Tag: res

  • RES ökar igen

    RES ökar igen

    RES fortsätter att öka. Det visar Orvestos senaste siffror.

    RES räckvidd ökar med 7 procent per helår 2016 om man jämför med 2015 års siffror. Detta ska ses i ljuset av att branschen generellt tappar 5-6 procent.

    – Jag är så stolt och glad över att allt hårt arbete med att göra RES ger så fina siffror. Vi tror på att inte tumma på kvaliteten, jag tror att läsarna ser att vi inte tar några genvägar. Jag vill tacka våra fantastiskt duktiga medarbetare, både på redaktionen och på frilansbasis, säger RES chefredaktör Kajsa Beausang.

     

  • Fem öar – samma “hotellrum”

    Fem öar – samma “hotellrum”

    Varför välja om man inte måste? På en veckas kryssning i Atlanten går det att besöka fyra Kanarieöar utan att behöva packa om väskan. Ja, vi hann faktiskt med Madeira också.

    Text: David Grudd
    Foto: Elinor Wermeling

    Fuerteventura är formad som ett kycklingben och även till det yttre påminner hon om ett sådant. Som ett knaprigt skinn – aningen vidbränt på vissa ställen, toppat med något grönt på andra – breder det karga, ökenliknande landskapet ut sig framför oss. Namnet Fuerteventura betyder stark vind och det krävs inga högskolepoäng i geologi för att räkna ut varför. Här har erosionen gått fram utan vidare pardon och skapat en dramatisk terräng som får tankarna att spreta åt olika håll.

    Vid kusten har de vilda vågorna varit vinden behjälplig med formgivningen. Tillsammans har de bildat fängslande klippbranter av en sort som man snarare förväntar sig att finna betydligt högre upp i Atlanten. Och inne på land – där avrundade berg höjer sig ur den stilla sanden – krävs faktiskt utomjordiska jämförelser för att göra Fuerteventura rättvisa. Det menar åtminstone José, den trygge man som med stadig hand och på obruten engelska lotsar oss runt på den norra delen av ön i sin ålderstigna, men alltjämt pigga jeep.
    – Mars. När sanden blir röd om somrarna ser hon ut som planeten Mars, säger han med ett tonfall som övertygar oss om att han själv varit där uppe och jämfört.

    Som turistguide är José en del av öns viktigaste industri nuförtiden. Jordbruket har fått ge vika för besöksnäringen och här och var ser vi bevis som vittnar om dess förfall – luggslitna redskap som i bästa fall hamnar på museum, men mer troligt bara tynar bort utan att någon tar notis om saken.  Övergivna åkerplättar som lagts i träda på obestämd framtid.
    – Men söderut på ön, där är det vanligare med jordbruk, berättar José. Och det finns fortfarande fler getter än människor på Fuerteventura.
    Själv ser jag inte en enda get under rundturen, men när Josés myndiga blick reflekteras i backspegeln hör jag ändå ett svagt bräkande någonstans långt bak i huvudet.
    – Jag flyttade hit för 15 år sedan, fortsätter vår guide. Från livliga Gran Canaria hit till lugna Fuerteventura. Det tog lite tid att anpassa sig, men i dag trivs jag bra. Det finns en Kanarieö för alla människor, men det är inte du själv som bestämmer. Det är ön som väljer dig och nu har Fuerteventura valt mig.

    Att kontrasten mellan Fuerteventura och Gran Canaria är stor skriver jag under på. Den senare ön lämnade vi med båt under gårdagskvällen och på morgonkvisten anlände vi så till den förstnämnda. Från Las Palmas, en stad i ordets rätta bemärkelse, till Puerto del Rosario som så här sent under hösten kan liknas vid en enda lång siesta. Från uppklädda kontorsarbetare på välfyllda nattpromenader till surfentusiaster och helt vanliga hippies på sömniga strandstråk.

    Vi har rest ut hit till Atlanten med dubbla uppdrag: dels för att ta reda på vad det är som lockar med kryssningar, dels för att finna vilken Kanarieö som passar oss bäst – vilken som ”väljer oss”. Vi är debutanter både när det kommer till destinationerna och till reseformen som sådan, och mellan oss och svaren hopar sig förstås en hel radda av fördomar. Om blåhåriga damer och en instängd tillvaro ombord. Om exploaterade charterorter i land. Ett vackert och stillsamt Fuerteventura har dock öppnat våra sinnen, gårdagskvällen i Las Palmas genuina nattvimmel likaså och hög tid att kliva på båten igen för att se efter hur väl våra förutfattade meningar rimmar med livet ombord. Finns det något att göra? Är det så snobbigt som vissa påstår? Och hur dramatiskt sänker vi egentligen medelåldern när vi kliver på?

