My Website

Tag: RES Travel Magazine

  • Singapore jubilerar – firar 50 i år

    Singapore jubilerar – firar 50 i år

    I år fyller Singapore 50 år. Den 9 augusti 1965 blev det lilla landet självständigt. Som grädde på jubileumsmoset har Singapore i år korats till ”världens bästa land att resa i” av Lonely Planets reseexperter, och under 2015 välkomnar staden 15 miljoner internationella ankomster, jämfört med 5 miljoner 1990. Fotografen och reseskribenten Peter Hanneberg reste ner för att ta pulsen på deras framgångssaga. 

    Text och foto: Peter Hanneberg

    Det är fint att landa just i Singapore, det har jag tyckt länge. Men i år är det extra intressant eftersom landet fyller 50 år. Jubileet gör mig nyfiken på dess historia. Särskilt transporterna och turistnäringen intresserar mig – två sektorer som har betytt mycket för landet sedan självständigheten i augusti 1965. Både den internationella flygplatsen Changi och det nationella flygbolaget Singapore Airlines spelade en stor roll när det unga landet skulle byggas och marknadsföras i resten av världen.

    Changi ligger på sydkusten av Singaporeön, öster om huvudstaden, och planen närmar sig på låg höjd över hamnen där lastfartygen flockar sig i väntan på sin tur. Inflygningen löper längs sydkusten parallellt med stadens utbredning. Hela batteriet av berömda skyskrapor, som skjuter flera hundra meter upp mot himlen, gör landningen spektakulär. Med en karta i handen får man god guidning till det man passerar, gammalt som nytt.
    Singapore Changi är den enda internationella flygplats som jag gärna kommer till i mycket god tid inför en avresa ­– den är en sevärdhet och upplevelse i sig. Efter passkontrollen öppnar sig en egen värld vars motstycke man inte hittar på någon annan aerodrom. Här finns blomsterutsmyckningar och små naturparker, fontäner, skulpturer, grönska och till och med fjärilshus. Dessutom en swimmingpool och spa- och massageanläggningar.

    Bytet av flygplats till Changi 1981 var ett viktigt beslut. Lika viktigt var utvecklandet av Singapore Airlines (SIA) efter 1965, då de slapp undan det tidigare delandet av flygbolaget Malaysia-Singapore Airlines (MSA) med Malaysia. Både Changi och SIA omtalas som hörnpelare i Singapores utveckling från u-land till världens fjärde rikaste land.

    – Den första regeringen med ”landsfadern” Lee Kuan Yew i spetsen var skickliga på att se framåt, berättar SIA:s Sverigechef Vinod Patel. De insåg att de inte kunde sitta hemma och rulla tummarna i väntan på celebra besök som kunde vara viktiga för landet.

    – I stället måste Singapore själva hämta topparna från de multinationella företagen i väst. Och de måste hämtas ”in style” med ett anständigt, eget transportmedel, fortsätter han.

    Därför lade regeringen mycket krut på utvecklandet av Singapore Airlines efter frigörandet från MSA. I dag vinner SIA priser varje år som bästa flygbolag och för flygvärldens bästa affärsklasser.

    På samma sätt tittade Lees regering i kristallkulan när det gällde flygplatsen. Fastän flera stora konsulter från Holland och USA studerat frågan och ville utveckla den gamla flygplatsen Paya Lebar istället, bestämde Lee tvärt emot deras förslag att det skulle bli en ny storflygplats vid Changi. Han hävdade fördelar som konsulterna missade, bland annat att de skulle få Changi färdig fortare, att de skulle slippa bullermattan rakt över huvudstaden, att inflygningen skulle bli vackrare, samt att det skulle bli en behagligare färd för resenärerna från Changi in till staden på den planerade motorvägen utmed havet. Projektet blev extremt lyckat och på samma sätt som SIA vinner Changi varje år utmärkelser som världens bästa flygplats.

    Nytänkandet gäller inte bara flygplatsen eller flygbolaget. Typiskt för landet Singapore genom hela dess historia efter självständigheten 1965 har varit att de kontinuerligt kläckt egna, ofta okonventionella idéer om hur man ska nå framgång inom alla områden. De tvingades helt enkelt att vara uppfinningsrika i landets barndom, på grund av att Singapore 1965 sparkades ut i kylan av Malaysia, och sedan vägrades all hjälp av dem.

    De hade tillhört Malaysia som en delstat i två år från 1963, då britterna gav sina kolonier Malaya och Singapore gemensamt självstyre. Det var Lee Kuan Yew som vägrade acceptera den rasåtskillnad – favoriseringen av malajer och utnämnandet av en enda officiell religion, islam – som var Malaysias policy. Kineserna diskriminerades. Singapore har en majoritet kineser, i Malaysia är de en minoritet. Premiärminister Lee var också av kinesiskt ursprung. Därför funkade de två inte ihop som ett gemensamt land.

    Lees mål var religionsfrihet och lika rättigheter för alla och han var inriktad på ett fungerande multikulturellt samhälle. När han inte anpassade sig till Malaysias religiösa rasism på 1960-talet uteslöts Singapore ur sitt eget land. Ungefär lika smart som när Sverige släppte Norge 1905.

    Att det sedan gick så extremt bra för Singapore trots att de försummades, stack nog rejält i ögonen på deras tidigare moderland. Än i dag sägs förbindelserna vara frostiga. Kineserna diskrimineras fortfarande i Malaysia, medan de formar eliten i Singapore.

    Jag cyklar runt lite på ön Pulau Ubin, som i stort består av en före detta fiskeby och en nationalpark. Fiskebyns gata är nu full av cykel- och kanotuthyrare, men de hus som står närmast vattnet bebos fortfarande av fiskare. Miljön liknar den som själva Singapore bestod av närmast havet på 1960-talet innan självständigheten. Det är en intressant studie att jämföra de två i dag, när huvudstaden blivit en skinande ikon för framgång och positiv futurism.

    Uppfinningsrikedom, pragmatism, västorientering och ett starkt självförtroende gav Singapore en expressbiljett till den rika världen. I år när de fyller femtio kan de fira en spektakulär klassresa från u-land till att ha Asiens högsta levnadsstandard. 

  • De mest populära lyxtrenderna på resan

    De mest populära lyxtrenderna på resan

    Paradisöar med lyxbilar, privata pooler och egna butlers. Det är vad svenskarna drömmer om i vinter. Prinsparets Fijiresa tycks ha väckt lusten efter det ljuva ölivet – och helst av allt vill vi till Mauritius.

