My Website

Tag: res

  • Barcelonas bästa adresser just nu

    Barcelonas bästa adresser just nu

    RES korrespondent i Barcelona, Ida Mogren, tipsar om sina senaste favoriter i den katalanska huvudstaden. 

    Boende  

    TOC Hostel & Suites — vandrarhem i lyxformat
    För dig som reser ensam, på tajt budget eller helt enkelt inte gärna spenderar stora summor på boendet är TOC Hostel & Suites ett perfekt alternativ. Det här nyöppnade vandrarhemmet, centralt beläget nära den kända turistgatan La Rambla, har både sovsalar och privata rum. Hela stället är minimalistiskt inrett med en ung och modern touch och huserar ett stort gemensamt kök, en restaurang och bar samt många gemensamma ytor både inomhus och utomhus. På innergården finns till och med en pool. Här anordnas många evenemang och gemensamma aktiviteter, ett perfekt tillfälle för den som reser ensam att lära känna nya människor. Varje dag serveras en generös frukostbuffé och du behöver inte oroa dig över att tappa bort din rumsnyckel, dörren öppnas med ditt fingeravtryck.
    Adress: Gran Via de les Corts Catalanes 580
    tochostels.com/barcelona

    Shopping

    Vila Viniteca — vin och delikatessbutik med enormt utbud
    För dig som vill köpa med dig vin, ost eller andra lokala kvalitetsdelikatesser hem är Vila Viniteca ett säkert kort. Detta familjeägda företag grundat 1932 är en av Spaniens ledande distributörer, exportörer och importörer av vin. Deras vinbutik med tillhörande delikatessbutik huserar ett imponerande utbud av högsta kvalitet till rimliga priser. Personalen är dessutom väldigt kunnig och hjälpsam.
    Carrer dels Agullers 7 & 9
    vilaviniteca.es

    Wawas — annorlunda souvenirbutik
    Är du på jakt efter udda souvenirer? Då ska du bege dig till Wawas där de säljer innovativa, roliga och väldesignade Barcelona-souvenirer med fokus på motiv från stadens vardagsliv. Här hittar du allt från vykort, böcker, kuriosa och konst, och som turist lämnar du definitivt butiken med en ny bild om staden och dess invånare, långtifrån den typiskt turistiska.
    Carrer dels Carders, 14

    Se & göra

    Renoir Floridablanca — Utekväll i äkta Barcelonastil
    Varje onsdag, speciellt under vintermånaderna, vallfärdar Barcelonaborna till stadens många biografer, då en biobiljett kostar så lite som fyra euro. På biografen Renoir Floridablanca i det mysiga området Sant Antoni visas filmerna på originalspråk med spanska undertexter istället för att dubbas, vilket gör den till en populär biograf bland stadens internationella invånare. Dessutom har den söta argentinska kvarterskrogen El Laurel rakt över gatan en speciell biomeny för kvällen. Restaurangen är definitivt, i samband med ett biobesök eller inte, värd ett besök då de serverar fantastisk argentinsk mat och desserter till ett billigt pris. Missa inte deras gourmet-empanadas (piroger) eller husets rödvin med samma namn som restaurangen.
    Carrer de Floridablanca 135 & 140
    cinesrenoir.com
    laurelbarcelona.blogspot.com

    Mat & Dryck

    Le Cuchine Mandarosso — Italienare med mormors recept
    På en smal bakgata bara ett stenkast från den vackra konserthallen Palau de la Musica i området El Born ligger denna pyttelilla och otroligt charmiga restaurang driven av den italienska kocken Pietro Leowetti. Menyn domineras av recept som Pietros gammelmormor lämnat efter sig och med underbara anti-pastitallrikar, fantastiska pastarätter och himmelska desserter är Le Cuchine Mandarosso ett självklart alternativ för den romantiska middagen. Missa inte heller deras prisvärda trerätterslunchmeny för endast 11 euro på vardagar. Det här är utan tvekan en av Barcelonas bästa italienska restauranger.
    Carrer de Verdaguer i Callís, 4
    lecucinemandarosso.com

    Ocaña —​ Vacker bar inspirerad av Barcelonas queerrörelse
    Restaurangen och baren Ocaña är döpt efter den kända aktivisten, artisten och konstnären José Pérez Ocaña, som under 1970-talet sägs ha bott i lägenheten ovanför. Lokalerna är från 1850-talet och de enorma takkronorna med stearinljus och de nötta trägolven skapar en fin kontrast mot barens fina 1960-talsstolar och stora plyschsoffor. Bland ställets fyra olika barer och restauranger, samt en stor uteterrass, hittar du allt du kan önska dig – goda drinkar, välsmakande mat och trendiga människor i alla åldrar. Du får heller inte missa de fantastiska värdarna som håller Josés minne vid liv med sina vackra färgglada kläder och galna upptåg.
    Plaça Reial, 13
    ocana.cat

     

  • 6 tips för härligt häng i Los Angeles

    6 tips för härligt häng i Los Angeles

    Frilansjournalisten och Los Angeles-bon Linda Clausson tipsar om de bästa adresserna i Los Angeles just nu.

    MAT & DRYCK

    The Fat Dog — Gastropub med svensk touch
    Visst händer det att man får hemlängtan och då är det tur att det finns lite svenskt även i Los Angeles. På Susann Mandevilles gastropub The Fat Dog serveras svenska köttbullar med lingon och sås som skulle göra vilken mormor som helst stolt. De sköljs med fördel ner med en The Tootsie Roll Over som väl måste vara en av stans godaste drinkar. The Fat Dog finns sedan tidigare på Fairfax Avenue nära shoppingparadiset The Grove och i somras öppnade en till restaurang i hippa NoHo.
    801 N Fairfax Avenue, West Hollywood och 11050 Magnolia Boulevard, North Hollywood
    thefatdogla.com

    E.P. & L.P. — Trendigt med utsikt
    Svenskarna tar över Los Angeles! Heta E.P. & L.P. är ett delvis svenskägt ställe (Axwell har skjutit till en slant) som redan har blivit en favorit hos LA-borna. På första våningen finns restaurangen E.P. som serverar en trendig mix av rätter med smaker från Fiji, Thailand, Vietnam och Kina. Bästa bordet finns dock en våning upp på takbaren L.P. med utsikt över Hollywood Hills. Ett perfekt ställe för att avrunda shoppingrundan alternativt påbörja festkvällen.
    603 N La Cienega Boulevard, West Hollywood
    eplosangeles.com

    Belcampo Meat Co. — För köttälskare
    Nu slipper LA-borna åka till Downtown för att köpa kött. I våras slog allas favoritslakteri Belcampo upp dörrarna i Santa Monica, ett ställe värt ett besök även för turister som vill ha sitt kött tillagat. Vägg i vägg med butiken finns en mysig restaurang. Allt kött som serveras i den rustika lokalen är ekologiskt och kommer från Belcampos egna gård i norra Kalifornien. Så vill du ha en äkta amerikansk stek har du hittat helt rätt!
    1026 Wilshire Boulevard, Santa Monica
    belcampomeatco.com

    SHOPPING

    Garrett Leight California Optical — Solglasögon för alla 
    I Los Angeles kan man solglasögon och efter de senaste årens stora filmstjärnebågar väljer allt fler en nättare och mer klassisk variant. Garrett Leight är sonen till Oliver Peoples grundare Larry Leight, som började sälja sina egendesignade bågar i Venice beach 2010, där varje glasögonmodell är uppkallad efter en gata i området. Besök märkets flaggskeppsbutik på La Brea och köp med dig en bit av Los Angeles hem.
    165 La Brea Avenue, Los Angeles
    garrettleight.com