    – Fifty-eight. Five, eight.
    För några timmar sedan satt vi bredvid varandra i en jeep, jag och Alessandro. Då berättade han om sina framtidsplaner, att han inte tänker flytta hem till Lombardiet när han slutligen mönstrar av för gott utan i stället slå sig ner på Kanarieöarna. För vädrets skull. Nu lyser en annan sol på honom. Som ansvarig för bingon ombord är MSC Armonias klanderfritt klädde kryssningsdirektör i händelsernas centrum den här aftonen och han sköter sitt uppdrag med största möjliga stringens. Vi nickar hövligt när vi passerar förbi på vägen till middagen.

    Det går förstås att fritt välja bland skeppets många restauranger, men till samtliga middagar ombord har alla sällskap ett eget bord avsatt om man vill slippa väntetider eller bara känner för lite rutiner på resan. Vårt bord återfinns i den italienskinspirerande restaurangen i fören och det första besöket ger oss ingen anledning att klaga. Femrättersmenyn byts från dag till dag och så länge man håller sig inom standardpaketets ramar för dryck tillkommer inga extra kostnader till priset för själva kryssningen. Maten smakar bra och slår mig inte som särskilt onyttig, men fem rätter är ändå fem rätter, en flaska vin är en flaska vin och vi börjar så smått att förstå den brittiska undersökning som häromåret slog fast att en genomsnittlig kryssningspassagerare går upp ett halvt kilo om dagen under resan.

    Mätta, belåtna och inte minst trötta efter en lång dag återvänder vi så till respektive hytt. Redan under den första dagen blir jag svårt fäst vid min – i den stora sängen, de generösa utrymmena och framför allt det faktum att jag drog vinstlotten i balkonglotteriet. I en veckas tid får jag nu stoltsera med en utsikt som slår det mesta. Allt som allt är hytten ungefär så långt ifrån en klaustrofobisk östersjöcell man kan komma.

    Lätt kommet, lätt förgånget gäller inte för 500 gram kroppsvikt som tillförskansats under en dag till havs. Åtminstone inte att döma av de plågade anletena i gymmet högst upp på skeppet. Jag ska inte säga att jag är en av dem som gör något åt saken för då ljuger jag, men att döma av uppslutningen i träningslokalen är det fler än jag som har läst den brittiska studien. Vi har angjort en ny hamn, men den här gången är det inte någon Kanarieö som väntar oss utan en något nordligare granne. Alla kryssningsfartyg värda namnet i den här delen av världen lägger någon gång under rutten till vid staden Funchal på portugisiska Madeira och Armonia är inget undantag.

    Ibland är det en överraskning i sig att inte bli förvånad. Så känns det i vart fall när vi går i land. Precis som ryktet säger växer det så knakar här i Atlantens egen trädgård och palmer, buskar och blommor tycks trivas minst lika bra som brittiska och tyska turister. Funchals planlösning är säregen. Staden börjar uppe på ett berg, slutar nere i hamnen och för att särskåda denna diagonala historia tar vi oss först upp på toppen med hjälp av linbanan.

    Hundarna skäller i kör från sina inhägnade tomter i den upphöjda stadsdelen Monte. Efter en smått hisnande linbanefärd vandrar vi nu nedför berget längs med utkanten av Jardim Botânico. En idé så djärv som någon att anlägga en trädgård i detta grönskande paradis, men den välskötta parken lyckas faktiskt med konststycket att sticka ut från mängden. Då och då på vår strapats blir vi omkörda av stadens typiska fortskaffningsmedel, carros do cesto, korgslädar som rattas nedför branterna av två vitklädda män i hatt som springer vid sidorna om den och som med varsitt rep bromsar och svänger när så behövs.

    Vi ångrar snart att vi valde apostlahästarna. Våra lågskor är nämligen sämsta möjliga fotbeklädnad här i Madeiras branta sluttningar och trippandet på framfötterna sätter sina tydliga spår. Portvinstå är ett begrepp jag kände till sedan tidigare, men madeirasula ett helt nytt åtminstone för mig. Med vad som känns som en ordentlig blåsansamling strax nedanför tårna når vi till slut fram till slädarnas ändstation, ett litet torg med en bar och ett par souvenirbutiker.