    Lyx i alla avseenden är på tapeten när svenskarna bokar vintersemestern. Restrenden med lyx är ett genomgående tema från flygstolen, hotellrummet till hyrbilen, visar Ticket Privatresors nya trendspaning.

    – Svenskar på resa vill gärna lyxa till det och njuta av att de har det lite finare än på hemmaplan, säger Karin Starkman Ahlstedt, kommunikationsansvarig Ticket Privatresor.

    Prins Carl Philip och Sofias berömda bröllopsresa till Fiji har satt en restrend – svenskarna vill också resa som kungligheter. Intresset är stort för paradispärlor i såväl Söderhavet och Karibien, men mest populärt är Mauritius, följt av Maldiverna och Zanzibar – den senare ön är dessutom det resmål som ökar allra mest (87 procent).

    – Svenskarna vill uppenbarligen resa som prinsar och prinsessor i år, och gå i Prins Carl Philips och Sofias fotspår. Många vill någon gång i livet få njuta av vackra stränder och turkost vatten på paradisöar. Dagens charterlösningar till exempelvis Maldiverna och Mauritius gör det lättare även för gemene man att åka dit, säger Karin Starkman Ahlstedt.

    Och redan på flyget mot paradiset vill vi ha det lyxigt. Av svenskarna är det 30 procent som kan tänka sig att betala extra för att kunna strecka på benen fritt under flygresan. Väl framme på destinationen är det de lyxigaste hotellrummen med en egen pool som går åt först på charterhotellen och en tydlig trend är att uppgradera sitt boende. Dessutom blir det alltmer populärt att hyra egen bild. Svenskarna glider gärna runt i en Porsche 911 eller Maserati Grand Sport på resan.

    – Det finns ett stort sug efter saker som sätter guldkant på resan. Rum som har något extra, som egen pool och swim out eller fina terrasser, går åt först. Självklart kan långt ifrån alla ha råd att bo på de allra lyxigaste hotellen, men det är en tydlig trend att svenskarna gärna uppgraderar sitt boende. När de får tag på riktigt billiga flygbiljetter kan många tänka sig att lägga en extra slant på hotellet i stället, säger Karin Starkman Ahlstedt.

  • Marrakesh – gammalt möter nytt i Marocko

    Marrakesh – gammalt möter nytt i Marocko

    Medinans artärer pulserar dag som natt. I den gamla stadens labyrintiska gränder trängs gatuförsäljare med mattillverkare, sagoberättare och ormtjusare. En kort promenad därifrån ligger de moderna kvarteren med sitt levande uteliv och moderna gallerior – en stark kontrast till den uråldriga staden. 

    Text: Anders Rydell Foto: Johan Lindskog​

    Hotell i Marrakesh

    En gammal man med tovigt grått hår sitter på en hopvikt mörkblå matta. Han är klädd i en gråbrun djellaba – en traditionell marockansk dräkt – i grov ull som värmer i den kyliga, stjärnklara januarinatten. Med en klar röst, som ständigt skiftar i tonläge, talar han böljande utan avbrott. Ibland lyfter han upp båda armarna i en förstärkande rörelse, samtidigt som rösten blir kraftigare. Mannen är helt omsluten av människor som sitter, står och hukar sig fram för att höra. Han är en av det sista mytomspunna sagoberättarna – de så kallade ”hlaykias” som i tusen år fört den unika marockanska berättartraditionen vidare här på torget Jemaa el-Fnaa i hjärtat av Marrakesh. Själv förstår jag inte mycket av vad som sägs eftersom myterna, folksagorna, sägnerna och legenderna berättas på arabiska och berber. De flesta berättelser finns inte nedskrivna, utan förs bara vidare av dessa säregna berättare – varav det marockanska uttrycket “när en sagoberättare dör så brinner ett bibliotek”.

    Men det är lika fascinerande att se den gamla mannens hypnotiserande effekt på sina århörare. Publiken tycks lika paralyserad som de svarta kobrorna vid ormtjusarnas flöjter en liten bit bort på torget. Hans trollbindande kraft är än mer imponerande med tanke på det kaos som omger den lilla oasen kring mannen. Jemaa el-Fnaa förvandlas om kvällarna till en plats på gränsen till galenskap. Ett torg som får Times Square att kännas som en avmätt promenad i en japansk zenträdgård. Varje eftermiddag rullar en armé av män in stora vagnar på torget fyllda av ställningar, tält, köksredskap, kött och grönsaker. I skymningen sprider sig ett moln av os, ånga och rök från gatuköken mot stjärnhimlen, synligt på flera mils håll. För ett par tior hivas rykande tanginjer fram med kyckling och lamm som smälter på tungan, kryddade med citronskivor, oliver, russin och torkade plommon. Som ett orange pärlband runt torget ringlar sig juiceförsäljarnas vagnar med sina lysande högar av citrusfrukter. För några kronor kan man svalka sig med färskpressad juice av apelsin, citron och grapefrukt.

    Sagoberättarna är knappast de enda underhållarna som konkurrerar om uppmärksamheten på Jemaa el-Fnaa. Här finns ormtjusarna, redo att snärja dig genom att rent bokstavligen kasta ett kräldjur om halsen. De är dock lätta att hitta, eller att undvika, genom sina flöjter, ett instrument från helvetet, med sina toner som skär in i både själ och märg.Inte långt ifrån ormarna poserar berberapor i rayban-glasögon och på en mans axel vilar en jättelik gam. Överallt har beskådare samlats i ringar kring dansföreställningar, boxningsmatcher och teaterpjäser. Ivriga försäljare försöker samtidigt kränga cigaretter, arganoljor, blinkande leksaker eller en skoputs för en spottstyver.

