My Website

Tag: Resedagbok

  • Viggos resedagbok: Träningsläger på Playitas

    Viggos resedagbok: Träningsläger på Playitas

    RES chefredaktör Viggo Cavling är på höstlov – i form av träningsläger på Apollos mest kända träningshotell, Playitas på Fuerteventura. Här lämnar han dagliga rapporter om vad som händer på resan.

    Dag 8: Fredag 1 november

    Skriver de sista raderna i denna dagbok ombord på BRA-planet. Det är trångt, men stämningen är god. I kön när vi gick ombord hamnade vi framför en familj som träffade på resan ner. De var fortfarande tacksamma att jag och Ib skilde oss så att de kunde sitta tillsammans i kabinen. 

    Har redan fyllt i en enkät om resan och tackat nej till att svara på två. Tänker att jag har ju denna dagbok som ska fyllas med åsikter. 

    Är inte helt säker på att träningsläger på semestern är min grej. Men det är ingen kritik mot Apollo Sport eller Playitas, alla hotell kan inte vara för alla. Jag tycker det är modigt att skapa en resort som är hundra procent dedikerad till människor som vill motionera, antingen stenhårt eller bara lagom hårt. Det faktum att det finns gott om aktiviteter gör att livet med en brådmogen tonåring som annars kan stirra på mobilen i många timmar i sträck mer uthärdligt. Jag är inte säker på att det hade varit lika lätt att lura med min son till ett helt vanligt charterhotell. Vidare är det säkert bra för mig att genomlida en vecka med konstant träningsvärk. Det kan säkert motivera mig att springa fler varv runt Flatensjön när jag är hemma i Sköndal. Och att jag når mitt mål att springa midnattsloppet på under 60 minuter nästa år. 

    Och med dessa rader tar jag lite helg. I morgon lördag möter mitt Malmö FF Hammarby på 3-arena. Det ska bli kul att titta på de svenska mästarna i fotboll. 

    PS: Har testat ett par nya JBL-öronpluggar på resan. Uppdraget var att testa dem tillsammans underhållningssystemet på flyget, men något sådant finns inte på BRA:s plan till Kanarieöarna. Dock funkar lurarna bra. Det är ungefär som att äta gåslever för första gången efter ett tidigare liv med leverpastej. Det kommer med andra ord att bli svårt att gå tillbaka till de billigaste öronpluggarna på Kjell&Co.

    Dag 7: Torsdag 31 oktober

    Tar en eftermiddagskaffe med Mario som arbetat på Playitas i 18 år i olika roller. Sedan några år är han högste chef. Han är från Argentina, men flyttade till Europa när han var 21 år. Nu ser han ut att vara i min ålder, alltså plus femtio. 

    Han undrar förstås vad jag tycker om hans hotell. Jag svarar att rummen funkar fint och att anläggningen är fräsch, men sen kan jag inte låta bli att nämna logistiken i matsalen… 

    Mario säger att detta är ett stort problem. Efter pandemin har det kommit nya lagar som gör att anställda inte kommer till jobbet. De får lov att vara hemma och ta hand om sjuka anhöriga utan att meddela detta förväg. Förr kunde de anställda jobba långa pass, 10-12 timmar i sträck om de ville, men det är numera förbjudet. Det behövs fler händer som arbetar i service, köket och med housekeeping, men det finns inga, förklarar Mario. 

    Förra året kom det 1,3 miljoner turister till Fuerteventura, dessa sprids över ett femtiotal större hotell varav Playitas är ett av de största. Här finns runt 450 rum, lägenheter eller villor att bo i och drygt 1300 bäddar. 

    Vi pratar om katastrofen med skyfallet i Valencia. Mario berättar att man varit med om något liknande vid massiva ösregn på Fuerteventura. Detta är dock mycket ovanligt. Det var under ett av dessa som området fick sitt nuvarande utseende. Jord åkte ner från berget förstörde delar av anläggningen. Numera har man byggt en ny ravin som gör att när det regnar floder nästa gång kommer jorden från bergen att ledas runt resorten. Avgörande för att förvandla hotellet till en av Europas ledande sportanläggningar var byggandet av den olympiska poolen och dess placering mitt i anläggningen. 

    Mario berättar att personalen som arbetat på andra hotell blir förvånade när de kommer till Playitas eftersom gästerna här har andra vanor. På nyår är folket uppe till midnatt och tittar på fyrverkerierna, sen går de och lägger sig kvart över. Nästa morgon går de upp tidigt och tränar. På andra hotell är det fest hela natten… 

    Jag tar följaktligen seden dit jag kommit och kör ett Tabata to hell-pass före lunch. Det är sjukt svettigt i solen och jag tror att jag ska svimma när jag kör burpees, men sen sänker jag takten något och stannar vid mina sinnes fulla bruk. Jag stapplar ut efter träningspasset efter en sjukt intensiv halvtimme. Efter lunchen kör jag en halvtimme på roddmaskinen i gymmet och lyssnar på USA-podden. Det är en svindlande tanke att Donald Trump om mindre än en vecka kan vara världens mäktigaste ledare. Jag är övertygad om vi kommer att klara detta, men det kommer inte att bli lätt. 

    I morgon är sista dagen här på Playitas. 

    Dag 6: Onsdag 30 oktober

    Idag blev charterresan som en helt vanlig charterresa. Vi var på en katamaran och såg människor som rökte och hade ett BMI som var över 25. Ja, det fanns till och med dem som såg ut att vara över 30. Och tänk, de såg lika lyckliga ut som alla andra människor som var på båten.

    Vi körde runt och letade efter delfiner en stund, tyvärr utan framgång och sen ankrade vi upp nära kusten för lunch, bad och snorkling. Det bjöds på paella och man fick dricka så mycket öl och sangria man ville. Vattnet är svalkande vilket innebär att man inte vill ligga i för länge. Men det är ändå härligt. Älskar att bada havet. När vi skulle hem lyckades vi (jag) hoppa på fel charterbuss och hamnade på sydspetsen. Där åt vi middag på Burger King. Det måste vara världens sämsta snabbmatskedja. Av någon anledning hamnar jag alltid på Burger King när jag far vilse. 

    Det kostade 72 euro att ta en taxi hem. Vi åkte med en vänlig kvinna som körde som en galning. 

    Idag är planen att skriva på min roman och köra 30 minuter tabata klockan 12. I morgon är sista dagen på Playitas träningsläger. 

    Dag 5: Tisdag 29 oktober

    Vår cykelcoach är från Tyskland och undrar hur man förvarar brieost bäst i kylskåpet. Han skrattar mycket och tycks helt obekymrad av att trampa snabbt upp för berget bakom Playitas. Jag blir däremot så trött av uppförsbacken att jag nästan spyr. Det är en av nackdelarna med att alltid köra med elcykel i Stockholm. Man glömmer liksom bort hur det är att bli svettig av att kämpa på två hjul. Men det är kul också. Det blir ett vansinnigt fint flyt i nedförsbackarna och det är häftigt att ta sig fram på smala grusvägar mitt i öknen. Vi hojjar i två timmar och sen sover jag middag en stund innan lunchen. 

    Städerskan har varit här och bäddat sängar, torkat golvet och tömt skräp. Nu ser vårt rum inte ut som en drängstuga längre. 

    Hela anläggningen är fräsch trots knappt 20 år på nacken. Vårt rum funkar fint för mig och min son. Det enda jag är skeptisk till är den lövtunna skjutdörren framför toaletten. Det gör att inget är hemligt i hemlighuset. Det bästa är utsikten från balkongen på eftermiddagen, då skiner alltid solen och vinden bedarrar.  

    På kvällen lämnar vi området och går till den närmaste byn 1200 meter bort och äter middag på Casa Victor. Jag tar förstås den lokalt fångade fisken och det blir en maffig vit historia. Ib äter bläckfisk som jag förstår kommer fryst till restaurangen. Här funkar dryckesbeställningarna förstås suveränt. Det är svårt att kombinera megabuffé med bordsbeställningar.  

    I morgon blir det båtutflykt på havet. Härligt.

    Dag 4: Måndag 28 oktober

    I dag åt jag lunch med Kitty som är ansvarig för träningsprogrammet här på Playitas. Hon är född i Nederländerna och har jobbat för resorten sedan i april förra året. Min första fråga var förstås om hon verkligen heter Kitty på riktigt. Hon intygade att det var ett av hennes fem förnamn. Jag åt en ceasarsallad i Bodegan som ligger bredvid hennes lilla kontor. Hon drack bara en Cola Zero. Jag drack två. 

    Det är alltså Kitty som bestämmer innehållet i appen Playitas där man kan välja mellan ett femtiotal aktiviteter varje dag. Jag undrar varför man inte kan boka passen i appen utan måste gå till en butik och bli uppskriven på ett papper. Hon förklarar att app-bokning är på gång. 

    – Det har jag sagt sedan dag ett. 

    Jag tar upp min kritik av logistiken i matsalen och hon lovar att prata med Food and beverage-chefen. Det är fullsatt på resorten vilket innebär att vi är 1300 personer här. Det märks inte när man tittar ut genom fönstret och spanar in alla träningsplatser, men det märks i restaurangen, säger Kitty. Det är högsäsong nu med tre veckor av höstlov i Norden.

    Kitty säger också att det ska finnas något för alla och att det är till The Wood Box som de vill träna styrka ska gå. Själv leder hon ett pass i veckan själv, en timmes cykling. Men skulle någon av de andra ledarna bli sjuka rycker hon in. 

    – Jag är alltid plan B. Vi vill inte ställa in och göra våra gäster besvikna.

    Hon försökte locka till mig sitt cykelpass, men jag har som bekant redan bestämt mig för att dansa till Spice Girls, Nsync och Backstreet Boys idag. Försöka dansa är förstås mer korrekt. Passet leds av en tunn tjej som har så mycket entusiasm att man bara måste dansa som besatt. Denna gång är det tjejer från 12 till 82 år i The Sport Zone plus ett gäng pappor som strålar likt solar när de tittar på sin partner och sina barn. Extatisk dans utan krav är ren lycka.

    På kvällen ser jag MFF vinna sitt 24 SM-guld. Härligt att TV4 Play funkar på Kanarieöarna. 

    Träningsvärken är under kontroll. I morgon blir det mountainbike för hela slanten. Alltså 41 euro.

    Dag 3: Söndag 27 oktober

    När jag skriver detta har jag träningsvärk i stora delar av min kropp. Axlar, ben, rumpan och överarmarna är speciellt utsatta.

    När jag intervjuade Apollos sportchef Daniel Giray för några veckor sedan skilde han på vanliga motionärer och elitmotionärer. De senare är sådana som springer maraton på runt tre timmar. Eller kör ett triatlon. Eller ja, är besatta av att träna och hellre sitter på en träningscykel än myser i soffan med sin partner. Problemet när jag inte har min partner med på denna resa är att jag får för mig att jag är en elitmotionär och anmäler mig till pass som jag borde avstå från. Att bara hänga vid poolen är lite för banalt för min självbild.

    Men det är många som gör detta, bland annat min son som trivs utmärkt på en solbädd tillsammans med Sally Rooneys senaste bok Intermezzo. Han följde klokt nog inte med mig in i the Wood Box där jag körde ett pass kallat typ Bodypump. Man skulle träna tillsammans med en skivstång och trots att jag tog de minsta vikterna som gick att hitta har jag alltså ont i hela kroppen. 

    Vad har mer hänt här? Vi badade i Atlanten. Det var svalkande. Jag har testat poolen, det var också svalkande. Jag har inte vågat hoppa ner i den olympiska poolen, det känns som den är reserverad för de så kallade elitmotionärerna. Jag har beundrat väggen med alla kändisar som varit på Playitas. Jag har tittat på senaste säsongen av Lincoln Lawyer. Den får fyra i betyg. Två mord och ett självmord på tio avsnitt är lagom på höstlovet.  

    I morgon blir det ett nytt äventyr. Då ska jag testa att träna till boyband hits. Jag gissar det blir jag och 49 tjejer. Och ja, kanske några bögar också. En sak är säker, elitmotionärer är alldeles för fega för att testa detta. 

    Dag 2: Lördag 26 oktober

    Det är två ljud som är dominerande på Playitas, vinden från havet och rösten i en stor högtalare som manar på en grupp som går ett pass. Jag har alltid haft svårt för att träna i grupp. När det skapas ett kollektiv vill jag vara i ledningen. Jag vill vara bäst. Men när jag går ett träningspass så är jag alltid bland de sämsta. Jag har svårt att röra mig i takt med musiken och tittar ofta på andra för att göra rätt och då kommer jag efter kollektivet och ser ut som en fjant. Jag har haft dålig motorik sedan barnsben och blev alltid vald sist när det skulle spelas bränn- och fotboll i skolan.

