My Website

Tag: RES Travel Magazine

  • München – världens största by

    München – världens största by

    Varje höst riktas strålkastarljuset mot München och mot folkfesternas folkfest, Oktoberfest. Miljontals besökare gästar då staden som ibland kallas världens största by, men för invånarna i den räcker det inte med partaj bara en gång om året. Vi följde med när Münchenborna laddade upp redan i våras.

    Text: David Grudd Foto: Ellinor Wermeling

    Hotell i München

    Varje höst riktas strålkastarljuset mot München och mot folkfesternas folkfest, Oktoberfest. Miljontals besökare gästar då staden som ibland kallas världens största by, men för invånarna i den räcker det inte med partaj bara en gång om året. Vi följde med när Münchenborna laddade upp redan i våras.

    Stanna är inget alternativ. Inte med tolv literstora ölstop i nävarna. Då spelar ingen det ingen roll att en skara amerikanska utbytesstudenter blockerar ens framfart, att en vilsen japan gjort halt på vägen för att leta efter sitt bortsprungna sällskap. Man går, ändå. Med stopen som murbräckor framför sig plöjer serveringspersonalen fram i det solsken som tränger igenom den jättelika tältduken. Plöjer fram genom trängseln, runt långborden där gammal sitter bredvid ung, in emellan dessa och sedan tillbaka igen för att hämta påfyllning. Utan vidare pardon, utan att spilla nämnvärt.

    Våren har kommit till München och med den Frühlingsfest. Två veckor av skålande och skrålande, eller som man så vill: den årliga generalrepetitionen inför vad som komma skall. Om några månader, just precis här på det stora fältet Theresienwiese sydväst om Münchens stadskärna, slår Oktoberfest upp sina dörrar för hela världen. Då är festivalområdet mångdubbelt större och besökarantalet likaså. Just hänförd av Frühlingsfests omfång är det inte alldeles enkelt att ta in.

    Sorlet i tältet tilltar. Ett lika muntert som tydligt bevis för den fläckfria servicen. Så här på eftermiddagen går stämningen inte längre att ta på – den tar på dig. Längst bort i tältet, på den scen som tycks ligga kilometer bort, blåser bastuban plötsligt i gång övriga instrument i orkester. Sorl blir till skrål, stop höjs i luften och över två tusen personer klämmer i. Oompa-oompa. Oompa-oompa. Jag fattar allt och ingenting.

    Fryntlige Andreas som hämtar oss på flygplatsen har inte mycket till övers för FC Bayern München. En av världens mest arroganta fotbollsklubbar, enligt belackarna; en av världens mest framgångsrika, enligt statistiken. Han sympatiserar heller inte med stadens andra lag, TSV 1860 München. Nej, faktum är att fotboll är högst världslig sak för vår käre taxichaufför. Däremot är han svårt förtjust i arkitektur och han berättar gärna och mycket om det på vår färd in mot Münchens innersta. Arkitektur och så om varför staden kallas för världens största by.

    – Skillnaden mellan München och de andra stora tyska städerna är den lokala känslan. Den är betydligt mer påtaglig här än i Hamburg och Berlin, säger Andreas och svänger av från motorvägen. Framför oss tornar dubbla delar av 1970-talet upp. Dels Olympiastadion med sitt karaktäristiska tälttak, dels den futuristiska fyrcylinder som fungerar som huvudkontor åt biljätten BMW. En av de hemvävda i raden av stora internationella spelare som Andreas börjar att räkna upp medan vi närmar oss stadskärnan och vår taxiresas slut.
    – Det kryllar av stora företag här: Siemens, SAP, Microsoft… Rena rama Silicon Valley om du frågar mig.

    Kastanjerna kastar skuggor över eftermiddagens Viktualienmarkt när vi kliver ur taxin. Grönsaker och frukter byter ägare på torget och på dess generöst tilltagna uteserveringar börjar bänkarna att fyllas. De som har en middag att hinna hem till nöjer sig med det lilla halvlitersglaset, andra har gott om tid och väljer standardvarianten som rymmer en hel liter. En äldre herre skruvar subtilt på sin knorrade mustasch medan han försöker uppdatera sig om den rådande världsbilden med hjälp av en kvällstidning. Det går inget vidare. Sällskapet som slagit sig ned vid samma bord är synnerligen muntert sådant och om det nu har hänt någonting av värde är det här inte tillfället då gentlemannen får reda på det. Han viker ihop tidningen och ansluter i stället till den livliga diskussionen. Två lektioner av skoltyska räcker inte för att kunna tyda vad de talar om, men trevligt ser de i vart fall ut att ha.

    Några kvarter norrut ligger Maximillianstrasse, en av stadens fyra kungliga avenyer. Det är hit man ska bege sig om man med egna ögon vill se hur det är ställt med Münchens ekonomi. Här finns det gott om människor som faktiskt kliver ut från juvelerarbutikerna med en påse i handen. Samma juvelerarbutiker som en vanlig sketen svensk skribent knappt har råd att titta i skyltfönstren hos. Här är München inte klätt i lederhosen utan i det allra senaste som kreerats fram på andra sidan av Alperna. Här går det tio espressokoppar på varje ölstop räknat såväl storleks- som antalsmässigt. Ett kortare besök får räcka. Vi söker oss i stället till något som berättar mer om att München är världens största by snarare än en av Europas allra mest välmående städer.

    Välmående i en ekonomisk mening alltså. För nog är hälsan god även på Hofbräuhaus am Platz, Münchens mest anrika ölhall. Den heter som den gör eftersom den ägs av Hofbräu, ett av stadens sex stora bryggerier, och har legat här i centrala München sedan 1589. På den tiden fick inte vem som helst kliva in här, men 1828 slog kung Ludvig I av Bayern upp dörrarna för allmänheten. En formidabel succé redan då och inte desto mindre snart 200 år senare.

    Stamgästerna är många och de börjar alltid sina besök med att kliva in till vänster efter ingången. Där, i ett rum stort som vanlig restaurang, förvaras deras egna privata ölstop. Diskade efter föregående kvälls slut och sedan fastreglade i det jättelika stället med varsitt hänglås. Det vilar en sagostämning över hela München, men frågan om är om den är mer påtaglig någon annanstans än på Hofbräuhaus. Ljudkulissen vaggar en i behagligt takt, Asterixportioner serveras till förhoppningsvis hungriga gäster och serveringschefens röda kavaj för tankarna till de drömska scenerna ur Twin Peaks.

    Vi tar trapporna upp från den stora hallen på nedre botten, kikar in i den stora festsalen och slår oss sedan ned i restaurangen på andra våningen med utsikt över det fjärde ingrediensen i anrättningen: den stora trädgården, fylld till bredden av hungriga och törstiga besökare. Det bayerska köket ser sedan om vår hunger. Vi sköljer ned fläsket och sparrisen med varsin liter av bryggeriets stolthet och på vägen hem till hotellet skvalpar det hörbart från magen på den skrivande delen av vår duo.

    I rulltrappan ner till tunnelbanan står människor både till höger och vänster. Ett potentiellt problem för den skyndsamme, men några sådana syns inte till trots att det är vardagsförmiddag. Vår andra och avslutande dag i München har tagit sin början och med hjälp av den alldeles förträffliga kollektivtrafiken tar vi oss ut till Theresienwiese. Platsen framför andra här i staden när det kommer till storskaliga festligheter. Vi anländer utan tidigare erfarenheter av bayerska partaj och vet inte riktigt vad vi ska förvänta oss. Det vi mellan raderna har fått berättat för oss att den pågående Frühlingsfest ska vara ett populärt evenemang, men samtidigt bara en fis i rymden jämfört med Oktoberfest.

    Med svenska mått mätt är vårupplagan i alla fall tveklöst en så kallad jätteapparat även den. Folk väller in på området i vars förgrund ett tyrolskt utsmyckat nöjesfält breder ut sig. Att Frühlings- och Oktoberfest hålls just här på Theresienwiese har förstås sin förklaring. Den 12 oktober 1810 gifte sig den tidigare nämnde Ludvig av Bayern med prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen och fem dagar senare hölls en stor hästkapplöpning på fältet till brudparets ära. Året därpå blev det tävling igen och på den vägen är det även om evenemanget har fått ställas in vid ett flertal tillfällen. I dag förknippar nog de allra flesta Oktoberfest med öl, men det var faktiskt först 1880 som alkoholförsäljning tilläts på området.

    Vi drar nytta av den reformen och tar oss till ett av de gigantiska tält som inrymmer en klassisk bayersk ölhall. Till en entré som är rena skiljeväggen mellan hopp och förtvivlan. Inifrån tältet hörs de hoppfullas upprymda sång; på utsidan står de andra. Vissa har inte åldern inne, andra har bevisat för ordningsmakten att ålder inte är så mycket mer än bara en siffra. Förtvivlade är de i vart fall allihop.

    Vi bedöms vara varken unga eller berusade, får utan vidare den nådiga nicken av vakterna och väl inne möts vi omgående av ett öronbedövande surr. Tältets akustik och besökarnas entusiasm är en kombination som först känns rent hälsovådlig, men bara kort därefter snarare befriande. Stämningen i tältet går inte värja sig mot. Framför allt är den imponerande. Med tanke på hur festlig och folklig vår alldeles vanliga gårdagskväll var är det närmast otroligt att se hur invånarna i världens största by kan lägga i en växel till när det verkligen gäller.

    Intill ett yngre sällskap om fem slår vi oss ned på varsin av de hett åtråvärda sittplatserna. Killarna i gänget bär lederhosen med tillhörande väst och tjejerna den kvinnliga folkdräkten dirndl. En självklarhet nuförtiden.
    – Det har blivit modernt, berättar en av tjejerna. Förr såg du mest äldre i folkdräkt, men nu är det ingen åldersfråga längre. Folk tycker att det kul att klä upp sig på traditionellt vis, alla mina vänner som är har folkdräkt på sig.

    Högst tre minuter efter att vi beställt kommer våra öl in. Den unge servitören pustar ut och skakar sina händer i läkande syfte. Tio andra var också sugna på varsitt glas och en sådan beställning tar på krafterna. Men bedriften sätts snart i perspektiv. Världsrekordet slogs förra året, får vi höra. Inte här i München, men väl på en annan bayersk Oktoberfest tio mil norrut, Och noteringen är någonting i hästväg. På tävlingsdistansen 40 meter bar 38-årige Oliver Struempfl inte mindre än 27 stycken ölstop, var och ett fyllt med en liter öl och med totalvikt på närmare 62 kilo. Inte illa pinkat av en skattmas från Abensberg. Inte alls. 

    Läs mer om Tyskland

  • Fem öar – samma “hotellrum”

    Fem öar – samma “hotellrum”

    Varför välja om man inte måste? På en veckas kryssning i Atlanten går det att besöka fyra Kanarieöar utan att behöva packa om väskan. Ja, vi hann faktiskt med Madeira också.

    Text: David Grudd
    Foto: Elinor Wermeling

    Fuerteventura är formad som ett kycklingben och även till det yttre påminner hon om ett sådant. Som ett knaprigt skinn – aningen vidbränt på vissa ställen, toppat med något grönt på andra – breder det karga, ökenliknande landskapet ut sig framför oss. Namnet Fuerteventura betyder stark vind och det krävs inga högskolepoäng i geologi för att räkna ut varför. Här har erosionen gått fram utan vidare pardon och skapat en dramatisk terräng som får tankarna att spreta åt olika håll.

