My Website

Tag: Provence

  • 4 anledningar att åka till Frankrike

    4 anledningar att åka till Frankrike

    “Ett skitland”, vräkte Zlatan Ibrahimovic ur sig i våras. Vi håller inte med. Hexagonen bjuder på oändliga möjligheter till semesterupplevelser, och som fransmännen själva säger: Varför åka någon annanstans när man kan åka till Frankrike?

    Text: Hanna Anfelter

    Gorges du Verdon, Provence
    Stupande raviner, slingriga vägar och en hisnande utsikt. Inne i hjärtat av Provence ligger Europas vackraste dalgång, Gorges du Verdon. Cirka 25 kilometer lång och 700 meter djup är det här Frankrikes svar på Grand Canyon. Önskar man upptäcka dalgången vattenvägen finns det flera ställen att hyra trampbåt eller kanot på. Glid fram på det turkosblåa vattnet, skåda naturens under och stanna till längs med flodbanken för ett svalkande dopp. Klättring, cykling eller hängflygning är andra sätt att ta sig an kanjonen. Små mysiga provencalska byar som Moustiers Sainte Marie och Esparron de Verdon ramar in tavlan och bidrar till områdets popularitet.
    Tourismepaca.fr

    Bayonne, Franska Baskien
    Bayonne är porten in till den franska delen av Baskien. Staden är mestadels känd för sin stora folkfest – Les fêtes du Bayonne – som äger rum i början av augusti varje år. Under fem dagar klär sig alla invånare och besökare i vitt och rött och gatorna fylls med baskisk musik, dans och tjurrusning. Staden har också ett rykte om sig att göra en magiskt god choklad och en skinka, lika välsmakande som sin spanska eller italienska frände. Från stadskärnan tar man sig lätt vidare med buss eller tåg till den baskiska kusten där byarna och dess stränder radar upp sig som pärlor på ett band – Anglet, Biarritz, Guéthary, St Jean de Luz…
    Tourisme64.com

    Domaine de Murtoli, Korsika
    På södra Korsika, i närheten av byn Sartène, ligger Domaine de Murtoli. Ett Indiana Jonesland på 2 000 hektar, med grusvägar som slingrar sig fram mellan berg, kullar och vatten. Utspridda på området, ligger ett tjugotal gamla fåraherdesstugor som omsorgsfullt har restaurerats till lyxiga uthyrningsvillor i olika storlekar. Alla med privat pool och två kök – ett ute och ett inne. Ingen skylt visar vägen – hit kommer man bara om man har fått den hemliga nyckeln. Havet, solen, bergen och den korsikanska maquin, förtrollar både hjärta och själ.
    Murtoli.com

    Les Falaises d’Etretat, Normandie
    Normandie är kornas, calvadosens och äpplenas land. Och impressionismens vagga. De små pittoreska fiskebyarna, de mildsvida ständerna och det skimrande ljuset talar sitt tydliga språk till varför just det här blev – och är än idag – en populär plats för konstnärer och författare. Strax utanför den charmiga lilla byn Etretat ligger, ”klipporna i Etretat”, en rad av vita kalkstensklippor som dramatiskt stupar ner i Atlanten och skapar ett fascinerande landskap att upptäcka, till fots eller till havs.
    Normandy-tourism.org

    Läs fler artiklar om Frankrike

     

     

  • Hjärtpunkten i Provence

    Hjärtpunkten i Provence

    Pastis är mer än en dryck. Det är en spegling av fransmannens själ lär någon ha sagt. På ett café i Avignon är vi så nära hjärtpunkten vi kan komma denna folkliga dryck. Annars är det på olivoljans och vinets domäner vi rör oss längs floderna Sourge och Rhone.

    Text och foto: Jörgen Ulvsgärd

    Kyparen på Le Grand Café glider upp mellan borden i skuggan under Platanträden med ett litet glas pastis. När han häller vatten i glaset stiger den söta anisdoften rakt upp i näsans doftkörtlar. Varumärken som Ricard föddes nämligen några mil söderut i Marseille medan Pernod såg dagens ljus i Avignon.

    Vår resa genom Provence och Vaucluse startar däremot lite längre söderut i Antibes.