    Men jag är inte på Playitas bara för att ha roligt utan för att ha något intressant att skriva om och därför gick jag på ett Body Combat-pass. Boxning i alla dess former utlovades liksom karate-rörelser och Capoeira. Allt enligt devisen att äventyret börjat utanför comfortzone.

    En kvinna från Brasilien leder gruppen som består av människor från 15 till 75 år. Jag står i utkanten och kan konstatera att jag inte är ensam om att inte smälta in i gruppens kollektiva rörelse. Jag hoppar inte exakt när alla andra hoppar, men jag hittar min svettiga väg genom passet på 50 minuter och när det väl är slut infinner sig en eufori som känns religiös. Jag förstår att det var på gymmet som kronprinsessan Victoria hittade sin prins. Och vad det gäller att följa gruppen så lärde jag mig på ett Friskis & Svettis pass för många år sedan av Johan Holmsäter som grundade rörelsen F&S att man inte behöver följa ledaren slaviskt. Det viktigaste är att hitta egen rörelse och njuta av den.

    Nu över till ett annat ämne. Jag är mycket missnöjd med logistiken i restaurangen. Det är nästan omöjligt att få något att dricka. Det saknas alltid glas på borden, karafferna med vatten är ständigt frånvarande och när jag vill beställa ett glas vitt tar det sjukt lång tid eftersom jag först måste ropa till mig en servitör. Sen beställa och sen efter en stund kommer någon med en flaska vin och häller upp några droppar i ett glas. Beställningen görs i servitörens mobil och även den är långsam som en snigel. Jag ser som ni förstår inte många som dricker vin på middagen och jag är den enda på hela Playitas som dricker öl till lunchen. Detta kan beror på att alla är nykterister eller på att logistiken i matsalen har förbättringspotential…

    Dag 1: Fredag 25 oktober

    Säg Arlanda och RES chefredaktör, alltså jag, osäkrar min revolver. Ja, jag vet att vapen och flygplatser är ett big no no, men en liten parafras på ett välkänt citat är aldrig fel. Arlanda är och förblir det bästa argumentet för att stanna hemma. Vi kör en gåta, också. Vad är det som går och går och aldrig kommer till gate? Svar passagerarna på Arlanda. 

    Checkar in i terminal 5. Kön till BRA:s desk är lång eftersom det bara är två personer som jobbar där. En tredje dyker upp efter en halvtimme. Alla tre förenas i en stor gäspning klockan 06 på morgonen. I kön står barnfamiljer, par i alla åldrar och jag med min egen tonåring, Ib 17 år. Stämningen är förväntansfull som alltid på chartersemestern. Efter den rappa säkerhetskontrollen tar vi en snabbfrukost på Pontus La Girafe i Arlandas nya träveranda. Frukostvärdinnan skiner upp när min son berättar att han extraknäcker efter skolan på Pontus Catering. 

    – Då måste ni få tillbaka pengar, han har ju personalrabatt. 

    Det slutar med att vi tar en extra fruktsallad i stället. 

    Frukosten, en kaffe, juice och en macka kostar 98 kronor. Det tycker jag är ett helt okej pris på världens dyraste flygplats. 

    Vi vandrar bort till Terminal C. Det tar förstås extra lång tid eftersom ett av rullbanden under Skycity som vanligt är sönder. Tänk att något som installerades för bara två år sedan så ofta går sönder. Det är lätt att identifiera charterresenärerna, de strövar fram lika långsamt som vanliga affärsresenärer springer i korridorerna. 

    Väl vid gate 41 vill jag förstås ladda min telefon, padda och dator, men precis som förra gången när jag var här innan sommaren fungerar bara hälften av eluttagen. Att elen är “grön” gör inte irritationen mindre. 

    I kabinen hamnar jag bredvid en kvinna som förklarar att jag inte får använda mer än hälften av armstödet. Hon vill absolut inte att någon ska röra vid henne, det finner hon “mycket obehagligt”. Det är svårt att sitta i ett fullsatt flygplan med 144 stolar utan att någon gång nudda en annan människa. Jag försöker att hålla mig på min kant, men misslyckas förstås och då hoppar kvinnan till ungefär som hon fått en elektrisk stöt. Sen byter hon plats med sin mamma och hon visar sig vara riktigt vänlig.  

    Skriver min fredagskrönika till Travel News, lyssnar på podden “Always Take Notes”, läser om Hamas och Karl den XII och sover de dryga sex timmarna ner till Fuerteventua. Där hoppar vi på en orange buss som tar oss till Kanarieöarnas största träningshotell. Vår reseledare läser högt från ett papper om vulkanön vi befinner oss på. Detta är vindarnas ö. Landskapet på Fuerteventura påminner om Island, bägge platserna ligger mitt i en ocean, saknar träd och gräs. Utanför bussfönstret är marken brunsvart. Vi är i en öken. Alla byggnader och vägar känns utkastade i landskapet.

    Playitas är ett gigantiskt resort med över 400 rum. Det finns två ställen man kan bo, mellan dem ligger den stora poolen och ett torg med ett snabbköp, restauranger, sportbutiken där man bokar alla pass och gymmet.

    Detta är ett stort träningsläger. Alla går runt i träningskläder och ser mer eller mindre vältränade ut. När jag skriver detta efter ett dygn på Playitas har jag blott sett en person som röker och inte en enda människa som är överviktig.

    Apollo samlar alla nyanlända klockan 18:30 i en bar. Vi får en fin dragning av ön. Vår söta guide kommer från Dalarna och pratar om Fuerteventura som om det är världens vackraste plats. Jag och min son springer en kort tur runt anläggningen och jag får genast ganska ont i vänster vad. 

    All inclusive-restaurangen har en fantastisk buffé. Gillar speciellt den stekta fisken. Personalen springer runt mellan borden och plockar disk. Efter en stund får jag beställa ett glas chardonnay som smakar helt okej. Somnar efter tjugo minuter med Lincoln Lawyer. I morgon börjar äventyret på riktigt.  

  • Viggos resedagbok från en bilsemester

    Viggos resedagbok från en bilsemester

    Så är semesterlivet på vägarna med en Polestar 2. Från Stockholm till Köpenhamn via Västervik, Hasslö, Eriksberg, Åhus, Lund, Emporia och Öresundsbron.

    Text: Viggo Cavling, chefredaktör på RES.

    Lördag

    Hämtar ut en Polestar 2 och kör söderut utmed E4:an. Självfallet flyter det på hyfsat fram till Södertälje där långa köer gör att vi får snigla oss fram. Varför är det alltid köer i den syrianska metropolen? Obegripligt. Letar spår efter en krock eller olycka utmed vägen men hittar förstås ingenting. 

    Bilen ligger som klistrad på vägen. Att köra en modern elbil är ungefär som att färdas i ett rymdskepp. Bilen både gasar och bromsar utan att man behöver göra någonting. Efter ungefär 90 minuter börjar det blinka på en av de stora skärmarna i bilen. Den tycker att jag ska ta en kopp kaffe och vila. Stannar och gör detta i Söderköping, men blinkandet fortsätter likväl. Jag försöker även ladda bilen i porten till Göta kanal, men det är fullsatt  på stationen bakom Hemköp. 

    Lyssnar på Josefin Jinders Sommar. Hon kallar sitt ursprung för en fittfamilj och berättar mycket om vilka droger hon tar. Varför är för mig obegripligt, adhd är ju en diagnos, inte en förklaring. Jag hade blivit mycket ledsen om mitt barn hade pratat så om vår familj på detta sätt. Men det är uppenbart att Jinder inte har förmågan att tänka på någon annan än sig själv och möjligen sin dotter. 

    En äkta nitlott från Google.

    Det blir lunch i Västervik. Då avslöjas vilken lögnare Google är. Den första laddstationen på Google Maps är bara en övergiven parkeringsplats, den andra lyckligtvis äkta. Jag har ett kort som ska funka på 400 laddstationer i Europa, men förstås inte på Västerviks lokala nät. Min älskade fru hjälper mig att koppla in den stora sladden och ja, det visar sig fungera utmärkt. 

    Hurra!

    Vi går mot Slottsholmen, Västerviks finaste hotell som ägs av stadens mest kända son Björn Ulvaeus och drivs av hans dotter Anna. Vi passerar badhuset i vilket Björn badade i som barn. Då var botten täckt av gamla tånaglar. Idag är den kommunala byggnaden renoverad av Björn för runt 100 miljoner. Slottsholmen är ett hotell och en restaurang, i fastigheten som ligger på en liten ö finns också bostadsrätter. En skandal som SVT:s Uppdrag granskning ägnat många program. Jag har svårt att vara upprörd, att få ihop ekonomin i en nybyggd fastighet är inte det lättaste. 

    Förr fanns här bara en restaurang som sedermera brann ner. Här jobbade Björn Ulvaeus som springpojke i tonåren på sextiotalet. Ett av uppdragen var att hämta pyttipanna och cykla till stadshotellet och lämna tallriken till direktören. När han var mätt åt Ulvaeus upp resterna. Planen var att tjäna ihop till en skidresa i Alperna, men när bussen kom och skulle hämta Ulvaeus fanns det ingen plats ombord. Pappa Ulvaeus hade försnillat pengarna. Då bestämde sig sonen för att aldrig lämna över den ekonomiska kontrollen till någon annan. Han skapade ett band som hette West Bay Singers och fick en hit. En manager från Stockholm kom farande och erbjöd ett skivkontrakt. Stikkan Andersson var generös, pojkarna skulle få knappt 2 procent av intäkterna. Björn frågade den lokala skivaffärsägaren om detta var okej, hen ryckte på axlarna och så blev kontraktet påskrivet. Stikkan bestämde då att bandet skulle byta namn till Hootenanny Singers och karriären rullade på. Med tiden träffade Björn en kille som hette Benny och de bestämde sig för att göra musik tillsammans. Resten är som vi alla vet historia och om detta finns det många bildbevis på Slottsholmens hotell. Det finns även en bok om Abba som man bara kan läsa på hotellet. 

    Utsikt från Slottsholmens uteservering.

    Tyvärr anländer vi sent och missar lunchen, men i baren får vi två vårrullar med kyckling och en langos med skagenröra. Det funkar fint. Anna tar ett glas vitt vin och jag en alkoholfri öl. På vägen tillbaka ser jag en kvinna med en gigantisk dödskalle-tatuering på ryggen. Jag ser även en cyklande man i min egen ålder med piercade bröstvårtor och rikligt med tatueringar. Jag vet att detta numera är mycket vanligt över hela världen, men ändå, Västervik sticker ut i min personliga statistik. 

     

    Två och en halv timme senare parkerar vi bilen utanför en liten sommarstuga på Hasslö i Blekinges ljuvliga skärgård. Vi är nu i PM Nilsson-land.

    Rapport om detta kommer i morgon. 

    Söndag

    Nu är vi på Hasslö, en ö utanför Karlskrona, ungefär lika stor som jetset-ön Sandhamn i Stockholms skärgård. Men där upphör likheterna. Detta är sosseland. Arbetarna på varvet inne i stan bodde här när Tage E var Gud och statsminister. Mest känd är Fabian Månsson som förärats en stor staty mitt på ön. Fabian har även sin egen gravplats och väg. När Olof Palme talade till Månssons ära på sjuttiotalet kom 5 000 personer och lyssnade.

     

    Ön är platt som en pannkaka och alltså perfekt att cykla på. Vi hojar över hela ön och äter lunch på Sjöboden. Det serveras både fish and chips och Bao Bun med fläskkött till anständiga priser. Krögaren berättar att han bor i Sälen och ska återvända dit när säsongen är slut i mitten av augusti.

    Badar gör man helst på öns insida, ut mot Östersjön sjunker vattentemperaturen som en sten mot havets botten. Vi hänger vid Hallarna, den inre av öns två hamnar. Här finns nyrenoverade bryggor och en liten trampolin som fungerar utmärkt. Termometern som ligger på ytan visar 19 grader. En meter ner är det 15 grader, säger mitt dyk. När solen sänker sig över ön blir det sagolikt vackert.
    Även människorna här är vänliga. I öns Facebooks grupp klagar man på turister som inte hälsar. Tänk att de inte förstår att ta seden dit man kommer. Här känner alla varandra och alla människor är lika mycket värda. Alla utom Fabian Månsson som slogs för arbetarna vid seklets början och fick sitta i Sveriges riksdag innan det blev allmän rösträtt. Då blir man värd en staty. Men först efter sin död förstås.

    Idag ska vi utforska Karlskrona. Ska bland annat köpa spray mot snarkning.
     

