My Website

Tag: res

  • Båtsemester – en oförglömlig upplevelse

    Båtsemester – en oförglömlig upplevelse

    Om båtsemester är någonting för dig? Självklart – att kryssa med en husbåt på fantastiska sjöar och längs vackra floder och kanaler lämpar sig för alla. Ingen licens eller tidigare erfarenhet krävs – båtlivet är något för alla. Kliv ombord nu!

    DENNA ARTIKEL ÄR EN ANNONS

    Allt du behöver veta visar personalen dig när du stigit ombord. En kort övningstur senare är du redo att åka – vart du vill och i den takt du önskar. Det är som är som att köra bil, fast enklare och betydligt roligare.

    Le Boat erbjuder det största utbudet av båtsemestrar i Europa för besättningar från två upp till tolv personer. På 16 olika destinationer finns båtar att hyra – båtar av alla dess slag, allt för passa just din smak och budget. Samtliga har förstås ett rymligt vardagsrum, separata hytter, varmvattensdusch och ett fullt utrustat kök. Dessutom finner du allt det där nödvändiga du behöver under din semester – allt från porslin och bestick till sänglinne.

    Upptäck de vackraste regionerna i Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien, England, Skottland, Irland och Nederländerna från vattnet. Sjövägen närmar du dig de charmiga landskapen och pittoreska byarna på ett helt nytt sätt – ett sätt där dessa uppträder från sina allra bästa sidor. En båtsemester kan vara precis på det sättet du själv önskar – vilsamt eller actionfyllt, du kan stanna var och när helst du önskar och bestämma ditt eget schema. Lägg till vid stranden och ge dig ut på ett cykeläventyr eller stanna för en picknick, ett museibesök eller vinprovning. Insup den mysiga städernas lokala atmosfär, upptäck historiska monument och upplev kulturella specialiteter. Och innan du somnar i din bekväma hytt är ditt alldeles egna soldäck den perfekta platsen att blicka tillbaka på dagens höjdpunkter på med solen går ned i bakgrunden.

    Varje Le Boat-destination är unik och erbjuder något för alla.

    Frankrike: Här finner du nio lockande regioner att välja mellan – alla med sin egen, speciella karaktär. I Frankrike kan du se fram emot soldränkta vingårdar, pittoreska medeltida byar, det fantastiska franska köket och vin vart än du kommer.

    Tyskland: Dramatiska, sjönära slott, historiska städer, modern kafékultur, skyddade naturreservat och kristallklara sjöar. Tyskland är rena paradiset för alla historieintresserade, vattensportsentusiaster och naturälskare.

    Italien: Venedig och dess omgivande öar kommer att förtrolla dig med rik arkitektur, levande kultur och spektakulära vyer. Kombinera med de lantliga delarna i regionen Friulien och du har en semester du aldrig kommer att glömma.

    Belgien: Historiska monument, gotiska fasader och forntida städer. Allt det, och så den berömda belgiska chokladen och de vackra broarna, gör Belgien till en förtrollande destination som charmerar på många olika sätt.

    Nederländerna: Från Hollands och Frieslands floder och sjöar erbjuds vyer över vackra väderkvarnar, byar belägna vid vattnet, stora sjöar och färgstarka områden. Och missa inte en dagstur till livliga Amsterdam.

    England: Themsen erbjuder en magisk kombination av grönskande landsbygder, historiska slott, kungliga palats och trädgårdar samt otaliga sevärdheter. Ja, allt som krävs för att underhålla även den mest rastlösa resenären.

    Skottland: Denna enastående region är genomsyrad av keltiska myter och legender – inte minst Loch Ness-odjuret – och har dessutom det skotska höglandets majestätiska berg i bakgrunden – fantastiskt!

    Irland: Upptäck slottsruiner och keltiska monument, hela tiden omringad av grönskande gröna landskap. Fiska, spela golf eller bara koppla av samtidigt som du upplever den irländska gästfriheten och genuina värmen. 

    Om du vill läsa mer om Le Boat, besök oss på leboat.se eller kontakta oss via telefon: + 49 (0) 6101/55791481

    Nyfiken på vår nya broschyr för 2016? Den beställer du här.
     

  • De mest populära lyxtrenderna på resan

    De mest populära lyxtrenderna på resan

    Paradisöar med lyxbilar, privata pooler och egna butlers. Det är vad svenskarna drömmer om i vinter. Prinsparets Fijiresa tycks ha väckt lusten efter det ljuva ölivet – och helst av allt vill vi till Mauritius.

    Lyx i alla avseenden är på tapeten när svenskarna bokar vintersemestern. Restrenden med lyx är ett genomgående tema från flygstolen, hotellrummet till hyrbilen, visar Ticket Privatresors nya trendspaning.

    – Svenskar på resa vill gärna lyxa till det och njuta av att de har det lite finare än på hemmaplan, säger Karin Starkman Ahlstedt, kommunikationsansvarig Ticket Privatresor.

    Prins Carl Philip och Sofias berömda bröllopsresa till Fiji har satt en restrend – svenskarna vill också resa som kungligheter. Intresset är stort för paradispärlor i såväl Söderhavet och Karibien, men mest populärt är Mauritius, följt av Maldiverna och Zanzibar – den senare ön är dessutom det resmål som ökar allra mest (87 procent).

    – Svenskarna vill uppenbarligen resa som prinsar och prinsessor i år, och gå i Prins Carl Philips och Sofias fotspår. Många vill någon gång i livet få njuta av vackra stränder och turkost vatten på paradisöar. Dagens charterlösningar till exempelvis Maldiverna och Mauritius gör det lättare även för gemene man att åka dit, säger Karin Starkman Ahlstedt.

    Och redan på flyget mot paradiset vill vi ha det lyxigt. Av svenskarna är det 30 procent som kan tänka sig att betala extra för att kunna strecka på benen fritt under flygresan. Väl framme på destinationen är det de lyxigaste hotellrummen med en egen pool som går åt först på charterhotellen och en tydlig trend är att uppgradera sitt boende. Dessutom blir det alltmer populärt att hyra egen bild. Svenskarna glider gärna runt i en Porsche 911 eller Maserati Grand Sport på resan.

    – Det finns ett stort sug efter saker som sätter guldkant på resan. Rum som har något extra, som egen pool och swim out eller fina terrasser, går åt först. Självklart kan långt ifrån alla ha råd att bo på de allra lyxigaste hotellen, men det är en tydlig trend att svenskarna gärna uppgraderar sitt boende. När de får tag på riktigt billiga flygbiljetter kan många tänka sig att lägga en extra slant på hotellet i stället, säger Karin Starkman Ahlstedt.

  • Marrakesh – gammalt möter nytt i Marocko

    Marrakesh – gammalt möter nytt i Marocko

    Medinans artärer pulserar dag som natt. I den gamla stadens labyrintiska gränder trängs gatuförsäljare med mattillverkare, sagoberättare och ormtjusare. En kort promenad därifrån ligger de moderna kvarteren med sitt levande uteliv och moderna gallerior – en stark kontrast till den uråldriga staden. 

    Text: Anders Rydell Foto: Johan Lindskog​

    Hotell i Marrakesh

    En gammal man med tovigt grått hår sitter på en hopvikt mörkblå matta. Han är klädd i en gråbrun djellaba – en traditionell marockansk dräkt – i grov ull som värmer i den kyliga, stjärnklara januarinatten. Med en klar röst, som ständigt skiftar i tonläge, talar han böljande utan avbrott. Ibland lyfter han upp båda armarna i en förstärkande rörelse, samtidigt som rösten blir kraftigare. Mannen är helt omsluten av människor som sitter, står och hukar sig fram för att höra. Han är en av det sista mytomspunna sagoberättarna – de så kallade ”hlaykias” som i tusen år fört den unika marockanska berättartraditionen vidare här på torget Jemaa el-Fnaa i hjärtat av Marrakesh. Själv förstår jag inte mycket av vad som sägs eftersom myterna, folksagorna, sägnerna och legenderna berättas på arabiska och berber. De flesta berättelser finns inte nedskrivna, utan förs bara vidare av dessa säregna berättare – varav det marockanska uttrycket “när en sagoberättare dör så brinner ett bibliotek”.

    Men det är lika fascinerande att se den gamla mannens hypnotiserande effekt på sina århörare. Publiken tycks lika paralyserad som de svarta kobrorna vid ormtjusarnas flöjter en liten bit bort på torget. Hans trollbindande kraft är än mer imponerande med tanke på det kaos som omger den lilla oasen kring mannen. Jemaa el-Fnaa förvandlas om kvällarna till en plats på gränsen till galenskap. Ett torg som får Times Square att kännas som en avmätt promenad i en japansk zenträdgård. Varje eftermiddag rullar en armé av män in stora vagnar på torget fyllda av ställningar, tält, köksredskap, kött och grönsaker. I skymningen sprider sig ett moln av os, ånga och rök från gatuköken mot stjärnhimlen, synligt på flera mils håll. För ett par tior hivas rykande tanginjer fram med kyckling och lamm som smälter på tungan, kryddade med citronskivor, oliver, russin och torkade plommon. Som ett orange pärlband runt torget ringlar sig juiceförsäljarnas vagnar med sina lysande högar av citrusfrukter. För några kronor kan man svalka sig med färskpressad juice av apelsin, citron och grapefrukt.

