade samlaren Kako Vagh och där alla retrodesignintresserade följaktligen nästan går ner i begeistrad koma över alla snygga prylar och vansinnigt snygga rum, särskilt det som heter Amande. Om man bor här har man rätt att vistas på en privat strand nere vid sjön Saint Croix, åtta kilometer härifrån, som hör till hotellet. Den stora sjön har en osannolikt vacker turkosblå färg och är ett bra alternativ till vattenlivet vid Medelhavet.

    Gillar man inte stilen på La Ferme Rose kan La Bastide du Paradou med anor från 1500-talet vara ett mer traditionellt alternativ. Hotellet ligger inbyggt i klipporna ovanför Moustiers och har åtta rum.

    Oavsett om man är på väg upp eller ner från kusten är Castellane ett trevligt ställe att stanna till på, med sitt fina, lite loja torg omgivet av vackra hus. Naturen runt omkring här i Les Gorges du Verdon är mycket dramatisk, som en mjukare variant av Grand Canyon.  Äventyrslystna kan här ägna sig åt rafting i floden Verdon, mountainbiking, vandring och klättring. Eller kanske bara ta en Pastis och ägna sig åt avspänt, äkta provensalskt torgliv – mycket långt borta från uppvisningsfjanteriet i Saint-Tropez.

    Det ligger nära till hands att börja ta till klyschor om att bara den här vägen mellan kusten och Haute Provence är värd själva resan, att resan är målet. Men det håller kanske inte fångarna på det spektakulärt belägna fängelset strax ovanför Grasse med om. Detta måste vara Europas lyxigaste fängelse med en hisnande utsikt som antingen kan ses som viss strafflindring eller som en ovanligt grym påminnelse om allt vackert som dessa stackars ofria missar.

    FAKTA PROVENCE

    La Ferme Rose
    Adress: Moustiers Sainte Marie
    Tel: +33-4-927 575 75
    Lediga rum & priser

     

    La Bastide du Paradou
    Adress: Moustiers Sainte Marie
    Tel: +33-4-927 413 60
    Webb: bastide.paradou.free.fr

    Le Vieil Aiglun
    Adress: Aiglun
    Tel: +33-4-923 467 00
    Lediga rum & priser

    Le Hameau de Pichovet
    Campagne Pichovet, Vachéres
    Tel: +33-4-927 333 48
    Webb: www.hameau-de-pichovet.com

    Auberge Charembeau
    Adress: Route de Niozelles, Forcalquier
    Tel: +33-4-927 091 70
    Webb: www.charembeau.com

    La Bastide Saint Georges
    Adress: Route de Banon, Forcalquier
    Tel: +33-4-927 572 80
    Lediga rum & priser

    Café de la Lavande
    Adress: Place de la Lavande, Lardiers
    Tel: +33-4-927 331 52
    Webb: www.bistrotdepays.com

     

  • Paris: matlagningsskola

    Paris: matlagningsskola

    Mästerkocken Alain Ducasse, med flest tre-stjärniga krogar i världen på sitt samvete, har öppnat matlagningsskola i Paris. Ducasse och några av hans närmaste delar frikostigt med sig av sina hemliga knep då han anser att ”gastronomin har blivit demokratisk, något jag vill dela med mig av för att hålla vid liv”.

    Foto: Nicolas Buisson

    Skolan är ingen lekstuga – här menar man allvar med sina kvälls-, halv- och heldagskurser. Kursdeltagare väljer mellan två svårighetsgrader (nybörjare och mer erfarna amatörkockar) och en mängd olika ämnesområden. Här erbjuds kurser i allt från matlagningstekniker och internationella kök till hur man får Ducasse-stuk på den egna paradrätten. Magdalena Ribbing i all ära – här är det matgurun Marie Blanche de Broglie som lär ut den ädla konsten att bjuda på supé français. Till de matglada elevernas förfogande står fyra glamorösa kök designade av Pierre-Yves Rochon, och utrustning från Cuisineart, Le Creuset och Chambriard får det garanterat att vattnas i munnen hos alla oss självutnämnda foodies. MvD

    École de Cuisine Alain Ducasse
    64, rue du Ranelagh, Paris
    +33-1-44 90 91 00
    ecolecuisine-alainducasse.com

     

    Hotell i Paris

  • Världens bästa butiker del 2: Böcker

    Världens bästa butiker del 2: Böcker

    ”En av få boklådor som verkligen lever upp till det gamla slitna namnet är Shakespeare and Company, i femte arrondissementet i Paris. Här skrotar gamla modernister som Ernest Hemingway, F. Scott Fitzgerald och James Joyce i de trånga hyllorna.