    Vad som slår en med Madeira förutom all grönska är det städade intrycket. Bortsett från vissa sjabbiga delar av hamnområdet verkar ön vara rena undret av renlighet. Här på slädstationen är till och med herrtoaletten en sanitär sensation. Efter den fascinerande upptäckten slår jag mig ner i baren och börjar att fundera på om backarna i Funchal lagt grunden till Cristiano Ronaldos fenomenala fysik. Han är född här och helt otänkbart är det åtminstone inte. En kort stund senare beslutar vi oss för att fortsätta ner till Funchals stadskärna. Med taxi.

    En tallrik sardiner i Gamla stan avslutar vårt besök på Madeira. Dag har blivit kväll och uteserveringen på Rua Latino Coelho börjar så smått att fyllas på med folk. Från hörnet intill ingången brottas en begränsad, men entusiastisk trubadur med en svårflörtad publik. Att vi, som enda gäster, artigt applåderar efter låtarna får konsekvensen att han slår sig ned vid vårt bord när hans repertoar tagit slut.

    Upphetsad efter vad som tydligen varit veckans mest lyckade spelning visar han oss sin Facebooksida och blir om möjligt än mer begeistrad när vi pekar på båten som så småningom ska ta oss vidare på vår resa. Det är hans stora dröm att någon gång få spela på ett kryssningsfartyg och kanske kan vi lämna hans visitkort till någon i personalen. Vi lovar att göra vårt bästa och när vi slutligen lämnar haket vinkar han ivrigt av oss.
    – Ni kommer aldrig att kunna lyssna på Nirvana igen utan att tänka på mina versioner, ropar han upprymt efter oss.

    Vi tar det som ett hot när vi sakta vandrar bort i Funchalmörkret. Staden är alltjämt vaken, det syns klart och tydligt på den närmast överdrivna belysningen som strålar upp i natten. Tur att man inte betalar öns elräkning, tänker vi och svänger av mot fartyget. Uppför en av de brantaste backarna trampar en dåre på Madeiras enda cykel.

    Ny dag, ny ö, och lilla La Palma välkomnar oss med sina färgglada balkonger. Vi vandrar längs en yrvaken strandpromenad och när vi sedan viker av, upp mot hamnstadens inre, möts vi av en överraskande syn. Vid den gamla stadskärnans utkant står en kopia av Columbus flaggskepp Santa Maria parkerad mitt i morgontrafiken.
    – Maria, rättas jag av en man som pekar mot museibåten som är en av La Palmas mest besökta sevärdheter. Så klart. Det finns förstås inget ”Santa” över ett fartyg som har strandat i en rondell.

    La Isla Bonita – den vackra ön – kallas hon för, La Palma. Det har förstås sin grund i öns bedårande natur, men Santa Cruz innersta, med anor från sent 1400-tal, gör även det smeknamnet rättvisa. Vi slår oss ned på ett kafé vid det stenbelagda, lilla torget intill Columbusmuseet och sätter tänderna i en pabellón criollo – ett av många exempel på de kulturella influenser som hamnat på Kanarieöarna på grund av – eller tack vare – alla de som stannat till här på vägen över Atlanten. Just i det här fallet gäller begreppet tack vare. Svarta bönor, banan och vad som i Venezuela förmodligen inte kallas för pulled pork smälter samman till en av mina bästa luncher på länge.  

    Snett över gatan från kaféet har en liten bar funnit ett stillsamt hörn av det annars livliga turiststråket. Mitt i den smala ingången står ägaren själv och röker samtidigt som han blickar ut över en folkskara som så här mitt på dagen är ganska ansenlig. Hans gula skjorta är generöst uppknäppt vilket blottar ett stort halssmycke som tillsammans ett par bredbågade glasögon och ett grånat hår ger honom en myndig touch av Sopranos. Vi tar klivet förbi honom in på baren och han hälsar oss välkomna med en röst som tydligt förkunnar att cigaretten som ryker i högerhanden inte är hans första i livet.

    Bar Melchor har en strävsam kvartett stamgäster i övre medelåldern, rättvist fördelade efter kön och lika stora delar kaffe och vin. De snappar snart upp var vi kommer ifrån och ett kortare språköverskridande samtal om Estocolmo följer.
    – Ibrahimovic, flikar Melchor Soprano in och torkar av sina immiga glasögon innan han serverar en runda kaffe med ångad mjölk.

    Livet i Santa Cruz tycks ha sin gilla gång. Taket på 1600-talsfortet vid en av huvudgatornas mynning ska få nya tegelplattor, men arbetet sker i maklig takt – det spelar i samma idylliska tonart som staden i övrigt. Porten till fortet är stängd, men en man i tennisskjorta som vi känner igen från båtens danslektioner stoppas inte med så enkla medel. Likt en forntida erövrare forcerar han hindret och släpper in sin familj till den öppna platå varifrån sikten ut över havet är minst sagt magnifik. En av takläggarna skakar uppgivet på huvudet. Det har blivit hög tid för oss att mönstra på igen.

