My Website

Tag: Resereportage

  • Kanarieöarna och Madeira: På ny kryssning i bekanta vatten

    Kanarieöarna och Madeira: På ny kryssning i bekanta vatten

    Hösten 2024 lanserades en ny kryssningsrutt mellan flera av Kanarieöarna och Madeira. RES klev ombord och upplevde under åtta nätter fem öar i två länder utanför Afrikas västkust.

    TEXT: Linda Iliste

    Korten på bordet. Kryssning – det är inte ett ord som klingar elegans och fantasifullhet. Att det lockar många är däremot en annan femma.

    Baren Lo Spinnaker på pooldäck. Foto: MSC.

    Efter att för ett par år sedan ha glidit runt i Karibien ombord ett fartyg med plats för drygt 2 500 passagerare och 760 i besättningen förstår jag den. Ditt hotellrum seglar med dig. Du behöver aldrig fundera över mat och dryck. Det finns pooler och underhållning. Chansen är stor att flera ur besättningen talar ditt språk – åtminstone om det språket är engelska, tyska, franska, italienska, spanska eller ryska.

    I stort sett varje dag anlöps en ny plats som du kan upptäcka med certifierade guider, som även de troligtvis talar ditt språk. Det är en trygg reseform. Enkel. Den får många upptäcka delar av världen de kanske aldrig annars skulle nå.

    Fler kort på bordet: för undertecknad känns det förutsägbart och tråkigt. 

    Receptionen ombord. Foto: MSC.

    Spanska öar och en portugisisk bubblare

    Med andra ord är det alltså högst medvetet – för att utmana förutfattade meningar och fördomar – som norra Europas kyla och mörker lämnas. För att i Las Palmas de Gran Canaria än en gång mönstra på en guppande bjässe. Under en veckas tid ska det ta mig vidare till tre ytterligare Kanarieöar: Fuerteventura, Lanzarote och Teneriffa. Samt portugisiska Madeira.

    Kryssningsfartyget MSC Opera ingår i flottan till världens tredje största kryssningsrederi. Även det har plats för drygt 2 500 passagerare och 728 anställda. Även det har ett upplägg på 8 nätters seglats mellan fem öar. På andra sidan landgången möts jag av uniformerad personal, heltäckningsmattor och guldplätterade ytor. Det är lätt att hitta hytten på däck nio. Resväskan är redan på plats.

    Aurea Spa. Foto: MSC.

    På plats är även städaren Ronaldo som memorerat mitt namn i förväg. De kommande sju dagarna levererar han service i högre klass än MSC Opera faktiskt lovar. Med stor omsorg och precision. Och med sitt stora leende blir vänliga Ronaldo även snabbt en återkommande glädjeinjektion.

    Prima personal

    Det är även andra i besättningen som jag den kommande veckan ofta träffar i de små dagliga rutiner jag skapar. Under morgonkaffet på kaféet Aroma. Vid lunchen på buffetrestaurangen Le Vele. Till eftermiddagens smoothie i ”vitaminbaren”. Som serverar glaset champagne i Cotton Club innan middagen tar vid i La Caravella.

    Balkonghytt. Foto: MSC.

    Även balkongen i min hytt är en källa till glädje. ”Ytterdörren” till friska luften på mina 13 kvadratmeter leder till ett ensamhetens andrum. En egen plats i solen att, med blicken på den eviga oceanen, luta sig tillbaka och dricka något kallt ur minibaren.

    Gymmet är också ett andrum. Tidigt, tidigt går jag dit för att möta dagen på ett löpband, strategisk placerat framför enorma fönster i fören. Flera gånger är kulissen en insegling. Min puls stiger samtidigt som natten ger via för solens rosa och apelsingula färger. Ön för dagen går från att vara ett glitter vid horisonten, till en faktisk stad.

    En social upplevelse

    Andrum behövs nämligen då och då. Åtminstone om man som undertecknad har stort behov av egentid. Ty kryssning är en social upplevelse. Med två restauranger, flera barer, butik, gym, spa, teater, kasino och nattklubb går det visserligen att variera upplevelserna från en dag till en annan. Men ansikten blir snabbt bekanta. Det småpratas mellan de tätt ställda solstolarna på pooldäck. Lunchen äts ofta axel mot axel med andra passagerare. Det sker träningspass, danslektioner och lekar ihop.

    Gemensamma träningspass ingår för dem som vill. Foto: MSC.

    Kvällens måltid sker alltid vid samma tid, med samma personal, som serverar samma bord. Mitt är dukat för fyra trots att jag reser ensam. Ingen av de övriga tre middagsgästerna dyker någonsin upp. Vilket kan låta lite sorgligt, men alltså passar mig som handen i handsken. För någon annan – som uppskattar den föreskrivna sociala aspekten – är det däremot ännu ett av de där dragplåstren med kryssning.

    Á la carte-restaurangen La Caravella. Foto: MSC.

    Ett annat är möjligheten att under en och samma resa upptäcka en rad olika destinationer. Det är en sanning med viss modifikation. Ofta krävs transfer för att lämna hamnen och nå närmsta, säg, stadskärna. Den är inte alltid gratis. Andra gånger ligger fartyget för ankar och du kan bara nå land med hjälp av jolle. Även den kan kosta pengar att nyttja. Ibland är man inte på plats länge nog för att göra mycket annat än tillbringa några timmar på egen hand på resmålet. Med det sagt finns det en charm i att stängt ha möjlighet att upptäcka en helt ny plats.

    Foto: Laura Adai.