    När författaren Scott Fizgerald med sin fru Zelda flydde från uppståndelsen orsakad av hans bok ”The Great Gatsby” i mitten av 1920-talet var det hit han tog sin tillflykt. När Scott i sin blåa Renault tog den slingrande vägen mellan Cannes och Nice blev han helt betagen av den vackra halvön Cap d´Antibes. Han letade efter ett ställe att slå sig ner på och fann till slut tack vare goda vänner Villa St. Louis i Juan-Les-Pins några kilometer utanför Antibes. Villan byggdes senare till med ett par våningar och är idag Hotel Belle Rives.

     

     

    Att ta in på detta ställe är som att göra en tidsresa tillbaka till Gatsbyepoken eller snarare Art Nouveau. Här har dåtidens celebriteter som bland annat Picasso, Gertrude Stein och Ernst Hemingway partat runt med paret Fitzgerald. Om väggarna kunde tala så skulle här finnas mycket att berätta. Vi nöjer oss med att njuta av den vackra Art Deco-miljön, insupa atmosfären på en av Rivierans bästa terrasser med ett glas champagne som sig bör. Middagen serveras på gourmetrestaurangen La Passagere där kocken Yoric Tiecheagar trollar fram en fantastisk måltid innan den glödande solen dyker ner i Golfe-Juan-bukten.

    När den årliga Jazzfestivalen i Antibes går av stapeln i mitten av juli varje år, ett stenkast härifrån, fylls hotellet Belles Rives och Garden Beach Hotel av världens bästa jazzmusiker. Jazzscenen är en av de vackraste i världen omgiven av pinjeträd med medelhavet som fond. I år stod Stevie Wonder för festivalens höjdpunkt med försångaren Gregory Porter visade med besked att han är Marvin Gayes och Nat King Coles arvtagare.  

    – Nästan alla mina texter och min musik föds när jag reser. Det är i rörelsen soundet utkristalliseras. Jag sätter mig ofta i min gamla Continental från 1968 och bara kör iväg någonstans. Då rensar jag hjärnan och fram växer de klaraste tankarna, berättar Gregory Porter när vi träffas i hotellfoajén innan kvällens framträdande.  I bilen från Lyon och hit skrev jag en sång som jag kommer att ha med på mitt nästa album.

     

     

    Från Belles Rives är det bara tjugo minuters promenad längs strandvägen in till Antibes och ett besök på det unika Picassomuseet. Här och bara här finns alla tavlor som Picasso målade, samt hans skulpturer och keramiska arbeten, under sin intensiva Antibes-period mellan 1946-47. Här kan den filmintresserade också besöka inspelningsplatserna från den svenska filmen ”En enkel till Antibes” som omfattar många vackra historiska platser, caféer och restauranger. En av dem är den täckta marknaden Marché Provençale på Cours Masséna eller varför inte göra en tur i Scott Fitzgeralds fotspår, med besök och kanske en drink på Hotel Excelsior och en lunch någonstans längs beachen La Garoupe.

    För den som har lite mer tid är en utfärd till den vackert belägna och genuina provensalska byn Haute Cagnes en bra idé. Om Scott Fitzgerald besökte denna by förtäljer inte historien, men den är värd ett besök. Byn har flera bra restauranger längs Montée de la Bourgade.

    Antibes får denna gång bli språngbrädan in i hjärtat av Provence eller närmare bestämt Vaucluse när vi sätter oss på tåget mot Avignon för att utforska en region som står som sinnebilden för södra Frankrike. Det är sent på eftermiddagen och det hinner bli mörkt innan vi når den berömda konst- och teaterstaden vid Rhônefloden. En fransman har tipsat på ett litet hotell, l’Auberge de la Treille, där vi tänker tillbringa natten. När vi till slut lyckats leta oss fram till det gamla värdshuset på Chemin de l’île Pilot, som är en ö mitt i floden Rhône, är matsalen stängd. Det får bli en Côtes du Rhône Villages innan cikadornas svirrande läte utanför fönstret vaggar oss till söms.

     

     

    ”Sanningen är den att innan turismen och ljusträngtande nordbor drabbade Provence var livet hårt i byarna, folket fåordigt, tegarna magra, solen förtärande på sommaren och nordanvinden, mistralen, förryckande om vintrarna”, skriver författaren Birgitta Edlund. Den som mer än någon annan upprätthållit den provensalska magin är författaren Mayle. I verkligheten är det nog ljuset, maten och vinet som gjort starkast intryck på oss nordbor. Det finns tecken i dag som visar på ett ordentligt uppsving för regionens vinodlande bönder, som är många i Provence. Ett par av dessa vinbönder träffar vi på Domaine  Unang, dit vi cyklar från staden Mazan. En annan berömd vinmakare utmed Rhoneflodens sluttningar är Alain Dugas.