    Det finns saker att förbättra här på Armonia, menar vårt matsällskap, ett irländskt par någonstans mitt i den ljuva medelåldern. Äntligen har vi fått tag i ett par riktiga kryssningsveteraner, några som vet hur saker och ting borde fungera i sammanhang som detta. Annars har den blandade publiken förvånat oss på resan. Visst är de äldre paren i majoritet, men ombord finns också en god del barnfamiljer, några unga älskare, ett par tjocka släkter med medlemmar i alla former och åldrar och ett yngre grabbgäng som om vartannat lägger beslag på minigolfbanan och basketkorgen. Det är framför allt två saker som våra irländska vänner stör sig på. Dels den enligt dem alltför liberala uppfattningen om vad som är lämplig middagsklädsel, dels serveringspersonalens minne.
    – För två år sedan var vi på kryssning i Medelhavet, berättar mannen. När vi sedan åkte med samma båt i fjol mindes vår servitör att jag vill ha tabasco till maten. Sådant imponerar på mig…

    Kontrasten är total när vi ställer oss på däck morgonen därpå. Ett Santa Cruz har blivit till ett annat. Från det på pittoreska La Palma till Teneriffas bastanta storstad. Med kluvna steg tar vi oss iland och beskådar med viss avsmak allt liv och rörelse. Det var nämligen ett tag sedan sist. En stund senare har vi dock flytt bortom den massiva fasaden. Mysiga bakgator gömmer sig bakom turiststråket och här uppdagar sig samma känsla som vi fick i Las Palmas. Riktiga människor. Som faktiskt bor och lever här.

    Allra bäst trivs vi kanske på marknaden Nuestra Señora de África. Som turist över dagen handlar ett marknadsbesök förstås inte om att köpa med sig en stor kålrot eller en klase matbananer. Här gäller det att använda näsan, att supa in atmosfären och slå ned sig på en bänk i myllret av människor. Förslagsvis med en glass i handen. La Gelato del Mercato måste vara hela Atlantens allra bästa glasskiosk och den vita chokladen med basilika förtjänar egentligen ett eget kapitel. Vi avslutar vår dag på Teneriffa med en sväng förbi det spektakulära operahuset och ett par tapas på Calle Antonio Dominguez Alfonso, gatan som varit hipp så det förslår och som kanske fortfarande är det. Tillsammans spär de på vår nyfunna bild av Teneriffas Santa Cruz som en charmig stad, om än inte inbjudande vid första anblicken.

    Sakta slocknar så staden framför mina ögon. Vi har lättat ankar för sista gången och jag har slagit mig ner där jag trivs som allra bäst på den här båten. På min balkong, på första parkett med oceanens bästa utsikt och en hederlig vodka tonic från minibaren. Santa Cruz försvinner stilla i bakgrunden och nästa gång jag ser någonting annat än öppet hav är det hamnen i Las Palmas, vår utgångspunkt för kryssningen och tillika ändhållplats.

    Veckan gick fort och den där instängda känslan vi fasade för infann sig aldrig. Tvärtom måste jag tillstå att min kanariepremiär knappast kunde skett under bättre former. Att jag inte lyckats klura ut vilken av öarna som ”valt mig” spelar mindre roll; jag tycker om de alla på olika sätt och jag har lärt känna dem utan att byta hotellrum en enda gång. Väskan står på samma plats som jag och längst ner i botten skymtar underdelen av min kostym. Den kom visst aldrig till användning, konstaterar jag och sänder en välmenande tanke till den irländske ordningsmannen.

  • Tre coola resväskor

    Tre coola resväskor

    En resväskas huvudsyfte är att kunna transportera dina saker. Men sen finns det resväskor som erbjuder något mer. Vi tipsar om tre coola:

    Rimowa

    – ändrar sättet vi checkar in

    Rimowa satsar inte bara på att lansera en ny typ av resväskor – utan företaget vill också ändra sättet vi reser. Med Rimowas nya inbyggda bagagetag behöver man inte längre skriva ut en papperstag innan man lämnar väskan på bagagebandet. Man checkar in sin väska via Rimowas app och skickar informationen till en display som är inbyggd i väskan. Sålunda kan du direkt när du kommer ut till flygplatsen lämna väskan på bagagebandet – utan att behöva köa för att skriva ut en papperstag. Än så länge funkar systemet bara hos Lufthansa.