    BOENDE

    Hotel Normandie — Historiskt hotell mitt i stan
    Hotel Normandie fick en rejäl uppfräschning för ett par år sedan, men man bevarade mycket av charmen i den gamla byggnaden från 1920-talet. Ja, i den unga staden Los Angeles anses ett hus från 1926 vara närapå uråldrigt. Hotel Normandie är även efter renoveringen ett charmigt och prisvärt alternativ till nya, modernare butikshotell.
    605 S Normandie Avenue, Los Angeles

    Lediga rum & priser

    Shore Hotel — Bästa läget i Santa Monica
    Ett sätt att göra LA-vistelsen lugn och behaglig är att bo i Santa Monica – ibland är det uppenbara trots allt bäst. Från Shore Hotel har man gångavstånd till stranden, restauranger, butiker och gillar man karuseller är Santa Monica Pier bara ett stenkast bort. Hotellet är miljömedvetet, modernt och erbjuder bästa spanläget vid poolen. Det behöver inte vara svårare än så.
    1515 Ocean Ave, Santa Monica

    Lediga rum & priser

  • I Inkafolkets fotspår

    I Inkafolkets fotspår

    Ända sedan Jörgen Ulvsgärd läste Tintinalbumet Solens Tempel har han drömt om att besöka Machu Picchu, men inte vågat av rädsla för att magin skulle försvinna. Denna gång tog han modet till sig och blev inte besviken. Följ med på en resa i Inkaindianernas fotspår från födelseplatsen vid Titicacasjön via deras huvudstad Cusco till kondorernas rike i Colcadalen.

    Text och foto: Jörgen Ulvsgärd

    Hotell i Cusco

    Huvudstaden Lima har blivit en hot spot bland Latinamerikas huvudstäder. Turistströmmen är intensivare än någonsin, inte minst på grund av den världsberömde kocken Gastón Acurio som har satt Peru på världskartan med sin variationsrika mat baserad på de peruanska råvarorna. Mat som lagades redan på Inkas tid.

    Trots detta besöker de flesta Peru av historiska och kulturella skäl baserade på Inkarikets uppgång och fall med nedslag bland Titicacasjöns vassöar, huvudstaden Cusco, den mytomspunna sommarstaden Machu Picchu och det karga ökenlandskapet runt staden Nasca, berömd för sina gigantiska mystiska markfigurer som bara kan ses från luften.

    Första gången som jag besökte Peru var i slutet av 1970-talet, under militärjuntans sista år. Ekonomin var körd i botten och arbetslösheten sky­hög. Nu råder andra tider i landet. De senaste åren har utländska investerare och banker åter tagit plats i Peru och ekonomin har länge varit den bästa i Sydamerika, även om den i dag pressas hårt av Kinas och EU:s pågående lågkonjunktur som slår mot landets export av strategiska råvaror.

    El condor pasa. Denna slitna peruanska folksångsmelodi får en verklig innebörd när jag sitter på en klippavsats i Colcadalen i södra Peru och spanar efter kondorer. Luften är mättad av en spänd förväntan. Under mig har jag en av Sydamerikas djupaste raviner. Längst där nere i botten skymtar Colcafloden som en tunn silvertråd. Från källflödena i bergskedjan Chila längre upp i dalgången rinner små bäckar som slingrar sig genom oländiga trakter, växer i styrka för att så småningom mynna ut i Amazonfloden 300 mil härifrån.

    Först händer ingenting, men så plötsligt dyker en liten svart prick upp långt där nere i ravinens bot­ten. På jakt efter ett lämpligt byte letar kondoren efter termikvindarna för att ta sig allt högre upp längs de branta sluttning­arna. Av egen kraft har denna väldiga fågel, med ett vingspann på över tre meter, inte en chans. Högre och högre kommer den tills den plötsligt sveper in över våra huvuden.

    Det finns något ont och läskigt, men samtidigt fängslande över denna Andernas härskare och mytiska väsen. Det nakna kamförsedda huvudet, den böjda näbben och rynkorna under ögonen ger onekligen ett skrämmande, men fascinerande intryck.
    Tidigt på morgonen har vi på smala grusvägar rest längs djupa raviner upp mot närmare 4 000 meters höjd, från Cusco till byn Chivay i Colcadalen. I dessa djupa dalgångar har cabanas- och collaguasindianerna, ättlingar till Inkafolket, odlat majs och potatis på de terrasserade sluttningarna i flera hundra år. På en av sluttningarna ser vi en man med en piska i handen som driver sina båda oxar framför sig och en kvinna i färgrika kläder som styr träplogen. I Anderna bär kvinnorna sina vackra kläder både till vardags och till fest. De är måna om traditionerna och hattarna på deras huvuden berättar vilken by de kommer från och vilken indianstam de tillhör.

    Inkarikets storhetstid började 1438 då Pachacuti kröntes som Inka. De första spåren efter Inkaindianerna hittas dock 300 år tidigare, i början av 1100-talet. Under Pachacutis ledning besegrades indianstammar längs hela den 750 mil långa bergskedjan från Chile i söder till Colombia i norr. Strax före spanjorernas ankomst utkämpade bröderna Hu­ascar och Atahualpa en bitter strid om makten. Den sistnämnde gick segrande därifrån och utsågs till enväldig härskare över ett av världens största riken, ett rike som dignade av guld och silver.

    Ryktena om Inkarikets rikedomar nådde Francisco Pizarro i Spanien som genast begav sig i väg för att försöka er­övra skatterna. Med stor list lyckades han ta Atahualpa tillfånga den 16 november 1532 i staden Cajamarca. Atahualpa erbjöd honom en stor lösesumma i guld och silver, men förgäves. Han avrättades genom garrottering året därpå. Denna händelse blev början till Inkarikets fall. Därefter började spanjorerna plundringen och förstörelsen av Cusco, inkarikets huvudstad, där de finaste templen och de viktigaste administrativa byggnaderna låg.

    I jakten på Inkas rötter börjar vi vår resa vid en av världens högst belägna farbara sjöar, Titicacasjön, själva födelseplatsen för inkariket. Det var inte långt härifrån som solguden Inti enligt legenden skapade de första Inkas, Manco Capac och Mama Ocllo, som han skickade till jorden för att hjälpa dess befolk­ning. I dag bebos vassöarna i sjön av aymaraindianerna som bedriver jordbruk längs de ogästvänliga stränderna.

    För mig är Titicacasjön Andernas navel och centrum. Sjön är en oas mitt bland de omgivande öknarna och ett himmelrike för en mängd olika arter av sjöfåglar, exempelvis titicacadoppingen som bara finns här. På den nordvästra sidan av sjön ligger staden Puno. Här hyr vi en motorbåt som tar oss ut till några avlägsna öar. I den tidiga, kyliga och klara morgontimmen möter vi på väg ut den ena vassbåten efter den andra fullastade med varor som ska säljas på marknaden i Puno. Efter ett par timmar stiger vi i land på den flytande ön Taquile, stor som en tennisplan. Det gungar betänkligt under mina fötter när jag går i land, men det är ändå stadigare än vad jag trott. Allt är nämligen byggt av totoravass. Hus, båtar ja till och med sängar i de små hyddorna. På ön bor tre familjer som livnär sig på fiske och hantverk och där emellan något turistbesök.