    Måndag 

    En gång i tiden var Karlskrona landets tredje stad. Den andra var Riga och den första var huvudstaden Stockholm. Karl den XI ansåg att stormakten Sverige behövde en reservhuvudstad och utsåg Karlskrona. Följaktligen fick Horace Engdahls hemstad gator breda som avenyerna i Paris, norra Europas största torg och ett skyddsrum under staden med plats för 6 000 personer. Men det blev aldrig en evakuering av den “riktiga” huvudstaden och Karlskrona tappade sin glans och blev omsprungen av ett stort antal städer i riket. 

     

    Gert Wingårdhs bostadshus vid Kilströmskaj.

    Dagens lokalpolitiker bestämde sig för att göra något åt detta och ringde arkitekten Gert Wingårdh och bad om en signaturbyggnad. Det blev tre bostadshus i trä vid Kilströmskaj några stenkast från stortorget. Husen har fått igång debatten i lokaltidningen Sydöstran. Även rättshaveristerna i Arkitekturupproret har uppmärksammat fastigheten och utsett den till Blekinges fjärde fulaste. 

    Själv tycker jag att de nya huskropparna smälter fint in i den brokiga stadsbilden. Att glasa in balkongerna mot havet från början är riktigt smart. 

    Blomlöfs på Saltö i Karlskrona.

    Åt lunch på Blomlöfs på Saltö mitt emot Wingårdhs nybygge. Jag blev en smula upprörd över kön på femton minuter och beskedet att det tar 30 minuter att få fram en räkmacka. Men i semestertider gäller det att inte hetsa upp sig i onödan. Betyg: ⅗.

    Har läst ut sommarens första deckare: stjärnadvokaten Jonas Erikssons debutroman Tjuv och polis. I valet mellan korrekthet och spänning väljer Eriksson ofta det första. Men på slutet blev det ändå en bladvändare. 

    Idag styr vi vår Polestar mot Blekinges mest fashionabla jakt och spa-hotell: Eriksberg. På vägen passerar vi Gyön. FN:s före detta generalsekreterare Kofi Annan brukade hänga här när han var i riket. 
     

    Tisdag

    Skriver dessa rader i den stora dubbelsängen på Eriksberg. Framför mig finns en gigantisk savann där det betar dovhjort och visent. Det sista är en gigantisk buffel. Länge var arten utdöd, men tack vare djurparker som Skansen och Eriksberg har visenten överlevt i fångenskap för att nu åter vara i naturen. 

    Vi bor i Arken, en nybyggd trälänga med 34 rum som svävar över marken på stolpar. 

    Jag har bott på många hotellrum under mina sex och ett halvår som chefredaktör på Travel News. Rum 305 på Eriksberg är ett av de absolut bästa. Magisk utsikt, gigantisk balkong, ljuvlig säng och ett funktionellt badrum med rejält dörr och stora ytor för necessärens innehåll. 

    I lokaltidningen läser jag att prins Carl Philip har designat några av rummen. En gång i tiden frågade min vän Dominika Peczynski i en stor undersökning svenska folket vem som var smartast i kungahuset. Kronprinsessan Victoria vann. Dummast ansågs prins Carl Philip vara. Han måste nu omvärderas för mitt rum är suveränt. 

    Eriksbergs huvudbyggnad.

    Den ny byggda arken.

    En gammal länga.

    Eriksbergs huvudbyggnad.

    Hela anläggningen är långt över mina förväntningar. Igår åt vi en fantastisk middag och före det ett skönt dopp i poolen och ett härligt häng i bastun. Detta ställe kan jag verkligen rekommendera. 

    Vi har ännu inte åkt på den stora safarituren i parken så rapport om detta kommer i morgon. 

    Före Eriksberg hängde vi med familjen Elding på Gyön. Den absolut vackraste viken i Blekinge om ni frågar mig. 

    Vi fick se Kofi och Nane Annans gamla sommarhus, ett mycket enkelt sommarnöje som saknade tv. I denna vik huserar även delar av familjen Wallenberg och Gynning. 

    Det sägs att en äldre släktings förmögenhet började med att han vann stort på lotteri. Han kände sig då gynnad och det gav namnet Gynning. När jag träffar Carolina nästa gång ska jag fråga om denna skröna verkligen stämmer.

    Idag fortsätter vår resa till Sturkö. Här lär Richard Jomshof med familj husera.
     

    Onsdag 

    Nu har jag sett dovhjort, visenter, davidshjort och massor av vildsvin i sin naturliga miljö. Vi missade tyvärr mufflonfåren och havsörn. Men på vägen från Eriksberg till vår friggebod på Hasslö tyckte jag att jag såg en örn genom bilfönstret, oklart om det var kungs- eller havsörn. Det kan också ha varit asätaren glada… mina ornitologiska kunskaper är inte på topp.

    Utsikten på Erriksberg saknar vatten och el, å andra sidan är det mitt naturen.

    Fina Eriksberg ägs och drivs av pappa Rune Andersson och son Johan Andersson via familjebolaget Mellby gård. Precis som många andra stenrika industrialister har de köpt på sig ett hotell på vischan som går med förlust. (Andra kända exempel är OMX-grundaren Olof Stenhammar och EQT-grundaren Conni Jonsson.) Hur kan detta komma sig? Mitt svar är att ägarna lyssnar mer till sin inre röst än kunderna. På Eriksberg finns ett gigantiskt skogsområde fyllt med ståtliga djur och en väldigt liten pool med många barn. Bygg ut det senare och skapa ett större område för barnfamiljer så tror jag att lönsamheten kommer. 

    Visst, då blir Eriksberg mer av ett tivoli och mindre ett vuxendagis för män som vill leka högadel. Men på lång sikt är det inte bra för ett hotell att gå med förlust. Även om ägarna har mer pengar än de någonsin kan göra av med. 

    Vi körde en omväg förbi Sturkö och hängde på Kristinas trädgårdskafé. En gammal frikyrka förvandlad till loppis och kaffestuga. Köpte en Grisham-pocket för 5 kronor. Det blir inte mer svensk sommar än så. Sen blev det ett dopp på Sturkö Camping. Familjen Andersson borde komma förbi på ett studiebesök och lära sig hur man trakterar barnfamiljer med liten plånbok. 

    Idag styr vi Polestar 2 mot Åhus Seaside och passerar Wanås slott på vägen.
     

    Torsdag 

    Alla människor behöver i ungdomen ett universitet. Mina två stora under tidigt nittiotal var konsthallarna Rooseum och Malmö konsthall i Malmö. Men jag hade även ett sommaruniversitet: Wanås i Knislinge som drevs av Marika Wachtmeister. Här kunde man titta på samtidskonst i en gigantisk slottspark och här gjorde jag några av mina allra första intervjuer. Minns speciellt en med Ernst Billgren. Han var overkligt cool. 

    Marikas förebild när hon skapade Wanås konstpark var det danska konstmuseet Louisiana och likheterna är stora. På båda ställena smälter konsten och naturen samman och blir ett besöksmål som får axlarna att åka ner och mungriporna att åka upp. Varje sommar behöver en promenad i den gamla snapphaneskogen och ett återseende av några fantastiska konstverk. Här är några av mina favoritverk:

     

    Vägen från Hasslö till Wanås är sagolikt vacker. De gamla landsvägarna i Sverige är ofta övergivna eftersom alla tycks föredra de breda europavägarna. Följaktligen blir körningen med Polestar 2 ljuvlig på dessa mindre vägar. Vi susar fram genom ett landskap med åkrar, lövskog, rullstensåsar och sjöar. Elbilen må vara en utmaning att ladda, men att nästan ljudlöst susa fram i världens vackraste landskap är en zen-liknade upplevelse.

     

    Nu har vi kommit till Åhus Seaside. Hotellet invigdes den 17 juni 2022 och har 72 rum, konferens- och festvåningar, restaurang samt spa. Verksamheten drivs av Skånes bästa hotellentreprenör, Kjell Jakobsson, ägare till Room Republic. Han driver även några av Helsingborgs bästa hotell och ett hotell på Mallorca. 

    Hotellet ligger precis vid Täppetstranden i Åhus, precis norr om hamnen. Strax söder om hamnen finns Äspets naturreservat med strand, vilken playa som är finast är en fråga i samma division som kampen på näset mellan Skanör och Falsterbo. Alltså en match i paradiset. Åhus är nordöstra Skånes Saint Tropez, det är hit den regionala societeten åker för att synas och bli sedd. Åhus Seaside är den bästa teatern för dettaskådespel. En snygg fastighet som smälter väl in utmed den långa sandstranden. Rum 201 är suveränt. 

    Detta betyg får även restaurangens hamburgare och dry martini. Havet utanför är mäktigt, men oj vad kallt. Igår var det med god vilja 16 grader i vattnet. Då blir man inte kvar många minuter i de milda vågorna. 

    Nu drar vi vidare till Köpenhamn, men hinner med en mellanlandning hos familjen Borg i Lund.
     

    Fredag 

    Kör söderut på E22. Polestar 2 är gjord för att ligga i 139 kilometer på asfalt, speciellt när man slipper mötande trafik. Expressladdar i 40 minuter i Kristianstad för 250 kronor. Problemet med de bästa laddstationerna är att de ofta ligger i ett industriområde flera kilometer från stadskärnan. Jag vet att Eon har planer på att installera snabbladdare på centrala hotell, men att detta måste bekostas av fastighetsägarna. Det mesta är ogjort som Ingvar Kamprad brukade säga.

    Äter lunch på Mårtenstorget i Lund med familjen Borg. Underbart sällskap, men maten på restaurang Ved utanför Klas Anshelms konsthall har förbättringspotential. Min ceasarsallad innehåller gummiliknande kyckling och överkladdig romansallad. 

    Vi shoppar på Emporia utanför Malmö innan bron och den danska kronan. Köpcentrumet som är ritat av Gert Wingårdh har blivit en mötesplats för smältdegeln Malmö. Här trängs alla från gängkriminella via societeten i Skanör till torparna från Teckomatorp och knegarna i Malmö. Och förstås drösvis med danskar som rör sig på samma sätt som shejkerna i Dubai.

     

    Nu bor vi på hotell 25H på Papirøn, rapport i morgon i dagbokens nästsista avsnitt.
     

    Lördag

    Nu är vi i Köpenhamn. Det finns så många anledningar att komma hit att jag knappt vet var jag ska börja. Det första som slår en när man är på andra sidan Öresundsbron är arkitekturen. Min vän arkitekten Jim Asklund gjorde på 80-talet en tv-film där han jämför våra två länders arkitektur och den fick namnet 3-0 till Danmark. Här är arkitekturen modig och rolig. Vacker och sexig. Spännande och nyskapande och ändå gör man inte våld på den gamla medeltida stadskärnan. Det nya och det gamla finns sida vid sida och det gör staden levande.

    55H i Köpenhamn.

    Vi bor i ett nybyggt hus, men det smälter fint ihop med de gamla hamnmagasinen som finns i närheten. Det ligger på Papirøen som ligger mittemot Nyhamn, en ny vacker sensuell cykelbro förbinder de två stadsdelarna. På denna konstgjorda ö förvarade man länge stadens behov av tidningspapper, men eftersom detta behov minskat har man gjort något nytt. 

    Nybyggd restaurang i Operaparken.

    Food court vid Reffen.

    Nya hus vid Reffen.

    Den nya Operan i Köpenhamn, en gåva från redaren A.P. Møller till Drottningen på hennes födelsedag. Ritad av Henning Larsen.

    I mellanperioden var här stans största food court. Den har nu flyttat ut på Reffen, ett gammalt industriområde ut mot sundet som förr var industri. Transformationen går långsamt och människor i staden hinner med. 

    Hotellet vi bor på är ett 25H, inte helt olikt Petter Stordalens Hobo vid Brunkebergstorg. Inredningen har Erik Nissens Stylt gjort. Blommorna i hissen är när man granskar dem kapsyler från ölburkar och flaskor. Hotellet är snyggt och mysigt.

    På rummet ligger en gratistidning vid namn Companion. Den tipsar om kul ställen i närheten, ungefär det Nöjesguiden brukade göra innan den blev skämttidningen Mad. 

    Vi hyr cyklar i receptionen och hojar runt i staden. Köpenhamn är den ultimata cykelstaden. Här är två hjul utan en motor, alltid mer värda än fyra hjul och en motor. Tempot är behagligt och alla följer trafikreglerna.

    I fristaden!

    Vi spanar in Christiania som slutat med öppen haschförsäljning efter en gängskjutning med dödlig utgång. Den gamla fristaden är i ett skrämmande stort behov av en gigantisk renovering. 

    Nära Guldkulan.

    Utsikt från Guldkulan.

    Guldkulan på Vår frälsares kyrka i Christians hamn.