    Sagoberättarna är knappast de enda underhållarna som konkurrerar om uppmärksamheten på Jemaa el-Fnaa. Här finns ormtjusarna, redo att snärja dig genom att rent bokstavligen kasta ett kräldjur om halsen. De är dock lätta att hitta, eller att undvika, genom sina flöjter, ett instrument från helvetet, med sina toner som skär in i både själ och märg.Inte långt ifrån ormarna poserar berberapor i rayban-glasögon och på en mans axel vilar en jättelik gam. Överallt har beskådare samlats i ringar kring dansföreställningar, boxningsmatcher och teaterpjäser. Ivriga försäljare försöker samtidigt kränga cigaretter, arganoljor, blinkande leksaker eller en skoputs för en spottstyver.

    Jemaa el-Fnaa är en anarkistisk cirkus, som pågår varje kväll, året runt – och har så gjort i hundratals år – sedan berberdynastin Almoraviderna grundade staden på 1 000-talet. Almoravidernas rike sträckte sig från djupt inne i Sahara upp till det muslimska Spanien. I Marrakesh gamla stadsdel, Medinan, är Jemaa el-Fnaa både hjärta och riktmärke genom den berömda Koutoubia-moskén från 1100-talet med sin åttio meter höga minaret som tornar upp sig över alla andra byggnader. För varje nybörjare som förlorat sig i timmar bland Medinans vindlande labyrinter är åsynen av minareten som att finna en oas i öknen. Om torget är som ett medeltida raveparty så är Medinans souker de mer alternativa klubbarna där de verkliga hemligheterna gömmer sig. Att ge sig in i någon av de många ingångarna från torget är som att träda in i en helt annan värld. Här finner man ett nätverk av souker med tusentals på tusentals butiker, som varierar i storlek från en garderob till ett mindre palats. De flesta inser snart det meningslösa i att försöka navigera sig fram i denna labyrint utan låter sig villigt sväljas upp. Konstrasterna är häpnandsväckande, från fridfulla små torg med porlande fontäner till trånga passager trafikerade som en mindre motorväg, där ett snedsteg riskerar att kasta dig inför en skenande åsnekärra – eller en berber-ferrari som de kallas här.

    En av de större artärerna som går rakt in i Medinan är rue Souk Semmarine, som man hittar mitt emot det bedagade koloniala Café de France på Jemaa el-Fnaa. Som de flesta souker och basarer har varje kvarter, område och gatstump sin inriktning. I början av rue Souk Semmarine finner man stånd med försäljare av mandlar, fikon, dadlar och henna, medan man lite längre ner hittar några av Medinans mest kända juvel-, antik- och matthandlare. Rue Souk Semmarina är en bra utgångspunkt för mindre eller längre utflykter till de olika soukerna med metall- och skinnarbeten, mattor, tyger, keramik, oljor och parfymer.
    När man känner sig mör efter några timmars kommersiellt gatlopp kan man svänga in till Souk Zrabi och kryddtorget, en av Medinans charmigaste platser. Torget omges av sina många kryddförsäljare som försöker kränga saffran, myntate och svart kletig argantvål – medan själva torget är ockuperat av berberkvinnor som säljer flätade korgar och hattar.

    Inne i Medinan är det lätt att försjunka sig i det tusenåriga Marrakesh. Många varor som handlats här har bytt händer sedan medeltiden i denna gamla handelsstad: kryddor, tyger, skinn, keramik och metallprodukter. Här kan du till och med se traditionell hudgarvning i gropar fyllda med frätande duvavföring – men gå dit på egen risk och köp ett färskt knippe mynta att vifta med under näsan. Mitt i det medeltida Marrakesh finns också en annan modernare stad. Den är dock inte alltid så enkel att finna, men Narniaportar in till andra världar gömmer sig här om man vet var man ska leta. I en av gränderna som angränsar till Souk Zrabi leder en anonym ingång in till restaurang Nomad – ett hippt etablissemang i tre våningar där man kan avnjuta en kopp myntate eller en hel meny med kockens nytolkning av traditionella marockanska rätter. Terrassen i två plan är kanske Medinans härligaste, med en panoramavy över hela den gamla staden och de snöklädda Atlasbergen. Bara ett stenkast bort, mitt på Souk Zrabi, ligger restaurangens systerhak Café des Epices, ett vattenhål med en urban känsla. Perfekt för en skvätt espresso och wi-fi. Än mer undangömt, men desto större belöning om man finner det, är Le Jardin. Den lilla trädörren som markerar ingången är hög som till ett tomtegryt, men när man tagit sig förbi den grottlika ingången öppnar sig ett litet paradis med palmer och fågelkvitter. Precis som på Nomad finns här flera terrasser, beroende på hur mycket svalka man önskar sig. Menyn är marockansk, men anpassad till den unga trendkänsliga publiken.


     

    När de medeltida, trånga och vibererande gränderna i Medinan börjar kännas alltför klaustrofobiska är det dags att ta sig till det ljusa och luftiga “la ville nouveau”, som är något av Marrakesh Beverly Hills. Kontrasten kunde inte ha varit större. En kort promenad från Medinans murar – men en resa åtskilliga århundraden fram i tiden. Området, som till huvudsak består av stora jugendvillor, byggdes av de franska kolonisatörerna och är fortfarande platsen för stadens crème de la crème med lyxhotell, shopping, nattklubbar och restauranger. Till skillnad från den mer traditionella stämningen i Medinan, där man bör vara försiktig med alkohol, kan man här omfamnas av nattens varma vindar och inta överdoser av strobeljus, champagneshots och housebeat. Här fortsätter festen natten igenom på områdets stora lyxiga nattklubbar. Det är just denna blandning av gammalt och nytt, traditionellt och modernt som gjort Marrakesh så attraktivt. Redan under 1960-talet blev staden ett mecka för hippies med mer avancerade smaklökar och rökvanor. The Beatles, Rolling Stones och Jean Paul-Getty letade sig hit. Men störst avtryck gjorde den franska modeskaparen Yves Saint Laurent som har blivit en del av stadens själ. Den marockanska kulturen kom också att sätta sin prägel på haute couture-mästarens kläder – särskilt tog han intryck av den traditionella marockanska dräkten, djellaban.

    Områdets främsta attraktion är konstnären Jacques Majorelles koboltblå trädgård, som han anlade under närmare fem decennier, med växter han tog med sig hem från fem kontinenter under sina resor. Majorelles tidigare hus och ateljé är i dag ett museum om berberkultur, men det är framför allt den egenartade trädgården som lockar. Yves Saint Laurent och hans partner Pierre Bergé upptäckte trädgården 1966, ett par år efter Majorelles död, och ”förfördes av denna oas där färger som användes av Matisse smälte samman med naturens.” När trädgården i början av 1980-talet hotades av rivning köpte paret den – och slog sig även ner i konstnärens villa. När Saint Laurent avled 2008 spreds hans aska ut i trädgården. I dag har trädgården, om än värt ett besök, blivit ett offer för sin egen framgång. Risken är att den transcendentala harmonin störs av att få en selfiepinne inkörd i ögat från turisthorderna, som drar genom trädgården likt svärmar av egyptiska gräshoppor. Då kan det vara skönt att slå sig ner med en martini på det koloniala kaféet, Le Grand Café de la Poste, en av stadens riktiga klassiker, med en tidsenlig inredning och dekor från 1920-talet. Kaféet ligger ett par kvarter söder om Majorelle. Köket är som mycket av det bästa i Marrakesh, en blandning av marockanska smaker med en fransk finess. 

    Läs mer om Marocko 

     

  • En betraktelse från Kuba med bil

    En betraktelse från Kuba med bil

    Behagliga människor, antikverade bilar, politisk lojhet och en förlamande kommunism. Staffan Heimerson har drygt fyrtio år efter sitt förra besök återvänt till Kuba och reser runt ön med bil. Och ingenting har förändrats … Eller? Jo, det råder lättnad tack vare president Obamas utspel. Men ändå är framtiden dyster. Cuba Libre fortsätter att bara vara en drink. Inte vardag och verklighet.