    Sockerbitsbyar och stränder på Fuerteventura

    På grund av lokala regler i hamnen på Fuerteventura krävs just transfer för att nå huvudorten Puerto del Rosario. För att besöka Kanarieöarnas näst största ö sätter jag mig därför på en buss. På Fuerteventura regnar det nästan aldrig. De vidsträckta landskapen med sina utslocknade vulkaner är torra, så gott som trädlösa. Vindpinade. Det är otroligt kargt och sagolikt vackert. Jag sitter som fastklistrad vid bussfönstret, kan inte sluta stirra. 

    Foto: Hanna Ki.

    La Oliva. Foto: Visit Fuerteventura.

    Här och där ligger vad som bäst beskrivs som en slags oaser. Små byar med vita sockerbitshus och fridfulla kyrkor. När vi stannar till i Pájara sätter jag mig på den livliga serveringen Ca Luise och tar in kafélivet omkring mig. Vi fortsätter på serpentinvägar till världsarvet Betancuria, grundat redan 1404 och pepprat med religiösa byggnader, och förbi Mirador de Guise y Ayose. Solen steker när vi når byn La Oliva och den kalla ölen i skuggan på baren intill Iglesia de Nuestra Senora de la Candelaria smakar extra gott. 

    Foto: Go Fuerteventura.

    Playas en las Dunas de Corralejo. Foto: Giorgio Grani.

    Sedan åker vi till Fuerteventuras främsta dragplåster: en av dess stränder. Nio kilometer långa Playas en las Dunas de Corralejo är å ena sidan turkosa bränningar. Å andra sidan böljande sanddyner som är overkligt mjuka mot bara fotsulor. En del charter, en del hippy. Det är gott om plats och otroligt härligt.

    Foto: Visit Fuerteventura.

    Goda chanser att gå i land

    Under veckan ombord MSC Opera har vi turen att vid tre av de fem stoppen kunna kliva rakt av och en kort promenad senare nå ett livligt lokalsamhälle. Det leder till en fin dag i Santa Cruz på Teneriffa. Det är en egensinnig ö. Djupt turistanpassad och ändå full av hemligheter. Som här i huvudorten där det finns gott om utmärkta tapashak och barer fulla av pratglada lokalbor. Tips: Bulan på dagen och Buenavida på kvällen.

    Språvagnen Tranvía de Tenerife leder sedan till den historiska pärlan San Cristóbal de la Laguna uppe på bergsryggen intill, en gång i tiden Kanarieöarnas allra första stad. En annan historisk, höglänt pärla är byn La Orotava ovanför kuststaden Puerto de la Cruz. Jag hinner med avstickare till samtliga.  

    Puerto de la Cruz. Foto: MSC.

    Överväldigande natur på Madeira

    Kryssningen ger också möjlighet att uppleva en ännu finare, ja alldeles ljuvlig dag, på Madeira. Inseglingen sker tidigt, och tidigt på förmiddagen sätter jag mig i en jeep. De närmsta timmarna kör lokalbon João omkring mig liksom fem vänner från Belfast och en mor-och-son-duo från München.

    Câmara de Lobos. Foto: Nuno Andrade.

    Vi rullar till fiskeläget Câmara de Lobos och till charmiga pyttebyar som Jardim da Serra. Vi svindlas av utsiktsplatser som Boca dos Namorados och Cabo Girão. Överallt är naturen överväldigande. Våldsamt kuperad och fabulöst grönskande. Det stora Atlanten som granne i alla väderstreck. Hade inte smeknamnet “den flytande trädgården” redan existerat tror jag att vi hittat på det under dagen. 

    Boca dos Namorados. Foto: Simo Räsänen.

    Cabo Girão. Foto: Cabo Girão Cliff Spot Cafe.

    Gatuliv i Funchal

    På eftermiddagen flanerar jag flera timmar i huvudstaden Funchal. Ger mig själv gott om tid i de gamla kvarteren Zona Velha. Inte minst utmed Rua de Santa Maria där de puttriga krogarna och fadobarerna ramas in av ett permanent utomhusgalleri. Fotografen José Maria Zyberchem initierade konstprojektet ”Portas Abertas” för 15 år sedan. De dekorerade dörrarna, väggarna och elskåpen har skänkt nytt liv till den historiska gatan.

    Foto: Peter Forster.

    Mercado dos Lavradores. Foto: Ilse de Groot.

    Jag kikar in på Mercado dos Lavradores anno 1940. Botaniserar bland frukt, grönsaker och blommor i en marknadsmiljö ritad av Edmundo Tavares som täcker ett helt kvarter. När solnedgången kommer sitter jag för en gångs skull sitter jag inte på min hyttbalkong. Utan i stället på lilla Nata 7:s uteservering, med ett glas snustorr madeira och en nybakad pastel de nata framför mig. Runtomkring börjar livet så sakta gå upp i en annan växel. För middag och kanske, antagligen, fest. 

    Veckan drar sig mot sitt slut och omväxlingen är härlig. Jag har förvisso inte vunnits över till kryssningsentusiasternas sida. Men förståelsen för varför kryssningar lockar har däremot djupnat en aning – och att se flera välbekanta öar i nytt ljus tack vare oväntad, intensiv gemenskap har varit en ynnest.

    Foto: Nata 7.

  • Skidåkning i franska Alperna: Fritt fall i La Clusaz

    Skidåkning i franska Alperna: Fritt fall i La Clusaz

    Med många mil utförsbackar och närproducerad gourmetmat kombinerar byn La Clusaz den bästa skidåkningen med lokala egenheter. RES knäppte på sig pjäxorna i en av franska Alpernas charmigaste doldisar.

    Text: Linda Iliste

    – Titta, där är Mont Blanc! 