    Läs mer om funktionen här.

     

    Travelmate

    – för den lata

    En robotresväska du slipper rulla själv. Väskan kan röra sig självständigt i både vertikala och horisontella lägen, den är “smart” nog att anpassa sig till din hastighet och väskan ska “lätt kunna manövrera hinder och ojämn terräng”. Företaget bakom har just nu lanserat en finansieringskampanj för att kunna massproducera väskan. Läs mer på: Indiegogo.com. 

    Bluesmart resväska

    – för den som alltid har slut på batteritid

    Hur ofta händer det inte att du har slut på batteritid på din telefon när du är ute och reser? Aldrig mer med denna resväska som har en inbyggd laddningsbar station. Dessutom har den en inbyggd Bluetooth och GPS-positionering (vilket innebär att du kan spåra väskan var än den befinner sig). Dessutom kan du kontrollera vikten direkt i telefonen genom en app. Läs mer om väskan här.

    Pris: 3899 kronor

     

     

  • RES nya bloggare: Calle, Bella och husbilen Doris

    RES nya bloggare: Calle, Bella och husbilen Doris

    Calle och Bella är nya bloggare på RES.se. Under hösten kommer vi att få ta del av deras resa genom Europa i husbilen Doris. Här berättar de mer om sin resa och vad vi kan förvänta oss på bloggen.

    Berätta om er resa:
    Bella: Vi kommer bo i vår husbil och jobba oss ner mot norra Spanien längs kusten och sen får vi se vart vi tar vägen. Vi planerar att vara ute till januari. Vi har inte riktigt bestämt exakt resrutt. Vi kommer att försöka lyssna mycket på vad andra rekommenderar längs vägen. Vi vill framförallt stanna på platser där vi kan vandra, klättra eller surfa – eller ännu bättre: kombinera alla tre intressen.

    Berätta om Doris: 
    Bella: Jag är uppväxt med en familj som alltid reste runt i husbil, en gammal Peugeot som min pappa hade byggt om. Och jag älskade det, det var som att bo i en koja.

    För fyra år sedan startade vi projektet Doris med mina föräldrar. Doris är en gammal skåpbil från början, en Mercedes Sprinter, och den var egentligen bara ett skal från början. Men vi har byggt om den. Jag och min pappa gick omkring på husbilsmässan och letade inspiration till hur vi ville ha det.  

    I dag har Doris både kök och toalett! Och sängplats såklart. Doris är som ett litet hem i miniatyr.

    Ni har varit ett par länge, hur träffades ni? 
    Bella: Vi älskar båda att resa. När vi träffades skulle vi båda ge oss iväg på varsin långresa: Calle skulle till Centralamerika och jag skulle till Sydostasien. Men efter tre månader beslöt vi oss för att vi skulle mötas upp och resa tillsammans. Efter det har det blivit många resor tillsammans, både kortare och längre.

    Calle: Att resa är det ultimata sättet att testa ett förhållande. Det är ett intensivt sätt att lära känna varandra. Antingen kan det gå åt skogen eller blir det som i vårt fall: man blir ännu mer sammansvetsad.

    Hur kommer den här resan skilja sig från era tidigare?
    Bella: Förut när vi har rest har det varit på våra semestrar. Den här gången kommer resandet att bli vårt vardagsliv, vi försöker att komma bort från mallarna som man oftast pressas in i hemma. Vi får se vad framtiden bär med sig men drömmen nu hade varit att kunna leva så här alltid.

    Vad är era intressen? Vad kommer vi att kunna förvänta oss att ni tar oss till för platser på bloggen? 
    Calle: Jag surfar mycket. Därför vill vi hålla oss längs kusten under resans gång. Det är något med att surfa, man släpper allt annat man har för stunden. Sen är det en väldigt social aktivitet också, det finns en gemenskap surfare emellan.  

    Vi klättrar båda två, mest bouldring. Det är lite samma sak som när man surfar. Man släpper allt annat. Man måste koncentrera sig på hur man ska ta sig vidare och kan inte koncentrera sig på vardagsbekymmer.  Under resan vill vi till Fountainebleu i Paris som är ett klättermecka. Det är egentligen den enda bestämda destinationen som vi har.

    Att vandra är också ett gemensamt intresse. Alldeles nyss lämnade vi Store mosse nationalpark i Småland – det ser ut som Norrland men ligger i Småland. Ni kan förvänta er mycket natur i bloggen!