    Aymaraindianen Antonio Jallahui Suama, som har bott hela sitt liv här ute i Titicacasjön, tar oss med på en båttur tillsammans med sin fru i en klas­sisk vassbåt. Seglet rullas ut och hissas. Vinden tilltar och vi måste efter en stund reva. Med långa störar skju­ter vi istället båten framför oss den sista biten tills vi når en av grannöarna. Med dessa enkla båtar fiskar de, jagar fågel och skjutsar sina barn till den lite större grannön där skolan ligger.

    – Vinden och kylan är vår största fiende. Barnen blir lätt sjuka av den råa och fuk­tiga luften och vi är långt från läkarhjälp. Å andra sidan har vi en frihet och ett lugn här ute som är svårt att uppnå på fastlandet, säger Antonio innan vi återvänder till Puno och vidare mot staden Cusco och det hägrande Machu Picchu. En plats som jag under det år jag bodde i Peru aldrig vågade besöka av rädsla för att närvaron av turisterna skulle äventyra min ungdoms magiska fantasier om denna mytomspunna stad. En rädsla som senare skulle visa sig obefogad.

    Tidigt på morgonen vandrar jag utmed kullerstensgatorna i Inkas huvudstad Cusco, från San Fransisco-parken genom de vackra bågformade valven som på alla sidor omsluter Plaza de Armas. Det var här inkahövdingen Pachacuti ansåg att världens mittpunkt låg. Det var också här som jag en morgon i slutet av 1970-talet vaknade av en lastbilskaravan fylld av människor som skanderade politiska slagord. På flaket längst fram stod den kände bondeledaren och presidentkandidaten Hugo Blanco. Nu är det kyrkokörens enstämmiga gregorianska sång som hörs från katedralen som byggdes av spanjorerna med hjälp av inkaindianernas händer. På kyrktrappan sitter en indi­ansk familj och tuggar kokablad. De har startat långt innan gryningen för att ta sig från byarna högre upp i Anderna ner till Cusco och indianmarknaden där de tänker sälja sina handvävda tyger. Innan mannen i familjen reser sig och knyter ihop tygskynket med familjens handvävda tyger för att bege sig till marknadsplatsen, säger han:

    – Vi är stolta över att vara ättlingar till inkafol­ket och stolta över vår historia, men det är ett hårt liv för att överleva här uppe i bergen.

    Nästa dag lämnar vi Cusco för resan över hög­slätten Altiplano, genom den heliga inkadalen, Sacred Valley, mot byn Ollantaytambo och avstampet mot Machu Pic­chu. Det sista jag ser är Sacsayhuamans fästning som försvinner i diset bakom oss. Dess mäktiga murar byggda av inkafolket är utförda med en häp­nadsväckande precision där gigantiska stenblock sammanfogats så tätt att det inte går att sticka in en kniv i skar­varna.

    Vädret är klart och molnen höga. Den smalspåriga järnvägen Inca Rail skramlar långsamt fram längs Urubambaflodens stränder, som till att börja med är omgiven av höga snöklädda berg, men som efterhand övergår i en mer tropisk vegetation, samtidigt som floden blir allt stridare innan vi till slut når slutstationen Aguas Calientes. Härifrån utgår sista etappen av inkaleden för dem som vill gå till fots. De flesta andra tar bussen längs branta ser­pentinvägar till Machu Picchu.

    Själv klättrar jag bakvägen upp mot Solporten, Inti Punku, samma väg som Hiram Bingham kom för drygt hundra år sedan i sökandet efter inkarikets sista stad, Vilca Bamba. Han hade då mött en bonde i byn Mandorpampa, som berättat om några övergivna ruiner längre upp i bergen. När Bingham, efter flera timmars mödosam klättring, nådde krönet och blickade ut över Machu Picchu trodde han inte sina ögon. En hel ruinstad låg gömd under en grön matta av träd, rötter och växter.

    När jag efter mödosam klättring äntligen sätter mig på tröskeln till Solporten och tittar ner på ruinstaden som lig­ger omgiven av grönskande bergstoppar, grips jag av samma förundran som drabbade Bingham. En ström av frågor rusar genom min skalle. Hur föddes idén att bygga en stad i en så oländig och extrem terräng? Hur lyckades man övertyga någon om denna till sy­nes galna idé? Och hur lyckades inkaindianerna genomföra projektet? Det är fortfarande ett mysterium liksom den stora frågan om vilken roll staden spelade under In­kariket. Bingham trodde länge att det var Inkaimperiets sista stad, vilket på senare tid har visat sig vara inkorrekt. Det troliga, enligt senaste forskarrön, är att Machu Picchu var en sommarstad för inka­härskaren Pachacuti och hans närmaste män.

    Medan jag sitter här och blickar ut över dalgången ser jag för min inre syn hur en svart jättefågel plötsligt dyker upp framför mig. Ryggens svartvita karaktäristiska teckningar och de spretande vita vingpennorna är tydliga när den gör en vid sväng ut över dalgången, och i en svepande lov som ett segelflyg, kommer rakt mot mig och passerar strax över mitt huvud. Den tycks blockera hela himlen innan den stiger upp mot bergen med hjälp av de uppåtgående luftströmmarna. En mäktig syn av en mäktig fågel.

    El condor pasa.

     

    Fakta

    Resa hit

    Det finns många researrangörer som har Peru på sitt program, som till exempel Jambo Tours, Temaresor och Peruspecialisten.
    Det går även att åka reguljärflyg och skräddarsy ett eget reseupplägg i landet.

    Boende

    Hotel Miraflores Colon
    Hotellet ligger i Lima, mycket nära shoppingcentret Larcomar vid havet. Ett område som rymmer en mängd barer och restau­ranger och som har ett intensivt folkvimmel dag som natt. Dubbelrum från cirka 1 200 kronor natten.
    Calle Colón 600, Miraflores, Lima
    Lediga rum & priser

    Hotel Andes de America
    Det här hotellet är ett bra och prisvärt boendealternativ i Cusco och ligger ett stenkast från stora torget, Las Armas.
    Calle Garcilaso 150, Cusco
    Lediga rum & priser

    Aranwa
    Boutiquehotellet Aranwa i Cusco är ett mer exklusivt alternativ i rustik kolonial stil med innergård.
    El Sol 602, Cusco
    aranwahotels.com

    Arequipa
    Hotel La Poseda del Puente i Arequipa är ett utmärkt mellanklass­hotell som jag utan vidare kan rekommendera. Det ligger centralt mitt emot Santa Catalinaklostret.
    Puente Grau/Av. Bolognesi 101, Arequipa
    posadadelpuente.com

    Pakaritampu
    Byn Ollantaytambo är det perfekta övernattningsstället innan du tar tåget upp till Machu Picchu. Hotel Pakaritampu ligger intill Urubambaflo­den med gångavstånd till tåget. Hotellet har en vacker avstressande trädgård.
    Av. Ferrocarril, Ollantaytambo
    Lediga rum & priser

    Mat & Dryck

    La Mar Cebicheria
    En av den världsberömde peruanske kocken Gastón Acurios populära restauranger är La Mar Cebicheria i Lima. Det är en fantastisk fiskrestaurang i avspänd miljö. Om det är något ställe där man ska prova den peruanska nationalrätten ceviche på är det här. En gastronomisk upplevelse kan garanteras.
    Avenida Mariscal La Mar 770, Miraflores, Lima
    lamarcebicheria.com