    Aurélie Forge pekar glatt på det mytomspunna berget som i norr praktfullt reser på sig på andra sidan dalen. Via gondollift och en efterföljande hisnande stolslift har vi tillsammans med solbrända friåkare tagit oss upp på La Balmes toppstation, den högsta av de fem bergsmassiven i La Clusazs alpina skidområde.

    Stugor, hotell och restauranger har sedan länge försvunnit under oss och utsikten över taggiga krön känns oändlig. Både himlen och luften är klar. Vinterentusiasterna som kastar sig ned för La Balme ser ut som kulörta lyktor mot de vitpudrade branterna.

    Foto: Press / Laclusaz.com / C. Hudry.

    Aurélie, som är bosatt i La Clusaz och jobbar på byns turistkontor, har stått på ett par skidor sedan barnsben.

    – Jag tycker bäst om att åka utför La Balme eftersom det är den mest avancerade terrängen. De röda pisterna är perfekta för mig, men det finns svarta också, säger Aurélie.

    Tre byar, ett skidsystem

    Skidområdet består även av byarna Manigod, som delar samma skidsystem, och Le Grand Bornand som nås med skidbuss. Flest pister finns i La Clusaz.

    – Och den bästa off-pisten, fyller Aurélie i.

    Friåkarna lockas hit av de många fallen med orörd snö. Som mest ligger fallhöjden på 1 500 meter. Området är unikt på så vis att det går att uppleva de opistade områdena för att sedan slira rakt in i skidsystemet, ansenligt med ett sextiotal liftar, och ta en av dem upp igen. Trippen ned från La Balme är svindlande snabb och adrenalinstinn. Det känns onekligen i magen.

    Foto: Oleg Smirnov.

    La Clusaz känns i magen på flera olika sätt. För det är inte bara bergen som är höjdare utan även de kulinariska traditionerna. Som by är La Clusaz över fem hundra år gammal och långt innan skidliftarna började byggas på 1930-talet sjöd den av liv tack vare sina starka jordbrukstraditioner.

    Än i dag domineras området av bondgårdar. Osten reblochon, gjord på komjölk och med mild, nötig smak, är det regionala glansnumret. Bönderna är också anledningen till att tillväxten i La Clusaz alltid varit försiktig. Det finns helt enkelt inte speciellt mycket mark att bygga nya, vräkiga hotellkomplex på och La Clusaz kan fortsätta att vara en doldis med mycket stolthet.

    Foto: Press / Laclusaz.com / Pierre Maullet.

    Byns stocktimrade hus ligger utspridda bland smala gator med restauranger och små butiker, de flesta familjeägda. Mitt på torget sticker den ståtliga kyrkan upp, toppad med en tårtspira som syns från alla väderstreck. Stämningen är genuint lantligt fransk och som besökare sugs man in i den lokala livsstilen, snarare än tvärtom.

    La Clusazs sävlighet ska däremot inte misstas för lättja. Tempot liknar visserligen inte det som pågår i närliggande storfavoriter som Chamonix, men det råder ingen tvekan om att skidåkning tas på allra största allvar. Det är inte för inte som området fostrat världskända mästerskapshållare som Vincent Vittoz och Candide Thovex.

    Fenomenal off-pist

    En av många eldsjälar i byn är skidinstruktören Fabian som möter upp oss en tidig förmiddag. I vanliga fall tränar Fabian det franska landslaget, men han gillar att blanda upp den stenhårda träningen med att leka lite med vanliga dödliga åkare i backarna också. Efter ett par uppvärmande lätta turer runt Les Tollets insisterar Fabian på att vi ska ta gondolliften upp till Beauregard, bergstoppen som ligger närmast Manigodmassivet.

    Där springer jag på brittiska Mary. Hon åker till La Clusaz varje vinter.

    – Det jag tycker bäst om är att det finns något som passar alla utan att tumma på kvaliteten. Off-pisten är fenomenal, men även en nybörjare kan åka högt upp i systemet och få den särskilda känslan av Alperna eftersom det finns gröna backar till och med uppe på Beauregard.

    Foto: Shutterstock.

    Liftarna är knökfulla, men köerna går fort och humöret är glatt. Tyst stiger gondolen upp till fjället där solen strålar från koboltblå himmel. I lågt sänkta stolar lutar sig matta åkare tillbaka med ett glas vitt. Det är varmt i solen, men kyligt i luften. Kondensen rinner från deras glas. Vinerna på nästan alla menyer kommer från gårdar i Savoie och Jura, ett par timmar bort.

    Till skillnad från La Balme lockar Beauregard fler nybörjare och medelåkare av just det skäl som Mary tidigare nämnt. Via ett långt, blått stråk kan man härifrån susa vidare mot Domaine de L’Étales brantare sluttningar.

    Foto: Logan Stone.

    När eftermiddagens äventyr avrundas glider vi hela vägen fram till vår hotellentré. Après ski existerar förstås, och mest livat blir det på Les Cave, men det är åt backarna majoriteten ägnar sin energi. Och när solen börjar gå ner är sådant som en timmes massage på spa-anläggningen på Cristal, La Clusazs enda femstjärniga boende, mer populärt än att dra igång festen.

    Med darriga, men uppmjukade muskler smakar ölen framför en sprakande eldstad i lobbyn extra gott.

    Brett utbud vinteraktiviteter

    Den som däremot vill blanda utförsåkning med helt andra skidaktiviteter har också mycket att välja mellan. Ski joering, att kana fram på skidor efter makligt galopperande hästar, passar barnfamiljer, och längdskidåkningen över Les Confins och Plateau de Beauregard anses vara i världsklass. De välhållna skidspåren leder hela vägen förbi Le Grand Bornand.