    Text: Staffan Heimerson
    Foto: Anna Schori

    Det var inte hårt och snabbt och farligt som rallyt Paris-Dakar. Det var heller inte en epokgörande upptäcktsresa – den hade Columbus gjort 1492. Ändå var det en pionjärgärning som jag gjorde. På Kuba, ett kommunistiskt biståndsland, hyrde jag bil. Med mig själv vid ratten bilade jag sedan under en månads tid landet runt. Motsols, men detta faktum gjorde varken från eller till. Med lagom vedermödor hade jag det bra. Jag fick många loppbett. Bonus var att jag tappade fyra kilo av min övervikt.

    Hos den statliga biluthyraren, med kontor i klassiska Hotel Sevilla, kvitterade jag ut en Geely CK, en liten modell, som tänker sig konkurrera med Volkswagen Polo. Den var smäckig, överstyrd och hade ett framsäte utformat för fakirer. Men motorn var ärtig och hyran, allt inräknat, motsvarade 350 kronor om dagen. Det var bara att tuta och köra. Wrooom! 

    Ut från Havanna, nordkusten västerut, till de första attraktionerna. Några mil bort låg hamnstaden Mariel varifrån det år 1980 skedde en massflykt till Florida. 125 000 kubaner flydde samtidigt, inklusive dem som Fidel Castro skickade med när han tömt sina fängelser och mentalsjukhus. (I Florida har det gått nästan alla väl).Jag bilade sedan i riktning mot Valle de Vinales, Kubas grannaste landskap med berg och dalar – bergen kallas mogote och är kupolartade kalkstensformationer som reser sig ur ananasplantagen.

    Staden Vinales var också, skulle jag snart få erfara, den första och sista platsen med anständig mat: på El Ranchón åt jag en gazpacho, som vittnade om rikets spanska förflutna. Sedan följde dagar med bara ris och bönor. På vägen dit hade jag besökt den grotta, Cueva de los Portales, från vilken Che Guevara ledde den Västra armén inför hotet om ett amerikanskt anfall i samband med Kubakrisen oktober 1962. Grottan var manligt kärv. Där fanns bara en fältsäng, en fälttelefon och det schackbräde vid vilket Che fördrev tiden.I Pinar del Rio gjorde jag sedan Kubaresenärens obligatoriska besök på en cigarrfabrik. Cigarrullerskorna var som tagna ur Bizets Carmen. Disciplinen var sådan att ingen ens tittade upp från sina grannlaga arbeten, när jag började nynna på Habaneran ur akt ett:

     ”Kärlek! Kärlek! Kärlek! Kärlek! Ja kärlek har zigenarblod, av ingen lag den låter styra sig”

    Välordnat var det också på en tobaksplantage någon mil utanför centrum. Jag kom efter några dagar att lära mig, att i ett land där 70 procent av den bördiga jorden ligger i träda och landets en gång så berömda sockerproduktion förfallit, är tobaksindustrin undantaget. Kubas enda export är Cohiba-cigarrer. En annan del av Kubas verklighet trängde på, när jag kom fram till öns sydvästhörn. På kartan så lockande – någon sjömil ut i det turkosblåa Karibiska havet ett av världens största och bästa korallrev, ett dykarnas paradis, och på stranden en ort med det fantasieggande namnet Maria la Gorda.

    Men tjocka Maria visade sig vara en kubansk variant av en bulgarisk semesterby. Inte överraskande smakade Pina Coladan mjölkpulver. Nu på dag tre var det dags för en u-sväng och kurs längs Kubas sydkust mot landets näst största stad, Santiago. Jag stannade och övernattade i de större – eller mest turistattraktiva – städerna längs vägen. Det var lätt. Oftast fick jag natthärbärge redan vid första försöket – i en ”casa particular” som är ett bed and breakfast på kubanska. Ett dubbelrum kostade vanligen 30 CUC (pesons turistvariant där en CUC motsvarar ungefär en euro eller en dollar). God säng och rena lakan, men luftkonditioneringen lät som en jumbojet som flög genom rummet och duschen mera droppade än sprutade vatten. Elsladdarna hängde löst och verkade livsfarliga.  

    Det fina med de kubanska bed and breakfast-ställena är att det är ett av de få näringsfång som i det planekonomiska Kuba är fri verksamhet. Det innebar att till frukosten blev det muntert och förtroligt snack med egenföretagarna, som i något fall var stadsläkaren och hennes make. Alltid god frukost med omelett, juice, skivad färsk papaya samt socker med kaffe – just det, mera socker än kaffe. Dagens bästa mål. Nästan lika ofta bodde jag på ”stadshotell”. Dessa var byggda på 1800-talets andra hälft, innan Spanien drog sina sista suckar som kolonial stormakt och låg i städer med romantiska namn, folkliv på torgen och katedraler stora som domkyrkan i Lund.

    Stadskärnan var, trots fattigdomen, välhållen. Hotellen hade en ljuvlig kolonial arkitektur med stora terrasser med korgmöbler och gungstolar under dekorerade tak som bars upp av ståtliga kolonner. Det fanns en stor, bekväm lobby och innegård. Det var högt i tak i sovrummen och de var försedda med mörka praktmöbler i tropiska träslag. Jag fascinerades av att handdukarna alltid var konstfärdigt vridna till en svan. Det hade kunnat vara hur bra som helst om inte restaurangens maträtter alltid var så enahanda och dåligt tillagade. Rumspriserna var överkomliga, som mest kostade de cirka 600 kronor, som minst cirka 300 kronor. Från Maria la Gorda på Kubas sydvästpunkt till Baracoa i en stor regnskog i nordost, är det mer än 100 mil. Kuba är den största ön i Karibien, stor som Sverige söder om Stockholm.

    Jag hade väntat mig usla vägar. Men nej. I stället var det en bred och ganska välhållen motorväg, autopista nacional, som löpte genom den långa öns mittfåra. Vägen var rak och tradig. Ingenstans rådde någon motortrafik att tala om. Ute på landsbygden bodde människor i enkla hus med jordgolv. Ofta hade de inte rinnande vatten. Det var ingen lastbilstrafik, ty på det Kuba där jordbruket ligger i träda och industri aldrig har funnits, finns ingenting att frakta. Det fanns heller ingen busstrafik att tala om – på 56 år har kommunistregimen inte klarat av att ordna kollektivtrafik. Knappt någon personbilstrafik heller sedan beskyddarnationen, oljelandet Venezuela, ekonomiskt kollapsat och bensinen på Kuba blivit lika dyr som i Sverige. Bensinmackarna ligger hyfsat tätt trots den ringa trafiken. Människor liftar med de få bilar och traktorer som passerar och betalar föraren en slant för tjänsten. 

    Trafiken består i stället mest av häst-och-vagn. Hästarna är spänstiga, vagnarna gamla. I städerna finns inte bara cykel-rickshaws utan också taxibilar i form av hästdragna små åkdon och ”hästbussar” med plats för tio betalande passagerare. Det är idylliskt ­(och miljövänligt), men knappast rationellt. I detta Kuba i förfall är städerna arkitektoniska små juveler. Före Cienfuegos stannade jag vid Grisbukten, platsen där i april 1961 CIA-utbildade exilkubaner anföll och hoppades skapa en folkresning. Där finns nu ett ganska bra museum med de flygplan och jeepar som renegaterna använde. Därefter följde Trinidad. Staden är utnämnd till ett av Unescos världsarv. Kring stadens huvudtorg, Plaza Mayor, har det utvecklats en blomstrande privatturism. Jag hade en salsaorkester i vänster öra och en rumbadito i det högra. Staden Sancti Spiritus var likadan men lugnare och Camagüey, som är Kubas katolska hjärta och besökt av påven 1998, var rekommenderad för att den hade ”en av landets bästa krogar”, Restaurante 1800. Jag var där och allt var bra förutom att maten var slut.

    Nära Manzanillo finns platsen där den legendariska arton meter långa båten Grandma la till, och dess åttiotvå Fidel- och Che-anförda rebeller vadade i land i november 1956. Än en gång ett museum, en stor betonglada helt utan besökare och också i stort sett utan värde: jag beskådade en kikare, en kamera och ett mexikanskt sjökort. Vägen mot Santiago de Cuba löpte därefter på en hylla av de gerillalegendariska djungelgröna Sierra Maestras sluttningar ovanför Karibiska havets turkosa vatten och vita surfvågor. Landskapet var vilt, högsta toppen nästan 2 000 meter. Det var Kubas svar på Kaliforniens Big Sur. Och äntligen! Usel väg, riktigt usel, en sådan där en svensk turist plockar fram en Karlsson på Taket. Bergssidan hade på långa sträckor rasat ner över vägen. Vägen var bortspolad och hade rasat ner på strandens klippor. Hålen i vägen var stora som vulkankratrar. Sådan var den sju-åtta sportiga mil. (Usel väg hände mig bara ytterligare en gång, fyra mordiska mil i djungel på nordostkusten).