    Vid kusten har de vilda vågorna varit vinden behjälplig med formgivningen. Tillsammans har de bildat fängslande klippbranter av en sort som man snarare förväntar sig att finna betydligt högre upp i Atlanten. Och inne på land – där avrundade berg höjer sig ur den stilla sanden – krävs faktiskt utomjordiska jämförelser för att göra Fuerteventura rättvisa. Det menar åtminstone José, den trygge man som med stadig hand och på obruten engelska lotsar oss runt på den norra delen av ön i sin ålderstigna, men alltjämt pigga jeep.
    – Mars. När sanden blir röd om somrarna ser hon ut som planeten Mars, säger han med ett tonfall som övertygar oss om att han själv varit där uppe och jämfört.

    Som turistguide är José en del av öns viktigaste industri nuförtiden. Jordbruket har fått ge vika för besöksnäringen och här och var ser vi bevis som vittnar om dess förfall – luggslitna redskap som i bästa fall hamnar på museum, men mer troligt bara tynar bort utan att någon tar notis om saken.  Övergivna åkerplättar som lagts i träda på obestämd framtid.
    – Men söderut på ön, där är det vanligare med jordbruk, berättar José. Och det finns fortfarande fler getter än människor på Fuerteventura.
    Själv ser jag inte en enda get under rundturen, men när Josés myndiga blick reflekteras i backspegeln hör jag ändå ett svagt bräkande någonstans långt bak i huvudet.
    – Jag flyttade hit för 15 år sedan, fortsätter vår guide. Från livliga Gran Canaria hit till lugna Fuerteventura. Det tog lite tid att anpassa sig, men i dag trivs jag bra. Det finns en Kanarieö för alla människor, men det är inte du själv som bestämmer. Det är ön som väljer dig och nu har Fuerteventura valt mig.

    Att kontrasten mellan Fuerteventura och Gran Canaria är stor skriver jag under på. Den senare ön lämnade vi med båt under gårdagskvällen och på morgonkvisten anlände vi så till den förstnämnda. Från Las Palmas, en stad i ordets rätta bemärkelse, till Puerto del Rosario som så här sent under hösten kan liknas vid en enda lång siesta. Från uppklädda kontorsarbetare på välfyllda nattpromenader till surfentusiaster och helt vanliga hippies på sömniga strandstråk.

    Vi har rest ut hit till Atlanten med dubbla uppdrag: dels för att ta reda på vad det är som lockar med kryssningar, dels för att finna vilken Kanarieö som passar oss bäst – vilken som ”väljer oss”. Vi är debutanter både när det kommer till destinationerna och till reseformen som sådan, och mellan oss och svaren hopar sig förstås en hel radda av fördomar. Om blåhåriga damer och en instängd tillvaro ombord. Om exploaterade charterorter i land. Ett vackert och stillsamt Fuerteventura har dock öppnat våra sinnen, gårdagskvällen i Las Palmas genuina nattvimmel likaså och hög tid att kliva på båten igen för att se efter hur väl våra förutfattade meningar rimmar med livet ombord. Finns det något att göra? Är det så snobbigt som vissa påstår? Och hur dramatiskt sänker vi egentligen medelåldern när vi kliver på?

    – Fifty-eight. Five, eight.
    För några timmar sedan satt vi bredvid varandra i en jeep, jag och Alessandro. Då berättade han om sina framtidsplaner, att han inte tänker flytta hem till Lombardiet när han slutligen mönstrar av för gott utan i stället slå sig ner på Kanarieöarna. För vädrets skull. Nu lyser en annan sol på honom. Som ansvarig för bingon ombord är MSC Armonias klanderfritt klädde kryssningsdirektör i händelsernas centrum den här aftonen och han sköter sitt uppdrag med största möjliga stringens. Vi nickar hövligt när vi passerar förbi på vägen till middagen.

    Det går förstås att fritt välja bland skeppets många restauranger, men till samtliga middagar ombord har alla sällskap ett eget bord avsatt om man vill slippa väntetider eller bara känner för lite rutiner på resan. Vårt bord återfinns i den italienskinspirerande restaurangen i fören och det första besöket ger oss ingen anledning att klaga. Femrättersmenyn byts från dag till dag och så länge man håller sig inom standardpaketets ramar för dryck tillkommer inga extra kostnader till priset för själva kryssningen. Maten smakar bra och slår mig inte som särskilt onyttig, men fem rätter är ändå fem rätter, en flaska vin är en flaska vin och vi börjar så smått att förstå den brittiska undersökning som häromåret slog fast att en genomsnittlig kryssningspassagerare går upp ett halvt kilo om dagen under resan.

    Mätta, belåtna och inte minst trötta efter en lång dag återvänder vi så till respektive hytt. Redan under den första dagen blir jag svårt fäst vid min – i den stora sängen, de generösa utrymmena och framför allt det faktum att jag drog vinstlotten i balkonglotteriet. I en veckas tid får jag nu stoltsera med en utsikt som slår det mesta. Allt som allt är hytten ungefär så långt ifrån en klaustrofobisk östersjöcell man kan komma.

    Lätt kommet, lätt förgånget gäller inte för 500 gram kroppsvikt som tillförskansats under en dag till havs. Åtminstone inte att döma av de plågade anletena i gymmet högst upp på skeppet. Jag ska inte säga att jag är en av dem som gör något åt saken för då ljuger jag, men att döma av uppslutningen i träningslokalen är det fler än jag som har läst den brittiska studien. Vi har angjort en ny hamn, men den här gången är det inte någon Kanarieö som väntar oss utan en något nordligare granne. Alla kryssningsfartyg värda namnet i den här delen av världen lägger någon gång under rutten till vid staden Funchal på portugisiska Madeira och Armonia är inget undantag.

    Ibland är det en överraskning i sig att inte bli förvånad. Så känns det i vart fall när vi går i land. Precis som ryktet säger växer det så knakar här i Atlantens egen trädgård och palmer, buskar och blommor tycks trivas minst lika bra som brittiska och tyska turister. Funchals planlösning är säregen. Staden börjar uppe på ett berg, slutar nere i hamnen och för att särskåda denna diagonala historia tar vi oss först upp på toppen med hjälp av linbanan.

    Hundarna skäller i kör från sina inhägnade tomter i den upphöjda stadsdelen Monte. Efter en smått hisnande linbanefärd vandrar vi nu nedför berget längs med utkanten av Jardim Botânico. En idé så djärv som någon att anlägga en trädgård i detta grönskande paradis, men den välskötta parken lyckas faktiskt med konststycket att sticka ut från mängden. Då och då på vår strapats blir vi omkörda av stadens typiska fortskaffningsmedel, carros do cesto, korgslädar som rattas nedför branterna av två vitklädda män i hatt som springer vid sidorna om den och som med varsitt rep bromsar och svänger när så behövs.

    Vi ångrar snart att vi valde apostlahästarna. Våra lågskor är nämligen sämsta möjliga fotbeklädnad här i Madeiras branta sluttningar och trippandet på framfötterna sätter sina tydliga spår. Portvinstå är ett begrepp jag kände till sedan tidigare, men madeirasula ett helt nytt åtminstone för mig. Med vad som känns som en ordentlig blåsansamling strax nedanför tårna når vi till slut fram till slädarnas ändstation, ett litet torg med en bar och ett par souvenirbutiker.

    Vad som slår en med Madeira förutom all grönska är det städade intrycket. Bortsett från vissa sjabbiga delar av hamnområdet verkar ön vara rena undret av renlighet. Här på slädstationen är till och med herrtoaletten en sanitär sensation. Efter den fascinerande upptäckten slår jag mig ner i baren och börjar att fundera på om backarna i Funchal lagt grunden till Cristiano Ronaldos fenomenala fysik. Han är född här och helt otänkbart är det åtminstone inte. En kort stund senare beslutar vi oss för att fortsätta ner till Funchals stadskärna. Med taxi.

    En tallrik sardiner i Gamla stan avslutar vårt besök på Madeira. Dag har blivit kväll och uteserveringen på Rua Latino Coelho börjar så smått att fyllas på med folk. Från hörnet intill ingången brottas en begränsad, men entusiastisk trubadur med en svårflörtad publik. Att vi, som enda gäster, artigt applåderar efter låtarna får konsekvensen att han slår sig ned vid vårt bord när hans repertoar tagit slut.

    Upphetsad efter vad som tydligen varit veckans mest lyckade spelning visar han oss sin Facebooksida och blir om möjligt än mer begeistrad när vi pekar på båten som så småningom ska ta oss vidare på vår resa. Det är hans stora dröm att någon gång få spela på ett kryssningsfartyg och kanske kan vi lämna hans visitkort till någon i personalen. Vi lovar att göra vårt bästa och när vi slutligen lämnar haket vinkar han ivrigt av oss.
    – Ni kommer aldrig att kunna lyssna på Nirvana igen utan att tänka på mina versioner, ropar han upprymt efter oss.

    Vi tar det som ett hot när vi sakta vandrar bort i Funchalmörkret. Staden är alltjämt vaken, det syns klart och tydligt på den närmast överdrivna belysningen som strålar upp i natten. Tur att man inte betalar öns elräkning, tänker vi och svänger av mot fartyget. Uppför en av de brantaste backarna trampar en dåre på Madeiras enda cykel.

    Ny dag, ny ö, och lilla La Palma välkomnar oss med sina färgglada balkonger. Vi vandrar längs en yrvaken strandpromenad och när vi sedan viker av, upp mot hamnstadens inre, möts vi av en överraskande syn. Vid den gamla stadskärnans utkant står en kopia av Columbus flaggskepp Santa Maria parkerad mitt i morgontrafiken.
    – Maria, rättas jag av en man som pekar mot museibåten som är en av La Palmas mest besökta sevärdheter. Så klart. Det finns förstås inget ”Santa” över ett fartyg som har strandat i en rondell.

    La Isla Bonita – den vackra ön – kallas hon för, La Palma. Det har förstås sin grund i öns bedårande natur, men Santa Cruz innersta, med anor från sent 1400-tal, gör även det smeknamnet rättvisa. Vi slår oss ned på ett kafé vid det stenbelagda, lilla torget intill Columbusmuseet och sätter tänderna i en pabellón criollo – ett av många exempel på de kulturella influenser som hamnat på Kanarieöarna på grund av – eller tack vare – alla de som stannat till här på vägen över Atlanten. Just i det här fallet gäller begreppet tack vare. Svarta bönor, banan och vad som i Venezuela förmodligen inte kallas för pulled pork smälter samman till en av mina bästa luncher på länge.  

    Snett över gatan från kaféet har en liten bar funnit ett stillsamt hörn av det annars livliga turiststråket. Mitt i den smala ingången står ägaren själv och röker samtidigt som han blickar ut över en folkskara som så här mitt på dagen är ganska ansenlig. Hans gula skjorta är generöst uppknäppt vilket blottar ett stort halssmycke som tillsammans ett par bredbågade glasögon och ett grånat hår ger honom en myndig touch av Sopranos. Vi tar klivet förbi honom in på baren och han hälsar oss välkomna med en röst som tydligt förkunnar att cigaretten som ryker i högerhanden inte är hans första i livet.