    Det är också det charmigaste sättet att nå den lilla restaurangen La Ferme de Lormay i Le Bouchet-dalen. Här finns bara fyra bord i två rum på bottenvåningen i en gammal gård. I det första brinner en praktfull brasa, den enda ljussättningen vid sidan om fotogenlampor på de grova träborden.

    Foto: La Ferme de Lormay.

    Vi har sällskap av Stéphanie Pollet. Likt de flesta ortsbor är hon född på ett par skidor. Det är en sedvana Stéphanie nu sprider vidare till sina två söner, som trots att de inte ens fyllt en tvåsiffrig ålder åker off-pist med sin mamma. Något Stéphanie däremot inte gjort på länge är att besöka La Ferme de Lormay.

    ”Gourmetskidort”

    – Jag har inte varit här på 20 år, men allting ser precis likadant ut! utbrister hon glatt.

    Ägaren Albert intygar att det stämmer. Sedan öppningen i början av 1990-talet har han medvetet inte knåpat med vare sig inredning eller menyer, som är skrivna på gamla skärbrädor och innehåller traditionell, lokalt präglad mat.

    Foto: La Ferme de Lormay.

    – Det enda som ändras är att vi har en meny för vintern och en för sommaren, förklarar Albert.

    Tallrikarna dukas fram en och en. Blodkorv med stekt äpple och leverköttbullar med spenat, svampterrin och kokt purjolök i kall rödbetssås. Det smakar underbart.

    Innan vi hinner hugga in på de hembakade chokladkakorna och citronpajen med vaniljglass kommer Albert förbi vårt bord igen. Han bär på en bricka gnôle, sex flaskor med lokala dessertlikörer som plommonvin och génépi, gjort på femton olika örter. Den ultiama pièce de resistancen är förstås den berömda le vipère, alkoholen som serveras med en orm i flaskan. Den smakar inte lika underbart, men hör för många till att prova.

    Gemytlig stämning, utmärkt skidåkning för alla kunskapsnivåer, god mat och spännande viner – vi förstår precis varför La Clusaz fått smeknamnet ”gourmetskidort”.

    Foto: Karsten Winegeart.

  • På höstlig drift i New England

    På höstlig drift i New England

    New England är präglat av politiska dramer och lojt kustliv. RES har gett sig ut på en roadtrip längs vägarna i ”Amerikas vind” och hittat skaldjur på tallriken, mode för miljoner och traditioner med starka rötter.

    TEXT: Linda Iliste.

    På väg norrut längs Route 1A som snirklar sig längs en bit av kusten i södra Maine går resan rakt in i ett tredimensionellt vykort av denna USA:s nordostligaste utpost.

    Foto: Visit Maine.

    Utanför bilens fönster: en perfekt sinnebild av New England i form av kurviga vikar, väderbitna fyrtorn och skaldjursrestauranger. Sakta men säkert håller allt på att ömsa färgskinn: från grönt och blått till gult, rött, orange och nära nog guld.

    Sex delstater i nordöst

    Utöver Maine innefattar regionen delstaterna Connecticut, Rhode Island, Massachusetts, New Hampshire och Vermont.

    Foto: Discover Newport.

    Vid Cape Neddick parkeras bilen för att se det 130 år gamla fyrtornet Nubble. Spektakulärt placerat på en liten ö utanför skäret vid York River är fyren den mest berömda på hela kontinenten. Österut smälter himlens blekblå färgtonerna samman med Atlanten. Cape Neddick ligger mitt mellan de måleriska strandorterna York och Ogunquit. Stora villor smyckar klipporna med sina vita fjällpaneler och svarta fönsterluckor. Hemmen är döpta till påhittiga namn som Sea’s the Day och Cliff Cottage.

    Foto: Meredith Brockington / Twelve.
    Foto: Cody James Barry / Twelve.

    Avspända ungdomar i seglarskor, shorts och polotröjor strosar längs strandpromenaderna. De liknar vandrande annonser för Ralph Lauren, Gant eller Tommy Hilfiger.

    Regionala traditioner

    Den karakteristiska New England-stilen som modehusen framgångsrikt paketerat kommer ursprungligen från Ivy League-universiteten som samtliga ligger här.
    – Det som utmärker New England, oavsett om man talar om mode eller mat, är bevarandet av regionala traditioner, menar Colin Wyatt som är kock på restaurangen Twelwe i Maines huvudstad Portland.

    Foto: Meredith Brockington / Twelve.

    Många av traditionerna har sekler på nacken. Det är ovanligt i ett land så ungt att det ibland skämtsamt påstås sakna historia. Ett av New Englands smeknamn är ”Amerikas vind” eftersom det moderna USA:s första boplatser grundades vid Massachusetts kust där de steg i land. Portlands anor sträcker sig tillbaka till 1630-talet.

    Foto: Harbor Fish Market.

    Foto: Discover Newport.

    Staden är känd för sitt pulserande konstnärsdistrikt liksom hamnområdet Waterfront där lilla men betydelsefulla Harbor Fish Market ligger.
    – Vår färska hummer kommer dagligen därifrån. Ambitionen är att menyn ska bestå av så lokalt producerade råvaror som möjligt. Vi är stolta över vårt arv, berättar Colin.

    Foto: Meredith Brockington / Twelve.

    Arvet präglas framför allt av gamla pengar och marin naturromantik.

    Lyxigt, men lojt

    Det har skapat en alldeles särskild livsstil som genom århundradena lockat både överklassen och de kreativa särlingarna. I New England uppskattas ett lojt kustliv som visserligen är luxuöst, men i en slags motsatt anda till västkustens fixering vid palmer, pooler och plast.