    Astrid & Gastoón
    Det här är Gastón Acurios första och stilbildande restaurang, tillika hans mest exklusiva i Peru. Här kan man äta avsmakningsmenyer för en rimlig peng. Stället är omåttligt populärt så det gäller att boka i tid.
    Avenida Paz Soldan 290, San Isidro
    astridygaston.com

    La rosa Nautica
    En av stadens populäraste skaldjurs­restauranger är La rosa Nautica. En utmärkt restaurang byggd i kolonial stil med jugendtouch på pålar ut i vattnet.
    Espigón 4 Circuito de Playas, Miraflores, Lima
    larosanautica.com

    Restaurante Bar Cordano
    Det här är en institution i Lima sedan 1905 och ett populärt tillhåll för politiker och regeringsmän. Här har serverats mat till praktiskt taget varje peruansk president de senaste hundra åren. Presidentpalatset ligger nämligen tvärs över gatan. Restaurangen är känd för sina skickligt utförda tacu tacu (stekt ris och bönor) och butifarra (franskbröd fyllda med skinka).
    Jirón Carabaya 103, Lima
    restaurantecordano.com

    Chicha
    Ytterligare en Gastòn Acurio-restaurang och en finkrog med inriktning på traditionell peruansk mat med modern touch.
    Heladeros 261, Cusco
    chicha.com.pe

    Ciccolina
    Det här är en mysig tapasrestaurang med lagom stimmig atmosfär. Restaurangen ligger i ett vackert kolonialhus ett stenkast från torget Plaza del Armas.
    Calle Triunfo 393, Cusco
    cicciolinacuzco.com

     

     

  • Karin Broos bästa

    Karin Broos bästa

    Karin Broos är en av Sveriges mest intressanta konstnärer just nu. Hon slog igenom 2008 med en utställning på Kristinehamns Konstmuseum och sedan dess har karriären gått spikrakt uppåt. Hennes verk skildrar ofta kvinnliga gestalter i känslomässiga situationer och bär på en stark metaforik. Här är Karins bästa …

    Text: Hanna Anfelter 

    … storstad

    Berlin. Jag älskar stämningen i Berlin. Här finns ett livligt och spännande kulturliv med fantastiska museer som Hamburger Bahnhof och Gropius Bau och konstcentret Kunst-Werke med servering på galleritäta Auguststrasse. Hela staden är en kreativ plats för experiment och det avvikande. Även musiklivet har mycket att bjuda på, alltifrån Berliner Symfoniker till alla dessa indiepop-, rock- och houseställen, ibland i övergivna byggnader, och alltid med en bar med bra och billig dryck. Jag är ofta i området Kreuzberg, där jag bor i en lägenhet mellan Görlitzerpark och floden Spree. Utanför lägenheten är det svårt att välja bland alla ofta säregna restauranger, pubar och kaféer.

    Hotell i Berlin

    … strand

    Badeschiff, mitt i Berlin. En stor bassäng i floden Spree med sandstrand och strandstolar. Här kan jag ta ett dopp, läsa en bok, hämta en öl eller en cappuccino och titta på båtar som glider förbi.

    … ö

    Gotland. Jag var här för första gången tidigare i år och det gav mersmak. Särskilt om man kan undvika turistsäsongen. Jag promenerade längs en långsträckt strand och simmade i havet i slutet av maj, början av juni.
    En annan favorit är Frykens vackraste ö Malö. Och Gran Canaria i april är inte heller så dumt.

    …kafé

    Alla kaféer som serverar en god kopp cappuccino. Annars måste jag säga Alma Löv Museum i Östra Ämtervik där det i somras serverades den bästa vegetariska buffen som jag har ätit. Alma Löv ligger bara hundra meter från vår bostad så det blev många luncher där denna regniga sommar.

    … bar

    Hotellbaren för närheten till sängen. Tjoget vid Hornstull i Stockholm är inte heller ett så dumt alternativ. De har en trevlig bartender som heter Joel Söderbäck.
    Hornsbruksgatan 24

    … hotell

    Lopesan Villa del Conde Resort på Gran Canaria i Las Meloneras. Ett lite lyxigare hotell som verkligen var värt sitt pris. Receptionen ser ut som en kyrka, låga vackra byggnader med mycket växlighet mellan stigarna och enorma frukostar samt ett antal pooler att välja bland. Jag var ofta ensam badare tidigt på morgonen. Dessutom har de en bra och trevlig bar och fina promenadstråk i närheten av stranden.
    Hotell Lopesan Villa del Conde Resort

    … restaurang

    Lebanon på Hamngatan i Stockholm. De har en hårt arbetande personal som gör sitt jobb, är trevliga och ser till att skålarna fylls på. Här tar man av en riklig libanesisk buffé med risken att bli mätt hela dagen. Man betalar i förväg och kaffe och kaka ingår.
    Dessutom, Lilla Dramatens Elverket som ligger nära vår Stockholmslägenhet för den trevliga stämningen, goda maten och för att hundar får tas med.
    Hamngatan 6, Stockholm

    … nattklubb

    Har en “ovana” att lägga mig redan vid tolvtiden så det blir knappast några nattklubbsbesök för min del. Jag är med i Sunne filmklubb – det är så nära natt och klubb jag kan komma. Det blir mer dagklubbar för min del då jag älskar tidiga morgnar.

    … park

    Görlitzerpark i Berlin. Där kan jag bara sitta med ett glas vin i en liggstol vid restaurangen Edelweiss och läsa en bok och titta på det livliga parklivet. Några åker skateboard, andra spelar bollspel eller bara ligger i gräset med sina hundar. Eller så tar jag en promenad här en söndagsmorgon och säger hej till alla, ofta turkiska familjer som grillar helfår på medhavda grillar, drivna av bilbatterier.
    Mauerpark på söndagar. Då ordnas den största loppmarknaden som jag har sett där det finns allt möjligt att köpa om man kommer fram i folkvimlet. En riktig folkfest med ett tiotal serveringar, barer, musikuppträdanden, jonglörer och folk som har picknick. 

    … butik

    Naturbageriet Sattva på Stora nygatan i Gamla stan i Stockholm. Där köpte jag det godaste riktiga fullkornsbrödet, ekologiskt dessutom. Annars alla butiker som har gott nybakat surdegsbröd och färskpressad ingefärsjuice.
    Stora Nygatan 6, Stockholm

    … pryl på resan

    Böcker, gärna tjocka och därmed ofta det tyngsta resbagaget på flyget. Sist tog jag med alla Karl Ove Knausgårds böcker. Läste Cilla Naumann Bära barnet hem på tåget från Stockholm mot Karlstad. På kortare resor tar jag gärna med någon diktsamling av Eva Runefelt eller Jila Mossaed. 

  • Courmayeur – Skidåkning på italienska

    Courmayeur – Skidåkning på italienska

    Courmayeur ligger på solsidan av Mont Blanc, högt upp i Aostadalen i Italien. Av någon märklig anledning har orten hamnat i skuggan av sin berömda granne på andra sidan tunneln. Följ med till en av Alpernas klassiker som bjuder på skidåkning och mat i världsklass. 