    Bar Melchor har en strävsam kvartett stamgäster i övre medelåldern, rättvist fördelade efter kön och lika stora delar kaffe och vin. De snappar snart upp var vi kommer ifrån och ett kortare språköverskridande samtal om Estocolmo följer.
    – Ibrahimovic, flikar Melchor Soprano in och torkar av sina immiga glasögon innan han serverar en runda kaffe med ångad mjölk.

    Livet i Santa Cruz tycks ha sin gilla gång. Taket på 1600-talsfortet vid en av huvudgatornas mynning ska få nya tegelplattor, men arbetet sker i maklig takt – det spelar i samma idylliska tonart som staden i övrigt. Porten till fortet är stängd, men en man i tennisskjorta som vi känner igen från båtens danslektioner stoppas inte med så enkla medel. Likt en forntida erövrare forcerar han hindret och släpper in sin familj till den öppna platå varifrån sikten ut över havet är minst sagt magnifik. En av takläggarna skakar uppgivet på huvudet. Det har blivit hög tid för oss att mönstra på igen.

    Det finns saker att förbättra här på Armonia, menar vårt matsällskap, ett irländskt par någonstans mitt i den ljuva medelåldern. Äntligen har vi fått tag i ett par riktiga kryssningsveteraner, några som vet hur saker och ting borde fungera i sammanhang som detta. Annars har den blandade publiken förvånat oss på resan. Visst är de äldre paren i majoritet, men ombord finns också en god del barnfamiljer, några unga älskare, ett par tjocka släkter med medlemmar i alla former och åldrar och ett yngre grabbgäng som om vartannat lägger beslag på minigolfbanan och basketkorgen. Det är framför allt två saker som våra irländska vänner stör sig på. Dels den enligt dem alltför liberala uppfattningen om vad som är lämplig middagsklädsel, dels serveringspersonalens minne.
    – För två år sedan var vi på kryssning i Medelhavet, berättar mannen. När vi sedan åkte med samma båt i fjol mindes vår servitör att jag vill ha tabasco till maten. Sådant imponerar på mig…

    Kontrasten är total när vi ställer oss på däck morgonen därpå. Ett Santa Cruz har blivit till ett annat. Från det på pittoreska La Palma till Teneriffas bastanta storstad. Med kluvna steg tar vi oss iland och beskådar med viss avsmak allt liv och rörelse. Det var nämligen ett tag sedan sist. En stund senare har vi dock flytt bortom den massiva fasaden. Mysiga bakgator gömmer sig bakom turiststråket och här uppdagar sig samma känsla som vi fick i Las Palmas. Riktiga människor. Som faktiskt bor och lever här.

    Allra bäst trivs vi kanske på marknaden Nuestra Señora de África. Som turist över dagen handlar ett marknadsbesök förstås inte om att köpa med sig en stor kålrot eller en klase matbananer. Här gäller det att använda näsan, att supa in atmosfären och slå ned sig på en bänk i myllret av människor. Förslagsvis med en glass i handen. La Gelato del Mercato måste vara hela Atlantens allra bästa glasskiosk och den vita chokladen med basilika förtjänar egentligen ett eget kapitel. Vi avslutar vår dag på Teneriffa med en sväng förbi det spektakulära operahuset och ett par tapas på Calle Antonio Dominguez Alfonso, gatan som varit hipp så det förslår och som kanske fortfarande är det. Tillsammans spär de på vår nyfunna bild av Teneriffas Santa Cruz som en charmig stad, om än inte inbjudande vid första anblicken.

    Sakta slocknar så staden framför mina ögon. Vi har lättat ankar för sista gången och jag har slagit mig ner där jag trivs som allra bäst på den här båten. På min balkong, på första parkett med oceanens bästa utsikt och en hederlig vodka tonic från minibaren. Santa Cruz försvinner stilla i bakgrunden och nästa gång jag ser någonting annat än öppet hav är det hamnen i Las Palmas, vår utgångspunkt för kryssningen och tillika ändhållplats.

    Veckan gick fort och den där instängda känslan vi fasade för infann sig aldrig. Tvärtom måste jag tillstå att min kanariepremiär knappast kunde skett under bättre former. Att jag inte lyckats klura ut vilken av öarna som ”valt mig” spelar mindre roll; jag tycker om de alla på olika sätt och jag har lärt känna dem utan att byta hotellrum en enda gång. Väskan står på samma plats som jag och längst ner i botten skymtar underdelen av min kostym. Den kom visst aldrig till användning, konstaterar jag och sänder en välmenande tanke till den irländske ordningsmannen.

  • New York – en bruksanvisning

    New York – en bruksanvisning

    ”Walk the walk and talk the talk” heter det i USA, ett uttryck som innebär att man rör sig som lokalbefolkningen och håller tungan rätt i mun. Det är vare sig svårt eller komplicerat, det enda som krävs är aningen listighet och ett sinne för humor. 

    Text: Argot Murelius
    Foto: Dan Kullberg

    Se hotell i New York

    Författaren Fran Lebowitz har naturligtvis helt rätt – och tro mig, ingen vill argumentera med Fran. Propert putsade städer blir raskt otillräckliga. New York är skitigt, kaotiskt, orättvist och elakt. Staden kan stundom likna en bakfull hamnsjåare som vaknat i fel famn. Fast till och med då, med en uteliggares andedräkt och pissfläckig uppsyn lyckas New York gripa tag i oss och vagga oss in i en svettig, euforisk vals. Det är svårt att inte gunga med, även när danspartnern är fyllsjuk och luktar kantstötta löften.

    Vi är många som berättar samma skröna, om hur vi kom hit från långväga ställen på en kort visit som aldrig vill ta slut. Vi kom för friheten, inte för att bli välbärgade. Vi landade här för att vara oberoende, följa drömmar och odla intressen samt för leda det liv vi hade fantiserat fram åt oss själva. Det första vi lär oss är att New York faktiskt kan vara en lynnig, orakad sjåare, det stora äpplet är inte alltid så aptitligt, men vi biter av mer än vad vi kan tugga och tuggar som bara fan. Det finns de som blir ”new-yorkade”, för dem är äpplet surt och hårdsmält, de ger upp drömmen och tar med sig magbesvären härifrån, vi andra utvecklar valkar och vassa armbågar, vi har förstått att det, enligt det dammiga uttrycket, är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete. Vi förtjänar att bli kvar här. Det gör du med, men enkom om du gör oss en tjänst – kom hit och stanna längre än fyra dagar, annars har vi en lista på propra, trista ställen som vi tror att du skulle gilla.

    Så skynda över vettja! Men lär dig av våra misstag. Halva hemligheten med att inte bli ”new-yorkad” ligger i att vägra låta sig bli nedslagen. Visst, New York kan ju framstå som en kaotisk danskompanjon, men han kan också vara en smidig kavaljer. Undvik att trampa honom på tårna, bete dig inte som en jönsig nykomling. Med andra ord, bromsa inte till för att skicka sms i tunnelbaneuppgången, se dig för när du korsar cykelbanor, ställ dig inte uppströms för att roffa någon annans taxi, stå inte still på vänster sida i rulltrappan, gå aldrig fler än två i rad på trottoaren och blockera för guds skull inte andra fotgängare när du måste stanna och titta på något. Se till att New Yorkarna själva inte ”new-yorkar” dig. De är otåliga, det finns inget som irriterar dem mer än folk som är i vägen. Det, och idioterna som ständigt jagar det nya, hippa, glittriga. Vi som har bott här länge sörjer gentrifieringen och klagar högljutt, ”kvetch” heter det på jiddisch, ett onomatopoetiskt verb som sanna New Yorkbor använder flitigt. Vi kvetchar om att det nötta, genuina tvingas maka på sig till förmån för haussade, kromade nyheter. Så gör oss en till tjänst, om du passerar en sjavig gammal sylta eller en specialbutik som ser ut att halta, titta in och lätta på plånboken en gnutta, hjälp oss att bevara lite av det härligt skavda.

    Förra årets många tragiska förluster sved. De Robertis Pasticceria, det legendariska, italienska konditoriet som öppnade 1904 sålde sin sista cannoli precis innan jul, nu ska där bli ett bagelbageri. Pearl Paint, Canals Streets mecka för konstnärsmaterial kastade in målarduken efter 81 år, den rangliga pärlan håller på att rivas, innan du hinner hit har det byggts lyxlägenheter på samma adress. Dito gäller bowlinghallen från 30-talet bortom Union Square. Edison Café, tidskapseln vid Broadway som serverade kycklingsoppa och bastanta mackor till skådisar och teaterrecensenter förlorade nyss sitt hyreskontrakt, till och med borgmästaren försökte att rädda denna institution. Men när en hyresvärd kan få ut tio gånger så mycket pengar för lokalen är det lätt att förstå varför klassikerna stryker med.

    Alla (utom hyresvärdarna) håller samman i New York – ytterligare en hemlis som besökare liksom hitflyttade raskt bör lära sig. På min gata skymtar jag ibland en galenpanna i rullstol, hennes ben är lindade med tidningspapper och gaffatejp, hon tar spjärn med fötterna, rullar baklänges mitt i gatan och använder en handspegel för att navigera. Hon är kompis med mr Home Dentistry, Charlie, även känd som borgmästaren av Henry Street. Han är halvt hemlös och har en sockerbitsstor plastbit i munnen där det en gång i tiden satt tänder. Charlie är en väderbiten före detta pundare, hela kvarterets angelägenhet, han får en ärvd tröja när det är kallt, en flaska vatten när solen steker, ibland ger jag honom en smörgås och en kopp kaffe från den sunkiga bodegan på hörnet. När kineserna firar nyår besöker jag tvättomatens kantonesiska ”wash-and-fold”-tant och önskar gott nytt – gung hai fat choy! – med en chokladask. Det tar inte lång tid att bli hej-och-du med grannskapet, det enda som krävs är en vänlig gest. Snacka väder och vind med gubben i grönsaksdisken och han lär snart spara de bästa avokadorna åt just dig, dricksa generöst på ditt lokala schapp och bartendern kommer se till att du aldrig går törstig. Det där med dricks är viktigt, servispersonalen överlever på din dricks, deras grundlön ligger på cirka fem dollar. Om du är osäker är det bara att dubbla momsen på notan, det brukar anses som en rimlig summa. 20 procent gäller överallt annars.

    En sak till: öppna munnen! Säg ifrån om du inte är nöjd med servicen, hojta till om någon trängs i tunnelbanan, ryt om cykelbudet kör på dig, ryt ännu högre om taxichauffören tar en omväg och starta gärna bråk med korkskallen som stannar mitt på trottoaren för att plåta Empire State Building. New York lockar fram en frispråkighet, på både gott och ont. Du blir inte en äkta New Yorkbo förrän du har haft en ”Hey, I’m walking here”-ordväxling. Jovisst, jag har sett eleganta Upper East Side-tanter svära likt hamnarbetare, jag har själv gjort det, alla gör det. New York är en skitig, kaotisk metropol, stundom fylld med runda ord och kantiga gester.