    Sommarens hetta har fyllt vinklasarna på sluttningarna runt byn med sin sötma. Byn ligger omsluten av ett varmt morgonljus och trädens skuggor längs huvudgatan flyter ihop. Nedräkningen i almanackan, som hänger på stenväggen över vedspisen i familjen Dugas kök på Domaine de la Renjarde, visar när skörden ska börja. Himlen utanför de tjocka väggarna av sten är lika blå som Gauloisespaketet på spiselkransen.

     

     

    – Det är ett neurotiskt jobb att vara vingårdsman och inget jag rekommenderar folk med svaga nerver, berättar Alain Dugas och dukar upp bröd och ost på stenbordet under poppelträdet som lutar sig betänkligt över huset. Bekräftelsen på om du har lyckats får du bara en gång om året. Går något fel är det bara att vänta tills nästa år.

    Att det krävs ett passionerat förhållande till jobbet som vinmakare är ett understatement. Tålamod och noggrannhet är nog så viktiga egenskaper. Vingårdarna Domaine de la Renjarde och Chateau la Nerthe har vid flera tillfällen rankats bland de hundra bästa i världen av den ansedda amerikanska tidskriften Wine Spectator.

    Nästa dag kör vi vidare norr ut mot Vacqueyras. Vi passerar de små medeltida byarna Sablet och Séguret där en annan framgångsrik vinbonde slagit sig ned på vingården Domaine Mouchon. Stenhusen lutar sig tryggt mot bergskullarna i ryggen. Lunchen äter vi på l’Auberge Castel Mireio i Cairanne, en liten restaurang i bästa provensalska stil.

     

     

    I Mazan bor vi i Marquis de Sades privata bostad, som förvandlats till Hotell Chateau Mazan. Det är dagen före den årliga tryffelmarkanden och säljarna håller på att förbereda stånden på torget. Det bruna guldet från Provence ska byta ägare. Mycket pengar står på spel och uppköpare från hela världen väntar i kulisserna. I varje by tvärs över hela Provence är torghanden en fröjd för både öga och näsa. Dofterna av timjan, lavendel, mynta och körvel sveper in mellan torgstånden. Här i Mazan blandas de med doften från den kryddiga tryffeln. Hotellet är som ett mindre slott, byggt på 1720-talet, med en underbar provensalsk trädgård. Det var härifrån som Marquisen organiserade den första teaterfestivalen i Frankrike och det var hit han tog sin tillflykt under franska revolutionen. I Mazan var han nämligen ”persona non grata”.

    Gästerna har inte vaknat när jag morgonen därpå smyger mig ut i den svala och klara morgonen. Mistralen har just dragit förbi och rensat luften.. Det är visserligen tidigt, men inte tidigare än att caféet har öppnat. Här sitter redan ett par män och njuter av dagens första café crème. Lukten av färskt bröd och nyrostat kaffe fyller hela lokalen. På bardisken ligger gårdagens La Provence uppspänd på en pinne, sönderläst och full av kaffefläckar. Det är i Frankrike som de riktiga kaféerna finns. En atmosfär som är impregnerad i väggar och spetsgardiner: här får man sitta i fred hur länge som helst utan att ifrågasättas. En enkel espresso räcker för att lägga beslag på ett bord för resten av dagen. Jag dricker långsamt min noisette och vandrar sedan tillbaka till hotellet.

     

     

    Nästa dag tar vi oss upp mot byn Brantes på nordsidan av Mont Ventoux, känt för de stora utmaningar som cyklisterna i Tour de France utsätter sig för under bergsetappen mot toppen på 1900 meter. Vi möter en hel del motionscyklister som tappert försöker, men som redan halvvägs ger upp. Här på Mont Ventoux sluttningar har kanadensiskan Odile och hennes make slagit sig ner, köpt ett vackert gammalt stenhus som hänger över branten ut mot dalgången och öppnat en vegetarisk restaurang med tillhörande matlagningskurser för alla som är intresserad av lokala råvaror och vad naturen runt omkring ka ge. Här håller hon dagliga workshops för matintresserade från hela världen.