    Jag pustade ut ett par dagar i Santiago, som starkt skilde sig från Havanna och de andra städerna. Den var ivrigare. Kring torget som bar namnet Céspedes opererade jinetersos; fixare, småtjuvar, parkeringsvakter, tiggare och gatuförsäljare med osäljbara produkter. De var påflugna.Plazan, torget, dominerades av katedralen, en staty av den store 1500-talsconquistadoren Velazquez, det härliga gammeldags hotellet Hotel Casa Granda samt det faktum att kring torgen har under århundradena de flesta av Kubas musikarter vuxit fram ­– alla låter likadant. Jag satte mig på hotellets terrass. Fläktarna surrade, golvets marmor blänkte och jag beställde en Cuba Libre av en servitör i blanknött smoking. Cuba Libre är artistnamnet på rom och Coca Cola. Coca Cola förbjöds i samband med revolutionen. Men det hemliga receptet räddades och kubanernas egen Coke smakar äkta vara.

    På denna terrass – kanske i samma stol som jag – hade 1959 min favoritförfattare Graham Greene suttit. Han hade året innan skrivit skälm-och agentromanen Vår man i Havanna, en global succé. Nu hoppades Greene att få bud om att Fidel, som gömde sig i bergen utanför staden, skulle låta honom komma och att Greene då skulle få en intervju. I Santiago hade Fidel 1953 gjort sitt första upprorsförsök genom att storma militärbasen Moncada. Han misslyckades, fängslades och deporterades. Men basen finns kvar och över den vilar samma helighet som över Födelsekyrkan i Betlehem. Naturligtvis var den ointressant. Jag njöt av en tallrik spaghetti som inte var den vanliga inhemska klistriga, mjöliga, kladdiga produkten. Den här gången – och det var den enda under fyra veckor på Kuba – rörde det sig om äkta Barilla. Hur denna hade hamnat i Santiago är okänt.

    Den fortsatta resan gick i en u-sväng runt öns östpunkt till Guantanamo och sedan ner längs nordkusten. Guantanamo låter spännande, men är det inte. Vägarna ner till hamnen och den amerikanska basen med det ökända fängelset var spärrade. Ingenting som man bluffar sig genom. Inte ens på avstånd såg jag någon amerikansk flagga vaja i passadvinden. Men sedan! Jag bilade på en väg med namnet La Farola, vilken på viadukter bar en genom ett vilt landskap. Kubas nordöstligaste hörn hade varit väglöst land i en stor och blöt tropisk regnskog och levt nästan utan kontakt med övriga Kuba. Men staden Baracoa, som varit öns första huvudstad, hade varit generös med att ge Fidel Castros rebeller gömställen. För detta blev tacken, att när revolutionen vunnits, byggde den nya regimen en hisnande väg. Den är en attraktion. Väster om Baracoa ligger först en nationalpark med en unik flora, uppkallad efter den tyske vetenskapsmannen Alejandro de Humboldt, sedan Kubas enda riktiga industriella anläggningar. Kring Moa finns nickelgruvor och utvinningen av metallen har skapat ett jättelikt område som är en miljökatastrof. Det var som Polen på 1970-talet. Jag stannade till och en äldre kvinna sa: ”Det här är en plats där alla får cancer.”

    Vid byn Birán ligger Finca las Manacas, Fidels uppväxtplats. Fincan hade utvecklats till ett samhälle i sig självt kring vilket cirka 2 000 människors liv kretsade runt. Där fanns resterna av gårdens egen biograf och telegraf, en bodega, en biljardhall, ett hotell, ett slakteri och ett bageri samt en tuppfäktningsarena och en skola. Men inga direkta minnen kring Fidel, som inte står för kommunisters annars utbredda personkult: ingen staty, inga Fidelsuvenirer. I Holguin konstaterade jag ett kluster av Kubas alla bryggerier. Jag hade vant mig vid att dricka Cristal och Bucanero, men oftare tog jag om aftonen en flaska chilenskt rödvin som på krogen kostade motsvarande 180 kronor, överkomligt för en svensk turist men ruinerande för en kuban. Las Tunas minns jag bäst för namnet på stadens ”stadshotell”. Det hette helt enkelt Cadillac. Jag upplystes om att staden också var ett centrum för sexturism. I Santa Clara äntligen blev jag offer för den kommunistiska personkulten. Staden hade under revolutionen intagits av Che Guevara och nu är den platsen för ett svulstigt mausoleum i betong och östeuropeisk arkitektur. Det samlade få beundrare.

    Under alla dessa mil såg jag sällan poliser och jag åkte fast bara en enda gång för fortkörning eller om det var för att jag brutit en heldragen linje. Dyrt – 60 bortkastade CUC.I strid med mina planer åkte jag sedan ut på den turistiska halvön Varadero och tog in på en anstalt för sluten vård av turister. Det är lätt att ironisera över massturismen. Men hotellet var stort och snyggt, stranden bländande vit, vattnet det läckraste som kunde smeka ens slitna kropp – och vem tackar nej till en daiquiri med ett lila parasoll i glaset? På väg in till Havanna passerade jag tobaksstaden Matanzas och också Cojímar, som är nedgånget men Hemingway-romantiskt; det var där han hade sin båt, som gav honom material till att skriva Den gamle och havet. Jag gjorde för säkerhets skull en sväng kring hans hem, Finca La Vigía, någon mil utanför huvudstaden. Snyggt, mysigt och smockfullt. Sju turistbussar på parkeringsplatsen, besökare från Ungern och Israel, Nya Zeeland och Sverige. Vinden fångade gardinerna. Det hängde djurhuvuden på väggarna, hans safaribyten från Kenya. Man tänker: ”… och där sov han och där skrev han och där… ” Det var som ett trivialt hemma-hos-reportage.

    Jag lämnade utan krångel tillbaka den lilla Geelyn. Inte en repa, inte en punka. 230 mil Kuba runt.Var det äventyrligt? Knappast. Den krigsvane, prisbelönte fotografen Niclas Hammarström sa när han hörde vad jag tänkte göra: ”Vågar du? Är det inte farligt … rövare och rånare och så?” Inte tillstymmelse till fara mötte mig en enda sekund.Var det värt besväret? Ja, om du gillar bilturism, att själv bestämma takten och öppna dig för oväntade händelser och möten. Vill jag göra det igen? Nej. Med denna resa har all nyfikenhet på Kuba tillfredsställts.

  • Barbados – berör och förför

    Barbados – berör och förför

    Barbados är inte bara flödande sol, vita stränder och bad i kristallklart vatten, hon är också en grön ö med mjuka kullar, sädesfält och djungelliknande skogar. Dessutom är hon en av de mer genuint karibiska öarna med en charmerande familjär atmosfär.

    Text: Elisabet Garcia Dahlbäck
    Foto: Binge Eliasson

    Hotell i Barbados

    Kvällen är sammetsljummen och len, det glittrar i havet av facklor och ljussken och bortsett från oss själva och ett par som verkar vara på bröllopsresa har övriga matgäster dragit sig tillbaka till sina rum och bungalows. Hotellet vi bor på ingår i en internationell kedja med fokus på mat och förstklassigt boende och vi har fått sällskap av hotellets mästerkock, Michael Harrison. Som infödd bajan är han är ett sällsynt inslag i öns gourmetvärld där de flesta mästerkockar är inflyttade från Europa och USA, men så har han också gått som lärling hos Michel Roux på tvåstjärniga Michelinkrogen Le Gavroche i London. Dessutom har han arbetat som köksmästare på diverse gourmetkrogar runt om i världen, belönats med titeln Årets kock på Barbados och erövrat andra karibiska mattävlingstitlar. Michaels arbetspass är slut för dagen, men den sköna kvällsvärmen gör att ingen av oss vill gå hem. Vi sitter och pratar om ditten och datten, men framför allt om vad som finns att upptäcka i omgivningarna.

    – Har ni varit på Chris’ Place? Inte! Dit måste ni åka, det är en romshop som inte ligger så långt härifrån. Jag brukar själv gå dit, de har i mitt tycke den bästa rompunschen på ön och maten är vällagad och prisvärd.

    Att den är prisvärd är ett plus, inte minst här på Barbados västkust där lyxiga hotell och påkostade egendomar ligger utströsslade längs med paradisstränderna, en av dessa ägs av Tetra Pak-miljardären Hans Christian Rausing. Men här finns också ett genuint byliv med pastellglada chattelhus som rymmer mycket av öns arbetarhistoria. Chattel betyder flyttbar tillhörighet och brädhusen fick sitt namn när plantagearbetare lät bygga bostäder som de kunde frakta mellan arbeten på öns olika plantager. I dag utgör de ett pittoreskt inslag runt hela ön, många har under åren byggts ut och gjorts större – andra är mer patinerade, slitna och förfallna.