    På sistone har det haglat svordomar över att Streit’s Matzos snart också kommer att läggas ner. USA:s sista familjeägda matzabageri, har i fem generationer bakat osyrat bröd i en rucklig byggnad på Rivington Street, vägg i vägg med hippa barer och en boutique som säljer gympadojor med samlarvärde. Just Lower East Side håller på att förändras väldigt fort, men där finns fortfarande ett antal klassiker att upptäcka innan de kanske, eller kanske inte försvinner. Härmed följer en kort guide till de gamla arbetarkvarterens beprövade, blingbefriade godbitar. Helt utan någon som helst fallande ordning. För prydligt räcker ju inte.

    För fler tios till New York: spana in vår cityguide dit. 

     

  • Filmens Paris

    Filmens Paris

    Paris är en enda, lång film. Inte nog med att parisarna lever för film och ständigt tränger ihop sig framför några av stadens drygt trehundra biodukar. Nästan vartenda gathörn har varit en filmdekor. Vår egna parisare Magnus Falkehed har klippt ihop sina favoriter.

    Text: Magnus Falkehed

    Hotell i Paris

    Snart sagt varje vecka när jag promenerar på vägen till mitt kontor i nionde arrondissement möts jag av att ett helt kvarter, en trottoar eller ett kafé har spärrats av för en film- eller teveinspelning. Bakom rödvita plastband står filmteamens lastbilar med sina vita ballonger, gigantiska reflektorer och filmstjärnor som läppjar kaffe ur en plastmugg. Ibland är de modernt klädda, andra gånger är det en värld från 70-talet eller från det Andra världskriget som ploppat upp i mitt kvarter. Paris är ju evigt och tidlöst! Nu senast var det ett bankrån mot en omgjord fastighetsmäklare som utspelade sig framför våra ögon.

    De senaste åtta åren har man spelat in drygt 600 filmer i Paris, en av filmvärldens mest älskade dekorer. För att inte tala om tv- och reklamproduktion… Miljoner biobesökare har nämligen inte fel, men den franska huvudstaden är ändå bäst i verkligheten. Här är mitt personliga urval till några av filmens pärlor.

    Le Pont du Bir Hakeim, 16e arr

    Den här bron över Seinefloden, är en sorts horisontal kusin till Eiffeltornet mittemot. Trots det missar många parisare och besökare den. Vyn över Eiffeltornet är enastående och många filmregissörer har häpnats över dramatiken i Belle Epoque-pelarna med tunnelbanan som dunkar över huvudet. Här flanerade Marlon Brando och Maria Schneider i Den sista tangon i Paris. Ellen Paige och Leonardo di Caprio rev upp hela bron i Inception efter att ha rivit upp en gata och ett kafé (leta inte det är en italiensk catering) i hörnet av rue César Franck och rue Bouchut. Nicolas Cage sprang runt på skattjakt som Benjamin Gates i National Treasure.

    Bistrot med filmanor- Bistrot de la Renaissance

    För att komma till den lilla Bistrot de la Renaissance, 112 Rue Championnet måste man ta sig till ett annat område som turisterna ofta missar, vid Monmartres norra sluttning. Men promenaden utmed marknadsgatan rue du Poteau från métrostation Jules Joffrin är värd omvägen. Inne mellan renässansbistrons träpaneler tränger det lokala klientelet ihop sig… på samma bänkar som hjältinnan (Mélanie Laurent) i Tarantinos Inglorius Basterds fikar med nazisten (Daniel Brühl). Inte mindre än åtta andra franska filmer har spelat in här med allt från Jodie Foster till Sophie Marceau.

    Rue Le Pic – mat och Montmartre

    14 år efter att Jean-Pierre Jeunets Amélie från Montmartre gjorde världssuccé vallfärdar fortfarande filmvänner till kaféet les Deux Moulins (på nummer 15). En stor affisch på hushelgonet Audrey Tautou hänger fortfarande på väggen, även om tobakshörnan är riven för länge sedan. Hela gatan rue Le Pic från Moulin Rouge och uppåt är värd promenaden. Osthandeln och konditoriet (som också är filmdekorer) har faktiskt några av Paris läckraste ostar och cookies.

    Prakt-Paris – här flanerar de

    Det praktfulla Paris är naturligtvis inget som någon filmregissör med självrespekt har missat. Att gå ned för det grandiosa shoppingstråket avenue Montaigne är att återuppleva Robert Altmans Prêt-à-porter eller att känna sig som Meryl Streep i Djävulen bär Prada. Glöm inte att alla butiker per definition är öppna för allmänheten… Vid Plaza Athénée krävs det däremot pengar på banken för ta in på sviten högst upp ställa sig och klappa händer som Carrie Bradshaw i Sex in the City.

    Efter stängningsdags är det mer romantiskt följa Woody Allen ner till Seinesflodens kajer i tid för Midnight in Paris.  De älskande på bron Pont-Neuf i Leos Carax film från 1991 är däremot en fejk. I filmen alltså! Hela bron byggdes upp som dekor bland vinrankorna utanför Montpellier i södra Frankrike eftersom president Mitterrand vägrade spärra av bron under någon månad.

    Själva kajpromenaden har dessutom blivit trevligare än någonsin sedan kajerna är avstängda för biltrafik. Därmed är det slut med dödsolyckor som under inspelning av en biljakt i Bessons Taxi 2 då en fotograf omkom.

    Utmed de kluckande kajerna finns det – ända sedan Ringaren i Notre-Dames dagar – romantik för alla åldrar och generationer. Även för en gråhårig Jack Nicholson och Diane Keaton i Galen i kärlek.

    Latinkvarteren – här bor de

    Place Saint-Sulpice blev vida känt över världen med Tom Hanks jakt på Da Vinci-koden. Det lilla torget med sin fontän och kyrka var länge befolkat av munkar och nunnor. Idag är det hemmakvarter för Frankrikes kulturelit. Såväl skådespelerskan Catherine Deneuve liksom Patrick Modiano, den senaste Nobelpristagaren i litteratur (och även en trogen filmmänniska) bor här. Att sätta sig ned och ta en kaffe på Café de la Mairie innebär därmed en klar risk att stöta på Emmanuelle Béart, Jean-Pierre Bacri eller någon annan, fransk skådis. Den senare spelade in dramafilmen Se mig (2004) och Béart spelade in flera filmer (Histoire de Marie et Julie) av Jaques Rivette i kvarteret. Superlitteräre skådisen Fabrice Luchini sitter gärna kvar på Café de la Mairie och låter kameran gå som i prisbelönta Den Diskreta.

    Boulevarderna

    I några meter från Olympia, Paris mest mytomspunna konserthall ligger 28, boulevard des Capucine (framför Théatre Edouard). Det är en av adresserna där Mikael Nyqvist fann sin Isabelle Huppert i En tripp till Paris. Filmen är som vanligt dikt, eftersom Nyqvist i det verkliga livet oftast rör sig på vänstra– och inte på den högra – stranden i Paris där han har en lägenhet. Filmen spelas också in på den trevliga krogen Restaurant Cuisine et confidences (33 Place du Marché Saint-Honoré, helt okej brunch), inte långt därifrån. Fortsätter man mot place de l’Opéra kommer man till Grand Hotel på rue Scribe. Här startade Harry Ford sin mardrömslika Parisvistelse i Roman Polanskis Frantic, från 1988. Han borde ha stannat på Café de la Paix i samma byggnad med ett glas vitt vin och några ostron…

    Canal Saint Martin

    Filmmakare och parisare har alltid älskat slussarna vid Canal Saint-Martin. Sommartid är det smockfullt med folk som har picknick utmed kajen. När hösten och kylan faller på tar istället filmregissörerna över. Här inledde Michel Carné film noir-trenden 1938. Speciellt intill (den idag) hipster-hotellet Hotel du Nord. Här hade Julie Delpy parkris i Parisresenärens obligatoriska film: 2 days in Paris. Inte heller stjärnorna från klassikerna Amélie från Montmartre och Sista tangon i Paris stjärnor kunde hålla sig borta från de lummiga slussarna.

    Läs mer om Frankrike här.

     

  • Barcelonas bästa adresser just nu

    Barcelonas bästa adresser just nu

    RES korrespondent i Barcelona, Ida Mogren, tipsar om sina senaste favoriter i den katalanska huvudstaden. 

    Boende  

    TOC Hostel & Suites — vandrarhem i lyxformat
    För dig som reser ensam, på tajt budget eller helt enkelt inte gärna spenderar stora summor på boendet är TOC Hostel & Suites ett perfekt alternativ. Det här nyöppnade vandrarhemmet, centralt beläget nära den kända turistgatan La Rambla, har både sovsalar och privata rum. Hela stället är minimalistiskt inrett med en ung och modern touch och huserar ett stort gemensamt kök, en restaurang och bar samt många gemensamma ytor både inomhus och utomhus. På innergården finns till och med en pool. Här anordnas många evenemang och gemensamma aktiviteter, ett perfekt tillfälle för den som reser ensam att lära känna nya människor. Varje dag serveras en generös frukostbuffé och du behöver inte oroa dig över att tappa bort din rumsnyckel, dörren öppnas med ditt fingeravtryck.
    Adress: Gran Via de les Corts Catalanes 580
    tochostels.com/barcelona

    Shopping

    Vila Viniteca — vin och delikatessbutik med enormt utbud
    För dig som vill köpa med dig vin, ost eller andra lokala kvalitetsdelikatesser hem är Vila Viniteca ett säkert kort. Detta familjeägda företag grundat 1932 är en av Spaniens ledande distributörer, exportörer och importörer av vin. Deras vinbutik med tillhörande delikatessbutik huserar ett imponerande utbud av högsta kvalitet till rimliga priser. Personalen är dessutom väldigt kunnig och hjälpsam.
    Carrer dels Agullers 7 & 9
    vilaviniteca.es

    Wawas — annorlunda souvenirbutik
    Är du på jakt efter udda souvenirer? Då ska du bege dig till Wawas där de säljer innovativa, roliga och väldesignade Barcelona-souvenirer med fokus på motiv från stadens vardagsliv. Här hittar du allt från vykort, böcker, kuriosa och konst, och som turist lämnar du definitivt butiken med en ny bild om staden och dess invånare, långtifrån den typiskt turistiska.
    Carrer dels Carders, 14

    Se & göra

    Renoir Floridablanca — Utekväll i äkta Barcelonastil
    Varje onsdag, speciellt under vintermånaderna, vallfärdar Barcelonaborna till stadens många biografer, då en biobiljett kostar så lite som fyra euro. På biografen Renoir Floridablanca i det mysiga området Sant Antoni visas filmerna på originalspråk med spanska undertexter istället för att dubbas, vilket gör den till en populär biograf bland stadens internationella invånare. Dessutom har den söta argentinska kvarterskrogen El Laurel rakt över gatan en speciell biomeny för kvällen. Restaurangen är definitivt, i samband med ett biobesök eller inte, värd ett besök då de serverar fantastisk argentinsk mat och desserter till ett billigt pris. Missa inte deras gourmet-empanadas (piroger) eller husets rödvin med samma namn som restaurangen.
    Carrer de Floridablanca 135 & 140
    cinesrenoir.com
    laurelbarcelona.blogspot.com

    Mat & Dryck

    Le Cuchine Mandarosso — Italienare med mormors recept
    På en smal bakgata bara ett stenkast från den vackra konserthallen Palau de la Musica i området El Born ligger denna pyttelilla och otroligt charmiga restaurang driven av den italienska kocken Pietro Leowetti. Menyn domineras av recept som Pietros gammelmormor lämnat efter sig och med underbara anti-pastitallrikar, fantastiska pastarätter och himmelska desserter är Le Cuchine Mandarosso ett självklart alternativ för den romantiska middagen. Missa inte heller deras prisvärda trerätterslunchmeny för endast 11 euro på vardagar. Det här är utan tvekan en av Barcelonas bästa italienska restauranger.
    Carrer de Verdaguer i Callís, 4
    lecucinemandarosso.com

    Ocaña —​ Vacker bar inspirerad av Barcelonas queerrörelse
    Restaurangen och baren Ocaña är döpt efter den kända aktivisten, artisten och konstnären José Pérez Ocaña, som under 1970-talet sägs ha bott i lägenheten ovanför. Lokalerna är från 1850-talet och de enorma takkronorna med stearinljus och de nötta trägolven skapar en fin kontrast mot barens fina 1960-talsstolar och stora plyschsoffor. Bland ställets fyra olika barer och restauranger, samt en stor uteterrass, hittar du allt du kan önska dig – goda drinkar, välsmakande mat och trendiga människor i alla åldrar. Du får heller inte missa de fantastiska värdarna som håller Josés minne vid liv med sina vackra färgglada kläder och galna upptåg.
    Plaça Reial, 13
    ocana.cat

     

  • 6 tips för härligt häng i Los Angeles

    6 tips för härligt häng i Los Angeles

    Frilansjournalisten och Los Angeles-bon Linda Clausson tipsar om de bästa adresserna i Los Angeles just nu.