    Foto: Discover Newport.

    Den gemensamma fäblessen stavas i stället historia, akademi och kulturliv. “Vi kommer inte först och främst hit för att göra denna värld till den bästa tänkbara boningsplats, utan vi kommer hit för att leva ett liv”, skrev Henry David Thoreau i Cape Cod. Då hade författaren bosatt sig vid New Englands kust efter sin drygt två år långa vistelse i en stuga utanför Concord, Massachusetts, som i sin tur resulterade i den stilbildande romanen Skogsliv vid Walden.

    Foto: Discover Newport.

    I Walden lärde sig Thoreau att uppskatta naturen. Han är i gott sällskap. Många notabla personligheter har låtit sina livsverk inspireras av detsamma.

    Naturen som musa

    Regionen fördjupade Ralph Waldo Emersons tankar om transcendentalism, fick Herman Melville att penna Moby Dick och Nathaniel Hawthorne att etablerade den amerikanska novellen som konstform. Howard Hughes kraschade flygplan här och otaliga välbeställda handelsmän har dragit sig tillbaka vid Rhode Islands stränder för att roa sig med golf, polo och debutantbaler.

    Bellevue Avenue. Foto: Discover Newport.

    Ett fönster till en annan tidsålder

    Det märks i hamnstaden Newport, Rhode Island. I kvarteren kring prominenta Bellevue Avenue ligger de gamla industrimagnaternas herrgårdar fortfarande kvar.
    – Husen öppnar ett fönster till en annan tidsålder, förklarar Paul Miller, kurator på The Preservation Society of Newport County som sköter om ett tiotal och håller dem öppna för allmänheten.
    – De illustrerar de finaste framgångarna inom amerikansk byggnadsstil, konst och landskapsarkitektur från kolonialtiden fram till ”the gilded age”, den gyllene eran, vid 1900-talets början.

    Foto: Visit Rhode Island.

    Vi stannar till på The Breakers som den mäktiga familjen Vanderbilt försynt kallade för sin sommarstuga. Det liknar mer ett slott.

    Tolerans för excentriker

    Egendomen blev arkitekten Richard Morris Hunts sista skapelse och är en rikt ornamenterad Beaux-Arts-historia. Överdådet sträcker sig hela vägen ut i trädgården som dekorerats med importerade växter från Afrika.
    – På ytan är Newport imponerande orört av tidens tand. Men även om många inflytelserika familjer kommer hit är det också en banbrytande plats. Skribenten John Gunther sa det redan på 40-talet när han påstod att det i New England finns mer tolerans för excentriker än i någon annan region i landet, fortsätter Paul.

    Foto: P-Town Tourism.

    Vi möts av sådan livlig, bohemisk frigjordhet när vi rullar vidare till Cape Cod som från Massachusetts kust sträcker sin smala sandkrok ut i Atlanten.

    Som en evinnerlig Prideparad

    På yttersta spetsen når vi Provincetown, i folkkär mun ofta kallad P-Town, vars färgstarka stadskärna utgör ett av New Englands främsta kulturcentrum. Toleransen märks tydligt. Huvudströget Commercial Street som kantas av gallerier, teatrar och butiker, är som en evinnerlig Prideparad.

    Foto: P-Town Tourism.

    Här driver Larry Luster Ciro & Sal’s. Det är en av P-towns mest kända mathak, och Larry har jobbat här sedan 1967, är upplärd av Ciriaco Cozzi som grundade Ciro & Sal’s på 50-talet.
    – I P-Town är det lugnt men mycket människor och kultur, det bästa av två världar, säger Larry medan han serverar italienska recept på lokala råvaror och dagsfärsk fisk.

    Foto: Ciro & Sal’s.

    Släkten Kennedy

    Många kallar Cape Cod för New Englands hjärta. Ett av skälen är att det i den lilla byn Hyannis Port ligger ytterligare ett berömt sommarhus, släkten Kennedys. Likt de första bosättarna i Boston som började resa till halvön på 1500-talet ville Joseph P. Kennedy byta het asfaltsdjungel mot behagligt kustliv.  Han köpte ett hus i byns sjösida 1926. Drygt 30 år senare var det hit Richard Nixon ringde för att gratulera John F. Kennedy till posten som USA:s president. Precis som Henry David Thoreau älskade JFK Cape Cod. I sommarhuset kunde släkten umgås ostört.

    Foto: Visit Cape Cod / Paul Scharff.

    Om favoritplatsen sa brodern Ted: ”Vi seglar ut i Nantucketsundet. Bränningarna är skonsamma. Himlen är blå. Måsarna betraktar oss från ovan och det blåser en varm bris. Alla är samlade, omgärdade av lycka och kärlek.”
    – I dag består The Kennedy Compound av fem hus men de går inte att besöka, berättar Lee McGraw som arbetat som chefsintendent på The JFK Museum i Hyannis vilket skildrar familjens liv på Cape Cod.
    Turister kommer hit för att gå i familjens fotspår och multimediauställningen på museet tar en allra närmst, hela vägen in bland privata fotosamlingar.

    Foto: The JFK Museum.

    Saltstänkta sanddyner

    Vidare längs Cape Cods genomfartsled US-6 flödar ljuset in i bilen och ned över National Seashores sex mil saltstänkta sanddyner på nordöstra sidan. Semestersäsongen infaller traditionellt mellan de amerikanska helgdagarna Memorial Day i maj och Labor Day i september. Men Cape Cod är lika vackert under hela året, kanske allra mest nu när hösten inträder. Stränderna lockar till sol och bad under sommaren och fylls på vintern av rofyllda flanörer.