    Jemaa el-Fnaa är en anarkistisk cirkus, som pågår varje kväll, året runt – och har så gjort i hundratals år – sedan berberdynastin Almoraviderna grundade staden på 1 000-talet. Almoravidernas rike sträckte sig från djupt inne i Sahara upp till det muslimska Spanien. I Marrakesh gamla stadsdel, Medinan, är Jemaa el-Fnaa både hjärta och riktmärke genom den berömda Koutoubia-moskén från 1100-talet med sin åttio meter höga minaret som tornar upp sig över alla andra byggnader. För varje nybörjare som förlorat sig i timmar bland Medinans vindlande labyrinter är åsynen av minareten som att finna en oas i öknen. Om torget är som ett medeltida raveparty så är Medinans souker de mer alternativa klubbarna där de verkliga hemligheterna gömmer sig. Att ge sig in i någon av de många ingångarna från torget är som att träda in i en helt annan värld. Här finner man ett nätverk av souker med tusentals på tusentals butiker, som varierar i storlek från en garderob till ett mindre palats. De flesta inser snart det meningslösa i att försöka navigera sig fram i denna labyrint utan låter sig villigt sväljas upp. Konstrasterna är häpnandsväckande, från fridfulla små torg med porlande fontäner till trånga passager trafikerade som en mindre motorväg, där ett snedsteg riskerar att kasta dig inför en skenande åsnekärra – eller en berber-ferrari som de kallas här.

    En av de större artärerna som går rakt in i Medinan är rue Souk Semmarine, som man hittar mitt emot det bedagade koloniala Café de France på Jemaa el-Fnaa. Som de flesta souker och basarer har varje kvarter, område och gatstump sin inriktning. I början av rue Souk Semmarine finner man stånd med försäljare av mandlar, fikon, dadlar och henna, medan man lite längre ner hittar några av Medinans mest kända juvel-, antik- och matthandlare. Rue Souk Semmarina är en bra utgångspunkt för mindre eller längre utflykter till de olika soukerna med metall- och skinnarbeten, mattor, tyger, keramik, oljor och parfymer.
    När man känner sig mör efter några timmars kommersiellt gatlopp kan man svänga in till Souk Zrabi och kryddtorget, en av Medinans charmigaste platser. Torget omges av sina många kryddförsäljare som försöker kränga saffran, myntate och svart kletig argantvål – medan själva torget är ockuperat av berberkvinnor som säljer flätade korgar och hattar.

    Inne i Medinan är det lätt att försjunka sig i det tusenåriga Marrakesh. Många varor som handlats här har bytt händer sedan medeltiden i denna gamla handelsstad: kryddor, tyger, skinn, keramik och metallprodukter. Här kan du till och med se traditionell hudgarvning i gropar fyllda med frätande duvavföring – men gå dit på egen risk och köp ett färskt knippe mynta att vifta med under näsan. Mitt i det medeltida Marrakesh finns också en annan modernare stad. Den är dock inte alltid så enkel att finna, men Narniaportar in till andra världar gömmer sig här om man vet var man ska leta. I en av gränderna som angränsar till Souk Zrabi leder en anonym ingång in till restaurang Nomad – ett hippt etablissemang i tre våningar där man kan avnjuta en kopp myntate eller en hel meny med kockens nytolkning av traditionella marockanska rätter. Terrassen i två plan är kanske Medinans härligaste, med en panoramavy över hela den gamla staden och de snöklädda Atlasbergen. Bara ett stenkast bort, mitt på Souk Zrabi, ligger restaurangens systerhak Café des Epices, ett vattenhål med en urban känsla. Perfekt för en skvätt espresso och wi-fi. Än mer undangömt, men desto större belöning om man finner det, är Le Jardin. Den lilla trädörren som markerar ingången är hög som till ett tomtegryt, men när man tagit sig förbi den grottlika ingången öppnar sig ett litet paradis med palmer och fågelkvitter. Precis som på Nomad finns här flera terrasser, beroende på hur mycket svalka man önskar sig. Menyn är marockansk, men anpassad till den unga trendkänsliga publiken.


     

    När de medeltida, trånga och vibererande gränderna i Medinan börjar kännas alltför klaustrofobiska är det dags att ta sig till det ljusa och luftiga “la ville nouveau”, som är något av Marrakesh Beverly Hills. Kontrasten kunde inte ha varit större. En kort promenad från Medinans murar – men en resa åtskilliga århundraden fram i tiden. Området, som till huvudsak består av stora jugendvillor, byggdes av de franska kolonisatörerna och är fortfarande platsen för stadens crème de la crème med lyxhotell, shopping, nattklubbar och restauranger. Till skillnad från den mer traditionella stämningen i Medinan, där man bör vara försiktig med alkohol, kan man här omfamnas av nattens varma vindar och inta överdoser av strobeljus, champagneshots och housebeat. Här fortsätter festen natten igenom på områdets stora lyxiga nattklubbar. Det är just denna blandning av gammalt och nytt, traditionellt och modernt som gjort Marrakesh så attraktivt. Redan under 1960-talet blev staden ett mecka för hippies med mer avancerade smaklökar och rökvanor. The Beatles, Rolling Stones och Jean Paul-Getty letade sig hit. Men störst avtryck gjorde den franska modeskaparen Yves Saint Laurent som har blivit en del av stadens själ. Den marockanska kulturen kom också att sätta sin prägel på haute couture-mästarens kläder – särskilt tog han intryck av den traditionella marockanska dräkten, djellaban.

    Områdets främsta attraktion är konstnären Jacques Majorelles koboltblå trädgård, som han anlade under närmare fem decennier, med växter han tog med sig hem från fem kontinenter under sina resor. Majorelles tidigare hus och ateljé är i dag ett museum om berberkultur, men det är framför allt den egenartade trädgården som lockar. Yves Saint Laurent och hans partner Pierre Bergé upptäckte trädgården 1966, ett par år efter Majorelles död, och ”förfördes av denna oas där färger som användes av Matisse smälte samman med naturens.” När trädgården i början av 1980-talet hotades av rivning köpte paret den – och slog sig även ner i konstnärens villa. När Saint Laurent avled 2008 spreds hans aska ut i trädgården. I dag har trädgården, om än värt ett besök, blivit ett offer för sin egen framgång. Risken är att den transcendentala harmonin störs av att få en selfiepinne inkörd i ögat från turisthorderna, som drar genom trädgården likt svärmar av egyptiska gräshoppor. Då kan det vara skönt att slå sig ner med en martini på det koloniala kaféet, Le Grand Café de la Poste, en av stadens riktiga klassiker, med en tidsenlig inredning och dekor från 1920-talet. Kaféet ligger ett par kvarter söder om Majorelle. Köket är som mycket av det bästa i Marrakesh, en blandning av marockanska smaker med en fransk finess. 