    Vad mer kommer bloggen att bjuda på?
    Bella: Ni kommer att få se mycket av Europa; inte standardresmålen utan de där andra platserna, avstickarna.
    Ni kommer också att få följa livet i en husbil: ups and downs. Vardagslivet när man bor i en koja.

    Om Calle och Bella

    Ålder: 31 respektive 29 år.

    Yrken: Calle är konstnär och Bella är frilansjournalist.

    Aktuell med: bloggar på RES under Van life. 

     

  • RES bästa designhotell 2016

    RES bästa designhotell 2016

    Det finns snygga hotell, bra hotell och sen finns de där hotellen som erbjuder en upplevelse utöver det vanliga. Här är fem hotell som överraskar, inspirerar och är värda en resa i sig. RES listar de fem bästa designhotellen i världen 2016.

    Sunrise Kempinski

    Peking, Kina

    Redan på kilometers avstånd förstår man att det här inte är något vanligt hotell. En gigantisk boll i glas reser sig över horisonten utanför Peking. Hit åker man för att inspireras av nutida design i toppklass, men också för att komma bort från stadens vansinniga tempo, trafik och ständiga smog. Checka in och njut av det förstklassiga spaet eller utsikten över Yanqi-sjön. Dubbelrum från cirka 1 300 kronor.
    kempinski.com

    The Flushing Meadows

    München, Tyskland

    Uppe på taket till en industribyggnad mitt i Glockenbach, Münchens mest happening område ligger The Flushing Meadows. Här är det minst sagt högt i tak, både i meter och i design. De stora höga rummen är designade med hjälp och inspiration av några av Tysklands mest kända kreatörer. Inte bara designers utan gastronomer, artister och skådespelare har haft fingrarna med i spelet. Resultatet är ett spännande möte mellan funkig form och funktion. Högst upp ligger ett antal penthouses som kan hyras. Här är takhöjden inte lika dramatisk, men utsikten är desto bättre med hela München som kuliss.
    Lediga rum & priser

    Tuve

    Hong Kong, Kina

    Ibland är den råa, avskalade och hårda designen den bästa. Ett kompromisslöst exempel på det är det nya hotellet Tuve i Hong Kong. Här är det så långt ifrån pynt och lull som man kan komma. Hårda betongväggar, raka linjer, trä, glas, slipade stengolv och ingenting annat. I den nästan klosterlika miljön får själen ro från den hysteriska staden. Det är urbant, tidlöst och modernt på en gång. Dubbelrum från cirka 1 000 kronor natten.
    Lediga rum & priser

    Portrait

    Florens, Italien

    Designfamiljen Ferragamo har en ypperlig liten samling hotell under varumärket Lungarno (döpt efter floden som flyter genom Florens). Nyligen öppnade de Portrait Florence till vår stora glädje eftersom vi redan älskar systerhotellet Portrait Roma. Här snackar vi design i dess finaste form. Allt är gediget, mättat, i exklusiva material och genomtänkt in i minsta detalj. Stolarna är sydda som ett par handgjorda skor. Lakanen frasiga som kom de direkt ur vävstolen. Färgerna matchar varandra som en höstskog. Dörrarna går igen med ett lyxigt klonk. Till och med ljudet av toaletten är som en porlande vårfors. Vill du få den riktiga Ferragamo- känslan, ta inte de minsta rummen utan lägg en tusenlapp till för en svit eller en studio deluxe. Dubbelrum från cirka 4 000 kronor per natt.
    Lediga rum & priser

    Prince de Galle

    Paris, Frankrike

    Här är det konsekvent genomförd historisk design i toppklass som premieras. Prince de Galle är en våt dröm för varje älskare av Art Deco. Inte en pinal har kommit innanför dörrarna på det här uberluxhotellet utan att först ha genomgått en historisk granskning. Resultatet som öppnade förra året efter en lång renovering är i toppklass, både vad gäller design och service. Dubbelrum från cirka 6000 kr.
    Lediga rum & priser

     

     

  • Vinn sommarens snyggaste solglasögon

    Vinn sommarens snyggaste solglasögon

    Vi på RES gillar tävlingar. Så nu arrangerar vi ytterligare en, nu i samarbete med Specsavers, där du har chans att vinna ett par brillor från Karl Lagerfeld.

    Den här gången vill vi se hur ditt resandet ser ut utifrån ett solglasögonperspektiv. Tagga din bästa resbild på Instagram där solglasögonen har en framträdande eller på annat sätt betydande roll i bilden. Om det är en hund i Mexiko som glassar runt på stranden i ett par brillor eller du själv – ja, där är det bara din egen fantasti som sätter stopp. De tre, enligt oss, bästa bilderna kommer att belönas med ett par solglasögon var från Karl Lagerfeld.