    MAT & DRYCK

    The Fat Dog — Gastropub med svensk touch
    Visst händer det att man får hemlängtan och då är det tur att det finns lite svenskt även i Los Angeles. På Susann Mandevilles gastropub The Fat Dog serveras svenska köttbullar med lingon och sås som skulle göra vilken mormor som helst stolt. De sköljs med fördel ner med en The Tootsie Roll Over som väl måste vara en av stans godaste drinkar. The Fat Dog finns sedan tidigare på Fairfax Avenue nära shoppingparadiset The Grove och i somras öppnade en till restaurang i hippa NoHo.
    801 N Fairfax Avenue, West Hollywood och 11050 Magnolia Boulevard, North Hollywood
    thefatdogla.com

    E.P. & L.P. — Trendigt med utsikt
    Svenskarna tar över Los Angeles! Heta E.P. & L.P. är ett delvis svenskägt ställe (Axwell har skjutit till en slant) som redan har blivit en favorit hos LA-borna. På första våningen finns restaurangen E.P. som serverar en trendig mix av rätter med smaker från Fiji, Thailand, Vietnam och Kina. Bästa bordet finns dock en våning upp på takbaren L.P. med utsikt över Hollywood Hills. Ett perfekt ställe för att avrunda shoppingrundan alternativt påbörja festkvällen.
    603 N La Cienega Boulevard, West Hollywood
    eplosangeles.com

    Belcampo Meat Co. — För köttälskare
    Nu slipper LA-borna åka till Downtown för att köpa kött. I våras slog allas favoritslakteri Belcampo upp dörrarna i Santa Monica, ett ställe värt ett besök även för turister som vill ha sitt kött tillagat. Vägg i vägg med butiken finns en mysig restaurang. Allt kött som serveras i den rustika lokalen är ekologiskt och kommer från Belcampos egna gård i norra Kalifornien. Så vill du ha en äkta amerikansk stek har du hittat helt rätt!
    1026 Wilshire Boulevard, Santa Monica
    belcampomeatco.com

    SHOPPING

    Garrett Leight California Optical — Solglasögon för alla 
    I Los Angeles kan man solglasögon och efter de senaste årens stora filmstjärnebågar väljer allt fler en nättare och mer klassisk variant. Garrett Leight är sonen till Oliver Peoples grundare Larry Leight, som började sälja sina egendesignade bågar i Venice beach 2010, där varje glasögonmodell är uppkallad efter en gata i området. Besök märkets flaggskeppsbutik på La Brea och köp med dig en bit av Los Angeles hem.
    165 La Brea Avenue, Los Angeles
    garrettleight.com

    BOENDE

    Hotel Normandie — Historiskt hotell mitt i stan
    Hotel Normandie fick en rejäl uppfräschning för ett par år sedan, men man bevarade mycket av charmen i den gamla byggnaden från 1920-talet. Ja, i den unga staden Los Angeles anses ett hus från 1926 vara närapå uråldrigt. Hotel Normandie är även efter renoveringen ett charmigt och prisvärt alternativ till nya, modernare butikshotell.
    605 S Normandie Avenue, Los Angeles

    Lediga rum & priser

    Shore Hotel — Bästa läget i Santa Monica
    Ett sätt att göra LA-vistelsen lugn och behaglig är att bo i Santa Monica – ibland är det uppenbara trots allt bäst. Från Shore Hotel har man gångavstånd till stranden, restauranger, butiker och gillar man karuseller är Santa Monica Pier bara ett stenkast bort. Hotellet är miljömedvetet, modernt och erbjuder bästa spanläget vid poolen. Det behöver inte vara svårare än så.
    1515 Ocean Ave, Santa Monica

    Lediga rum & priser

  • I Inkafolkets fotspår

    I Inkafolkets fotspår

    Ända sedan Jörgen Ulvsgärd läste Tintinalbumet Solens Tempel har han drömt om att besöka Machu Picchu, men inte vågat av rädsla för att magin skulle försvinna. Denna gång tog han modet till sig och blev inte besviken. Följ med på en resa i Inkaindianernas fotspår från födelseplatsen vid Titicacasjön via deras huvudstad Cusco till kondorernas rike i Colcadalen.

    Text och foto: Jörgen Ulvsgärd

    Hotell i Cusco

    Huvudstaden Lima har blivit en hot spot bland Latinamerikas huvudstäder. Turistströmmen är intensivare än någonsin, inte minst på grund av den världsberömde kocken Gastón Acurio som har satt Peru på världskartan med sin variationsrika mat baserad på de peruanska råvarorna. Mat som lagades redan på Inkas tid.

    Trots detta besöker de flesta Peru av historiska och kulturella skäl baserade på Inkarikets uppgång och fall med nedslag bland Titicacasjöns vassöar, huvudstaden Cusco, den mytomspunna sommarstaden Machu Picchu och det karga ökenlandskapet runt staden Nasca, berömd för sina gigantiska mystiska markfigurer som bara kan ses från luften.

    Första gången som jag besökte Peru var i slutet av 1970-talet, under militärjuntans sista år. Ekonomin var körd i botten och arbetslösheten sky­hög. Nu råder andra tider i landet. De senaste åren har utländska investerare och banker åter tagit plats i Peru och ekonomin har länge varit den bästa i Sydamerika, även om den i dag pressas hårt av Kinas och EU:s pågående lågkonjunktur som slår mot landets export av strategiska råvaror.

    El condor pasa. Denna slitna peruanska folksångsmelodi får en verklig innebörd när jag sitter på en klippavsats i Colcadalen i södra Peru och spanar efter kondorer. Luften är mättad av en spänd förväntan. Under mig har jag en av Sydamerikas djupaste raviner. Längst där nere i botten skymtar Colcafloden som en tunn silvertråd. Från källflödena i bergskedjan Chila längre upp i dalgången rinner små bäckar som slingrar sig genom oländiga trakter, växer i styrka för att så småningom mynna ut i Amazonfloden 300 mil härifrån.

    Först händer ingenting, men så plötsligt dyker en liten svart prick upp långt där nere i ravinens bot­ten. På jakt efter ett lämpligt byte letar kondoren efter termikvindarna för att ta sig allt högre upp längs de branta sluttning­arna. Av egen kraft har denna väldiga fågel, med ett vingspann på över tre meter, inte en chans. Högre och högre kommer den tills den plötsligt sveper in över våra huvuden.

    Det finns något ont och läskigt, men samtidigt fängslande över denna Andernas härskare och mytiska väsen. Det nakna kamförsedda huvudet, den böjda näbben och rynkorna under ögonen ger onekligen ett skrämmande, men fascinerande intryck.
    Tidigt på morgonen har vi på smala grusvägar rest längs djupa raviner upp mot närmare 4 000 meters höjd, från Cusco till byn Chivay i Colcadalen. I dessa djupa dalgångar har cabanas- och collaguasindianerna, ättlingar till Inkafolket, odlat majs och potatis på de terrasserade sluttningarna i flera hundra år. På en av sluttningarna ser vi en man med en piska i handen som driver sina båda oxar framför sig och en kvinna i färgrika kläder som styr träplogen. I Anderna bär kvinnorna sina vackra kläder både till vardags och till fest. De är måna om traditionerna och hattarna på deras huvuden berättar vilken by de kommer från och vilken indianstam de tillhör.

    Inkarikets storhetstid började 1438 då Pachacuti kröntes som Inka. De första spåren efter Inkaindianerna hittas dock 300 år tidigare, i början av 1100-talet. Under Pachacutis ledning besegrades indianstammar längs hela den 750 mil långa bergskedjan från Chile i söder till Colombia i norr. Strax före spanjorernas ankomst utkämpade bröderna Hu­ascar och Atahualpa en bitter strid om makten. Den sistnämnde gick segrande därifrån och utsågs till enväldig härskare över ett av världens största riken, ett rike som dignade av guld och silver.

    Ryktena om Inkarikets rikedomar nådde Francisco Pizarro i Spanien som genast begav sig i väg för att försöka er­övra skatterna. Med stor list lyckades han ta Atahualpa tillfånga den 16 november 1532 i staden Cajamarca. Atahualpa erbjöd honom en stor lösesumma i guld och silver, men förgäves. Han avrättades genom garrottering året därpå. Denna händelse blev början till Inkarikets fall. Därefter började spanjorerna plundringen och förstörelsen av Cusco, inkarikets huvudstad, där de finaste templen och de viktigaste administrativa byggnaderna låg.

    I jakten på Inkas rötter börjar vi vår resa vid en av världens högst belägna farbara sjöar, Titicacasjön, själva födelseplatsen för inkariket. Det var inte långt härifrån som solguden Inti enligt legenden skapade de första Inkas, Manco Capac och Mama Ocllo, som han skickade till jorden för att hjälpa dess befolk­ning. I dag bebos vassöarna i sjön av aymaraindianerna som bedriver jordbruk längs de ogästvänliga stränderna.

    För mig är Titicacasjön Andernas navel och centrum. Sjön är en oas mitt bland de omgivande öknarna och ett himmelrike för en mängd olika arter av sjöfåglar, exempelvis titicacadoppingen som bara finns här. På den nordvästra sidan av sjön ligger staden Puno. Här hyr vi en motorbåt som tar oss ut till några avlägsna öar. I den tidiga, kyliga och klara morgontimmen möter vi på väg ut den ena vassbåten efter den andra fullastade med varor som ska säljas på marknaden i Puno. Efter ett par timmar stiger vi i land på den flytande ön Taquile, stor som en tennisplan. Det gungar betänkligt under mina fötter när jag går i land, men det är ändå stadigare än vad jag trott. Allt är nämligen byggt av totoravass. Hus, båtar ja till och med sängar i de små hyddorna. På ön bor tre familjer som livnär sig på fiske och hantverk och där emellan något turistbesök.