    Trots turistvurmen har man behållit sin identitet, som klassiska inredning och – ja – det går fortfarande att köpa finfina romaner. Letar du svenskt kan du alltid smyga upp till en speciell prångig hylla med svenska romaner. Jag tror faktiskt att jag som debutant smugglade in min roman i denna lilla hylla. Om jag bodde i Paris, skulle jag hänga här varje dag.”

    Shakespeare and Company
    37, Rue de la Bûcherie, Paris
    +33-1-432 540 93

    shakespeareandcompany.com
     

    Hotell i Paris

  • Guide Michelin – stjärnor och kockar

    Det har förflutit fem år sedan Guide Michelin var nere för räkning. Den parisiska guideboken, mest känd för att ha varit världens mest anrika, ansedda och mytomspunna restaurangguide, hade tagit stryk av en hel radskandaler. Men reste sig på fem, blickade mot nya horisonter och är idag populärare än någonsin – världen över. RES flög till Paris för attberätta om det som varit och det som komma skall.

    Paris är förskonat från jordbävningar. Men inte från omskakande händelser som ger utslag på Richterskalan. Bara det senaste decenniet har den franska huvudstaden skälvt av fotbollslandslagets framgångar, av förortskravaller och – det som den här texten ska handla om – av den senaste tidens turer kring den skandalomsusade Guide Michelin.
    Den anrika guideboken, som gavs ut för allra första gången år 1900, hade varit världens mest ansedda restaurangguide. Den var oantastlig, sågs som en gastronomisk bibel och lästes av gourmeter lika bokstavligt som unga talibaner läser koranen på sina sommarskolor.

    Ingenting i restaurangbranschen var heller så åtråvärt som att bli belönad med en, två eller tre stjärnor av Guide Michelins hemliga inspektörer – de som bedömer alla restauranger de besöker efter matens smak och kvalitet, personalens kunskap och hantering av densamma samt lokalernas utseende och atmosfär.
    Att bli tilldelad tre stjärnor var för en kock som det är för en skådespelare att vinna en Oscar för bästa huvudroll.
    Men under åren 2003 och 2004 råkade Guide Michelin ut för ett par missöden som hade kunnat skada dess rykte så illa att det skulle ha fått högkvarteret vid Avenue de Breteuil i södra Paris att falla ihop som ett korthus.

    Missödena inleddes i februari 2003 när den franska stjärnkocken Bernard Loiseau sköt sig själv i huvudet med sitt jaktgevär efter att han hade nåtts av rykten om att hans restaurang skulle degraderas från tre till två stjärnor. Det var vida känt att Loiseau var manodepressiv – att han ena dagen var överentusiastisk och strålade som en sol, för att den nästa hänga med huvudet som om det inte fanns någon morgondag. Ändå fick den franska guideboken bära skulden för Loiseaus självmord av stjärnkockens kollegor. Guide Michelin, ansåg kockvännerna, hade fått för mycket makt.

    Guideboken, som tidigare mest bara hade beskyllts för småsaker som att den varit snobbig och ”för fransk” i sina gastronomiska ideal, var ovan vid tuffare anklagelser som den här. Men man skulle snart bli van.
    Året efter Loiseaus självmord tog inspektören Pascal Rémy bladet ifrån munnen och gav ut L’inspecteur se met à table, en lika avslöjande som smårolig bok som för första gången gav inblick bakom kulisserna på Guide Michelin.
    Rémy, som hade jobbat som inspektör i sexton år, anklagade först och främst sin arbetsgivare för att vara alltför vänskaplig med vissa kockar och att den inte besöker restauranger så ofta som den utger sig för att göra.
    Avslöjandena blev förstasidesstoff i så gott som alla franska tidningar, Rémy fick ge intervjuer till höger och vänster och bjöds in till allehanda tv-soffor. Alla ville de tala med den frispråkige inspektören. Alla ville de höra hans historia om varför han hade valt att offentliggöra sig själv och därmed bryta mot Guide Michelins hederskodex nummer ett för sina inspektörer – anonymiteten. Guide Michelin hade kunnat försöka tysta ner alltsammans, men valde i stället att först och främst sparka Rémy. Sedan försökte man försvara sig genom att köpa upp helsidor i samma stora franska tidningar som nyligen hade haft Rémys avslöjanden på sina förstasidor. Här hävdade man sin oskuld, att Rémys bok var full av lögner och att man fortfarande var en seriös restaurangguide.