    Text: Kristoffer Frenkel
    Foto: Mattias Fredriksson

    Hotell i Courmayeur

    Inte kan en tunnel göra så stor skillnad? Det är frågan vi ställer oss när vi rullar igenom den nästan tolv kilometer långa Mont Blanctunneln, som binder samman Frankrike och Italien. På ena sidan ligger storebror Chamonix, alpinismens huvudstad som återkommande har röstats fram till en av världens bästa skidorter, tillika många svenskars favoritskidort. På andra sidan, i den vackra Aostadalen, ligger italienska Courmayeur, lillebrodern som under årens lopp fört en betydligt tystare tillvaro i media. Orten har mest varit känd bland Chamonix’s bergsguider som åker hit när snön är uppkörd på den franska sidan. Men de pratar aldrig högt om platsen och vad den har att erbjuda. Hemligheten verkar knappt ha tagit sig igenom tunneln.

    I Courmayeur saknas konkurrens om snön, bemötandet är personligt, köerna är korta och maten är magisk. Beresta matintresserade skidåkare menar att här finns Europas, kanske världens bästa backrestauranger alla kategorier. Kombinationen av matlagningstradition, god tillgång på bra råvaror och ett krävande klientel av tillresande Milanobor resulterar i menyer och vinlistor som får den mest hugade restaurangbesökaren att dregla av hunger. Allt medan skidorna står parkerade utanför dörren och backar och offpist förblir orört. Upp till skidsystemet tar man antingen kabinbana eller gondol och nere vid foten av berget ligger själva byn som mestadels består av gamla vackra stenhus dit rika storstadsbor åker på helgen för att lämna stadens buller och insupa alpluft.

    Solens varma strålar lyser. Det doftar bränd koda och bark i luften. Ljudet från sittliften Pra Neyrons vändkors drunknar i fåglar som kvittrar ikapp när människor går av den lätt luggslitna sittliften. En gråhårig skidlärare, eller ”maestro di ski” som det kallas här, åker runda skidlärarsvängar med sin silverhårige klient. Båda är läderbruna i sina mösslösa uppenbarelser och har vit zinkpasta på läpparna samt ett par tonade pilotglasögon på näsan. Trots att armar bäst hålls stilla när man åker skidor gestikulerar båda med fingrarna tätt hopknutna i takt med sina engagerade röster. En riktig italienare åker skidor likadant som han kör bil eller pratar med andra människor, yvigt signalerandes med händer och kropp. Varför förneka sig bara för att man har ett skidställ på kroppen?

    Offpiståkningen i Courmayeur är svårslagen och har varit känd bland mer initierade skidåkare under en längre tid. Men berget kan även erbjuda några av Italiens mest välpreparerade backar. Pisterna är breda, jämna och har en konkav lutning som gör att man ser långt ner för backen utan att överraskas av några ovälkomna krön när man ligger i djupa carvingsvängar. Bäst är dem på morgonen, då varken italienska skidor eller solen har hunnit påverka de sydsluttande backarna. Pisten Aretù är bred som en fotbollsplan, lutar brant och har en naturligt böljande form som gör att även de mer vana skidåkarna får en utmaning.

    Efter att vi har gjort en handfull åk i den branta och breda backen låter vi våra skidspetsar fortsätta nedför berget, förbi Aretù, över Checrouit till den lilla backrestaurangen Chiecco. Det är dags för dagens andra espresso och en lättare antipasto innan vinlunchen tar vid. Vi har snabbt kommit in i den italienska lunken med fokus på umgänge, mat och skidåkning. Som fallhöjdsräknande nordbo är det lätt att glömma bort att skidåkning är en lagsport och inget hundrameterslopp där den som kommer ner först är bäst. Det bästa åket görs helt enkelt aldrig på egen hand utan det är resan som är målet. Något som italienarna fattade för länge sedan.

    Chiecco drivs av Anna och Paolo, ett väderbitet italienskt par i fyrtioplusåldern som lämnade sin hemstad i södra Italien för att uppfylla drömmen om ”att servera den bästa maten i Aosta”. Om du bara ska äta mat en gång till i ditt skidåkande liv så bör det vara på Chiecco. Problemet är bara att kön för att få sittplats är lika lång som kvittot du går ut med efteråt. Ett framgångsrikt koncept är att åka dit innan klockan elva eller efter två. Kommer du dit däremellan kan du med lätthet bli sittandes och vänta antingen på bord eller mat i flera timmar.

    Att äta på Chiecco är lika mycket en upplevelse för smaklökarna som för känslolivet. Det hör inte till ovanligheterna att Anna och Paolo bråkar öppet på den altanliknande uteserveringen och har du (o)tur hamnar du i skottlinjen för en flygande handduk ackompanjerad av en salva svordomar som sätter punkt för bråket. Relationsbråken mellan paret är som fonden i den italienska gryta som når sitt crescendo på Chieccos terrass. Ingenstans summeras Italien och Courmayeur lika bra som på denna uteservering. En sol som lyser och steker våra bleka skandinaviska ansikten, en lätt doft av sololja och knarr från fötter som rör sig i uppknäppta pjäxor, slammer från det vita porslinet och klingandet av vinglas som töms i jakten på nästa klunk Barolo. För varje glas vi dricker stiger ljudnivån i vår konversation och våra armar som tidigare var förseglade på bordet börjar gestikulera och innan espresson hunnit landa på bordet har allas fingrar och händer rört sig i en rörelse fram och tillbaka framför mun och näsa för att understryka vikten av det vi säger. Det italienska kynnet smittar av sig.

    De dagar då Anna inte kan erbjuda ett bord är Maison Vieille ett annat alternativ. Även om maten inte håller samma höga klass som på Chiecco är bemötandet personligt och det man saknar i kreativitet i köket kompenseras istället av den italienska discomusiken som strömmar ur högtalarna och som återkommande får de besökande pantertanterna och farbröderna från Milano att på italienskt vis stå upp och svänga på höfterna i takt med musiken.

    Större delen av den liftburna skidåkningen sker i skidsystemet Courmayeur Checrouit. På den sydvända och solbadande platån, Plan Checrouit, som utgör samlingspunkten för många liftar samsas skidskolans elever, pälsklädda italienska pensionärer och trendiga tonåringar för att ta sig upp på berget. Den översta liften heter Arp. Storyn om liften är att den är så sliten att till och med det italienska liftfacket har satt stopp för sin personal att åka med den. Oavsett så stänger liftskötaren glatt dörren efter oss när vi har klivit på och skickar iväg oss med ett ”Ciao!”. Nu är jag inte expert på italienska säkerhetsföreskrifter, men en okulärbesiktning får mig att känna att facket nog har rätt. Hade det inte varit för de mäktiga åken som är tillgängliga från toppen – både exponerade snörännor och stora åk ner till botten av dalen – hade jag nog inte spenderat alltför mycket tid här.

    Vi avslutar vår sista dag med att leta oss ner för backen Arp Dolonne, som är både brantare och mer svårtillgänglig än det vi tidigare har åkt. Här ligger snön i skugga större delen av dagen och trots några dagars uppehåll hittar vi stora partier med orörd snö. Vi får möjlighet att leka extremåkare och hoppa över små klippor innan vi svischar in i smala rännor. Livet leker på toppen, men ju längre ner vi kommer, desto fler blir spåren och den sista sträckan är rena kriget av pucklar innan vi kommer ut vid lifthuset i botten av Dolonne. Svettiga och i behov av vätska går vi in till byn för ett styrkeglas i en soffa på Café Della Posta.