    – I regel har jag tio deltagare åt gången, men jag har haft 27 japaner samtidigt i mitt lilla kök och det gick utmärkt. Med tio italienare blev det däremot totalt kaos, säger hon släpper ut oss i naturens väldiga matvaruhus jakten på ingredienserna till dagens lunch.

     

     

    Vår provensalska resa avslutar vi efter en smakrik måltid i den poetiska byn Fontaine-de-Vaucluse. Här i byn rinner floden upp osynlig för den oinvigde. Dess källvatten tränger nämligen fram ur underjorden nedanför de höga klipporna i byn. Hit sökte sig renässanspoeten Petrarca för att skriva sina dikter och böcker. Vad passar bättre än att i kanot och glida iväg längs floden Sorgues klara och kalla smaragdgröna vatten genom det pastorala landskapet tills vi når byn Isle-sur-la Sorgue.

    Lite senare på eftermiddagen återvänder vi till Mazan och Le Grand Café. Ett par män sitter nonchalant uppkrupna på ett par höga barstolar i intensivt samtal. En av dem röker en cigarett, blåser några rökringar upp mot fläkten i taket och fimpar därefter i det gula askfatet från Ricard. Själv beställer jag in en pastis och begrundar orden: ”Det är först efter ett långsamt intagande av pastisen som den rätta atmosfären infinner sig”.

    Ett bra sätt att närma sig den franska själen.

     

     

     

     

  • Hög på Provence

    Hög på Provence

    I Haute Provence, bara några mil upp från kusten och ett av de glesast befolkade departementen i Frankrike, skiner solen lika mycket (300 dagar per år) som på klassiska Rivieran. Men där stannar också likheterna, här är stämningen skönare, maten och boendet både vackrare och billigare, luften lättare att andas och man slipper trängas. Haute Provence har dessutom långt intressantare saker att uppleva och titta på än människor i badkläder. Till exempel rosa katter, mystiska kloster, mysiga bistroer, klarblå sjöar, nästan larvigt vackra lavendelfält, sjukt smala korvar, 1950-talshotell och vindpinade byar– allt detta inbäddat i ett vilt, bedövande vackert landskap.

    Text: Evelyn Persikan Foto: Johan Lindskog

    Hotell i Haute Provence

    Det är i den charmiga staden Forcalquier, cirka tio mil norr om Marseille, som den lite knäppa associationen mellan strand och kyrkogård dyker upp. Som turistmål brukar kyrkogårdar kanske inte hamna längst upp på listan men den som ligger i utkanten av Forcalquier är absolut sevärd. Till ytan är den en av Frankrikes största men det ovanliga är att den är full av labyrinter av hårt tuktad idegran vilket ger en sällsam stämning. Och precis som nere på stränderna några mil härifrån ligger människorna också här tätt, tätt intill varandra, orörliga och bleka som i början av strandsäsongen och med idegranar som parasoll. Steget efter stranden …

    Kanske är det inte alls någon slump att vi hamnar på en kyrkogård här uppe i Haute Provence. Detta är av hävd mystiska, spirituella trakter där författare som Jean Giono hämtade sin inspiration och där de höga, spöklika bergen i nationalparken Mercantour mäktigt lurar i bakgrunden.

     

     

    Staden Forcalquier har inte bara ett namn som det är snudd på omöjligt att stava till, den är också lite svårbeskriven eftersom den är så otypisk. Det är en liten, mondän stad med stora, kulturella och aningen bohemiska ambitioner, full av vackra, liksom lite för pampiga hus, mysiga restauranger, eleganta affärer och trevliga marknader med ovanliga ekologiska produkter.

    Historiens så kallade vingslag fladdrar märkbart överallt i den gamla stadsdelen. Särskilt stolta och klädsamt generade är invånarna över den ekivoka fontänen Saint-Michel från 1512. Extremt ovanligt och uppfriskande att hitta erotiska inslag i den offentliga konsten i ett katolskt land.