    Till skillnad mot andra karibiska öar har Barbados bara haft en kolonisatör. I början av 1600-talet intog britterna ön och införde sockerplantager som sköttes genom slavarbete fram tills det förbjöds 1834. Sociala och politiska reformer genomfördes successivt och 1966 blev Barbados en självständig nation i det engelska imperiet. Det koloniala arvet är påtagligt över hela ön – i de engelska landsortskyrkorna från 1600-talet, i orter med namn som Brighton, Hastings och Trafalgar Square och inte minst i det engelska språket, vänstertrafiken och i sporterna cricket och hästpolo. Arvet märks också i den officiella disciplinen som har gjort Barbados – som är ett av världens mest tätbefolkade länder – till en nation med en stolt och lång tradition av stabil demokrati. Men så är hon också ett av de mest välutvecklade länderna i Karibien med en förhållandevis hög utbildningsnivå och levnadsstandard.

    Även om turismen är en stor intäktskälla och tillväxtmotor är ön inte speciellt turistisk. Faktum är att hon känns väsentligt mer genuin än många andra karibiska öar vi har besökt. Ett av skälen är att man saknar stora hotellbyar med all inclusive-anläggningar. Det gör att turister och öbor lever i en slags ömsesidig synergi där pengar som spenderas på restauranger, barer, butiker, hotell och transporter stannar kvar på ön, till skillnad mot andra öar där all-inclusive kedjorna ägs av internationella hotellkedjor. Det ömsesidiga beroendet gör att det vilar en vänlighet i mötet mellan människor – åldrar, kön, hudfärg eller nationalitet spelar ingen roll. Ett faktum som gör att man känner sig trygg och välkommen.

    Mötet med Michael Harrison gör att vi dagen därpå ger oss iväg för att leta reda på Chris’ place. Efter att ha kört lite fel i ett bostadsområde kommer vi fram till ett röd- och vitmålat brädhus där en man lastar in backar med Banksöl. Några mopeder kör förbi, en bil parkeras och en kvinna kommer ut från den intilliggande butiken med en matkasse. Vi går in i baren där en handfull människor ses ätandes och drickandes. Jag frågar om mannen bakom disken är Chris och han nickar vänligt. Sedan berättar jag att Michael Harrison på Cobblers Cove tipsat oss om honom, att hans rompunsch ska vara en av de bättre. Han ler igen och säger att det är ett hemligt familjerecept.
    På de flesta ställena runt ön serveras en rompunsch gjord på färdigköpta blandningar vilket gör att Barbadosborna med glädje berättar var man kan få den äkta hemgjorda varan.

    Vi beställer in två öl, en rompunsch och en av dagens rätter att dela på: grillad kyckling, makaronilåda, ris, bönor och sallad. Till den ställer Chris fram en plastflaska med den för ön så karaktäristiska pepparsåsen.

    – Be careful, it’s very spicy, säger han med glimten i ögat.

    Stark var den, men god och även det här receptet var en familjehemlighet. Har man väl upptäckt öns rombutiker har man fått nyckeln till en av öns hemligheter, en kunskap som gör att man känner sig lite mer initierad. Dessutom sparar den på semesterkassan. I en romshop får man fyra öl för tio Barbadosdollar. Tvärs över gatan – 40 meter därifrån – kostar en öl sju Barbadosdollar. En annan nyckel till ön är att anamma den avslappnade attityden till livet, något man delar med andra karibiska öar. Det tropiska klimatets värme gör att allt går mycket långsammare, även trafiken. Det lönar sig inte att stressa och vara effektiv i ett sävligt levnadstempo.

    Mätta, belåtna och varma kör vi vidare mot sydkustens stränder, en resa som tar cirka 45 minuter – om man kör huvudvägen det vill säga. Barbados är visserligen knappt större än Orust, drygt tre mil lång och två mil bred, men viker man av och ger sig in på de charmiga landsvägarna som går kors och tvärs över ön kan resan ta flera timmar eftersom vägskyltar lyser med sin frånvaro. Då får man navigera sig fram med hjälp av soluret, på Barbados är himlen alltid blå – solen gömmer sig ytterst sällan någon längre tid bakom molnen. 

  • RES #5 – nu i butik

    RES #5 – nu i butik

    Peru, Zanzibar och Kanarieöarna. Där har ni tre destinationer som står i fokus i årets femte nummer av RES. Dessutom ger vi er Italiens bästa skidåkning i Courmayeur, en stor guide till Tokyo och mycket, mycket annat. Det nya numret hittar du i butik nu.

    I dag, tisdag, landar det nya numret av RES hos din tidningshandlare. Den här gången har vi spritt ut oss ordentligt över världen och i vanlig ordning blandar vi mellan långa reportage och oumbärliga storstadsguider. Här följer ett urval av innehållet:

    Kanarieöarna
    Varför välja när man inte behöver? Under en veckas kryssning i Atlanten besöker vi fyra kanarieöar utan att behöva byta hotellrum. Ja, vi hann faktiskt med Madeira också.

    Peru
    Inkarikets uppgång och fall upphör aldrig att fascinera. Följ med på en upptäcktsfärd från kulturens födelseplats vid Titicacasjön via den gamla huvudstaden Cusco och upp till den mytomspunna ruinstaden Machu Picchu. 

    Zanzibar
    Kryddön Zanzibar lockar med en smakrik mix. Här, strax utanför Tanzanias fastland, väntar vindlande gränder, slumriga fiskebyar och gripande möten.

    Tokyo
    Stor cityguide. I Japans huvudstad Tokyo finns ett närmast oändligt utbud av restauranger, kultur, shopping och sevärdheter, men här ser vår Tokyoexpert Said Karlsson till att guida dig rätt.

    Courmayeur
    På solsidan av Mont Blanc väntar mat och skidåkning i världsklass. Följ med högt upp i Aostadalen i de italienska alperna.

    Dessutom hittar du förstås Transit, nästa del i Staffan Heimersons matresa, Hotellexperten och de senaste tipsen från våra experter i Paris, London, New York, Los Angeles och Barcelona.

    Köp ditt ex redan i dag – i butik eller online hos Pressbyrån.

  • Vélo-chic design i Flandern

    Vélo-chic design i Flandern

    Som ett pärlband ligger de snygga boutique-bed & breakfast-ställena, de banbrytande restaurangerna och de nydanande designstudiorna utspridda i belgiska Flandern och södra Nederländerna. RES pedalar runt i vad som mycket väl kan vara en av världens bäst bevarade designhemligheter.

    Text: Micha van Dinther
    Foto: Magnus Wittbjer

    Hotell i Flandern

    – Flandern är något av en hemlig designskatt som världen ännu inte riktigt fått upp ögonen för, säger industridesignern Michaël Verheyden.
    Saartje Vereecke, Michaëls fru, nickar medhållande och ställer ner den läderklädda brickan med de stilrena keramikkopparna och de färgmatchade spekulatiuskakorna på matbordet. Med de dammiga förklädena fortfarande på tar de en paus i sin hektiska arbetsvecka för att ge oss en husesyn av den nyinförskaffade 60-talsvillan i Genk. Det är något av en premiärvisning och vi ombeds att låta bli att fotodokumentera deras hem, som även hyser deras studio, då de har turen att bli uppvaktade av stora delar av världens designjournalistkår, som står och bankar på dörren.

    Efter porträttet av Michaël och hans arbete i New York Times stilbilaga T Magazine har han gått från att vara relativt okänd till att bli en av landets hetaste designernamn. Därför råder det nu huggsexa om att bli det första inredningsmagasin som publicerar bilder från det nya hemmet.
    – Det är oerhört kul att se att fler och fler upptäcker Flandern och vad området har att erbjuda, flikar Saartje in.

    Genk, det tysta lilla industrisamhälle som paret har valt att bosätta sig i, är vid genomfart lik vilken ordinär nordbelgisk landsort som helst. Ändå är staden, med sina lite drygt 65 000 invånare, ovanlig. För en tid sedan kom chockbeskedet att den stora Ford-fabriken, som stod för majoriteten av ortens arbetstillfällen, skulle läggas ner. Vad som gör Genk exceptionellt – men samtidigt så typisk flamländskt – är att invånarna vägrade att stå handfallna i väntan på att någon skulle kliva in och rädda upp situationen. Istället gick man själv in för att, genom kreativitet och innovation, skapa nya vägar framåt. Ett exempel är C-mine, ett kulturcentrum och en inkubator inhyst i den röda tegelbyggnad som fram till 1960-talet fungerade som en av Genks gruvor, som vi passar på att göra ett kort besök i på väg ut ur staden.