    Tvisten mellan Rémy och Guide Michelin ledde till sist så långt som till domstol. Rémy stämde guiden för att de hade sparkat honom, Guide Michelin Rémy för att han hade smutskastat dess namn.
    Rémy förlorade, mycket tack vare att Guide Michelin hade anlitat en framgångsrik före detta fransk justitieminister som advokat, men slapp ändå betala den cirka 1 miljon svenska kronor som guiden hade krävt i skadestånd. Guide Michelin trodde sig nu kunna andas ut. Men det tog inte lång tid innan nya orosmoln tornade upp sig på Parishimlen. Ett par trestjärniga restauranger, som själva hade känt att de inte hade kunnat leva upp till de högt ställda förväntningarna, lämnade tillbaka sina stjärnor. Dessutom florerade snart illvilliga rykten om att guiden tagit emot mutor från restauranger intensivare än någonsin. Det var, med andra ord, en omskakande tid för restaurangguidernas restaurangguide.

    Men när jag träffar Guide Michelins direktör Jean-Luc Naret på företagets kontor i södra Paris är det som om den här tiden, de här skandalerna, aldrig hade inträffat. Den livsnjutarbrunbrände Naret är hal som vore han en toppolitiker. Alla frågor, hur tuffa de än är, vänder han till ett svar där han talar om den nya internationella kurs som Guide Michelin har stakat ut sedan han tog över direktörskapet efter Rémyaffären. Det är tydligt att han vill ge ett sken av att den tidigare så hemliga och franska restaurangguiden nu har gått vidare och blivit modernare, öppnare och mer intresserad av det som sker utanför Frankrikes gränser. Under Narets tid har guiden gått ifrån att tidigare ha funnits i så gott som alla större städer i Europa till att för första gången ha getts ut i USA (New York, San Francisco, Las Vegas och Los Angeles) och Asien (Tokyo, Hongkong och Macao).

    Internationaliseringen har till en del handlat om att Paris inte längre är världens självklara kulinariska centrum. Men desto mer om big business och att Guide Michelin – som tidigare mest bara hade setts som ett prestigefyllt marknadsföringsverktyg för däckkoncernen Michelin – inte längre får gå minus.
    – Det är tuffa tider. Finanskrisen har satt högre press på alla delar av företaget, säger Guide Michelins pressansvarige Marie-Bénédicte Chevet när hon visar mig runt på det provisoriska Guide Michelin-museet i Michelinhögkvarterets källare. Jean-Luc Naret gör inte heller någon hemlighet av att guiden har intagit den amerikanska och den asiatiska marknaden för att Michelins varumärke här fortfarande har de godaste av rykten.
    – Men om vi tar Tokyo som ett exempel så är det också en fantastisk restaurangstad, säger Naret. Det finns över hundrasextio tusen restauranger, att ställa mot de tretton tusen vi har i Paris, och ett otroligt intresse för mat. Innan vi kom till Tokyo hade ”Michelin” hundra tusen träffar i japanska Google, av vilka mer än nittio procent berörde guiden. Så när vi väl kom dit sålde den första Tokyoguiden slut direkt, hundratjugo tusen exemplar på två dagar.