    Aymaraindianen Antonio Jallahui Suama, som har bott hela sitt liv här ute i Titicacasjön, tar oss med på en båttur tillsammans med sin fru i en klas­sisk vassbåt. Seglet rullas ut och hissas. Vinden tilltar och vi måste efter en stund reva. Med långa störar skju­ter vi istället båten framför oss den sista biten tills vi når en av grannöarna. Med dessa enkla båtar fiskar de, jagar fågel och skjutsar sina barn till den lite större grannön där skolan ligger.

    – Vinden och kylan är vår största fiende. Barnen blir lätt sjuka av den råa och fuk­tiga luften och vi är långt från läkarhjälp. Å andra sidan har vi en frihet och ett lugn här ute som är svårt att uppnå på fastlandet, säger Antonio innan vi återvänder till Puno och vidare mot staden Cusco och det hägrande Machu Picchu. En plats som jag under det år jag bodde i Peru aldrig vågade besöka av rädsla för att närvaron av turisterna skulle äventyra min ungdoms magiska fantasier om denna mytomspunna stad. En rädsla som senare skulle visa sig obefogad.

    Tidigt på morgonen vandrar jag utmed kullerstensgatorna i Inkas huvudstad Cusco, från San Fransisco-parken genom de vackra bågformade valven som på alla sidor omsluter Plaza de Armas. Det var här inkahövdingen Pachacuti ansåg att världens mittpunkt låg. Det var också här som jag en morgon i slutet av 1970-talet vaknade av en lastbilskaravan fylld av människor som skanderade politiska slagord. På flaket längst fram stod den kände bondeledaren och presidentkandidaten Hugo Blanco. Nu är det kyrkokörens enstämmiga gregorianska sång som hörs från katedralen som byggdes av spanjorerna med hjälp av inkaindianernas händer. På kyrktrappan sitter en indi­ansk familj och tuggar kokablad. De har startat långt innan gryningen för att ta sig från byarna högre upp i Anderna ner till Cusco och indianmarknaden där de tänker sälja sina handvävda tyger. Innan mannen i familjen reser sig och knyter ihop tygskynket med familjens handvävda tyger för att bege sig till marknadsplatsen, säger han:

    – Vi är stolta över att vara ättlingar till inkafol­ket och stolta över vår historia, men det är ett hårt liv för att överleva här uppe i bergen.

    Nästa dag lämnar vi Cusco för resan över hög­slätten Altiplano, genom den heliga inkadalen, Sacred Valley, mot byn Ollantaytambo och avstampet mot Machu Pic­chu. Det sista jag ser är Sacsayhuamans fästning som försvinner i diset bakom oss. Dess mäktiga murar byggda av inkafolket är utförda med en häp­nadsväckande precision där gigantiska stenblock sammanfogats så tätt att det inte går att sticka in en kniv i skar­varna.

    Vädret är klart och molnen höga. Den smalspåriga järnvägen Inca Rail skramlar långsamt fram längs Urubambaflodens stränder, som till att börja med är omgiven av höga snöklädda berg, men som efterhand övergår i en mer tropisk vegetation, samtidigt som floden blir allt stridare innan vi till slut når slutstationen Aguas Calientes. Härifrån utgår sista etappen av inkaleden för dem som vill gå till fots. De flesta andra tar bussen längs branta ser­pentinvägar till Machu Picchu.

    Själv klättrar jag bakvägen upp mot Solporten, Inti Punku, samma väg som Hiram Bingham kom för drygt hundra år sedan i sökandet efter inkarikets sista stad, Vilca Bamba. Han hade då mött en bonde i byn Mandorpampa, som berättat om några övergivna ruiner längre upp i bergen. När Bingham, efter flera timmars mödosam klättring, nådde krönet och blickade ut över Machu Picchu trodde han inte sina ögon. En hel ruinstad låg gömd under en grön matta av träd, rötter och växter.

    När jag efter mödosam klättring äntligen sätter mig på tröskeln till Solporten och tittar ner på ruinstaden som lig­ger omgiven av grönskande bergstoppar, grips jag av samma förundran som drabbade Bingham. En ström av frågor rusar genom min skalle. Hur föddes idén att bygga en stad i en så oländig och extrem terräng? Hur lyckades man övertyga någon om denna till sy­nes galna idé? Och hur lyckades inkaindianerna genomföra projektet? Det är fortfarande ett mysterium liksom den stora frågan om vilken roll staden spelade under In­kariket. Bingham trodde länge att det var Inkaimperiets sista stad, vilket på senare tid har visat sig vara inkorrekt. Det troliga, enligt senaste forskarrön, är att Machu Picchu var en sommarstad för inka­härskaren Pachacuti och hans närmaste män.

    Medan jag sitter här och blickar ut över dalgången ser jag för min inre syn hur en svart jättefågel plötsligt dyker upp framför mig. Ryggens svartvita karaktäristiska teckningar och de spretande vita vingpennorna är tydliga när den gör en vid sväng ut över dalgången, och i en svepande lov som ett segelflyg, kommer rakt mot mig och passerar strax över mitt huvud. Den tycks blockera hela himlen innan den stiger upp mot bergen med hjälp av de uppåtgående luftströmmarna. En mäktig syn av en mäktig fågel.

    El condor pasa.

     

    Fakta

    Resa hit

    Det finns många researrangörer som har Peru på sitt program, som till exempel Jambo Tours, Temaresor och Peruspecialisten.
    Det går även att åka reguljärflyg och skräddarsy ett eget reseupplägg i landet.

    Boende

    Hotel Miraflores Colon
    Hotellet ligger i Lima, mycket nära shoppingcentret Larcomar vid havet. Ett område som rymmer en mängd barer och restau­ranger och som har ett intensivt folkvimmel dag som natt. Dubbelrum från cirka 1 200 kronor natten.
    Calle Colón 600, Miraflores, Lima
    Lediga rum & priser

    Hotel Andes de America
    Det här hotellet är ett bra och prisvärt boendealternativ i Cusco och ligger ett stenkast från stora torget, Las Armas.
    Calle Garcilaso 150, Cusco
    Lediga rum & priser

    Aranwa
    Boutiquehotellet Aranwa i Cusco är ett mer exklusivt alternativ i rustik kolonial stil med innergård.
    El Sol 602, Cusco
    aranwahotels.com

    Arequipa
    Hotel La Poseda del Puente i Arequipa är ett utmärkt mellanklass­hotell som jag utan vidare kan rekommendera. Det ligger centralt mitt emot Santa Catalinaklostret.
    Puente Grau/Av. Bolognesi 101, Arequipa
    posadadelpuente.com

    Pakaritampu
    Byn Ollantaytambo är det perfekta övernattningsstället innan du tar tåget upp till Machu Picchu. Hotel Pakaritampu ligger intill Urubambaflo­den med gångavstånd till tåget. Hotellet har en vacker avstressande trädgård.
    Av. Ferrocarril, Ollantaytambo
    Lediga rum & priser

    Mat & Dryck

    La Mar Cebicheria
    En av den världsberömde peruanske kocken Gastón Acurios populära restauranger är La Mar Cebicheria i Lima. Det är en fantastisk fiskrestaurang i avspänd miljö. Om det är något ställe där man ska prova den peruanska nationalrätten ceviche på är det här. En gastronomisk upplevelse kan garanteras.
    Avenida Mariscal La Mar 770, Miraflores, Lima
    lamarcebicheria.com

    Astrid & Gastoón
    Det här är Gastón Acurios första och stilbildande restaurang, tillika hans mest exklusiva i Peru. Här kan man äta avsmakningsmenyer för en rimlig peng. Stället är omåttligt populärt så det gäller att boka i tid.
    Avenida Paz Soldan 290, San Isidro
    astridygaston.com

    La rosa Nautica
    En av stadens populäraste skaldjurs­restauranger är La rosa Nautica. En utmärkt restaurang byggd i kolonial stil med jugendtouch på pålar ut i vattnet.
    Espigón 4 Circuito de Playas, Miraflores, Lima
    larosanautica.com

    Restaurante Bar Cordano
    Det här är en institution i Lima sedan 1905 och ett populärt tillhåll för politiker och regeringsmän. Här har serverats mat till praktiskt taget varje peruansk president de senaste hundra åren. Presidentpalatset ligger nämligen tvärs över gatan. Restaurangen är känd för sina skickligt utförda tacu tacu (stekt ris och bönor) och butifarra (franskbröd fyllda med skinka).
    Jirón Carabaya 103, Lima
    restaurantecordano.com

    Chicha
    Ytterligare en Gastòn Acurio-restaurang och en finkrog med inriktning på traditionell peruansk mat med modern touch.
    Heladeros 261, Cusco
    chicha.com.pe

    Ciccolina
    Det här är en mysig tapasrestaurang med lagom stimmig atmosfär. Restaurangen ligger i ett vackert kolonialhus ett stenkast från torget Plaza del Armas.
    Calle Triunfo 393, Cusco
    cicciolinacuzco.com

     

     

  • Karin Broos bästa

    Karin Broos bästa

    Karin Broos är en av Sveriges mest intressanta konstnärer just nu. Hon slog igenom 2008 med en utställning på Kristinehamns Konstmuseum och sedan dess har karriären gått spikrakt uppåt. Hennes verk skildrar ofta kvinnliga gestalter i känslomässiga situationer och bär på en stark metaforik. Här är Karins bästa …

    Text: Hanna Anfelter 

    … storstad

    Berlin. Jag älskar stämningen i Berlin. Här finns ett livligt och spännande kulturliv med fantastiska museer som Hamburger Bahnhof och Gropius Bau och konstcentret Kunst-Werke med servering på galleritäta Auguststrasse. Hela staden är en kreativ plats för experiment och det avvikande. Även musiklivet har mycket att bjuda på, alltifrån Berliner Symfoniker till alla dessa indiepop-, rock- och houseställen, ibland i övergivna byggnader, och alltid med en bar med bra och billig dryck. Jag är ofta i området Kreuzberg, där jag bor i en lägenhet mellan Görlitzerpark och floden Spree. Utanför lägenheten är det svårt att välja bland alla ofta säregna restauranger, pubar och kaféer.

    Hotell i Berlin

    … strand

    Badeschiff, mitt i Berlin. En stor bassäng i floden Spree med sandstrand och strandstolar. Här kan jag ta ett dopp, läsa en bok, hämta en öl eller en cappuccino och titta på båtar som glider förbi.

    … ö

    Gotland. Jag var här för första gången tidigare i år och det gav mersmak. Särskilt om man kan undvika turistsäsongen. Jag promenerade längs en långsträckt strand och simmade i havet i slutet av maj, början av juni.
    En annan favorit är Frykens vackraste ö Malö. Och Gran Canaria i april är inte heller så dumt.

    …kafé

    Alla kaféer som serverar en god kopp cappuccino. Annars måste jag säga Alma Löv Museum i Östra Ämtervik där det i somras serverades den bästa vegetariska buffen som jag har ätit. Alma Löv ligger bara hundra meter från vår bostad så det blev många luncher där denna regniga sommar.