    Foto: Visit Cape Cod / Randi Baird.

    Oavsett säsong går det alltid att hitta en bra sjökrog som serverar ostron med riven pepparrot och citron, purfärsk krabba och clam chowder, den krämiga musselsoppan som är en lokal specialitet.

    Hummer lagad efter provinsiell sed

    En av de främsta restaurangerna i New England ligger på Chatham Bars Inn, ett praktfullt gammalt hotell nere på Cape Cods sydligaste udd.
    – Jag lagar min hummer enligt provinsiell sed, med stengropar på stranden som värms upp av öppen eld, berättar kökschefen Andrew Chadwick när vi delar ett glas chardonnay på en av restaurangens verandor.

    Foto: Chatham Bars Inn.

    En stund senare går Andrew ut i köket för att tillaga middagen, sex traditionella rätter som han personligen valt ut. Det är en sublim upplevelse som består av bland annat ugnsbakad havsaborre och ceviche med hummer, kokos och chili. Vi sitter kvar i timmar medan solen sänker sig över Atlantens blågröna vågor. Ett par dagar senare är det dags att bege sig ut i detta blågröna.

    Foto: Visit Rhode Island.

    Segelbåtar och pepparkakshus

    Segling är populärt i New England och Newport har i över tre sekel hållit hov som världens seglarhuvudstad. För egen del blir det däremot färja till ön Martha’s Vineyard i Nantucketsundet. Turen passerar storslagna villors prunkande trädgårdar som ofta har en egen sandstrand i anslutning till en brygga. Den blå bukten är vitprickig av båtar. Landstigningen sker vid Oak Bluffs. Byn är berömd för sina så kallade pepparkakshus, ett särskilt slags viktoriansk arkitektur som återfinns i stadskärnan.

    Foto: Visit Martha’s Vineyard.

    De små regnbågsfärgade stugorna med spetsiga tak och charmiga verandor har tematiska utsmyckningar på torn, tinnar och kornischer. Allt ser ut att vara hämtat ur en sagobok. Ken Goldberg från öns handelskammare agerar sällskap.
    – Jag har bott här nästan hela mitt liv men kallas fortfarande för en ”wash-ashore”, skrattar han och refererar till det smeknamn som invånarna som fötts på ön använder på dem som i likhet med Ken flyttat hit senare i livet.
    Det avslöjar en del av mentaliteten som råder på Martha’s Vineyard.

    Foto: Visit Martha’s Vineyard.

    I likhet med Newport går semestertraditionerna långt tillbaka i tiden, närmare bestämt till valindustrins glansdagar på 1800-talet.

    Kända och okända främlingar

    Då var intilliggande Nantucket dess epicentrum och med nyvunna rikedomar byggde sjökaptener från Boston stora hus på Martha’s Vineyard. Lockelsen låg i det varma klimatet, de natursköna omgivningar och inte minst den behagliga avskildheten. Öborna höjde lite på ögonbrynen, men återgick snart till att inte bry sig nämnvärt om de kända och okända främlingar som flutit i land.

    Foto: Visit Martha’s Vineyard.

    Med åren har Martha’s Vineyard på så sätt fortsatt vara en tillflyktsort för celebriteter. Ken pekar glatt ut Blue Heron Farm som Barack Obama hyr varje sommar.

    Traditioner – och tolerans

    Någonstans bland Chappaquiddicks spegelblanka insjöar äger Lady Gaga en fastighet. Familjen Clinton, David Letterman, Bill Murray, Meg Ryan och Spike Lee är andra stjärnor som semestrar på ön. Ken påpekar att det finns en unik kombination av att värdesätta traditioner samtidigt som man är väldigt tolerant.
    – Jag tror att det är hemligheten bakom varför alla från aristokrater och politiker till konstnärer och kändisar alltid älskat New England.

    Foto: Visit Martha’s Vineyard.

    Fler restips i USA

    RES favoriter i New York City: 171 handplockade tips
    Trendspaning i Los Angeles: 6 spännande tips
    Topp 5: De coolaste motellen i USA

  • Sardinien: 12 skäl att åka till semesterparadiset på sensommaren

    Sardinien: 12 skäl att åka till semesterparadiset på sensommaren

    Sardinien är en semesterdröm som är särskilt underbar under den lite svalare sensommaren med färre turister.

    RES for till Italiens näst största ö vars nordvästra hörn välkomnar med utmärkt agriturismo, uråldriga bergsbyar och stränder med karibisk kulör – det här är de tolv tips vi föll allra mest för.

    TEXT: Linda Iliste.

    Kökschefen Rita Pirsi är inte utbildad kock. Allt hon kan om råvaror och matlagning har hon lärt sig av att iaktta sina föräldrar och mor- och farföräldrar under uppväxten i bergsbyn Funni. Tillsammans med maken Mario Murrocu öppnade hon i början av 1990-talet gårdsrestaurangen Sa Mandra på landsbygden utanför Alghero vid Sardiniens nordvästra kust.

    Mario Murrocu och Rita Pirsi. Foto: Sa Mandra.

    Strålande sardisk husmanskost

    Det var i den lantliga trendens barndom och familjen hade plats för tjugo matgäster. I dag finns hundratals stolar för besökare att slå sig ner på. Det har genom åren varit många hungriga munnar att mätta vilka Rita övat sin kokkonst på. Resultatet är strålande sardisk husmanskost och Sa Mandra är numera ett av Sardiniens mest omtyckta agriturismos, det vill säga en lantgård som tar emot turister som äter mat producerad på gården. Den har Bib gourmand-utmärkelse också, Michelinguidens garant för vällagad mat till rimliga priser.
    – Mat är till för att mätta och därför måste den lagas på hälsosamma, lokala råvaror som är färska och i säsong. Alla våra recept är traditionella. Och vi missar aldrig någonsin den allra viktigaste ingrediensen – kärlek, förklarar Rita bestämt och lägger tjocka kvistar olivträd på en öppen eld kring vilken ett tiotal spädgrisar står uppspända.