    Läs mer om Marocko 

     

  • Barbados – berör och förför

    Barbados – berör och förför

    Barbados är inte bara flödande sol, vita stränder och bad i kristallklart vatten, hon är också en grön ö med mjuka kullar, sädesfält och djungelliknande skogar. Dessutom är hon en av de mer genuint karibiska öarna med en charmerande familjär atmosfär.

    Text: Elisabet Garcia Dahlbäck
    Foto: Binge Eliasson

    Hotell i Barbados

    Kvällen är sammetsljummen och len, det glittrar i havet av facklor och ljussken och bortsett från oss själva och ett par som verkar vara på bröllopsresa har övriga matgäster dragit sig tillbaka till sina rum och bungalows. Hotellet vi bor på ingår i en internationell kedja med fokus på mat och förstklassigt boende och vi har fått sällskap av hotellets mästerkock, Michael Harrison. Som infödd bajan är han är ett sällsynt inslag i öns gourmetvärld där de flesta mästerkockar är inflyttade från Europa och USA, men så har han också gått som lärling hos Michel Roux på tvåstjärniga Michelinkrogen Le Gavroche i London. Dessutom har han arbetat som köksmästare på diverse gourmetkrogar runt om i världen, belönats med titeln Årets kock på Barbados och erövrat andra karibiska mattävlingstitlar. Michaels arbetspass är slut för dagen, men den sköna kvällsvärmen gör att ingen av oss vill gå hem. Vi sitter och pratar om ditten och datten, men framför allt om vad som finns att upptäcka i omgivningarna.

    – Har ni varit på Chris’ Place? Inte! Dit måste ni åka, det är en romshop som inte ligger så långt härifrån. Jag brukar själv gå dit, de har i mitt tycke den bästa rompunschen på ön och maten är vällagad och prisvärd.

    Att den är prisvärd är ett plus, inte minst här på Barbados västkust där lyxiga hotell och påkostade egendomar ligger utströsslade längs med paradisstränderna, en av dessa ägs av Tetra Pak-miljardären Hans Christian Rausing. Men här finns också ett genuint byliv med pastellglada chattelhus som rymmer mycket av öns arbetarhistoria. Chattel betyder flyttbar tillhörighet och brädhusen fick sitt namn när plantagearbetare lät bygga bostäder som de kunde frakta mellan arbeten på öns olika plantager. I dag utgör de ett pittoreskt inslag runt hela ön, många har under åren byggts ut och gjorts större – andra är mer patinerade, slitna och förfallna.

    Till skillnad mot andra karibiska öar har Barbados bara haft en kolonisatör. I början av 1600-talet intog britterna ön och införde sockerplantager som sköttes genom slavarbete fram tills det förbjöds 1834. Sociala och politiska reformer genomfördes successivt och 1966 blev Barbados en självständig nation i det engelska imperiet. Det koloniala arvet är påtagligt över hela ön – i de engelska landsortskyrkorna från 1600-talet, i orter med namn som Brighton, Hastings och Trafalgar Square och inte minst i det engelska språket, vänstertrafiken och i sporterna cricket och hästpolo. Arvet märks också i den officiella disciplinen som har gjort Barbados – som är ett av världens mest tätbefolkade länder – till en nation med en stolt och lång tradition av stabil demokrati. Men så är hon också ett av de mest välutvecklade länderna i Karibien med en förhållandevis hög utbildningsnivå och levnadsstandard.

    Även om turismen är en stor intäktskälla och tillväxtmotor är ön inte speciellt turistisk. Faktum är att hon känns väsentligt mer genuin än många andra karibiska öar vi har besökt. Ett av skälen är att man saknar stora hotellbyar med all inclusive-anläggningar. Det gör att turister och öbor lever i en slags ömsesidig synergi där pengar som spenderas på restauranger, barer, butiker, hotell och transporter stannar kvar på ön, till skillnad mot andra öar där all-inclusive kedjorna ägs av internationella hotellkedjor. Det ömsesidiga beroendet gör att det vilar en vänlighet i mötet mellan människor – åldrar, kön, hudfärg eller nationalitet spelar ingen roll. Ett faktum som gör att man känner sig trygg och välkommen.

    Mötet med Michael Harrison gör att vi dagen därpå ger oss iväg för att leta reda på Chris’ place. Efter att ha kört lite fel i ett bostadsområde kommer vi fram till ett röd- och vitmålat brädhus där en man lastar in backar med Banksöl. Några mopeder kör förbi, en bil parkeras och en kvinna kommer ut från den intilliggande butiken med en matkasse. Vi går in i baren där en handfull människor ses ätandes och drickandes. Jag frågar om mannen bakom disken är Chris och han nickar vänligt. Sedan berättar jag att Michael Harrison på Cobblers Cove tipsat oss om honom, att hans rompunsch ska vara en av de bättre. Han ler igen och säger att det är ett hemligt familjerecept.
    På de flesta ställena runt ön serveras en rompunsch gjord på färdigköpta blandningar vilket gör att Barbadosborna med glädje berättar var man kan få den äkta hemgjorda varan.

    Vi beställer in två öl, en rompunsch och en av dagens rätter att dela på: grillad kyckling, makaronilåda, ris, bönor och sallad. Till den ställer Chris fram en plastflaska med den för ön så karaktäristiska pepparsåsen.

    – Be careful, it’s very spicy, säger han med glimten i ögat.

    Stark var den, men god och även det här receptet var en familjehemlighet. Har man väl upptäckt öns rombutiker har man fått nyckeln till en av öns hemligheter, en kunskap som gör att man känner sig lite mer initierad. Dessutom sparar den på semesterkassan. I en romshop får man fyra öl för tio Barbadosdollar. Tvärs över gatan – 40 meter därifrån – kostar en öl sju Barbadosdollar. En annan nyckel till ön är att anamma den avslappnade attityden till livet, något man delar med andra karibiska öar. Det tropiska klimatets värme gör att allt går mycket långsammare, även trafiken. Det lönar sig inte att stressa och vara effektiv i ett sävligt levnadstempo.

    Mätta, belåtna och varma kör vi vidare mot sydkustens stränder, en resa som tar cirka 45 minuter – om man kör huvudvägen det vill säga. Barbados är visserligen knappt större än Orust, drygt tre mil lång och två mil bred, men viker man av och ger sig in på de charmiga landsvägarna som går kors och tvärs över ön kan resan ta flera timmar eftersom vägskyltar lyser med sin frånvaro. Då får man navigera sig fram med hjälp av soluret, på Barbados är himlen alltid blå – solen gömmer sig ytterst sällan någon längre tid bakom molnen. 