    Naret, som är den blott sjätte direktören i Guide Michelins hundranioåriga historia, kommer ifrån lyxhotellbranschen. Innan han tog över drev han det sexstjärniga hotellet Le Saint Géran på Mauritius.
    Jag frågar honom om han inte tycker att det är lite synd att de fina hotellen alltid har hamnat i skymundan av de fina restaurangerna i guideboken – i synnerhet sedan man införde trestjärnesystemet för restauranger 1931.
    – Visst är det så att det är de fina restaurangerna och deras stjärnor som får den mesta av publiciteten. Men – och det här är viktigt att nämna – det är lika mycket för våra hotellrekommendationer, våra kartor och våra tips på vad man kan se och göra på de olika ställena som människor köper våra guideböcker.
    Han fortsätter:
    – Jag tror att allt fokus på stjärnorna beror på flera saker. Först och främst tror jag att det i mångt och mycket är Michelinguidens stjärnor som skapat begreppet ”stjärnkock”. När de första stjärnorna delades ut fick det snart kockarna att stiga ut ur sina kök och förvandlas till superstjärnor. Alla vet ju, ända sedan den första stjärnan delades ut, hur svårt det är att bara nå upp till en stjärna. Och då ska vi inte tala om hur svårt det är att bli belönad med tre.

    Naret fortsätter berätta om internationaliseringen och den nya Michelintidning som ges ut tre gånger om året och som innehåller så väl reportage från de trestjärniga köken som utflykter till de hörn av världen där guiden ännu inte har satt sig ner med sina knivar och gafflar.
    Narets högsta önskan, erkänner han, är att det inom en snar framtid ska finnas en Michelinguide till alla världens länder.
    – Det är bara en tidsfråga, säger han och rättar till sin slips. Så snart det blir möjligt att driva restaurang på månen vill jag att våra inspektörer ska vara bland de första att boka bord även där. Det är det som är fördelen med att ha ett så stort företag som Michelin i ryggen. Vi har råd att betala våra inspektörer för att äta sig fram till de bästa restaurangerna och sova sig fram till de bästa hotellen.
    Så det låg ingen som helst sanning i inspektören Pascal Rémys bok, frågar jag Naret, som nu för en gångs skull svarar utan att slingra sig. 
    – Nej, gud, nej. Du menar anklagelserna om att vi bara skulle ha fem inspektörer i varje land? Att vi skulle stå stjärnkockarna för nära för att kunna degradera deras restauranger? Snälla du. Alla, till och med kockarna själva, vet att det var en bok av rena lögner, säger han, pausar och tar ett par klunkar mineralvatten. 
    – Jag har ingen aning om vad den här inspektören gör i dag och jag vill inte heller veta. Jag vet bara att han tog oss till domstol, att han förlorade och att det är slutet på historien.
    Men det här var, tvärtemot vad Naret tror, inte slutet på historien.
    Jag ska snart förklara varför.

    Säga vad man vill om Jean-Luc Naret, men han är antagligen det bästa som har hänt Guide Michelin rent pr-mässigt sedan de kom på det här med att dela ut stjärnor till de allra finaste restaurangerna.
    Jay Rayner, aktad restaurangkritiker i brittiska The Observer, berättar över telefon från London hur djupt imponerad han är över hur snabbt Naret fått guiden att bli respekterad igen.
    Rayner, som förra året gav ut boken The man who ate the world: In search of the perfect dinner, en smått fantastisk matreseskildring där han tuggade i sig klassiska lyxrätter i världens alla kulinariska huvudstäder, tycker också att det är uppfriskande att Frankrike långsamt börjar förstå att finns en värld bortom landets gränser.
    – Det är fascinerande hur Guide Michelin i internets tidevarv lyckats bli populärare än någonsin, säger Rayner. Det är tydligt att den fortfarande står högt i kurs hos kockarna. De vill verkligen ha de där stjärnorna. Men vad som är verkligt fascinerande är hur det, varje år när guiden kommer ut, blir en snackis på stan om huruvida de har delat ut stjärnorna till rätt restauranger eller inte. Det var därför ett genidrag att inta Asien och USA. Nu är det inte längre bara i Europa som den kommer att bli en snackis varje år, utan i hela världen.
    Guide Michelins nyvunna popularitet handlar givetvis till stor del om dess internationalisering. Men också om att människors intresse för god mat och finare restauranger har ökat något otroligt de senaste åren. Allt fler vet vad ett fines de claire-ostron, ett vaktelägg och en kobebiff är. Och, än viktigare, hur de smakar.
    Rayner håller med om att det råder en gå-ut-på-fin-restaurang-trend.
    – Det har, om vi bara blundar för den rådande finanskrisen en stund, blivit fler rika människor i världen. Men det är inte bara de här rika människorna, de som har köpt sina hus, sina fritidsbåtar, sina kostymer, som nu vill äta god mat och dricka ett gott vin. Tvärtom är så gott som alla människor ute och reser och äter ute som aldrig förr. Restaurangupplevelsen är något som prioriteras mer än någonsin. Det är en bransch som växer och människorna vill guidas rätt. Det är därför det går så bra för Guide Michelin, och det är därför som jag får skriva mina välbetalda krönikor i The Observer.