    Härinne har servitörerna på sig vita förkläden och ljusblå skjortor. Klientelet kan beskrivas som en mix av Milanobor med välskräddade kläder som tar sig ett glas rött innan middagen, medelklassfamiljer med känsla för stil och undantagsvis en och annan svettig svensk skidåkare. Oavsett vilken grupp man tillhör hälsar personalen artigt på alla som stiger in. Snabbt får vi en diger vinmeny i handen och lite antipasti på bordet medan vi väljer dryck. Insjunkna i de mjuka sofforna, med en begynnande stelhet i musklerna njuter vi av vårt vin. Trots att vädret inte har varit det mest gynnsamma har vi åkt både ospårat och manchester i backen varje dag. Aldrig har vi behövt slåss om platsen på berget som våra vänner i Chamonix, bara några kilometer bort.

    Italienarna krigar endast för en sak; en plats på en uteservering en solig dag. Skidåkning utanför pisten lämnar de åt oss andra. Brasan i hörnet sprakar och maten fortsätter att rulla in. Runt oss sitter brunbrända män och kvinnor och diskuterar livligt dagens åkning, relationer och vinet de dricker. Allt medan händerna och fingrar letar sig mot varandra som magneter framför ansiktet, innan de efter en kort sammanstötning slås isär och konversationen fortsätter, ännu mer passionerat, ännu mer intensivt. Precis som Italien ska vara.
    Tänk vad en tunnel kan göra. 

  • Zanzibars lugn

    Zanzibars lugn

    Kryddön Zanzibar lockar med en smakrik mix. Bortom turkosa vykortsfonder väntar vindlande gränder, slumriga fiskebyar och gripande möten. Följ med RES till Swahilikustens mytomspunna juvel.

    Text och Foto: Roger Borgelid

    Hotell i Zanzibar

    Mjuka jadefärgade dyningar rullar in från Indiska Oceanen och smeker den korallvita sanden när vi vandrar längs Kiwengwa Beach på Zanzibars östkust – jag och mina nya vänner, massajerna Taiko och Matheo. Deras rödrandiga traditionella dräkter fladdrar i den ljumma havsbrisen när vi kilometer efter kilometer under den afrikanska solen delar berättelser ur varandras liv. Matheo berättar att de, precis som de flesta massajer på Zanzibar, ursprungligen är från Arusha på fastlandet i Tanzania – och att de har sökt sig hit för att genom turistnäringen kunna göra sig en slant att återvända hem med så småningom. En del får jobb som vakter på hotellen, men de flesta lever, som Matheo och Taiko, på att sälja hantverk ur enkla skjul av palmblad som de har slagit upp längs stränderna, och som de också bor och sover i.

    Det är så vi först träffas, som säljare och kund. Men efter hand utvecklas mötena till något mer. Ett glatt återseende ”Jambo” (Hej) och ”Mambo?” (Hur är läget?), timida leenden och snart också sällskap längs stranden och allt längre och personligare samtal.
    – Jag saknar min familj, mina bröder och mamma. Jag tänker på dem varje dag, säger 21-årige Matheo när jag visar bilder på mina egna barn. Men det känns fint att jag kan hjälpa dem genom att skicka hem pengar ibland. Min dröm är att en dag få ihop tillräckligt så att jag kan återvända hem till Arusha, skaffa en gård och bilda en egen familj. Men livet är bra här också, havet är vackert och turisterna många.

    Zanzibar har i alla tider varit en mötesplats för handelsmän, äventyrare och lycksökare från alla väderstreck. Under århundraden stod den lilla ön – med en yta knappt större än Ölands – i världshistoriskt centrum, som knutpunkt för slavhandeln och som central handelsplats för kryddor, guld och elfenben. Här möttes sjöfarare från Afrika, Europa, Orienten och Indien för att byta varor. En tidig kosmopolitisk smältdegel, vars arv fortfarande präglar ön och kulturen.

    Särskilt tydligt är det naturligt nog i Stone Town – de gamla världsarvsskyddade kvarteren i Zanzibars huvudstad. Få platser är förknippade med sådan mystik och magi som den gamla stenstaden. Här fläktar historiens vingslag genom vindlande smala gränder och dåtidens influenser gör sig påminda överallt när vi i några timmar förlorar oss i ett myller av gatuliv, intryck och dofter. Här finns pampiga gamla sultanpalats i korallsten, slitna kolonialbyggnader, moskéer och förstås de berömda zanzibariska trädörrarna, många i arabisk stil och vackert snidade i indisk teak. Skratt och skrik från en spontan gatumatch i fotboll blandas med dagens sista böneutrop, dofter av curry och kokos samsas med aromen från arabiskt kaffe, och konst och muslimska huvudbonader säljs intill kryddor och torkad frukt.
    En eftermiddag i gränderna ger också en befriande paus från den annars ständigt stekande solen. Här och var hittar strålarna ändå in mellan husen och kastar långa skuggor längs fasaderna i den sena timmen.

    När vi till slut hittar ut ur Stone Towns labyrintiska inre och ner till havet igen, väntar nästa skådespel. Här på stranden har hundratals lokalbor och några turister samlats för att umgås, äta, dricka, bada och leka i väntan på solnedgången. Särskilt ett gäng atletiska killar fångar vår uppmärksamhet. Med ett gammalt traktordäck som trampolin överträffar de varandra i volter och akrobatik. Vissa blir hängande raklånga i luften, som om tiden stannat. Ögonblick med slående symbolik.

    För när vi en stund senare, på terrassen på det legendariska hotellet Africa House, sipprar på en immig Kilimanjaro-öl och ser solen sjunka bakom ett dhow-segel mot en persikefärgad kuliss, är det inte svårt att drömma sig tillbaka i tiden, till de stora äventyren och jag låter mig villigt förföras av tidlös romantik. Men efter ett par dagar i sagostadens magi drar vi dit pepparn växer. Bokstavligen.

    Zanzibar är ju känd som kryddornas ö, och det var öns världsledande export av framför allt kryddnejlika på 1800-talet som bidrog till Zanzibars dåtida välstånd. Och även om kryddplantagen i dag mest fungerar som turistattraktioner, känns ett besök på en så kallad ”Spice Tour”, som en självklarhet. Här blir vi guidade genom små lokala byar och kryddplanteringar, och får uppleva kryddor som kanel, nejlika, peppar, vanilj, kardemumma och muskot i dess naturliga miljö. Vi får lukta, smaka och se hur de växer – allt kryddat med intressant kuriosa kring varje växt. Turen avslutas med en lunch baserad på många av de kryddor som vi nyss har plockat. Smakrikt och närproducerat så det förslår.

    Resan fortsätter norrut. Längs dammiga vägar passerar livet på landsbygden revy inför öppen ridå. Kvinnor grillar majs över rökiga eldar, barfotabarn leker med gamla däck på röd lera och längs vägkanten trängs kor, hönor och cyklar med bananstockar och kokosnötter på pakethållarna.
    När vi närmar oss Nungwi på nordkusten blir vi plötsligt stoppade vid en vägbom. En polis i militäruniform inspekterar vår helt nya hyrbil noga och tvingas till slut att hitta på en defekt (”för lite luft i däcken”) för att kunna kräva oss på en muta som tillåter oss att köra vidare. Vi blir upprörda, men vår chaufför bara rycker på axlarna och säger med ett leende:
    – T.I.A… This is Africa.