  • Martinique och dess söta själ

    Martinique och dess söta själ

    Romdestillerier, bananplantager och en liten bit av Frankrike i Karibien. Martinique var ogästvänlig en gång i tiden, men är numera en ö som man mer än gärna återvänder till. Inte minst när den visar sig från sin sötaste sida. 

    Text: Andres Rydell Foto: Johan Lindskog

    En karibisk vindpust sveper in oss i tunga och söta ångor av honung, frukt, gammal ek och alkohol. Hundratals ekfat står lagrade under en öppen, sfärisk träbyggnad. Då och då drar en kastvind in och för med sig en ny honungspust från romtunnorna. I värmen, uppåt fyrtio grader, dunstar alkoholen snabbare – och vi står en stund framför tunnorna och försöker berusa oss på luft. Habitation Clément är ett av den franska karibiska ön Martiniques mest berömda romdestillerier – beläget på öns sydöstra del. En skuggig oas i ett landskap täckt av sockerrör och bananfält. Här görs den lite finare typen av rom som traditionellt tillverkas i den franska delen av Västindien. Den mörka söta romen är Martiniques olja och en av öns främsta exportprodukter.

    Inte långt från myrstackarna med ekfat ligger rombaronen Homère Cléments villa från slutet av 1800-talet, på en upphöjd kulle med utsikt över destilleriet – omgärdad av en vacker botanisk trädgård. Villan, byggd i luftig romantisk kolonialstil, med vitmålade väggar och sina närmast svartbruna möbler i sen empir. Ett hus, som med sin spatiösa veranda, byggdes under en era av härskare och undersåtar – koloniernas motsvarighet till Downton Abbey med vita européer i lätta bomullskostymer som satt här på verandan, smuttade på rom och puffade på Västindiens andra delikatess – cigarrer. Rök och sötma, tobak och socker går som en röd tråd genom öns historia.Som många andra av öns romdestillerier föddes Habitation Clément ur en kris. Under flera hundra år var sockerrörsplantagen och tillverkningen av socker själva ryggraden i Martiniques ekonomi när européer, och framför allt britter, kraftigt började missbruka sockrat te – för övrigt en engelsk ”uppfinning”.

    Men under 1800-talet började sockerrören ersättas av den betydligt billigare sockerbetan, som dessutom kunde odlas i de kallare delarna av Europa där sötsuget var som starkast. Både plantageägare och odlare ruinerades i den stora sockerkrisen. Helt plötsligt stod man med en råvara som utgjort axeln i den transatlantiska handeln i århundraden, och som nästan över natten blev värdelös. Eller det var vad man trodde. Ur krisen steg en ny produkt fram – Rhum Agricole. Istället för att göra rom på restprodukten melass började en ny generation romdestillerier göra rom direkt på färskpressad sockerrörsjuice.

    Från att ha varit en billig restprodukt blev Rhum Agricole en lyxprodukt som lagrades på ekfat och åldrades till bärnstensfärgade droppar, jämförbara med den finaste cognacs eller whiskeys. I dag kan man finna några av Karibiens finaste romsorter på ön, som ofta bär smakerna av Martiniques distinkta exotiska ”terroir” med toner av banan, kokos och karamell. Som en del av livsblodet på Martinique är rom en institution och öns ädla droppar har till och med fått en ursprungsbeteckning av EU. Den allra finaste, så kallade ”AOC Martinique Rhum agricole” görs bara av lokala sockerrör enligt traditionella metoder. Jag stoppar några decennier gamla skönheter i ryggsäcken innan vi beger oss iväg.

    Martiniques huvudort Fort-de-France är som en urblekt målning, där den gassande solen har sugit ut färgerna. Men här och var sticker kulörta hus upp, som om en fransk modernist kastat färgkluddar över staden i banangult, jordgubbsrött, läppstiftsrosa och självlysande grönt. Kontrasten är märklig, men känns ändå på något sätt naturlig – den karibiska färgskalan är anarkistisk som ett barnkalas. Fort-de-France kanske inte är den första pricken på turistkartan, för många Karibiensemestrare finns den inte ens med. Men jag har alltid dragits till dessa heta städer som inte välkomnar en med öppna armar – Kairo, Nairobi och Shiraz. För även stenöknar har oaser. Här kan man för en kort stund sjunka in i den lokala kulturen, bortom de lyxiga resorternas krattade sandstränder, breda loungesoffor och välansade golfbanor. Ett sådant stopp är en av stadens juicebarer där man kan ta ett glas sockerrörsjuice. I ett kyffe, stort som en garderob, krossas sockerrör i en slags blåsbältsliknande press till en grön, och självklart supersöt, juice. Den lime som mannen bakom disken krossar i sin järnnäve över glaset ger det nödvändiga stinget.

    Höga på socker vandrar vi vidare till Fort-de-Frances verkliga oas, en av stadens större matmarknader inhyst i en stor övertäckt hall. Vid små bord täckta av spräckliga plastdukar bjuds det bästa av Martinique ut. Inte minst rå choklad, förpackad i långa stänger och så hårda att de kan användas som batonger. Men också muskot, ananas, kokosnötter, matbananer, ljuvliga doftande smöriga vaniljstänger och ett smörgårdsbord av frukter och grönsaker jag aldrig har sett tidigare. Överallt bjuds man på små huttar av söta fruktlikörer, tappade i flaskor i regnbågens alla färger. De gamla leende försäljerskorna sträcker fram glas efter glas: ”En stor man som du borde klara en till, bara en till.” De är luttrade och jag lämnar marknaden glad och en smula yr, med en överfull kasse av kreolska delikatesser.


     

    När Christopher Columbus som första europé steg iland på Martinique 1502 möttes han inte av samma gästvänlighet. Ön visade sig vara ett tillhåll för giftiga ormar och än värre – en fientlig stam av krigare med smak för människokött. Columbus avslutade sin vistelse efter bara tre dagar på ön. Det skulle dröja över hundra år innan européerna återvände, då den franska upptäcktsresanden Pierre Belain d’Esnambuc utforskade ön. Denna gång var öns krigiska stammar ingen match för fransmännens musköter. De som inte föll för kulorna kastade sig i havet. Ormarna strök förmodligen med samtidigt. För snart blev Martinique, som många andra karibiska öar, en blomstrande ekonomi som producerade europeiska lyxvaror som indigo, bomull, tobak och sockerrör – drivet av afrikanska slavar. Men en del säger att det fortfarande vilar en förbannelse över ön – en underjordisk ondska som ibland stiger upp för att ta hämnd för fransmännens synder. Denna dimhöljda gröna förbannelse reser sig närmare en och en halv kilometer över havet på öns norra del – vulkanen Montagne Pelée. Tusentals meter därunder vilar Martiniques hetlevrade temperament i form av en tusengradig varm lava.