    Över till Paris igen. Ett par tunnelbanestationer norr om Michelinguidens högkvarter, alldeles intill paradgatan Champs-Élysées, ståtar sekelskifteshotellet Le Raphael i all sin prakt. Här, inne i den smått museala baren, har jag stämt träff med Pascal Rémy.
    Jag vet inte hur den forne Guide Michelin-inspektören ser ut, utan det är först när en lätt grånad man i fyrtiofemårsåldern knackar mig på axeln och frågar om det är jag som är Marcus som jag förstår att det är han.
    Vi slår oss ner och Rémy visar sig använda de största av gester med sina händer – men talar ändå så tyst han bara kan för att ingen vid de andra borden ska höra vad han säger.
    – Det är fortfarande lite känsligt att tala om Guide Michelin, förklarar han viskande med ett leende. Jag är fortfarande, tack vare min bok, en av de mest hatade i hela den franska restaurangbranschen. Det är väl så det går när man håller sig till sanningen.
    Rémy berättar att huvudskälet till att han lät publicera sin bok var att han tyckte att Guide Michelin hade förvandlats till en cirkus där den nya direktören Jean-Luc Naret nu har rollen som clown.
    – När jag började jobba som inspektör var det mest grundläggande kravet att man skulle ha utbildning och mångårig erfarenhet av restaurangbranschen. Själv gick jag på kockskola, men var mer intresserad av att smaka av maten än att laga den. Men om du tittar på dem som anställdes som inspektörer under min sista tid så hade de inte den här erfarenheten. Vilket ledde till undermålig restaurangkritik och till att två tredjedelar av de restauranger här i Frankrike som i dag har tre stjärnor inte är förtjänta av dem.
    Michelin säger sig i dag, enligt officiell information, ha sjuttiofem heltidsanställda inspektörer i Europa. En inspektör besöker upp till nio restauranger i veckan och sover på hundratrettio hotell under tio månader. Sedan samlas alla sjuttiofem på huvudkontoret för att diskutera vilka restauranger som ska tilldelas stjärnor. I en månad arbetar de sedan med själva guiden.
    – Äsch, det där är inte sant, säger Rémy när jag kontrollerar Michelins information med honom. Eller, jag vet ju inte hur det är nu för tiden, men när jag arbetade där besökte vi inte alls restaurangerna så ofta som det brukar sägas. Som att guiden besöker de trestjärniga restaurangerna tio gånger per år, och alla de restauranger som är omnämnda i guiden så ofta som en gång om året. Under min tid kunde det ibland ta tre år innan vi gick tillbaka till en omnämnd restaurang.
    – Dessutom är det, till skillnad från vad som brukar nämnas, otroligt dåligt betalt. Jag tjänade aldrig mer än cirka 1 700 euro i månaden som inspektör. Visst får du äta på flotta restauranger och sova på lyxhotell – men säg det jobb där du tjänar så här lite för att i tvåveckorsperioder vara borta från din familj.
    Sedan Rémy fick sparken från Guide Michelin har han jobbat med ”familjeaffärer”, skrivit mindre matartiklar till diverse franska tidningar och jobbat på ett manus till en långfilm.
    Filmen har arbetstiteln Tournedos Rossini, den handlar om en restaurangkritiker och ska, enligt Rémy, bli lite som ett icke-animerat svar på Pixars mångfaldigt prisbelönade Råttatouille.
    – Jag drömmer själv om att en dag bli restaurangkritiker i någon av de stora franska tidningarna, men jag är rädd för att det kommer att förbli en dröm på grund av mitt dåliga rykte. Jag får kanske blicka utomlands i stället, just som Guide Michelin har gjort på sistone. Du känner möjligtvis inte någon på någon tidning i Japan?
    Rémy skrattar och vi tar farväl.
    Jag är halvvägs på väg ut ur baren när Rémy viskar mig till sig igen. Han uppger att han har en hemlighet att berätta för mig.
    I samma veva som Guide Michelin i år firar sin hundrade upplaga av sin Frankrikeguide ska han nämligen ge ut en ny bok om den franska guideboken. Men den här gången, försäkrar han med ett mer ondskefullt leende, ska han vara mycket elakare.
    Det återstår att se om marken under Michelins högkvarter står pall för ännu ett skalv.