    Mittemot ligger Vår frälsares kyrka. Högst upp på kyrktornet sitter en guldkula. Min farfar och namne Viggo Cavling har skrivit en roman om denna kula. För att hylla hans minne bokar vi en tid och klättrar upp mot kulan. Det är svindlande högt upp och jag är rädd att trilla ner, men min fru håller min hand så allt går bra. 

    Plums!

    Vi hinner även med att bada mitt i stan i en hamnbassäng vid Islands brygge. Det är helt gratis att gå in och dyka från det höga hopptornet. Vattnet från Öresund är hemma för mig som är uppvuxen på andra sidan sundet i Malmö.

    Efterrätt.

    Blåstång med blommar på Aska. Första rätten.

    Kålrabbi på Aska.

    Löjrom.

    Kaviar med ål i botten.

    Hummer. Mums!

    Dagen avslutas med en bjudmiddag på Tivoli. Brooklyn-krogen Aska gör ett gästspel i det japanska tornet. Serverar och presenterar maten gör den svenske superkocken Fredrik Berselius. Det är förstås sanslöst gott. Rätterna har bas i de råvaror som finns norr om New York, alltså inte helt olikt nordisk mat. Maten är elegant, men glömmer aldrig bort att det viktigaste är smaken. Pilgrimsmussla, languster, hummer, ål, löjrom och belugakaviar passerar revy tillsammans med generösa mängder vin från Frankrike och Tyskland. Att äta en avsmakningsmeny med ett tjugotal serveringar är en utmaning i paradiset. Att hålla uppmärksamheten uppe samtidigt som det med tiden blir trångt i magen är en utmaning. Men på Aska är tempot behaglig och portioneras storlek perfekt så vi lämnar Tivoli och cyklar tillbaka till vår ö nöjda och belåtna. Askas två stjärnor i Guide Michelin känns självklara.

    Jag blir lycklig av att vara i Köpenhamn, det enda som är jobbigt är att allting är 50 procent dyrare än i Sverige. Därför ska vi snart återvända till Sverige och avsluta denna dagbok. 
     

    Söndag 

    Avslutade vistelsen i Köpenhamn med att besöka ett av mina favoritmuseum i världen: Glyptoteket. Här kan man titta på allt från egyptiska mumier till fransk 1800-talskonst. Det är vackra salar med ståtliga marmorskulpturer med par som antingen hånglar eller slåss. Ja, konsthistorien (läs manliga konstnärer) har sedan urminnes tid haft ett komplicerat förhållande till kvinnor. Det började med Adam och Eva om vi ska tro skulpturerna i Glyptoteket. 

    Missa inte takterrassen med magisk utsikt över Köpenhamn. Att fika i ljusgården fylld med tropiska växter är också ett måste. Museet är väldigt dåligt skyltat, men fråga personalen om du letar efter något speciellt, de vet var Gauguin och van Gogh-målningarna hänger. 

    Det blev ännu ett bad i vattnet utanför vårt hotell 25H på Papirøen. Sen var det dags att sätta sig i Polestar 2 och åka tillbaka till Sverige och en valuta som gör att man inte känner sig rånad varje gång man köper en glass. 

    Sommar-Köpenhamn.

    Avslutningsvis några ord om Köpenhamn som turiststad. Visit Stockholm borde komma hit på studiebesök. Studera till exempel utbudet av lånecyklar. Vi körde med Donkey Republic, bra cyklar, bra app och låga kostnader. Överallt finns det cykelbanor, på de flesta är mopeder förbjudna vilket innebär att Foodora, Uber Eats och Volt inte förpestar stadsrummet med avgaser. 

    Spana in CPH Card, QR-koden i appen gör att man kommer in överallt och kan åka var som helst med kollektivtransporter. Kortet har 40 år på nacken och är en institution som funkar. Att Stockholm inte förmår att skapa något liknande gör huvudstaden till ett u-land när det kommer till turism.

    Eller besök Kastrup. Nordens bästa flygplats är smidigt att komma till oavsett om du kör bil eller åker kollektivt. Och väl på Kastrup är så tidseffektivt som möjligt att komma från tåget, tuben eller bilen till din gate. Här har Arlanda SJUKT mycket att lära som jag brukar påpeka.

    I Sverige tar varje institution på resan ansvar för sitt lilla område, men att samarbeta med andra för att nå ett högre resultat tycks ofta omöjligt. I Köpenhamn är det människans upplevelse som är i fokus. De olika institutionerna har i uppgift att foga sig i ett större system med högre mål: allmän trivsel. Då uppstår en känsla av generositet som kan liknas vid känsla av att stå framför ett fantastiskt konstverk.

    Nu tar dagboken semester några dagar, men kommer tillbaka när jag är i Georgien på fredag. Håll ut!

  • Viggos resedagbok: ”Bäst med att vara turist i USA – mötet med alla som brinner för service”

    Viggos resedagbok: ”Bäst med att vara turist i USA – mötet med alla som brinner för service”

    RES:s chefredaktör Viggo Cavling är på resande fot igen. Här skriver han dagligen om vad som händer på vägen. Häng med!

    Dag 8 och 9 – Gatorland och hemresa

    Klarar ni av fler alligatorer i denna resedagobok? Självfallet. Då ska jag berätta om mitt besök på Gatorland.

    Orlandos första temapark som öppnade några år innan Walt Disney kom hit och förändrade turistindustrin för all evig framtid. Gatorland är ett slags High Chaparral för alligatorer. Komplett med en smalspårig järnväg och en zipline som åker över alla alligatorer som simmar i bassängerna. 

    Jag har tyvärr glömt mina gymnastikskor på hotellrummet så det är bara min fru som får åka i en lina över parken. Vi får vara med och mata alligatorerna med kycklingklubbor och ja, det visar sig att alligatorer är lika människor när det kommer till lättja. 

    Om man inte behöver anstränga sig för att få mat så tar alligatorerna gärna det lugnt. De kan klara sig utan föda i ungefär tre månader. Men i Gatorpark får de mat varje dag. Att mata dem ingår nämligen i utbudet parken säljer till turisterna. 

    En alligator växer hela livet och kan alltså bli flera meter lång med tiden. De kan leva i minst 50 år och den äldsta alligatorn i parken är över 80 år.

    Men det finns självfallet en gigantisk sköldpadda i parken som är 114 år. Han har en tjej runt 80 år, men hon är av en annan art så de kan inte få barn. Men det hindrar inte honom från att sätta på henne bakifrån så ofta att hennes skal blivit skadat och nu skyddas med en salva.

    ”Det bästa med att vara turist i USA är att möta alla som brinner för service”

    Det finns även vita alligatorer och vilda svarta gamar i parken. De senare äter det som de bortskämda alligatorerna ratar. 

    Att hänga en dag i Gatorpark kostar en fjärdedel jämfört med de stora temaparkerna, enligt vår värd Brandon Fisher. 

    Precis som på High Chaparral är det familjen som startade verksamheten som fortfarande håller i rodret, nu i tredje generationen. Vi köper med oss ett litet torkat alligatorhuvud hem till Sverige så att vi aldrig glömmer denna resa. 

    Orlando är temaparkernas globala huvudstad.

    Efter en sista lunch i USA på Celebration Town Tavern mitt emot vårt hotell är det dags att lämna tillbaka hyrbilen på flygplatsen och ta Brightline tillbaka till Miami. Där hittar vi en shuttlebus som tar oss till flygplatsen. Tyvärr måste jag säga att säkerhetskontrollen på Miami International Airport är en av de mer sunkiga jag passerat. 

    Vi hamnar på samma SAS-kärra från 2015 som tog oss hit: Tore Viking. Tyvärr får jag en sämre stol som glider runt i, i nedfält läge. Även frukosten är en besvikelse. Det enda som fungerar som föda är kaffet.

    Skriver dessa rader på planet från Kastrup upp till Stockholm. 

    Tid för en liten summering av resan. 

    Det bästa med att vara turist i USA är att möta alla som brinner för service. De vet att ett leende och några varma ord gör en enorm skillnad. Självfallet är det faktum att de är fyra-fem gånger fler än hemma avgörande när man ska checka in eller beställa en måltid. Det är lite mer byråkrati, men mycket mindre stress. 

    Det deppiga är att kostnaden att vara i Florida är närmast absurd när man kommer från Svedala med en usel valuta. En ordinär lunch på ett enkelt hak i Kissimmee kostar nästan dubbelt upp jämfört med en lyxlunch för två vid Stureplan. Som tur är bidrog Exprience Kissimmee och Celebrity Cruises till denna pressresa, annars hade vi aldrig haft råd att åka i väg. Men trots detta blir det ändå ett distinkt hål i plånboken. 

    Florida har haft en enorm ekonomisk utveckling efter pandemin. Både Universal och Disney håller på att bygga ut sina temaparker och ska inom några år vara dubbelt så stora.

    Orlando och Kissimmee befäster därmed sin roll som det ledande navet för fritidsresande i världen. Alla som är intresserade av turismutveckling för “de många människorna”* bör alltså åka hit bums för att lära sig mer. 

    *Citat är Ingvar Kamprads motto för IKEA.

    Dag 7 – Hela Flordia är egentligen ett enda stort träsk…

    Det bästa med att resa är att man blir av med sina fördomar. Eller så får man dem bekräftade. Innan min resa till Florida var jag livrädd för alla alligatorer och krokodiler. Nu vet jag att denna känsla var helt korrekt.

    Det finns 1,5 miljoner alligatorer i Florida. Människor som bor nära vattnet har stora staket runt sina pooler för att hålla dem borta, annars flyttar alligatorerna in. På gatorna ner till vattnet sitter det skyltar som säger att man ska se upp för alligatorer och att det är absolut förbjudet att mata dem.

    Hela Florida är egentligen ett enda stort träsk. Landskapet är platt som en pannkaka, mitt älskade Skåne framstår som Klippiga bergen i jämförelse. 

     

    Vi inleder denna dag med att paddla i ett träsk med Tam. Hon har ring i näsan och små tatueringar över hela kroppen. Hon är uppvuxen på en segelbåt och lärde sig simma i en sjö som förstås också innehöll alligatorer.

    En äkta tuffing med andra ord. 

    Vi paddlar iväg på ett litet vattendrag genom en sagolikt vacker skog och ja, det dröjer inte länge innan vi ser den lokala alligator-mamman Edith. Hon ligger och solar och hade Tam inte pekat ut Edith hade jag trott att det var en svart trädstam. Hennes man heter George och lär finnas i närheten. Tillsammans har de enligt Tam producerat ett antal ägg som blivit alligatorer som bor längre söderut i det stora träsket. 

    Alligatorhonor bryr sig lite om sina ägg till skillnad från de flesta reptiler fullständigt struntar i det som kommer ut. Sex har dessa kräldjur sällan eftersom det kan leda till att honan drunknar. George ligger nämligen över Edith ute i vattnet när de älskar. Han riskerar alltså att trycka ner henne under på botten där hon inte kan andas.

    Enligt Tam är alligatorerna lika rädda för oss som vi är för dem. Sämsta tillfället att testa detta är när Edith precis har kläckt ägg. Likt många mammor gör hon allt för att skydda sin avkomma.  

    Vi paddlar vidare och ser magiskt vackra fåglar och träd och buskar som hör hemma i en naturfilm om Florida.

    Tam är en guide som troligen älskar naturen mer än oss turister, men hon förstår att betalande besökare är en förutsättning för att hon ska kunna leva nära naturen. Att få lära sig om djur och växter av personer som Tam är ett sant privilegium.

    ”Enligt Tam är alligatorerna lika rädda för oss som vi är för dem. Sämsta tillfället att testa detta är när Edith precis har kläckt ägg. Likt många mammor gör hon allt för att skydda sin avkomma”

    Vi fortsätter till Boggy Creek. Den ligger vid Lake Tohopekaligas södra spets. På officiella skyltar står det fortfarande “Indian”, men pratar du med människor i Tams ålder så säger de “Native Americans”. I Boggy Creek finns det en “äkta” Native American som visar och berättar om sina förfäder. 

    Men den stora grejen här är att man får åka ut på sjön med en svävare och titta på ännu fler alligatorer. Nu ser vi ännu fler och ännu större reptiler och ännu vackrare fåglar. Svävaren brummar lika högt som ett jetplan, men tycks inte påverka djurlivet nämnvärt. De har kanske vant sig vid oväsendet.

    På 30 år har verksamheten gått från en båt till tolv. Verksamheter som denna hittar gäster på de dagar i Orlando som kan rubriceras som budget. Trots detta kostar en ganska medioker lunch för två personer drygt 700 kronor med dricks och skatter. 

    Överallt utmed de fyra- till åttafiliga gatorna ser man antingen affärsrörelser, restauranger eller byggnationer. Det sägs att 1 000 människor flyttar till Florida varje dag. 