    … bar

    Hotellbaren för närheten till sängen. Tjoget vid Hornstull i Stockholm är inte heller ett så dumt alternativ. De har en trevlig bartender som heter Joel Söderbäck.
    Hornsbruksgatan 24

    … hotell

    Lopesan Villa del Conde Resort på Gran Canaria i Las Meloneras. Ett lite lyxigare hotell som verkligen var värt sitt pris. Receptionen ser ut som en kyrka, låga vackra byggnader med mycket växlighet mellan stigarna och enorma frukostar samt ett antal pooler att välja bland. Jag var ofta ensam badare tidigt på morgonen. Dessutom har de en bra och trevlig bar och fina promenadstråk i närheten av stranden.
    Hotell Lopesan Villa del Conde Resort

    … restaurang

    Lebanon på Hamngatan i Stockholm. De har en hårt arbetande personal som gör sitt jobb, är trevliga och ser till att skålarna fylls på. Här tar man av en riklig libanesisk buffé med risken att bli mätt hela dagen. Man betalar i förväg och kaffe och kaka ingår.
    Dessutom, Lilla Dramatens Elverket som ligger nära vår Stockholmslägenhet för den trevliga stämningen, goda maten och för att hundar får tas med.
    Hamngatan 6, Stockholm

    … nattklubb

    Har en “ovana” att lägga mig redan vid tolvtiden så det blir knappast några nattklubbsbesök för min del. Jag är med i Sunne filmklubb – det är så nära natt och klubb jag kan komma. Det blir mer dagklubbar för min del då jag älskar tidiga morgnar.

    … park

    Görlitzerpark i Berlin. Där kan jag bara sitta med ett glas vin i en liggstol vid restaurangen Edelweiss och läsa en bok och titta på det livliga parklivet. Några åker skateboard, andra spelar bollspel eller bara ligger i gräset med sina hundar. Eller så tar jag en promenad här en söndagsmorgon och säger hej till alla, ofta turkiska familjer som grillar helfår på medhavda grillar, drivna av bilbatterier.
    Mauerpark på söndagar. Då ordnas den största loppmarknaden som jag har sett där det finns allt möjligt att köpa om man kommer fram i folkvimlet. En riktig folkfest med ett tiotal serveringar, barer, musikuppträdanden, jonglörer och folk som har picknick. 

    … butik

    Naturbageriet Sattva på Stora nygatan i Gamla stan i Stockholm. Där köpte jag det godaste riktiga fullkornsbrödet, ekologiskt dessutom. Annars alla butiker som har gott nybakat surdegsbröd och färskpressad ingefärsjuice.
    Stora Nygatan 6, Stockholm

    … pryl på resan

    Böcker, gärna tjocka och därmed ofta det tyngsta resbagaget på flyget. Sist tog jag med alla Karl Ove Knausgårds böcker. Läste Cilla Naumann Bära barnet hem på tåget från Stockholm mot Karlstad. På kortare resor tar jag gärna med någon diktsamling av Eva Runefelt eller Jila Mossaed. 

  • Courmayeur – Skidåkning på italienska

    Courmayeur – Skidåkning på italienska

    Courmayeur ligger på solsidan av Mont Blanc, högt upp i Aostadalen i Italien. Av någon märklig anledning har orten hamnat i skuggan av sin berömda granne på andra sidan tunneln. Följ med till en av Alpernas klassiker som bjuder på skidåkning och mat i världsklass. 

    Text: Kristoffer Frenkel
    Foto: Mattias Fredriksson

    Hotell i Courmayeur

    Inte kan en tunnel göra så stor skillnad? Det är frågan vi ställer oss när vi rullar igenom den nästan tolv kilometer långa Mont Blanctunneln, som binder samman Frankrike och Italien. På ena sidan ligger storebror Chamonix, alpinismens huvudstad som återkommande har röstats fram till en av världens bästa skidorter, tillika många svenskars favoritskidort. På andra sidan, i den vackra Aostadalen, ligger italienska Courmayeur, lillebrodern som under årens lopp fört en betydligt tystare tillvaro i media. Orten har mest varit känd bland Chamonix’s bergsguider som åker hit när snön är uppkörd på den franska sidan. Men de pratar aldrig högt om platsen och vad den har att erbjuda. Hemligheten verkar knappt ha tagit sig igenom tunneln.

    I Courmayeur saknas konkurrens om snön, bemötandet är personligt, köerna är korta och maten är magisk. Beresta matintresserade skidåkare menar att här finns Europas, kanske världens bästa backrestauranger alla kategorier. Kombinationen av matlagningstradition, god tillgång på bra råvaror och ett krävande klientel av tillresande Milanobor resulterar i menyer och vinlistor som får den mest hugade restaurangbesökaren att dregla av hunger. Allt medan skidorna står parkerade utanför dörren och backar och offpist förblir orört. Upp till skidsystemet tar man antingen kabinbana eller gondol och nere vid foten av berget ligger själva byn som mestadels består av gamla vackra stenhus dit rika storstadsbor åker på helgen för att lämna stadens buller och insupa alpluft.

    Solens varma strålar lyser. Det doftar bränd koda och bark i luften. Ljudet från sittliften Pra Neyrons vändkors drunknar i fåglar som kvittrar ikapp när människor går av den lätt luggslitna sittliften. En gråhårig skidlärare, eller ”maestro di ski” som det kallas här, åker runda skidlärarsvängar med sin silverhårige klient. Båda är läderbruna i sina mösslösa uppenbarelser och har vit zinkpasta på läpparna samt ett par tonade pilotglasögon på näsan. Trots att armar bäst hålls stilla när man åker skidor gestikulerar båda med fingrarna tätt hopknutna i takt med sina engagerade röster. En riktig italienare åker skidor likadant som han kör bil eller pratar med andra människor, yvigt signalerandes med händer och kropp. Varför förneka sig bara för att man har ett skidställ på kroppen?

    Offpiståkningen i Courmayeur är svårslagen och har varit känd bland mer initierade skidåkare under en längre tid. Men berget kan även erbjuda några av Italiens mest välpreparerade backar. Pisterna är breda, jämna och har en konkav lutning som gör att man ser långt ner för backen utan att överraskas av några ovälkomna krön när man ligger i djupa carvingsvängar. Bäst är dem på morgonen, då varken italienska skidor eller solen har hunnit påverka de sydsluttande backarna. Pisten Aretù är bred som en fotbollsplan, lutar brant och har en naturligt böljande form som gör att även de mer vana skidåkarna får en utmaning.

    Efter att vi har gjort en handfull åk i den branta och breda backen låter vi våra skidspetsar fortsätta nedför berget, förbi Aretù, över Checrouit till den lilla backrestaurangen Chiecco. Det är dags för dagens andra espresso och en lättare antipasto innan vinlunchen tar vid. Vi har snabbt kommit in i den italienska lunken med fokus på umgänge, mat och skidåkning. Som fallhöjdsräknande nordbo är det lätt att glömma bort att skidåkning är en lagsport och inget hundrameterslopp där den som kommer ner först är bäst. Det bästa åket görs helt enkelt aldrig på egen hand utan det är resan som är målet. Något som italienarna fattade för länge sedan.

    Chiecco drivs av Anna och Paolo, ett väderbitet italienskt par i fyrtioplusåldern som lämnade sin hemstad i södra Italien för att uppfylla drömmen om ”att servera den bästa maten i Aosta”. Om du bara ska äta mat en gång till i ditt skidåkande liv så bör det vara på Chiecco. Problemet är bara att kön för att få sittplats är lika lång som kvittot du går ut med efteråt. Ett framgångsrikt koncept är att åka dit innan klockan elva eller efter två. Kommer du dit däremellan kan du med lätthet bli sittandes och vänta antingen på bord eller mat i flera timmar.

    Att äta på Chiecco är lika mycket en upplevelse för smaklökarna som för känslolivet. Det hör inte till ovanligheterna att Anna och Paolo bråkar öppet på den altanliknande uteserveringen och har du (o)tur hamnar du i skottlinjen för en flygande handduk ackompanjerad av en salva svordomar som sätter punkt för bråket. Relationsbråken mellan paret är som fonden i den italienska gryta som når sitt crescendo på Chieccos terrass. Ingenstans summeras Italien och Courmayeur lika bra som på denna uteservering. En sol som lyser och steker våra bleka skandinaviska ansikten, en lätt doft av sololja och knarr från fötter som rör sig i uppknäppta pjäxor, slammer från det vita porslinet och klingandet av vinglas som töms i jakten på nästa klunk Barolo. För varje glas vi dricker stiger ljudnivån i vår konversation och våra armar som tidigare var förseglade på bordet börjar gestikulera och innan espresson hunnit landa på bordet har allas fingrar och händer rört sig i en rörelse fram och tillbaka framför mun och näsa för att understryka vikten av det vi säger. Det italienska kynnet smittar av sig.

    De dagar då Anna inte kan erbjuda ett bord är Maison Vieille ett annat alternativ. Även om maten inte håller samma höga klass som på Chiecco är bemötandet personligt och det man saknar i kreativitet i köket kompenseras istället av den italienska discomusiken som strömmar ur högtalarna och som återkommande får de besökande pantertanterna och farbröderna från Milano att på italienskt vis stå upp och svänga på höfterna i takt med musiken.

    Större delen av den liftburna skidåkningen sker i skidsystemet Courmayeur Checrouit. På den sydvända och solbadande platån, Plan Checrouit, som utgör samlingspunkten för många liftar samsas skidskolans elever, pälsklädda italienska pensionärer och trendiga tonåringar för att ta sig upp på berget. Den översta liften heter Arp. Storyn om liften är att den är så sliten att till och med det italienska liftfacket har satt stopp för sin personal att åka med den. Oavsett så stänger liftskötaren glatt dörren efter oss när vi har klivit på och skickar iväg oss med ett ”Ciao!”. Nu är jag inte expert på italienska säkerhetsföreskrifter, men en okulärbesiktning får mig att känna att facket nog har rätt. Hade det inte varit för de mäktiga åken som är tillgängliga från toppen – både exponerade snörännor och stora åk ner till botten av dalen – hade jag nog inte spenderat alltför mycket tid här.

    Vi avslutar vår sista dag med att leta oss ner för backen Arp Dolonne, som är både brantare och mer svårtillgänglig än det vi tidigare har åkt. Här ligger snön i skugga större delen av dagen och trots några dagars uppehåll hittar vi stora partier med orörd snö. Vi får möjlighet att leka extremåkare och hoppa över små klippor innan vi svischar in i smala rännor. Livet leker på toppen, men ju längre ner vi kommer, desto fler blir spåren och den sista sträckan är rena kriget av pucklar innan vi kommer ut vid lifthuset i botten av Dolonne. Svettiga och i behov av vätska går vi in till byn för ett styrkeglas i en soffa på Café Della Posta.

    Härinne har servitörerna på sig vita förkläden och ljusblå skjortor. Klientelet kan beskrivas som en mix av Milanobor med välskräddade kläder som tar sig ett glas rött innan middagen, medelklassfamiljer med känsla för stil och undantagsvis en och annan svettig svensk skidåkare. Oavsett vilken grupp man tillhör hälsar personalen artigt på alla som stiger in. Snabbt får vi en diger vinmeny i handen och lite antipasti på bordet medan vi väljer dryck. Insjunkna i de mjuka sofforna, med en begynnande stelhet i musklerna njuter vi av vårt vin. Trots att vädret inte har varit det mest gynnsamma har vi åkt både ospårat och manchester i backen varje dag. Aldrig har vi behövt slåss om platsen på berget som våra vänner i Chamonix, bara några kilometer bort.