    Hämndens timme stundade den 8 maj 1902 då berget vaknade med kraften av en atombomb och orsakade 1900-talets dödligaste vulkanutbrott. Martiniques historiska huvudort Saint Pierre, som låg nedanför vulkanen, hade ansetts vara en av övärldens vackraste städer och gick under namnet ”Karibiens Paris”. När Montagne Pelée vaknade tidigt på morgonen begravdes staden på ett par minuter i aska, rök, gas och lava. Över 30 000 människor dog omedelbart. I Saint Pierre överlevde bara en enda person, den 27-åriga Ludger Sylbaris som för tillfället satt inspärrad i stadens fängelse. Hans lycka var att han kvällen innan hade hamnat i ett barslagsmål och kastats in i en underjordisk fängelsehåla utan fönster. Det visade sig vara Saint Pierres säkraste plats – och ruinerna av Sylbaris cell har överlevt fram till i dag, som ett turistmål av det mer morbida slaget. Sylbaris själv blev något av en kändis och kom att turnera runt i USA med cirkusen Barnum & Bailey som ”mannen som överlevde domedagen”.

    Den nya huvudorten Fort-de-France förlades på ett tryggare avstånd från vulkanen, men jätten i norr tornar fortfarande upp sig som ett ständigt närvarande hot. Men som på alla platser där undergången lurar bakom knuten, kommer det onda ofta med det goda i form av ett lustfyllt livsbejakande. Martiniques särskilda ”manjana”, den karibiska pärlans söta själ. Ingenstans bejakas denna mer än på övärldens sandiga kropp – stränderna. De drömska platser som i hundratals år har lockat hit människor – men som samtidigt är så förtvivlat svåra att beskriva. En av de vackraste ligger på öns västra sydspets vid Sainte-Anne. Den norra delen domineras av den franska semesteranläggningen Club Med, där man kan kasta sig ut i havet och simma till korallrevet utanför, en liten regnskog under vattnet där ängelfiskar och fjärilsfiskar drar fram. Den södra tungan av denna långa strand är allmän och under de lågt hängande palmerna kan man i skenet av den gulddisiga solnedgången, se oset av grillarna antändas, med söta kreolska dofter, som saftdrypande ananas, som långsamt upplöses över kolen.

    Ingen har fångat dessa levande stränder bättre än den franska målaren Paul Gauguin som tillbringade ett halvår på ön 1887. Han slog sig ner i en enkel hydda och många av målningarna från den här tiden skildrar strandlivet, de starka kontrasterna mellan det blå havet och det gröna inre – men färgerna är inte exakta. I Gauguins bilder smälter alla färgskalor samman, det blå och det gröna med det karibiskt röda, gula och orange. En inre färgskala som inte går att fotografera, men som känns mer sann när man står med tårna nerborrade i sanden och ser solnedgången från Sainte-Anne. Gauguin förstod att stränderna var ölivets själ, där landet och havet möts. Aldrig är mötet så starkt som i skymningen, då färgerna smälter samman och kvällsbrisen drar in. Då man hör sorlet av människor som slår sig ner under palmerna och hör tonerna av calypso någonstans i fjärran och slickar den söta kladdiga saften från en grillad ananas som rinner ner längs fingrarna. 

    Boka hotell på Martinique

  • Dubrovnik – Nya Venedig

    Dubrovnik – Nya Venedig

    Det finns ikoniska platser som är måsten på ens ”bucketlist” innan man dör. Platser som är så fotogeniska att de nästan hör hemma i sagovärlden. På den listan hamnar Dubrovnik. En ny ikon, som ett nytt Venedig.

    Text och foto: Charlotta Rönn

    Hotell i Dubrovnik

    Dubrovnik är inte ”ny” i historisk bemärkelse. Staden har funnits sedan romersk tid, men just nu lyser Adriatiska havets juvel starkare än någonsin och trängseln är stor under högsäsongen då bortåt 10 000 personer vistas på en yta lika stor som Gamla stan i Stockholm. Alla vill hit – romantiska par, Game of Thrones-fantaster från hela världen, tusentals kryssningsgäster, men också kändisar. Förra året siktades Kate Hudson, toppmodeller som Lara Stone, fotbollsproffs som Bastian Schweinsteiger och Maradona. Den amerikanska societetsfashionistan Fabiola Beracasa gifte sig förra sommaren i Dubrovniks historiska palats inför kända gäster och hade scenframträdanden med både Snoop Dogg och Kanye West.

    Många har förtrollats av världens största teveserie Game of Thrones. I dag kan man göra vandringar till inspelningsplatser i seriens King’s Landing, man kan spana över Kolorinaviken –Blackwater Bay, kika in i Lovrijenacfortet – Red keep – och gå över klaffbron genom Pileporten till rektorspalatset – Qarth.

    – Jag började med Game of Thrones-vandringar i maj förra året och det är så populärt att jag har turer varje dag, berättar Ivan Vukovic.

    Rektorspalatset var maktens centrum under 700 år när Dubrovnik, mellan åren 1358-1808, utgjorde den självständiga stadsstaten Republiken Ragusas, styrd av en folkvald rektor.

    – Man var på många sätt föregångare här då slavhandeln avskaffades 1418, berättar min guide som visar stadens historiska sevärdheter som rektorspalatset och det romantiska Sponzapalatset, världens tredje äldsta apotek och den vackra Onofriofontänen.

    ”Friheten kan inte köpas för allt guld i världen”, lyder den latinska inskriptionen över Lovrijenacfortets port. Paradoxalt nog så inger Dubrovnik en enorm frihetskänsla trots att staden omges av en 25 meter hög mur. Kanske beror det på att man kan se staden ovanifrån genom att vandra uppe på den två kilometer långa muren? Man kan även nå högre höjder än så. Ta linbanan till berget Srd och du bjuds på en magnifik panoramavy över den bergiga kusten, halvön Lapad där många av turisthotellen och stränderna finns, och det blånande havet.