    Den sardiska specialiteten porceddu, helstekt spädgris. Foto: Sa Manda

    Jordbruket är huvudsysslan

    Det fräser när grisfettet droppar ner i flammorna. Porceddu, helstekt spädgris, är en klassisk sardisk specialitet och ett självklart inslag på Sa Mandras meny. Mest omtalad är Ritas ravioli som görs på sju färska kryddor och örter. Vilka får vi inte veta.
    – Nej, det är en familjehemlighet, säger Rita med ett skratt.
    En förutsättning för att driva agriturism är att huvudinkomsten på gården ska bringas från själva jordbruket. En annan är att ta tillvara på lokala traditioner och rätter. Därför vilar toner från sardisk folkmusik på vinden när vi avnjuter husmanskosten i den soldränkta trädgården – det grillade brödet pane guttiau, den krämiga osten formaggio marzo som fermenterats med hjälp av fluglarver, spädgrisköttet som efter fem timmar på elden smälter i munnen… 

    Foto: Sa Manda.

    Lång historia, många ö-klassiker

    Vi har kommit hit efter ett par dagar i Bosa, en kustby strax söderut med puttrig atmosfär bland måleriska gränder med söta hus i bjärta pasteller där inte mycket förändrats sedan medeltiden. Tipset serverades av Silvia Nurro bakom bardisken på Su Camasinu.
    – Mat är väldigt viktigt för oss sarder, vi har en lång historia och många unika rätter. Få lagar den så bra som Rita.
    Silvia serverar oss även en annan ö-klassiker, krispigt vitt vin på inhemska vermentinodruvor bredvid ett fat med den lagrade fårosten pecorino. Det är inte bara här i nordväst som det lätt att bli slagen av överdådig mättnad. Det tycks vara en övergripande sardisk specialitet, från de ljuva smakerna till alla svindlande vyer och intressanta möten.

    Bosa. Foto: Alexander Milano.

    Mytomspunnen jetsetlyx

    Sardinien är en tillflyktsort för sann salighet. För många är dock de nordliga trakterna av ön synonyma med Smaragdkusten och mytomspunnen jetsetlyx. Sommartid anländer de rika och berömda i herrgårdsstora yachter och fastnar på paparazzibilder från Porto Cervo. Och visst finns det fog för att kalla Medelhavets näst största ö för Europas Karibien. Men i det karga landskapet inåt land slingrar vägarna som serpentiner runt kullarna och leder till undangömda bergsbyar, fastfrusna i tiden.

    Bosa. Foto: Jürgen Scheeff. 

    Fler getter än bilar

    När solen just tagit dagen i het famn bestämmer vi oss för att utforska en av dem, Aggius. Trafiken är måttfull. Vi möter fler getter på andra sidan hårnålskurvorna än bilar. Aggius uråldriga hus klänger i tappra klungor på Galluriens rullande kullar, byggda av den granit som en gång satte orten på kartan. Hit kommer man för den särpräglade arkitekturen, de handvävda mattorna och den stora tystnaden.

    Valle della Luna vid Aggius. Foto: Sardegna Turismo.

    Lokalt lantortsliv 

    Sardinien blev en del av Italien först 1861 och är på många sätt som ett eget rike. Sarderna är först och främst sarder, sedan italienare och det sardiska språket har flera dialekter. Ingenstans är det mer tydligt än i bergen. På det lilla etnografiska museet Oliva Carta Cannas i Aggius kan man spåra det lokala lantortslivet genom flera århundraden. Det är fascinerande att se och gör Aggius till en bra inkörsport till både historien och inlandet.

    Alghero. Foto: discover-sardinia.com.

    Charmigt stimmiga barer

    Annat är det i Alghero som visserligen grundades redan på 1000-talet och vars antika stadsdel är ett bevarat historieminne. Men det är också fullt av små fashionabla butiker, krogar och barer som blir charmigt stimmiga när timmen lider. Samtiden är närvarande i kuststaden.
    – Jag har hört Alghero kallas för Sardiniens mesta charterort, men det är mest italienska besökare här. Jag tycker att det känns genuint och spännande, det finns mycket att göra, säger svenska Rosalie Aldén som just kommit tillbaka till stadens marina efter en båtutflykt till droppstensgrottan Grotto di Nettuno, Neptunus grotta.

    Grotto di Nettuno. Foto: grottodinettuno.it och Sardegna Turismo.

    Sardernas eget paradis

    Längs hamnstråket Lungomare Dante Alighieri säljer fiskmånglare färsk fångst och ostron. Sakta fylls promenaden av flanörer som kommer för att dricka iskall Ichnusa-öl och lyssna på levande musik. Håll också utkik efter det lokala röda vinet cannonau som sägs vara rikt på antioxidanter och, precis som vermentino, passar utmärkt ihop med sardisk ost. Det är svårt att befinna sig vid kusten utan att längta efter sand mellan tårna. Det fortsätter vara den stora lockelsen hit och stränderna längs nordvästra kusten – Le Bombarde, Lazzaretto och Stintino – är vad sarderna själva kallar paradiset.

    Le Bombarde. Foto: Sardegna Turismo.