    Tävlingsregler:

    1. Följ oss på Instagram.

    2. Tagga sedan bilden med #solglasögonperspektiv och @restravelmagazine.

    Vips har du chans att vinna ett par sprillans nya solglasögon! Vi lottar ut tre stycken till ett värde av cirka 1000 kr styck.

    Tävligen pågår fram till den 31 augusti och vinnarna utses av en jury från RES. Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren. RES ansvarar inte för vilka bilder som hamnar under hashtaggen.

    I samarbete med Specsavers.

  • Tack till alla läsare!

    Tack till alla läsare!

    RES fortsätter den positiva trenden och ökar med nio procent i den senaste Orvestoundersökningen. TACK!

    RES ökar sin räckvidd till 86 000 läsare enligt den senaste Orvestoundersökningen – en uppgång med 9 procent från tidigare år.

    – Jag upprepar mig gärna: RES fortsätter den positiva trenden. Vi är stolta och glada över att allt fler läser RES. Att vi dessutom ökar på en marknad som tappar generellt är ett styrkebesked, säger Kajsa Beausang, chefredaktör på RES.

    Alla vi på RES vill tacka er, våra läsare – ni är fantastiska!

    Kärlek från hela redaktionen på RES

    Glöm inte att följa oss på Facebook och Instagram.

     

     

     

  • Olof Grind – vill fånga magin i världen

    Olof Grind – vill fånga magin i världen

    Olof Grind är 24 år men har plåtat professionellt sen han var 15. Han har sen studenten rest runt i världen och fotar allt från byliv i Guatemalas djungel, queerkultur i Istanbul till klubbliv i New York. I veckan tar han över RES Instagram där han kommer att bjuda på sina bästa resebilder. Här berättar han om sina resor världen runt och vad de har betytt för honom.

    Text: Linda Larsson

    Vilken var den första resan du gjorde?
    – Jag reste bara utomlands några få gånger under mina barndomsår, så jag kommer ihåg min första resa väldigt väl – trots att jag bara var fyra år. Familjen reste till Grekland och jag kommer fortfarande ihåg hur jag lekte runt på stranden och klättrade på klippor.

    – När jag var 18 åkte jag på praktik till Marocko för att praktisera hos en fotograf.

    Jag var där i en månad, baserad i Casablanca men vi reste runt i hela Marocko; till Atlasbergen, Rabat, Essaouria och Marrakech. Det var första gången jag mötte en kultur som inte var så influerad av västerländsk – det breddade mitt perspektiv. Och sen är Marocko ett fantastiskt land att fota i också – det är så vackert och människorna är underbara.

    Förvisso är det inte självklart att fota i Marocko – okända människor på gatan är generellt inte alltid så glada på att ställa upp på bild. Man vill respektera det – samtidigt är det en svår balansgång när man ser den perfekta bilden. Det kan vara frustrerande.

    Du har gått mediegymnasiet men har du någon annan utbildning i bagaget?
    – Nej, jag har funderat på det men jobben började flyta på direkt så jag har inte gått någon utbildning ännu. Både resande och jobben har bara rullat på.


    Foto: Privat

    Vad brukar du fota när du är ute och reser?
    – Jag fotar i jobbet mycket porträtt men när jag reser privat blir det mycket naturbilder också – jag älskar naturen, det är något som är så otroligt avkopplande med den. Jag var i Lofoten i vintras och resten runt och plåtade, det var så magiskt – när snön mötte berg som mötte hav. Och det var alldeles vindstilla! Jag ville stanna för evigt på den platsen där och då.

    Du skulle till London efter studenten men hamnade i Indien?
    – Jag kom till London och hade en tanke på att bosätta mig där. Men London är både dyrt och meckigt så jag tänkte ”men jag får mer för pengarna i Indien”. Jag bestämde mig för att åka dit på en torsdag och en vecka senare satt jag på ett plan på väg. Jag var där en månad, hängde i bergen, läste böcker, målade, skrev dagbok, funderade över livet. Det var en väldigt utvecklande månad för mig där jag lärde mig mycket om mig själv.

    – Det här var innan smartphonens tid – så jag reste med bara en gammal Nokiatelefon. Det är den sista stora resan jag har gjort utan en smartphone. Jag kan sakna det lite – den sociala kravlösheten. Jag älskar att dela med mig av mina resebilder på Instagram men kan samtidigt sakna tiden i Indien då jag bara hade en analog kamera med mig. När man fotar analogt tar man en bild – sen kan man njuta av att bara vara i stunden. Fotar man digitalt är det svårt att sluta fota fast man redan har tagit en massa bilder.