    Adriatiska havet känns alltid närvarande i Dubrovnik oavsett om man sitter på en taverna i den gamla hamnen eller om man slinker in genom ett hål i väggen till klippbaren Buza där man både kan bada från klippor och dricka drinkar. Bättre ställe finns inte för att se en klotrund och mättad sol gå ner i havet. Här återhämtar sig kroppen snabbt från dagens värmeöverslag och precis som ett lejon väcks hungern till liv i skymningen. Nu börjar jakten efter en restaurang. På huvudgatan Stradun ligger serveringarna på rad liksom på marknadstorget Gunduliceva Poljana, men vik in på smågatorna. Ta dig bort från stojet in i de bortersta gränderna och du hittar garanterat en liten krog med färsk fisk på menyn och ett friskt Pošipvin från Pelješachalvön. Njut långt in på natten. Den är kolsvart och ljummen, men vilken natt – som hämtad ur Disneys Lady och Lufsen!

    Efter ett par dagars strosande eller lättjefullt slappande på stranden vaknar upptäckarlusten. Vad gömmer sig på andra sidan berget? En biltur – eller en bussutflykt– i en och en halv timme bort, slutar i byn Mali Ston på Pelješachalvön, vars medeltida mur är som en miniatyr av den kinesiska muren. Den som har benstyrka kan i september delta i ett maratonlopp på muren som sträcker sig runt ett berg. Muren byggdes för att skydda republiken Ragusas vita guld – saltverket. Saltet produceras i saliner än i dag och en påse med det finaste havssaltet är en självklar souvenir. Mali Ston är vallfartsort för ostronfantaster. De fina små ostronen har en alldeles speciell, oförglömlig sälta. Det dukas upp ostron på Vila Koruna, som också har musslor, grillade räkor och risotto med bläckfiskbläck på menyn.

    Det är inte bara Pelješachalvöns ostron som är vida kända utan också vinerna. I den sandiga jorden växer den gröna druvan Pošip och den blå druvan Plavac Mali. Det är framförallt de röda vinerna som har gott renommé. Här kan man göra en provsmakningsodyssé mellan vingårdarna. Milos och Vukas i Ponikve hör till topproducenterna, men det riktiga ässet är Korta Katarina i Orebic, längst ut på udden. Här görs prisbelönade viner som exporteras till USA och som serveras på lyxkrogar i Kroatien.

    – Under tiden som en delrepublik i Jugoslavien, var vi länge isolerade. Vi tyckte inte om våra druvsorter, men det har hänt mycket de senaste tio åren. Vi har förädlat tillverkningsmetoderna och nu finns våra viner på världskartan, säger vinmakaren Bika Silic Maroevic.

    Efter provsmakningen hade jag önskat att resväskan var större. Korta Katarinas viner är verkligen värda en omväg. Och ett återbesök.

    Läs mer om Kroatien här

     

  • Ibiza & Formentera – lugnet bortom nattklubbarna

    Ibiza & Formentera – lugnet bortom nattklubbarna

    I de norra delarna av Ibiza råder stillsamhetens lov. Slingriga bergsvägar leder fram till mysiga agriturismogårdar, små sömniga byar och folktomma stränder. Grannön Formentera stoltserar med en av Europas vackraste sandstränder och lockar i övrigt med shopping och en storslagen natur. 

    Text: Kajsa Beausang
    Foto: Jonas Hessman
    Hotell i Ibiza
    Hotell i Formentera
    Ibiza förknippas för många med vilda fester, speedade ungdomar, dj:s från hela världen och ett högljutt dunkadunka. Tänk om! Nattklubbarna och fyllebarerna som lockar houseentuesiaster och partykids från hela världen ligger i två tämligen begränsade områden: Sant Antoni är epicentrum för brittiska ungdomar med fokus på billiga drinkar i stor kvantitet. Strax utanför Ibiza stad ligger nattklubbarna där superstjärnorna till dj:s håller hov hela nätterna. Resten av Ibiza har en helt annan karaktär, en lugn, avslappnad, nästan lite sömnig känsla, med små byar och samhällen där man tar dagen som den kommer och inte hetsar upp sig i onödan.

    Ön huserar romantiska agriturismogårdar, gourmetrestauranger, hippiemarknader och oändligt vacker natur. Faktum är att det är väldigt enkelt att besöka Ibiza utan att höra en enda ton av dunkadunka – om det inte är vad du är ute efter förstås.
    Söker du total stillhet så bör du bege dig till den mindre exploaterade norra sidan av ön. Här, längs de ringlande vägarna bland bergen, finner du några av ön vackraste vyer, små stränder utan trängsel och en storslagen natur. Det är i den här nordöstra delen av ön som den högst levande hippiekulturen fortfarande har sitt fäste, vilket inte minst gör sig påmint om lördagarna då det hålls en enorm hippiemarknad, Las Dalias i Sant Carles. Här kan du köpa handgjorda smycken, sjalar, kläder, konsthantverk, dukar, smide och mycket mer samt ta ett glas i baren eller varför inte en lunch i den vackra restaurangen belägen i en pergola där vinrankorna bildar ett grönt tak där tunna solstrålar glittrar i glasen. 

    Fortsätt sedan norrut, till Cala Portinatx som är en söt by längst i norr, med en bra badstrand och möjlighet till fina båtutflykter. Vill du bara stanna för en kaffe rekommenderas varmt restaurangen Jardín del Mar. Den är inte helt lätt att hitta eftersom den ligger nedanför synfältet från bilvägen genom staden, men hittar du skylten och passerar nedåt bredvid bangolfbanan så kommer du till restaurangens terrasser. Maten når inga toppnivåer men utsikten över bukten, den trevliga personalen och de många sittplatserna längs med balkongerna gör detta till ett perfekt fikastopp.

    Några kilometer väster om Portinatx ligger Port de Sant Miguel och stranden Benirràs. Här hölls förr om åren trumfester vid fullmåne som främst var besökta av lokala hippies. Med tiden spred sig ryktet om festerna, folk från hela ön och turisterna fick också nys om tillställningen och man började arrangera partyn var och varannan helg. Det hela spårade ur och förbjöds, så i dag är stranden återigen ett lugnt paradis för den som vill kunna njuta av en dag på stranden utan att trängas.
    Om du föredrar bekvämligheterna av en stad, men fortfarande vill ha den avslappnade känslan av en by, så är staden Santa Eulalia ett bra tips. Staden ligger i en bred vik med en lång sandstrand på Ibizas östkust. Längs med småbåtshamnen och sandstranden löper en vacker strandpromenad där invånarna promenerar, umgås och motionerar dygnet runt. Missa inte att ta en gelato på glassbaren Miretti som ligger precis i skarven mellan hamn och strand.