     

    Uppgiften kommer från Kelly Trace som visar oss Kissimmee Downtown. Vi är lite tidiga så hon ber oss vänta på Big Johns restaurang. Ägaren är förstås på plats och slår sig ner vid vårt bord och berättar om sitt liv. Han har fem barn och två stora hobbies: fiske och wrestling (Big John är inte helt olik Hulk Hogan).

    Efter en öl dyker Kelly upp, hon har med sig sin pappa som fyller 77 år idag. Och så är vi plötsligt en del av det samhälle vi besöker.

    Kellys pappa har ett förflutet som chef för brandkåren i Kissimmee. När vi passerar en av stadens två begravningsentreprenörer berättar han att de brukar skicka blommor till brandkåren inför jul och att de förväntar sig “dead bodies back”. 

    Kelly och hennes pappa känner ungefär hälften av dem vi möter på vår tur genom stadens hjärta. Vi avslutade med en tidig middag på 1881, en nyöppnad restaurang som förr innehöll Kissimmees hardware store. 

    Somnar om möjligt ännu mer utmattad än förra natten. 

    Dag 6 – Mot Kissimmee söder om Orlando

    Precis som Eva och Adam blev vi på söndagsmorgonen utkastade ur paradiset. Det var nästan lika brutalt som i bibeln. Alltså, vi blev tvingade att lämna vår älskade hytt på Celebrity Ascent. Killen som bad oss lämna var lika vänlig som när han bäddade vår säng och ställde in vin i kylen. Men han lät oss ändå förstå att om vi bet oss fast på våning 9 skulle han kanske bli irriterad. 

    Och kalla på en vakt.

    Det var bara att lämna skeppet. 

    Vi tog en Uber från terminalen till Brightlines nya tågstation i Fort Lauderdale.

    ”Själva tåget var lika ljust och fräscht som Mickan och Fredriks villa i Solsidan. Mackorna som serverades underbara och ja, en kall öl tackar man väl aldrig nej till i Floridas värme”

    Den nya tåglinjen mellan Miami och Orlando har bara rullat i några månader, men är redan en succé om ni frågar mig. Här har SJ, MTR, Arlanda Express och Snälltåget mycket att lära.

    Loungen för oss i Premium höll Pontus Frithiof-klass.

    Själva tåget var lika ljust och fräscht som Mickan och Fredriks villa i Solsidan. Mackorna som serverades underbara och ja, en kall öl tackar man väl aldrig nej till i Floridas värme, även om AC:n ombord var perfekt. Alltså inte iskall så att man blir förkyld. 

    I Orlando kvitterade vi ut vår hyrbil (en nattsvart Chevrolet) och körde mot vårt hotell Celebration i Kissimmee.

    Orlando är alltså temaparkernas huvudstad med ungefär 60 miljoner besökare varje år. Disney var först här redan på femtiotalet, men nu har Universal och Seaworld följt efter med megaparker. Tänk Liseberg på steroider gånger tio. Har man inte sett det själv är det omöjligt att beskriva. Men detta har jag redan upplevt en gång, så nu styr vi mot Kissimmee som ligger söder om Orlando.

    Här bor man billigt i ett Airbnb-hus i en vecka istället för ett dyrt hotell i Orlando. Kissimmee har också aktiviteter för dem som inte ha råd att köpa entrébiljett till en dyr temapark i sju dagar. Exempelvis det lilla tivolit Old Town med en räcka butiker som säljer tatueringar, krimskrams och popcorn. Old Town började byggas 1986 och ja, påminner om något man ser i filmer som utspelar sig på femtiotalet. Det finns ett gulligt Pariserhjul som vi åker runt i.

    Innan vi tar bilen till Ette hotell och äter vår middag på The Salt and Cellar by Akira Back. Maten är äkta kockmat, alltså konstiga färger, skum som ser ut som diskmedel, våghalsiga texturer och alkoholfria drinkar som hämtade ur Sagan om ringen. Priserna på en varmrätt ligger runt 50 dollar, men kocken Akira Back har en rätt för 2 200 dollar. Trots att det är Experience Kissimmee som bjuder så tar vi inte det dyraste.

    Det sägs att Guide Michelin har varit här och delat ut stjärnor. 

     

    Vi somnar som stenar på botten av en sjö på vårt hotell. Utanför vårt rum finns förstås också en gullig liten sjö. Hotellet är mysigt och som välkomstpresent får jag en svart resefilt. 

    Dag 5 – Detta är Celebrity Ascent

    Nu vet jag mer om båten Celebrity Ascent som vi bor på. Detta är det fjärde skeppet i serien Edge och en av 16 farkoster i Celebrity Cruises flotta.

    Varumärket finns under Royal Caribbean Group som totalt har 65 skepp. Bolaget är noterat på New York Stock Exchange och ett av världens största inom fritidsresande. I koncernen ingår också Silver Sea som är ett ultralyxmärke inom kryssning. Celebrity Cruises är premium, alltså konkurrerar man med femstjärniga hotell av typen Four Season i Dubai och Las Vegas och förstås med kryssningsbolaget Norwegian Cruise Line.

    Celebrity Ascent ska alltså uppfattas mer som en destination och resort än en båt. Celebrity Ascent beräknas ha en livslängd på ungefär 30 år, men ska renoveras kontinuerligt och aldrig upplevas som gammal eller sliten. När båtarna blir gamla säljs de vidare till TUI som har en annan målgrupp.

    Sen tidigare vet jag att prislappen på ett skepp som Celebrity Ascent börjar på runt en miljard euro. 

    Fick möjlighet att intervjua Giles Hawke och Gerard Nolan, de är högsta ansvariga för Europa och Norden. De tillstår att mer än 80 procent av gästerna ombord kommer från USA och Kanada, men tror ändå på den svenska marknaden och har precis dubblat försäljningsstyrkan i Norden som utgår från Oslo. Minst hälften av försäljningen sker via resebyråer och agenter, resten via den egna hemsidan. Oavsett var köpet görs ska prislappen vara densamma.

    Sen tidigare vet jag att ungefär 50 000 svenskar åker på kryssning årligen. Det är alltså ytterst få om man jämför med länder som Tyskland och Storbritannien. De senare är mogna marknader. Skandinaverna har många omogna kryssningsresenärer, men vi anses ha stor potential. 

    Royal Caribbean Cruises är varumärket för familjer. På deras båtar finns färgglada vattenrutschbanor och stora lekland på soldäck. På Celebrity Ascent finns inget sådant. Jag uppfattar att barn inte är välkomna eftersom jag inte ser några. Men mina värdar hävdar motsatsen. Det finns ett lekland på våning 2. Oklart om detta är under vattenlinjen. Där kan man i alla fall lämna sina barn om man vill ha lugn och ro vid poolen eller inte bli störd i gymmet.

    Celebrity Cruises är ett ganska lökigt namn om man översätter det till svenska. “Kändiskryssningar” låter ungefär som ett aprilskämt från Viking Line. Namnet uppfanns av en grekisk redarfamilj 1989 och åtta år senare gick man upp i Royal Carribean. Bolaget har ett X i sin logo, men varför vet inte mina intervjuoffer. Enligt Wikipedia kommer X:et från båtserien Xpedition som är mindre båtar med plats för knapp 100 personer. 

    – Men namnet funkar, säger Gerard Nolan.

    Följaktligen finns det ingen anledning att ändra på det. 

    Från början var idén att det skulle vara så lyxigt ombord att passagerarna fick känslan av att vara kändisar. 

    Personligen tycker jag att en av de roligaste sakerna med att vara på en kryssning är att det blir en lyxig känsla när alla klär upp sig till middagen med snygga kostymer och glittrande klänningar. Gärna i starka färger.

    Höll på att glömma bort att skriva något om personalen. Ungefär 1 600 personer arbetar ombord. Alla är ytterst vänliga och kommer från hela världen. Exakt var står på deras namnbricka och man anses inte vara rasist om man tar upp detta med dem. Personalen har en egen pub och ett eget utomhusdäck, de verkar må bra.

    Ett problem för arbetsgivaren på kryssningsbåtar är att personalen ofta vill arbeta alla dagar i veckan eftersom de vill tjäna ihop så mycket pengar som möjligt innan de åker hem och bygger ett hus eller skickar sina barn på en fin utbildning. Turismen är deras hävstång till ett bättre liv och att få jobb på ett kryssningsfartyg kan vara det bästa som finns om man lever i ett fattigt land.  

    ”Ledningen tackar personalen och varandra för en heroisk insats och alla är så rörda att de knappt kan hålla tårarna borta. Amerikanskt och patetiskt javisst, men samtidigt härligt med människor som tar sin uppgift på allvar”
     

    Dag 4 – Konsten att boarda ett kryssningsfartyg

    Nu är vi ombord på Celebrity Cruises Ascent. Skeppet ligger i hamnen i Fort Lauderdale strax norr om Miami. 

    Att gå ombord på ett kryssningsskepp är en speciell procedur. Det är QR-koder, fotografering, registrering av pass och ESTA. Någon tar din väska och registrerar den för att bära den till din hytt. När du väl är ombord ska du genast uppsöka en station för att ta del av säkerhetsgenomgången. 

    När väl detta är avklarat börjar festen för de 3 260 personer som får plats. Eller av lugnet. Jag menar förstås semestern. 

    Allt ombord finns här för att du som gäst ska njuta. Casino, soldäck, gym, spa, konstgalleri med extremt ful konst och förstås en massa shopping. Det finns 32 restauranger, barer och kaféer att välja bland. Samt förstås stora och små pooler utspridda på soldäck på våning 14, 15 och 16. 

    Celebrity Cruises är Royal Caribbeans premiumvarumärke. Följaktligen kan du köpa en dyr väska och förstås en ännu dyrare klocka, men inte lådvin och godis.

    Vi får en visning av den stora spa-avdelningen i fören av Kelly från Thailand. Hon har aldrig sett snö, men kan allt om bambumassage. Tyvärr ingår inte detta i all inclusive utan kostar extra, 199 dollar för 60 minuter. 

    Du kan förstås också träffa en läkare i spat och en sjuksköterska som ger dig dropp med saltlösning för att du ska må bra. 

    Efter visningen landar vi på soldäck i aktern några timmar innan det stora dopet av båten.

    Dopet är en amerikansk händelse med allsång av nationalsången när alla står upp och häller en knytnäve över hjärtat (hälften av världens kryssningsgäster är amerikaner.) Ledningen tackar personalen och varandra för en heroisk insats och alla är så rörda att de knappt kan hålla tårarna borta. Amerikanskt och patetiskt javisst, men samtidigt härligt med människor som tar sin uppgift på allvar.

    Semestern är några av de viktigaste dagarna i människans långa liv. Förstås avslutas ceremonin med att en nebuchadnezzarflaska champagne krossas mot däcket. Den är så stor att den kan servera över 100 personer enligt vår moderator. 

    Dagen avslutas med middag på Cosmopolitan restaurang och sen en show. Jag överdriver inte när jag säger att ljus och rök på scen är i samma division som Abbas i London. Vi snackar absolut högsta världsklass. 

    Foto: Denys Kostyuchenko.
     

    Dag 3 – Framme i Miami

    Väl framme i Miami flyter det smidigt genom alla kontroller och vid bagagebandet fram till… taxikön som är längre än den kinesiska muren. Försöker beställa via Uber, men inte heller detta funkar. Enligt appen tar det 8 minuter att köra 990 meter. Och när väl bilen är framme enligt Uber är den försvunnen IRL.

    Till slut får vi en gul bil som tar oss till rum 909 på Hyatt Centric, ett charmigt  mellanklasshotell i Downtown.     

    I morgon ska vi ut på havet med Celebrity Cruises. 

    Foto: Nicolas Nezzo.
     

    I luften över Atlanten 

    Jag älskar att flyga. Så är det bara. Det finns något mysigt med att man trycks in i ett metallrör och sedan färdas över en ocean i 900 kilometers hastighet en mil upp i luften. Vi är knappt 400 personer som gör detta tillsammans. 

    Så jävla häftigt.

    Självfallet vill jag helst sitta i business class och sippa gratis champagne, men tyvärr är jag inte miljonär, så det blev den billigaste tänkbara biljetten med SAS till Miami. På rad 35 är jag omringad av barnfamiljer med ungar som skriker och bajsar på sig. Men ändå är det härligt, för jag minns när mina två söner gjorde samma sak på väg till Thailand, det var som igår. 

    Nu är det ett annat liv. 

    Jag kan beställa in hur mycket öl och whisky som helst utan att Florida-pensionärerna på raden framför rynkar på näsan. Jag är snart fullvärdig medlem i deras stam: livsnjutarna. 