    I den här staden kan man tillbringa mycket tid utan att bli uttråkad, men omgivningarna är om möjligt ännu intressantare. Det varsamt renoverade klostret Couvent de Minimes, i lilla byn Mane någon mil från staden, har sedan några år förvandlats till ett lyxigt hotell och spa. Här kan man i bokstavlig mening, in på bara huden, känna allt vad denna del av Provence har att erbjuda i form av sinnliga dofter och blomsterprakt, inte enbart lavendel som praktiskt taget täcker hela regionen. Hotellet ägs nämligen av företaget L’Occitane som hämtar råvaror och tillverkar allsköns produkter i närheten och naturligtvis baserar sitt spautbud på det egna sortimentet. Allt håller hög klass på denna vilsamma plats men några av rummen är tyvärr lika små som på nunnornas tid och kanske kunde den exklusiva renoveringen ha varit lite mindre stram och maskulint präglad. Beställ gärna ett glas gènèpi i den mysiga baren för att bryta det lite puritanska allvaret. Denna ovanliga, lokala likör är en ytterst njutbar sammanfattning av de provencalska alperna. Absolut ofjäskig och nästan lika tuff som grappa.

    Man blir mild till sinnet här i Mane, inte bara av likören. Att döma av antalet imponerande religiösa byggnader och lämningar i denna region är detta något av ”heliga” marker.  En bit ifrån Mane ligger till exempel det sevärda Prieuré de Salagon, ett benediktinerkloster från 1100-talet med en mycket vacker trädgård och ett intressant hantverksmuseum som bland annat visar hur hanteringen av lavendel, regionens levebröd, går till. Kanske bidrar den milda lavendeldoft som svävar över landskapet till sinnesfriden och den goda sömnen under resan. Lavendel är ju bland annat känt för att vara mycket rogivande.

    Simiane la Rotonde är en annan sevärd plats i närheten, liksom Viens (som inte för inte faktiskt betyder ”kom hit” på franska, observera att s:et ska uttalas) med sitt sanslöst spektakulära läge och sin sköna stämning, men Banon, vid foten av Lurebergen, är snäppet vassare som turistmål.

     

     

    Det kunde ha varit vilken liten byhåla som helst men här finns det bland annat ett jättestort privat bibliotek inne i en minst sagt udda bokhandel, en mycket speciell charkuteriaffär med otroligt originella, långa och svårt anorektiska salamikorvar samt den charmiga tesalongen Les bons moments som visar och säljer konst och antika prylar. Banon med sin särpräglade atmosfär är definitivt en plats att stanna till på och strosa runt i. I en svensk by av motsvarande storlek skulle det förmodligen knappt ens finnas en kiosk.

    På vägen till ett mystiskt kloster med ett om möjligt ännu mer mystiskt namn, Ganagobie, passerar vi den högt belägna medeltidsbyn Lurs (observera att s:et ska uttalas även här) som är mer turistisk än det vi har sett hittills, men på ett sympatiskt avslaget vis. Det forna hotellet/restaurangen i byn med den magnifika utsikten över dalgångarna runt floden Durance är på grund av sjukdom tyvärr numera bara öppet för te, kaffe eller en öl. Garanterat dålig plats för höjdrädda.

    Det fortfarande aktiva munkklostret högt ovanför Ganagobie är ett gammalt rastställe för pilgrimer på vägen mellan Rom och Santiago de Compostela. De ockrafärgade urgamla byggnaderna är oerhört vackra och hela området är precis så rofyllt som en sådan här plats ska vara, här behövs ingen lavendel. Mycket sevärt.

    Lavendel kan man lätt bli lite trött både av och på här i Haute Provence men Café de la Lavande, ett genuint bistrot de pays i den oansenliga byn Lardiers, tröttnar man inte på i första taget. Maten är utsökt, inredningen är 1930- och 1940-talsintakt och urläcker, ägarinnan Emmanuelle Burollet är charmig – men mest oförglömlig är dock den naturligt rosa huskatten som med kattlig och fransk arrogans smyger omkring bland borden. Le Hameau de Pichovet i Vachéres är ett annat av de många ovanliga mat- och boendealternativen häruppe. Här finns fem vackra rum och det går att beställa middag i samband med bokningen, detta är ett så kallat table d’hôte.