    Du har varit runt på många platser och upplevt allt från Guatemalas djungel till New Yorks klubbliv? Vilken plats har varit din favoritplats?
    – Jag har så många. Jag älskar New York – blev förälskad i staden första gången jag kom dit 2014 och har sedan dess varit tillbaka en gång per halvår. Där finns så många karaktärer som är pepp på att stå framför kameran dessutom. Varje gång jag har varit där kommer jag hem och känner att jag tagit mina bästa bilder någonsin.

    – Sen älskar jag Tobacco Caye i Belize – en liten liten ö där det bor tjugo människor. Man går runt ön på tre minuter. Där bara är man – spartanskt men paradisiskt.

    Ditt absoluta bästa minne från en resa?
    – Jag var i norra Kalifornien och vi körde genom Sierra Nevada-bergen. Eftersom det var vinter hade det snöat i bergen men plötsligt från ingenstans dök det upp ånga från vägkanten. Vi gick dit och upptäckte att där låg en varm källa. Så vi tog av oss kläderna och hoppade i. Det var en av mina mest fantastiska stunder i livet: det var så overkligt att vara där nedsjunken i det turkosa vattnet med bara snötäckta berg som omringade en.

    Du har precis gjort en dokumentär där du gjort personliga porträtt av personer som identifierar sig som queer i Istanbul?
    – Ja, jag och en kompis var nere i tre veckor i Istanbul i våras och filmade en kort dokumentär. Det var så många spännande möten och jag fick ta del av så många människors berättelser – det var en väldigt givande och stark resa.

    Hur skiljer sig länder åt ur ett fotografperspektiv?
    – I vissa länder, som i Marocko, är man inte helt glad i en kamera. Man får lirka, samtidigt vill man ju inte vara påträngande och man vill visa respekt. I andra länder vill alla vara med framför kameran, till exempel i Indien.

    Varför gillar du att resa?
    – Jag känner mig fri – fri bara. Jag mår bra och blir taggad av alla nya människor och upplevelser och att det finns så mycket magi i världen.

    Vad kommer vi att kunna förvänta oss av dina bilder?
    – Mycket naturbilder – men också porträtt.


    Foto: Privat

    Om Olof Grind

    Ålder: 24

    Bor: Stockholm

    Yrke: Fotograf.

    In och följ oss på Instagram för att ta del av Olofs bästa resebilder. Glöm inte heller bort att följa honom på hans egna Instagramkonto: @OlofGrind.

  • Fotografveckor på Instagram under juni

    Fotografveckor på Instagram under juni

    Nu har vi fotografveckor på Instagram. RES bjuder in tre fotografer att ta över RES Instagram en vecka i taget nu under juni månad. De kommer att bjuda på sina bästa resebilder och vi är så spända på att få se vilka bilder vi kommer att få ta del av. 

    Är du det också? In och följ oss på: REStravelmagazine.

    Glöm inte heller bort vår Instagramtävling där du har chans att vinna en systemkamera, värd över 11 000 kr.

    Vilka fotograferna är? Vi presenterar dem veckovis som veckans resenär. Så håll utkik här på webben om du vill läsa mer om personerna bakom kameran.

    Först ut är – Olof Grind.

  • Här vill svenskarna fira Alla hjärtans dag

    Här vill svenskarna fira Alla hjärtans dag

    Att resa iväg med sin partner i samband med Alla hjärtans dag är populärt – inte minst i år när högtiden infaller under en helg. Men vilken stad är då mest populär bland svenska par? RES har svaret.

    Paris är romantikens huvudstad. Åtminstone att döma av vart svenska par helst reser kring Alla hjärtans dag i år. Enligt nya siffor från Ticket Privatresor toppar Paris listan över de mest bokade storstäderna nu i helgen, följd av London och Berlin.

    Att Alla hjärtans dag i år infaller på en söndag har ökat reseintresset och i en Novusundersökning som Ticket låtit genomföra uppgav en av fyra tillfrågade att de tycker att en resa är en bra present att få under högtiden. Kvinnor är mer positivt inställda än män och ressuget är större ju längre ner i åldrarna man kommer.

    Topp 5 – mest bokade storstäder under Alla hjärtans dag-helgen
    1. Paris
    2. London
    3. Berlin
    4. Rom
    5. Amsterdam

    Magnus Falkeheds RES-guide till Paris

    Hotell i Paris