    Bredvid mig på andra sidan gången sitter en ung kille som ska till Florida för att tävla i frisbeegolf. De är ett helt gäng på planet som spelar discgolf (officiella namnet). Killen som arbetar som programmerare är sjukt trevlig och lyssnar glatt när jag berättar om SAS. Jag försöker rekrytera honom till Travel News, men han känner tyvärr inte till vårt publiceringssystem WordPress.

    Pursern, alltså kabinchefen, kommer fram och hälsar mig välkommen. Många i personalen verkar läsa Travel News och är oroliga att jag ska skriva något elakt. 

    Det skulle jag aaaldrig göra… 

    Sant är att servicen fungerar utmärkt ombord, liksom maten. Jag uppskattar mycket att det serveras en rejält rökig High Coast-whisky. SAS vet att svenska män älskar rökig gul sprit.

    Är lite besviken över att Anko van der Werff inte har köpt in den nya Oppenheimer-filmen. Ser istället den senaste Indian Jones-rullen. Betyg 2 av 5. Läser Michael Connellys Ökenstjärna, 4 av 5. 

    Dag 2 – Från Köpenhamn mot Miami via Arlanda

    Scandic Spectrum är inte att hotell för romantiska nätter, men som affärshotell funkar det fint.

    Jag gillar att det är tydliga texter med STORA BOKSTÄVER som visar var tvål och schampo finns i duschen. Det är sällan smart att ha läsglasögonen på näsan när man översköljs med varmt vatten. Det saknas balsam i badrummet vilket irriterat min före detta kollega Kajsa Beausang enormt, men jag bryr mig inte (min älskade Anna hade med sig eget balsam).

    Frukosten på hotellet är blek och jag blir irriterad när de gömt kaffemaskinen långt in i lokalen. 

    När vi checkar ut har Amadeus ringt receptionen så att mina pengar är på väg tillbaka. Det kan ta allt från en minut till fem dagar.

    Kastrup är alla dagar i veckan en bättre flygplats än Arlanda. Säkerhetskontrollen i Danmark är tyvärr det enda minuset.

    Det skulle finnas fler laddstationer i fiken och restaurangerna, men jag landar i en Joe and the Juice-hörna och får 220 volt till både dator och telefon. Plus en ljuvlig juice vid namn Iron Man.

    Vi återvänder till Stockholm och kan konstatera att det tar 20 minuter att gå från pir E till F69. Då hinner man bara med tre ta-med ostburgare från Max.

    Nu sitter vi på rad 35 i en A330 och snart ska vi upp i den iskalla luften och forsa fram över Atlanten mot soliga Florida. 

    Härligt!

    Dag 1 – Köpenhamn

    Stockholmstrafiken är lika känslig som en människas blodomlopp. Det räcker att en enda lastbil sladdar till på väg in i Karlbergstunneln för att hela staden ska drabbas av en allvarlig infarkt.

    En taxiresa från orten till TC med en resväska på 25 kilo tar 65 minuter istället för beräknade 20. 

    Trots att jag springer som en galning genom stationen väntar Snälltåget inte på mig. Det är bara att köpa två nya biljetter mot södern i SJ:s app för 1730 kronor.

    Tyvärr hamnar vi inte i en av SJ:s nyrenoverade X2000-vagnar; de har bättre komfort än Snälltåget, men tyvärr sämre bistro. Snälltågets restaurangvagn är beroendeframkallande trevlig. Att personalen ofta känner igen mig gör förstås inte saken sämre.

    Det sista har inget med mitt yrke som chefredaktör på Nordens största affärstidning om resor att göra. De hälsade redan när jag drömde om att bli IT-miljardär för sju år sedan. 

    Foto: Karl Hörnfeldt.

    Även över Öresundsbron var det förseningar i tågtrafiken, men inget som jag uppfattar som allvarligt eller något utöver det vanliga.

    Vi checkar in på nya Scandic Spectrum som är ett av många nya jättehotell i Köpenhamn, fem minuters promenad från Hufvudbangården.

    Närmaste granne är ett lika stort Marriott-hotell. Vi snackar typ 500 rum. Plus en massa konferensutrymme.

    Foto: Scandic
     

    ”Här präglas stadsutvecklingen av mod på ett sätt som politiker och fastighetsägare i Stockholm inte vågar drömma om”

    Amadeus hade lovat att mitt hotellrum skulle vara betalt, men de levde inte upp till sitt löfte. 1 500 danska kronor innebär att 2 490 svenska kronor dras från mitt konto.

    Scandic Spectrum kommer jag att besöka igen när Travel News Market går av stapeln i Danmark för första gången den 9 januari 2024.

    Hotellet är nybyggt och fräscht. I receptionen är det högt i tak och även i vårt rum på våning 5. Gillar att gångarna har ljusa väggar och mattor. Det är pampig utsikt i rum 5216 ut mot hamnen och Christianshavn på andra sidan. På sommaren kan man bada i havet från en stor träanläggning med bryggor rakt framför hotellet.

    Bredvid oss finns också Kreditbankens nya glaspalats och bakom denna byggnad biblioteket Den sorte diamant. Det var denna ikoniska byggnad som sparkade igång den senaste arkitektoniska revolutionen i Danmarks huvudstad. Här präglas stadsutvecklingen av mod på ett sätt som politiker och fastighetsägare i Stockholm inte vågar drömma om. 

    Som återkommande besökare i denna dejlige by slås jag av att det hela tiden händer saker och att man bygger nytt. 

    Detta ser jag en hel dag av i taxin ut till teknikbolaget Amadeus kontor på Amager, några kilometer från Kastrup. Vad som sades i det lilla konfernsrummet kan du som har Travel News Premium läsa här.

    Sejouren på Amadeus avslutas med en mycket dansk middag på Ravelin, en 150 år gammal krog. Här serveras den tjockaste winersnitzeln jag ätit i hela mitt liv. Till efterrätt får jag managrynsgröt med inlagda körsbär. Ljuvligt gott.

    Hinner med att prata i 90 sekunder i Ulrika Bergquists Ekonominyheter i Fyran innan det är tid att släcka lampan i rum 5216.

    Foto: Scandic.

  • Viggos resedagbok från Malaysia

    Viggos resedagbok från Malaysia

    RES:s chefredaktör Viggo Cavling är på rundresa i Malaysia. Här kommer dagliga rapporter om vad som händer på vägen. Häng med! 

    Dag 14 – Hemma igen!

    Det bästa med att resa bort är att komma hem. Det är förstås sant, men när vi färdas på Centralbron i Stockholm i kyligt hällregn är det lätt att längta tillbaka till svettigt varma tropikerna. Det regnar nästan varje dag i Malaysia, men sällan mer än 20 minuter. 

    Kan rekommendera alla att flyga till och från Asien med Singapore Airlines i business class. Servicen är världsklass, maten ljuvlig, vinerna suveräna och benutrymmet perfekt när den maffiga stolen förvandlas till en säng. Sov gott i åtta timmar, även om flygplansmotorn utanför mitt fönster brummade ganska högt. Och ja, även frukosten håller högsta klass.

    Singapores flygplats är världens bästa när det kommer till komfort, lounger, transport och shopping. Men priserna för oss med svenska kronor på bankkontot är allt annat än modesta. Ölen är de facto betydligt dyrare än på Arlanda… Då fattar ni vilken katastrof det är. 

    Men som sagt, en oförglömlig resa har det varit och vi har fått upplevelser som vi aldrig kommer att glömma. Mina vänner, det är äkta lyx. 

    Extramaterial – Därför är turism det bästa som finns

    På Langkawis östkust träffade vi Othman Ayeb som för 25 år sedan började med två båtar i Kilim Geoforest Park. Idén var att introducera turister till den unika regnskogen och berätta om djur och natur. Då stördes hans båtturer av att lokalbefolkningen sågade ner de unika mangroveträden för att tjäna pengar, samtidigt som Othman berättade för ett fåtal turister om dess unika egenskaper.

    Mangroveträden verkar i ett floddelta med både salt och sötvatten. Träden har därför smarta rötter. De biter sig fast i leran på ett unikt sätt och kan filtrera vattnet så att saltvattnet inte dränerar trädet fullständigt utan skickar det till ett litet antal gula löv. Resten av trädet får via de smarta rötterna sötvatten och följaktligen gröna löv. De smarta rötterna har så bra grepp i den bruna leran att de räddade livet på många människor när tsunamin kom 2004. När man sågar ner trädet finns inga årsringar i stammen eftersom här är det alltid sommar. 

    Det är sådana här historier som har gjort att man nu har ett 40-tal båtar på stationen och att verksamheten har fått högsta status av Unesco. Lokalbefolkningen har slutat att såga ner träd och jobbar istället med att ta hand om turisterna. 80 procent av befolkningen på Langkawi arbetar med turism och utan denna intäktskälla skulle ingenting kunna existera här. 

    Nu överdriver jag förstås, men ön skulle vara något annat. 

    Vår andra guide Syah Rizal Osman berättar om sin mamma. Osman är i min ålder. Hans mamma födde elva barn, men bara sex överlevde. När Osman var åtta dog hans pappa vilket tvingade honom vid tio års ålder att börja arbeta som caddie på den finaste golfbanan på Langkawi. Han var tvungen att bidra hemma, trots att hans mamma också arbetade hela tiden. Barnarbete är förbjudet i Malaysia, men vad gör familjer inte för att överleva i ett fattigt land i tropikerna?

    I dag har Osman fem egna barn och kan försörja dem på sin lön som guide. Han arbetade tidigare i statlig förvaltning från åtta till fem, men trivs bättre som frilansguide med fria arbetstider. Turismen är alltså en enorm möjliggörare för Osman och ungefär 10 procent av världens befolkning. 

    Läs gärna med om detta i min fredagskrönika i Travel News på fredag.

    Dag 13 – Ät som aporna om du blir strandad i djungeln 

    Vi närmar oss slutet på denna resa. Just nu packas väskor fyllda med kläder som längtar efter en tvättmaskin.

    Själv längtar jag efter den stund då elden på min röda hud ska slockna. Fyra timmar på en jetski på ett stormigt hav utan solskydd sätter sina märken. Jag är också ganska mörbultad eftersom det både blåste och gick rejäla vågor på Andamansjön.

    Vi åkte ut och tittade på några av de 99 naturliga öarna i skärgården. På färre än en handfull bor det människor, på resten är det höga kalkstensberg som reste sig upp ur havet för cirka 300 miljoner år sedan. Att jämföra med Himalaya som började klättra mot världens tak för bara 70 miljoner år sedan.

    Vi besökte bland annat en ö med en sötvattensjö som var fylld med människor i heltäckande baddräkt och flytväst. Det var tre från Polen, två från Tyskland och jag från Sverige som verkade vara de enda som kunde simma utan denna utrustning. Och förstås en massa apor.

    Jag har lärt mig mycket om dessa i många fall simkunniga djur på resan. Skulle du bli strandad i djungeln ska du äta vad aporna äter. Deras metabolism är till 98 procent det samma som homo sapiens. Apor agerar i flock och det är alfahannen som har koll på allt och alla. De håller sig gärna nära människor och om man inte låser dörrar och fönster tittar de gärna förbi. Apor är speciellt nyfikna på vad som finns i kylen. De kan skilja ut en öl från en läsk och dricker sig gärna berusade. De stjäl även andra grejer. I övrigt är det väldigt lite kriminalitet här på Langkawi.

    Jag har också sett en hel del örnar och andra vad jag förstår ovanliga fåglar. Är dock inte ornitolog och har inga planer på att bli en före 75 års ålder. 

    Landskapet till havs ser ut exakt som det gjorde i Robinson när SVT förändrade tv-universumet för 25 år sedan. Dokusåpan var så hisnande vacker på ytan och bakom fasaden skvallrig och småsint. Langkawi är overkligt härligt både på in- och utsidan. Vi har mött så många fina och vänliga människor och fått höra så många spännande öden. Det kommer att ta tid att smälta allt, men nu måste jag gå till bilen för att inte missa flyget till Kuala Lumpur, för att sedan ta ett flyg till Singapore, för att sedan ta ett flyg till Köpenhamn, för att sedan ta ett flyg till Stockholm. 

    Som tur är så finns det utmärkt wifi ombord på Singapore Airlines så det blir fler inlägg i dagboken innan vi landar i vår älskade huvudstad om ett drygt dygn.
     

    Dag 12 – Detta lär jag mig av att vara i ett muslimskt land

    Jag läser Johan Hakelius dagbok i Fokus om Linda Skugges äventyr på Onlyfans. Som vanligt är texten mitt i prick när Johan skriver att problemet med Sverige är att ingenting är heligt. Det försvann när vi avskaffade Gud.