    Gamla stan i Ibiza stad, eller Eivissa, som den heter på katalanska, är också väl värd ett besök. Högst upp på berget som byggnaderna klänger sig fast vid, står den gamla försvarsborgen, och nedanför ringlar kullerstensgator och gränder i ett komplicerat rutmönster, fulla med rara butiker, små uteserveringar, restauranger, souvenirshoppar och vanliga bostadshus. Generellt kan man säga att de turistigaste butikerna ligger längst ner vid foten av bergssidan, längs med hamnen, och ju högre upp du klättrar hittar du fler och fler levande bostadskvarter. En restaurang värd att nämna är La Braza, som har en underbart lummig innergård och även är en populär mötesplats bland stadens invånare.

    Om vi ska säga någonting negativt om Ibiza så är det att infrastrukturen inte klarar av kapaciteten trafikanter som vill bruka vägarna fullt ut. Lokaltrafiken är tyvärr inte utbyggd i tillräcklig utsträckning för att kunna hantera den mängd besökare som vill ta sig runt på ön, vilket gör att de flesta hyr en bil, vilket i sin tur innebär att det i högsäsong är svårt att hitta en parkeringsplats vid de utflyktsmål som man vill nå. Å andra sidan har Ibizas trafikmyndighet de senaste åren satsat mycket på att asfaltera vägar och bredda befintliga leder, så utvecklingen går åt rätt håll. Men med det sagt så måste vi ändå säga att just en hyrbil är det bästa sättet att upptäcka ön på.

    Se till att du bokar din Ibizaresa med god marginal för att kunna lägga minst tre nätter på grannön Formentera. Båtar går från hamnen varje timme och tar cirka 30 minuter. Formentera kan skryta med en av världens vackraste sandstränder, Ses Illetes, där vattnet är klart som dricksvatten tack vare den unika algen posidonia, som renar vattnet i det marina naturreservatet som sträcker sig mellan Ibiza och Formentera. Sanden är mjuk som bakpulver och blir du hungrig finns många strandkaféer och restauranger att äta på. Andrea y Juan är namnet på en av dessa som funnits på stranden sedan 1970-talet.
     

    En annan strand, Platja Migjorn, som är inte lika välbesökt eller känd som Ses Illetes, sträcker sig längs Formenteras södra sida. Sanden är grovkornigare, men här behöver du å andra sidan knappast trängas med någon. Det ryktas att detta är Hollywoodkändisarnas favoritstrand på ön, eftersom man kan röra sig tämligen obekymrat här utan att någon närmar sig. Stranden är även populär bland nudister.  Passa på att äta lunch på Vogamari för lokala smaker eller på Gecko Beach Club för lite mera flärd.

    Huvudstaden på Formentera heter Sant Francesc Xavier och har öns bästa shopping. Butikerna är extremt chica och välsorterade och det är svårt att lämna staden utan shoppingpåsar och hettande kontokort.
    Det finns tre bra sätt att ta sig runt på Formentera – med bil, vespa eller med cykel. Ön är såpass liten att man kan trampa sig runt om man har lite spänst i benen. Du behöver heller inte vara rädd för att köra vilse, det finns i princip bara tre vägar att välja bland. Det kan vara lämpligt att börja besöket på Formentera med att ta en tur ut till fyren längst i väster, Far de la Mola. Kombinera gärna resan med ett stopp på hippiemarknaden Artisans Market i byn el Pilar de la Mola som äger rum på varje onsdag- och söndagseftermiddag.

    Det finns många härliga hotell och boenden på Formentera, men de flesta ligger i Es Pujols. Det är även här utbudet av restauranger är som störst. Restaurangen Pinatar & Pinatapas är öns finsmakarkrog och den enda som är omnämnd i Guide Michelin. Priserna är däremot mycket överkomliga, maten gudomlig och ägarna trevliga. Söker du någon typ av nattliv så är det även här som du hittar tillstymmelsen till detta, i form av några trevliga barer längs med den korta strandpromenaden. 
     

    Läs mer om Spanien här

     

  • Tyskfest och smygläsning av RES – alla var där

    Tyskfest och smygläsning av RES – alla var där

    Den 19 februari var det pressträff och festligt mingel på RES redaktion – ett samarbete med Tyska turistbyrån för att öka intresset för landets seder. En mycket trevlig och rolig kväll med äkta Oktoberfest-anda.

    Text: Sandra Forsvik Foto: © pellenilsson.se

    RES lanserar i samarbete med Tyska turistbyrån en gemensam bloggkampanj #JoinGermanTradition. Syftet är att öka intresset för tyska traditioner på ett trendigt sätt för att öka intresset för att uppleva dessa på plats. Pressmötet följdes av ett skojigt mingel i tyskt tema där det bjöds på vin, öl, pretzels och snittar. Det fanns även en fotovägg med gökur och meningen var att gästerna skulle ta en selfie och hashtagga #JoinGermanTradition.

    Under mötet presenterades den världsomspännande kampanjen och bloggtävlingen där vi söker fem tävlingsinriktade team som kommer skickas till Tyskland för blogguppdrag. Segrarna vinner en resa till Berlin. Vi vill tacka Tyska turistbyrån och alla som kom och minglade med oss.

     

    Iris Müller, Tonya Bahdassarian, Gustav Svärd, Uwe Meistner, Tyska turistbyrån

     

    Tyska snittar med flagga

     

    Mingelfest med riktig Oktoberfest-anda

     

    Gustav Svärd, Iris Müller, Tonya Bahdassarian, Uwe Meistner, Tyska turistbyrån, Kajsa Beausang, Nils Norberg, Hanna Anfelter, RES

     

    Iris Müller, Tyska turistbyrån, Gunilla, frilansjournalist

     

    Iris Müller håller föredrag om de olika regionerna i Tyskland

     

    Tonya Bahdassarian, Uwe Meistner, Tyska turistbyrån

     

    Mingelfest och smygläsning av RES

     

    Johan Augustin, frilansjournalist, Mattias Varén, reseekonom med vän