    Nungwi bjuder på Zanzibars mest turkosa fond och stränderna i norr brukar ofta hamna på listor över världens vackraste. Det är lätt att förstå. Här är havsbandet som photoshopat av Guds hand, kantat av urholkade träbåtar med tygsegel, slanka palmer och ett och annat parasoll.
    Uppe i norr är också tidvattnet mer förlåtande.

    På Zanzibar är skillnaden mellan ebb och flod extra påtaglig och överallt längs kusten ställer det till bekymmer för solbadande turister. När det är ebb är vattenståndet så lågt att vi måste vada ut på det blottade revet upp mot en kilometer för att komma åt vatten. När tidvattnet sedan kommer in är revet så upphettat av solen att vattnet värms upp till kroppstemperatur. Men i Nungwi och närliggande Kendwa Beach är stranden lite brantare och lagunen mindre långgrund, vilket gör att vi kan njuta av svalkande dopp i stort sett hela dagen. Inte oväntat är det också hit de flesta turister söker sig. Här är det tätare mellan hotell och strandbarer, utflykter och aktiviteter. Vi lockas att följa med på en segling i solnedgången, fiske, snorkling och inte minst dykning. Kring öns nordspets väntar tjugotalet färgsprakande korallrev, där den berömda Mnemba-atollen är juvelen i kronan.

    Även runt naturskyddade ekoön Chumbe, en timme söder om Stone Town, håller dykningen världsklass. Chumbe var länge en militärbas – förbjuden att besöka – och kan därför skryta med ett av jordens mer intakta och artrika rev. 
    Men Zanzibars bästa fynd har vi sparat till sist. Den lite vildare och mer oexploaterade sydöstkusten kantas av milsvida nästan öde stränder, med en och annan by inbäddad mellan palmerna.

    Charmigast i min värld är fortfarande Jambiani. Senast jag var på Zanzibar, för tio år sedan, var det i denna slumriga fiskeby som jag av en slump hamnade – och blev kvar. Jag hade egentligen tänkt resa runt på ön, men trivdes så bra att jag stannade två veckor i samma by. Då var jag den enda vita besökaren och jag umgicks med lokalbefolkningen. Särskilt god vän blev jag med en flicka som hette Thauba och hennes familj. Jag följde med när de skördade alger i reven, när de fiskade och lekte. Det blev många goda skratt och bilder.

    När jag nu återvänder till Jambiani är det förstås Thuba jag vill söka upp – och jag hittar henne nästan direkt. Byn har förändrats en del och Thaubas familjs gamla hus står inte kvar, men jag har med mig utskrifter på några av de porträtt som jag tog på Thauba senast, och det räcker att med att jag visar dem för några äldre damer i närheten, så visar de mig rätt.
    Thauba är numera 24 år, har flyttat till ett eget hus med man och två barn, men annars är hon sig precis lik. När jag kliver in genom dörren håller hon på att tappa hakan och ropar rakt ut:
    – Roodjoo..!!!

    Thauba dukar upp torkad fisk och te på stengolvet och snart ansluter lillasyster Mwita, deras mamma och morfar, som har hunnit fylla 100 år. Jag får chansen att äntligen visa och överlämna några av alla de bilder som jag tog på familjen förra gången. Men framför allt blir det ett kärt och känslosamt återseende med många berättelser, skratt och gråt. Lite som att återse sin afrikanska lillasyster efter alla dessa år.

    När jag senare vandrar runt i Jambiani i ett växande sällskap av nyfikna släktingar och vänner, inser jag att även själva byn är sig relativt lik. Den har växt förstås. Primitiva hus har ersatts av rejäla hem i cement, en ny asfalterad landsväg har byggts och hotellen är fler.
    Men fortfarande vilar här Zanzibars mest avspända lokala häng – en skönt slumrig atmosfär med vänliga blickar och genuina leenden.

    Runt om Zanzibar möts man som resenär ofta av de swahiliska fraserna “Hakuna Matata” (Inga problem) och Pole Pole” (Lugnt lugnt) – som en mantraliknande bekräftelse på att det här minsann är Afrika på ett lite skönare, mildare och avspändare vis. Men ingenstans klingar orden renare än i just Jambiani. Här pågår livet i samma lugna rytm som det alltid har gjort. Kvinnor och flickor letar småfisk i reven, nyplockade alger hängs på tork, kokosfiber rivs, dagens tonfiskfångst rensas och barfotabarn leker i sanden mellan korallstenshus och palmer.

    När jag några dagar senare tar farväl av Thauba och hennes familj på nytt – men den här gången med ett mobilnummer och en inbjudan att bo hemma hos dem nästa gång jag återvänder – tänker jag att Jambiani på många sätt fångar själva essensen av Zanzibar.
    Ett vackert yttre med ett spännande inre. Paradisiskt och exotiskt. Autentiskt och tidlöst.

     

  • Vilket är ditt favorithotell?

    Vilket är ditt favorithotell?

    Världen är full av hotell och i nästa års första nummer av RES listar vi som vanligt våra 50 favoriter i Hotelltoppen. 50 favoriter och så ytterligare ett – läsarnas val, som ni utser. Var med och rösta du också, det bästa förslaget belönas med en helårsprenumeration på RES. 

    I vårt första nummer 2016 hittar du den årliga Hotelltoppen, listan där våra 50 favoriter presenteras. Där kommer du också att hitta ännu ett hotell och vilket det blir avgör våra läsare. Vi vill helt enkelt veta vilket som är ditt absolut favorithotell. Det kan ligga nästgårds, nere på kontinenten eller på andra sidan jordklotet. Det är du som bestämmer.

    Skicka ditt förslag, gärna med en motivering, till tavling@res.se, senast den 29 januari. Det bästa förslaget belönas med en helårsprenumeration på RES.

    Tack på förhand!

  • Meet The World 2015

    Meet The World 2015

    Återigen: Stort tack till alla er som dök upp i Skeppsholmskyrkan i torsdags. Här har ni bilderna från eftermiddagen och kvällen.

    “Travel and Sharing” var temat på RES seminarium i Skeppsholmskyrkan den 19 november som hölls tillsammans med Antors evenemang Meet the World. Vi fick lyssna till Justin Reid från TripAdvisor och Andreas Stillborg från Airbnb som gav sina perspektiv på utvecklingen. Därefter en paneldebatt – ”Vart är vi på väg och hur kan olika aktörer nyttja nya möjligheter?” – med journalisten Natalia Brzezinski som moderator. Då deltog TUI Nordics marknadsdirektör Anna Laestadius och webbentreprenören Ted Valentin. Även Anna Felländer, digitaliserings- och framtidsekonom på Swedbank, och Taskrunners grundare Robin Szekely fick spontant hoppa upp i panelen.

    Vi på RES vill tacka alla gäster, deltagare, Antor och sponsorerna TUR och Fritidsresor för ett mycket trevligt och givande evenemang!

    Foto: Julia Grufving, Kristian Gerdes, Zeeshan Fazal

  • Singapore jubilerar – firar 50 i år

    Singapore jubilerar – firar 50 i år

    I år fyller Singapore 50 år. Den 9 augusti 1965 blev det lilla landet självständigt. Som grädde på jubileumsmoset har Singapore i år korats till ”världens bästa land att resa i” av Lonely Planets reseexperter, och under 2015 välkomnar staden 15 miljoner internationella ankomster, jämfört med 5 miljoner 1990. Fotografen och reseskribenten Peter Hanneberg reste ner för att ta pulsen på deras framgångssaga. 