    Jag håller med Johan, sex är något heligt och bör inte lättvindigt spridas utan de ramar vi kallar ett hem. Att en kvinna som länge försvarade familjen som något ytterst helig nu sysslar med porr är förstås ett fattigdomsbevis. Inte bara för huvudpersonen, utan för alla som bor i Sverige.

    Att ting är heliga i Malaysia är något av de häftigaste med att vara här. Med detta inte sagt att jag tror att tioåriga flickor blir lyckliga av att bära slöja och be fem gånger om dagen. Men att det mellan Onlyfans och islam finns ett spektrum, och när det försvinner rasar en av balkarna i det vi kallar vårt samhälle.

    Här på Langkawi är 90 procent av befolkningen muslimer och när vi åker upp till toppen på det näst högsta berget bär 98 procent av alla kvinnor slöja. Men vi blir alla lika hänförda av utsikten 700 meter upp i luften och det faktum att vi är insvepta i ett stort moln som innebär att vi bara bitvis kan se grannen Thailand nio kilometer bort. Från vårt gamla hotell The Datai måste man simma i tio timmar för att nå grannen i norr. 

    Nu är vi på resans sista hotell The Temple Tree. 21 rum bestående av hus från hela Malaysia. Vårt trähus är från Penang. Hotelldirektören är från Italien, en vänlig kvinna med stora rektangulära glasögon som kom hit för tio år sedan. Hon verkar njuta varje minut av att vara på ett litet boutiquehotell som inte ingår i en stor global kedja.

    Jag skulle säga att Temple Tree är magiskt på gränsen till heligt. Egensinnigt är bara förnamnet.

    I går åt vi middag med The Datais PR-chefen Krystle Ng och fick den godaste maten på hela resan. Hängde även en stund med ledningen för The Datai och fick en bra grund för min nästa fredagskrönika i RES:s systertidning Travel News som jag publicerar på fredag.

    Dag 11 – Rapport från paradiset

    Nu har vi kommit till paradiset. Det ligger på ön Langkawi och heter The Datai. Ett 40-tal trähus är utkastade i regnskogen, och för att ta hand om oss som bor i dem finns det 500 personer anställda.

    I paradiset har vi förstås vår egen strand och det finns så gott om solstolar att man inte behöver stiga upp tidigt för att paxa sin stol. Trots att det är 60 procent beläggning just nu känns det som om vi är nästan ensamma.

    Vårt lilla hus är på 123 kvadratmeter och har ett badrum som är större än min första lägenhet på Edwards Lindahlsgatan i Malmö. Detta är den i särklass mest lyxiga resort jag någonsin besökt. För att ni ska förstå, hotellen i tv-serien White Lotus är ett slags vandrarhem jämfört med The Datai. 

    Men tro inte att det bara är lyx här.

    Man går också turer i regnskogen och lär sig mer om vad som finns där. Mest fascinerad är jag av Strypfikusen som omsluter ett vanligt träd och sakta krossar det. Strypfikusen vi fick hälsa på femton meter upp i luften var 350 år gammal och såg ut att må finemang. (Trädet inuti som tyvärr hade dött började sin resa för 450 år sedan.)

    Vi har också badat i ett vattenfall i skogen och lärt oss om en jätte som började bråka med en annan jätte och slutade som en bergstopp. Tänk grekiska gudar fast i Malaysia.

    När man ligger i sin solstol och läser Maggie Habermans bok om Donald Trump, kommer det fram människor med isvatten och kalla handdukar. Det kommer en kvinna och erbjuder sig att putsa dina solglasögon och efter lunch kommer det en kille med chokladglass i strut.

    Som ni förstår vill man stanna här i en månad, men redan i morgon går färden vidare till resans sista hotell. 

    Ja, jag är klar med boken om Donald, men jag måste smälta mina intryck innan det blir en analys här.

    Foto: Laihun “Rodney” Ong

    Dag 10 – Några ord om den svåra konsten “service”

    Nu sitter vi på flygplatsen i Penang och väntar på flyget till Langkawi.

    I går åt vi middag på Cafe Mangga, The Blue Mansions restaurang för allmänheten. Det serveras spanska tapas under det stora mangoträdet som troligen var på plats redan under 1800-talet när huset byggdes. Där vi satt var det en gång ett stall. Det var lika många i personalen som antalet gäster. Alltså drygt 25 personer på en restaurang som om det är fullt kan ta hand om 50 gäster.

    Trots detta tog allting jättelång tid och det blev förstås fel på en beställning som aldrig kom. Det är fascinerande att service kan vara så svårt. Logistik blir bara mer komplicerad ju fler händer som är inblandade. Alla kan sin uppgift, men precis som i viskleken växer ett litet fel till något stort när ingen ser helheten.

    På Instagram har jag publicerat många av de fotografier som vår guide Rodney tagit på mig och Anna under vårt besök i Penang. Han får nämligen inte betalt om han inte har ett foto på oss framför det objekt som han har visat oss. Även detta är ett exempel på “service” i ett land där man inte riktigt litar på sina medarbetare. 

    Att hantera detta överflöd av service är förstås en vanesak för mig. Som svensk är man ju van att göra det mesta själv. När vi kommer hem om sex dagar kommer det blir jobbigt att ingen tar hand om min väska när jag anländer till ett hotell…

    Och att själv tvingas bädda min säng. Eller fylla på öl i kylskåpet, vilka utmaningar som står framför mig, puh. 

    Som tur är hinner vi före detta med några nätter på Langkawis lyxigaste trähotell vid stranden. 

    Och ni får förstås en rapport i morgon om kampen för maximal njutning i paradiset.  

    Jawaträdet framför Eastern & Oriental Hotel fanns redan när hotellet öppnade 1887. Det är ett väluppfostrat träd vars rötter inte stör hotellet.

    Dag 8 och 9 – Konsten att förvalta ett arv utan att det blir mossigt

    Vi har bytt hotell till E&O, Eastern & Oriental Hotel. Detta är Penangs Grand Hôtel med en historia som kan tävla med de mest legendariska hotellen i världen. E&O startades av familjen Sarkies från Armenien 1887. De startade även Raffles i Singapore, Strand Hotel i Rangoon och ett gäng hotell till. Här har alla som var någon på 1900-talet bott, från Charlie Chaplin till Rita Haywood via förstås de två brittiska monarkerna Elizabeth och Charles.

    Vid millennieskiftet fick hotellet nya ägare och då byggde man ett torn på 16 våningar och renoverade resten. I dag är E&O en modern resort, men funkar också bra som affärshotell enligt vd Alison Fraser som vi tog ett glas vitt vin med efter vi checkat in i går. 

    Alison påminde mycket om Grands vd Pia Djupmark i det att hon har 100 procent koll på allt som händer på hotellet. När jag berättade om Travel News Wilhelmina Skogh-pris glimmade det till i hennes ögon. 

    Eastern & Oriental Hotel lyckas med den svåra konsten att både hylla ett arv och bitvis vara ett museum, men samtidigt en modern mötesplats där dagens och framtidens affärer ska äga rum. Och samtidigt ska hotellet vara en spelplats för barnfamiljer och nyförälskade par. Det är ett komplext uppdrag och det kräver volym. Här finns 200 rum, och det uppskattar jag. Man kan liksom försvinna lite i den röra som uppstår. 


    Så är det inte på The Blue Mansion, ett litet hotell som har 14 rum, men som kan vara världens mest egensinniga boutiquehotell.

    Huset byggdes av Cheong Fatt Tze. Han lyckades arbeta sig upp från vattenbärare till att bli Asiens rikaste person. Han hade åtta fruar och det var den första fruns svärfar som gav honom kapital att börja resan som gjorde honom till Asiens Rockefeller. Favoriten blev hans sjunde fru. Hon fick bo i The Blue Mansion på miljonärsgatan i Georgtown tillsammans med fru nummer tre och sex.

    När Cheong Fatt Tze var 74 år födde hans favoritfru honom en son som fick ärva huset. (De andra fruarna nämndes inte i testamentet.) Tyvärr fanns det ändå inte tillräckligt pengar till underhåll så huset förföll fram till runt millennieskiftet när en grupp arkitekter köpte fastigheten och renoverade den till perfektion.

    Husets ägare håller två gånger om dagen en visning för turister och ja, detta måste helt enkelt upplevas.

    Ett gäng filmer har spelats in här, bland annat nyckelscener i Crazy Rich Asians och Indochine.

    Dag 7 – Nu har vi varit högst upp i Malaysias Eiffeltorn

    I dag har vi varit på Penang Hill. Det är regionens Eiffeltorn. Alltså, det som man måste se och ja, har man inte varit här då finns man inte som turist i Malaysia.

    Penang Hill är som namnet antyder en stor kulle, eller rättare sagt sju kullar, den högsta är 833 meter. Det var på 1700-talet som först kineserna och sedan britterna började bygga bungalows här. Nu är de 52 stycken och förklaringen är enkel. Georgetown är varmt och svettigt, uppe på kullen fläktar det friskt från havet. 

    Detta var alltså före AC.

    Man kan dessutom hålla koll på fartygen ute på redden och när fienden närmar sig kommunicera med folk på marken med flaggor. Vissa av villorna är förvandlade till muséer, men de flesta ägs privat eller av någon guvernör. När Queen Elizabeth och Prins Philip var på kullen i elva timmar 1972 fick de hänga i den finaste stugan. 

    Utsikten är magisk, bortom magisk.

    Och sen kan man ta en tur i regnskogen på en asfalterad stig, broar och höga pelare och det är faktiskt ännu mer hisnande. Vi såg en örn och en liten krabba som bor inne i en blomma. Djungeln lär vara 300 miljoner år gammal, alltså äldre än den i Amazonas. Att titta upp på ett 70 meter högt träd som är minst 150 år gammalt är overkligt. 

    Vi hade tur och var här en vardag, då är det inte så mycket folk. Men ändå. Alla är här, från kvinnor i svarta tält till turister från Japan med overkligt stora sneakers, och alla andra. Vi fick en söt guide som kunde allt om naturen och lite till. 

    En av världens största Buddastatyer liggande inomhus.

    Vi har även sett ett gäng kloster och Buddha-statyer. Asiatisk religion är betydligt mer sympatisk än den Martin Luther spikade upp den 31 oktober 1517. Jag menar, en sovande Gud, är inte det lite avslappnat om vi jämför med Jesus som övergavs av sin pappa och försvann. Jesus lovade sina lärjungar att han snart skulle komma tillbaka och nu har vi väntat i över 2 000 år utan något livstecken. Buddha är kanske inte så mycket att hänga i julgranen, men han lovade inte saker som han inte kunde hålla.

    Dag 6 – Tack Penang, nu är ännu en oskuld borta…

    Nu är jag äntligen av med min oskuld. Alltså, jag har för första gången upplevt den pappersfria toaletten. Grand Hôtel i Stockholm är som brukligt en skandinavisk pionjär på detta område. Vid öppningen 1874 hade man en av Stockholms första vattentoaletter. Det fanns två på Stockholms slott och en på hotellet på andra sidan vattnet.

    I dag har man en korridor på andra våningen med exklusiva rum med toaletten med japansk bide. Gästerna på Grand slipper alltså skrapa upp sin fram- och bakdel med knastertorrt papper utan får en vattendusch och därefter en fön på berörda delar.

    Ni fattar, framtiden!

    Och ja, samma fina nymodighet finns på vårt hotell i Penang. 

    Jag berättar inte mer än så… (Mening refuserad av min hustru och korrekturläsare.)

    ***


    Vi bor på The George som är ett nybyggt hotell i kolonial stil. En lillasyster till staden Georges mest berömda hotell, East Oriental. Där brukade Elizabeth och Charles bo när de var i stan. Drottningen och prinsen alltså. (Vi ska flytta dit om två dagar.)

    Det finns enligt hotellchefen på The George drygt 30 städer i världen vid namn George, de är alla uppkallade efter Kung George III. Han var av tyskt ursprung, men lyckades ändå bli monark i kungadömet där solen aldrig går ner. Vår George-stad grundades 1783, samma år som USA bröt sig loss från UK och blev en självständig republik. Ägaren till vårt hotell har en Mini-bil stående utanför med detta årtal på nummerskylten. Brittiska flaggan är lackad på taket. 

    Slutsats, folk i Penang är stolta men har ett komplicerat förhållande till sitt brittiska arv.

    ***

    Alla vi pratar med förklarar att detta är ett muslimskt land, men att det inte är en monokultur. Kineserna har varit här sedan urminnes tider. Britterna tog hit sikher som en sorts livvakter. Och ja, det är gott om indier tack var export och import. Det finns många från grannlandet i norr, Thailand och Indonesien i närheten. 

    Många besökare kommer hit för sjukvård, en turistgren som inte är så utvecklad i Sverige, men här kan man få allt från canceroperationer till IVF och bestämma kön på fostret. 