    På cykelsadeln anländer vi till Moka en Vanille – en värdig representant för det vi kan kalla för den nya tidens bed and breakfast – beläget mitt ute i den grönskande, pannkaksplatta belgiska landsbygden. Moka en Vanille är också ett resultat av det Belgiens regering har gjort för att hålla landsbygden levande genom att uppmuntra till nya verksamheter på uttjänta lantgårdar.
    – Jag ville skapa en modern typ av bed and breakfast, berättar Dorien Cooreman och sveper med handen över den rejäla huslängan som är hennes hem, designstudio och pensionat.
    – Det finns en stark tradition av pensionat i området, men tidigare övernattade man i något som mest liknade en loppmarknad. Nu för tiden läggs mer vikt vid estetik.

    Vi checkar in i ett fristående gårdshus och somnar efter vår cykeltur kvickt i den totala tystnaden. Frukosten morgonen efter inleds med en kopp kaffe nedsjunken i en läderlappsfåtölj, samtidigt som den tupp som för en halvtimme sedan väckt oss, lojt spatserar runt på gräsmattan framför oss. Den på ett rustikt långbord uppdukade frukosten är delikat: gårdens egna ägg, hemkokt sylt och äppelsaft från fruktträden längre ner på gräsmattan. Inget lämnas åt slumpen på Moka en Vanille, som döpts efter de två åsnorna som slött står och betar längre bort i trädgården.

    Den nederländske designern Piet Hein Eek är förmodligen en av Europas mest produktiva designer. I den av turister outforskade nederländska staden Eindhoven, drygt 60 kilometer norrut, finner vi hans gigantiska värld – en gammal industrifastighet som hyser designstudio, butik, fabrik, kafé med små designade bakverk och inte minst en underbar restaurang. Den industriella känslan har fått prägla inredningen och mycket av designen, för att inte säga nästan allt, görs med bas i återvunnet material. Vi skådar en uppsättning av hans näst intill ikoniska verk, ett drivvedsbord i dämpade men talrika färger som blanklackats till en silkeslen och tålig yta. Coolt att ha på terrassen, tänker vi, men lite svårt att transportera med oss på cykeln just i dag. Prislappen på i runda slängar 70 000 kronor bär respekt med sig.

    I Eindhoven finns också elektroniktillverkaren Philips gamla fabrikslokaler som fått lov att bli kvar för att konverteras till coola och hippa butiker, restauranger och edgy butiker. Istället för att riva hela rasket för att uppföra könlösa, moderna bostäder i nyfunkisstil låter man det ruffa industriområdet Strijp-S ligga kvar – komplett med gasledningar, justerrattar, kopplingsdon och traverskranar. Industrifönster i järn och exponerade betong- och tegelväggar får vara en del av dekoren i alla de små, kreativa verksamheter som så sakta börjar flytta in. Vi stannar till och tar en kaffe på kaféet Pastryclub, inhyst i fabrikens före detta gasverk – en imponerande lokal med en takhöjd om sisådär 25 meter.

    Den alltigenom helrätta hipsterservitören på restaurang Mariapaviljoen i ’s-Hertogenbosch tittar frågande på oss då vi, för att smälta in, önskar fukta strupen med en kall och humlig mikrobryggd av något slag. ’s-Hertogenbosch, eller Den Bosch, som den sydnederländska staden kallas i folkmun, har just avslöjat sitt lantliga läge. Det känns befriande att holländsk chosefrihet fortfarande gäller. Vi tar en Heineken istället.
    – För oss är detta mitten av Nederländerna, säger designerparet Petra Janssen och Edwin Vollebergh i munnen på varandra när vi slagit oss ner vid ett av långborden.
    – Vi har nära till ett flertal större städer, men kan jobba i lugn och ro med våra egna tankar och projekt. För oss är det livskvalitet.

    Petra och Edwin, som tillsammans driver designbyrån Studio Boot och som båda har ett förflutet som lärare på omtalade Design Academy Eindhoven, är den kreativa drivkraften bakom skapandet av Mariapaviljoen, en popup-krog som huserar i ett före detta sjukhus.
    – Här, i den absolut fulaste delen av staden, har vi haft förmånen att få vara med och stöpa om, förnya och återanvända, berättar Edwin nöjt när han beskriver sina första stapplande steg som restaurangdesigner.

    Bland borden och stolarna ligger ett skelett på en brits och på väggen hänger gamla medicinska postrar av gallblåsor och andra inre organ. Vi borrar ner tårna djupare i den mjuka strandsand som täcker uteserveringen, samtidigt som den smaljeansbeklädda servitören bär fram ytterligare några Heineken för vårt vidare filosoferande kring kreativitet, slash-karriärer och urban utveckling. Det börjar sakta mörkna i den lilla staden – som fortfarande sjuder av liv på uteserveringar och i de kvällsöppna butikerna.

    Rozalinda Bovend’Eerdt, ägarinnan till Den Bosch kanske enda design-bed and breakfast, De Bossche Beul, tillhör också dem som medvetet valt södra Nederländerna som sin bas.
    – Jag arbetade tidigare som dekoratör för en stor internationell butikskedja och reste konstant, berättar Rozalinda under tiden som hon tidigt nästa morgon dukar fram frukosten i det lilla gemensamma köket.
    – Hur spännande mitt tidigare jobb än var så sög det till slut musten ur mig. Jag ville helt enkelt göra något eget. Livet som bed and breakfast-ägarinna är inte enkelt men jag rår åtminstone om mig själv och min egen tid. Dessutom har jag riktigt nära till Antwerpen, världens coolaste stad.

    På väg in genom belgiska Antwerpens hårt trafikerade stadskärna är det tydligt av vår omgivning – stadens olikriktade och multikulturella utbud av nationaliteter, byggnadsstilar, restauranger och butiker – att vi har hamnat i Europas näst största hamnstad.

    För urbanisten med koll etablerade staden sig under 80-talet som modehub, mycket tack vare Antwerp Six, de sex tongivande avantgardistiska modeskaparna Walter van Beirendonck, Ann Demeulemeester, Dries van Noten, Dirk van Saene, Dirk Bikkembergs och Marina Yee. Dagens Antwerpen, som bibehållit sin status som en ledande modestad genom en av världens mest välrenommerade modeutbildningar, det helt egna modemuseet MoMu och varumärken som Martin Margiela och Raf Simons, är dock mycket mer än bara fashion. Det är som om den fantasi som låg till grund för stadens utveckling har smittat av sig och skapat korsbefruktningar inom olika gebit. Mode möter arkitektur möter konst möter gastronomi möter design i en lång rad nyskapande konstellationer. Och detta i ett fasligt tempo, som gör att stadens senaste hotspot får en kortare livslängd än en dagsslända.

    – I våra individuellt designade tre sviter möts de två modedesignande systrarna Pepa och arkitekt Jo Peeters estetik, berättar serieentreprenören Jan Michiels när han visar oss upp för de branta trapporna på Room National, ett talande exempel för stadens slash-kreativitet.

    Vid sidan av Room National, ett slags B&C (där B:et för breakfast har ersatts med C för coffee) mitt i ett av stadens populäraste shoppingstråk, driver han tillsammans med kocken Viki Geunes den tvåstjärniga krogen ’t Zilte i ett av Museum aan de Strooms översta våningsplan. Det nya museet har, med sin tegelröda, legobitslika fasad, blivit en symbol för en stad under utveckling. Från vår cykelsadel upplever vi en stad som vågar ta nya modiga steg framåt. En stad som sprudlar av livslust och innovation.

    Om Antwerpen har sinne för det estetiska så är Gent (ej att förväxla med Genk) staden med de vassaste smaklökarna. Trots att väntelistan brukar vara på ett halvår, har vi turen att landa ett bord på Vrijmoed för en riktigt delikat fyrarätters lunch. Efter lunchserveringen, lagom till kaffet, tar den 33-årige stjärnkocken Michaël Vrijmoed själv en runda i den intima matsalen för att hälsa på sina gäster.

    Efter uppsvinget av det spanska och det nya, nordiska köket, talas det i Flandern om den flamländska vågen. Något som verkar karaktärisera rörelsen är att de flesta kockar som driver utvecklingen framåt under 35. På den yta om 13 500 kvadratkilometer som utgör Flandern innehas totalt 83 Michelinstjärnor av 66 restauranger. Men istället för att, likt andra matländer, göra allt för att fånga dessa stjärnor, går en rad flamländska kockar sin egen väg. Matrebeller så som Jason Blanckaert på JEF i Gent och Sergio Herman på The Jane i Antwerpen har övergivit sina stjärnkrogar för att istället starta nya ställen där kreativiteten får friare spelrum. Designern Piet Boons placering av ett neonljuskonstverk i form av en dödskalle i den tidigare kyrksal som huserar The Jane skulle mycket väl kunna tolkats som ett stort långfinger åt etablissemanget.