    Text och foto: Peter Hanneberg

    Det är fint att landa just i Singapore, det har jag tyckt länge. Men i år är det extra intressant eftersom landet fyller 50 år. Jubileet gör mig nyfiken på dess historia. Särskilt transporterna och turistnäringen intresserar mig – två sektorer som har betytt mycket för landet sedan självständigheten i augusti 1965. Både den internationella flygplatsen Changi och det nationella flygbolaget Singapore Airlines spelade en stor roll när det unga landet skulle byggas och marknadsföras i resten av världen.

    Changi ligger på sydkusten av Singaporeön, öster om huvudstaden, och planen närmar sig på låg höjd över hamnen där lastfartygen flockar sig i väntan på sin tur. Inflygningen löper längs sydkusten parallellt med stadens utbredning. Hela batteriet av berömda skyskrapor, som skjuter flera hundra meter upp mot himlen, gör landningen spektakulär. Med en karta i handen får man god guidning till det man passerar, gammalt som nytt.
    Singapore Changi är den enda internationella flygplats som jag gärna kommer till i mycket god tid inför en avresa ­– den är en sevärdhet och upplevelse i sig. Efter passkontrollen öppnar sig en egen värld vars motstycke man inte hittar på någon annan aerodrom. Här finns blomsterutsmyckningar och små naturparker, fontäner, skulpturer, grönska och till och med fjärilshus. Dessutom en swimmingpool och spa- och massageanläggningar.

    Bytet av flygplats till Changi 1981 var ett viktigt beslut. Lika viktigt var utvecklandet av Singapore Airlines (SIA) efter 1965, då de slapp undan det tidigare delandet av flygbolaget Malaysia-Singapore Airlines (MSA) med Malaysia. Både Changi och SIA omtalas som hörnpelare i Singapores utveckling från u-land till världens fjärde rikaste land.

    – Den första regeringen med ”landsfadern” Lee Kuan Yew i spetsen var skickliga på att se framåt, berättar SIA:s Sverigechef Vinod Patel. De insåg att de inte kunde sitta hemma och rulla tummarna i väntan på celebra besök som kunde vara viktiga för landet.

    – I stället måste Singapore själva hämta topparna från de multinationella företagen i väst. Och de måste hämtas ”in style” med ett anständigt, eget transportmedel, fortsätter han.

    Därför lade regeringen mycket krut på utvecklandet av Singapore Airlines efter frigörandet från MSA. I dag vinner SIA priser varje år som bästa flygbolag och för flygvärldens bästa affärsklasser.

    På samma sätt tittade Lees regering i kristallkulan när det gällde flygplatsen. Fastän flera stora konsulter från Holland och USA studerat frågan och ville utveckla den gamla flygplatsen Paya Lebar istället, bestämde Lee tvärt emot deras förslag att det skulle bli en ny storflygplats vid Changi. Han hävdade fördelar som konsulterna missade, bland annat att de skulle få Changi färdig fortare, att de skulle slippa bullermattan rakt över huvudstaden, att inflygningen skulle bli vackrare, samt att det skulle bli en behagligare färd för resenärerna från Changi in till staden på den planerade motorvägen utmed havet. Projektet blev extremt lyckat och på samma sätt som SIA vinner Changi varje år utmärkelser som världens bästa flygplats.

    Nytänkandet gäller inte bara flygplatsen eller flygbolaget. Typiskt för landet Singapore genom hela dess historia efter självständigheten 1965 har varit att de kontinuerligt kläckt egna, ofta okonventionella idéer om hur man ska nå framgång inom alla områden. De tvingades helt enkelt att vara uppfinningsrika i landets barndom, på grund av att Singapore 1965 sparkades ut i kylan av Malaysia, och sedan vägrades all hjälp av dem.

    De hade tillhört Malaysia som en delstat i två år från 1963, då britterna gav sina kolonier Malaya och Singapore gemensamt självstyre. Det var Lee Kuan Yew som vägrade acceptera den rasåtskillnad – favoriseringen av malajer och utnämnandet av en enda officiell religion, islam – som var Malaysias policy. Kineserna diskriminerades. Singapore har en majoritet kineser, i Malaysia är de en minoritet. Premiärminister Lee var också av kinesiskt ursprung. Därför funkade de två inte ihop som ett gemensamt land.

    Lees mål var religionsfrihet och lika rättigheter för alla och han var inriktad på ett fungerande multikulturellt samhälle. När han inte anpassade sig till Malaysias religiösa rasism på 1960-talet uteslöts Singapore ur sitt eget land. Ungefär lika smart som när Sverige släppte Norge 1905.

    Att det sedan gick så extremt bra för Singapore trots att de försummades, stack nog rejält i ögonen på deras tidigare moderland. Än i dag sägs förbindelserna vara frostiga. Kineserna diskrimineras fortfarande i Malaysia, medan de formar eliten i Singapore.

    Jag cyklar runt lite på ön Pulau Ubin, som i stort består av en före detta fiskeby och en nationalpark. Fiskebyns gata är nu full av cykel- och kanotuthyrare, men de hus som står närmast vattnet bebos fortfarande av fiskare. Miljön liknar den som själva Singapore bestod av närmast havet på 1960-talet innan självständigheten. Det är en intressant studie att jämföra de två i dag, när huvudstaden blivit en skinande ikon för framgång och positiv futurism.

    Uppfinningsrikedom, pragmatism, västorientering och ett starkt självförtroende gav Singapore en expressbiljett till den rika världen. I år när de fyller femtio kan de fira en spektakulär klassresa från u-land till att ha Asiens högsta levnadsstandard. 

  • Tävla och vinn – Vart är vi på väg?

    Tävla och vinn – Vart är vi på väg?

    Säsongspremiären av På spåret närmar sig med stormsteg och det är hög tid att göra geniknölarna redo för vinterns prövningar. Vi har knåpat ihop tre stycken tiopoängare fyllda av långsökta ledtrådar och din uppgift är förstås att klura ut vilka resmålen är. De som lyckas bäst belönas med varsitt sällskapsspel.

    Den 20 november har På Spåret säsongspremiär och som uppvärmning får ni här tre stycken resor att klura på. Vi vill veta vilka resmål som stämmer in på ledtrådarna nedan – vilka städer vi reser mot.

    Bland er som inkommer med tre rätta svar drar vi sedan tio vinnare som får varsitt exemplar av det nya spelet Bezzerwizzer Bricks: Storstäder. Ett spel i ett litet och nätt format som lämpar sig synnerligen väl när det är dags att lämna tv-soffan för en riktig resa.

    Svaren mejlar ni tillsammans med namn och adress till tavling@res.se. Tävlingen pågår fram till och med den 7 december och vinnarna presenteras här på RES.se.

    Då så: Vart är vi på väg?

    1. Vi reser mot dalslandsfågel och mot tv-kabel – på svenska initialt i narkotikans spår. Färden går genom chokladkakans land och när vi når fram hittar vi en delad ö mitt i stan.

    2. Trippen går mot resmål i vattenomgiven provins som alltid riskerar att få sparken. Vår stad är landets femma och här är början ljus och slutet jordigt. Och apropå början och slut: landets längsta flod ger dig just de bokstäverna för vår destination.

    3. Vi reser genom tidigare ädel strandremsa vid myntad vik. Artificiellt vattendrag spänner öster om vårt resmål – en luftkonditionerad miljonstad där John Fogerty spelar en central roll.