    OM GUIDE MICHELIN

    Guide Michelin gavs för första gången ut år 1900. Bröderna Édouard och André Michelin, som ett par år tidigare hade tagit patent på de första uppblåsbara bil- och cykeldäcken, tänkte att reseguiden skulle tjäna som reklam för deras däck.
    Reseguiden blev, liksom Michelins däck, allt populärare. Men det var ändå först när man år 1931 för första gången delade ut stjärnor till restauranger som man fick sitt höga anseende i restaurangbranschen.
    Guide Michelin hade uppehåll för sin utgivning under så väl första som andra världskriget. Men fick ändå en viss roll när de allierades flotta under andra världskriget beredde sig för invasionen av Normandie. Engelsmännen och amerikanerna, som var rädda för att tyskarna hade förstört alla vägskyltar, hade kontaktat Michelins Pariskontor för att be om tryckplåtarna till 1939 års upplaga av guiden för dess väldetaljerade Frankrikekartas skull. Så när trupperna landsteg på dagen D bar samtliga de allierades officerare på den lilla röda guiden.
    1984 delade ”Gidden”, som guideboken kallas i svenska restaurangbranschen, ut sina första stjärnor till svenska restauranger. Sexton år senare, år 2000, blir Christer Lingströms Edsbacka Krog den första svenska krog att belönas med två stjärnor.

    Stockholm och Göteborg finns med i Guide Michelins Main Cities of Europe-utgåva. 2009 har Sverige två restauranger med två stjärnor och elva med en. De tvåstjärniga är Stockholms Edsbacka Krog och Mattias Dahlgren – Matsalen. De enstjärniga krogarna är, i Stockholm, Esperanto, Frantzén/Lindeberg, Fredsgatan 12, Leijontornet, Lux, Mattias Dahlgren – Matbaren och Operakällaren. Samt, i Göteborg, 28+, Basement, Fond, Kock & Vin och Sjömagasinet. 
    Under nollnolltalet har Guide Michelin ingenting annat än internationalisering framför sina ögon. Världens kulinariska centrum tycks hela tiden förflyttas alltmer österut – mot Dubai, Moskva, Shanghai – och Tokyo hotar nu på allvar Paris om titeln världens främsta restaurangstad. Efter USA och Asien väntar nu övriga världen spänt på att få sina restauranger bedömda av Guide Michelins hemliga inspektörer.
    Under året, i samband med festligheterna kring utgivningen av den hundrade Frankrikeguiden, öppnas det första riktiga Guide Michelin-museet i Michelinkoncernens hemstad Clermont-Ferrand i mellersta Frankrike.
     

    GUIDE MICHELIN-STJÄRNORNA

    Färre än fem procent av restaurangerna i guiden har stjärnor. De flesta får bara ett hedersomnämnande.
    En stjärna: En väldigt bra restaurang i sin kategori.
    Två stjärnor: Utmärkt kökskonst, värt en omväg.
    Tre stjärnor: Unikt kök, värt en egen resa.
     

  • Mama Shelter

    Mama Shelter

    Mama Shelter är knappt ett år gammalt och redan kultförklarat. Konceptet är mycket hotelldesign för lite pengar, och det är familjen Trigano – som grundade Club Med – som tillsammans med kändisdesignern Philippe Starck och Parisfilosofen Cyril Aouizerate skapat något alldeles unikt. RES har träffat Jeremie Trigano.