    Trots frånvaron av dödskallar på Volta, en restaurang som ligger i den byggnad som tidigare var ett av Gents elkraftverk, så är varken inredningen eller maten mindre häpnadsväckande.
    – Jag arbetar gärna med lokala och färska råvaror vars smaker får tala. Bäst gillar jag att laga fisk så som sill och sardiner, som jag helst serverar nästan råa. Eventuellt saltar och pepprar jag lite, berättar den unga chefskocken Davy De Pourcq då vi byter några ord med honom efter avslutat måltid.

    Rejält mätta och dästa släntrar vi sakta tillbaka in mot stadskärnan under kvällningen. Vår inkvartering för natten sker på Shelter 7 som, efter mycket sökande, visar sig ligga innanför en garderobsdörr i en hipp cykelbutik på en av stadskärnans pyttesmå tvärgator. Innanför den väl dolda dörren ligger en 81 kvadratmeter stor lägenhet utspridd på tre plan. Här har designer Raymond Jacquemyn skapat en annorlunda cityoas där alla de vintage designpjäser som utrymmet är möblerat med dessutom är till salu. Vi somnar till ljudet av katedralen Saint Bavos klockspel och regnet som faller på takfönstren i vårt loftsovrum. I morgon skippar vi nog cyklarna.

    I den svarta komedin In Bruges från 2008 konstaterar den uttråkade huvudkaraktären, spelad av Colin Farrell, att en möjlig variant av helvetet är att tillbringa resten av sitt liv i staden. Och visst, den sagolikt vackra medeltida staden är både sömnig och tyst tidigt på söndagsmorgonen då vi anländer. Men på ett par timmar förvandlas Brygge till ett myllrande turistmecka utan dess like. Var man än vänder sig så finns hästdragna droskor, våfflor och kanalbåtar. Just de sistnämnda kan vi inte hålla oss ifrån och en stund senare sitter vi hopträngda med knäna under hakan och gungar fram över de vackra kanalerna.

    Bakom Brygges sagobokslika fasad döljer sig dock en sida av staden som är allt annat än tillrättalagd och tråkig. Vid första anblick känns The Chocolate Lines specerihandelslika butiksinteriör kanske aningen mossig, men chokladkreationerna av Dominique Persoone och Fabienne de Staerke är, med sina underliga smakkombinationer, betydligt mer rock’n’roll på tungan. En bit utanför staden, i området Sint-Michiels, serverar kocken Pieter Lonneville en trerätters prix-fixe meny vid ett enda långt, gemensamt bord på lunchkrogen Tête Pressée. I Belgien och Nederländerna är haute frites – fin-pommes frites – en av de senaste mattrenderna. Prova Chez Vincent för dessa välsmakande och friterade läckerheter. Vi hamnar dock på stämningsfulla Cambrinus, en pub som erbjuder över 400 ölsorter och som serverar gott pubkäk där öl ingår som ingrediens i de flesta rätter.

    Ett stenkast från den nederländska gränsen ligger Knokke-Heist – Belgiens svar på Skanör-Falsterbo, fast uppblåst i större skala. Byns centrum är inget under av pittoresk skönhet men stranden är kanonfin. Det är också möjligheten att spana på folk. Går man i gång på lyxbilar, glittriga människor och flaggskeppsbutiker torde Knokke slå knockout på det mesta i denna del av Europa.

    Anledningen till att vi på våra cyklar letat oss in bland Jaguarerna på Knokkes gator heter Bea Mombaers, inredaren som öppnat bed and breakfast beläget i ett rejält tilltaget vasstaksbeklätt hus i ett villaområde bara några hundra meter från havet. Hon har, med hjälp av sitt stora hus och sin eklektiska smak, lyckats skapa en skön och somrig inramning, trots rå betong och industriella designelement. Alla de handplockade designelementen är till salu i detta levande showroom, där hon själv står vid spisen och lagar gästernas frukost på morgonen. Hon varvar, i likhet med så många andra av regionens kreatörer, dagligen sina många olika roller. Bea är nämligen inredare, bed and breakfast-värdinna, festfixare och butiksbiträde i den egna butiken Bea Items. Om en sak är områdets kreativa garde överens: varför nöja sig med att göra en sak, när man kan ha många olika former av utlopp för kreativiteten? 

    Läs mer om Belgien

     

  • Dubrovnik – Nya Venedig

    Dubrovnik – Nya Venedig

    Det finns ikoniska platser som är måsten på ens ”bucketlist” innan man dör. Platser som är så fotogeniska att de nästan hör hemma i sagovärlden. På den listan hamnar Dubrovnik. En ny ikon, som ett nytt Venedig.

    Text och foto: Charlotta Rönn

    Hotell i Dubrovnik

    Dubrovnik är inte ”ny” i historisk bemärkelse. Staden har funnits sedan romersk tid, men just nu lyser Adriatiska havets juvel starkare än någonsin och trängseln är stor under högsäsongen då bortåt 10 000 personer vistas på en yta lika stor som Gamla stan i Stockholm. Alla vill hit – romantiska par, Game of Thrones-fantaster från hela världen, tusentals kryssningsgäster, men också kändisar. Förra året siktades Kate Hudson, toppmodeller som Lara Stone, fotbollsproffs som Bastian Schweinsteiger och Maradona. Den amerikanska societetsfashionistan Fabiola Beracasa gifte sig förra sommaren i Dubrovniks historiska palats inför kända gäster och hade scenframträdanden med både Snoop Dogg och Kanye West.

    Många har förtrollats av världens största teveserie Game of Thrones. I dag kan man göra vandringar till inspelningsplatser i seriens King’s Landing, man kan spana över Kolorinaviken –Blackwater Bay, kika in i Lovrijenacfortet – Red keep – och gå över klaffbron genom Pileporten till rektorspalatset – Qarth.

    – Jag började med Game of Thrones-vandringar i maj förra året och det är så populärt att jag har turer varje dag, berättar Ivan Vukovic.

    Rektorspalatset var maktens centrum under 700 år när Dubrovnik, mellan åren 1358-1808, utgjorde den självständiga stadsstaten Republiken Ragusas, styrd av en folkvald rektor.

    – Man var på många sätt föregångare här då slavhandeln avskaffades 1418, berättar min guide som visar stadens historiska sevärdheter som rektorspalatset och det romantiska Sponzapalatset, världens tredje äldsta apotek och den vackra Onofriofontänen.

    ”Friheten kan inte köpas för allt guld i världen”, lyder den latinska inskriptionen över Lovrijenacfortets port. Paradoxalt nog så inger Dubrovnik en enorm frihetskänsla trots att staden omges av en 25 meter hög mur. Kanske beror det på att man kan se staden ovanifrån genom att vandra uppe på den två kilometer långa muren? Man kan även nå högre höjder än så. Ta linbanan till berget Srd och du bjuds på en magnifik panoramavy över den bergiga kusten, halvön Lapad där många av turisthotellen och stränderna finns, och det blånande havet.

    Adriatiska havet känns alltid närvarande i Dubrovnik oavsett om man sitter på en taverna i den gamla hamnen eller om man slinker in genom ett hål i väggen till klippbaren Buza där man både kan bada från klippor och dricka drinkar. Bättre ställe finns inte för att se en klotrund och mättad sol gå ner i havet. Här återhämtar sig kroppen snabbt från dagens värmeöverslag och precis som ett lejon väcks hungern till liv i skymningen. Nu börjar jakten efter en restaurang. På huvudgatan Stradun ligger serveringarna på rad liksom på marknadstorget Gunduliceva Poljana, men vik in på smågatorna. Ta dig bort från stojet in i de bortersta gränderna och du hittar garanterat en liten krog med färsk fisk på menyn och ett friskt Pošipvin från Pelješachalvön. Njut långt in på natten. Den är kolsvart och ljummen, men vilken natt – som hämtad ur Disneys Lady och Lufsen!

    Efter ett par dagars strosande eller lättjefullt slappande på stranden vaknar upptäckarlusten. Vad gömmer sig på andra sidan berget? En biltur – eller en bussutflykt– i en och en halv timme bort, slutar i byn Mali Ston på Pelješachalvön, vars medeltida mur är som en miniatyr av den kinesiska muren. Den som har benstyrka kan i september delta i ett maratonlopp på muren som sträcker sig runt ett berg. Muren byggdes för att skydda republiken Ragusas vita guld – saltverket. Saltet produceras i saliner än i dag och en påse med det finaste havssaltet är en självklar souvenir. Mali Ston är vallfartsort för ostronfantaster. De fina små ostronen har en alldeles speciell, oförglömlig sälta. Det dukas upp ostron på Vila Koruna, som också har musslor, grillade räkor och risotto med bläckfiskbläck på menyn.