    Italienarna krigar endast för en sak; en plats på en uteservering en solig dag. Skidåkning utanför pisten lämnar de åt oss andra. Brasan i hörnet sprakar och maten fortsätter att rulla in. Runt oss sitter brunbrända män och kvinnor och diskuterar livligt dagens åkning, relationer och vinet de dricker. Allt medan händerna och fingrar letar sig mot varandra som magneter framför ansiktet, innan de efter en kort sammanstötning slås isär och konversationen fortsätter, ännu mer passionerat, ännu mer intensivt. Precis som Italien ska vara.
    Tänk vad en tunnel kan göra. 

  • Zanzibars lugn

    Zanzibars lugn

    Kryddön Zanzibar lockar med en smakrik mix. Bortom turkosa vykortsfonder väntar vindlande gränder, slumriga fiskebyar och gripande möten. Följ med RES till Swahilikustens mytomspunna juvel.

    Text och Foto: Roger Borgelid

    Hotell i Zanzibar

    Mjuka jadefärgade dyningar rullar in från Indiska Oceanen och smeker den korallvita sanden när vi vandrar längs Kiwengwa Beach på Zanzibars östkust – jag och mina nya vänner, massajerna Taiko och Matheo. Deras rödrandiga traditionella dräkter fladdrar i den ljumma havsbrisen när vi kilometer efter kilometer under den afrikanska solen delar berättelser ur varandras liv. Matheo berättar att de, precis som de flesta massajer på Zanzibar, ursprungligen är från Arusha på fastlandet i Tanzania – och att de har sökt sig hit för att genom turistnäringen kunna göra sig en slant att återvända hem med så småningom. En del får jobb som vakter på hotellen, men de flesta lever, som Matheo och Taiko, på att sälja hantverk ur enkla skjul av palmblad som de har slagit upp längs stränderna, och som de också bor och sover i.

    Det är så vi först träffas, som säljare och kund. Men efter hand utvecklas mötena till något mer. Ett glatt återseende ”Jambo” (Hej) och ”Mambo?” (Hur är läget?), timida leenden och snart också sällskap längs stranden och allt längre och personligare samtal.
    – Jag saknar min familj, mina bröder och mamma. Jag tänker på dem varje dag, säger 21-årige Matheo när jag visar bilder på mina egna barn. Men det känns fint att jag kan hjälpa dem genom att skicka hem pengar ibland. Min dröm är att en dag få ihop tillräckligt så att jag kan återvända hem till Arusha, skaffa en gård och bilda en egen familj. Men livet är bra här också, havet är vackert och turisterna många.

    Zanzibar har i alla tider varit en mötesplats för handelsmän, äventyrare och lycksökare från alla väderstreck. Under århundraden stod den lilla ön – med en yta knappt större än Ölands – i världshistoriskt centrum, som knutpunkt för slavhandeln och som central handelsplats för kryddor, guld och elfenben. Här möttes sjöfarare från Afrika, Europa, Orienten och Indien för att byta varor. En tidig kosmopolitisk smältdegel, vars arv fortfarande präglar ön och kulturen.

    Särskilt tydligt är det naturligt nog i Stone Town – de gamla världsarvsskyddade kvarteren i Zanzibars huvudstad. Få platser är förknippade med sådan mystik och magi som den gamla stenstaden. Här fläktar historiens vingslag genom vindlande smala gränder och dåtidens influenser gör sig påminda överallt när vi i några timmar förlorar oss i ett myller av gatuliv, intryck och dofter. Här finns pampiga gamla sultanpalats i korallsten, slitna kolonialbyggnader, moskéer och förstås de berömda zanzibariska trädörrarna, många i arabisk stil och vackert snidade i indisk teak. Skratt och skrik från en spontan gatumatch i fotboll blandas med dagens sista böneutrop, dofter av curry och kokos samsas med aromen från arabiskt kaffe, och konst och muslimska huvudbonader säljs intill kryddor och torkad frukt.
    En eftermiddag i gränderna ger också en befriande paus från den annars ständigt stekande solen. Här och var hittar strålarna ändå in mellan husen och kastar långa skuggor längs fasaderna i den sena timmen.

    När vi till slut hittar ut ur Stone Towns labyrintiska inre och ner till havet igen, väntar nästa skådespel. Här på stranden har hundratals lokalbor och några turister samlats för att umgås, äta, dricka, bada och leka i väntan på solnedgången. Särskilt ett gäng atletiska killar fångar vår uppmärksamhet. Med ett gammalt traktordäck som trampolin överträffar de varandra i volter och akrobatik. Vissa blir hängande raklånga i luften, som om tiden stannat. Ögonblick med slående symbolik.

    För när vi en stund senare, på terrassen på det legendariska hotellet Africa House, sipprar på en immig Kilimanjaro-öl och ser solen sjunka bakom ett dhow-segel mot en persikefärgad kuliss, är det inte svårt att drömma sig tillbaka i tiden, till de stora äventyren och jag låter mig villigt förföras av tidlös romantik. Men efter ett par dagar i sagostadens magi drar vi dit pepparn växer. Bokstavligen.

    Zanzibar är ju känd som kryddornas ö, och det var öns världsledande export av framför allt kryddnejlika på 1800-talet som bidrog till Zanzibars dåtida välstånd. Och även om kryddplantagen i dag mest fungerar som turistattraktioner, känns ett besök på en så kallad ”Spice Tour”, som en självklarhet. Här blir vi guidade genom små lokala byar och kryddplanteringar, och får uppleva kryddor som kanel, nejlika, peppar, vanilj, kardemumma och muskot i dess naturliga miljö. Vi får lukta, smaka och se hur de växer – allt kryddat med intressant kuriosa kring varje växt. Turen avslutas med en lunch baserad på många av de kryddor som vi nyss har plockat. Smakrikt och närproducerat så det förslår.

    Resan fortsätter norrut. Längs dammiga vägar passerar livet på landsbygden revy inför öppen ridå. Kvinnor grillar majs över rökiga eldar, barfotabarn leker med gamla däck på röd lera och längs vägkanten trängs kor, hönor och cyklar med bananstockar och kokosnötter på pakethållarna.
    När vi närmar oss Nungwi på nordkusten blir vi plötsligt stoppade vid en vägbom. En polis i militäruniform inspekterar vår helt nya hyrbil noga och tvingas till slut att hitta på en defekt (”för lite luft i däcken”) för att kunna kräva oss på en muta som tillåter oss att köra vidare. Vi blir upprörda, men vår chaufför bara rycker på axlarna och säger med ett leende:
    – T.I.A… This is Africa.

    Nungwi bjuder på Zanzibars mest turkosa fond och stränderna i norr brukar ofta hamna på listor över världens vackraste. Det är lätt att förstå. Här är havsbandet som photoshopat av Guds hand, kantat av urholkade träbåtar med tygsegel, slanka palmer och ett och annat parasoll.
    Uppe i norr är också tidvattnet mer förlåtande.

    På Zanzibar är skillnaden mellan ebb och flod extra påtaglig och överallt längs kusten ställer det till bekymmer för solbadande turister. När det är ebb är vattenståndet så lågt att vi måste vada ut på det blottade revet upp mot en kilometer för att komma åt vatten. När tidvattnet sedan kommer in är revet så upphettat av solen att vattnet värms upp till kroppstemperatur. Men i Nungwi och närliggande Kendwa Beach är stranden lite brantare och lagunen mindre långgrund, vilket gör att vi kan njuta av svalkande dopp i stort sett hela dagen. Inte oväntat är det också hit de flesta turister söker sig. Här är det tätare mellan hotell och strandbarer, utflykter och aktiviteter. Vi lockas att följa med på en segling i solnedgången, fiske, snorkling och inte minst dykning. Kring öns nordspets väntar tjugotalet färgsprakande korallrev, där den berömda Mnemba-atollen är juvelen i kronan.

    Även runt naturskyddade ekoön Chumbe, en timme söder om Stone Town, håller dykningen världsklass. Chumbe var länge en militärbas – förbjuden att besöka – och kan därför skryta med ett av jordens mer intakta och artrika rev. 
    Men Zanzibars bästa fynd har vi sparat till sist. Den lite vildare och mer oexploaterade sydöstkusten kantas av milsvida nästan öde stränder, med en och annan by inbäddad mellan palmerna.

    Charmigast i min värld är fortfarande Jambiani. Senast jag var på Zanzibar, för tio år sedan, var det i denna slumriga fiskeby som jag av en slump hamnade – och blev kvar. Jag hade egentligen tänkt resa runt på ön, men trivdes så bra att jag stannade två veckor i samma by. Då var jag den enda vita besökaren och jag umgicks med lokalbefolkningen. Särskilt god vän blev jag med en flicka som hette Thauba och hennes familj. Jag följde med när de skördade alger i reven, när de fiskade och lekte. Det blev många goda skratt och bilder.

    När jag nu återvänder till Jambiani är det förstås Thuba jag vill söka upp – och jag hittar henne nästan direkt. Byn har förändrats en del och Thaubas familjs gamla hus står inte kvar, men jag har med mig utskrifter på några av de porträtt som jag tog på Thauba senast, och det räcker att med att jag visar dem för några äldre damer i närheten, så visar de mig rätt.
    Thauba är numera 24 år, har flyttat till ett eget hus med man och två barn, men annars är hon sig precis lik. När jag kliver in genom dörren håller hon på att tappa hakan och ropar rakt ut:
    – Roodjoo..!!!

    Thauba dukar upp torkad fisk och te på stengolvet och snart ansluter lillasyster Mwita, deras mamma och morfar, som har hunnit fylla 100 år. Jag får chansen att äntligen visa och överlämna några av alla de bilder som jag tog på familjen förra gången. Men framför allt blir det ett kärt och känslosamt återseende med många berättelser, skratt och gråt. Lite som att återse sin afrikanska lillasyster efter alla dessa år.

    När jag senare vandrar runt i Jambiani i ett växande sällskap av nyfikna släktingar och vänner, inser jag att även själva byn är sig relativt lik. Den har växt förstås. Primitiva hus har ersatts av rejäla hem i cement, en ny asfalterad landsväg har byggts och hotellen är fler.
    Men fortfarande vilar här Zanzibars mest avspända lokala häng – en skönt slumrig atmosfär med vänliga blickar och genuina leenden.

    Runt om Zanzibar möts man som resenär ofta av de swahiliska fraserna “Hakuna Matata” (Inga problem) och Pole Pole” (Lugnt lugnt) – som en mantraliknande bekräftelse på att det här minsann är Afrika på ett lite skönare, mildare och avspändare vis. Men ingenstans klingar orden renare än i just Jambiani. Här pågår livet i samma lugna rytm som det alltid har gjort. Kvinnor och flickor letar småfisk i reven, nyplockade alger hängs på tork, kokosfiber rivs, dagens tonfiskfångst rensas och barfotabarn leker i sanden mellan korallstenshus och palmer.

    När jag några dagar senare tar farväl av Thauba och hennes familj på nytt – men den här gången med ett mobilnummer och en inbjudan att bo hemma hos dem nästa gång jag återvänder – tänker jag att Jambiani på många sätt fångar själva essensen av Zanzibar.
    Ett vackert yttre med ett spännande inre. Paradisiskt och exotiskt. Autentiskt och tidlöst.