    ***

    I mitt jobb som chefredaktör på Travel News och RES ingår i arbetsuppgiften att inspektera hotell. Jag tittar på flera i veckan och är ganska blasé, men i dag såg jag det coolaste hotellet jag sett i hela mitt liv: Seven Terraces. 14 rum i kinesisk klassisk stil. 

    Hotellet är alltså fyllt med grejer från Kina före kommunismen och ja, det måste bara upplevas. Charles var här när han var prins och på bilderna ser han mycket imponerad ut. Jag är sjukt imponerad. Arbetar du med inredning och hospitality så är ett besök på Seven Terraces ett måste när du är i Malaysia. Många snygga hotell är en sorts kulisser, detta är på riktigt. På riktigt. 

    Dag 5 – Malaysias Karl Fredrik: kocken Ismail

    I dag har vi träffat Malaysias Karl Fredrik: kocken Ismail. Han har en traditionell restaurang vid namn Rebung högst upp i ett parkeringshus. Maten här i tropikerna skiljer sig mycket från skandinavisk dito. En mängd frukter, kryddor och grönsaker jag sällan eller aldrig hört talas om kokas i timmar tillsammans med exempelvis ansjovis och till detta äter man nästan alltid ris i olika former. Ris serveras från frukost och framåt.

    I vårt lilla chambre separé presenterades för mig helt nya smakbrytningar och olika texturer. Konsistensen var alltså en blandning av gröt, soppa, rejält tuggmotstånd och ibland förstås råa grönsaker. Vissa frukter luktar så speciellt att de är förbjudna att med in på hotellet.

    Chef Ismail följer traditionella recept och är populär bland äldre generationer, men också på tv. Hans entusiasm och kunskap har gjort honom till en nationell ambassadör som reser runt i Europa och presenterar sitt lands matkultur. Det var förstås hans mamma som lärde honom allt och det började med att bröstmjölken smakade fantastiskt. När han visar det sista med munnen 64 år senare är det “mycket bra tv”. 

    ***

    I går skulle vi besöka hemliga barer, men de hade stängt. Sen letade vi efter takbarer, men de hade också stängt. Det blev en drink på en helt vanlig bar. Dessa klarar till och med en blind att hitta.

    ***

    Nu ska vi leta upp en tvättomat. Här i tropikerna måste man byta underkläder flera gånger per dygn för att inte bli en sanitär olägenhet. I morgon drar vi vidare till Georgetown i Penang. 

    Dag 4 – Det heter KL!

    Åt kvällsmat i Jalan Alor, ett gammalt Red Light District-område som nu är det stora centrumet för Street Food i KL. (Alla som har koll kallar Kuala Lumpur för KL.) Tre sorters kök tävlar om gästerna i detta land: Kina, Indien och förstås Malaysia. Vi hamnade på ett kinesiskt hak (Restoran Lucky Break) och det var förstås jättehäftig mat, bland annat väldigt ljuvlig baby kailan och smarriga räkor som badade i vitlök

    Det är packat med folk på gågatan och utanför varje restaurang står det inkastare med menyer i händerna och kämpar för att locka till sig gäster. Det serverades bara öl på denna strip, så för att få ett glas vin och en virre gick vi till Havana Bar & Grill på en tvärgata. 
    På Changkat Bukit Bintang är det gott om sportbarer och du kan få fot- och ryggmassage. Men till skillnad från Thailand är prostitution inte en del av gatubilden. 70 procent av befolkningen är muslimer och de sätter tonen när det gäller exempelvis reklam på stortavlor. I gatubilden är det gott om kvinnor med slöja och då och då niqab. Men det är nästan lika vanligt med korta kjolar och bara axlar. Men det är förstås mest män på gator och torg och ja, de ser ut som män brukar göra i Asien.
    Uber i Malaysia heter Grab och funkar exakt som Uber och Bolt hemma. Priserna är låga och servicenivån hög. 
    ***

    I dag åt jag frukost med Mohannad Shaweesh. Han är marknads- och försäljningschef på YTL Hotels. Alltså 29 hotell i Malaysia, Singapore, Japan och några i Europa. Verksamheten ägs av miljardären Francis Yeoh, hans syskon sysslar med allt från olja till telecom. Francis äger bland annat vårt hotell The Stripes och till skillnad från i Norden så äger han både fastigheten och själva rörelsen. (I Norden äger Scandic inga fastigheter, men driver ändå 280 hotell.) 
    Mohannad ser förstås gärna fler turister från Norden på sina enheter. Hans generella argument för att locka hit gäster är att säkerheten är hög och att alla pratar engelska. Hotel Stripes är ett av koncernens mest uppskattade hotell, beläggningen är över 90 procent och de flesta kommer från Storbritannien. 
    Efter två nätter på hotellet förstår jag varför. Detta är ett internationellt hotell i boutique-klassen, perfekt för en weekendresa. 
    ***

    Utsikt från rum 1407.

    Nu har vi flyttat till Majestic som har en helt annan stil: kolonial med personal i vita kläder och tropikhjälm. Den vita fastigheten består av två byggnader, en original från 1930 och bredvid ett modernt höghus. Från vårt rum på fjortonde våningen ser vi ut över landets största moské. Marknadschefen Luke (alla i Malaysia har ett extra engelskt namn) visar runt och är mycket nöjd med läget nära den religiösa byggnaden. Alla får plats vilket innebär att han slipper att be på parkeringsplatsen varje fredag. 
    (Det är sharialag för alla män att vara i moskén på fredagsbönen. Kvinnor slipper detta, men får å andra sidan inte ärva lika mycket som män. I Sverige har vi ett liknande system för adeln under namnet Fideikommiss.)

    *** 

    Åt lunch på Villa Samadhi, ett superlyxigt boutiquehotell med 21 rum. Ungefär samma känsla som Ett Hem i Stockholm och Wanås Hotel i Skåne, fast i tropikerna mitt i diplomatkvarteren. Verksamheten ägs av italienaren Federico Asaro, han var tyvärr inte på plats utan på väg från Kuala Lumpur till sitt hemland på motorcykel. Men det hade visst blivit ett stopp i Istanbul på grund av en olycka. Han har en liten kedja med lyxiga hotell och restauranger och tycks vara på gång med ett exklusivt hotell mitt i djungeln där man kan se vilda elefanter och tigrar från balkongen. Några vilda djur fanns inte på Villa Samadhi, men väl två stora sköldpaddor som verkade mycket bortskämda. Villa Samadhi är för dig som aldrig haft några budgetproblem och vill vara säker på att inte träffa någon alls. Varken barn under 16 år eller “kompisar” får vara på hotellet.  
    Har nu kommit 400 sidor in i Maggie Habermans bok om Donald Trump. Dramat är en blandning av absurd komedi och fasansfull skräckfilm. Nu fattar ni varför det är sträckläsning som gäller.

    Dag 3 – Åtta miljoner människor

    Det bästa sättet att utforska en megastad? Mitt svar är alltid på cykel. Få saker är mer sensuella än att åka ner för en backe på två hjul helt ljudlöst. 
    Kuala Lumpur består av åtta miljoner människor och för att staden inte ska korka igen fullständigt har man ett program för att få fler att cykla. Den vänstra delen av gatan har på några ställen målats blå och här är det tänkt att invånarna ska hoja fram. 
    Men hur övertygar man en konservativ befolkning som älskar  bilar att göra detta? Svar: man börjar med turisterna. 
    Följaktligen bjöd man in holländaren Mike Janssen att börja med guidade turer på cykel i stan. 

    Vi inledde vår vistelse med att bli guidade runt av Selle. Hon tog oss till Kampong Bharo, en by mitt i stan. Hit flyttade människor i slutet av 1800-talet. Det var ett initiativ för att de malaysier som arbetade tenngruvorna inte skulle överge staden när kineser och indier flyttade in. De som var här från början fick mark och byggde enkla trähus på stolpar. Idag är byn omgiven av gigantiska skyskrapor, men utgör en skyddad enklav. Att sälja marken är komplicerat eftersom fem generationer senare måste ett stort antal släktingar att komma överens om pris och rätt tillfälle att flytta. Bäst att bo kvar och odla banan, mango, äggplanta, curry, chili och citrongräs. 
    Det bästa sättet att komma hit och uppleva detta är förstås på cykel. 
    Vi avslutade vår tur med att besöka den stora matmarknaden: Chow Kit. Det var ett overkligt utbud av frukter jag aldrig sett tidigare, plus allt annat man kan äta från kohuvuden via bruna levande sniglar till färsk fisk, ja några var faktiskt levande fram tills det att de styckades framför våra ögon. 

    Vi bor på Stripes, ett trendigt och snyggt hotell med 21 våningar. På taket finns förstås en pool som innehåller salt vatten och magisk utsikt över en skyline fylld med häftiga skyskrapor. Om Singapore var som Mall of Scandinavia på steroider så påminner Kuala Lumpur mer om den gamla Gallerian på Hamngatan i Stockholm före den senaste renoveringen.
    Vi har även hunnit med att shoppa i Chinatown. Jag kom hem med en keps som hyllar Malaysias självständighet. Det var den 31 augusti 1957 som britterna lämnade över kolonin till landets befolkning. Detta firas hela augusti med gigantiska flaggor överallt. Det blev också två långa saris, en skjorta som var “jättekul” i affären, men som jag aldrig kommer ta på mig och två crazy grytunderlägg. 

     

    Dag 2 – Mellanlandning i Singapore

    Mellanlandar i Singapore. Flygplatsen har flera gånger blivit framröstad i Skytrax till världens bästa. Jag kan hålla med. Changi är snyggare än Qatar, fräschare än Dubai och har en storlek som ändå känns hanterbar trots tre stora terminalbyggnader och enorm trafik med drygt 60 miljoner passagerare under ett år.

    Skriver dessa rader i Terminal 2 som är overkligt snygg. Guldloungen i Terminal 3 var dock ett snäpp bättre än där vi är nu, i SilverKris Lounge, men vi pratar grader i paradiset. Singapore är ett slags Asiens Dubai, en knytpunkt med väldigt många höga hus i glas och metall. Hela landet, som bara är en enda stor stad, ser ut som Mall of Scandinavia på steroider. Singapore har fått ett stort ekonomiskt uppsving av alla som flyttat in från Hongkong. 

    Vi åkte på en busstur i stan, men den blev inte helt lyckad eftersom 1) det regnade väldigt mycket, och 2) det var långa bilköer eftersom det ska arrangeras triathlon här om några timmar. Vår guide var 140 centimeter hög, men hade energi som Michael Jordan när han var bäst. Jaemi hade rosa hår och berättade stolt att det nu fanns unisextoaletter i Singapore. Landet har inget emot homosexuella, men än får de inte gifta sig. 

    Det bästa var dock att till sist se världens största inomhusvattenfallet i köpladan Jewel precis utanför Terminal 1. 40 meter fritt fall för vattnet genom taket ner i källaren. Sagolikt häftigt och vansinnigt roligt. Detta kan vara Asiens mest Instagramvänliga plats. 

    Snart lyfter planet till Kuala Lumpur och då vi ska få sova i en ordentlig säng för första gången på 36 timmar.  

    Dag 1 – På väg med Singapore Airlines

    Vi flyger med Singapore Airlines till Kuala Lumpur via Singapore. Ombordstigning sker på Nordens bästa flygplats Kastrup. På vägen ner hoppade vi Arlanda och tog mysiga, men ganska sunkiga Snälltåget ner till Köpenhamn – med en övernattning på Wilhelmina Skogh-vinnande hotellet Nobel House i Malmö. Min gamla hemstad Malmö var insvept i sin stadsfestival med kringresande tivoli, konserter på Stortorget och churros-stånd. Runt detta stora avspärrningar i betong och järn, så att ingen galning ska köra med lastbil rakt in i folkhavet. Nu ska vi snart gå ombord och vi i grupp 5 är sista av alla.
       

    Blev uppgraderad till business class. Det tackar man sälla nej till. En magisk upplevelse med gudomligt sköna säten som med några knapptryck förvandlas till en skön säng. Ljuvlig mat och ännu godare viner. Det hela inleddes förstås med en smarrig Singapore sling.

    Läser Maggie Habermans bok om Donald Trump eftersom det är svårt att sova mitt på dagen. Jag har läst ett antal böcker om denna person och detta är i särklass den bästa. Habermans utgångspunkt är att New York fostrade den blivande presidenten och det var på Manhattan han lärde sig att härska och söndra. Är barnsligt förtjust i att läsa om 80-talet i USA. Såg nyligen stora delar av Netflixs serie med utgångspunkt i Andy Warhols dagbok. Andy nämner förstås sina möten med Donald. När vi landar är det morgon, så det blir till att dygna in i Asien.