    Foto: Francis Amiand

    Vad är den viktigaste tanken bakom konceptet?
    – Atmosfären och energin. De skapas av att vi bara anställer unga, medvetna människor i receptionen och i restaurangdelen, som sedan tränas av erfarna chefer som exempelvis Jean-Claude Elgaire (tidigare på hotellet Plaza Athénée, Paris). Tillsammans skapar de ett team av tillmötesgående, trevliga och kompetenta personer. 
    Konceptet Mama Shelter känns samtida och rätt i sitt synsätt på människan och våra behov.
    Varför beslöt ni att skapa hotellet, och hur uppkom idén? 
    – Idén kom efter att vi lämnade Club Med 1997. Många gäster som tidigare hade rest till resorter och stränder på exotiska destinationer letade efter nya upplevelser i storstäder över hela världen. Vi insåg att något saknades på hotellen i den urbana världen, att vissa människor ville ha vackra hotell med en livlig barscen, trevlig personal, bra mat och överkomliga priser. Så vi bestämde oss för att skapa Mama Shelter. 

    Hur kommer fortsättningen att se ut, var kommer nästa Mama Shelter att öppna? Ryktet säger Marseille, New York och Los Angeles …
    – Vi arbetar just nu på vår utvecklingsstrategi och planerar att öppna Mama Shelter både i franska städer och på andra destinationer runt om i världen. 

    Kan konceptet växa?
    – Så länge vi behåller vårt grundkoncept kan vi utveckla oss själva på samma sätt som vi gjorde med Club Med. Det gör vi bland annat genom att skapa nya destinationer runt om i världen, återskapa atmosfären men ändå låta varje enskild destination få sin egen identitet.
     

    Hur tror du att hotellindustrin kommer att utvecklas i framtiden?
    – Hotellindustrin kommer att fortsätta att växa med stora hotellkedjor, som kommer att få det svårt att hänga med på grund av sifferorienterade styrelsemedlemmar som har tappat kontakten med gästerna. Men just det kommer å andra sidan att gynna hotell som Mama Shelter, tack vare vårt gästvänliga upplägg.
    Finns det andra hotell i dag, som ni har inspirerats av?
    – Det finns många designhotell, och det finns många billiga, tråkiga hotell. Vi är inget av detta. Så enligt oss är Mama Shelter unikt!

    Mama Shelter
    109 Rue de Bagnolet, Paris
    Lediga rum & priser Mama Shelter
     

  • VIP-hämtning i Paris

    VIP-hämtning i Paris

    Anrika Hôtel le Bristol i Paris vill försäkra gästerna om att de är välkomna och tar nu ett nytt steg i sin service. Samtliga gäster som kommer från utlandet hämtas på flygplatsen i hotellets egna limousiner. Personalen hjälper dessutom till att hämta resväskorna på bagagebandet och eskorterar sedan sina gäster genom tullen.

    Till hotellet hör också två Smartbilar tillgängliga för utlåning till den som känner sig kaxig nog att ge sig ut i Paris kaotiska trafik på egen hand. Köket på Le Bristol har inte mindre än tre Michelinstjärnor och två olika restauranger beroende på årstid.

    Hôtel Le Bristol Paris
    112 rue du Faubourg Saint-Honoré, Paris
    +33 153 434 300
    Dubbelrum: från 750 euro eller 8 200 kronor
    Lediga rum & priser

     

    Fler hotell i Paris

  • Maxat lyxhotell i Paris

    1996 bröt franske designern Jacques Garcia mot allaminimalistiska konventioner när han inredde Hôtel Costes. Orgier avfärger, tung sammet och bulliga rokokofåtöljer gjorde Costes till enmodern klassiker och Paris mest omtalade plats att bo på. Och Garcia till superstjärna.

    Hans senaste Parisinredning hittar du på det lilla familjära, lyxiga Hôtel Odéon Saint-Germain. Och även här råder det maximalism. I de tjugosju rummen hittar du till exempel purpurfärgade mattor, vadderade sänggavlar och orange sidengardiner. Fler hotell i Paris av Jacques Garcia: Le Fouquet’s Barriere, Hilton Arc de Triomphe, L’Hôtel, Hôtel Bourg Tibourg, Hôtel Royal Monceau.

    Hôtel Odéon Saint-Germain
    Adress: 13, rue Saint Sulice
    Tel. +33-1-432 570 11
    Pris: dubbelrum från cirka 260 euro
    Lediga rum & priser