    Det är inte bara Pelješachalvöns ostron som är vida kända utan också vinerna. I den sandiga jorden växer den gröna druvan Pošip och den blå druvan Plavac Mali. Det är framförallt de röda vinerna som har gott renommé. Här kan man göra en provsmakningsodyssé mellan vingårdarna. Milos och Vukas i Ponikve hör till topproducenterna, men det riktiga ässet är Korta Katarina i Orebic, längst ut på udden. Här görs prisbelönade viner som exporteras till USA och som serveras på lyxkrogar i Kroatien.

    – Under tiden som en delrepublik i Jugoslavien, var vi länge isolerade. Vi tyckte inte om våra druvsorter, men det har hänt mycket de senaste tio åren. Vi har förädlat tillverkningsmetoderna och nu finns våra viner på världskartan, säger vinmakaren Bika Silic Maroevic.

    Efter provsmakningen hade jag önskat att resväskan var större. Korta Katarinas viner är verkligen värda en omväg. Och ett återbesök.

    Läs mer om Kroatien här

     

  • Ibiza & Formentera – lugnet bortom nattklubbarna

    Ibiza & Formentera – lugnet bortom nattklubbarna

    I de norra delarna av Ibiza råder stillsamhetens lov. Slingriga bergsvägar leder fram till mysiga agriturismogårdar, små sömniga byar och folktomma stränder. Grannön Formentera stoltserar med en av Europas vackraste sandstränder och lockar i övrigt med shopping och en storslagen natur. 

    Text: Kajsa Beausang
    Foto: Jonas Hessman
    Hotell i Ibiza
    Hotell i Formentera
    Ibiza förknippas för många med vilda fester, speedade ungdomar, dj:s från hela världen och ett högljutt dunkadunka. Tänk om! Nattklubbarna och fyllebarerna som lockar houseentuesiaster och partykids från hela världen ligger i två tämligen begränsade områden: Sant Antoni är epicentrum för brittiska ungdomar med fokus på billiga drinkar i stor kvantitet. Strax utanför Ibiza stad ligger nattklubbarna där superstjärnorna till dj:s håller hov hela nätterna. Resten av Ibiza har en helt annan karaktär, en lugn, avslappnad, nästan lite sömnig känsla, med små byar och samhällen där man tar dagen som den kommer och inte hetsar upp sig i onödan.

    Ön huserar romantiska agriturismogårdar, gourmetrestauranger, hippiemarknader och oändligt vacker natur. Faktum är att det är väldigt enkelt att besöka Ibiza utan att höra en enda ton av dunkadunka – om det inte är vad du är ute efter förstås.
    Söker du total stillhet så bör du bege dig till den mindre exploaterade norra sidan av ön. Här, längs de ringlande vägarna bland bergen, finner du några av ön vackraste vyer, små stränder utan trängsel och en storslagen natur. Det är i den här nordöstra delen av ön som den högst levande hippiekulturen fortfarande har sitt fäste, vilket inte minst gör sig påmint om lördagarna då det hålls en enorm hippiemarknad, Las Dalias i Sant Carles. Här kan du köpa handgjorda smycken, sjalar, kläder, konsthantverk, dukar, smide och mycket mer samt ta ett glas i baren eller varför inte en lunch i den vackra restaurangen belägen i en pergola där vinrankorna bildar ett grönt tak där tunna solstrålar glittrar i glasen. 

    Fortsätt sedan norrut, till Cala Portinatx som är en söt by längst i norr, med en bra badstrand och möjlighet till fina båtutflykter. Vill du bara stanna för en kaffe rekommenderas varmt restaurangen Jardín del Mar. Den är inte helt lätt att hitta eftersom den ligger nedanför synfältet från bilvägen genom staden, men hittar du skylten och passerar nedåt bredvid bangolfbanan så kommer du till restaurangens terrasser. Maten når inga toppnivåer men utsikten över bukten, den trevliga personalen och de många sittplatserna längs med balkongerna gör detta till ett perfekt fikastopp.

    Några kilometer väster om Portinatx ligger Port de Sant Miguel och stranden Benirràs. Här hölls förr om åren trumfester vid fullmåne som främst var besökta av lokala hippies. Med tiden spred sig ryktet om festerna, folk från hela ön och turisterna fick också nys om tillställningen och man började arrangera partyn var och varannan helg. Det hela spårade ur och förbjöds, så i dag är stranden återigen ett lugnt paradis för den som vill kunna njuta av en dag på stranden utan att trängas.
    Om du föredrar bekvämligheterna av en stad, men fortfarande vill ha den avslappnade känslan av en by, så är staden Santa Eulalia ett bra tips. Staden ligger i en bred vik med en lång sandstrand på Ibizas östkust. Längs med småbåtshamnen och sandstranden löper en vacker strandpromenad där invånarna promenerar, umgås och motionerar dygnet runt. Missa inte att ta en gelato på glassbaren Miretti som ligger precis i skarven mellan hamn och strand.

    Gamla stan i Ibiza stad, eller Eivissa, som den heter på katalanska, är också väl värd ett besök. Högst upp på berget som byggnaderna klänger sig fast vid, står den gamla försvarsborgen, och nedanför ringlar kullerstensgator och gränder i ett komplicerat rutmönster, fulla med rara butiker, små uteserveringar, restauranger, souvenirshoppar och vanliga bostadshus. Generellt kan man säga att de turistigaste butikerna ligger längst ner vid foten av bergssidan, längs med hamnen, och ju högre upp du klättrar hittar du fler och fler levande bostadskvarter. En restaurang värd att nämna är La Braza, som har en underbart lummig innergård och även är en populär mötesplats bland stadens invånare.

    Om vi ska säga någonting negativt om Ibiza så är det att infrastrukturen inte klarar av kapaciteten trafikanter som vill bruka vägarna fullt ut. Lokaltrafiken är tyvärr inte utbyggd i tillräcklig utsträckning för att kunna hantera den mängd besökare som vill ta sig runt på ön, vilket gör att de flesta hyr en bil, vilket i sin tur innebär att det i högsäsong är svårt att hitta en parkeringsplats vid de utflyktsmål som man vill nå. Å andra sidan har Ibizas trafikmyndighet de senaste åren satsat mycket på att asfaltera vägar och bredda befintliga leder, så utvecklingen går åt rätt håll. Men med det sagt så måste vi ändå säga att just en hyrbil är det bästa sättet att upptäcka ön på.

    Se till att du bokar din Ibizaresa med god marginal för att kunna lägga minst tre nätter på grannön Formentera. Båtar går från hamnen varje timme och tar cirka 30 minuter. Formentera kan skryta med en av världens vackraste sandstränder, Ses Illetes, där vattnet är klart som dricksvatten tack vare den unika algen posidonia, som renar vattnet i det marina naturreservatet som sträcker sig mellan Ibiza och Formentera. Sanden är mjuk som bakpulver och blir du hungrig finns många strandkaféer och restauranger att äta på. Andrea y Juan är namnet på en av dessa som funnits på stranden sedan 1970-talet.
     

    En annan strand, Platja Migjorn, som är inte lika välbesökt eller känd som Ses Illetes, sträcker sig längs Formenteras södra sida. Sanden är grovkornigare, men här behöver du å andra sidan knappast trängas med någon. Det ryktas att detta är Hollywoodkändisarnas favoritstrand på ön, eftersom man kan röra sig tämligen obekymrat här utan att någon närmar sig. Stranden är även populär bland nudister.  Passa på att äta lunch på Vogamari för lokala smaker eller på Gecko Beach Club för lite mera flärd.

    Huvudstaden på Formentera heter Sant Francesc Xavier och har öns bästa shopping. Butikerna är extremt chica och välsorterade och det är svårt att lämna staden utan shoppingpåsar och hettande kontokort.
    Det finns tre bra sätt att ta sig runt på Formentera – med bil, vespa eller med cykel. Ön är såpass liten att man kan trampa sig runt om man har lite spänst i benen. Du behöver heller inte vara rädd för att köra vilse, det finns i princip bara tre vägar att välja bland. Det kan vara lämpligt att börja besöket på Formentera med att ta en tur ut till fyren längst i väster, Far de la Mola. Kombinera gärna resan med ett stopp på hippiemarknaden Artisans Market i byn el Pilar de la Mola som äger rum på varje onsdag- och söndagseftermiddag.

    Det finns många härliga hotell och boenden på Formentera, men de flesta ligger i Es Pujols. Det är även här utbudet av restauranger är som störst. Restaurangen Pinatar & Pinatapas är öns finsmakarkrog och den enda som är omnämnd i Guide Michelin. Priserna är däremot mycket överkomliga, maten gudomlig och ägarna trevliga. Söker du någon typ av nattliv så är det även här som du hittar tillstymmelsen till detta, i form av några trevliga barer längs med den korta strandpromenaden. 
     

    Läs mer om Spanien här