    Möjligen är den speciella geologin i dessa trakter en förklaring till att människor förr uppfattade dem som magiska. Här finns imponerande vidsträckta högplatåer som påminner om både Tibet och Mongoliet och där den fruktade, iskalla mistralvinden får helt fritt spelrum troligen lite för ofta varje år. Här finns också ytterligt märkliga, liksom veckade, bergsformationer som till exempel Les Penitents des Mees – också detta en religiös vallfärdsplats. Det sägs att berget föreställer munkar som blivit straffade genom förstening efter att ha syndat med några unga kvinnor, en föga vetenskaplig förklaring på ett geologiskt fenomen. ”Munkarna” är sevärda, särskilt i solnedgång, men själva byn Mees är inte märkvärdig.

    Det är däremot bed and breakfast-stället, eller snarare örnnästet, Le Vieil Aglun som ligger en kort bit därifrån. Den sista kilometern från huvudvägen är minst sagt oförglömlig och gör sig nog bäst till fots: 775 meter i princip rakt upp på en smal grusväg rakt ute i ingenting. Men till sist kommer man äntligen upp till det som en gång var en liten medeltida by. Kyrkan och några av husen är kvar, nu omsorgsfullt renoverade av ett belgiskt par. Här kan man hyra två fristående hus eller bara rum med frukost. Varning för lappsjuka måste dock utfärdas. Några nätter här kan garanterat kurera all strandleda och få vem som helst att börja älska svettiga folkmassor igen.

     

     

    Digne les Bains är i likhet med Manosque en osannolikt ful stad men de olika vägar man kan ta mot kusten är desto vackrare. Byn Moustiers Sainte Marie är jättecharmig med många restauranger. Nedanför byn ligger det superläckra 1950-talshotellet La Ferme Rose, som ägs av den passionerade samlaren Kako Vagh och där alla retrodesignintresserade följaktligen nästan går ner i begeistrad koma över alla snygga prylar och vansinnigt snygga rum, särskilt det som heter Amande. Om man bor här har man rätt att vistas på en privat strand nere vid sjön Saint Croix, åtta kilometer härifrån, som hör till hotellet. Den stora sjön har en osannolikt vacker turkosblå färg och är ett bra alternativ till vattenlivet vid Medelhavet.

    Gillar man inte stilen på La Ferme Rose kan La Bastide du Paradou med anor från 1500-talet vara ett mer traditionellt alternativ. Hotellet ligger inbyggt i klipporna ovanför Moustiers och har åtta rum.

    Oavsett om man är på väg upp eller ner från kusten är Castellane ett trevligt ställe att stanna till på, med sitt fina, lite loja torg omgivet av vackra hus. Naturen runt omkring här i Les Gorges du Verdon är mycket dramatisk, som en mjukare variant av Grand Canyon.  Äventyrslystna kan här ägna sig åt rafting i floden Verdon, mountainbiking, vandring och klättring. Eller kanske bara ta en Pastis och ägna sig åt avspänt, äkta provensalskt torgliv – mycket långt borta från uppvisningsfjanteriet i Saint-Tropez.

    Det ligger nära till hands att börja ta till klyschor om att bara den här vägen mellan kusten och Haute Provence är värd själva resan, att resan är målet. Men det håller kanske inte fångarna på det spektakulärt belägna fängelset strax ovanför Grasse med om. Detta måste vara Europas lyxigaste fängelse med en hisnande utsikt som antingen kan ses som viss strafflindring eller som en ovanligt grym påminnelse om allt vackert som dessa stackars ofria missar.

    FAKTA PROVENCE

    La Ferme Rose
    Adress: Moustiers Sainte Marie
    Tel: +33-4-927 575 75
    Lediga rum & priser

     

    La Bastide du Paradou
    Adress: Moustiers Sainte Marie
    Tel: +33-4-927 413 60
    Webb: bastide.paradou.free.fr

    Le Vieil Aiglun
    Adress: Aiglun
    Tel: +33-4-923 467 00
    Lediga rum & priser

    Le Hameau de Pichovet
    Campagne Pichovet, Vachéres
    Tel: +33-4-927 333 48
    Webb: www.hameau-de-pichovet.com

    Auberge Charembeau
    Adress: Route de Niozelles, Forcalquier
    Tel: +33-4-927 091 70
    Webb: www.charembeau.com

    La Bastide Saint Georges
    Adress: Route de Banon, Forcalquier
    Tel: +33-4-927 572 80
    Lediga rum & priser

    Café de la Lavande
    Adress: Place de la Lavande, Lardiers
    Tel: +33-4-927 331 52
    Webb: www.bistrotdepays.com