    Vi känner doften av dem sippra in genom de öppna bilfönstren långt innan vi nått fram. Vinden är saltstänkt frisk, med spår av lavendel och timjan från de böljande slätterna. Olivlundar, vinrankor och betande djur – kor, grisar och får, hästar och åsnor – susar förbi. Naturen susar gåtfullt bland porlande bäckar. Från de höga bergen tycks landskapet ramlar ner mot havet och i glipan mellan klippor och vågor spricker semesterdrömmen upp. Den glimrar i karibiska kulörer, smaragdgrönt och blått omgärdat av finkornig sand.

    Sensommarskön solvärme

    Det klara vattnet gör Sardinien till ett eldorado för snorklare, men för äventyr ovan vattnet rekommenderas att bege sig vidare till Spiaggia della Pelosa. Mitt emot den kritvita stranden ligger ön Isola dell’Asinara som efter åratal som fängelseö numera är naturreservat till vilket det går utflykter. Men vi väljer att stanna där vi är. Havet glänser som det vore nybonat och speglar himlen som långsamt färgas rosa. Den sensommarsköna solvärmen är berusande och de höga skratten som dunsar i sanden smittar.

    Den sardiska saligheten sänker sig än en gång.

    Spiaggia della Pelosa vid Stintino. Foto: Discover Italy, italy.it.

    Mer inspirerande läsning i RES

    Ett annat Sicilien: 5 tips bortom allfartsvägarna
    Ligurienkännaren listar: 5 sköna favoriter på Italienska rivieran
    RES favoriter i Rom: Massor av tips på hotell, krogar, barer, shopping och sevärdheter

  • Cotswolds – den perfekta engelska semesterdrömmen

    Cotswolds – den perfekta engelska semesterdrömmen

    Området Cotswolds, nordväst om London, är en av Englands främsta turistmagneter. RES for till dess böljande åsryggar och fann sinnebilden av den brittiska landsbygden, perfekt för en pittoresk dagsutflykt eller långhelg från den brittiska huvudstaden.

    TEXT: Linda Iliste.

    Det är tidig morgon. Solen har just orkat upp. Det har även finansförvaltaren Daniel Szor. För ungefär tio år sedan köpte han och hustrun ett hus i Cotswolds för att kunna fly storstadsstressen i London under helgerna. Men den återkommande hemresan varje söndagskväll känns allt tyngre och tanken på att bosätta sig på landsbygden har slagit rot. Just den här morgonen går Daniel fram till det öppna sovrumsfönstret där det bleka ljuset hunnit bli varmt. Brisen bär en doft av rosor och de omgärdande sädesfälten böljar likt ett gyllene hav.
    – Jag står där som hypnotiserad. Då kommer idén till mig. Jag ska öppna ett destilleri!

    Foto: Cotswolds Distillery.

    Småskalig produktion, stor whiskyentusiasm

    Daniel berättar sin historia bakom bardisken i provsmakningsrummet på Cotswolds Distillery. Det är här, i byn Stourton några fält bort från familjens numera permanenta bostad, som idén blev verklighet för precis tio år sedan. Kombinationen av fantastiskt bördig mark och de miljontals turister som årligen hittar till Cotswolds har bidragit till framgångarna. I dag lever Daniel på sin småskaliga produktion av olika spritsorter. Runt sig har han ett litet team av lika stora whiskyfantaster som han själv.
    – Vi gör även gin och likör, säger Daniel och serverar en gin kryddad med regionens lavendel som växer på fälten utanför husknuten.

    Foto: Cotswolds Distillery.

    “The heart of England”

    Cotswolds rullande åsryggar är karakteristiska för trakten. Vissa är uppåt 300 meter höga och tumlar åt alla håll in och ut ur grevskapen Gloucestershire, Oxfordshire, Warwickshire, Wiltshire och Worcestershire. I utkanterna hittas såväl badparadiset Bath som Shakespeares Stratford-upon-Avon. Det centrala läget, ungefär två timmar nordväst om London, har gett Cotswolds smeknamnet “the heart of England” – och hjärtligt engelskt är det sannerligen. Vid en första anblick tycks det mesta stöpt i samma form, pittoreskt på gränsen till våldsamt gulligt. De otaliga byarna utgörs av uråldriga boningar, tätt byggda av regionens berömda honungsgula kalksten.

    Foto: Discover Cotswolds.

    Taken är av gräs och halm. Intill ligger lika uråldriga tehus och pubar klädda med klätterväxter och pelargoner, och utspritt där emellan bondgårdar och herrgårdar, slott och kyrkor. Besökare kommer för att vandra och utforska de små samhällena. Vi kör omkring på måfå. Avstånden är korta och stoppen blir lätt många.

    Foto: The The Slaughters Manor House.

    En glass vid kanalerna i Bourton-on-the-Water följs av afternoon tea och en runda krocket på Slaughters Manor House i Lower Slaughter och en lång promenad längs lavendelfälten vid Snowshill. All denna lantliga lyx på en och samma eftermiddag. Inte konstigt att Daniel och hans familj valde att bli bofasta.

    Foto: Daylesford Farm Facebook.

    Ekologisk egendom

    Långt ifrån alla gårdar i Cotswolds är öppna för allmänheten, men precis som i vindistrikten finns det ett flertal som varmt välkomnar gäster. På Daylesford i utkanten av Kingham strosar vi bland stora odlingar och betesmarker, även om det är egendomens spa, klädaffär och matbutik med tillhörande restaurang som lockar mest. Eventansvariga Anna Scott bjuder på stenugnsbakad pizza, en favorit på menyn. Ingredienserna, inklusive osten, kommer direkt från gården och allt är ekologiskt.

    Foto: Daylesford Farm Facebook.

    Egendomen drivs av Lady Carole Bamford, en framstående affärskvinna vars namn är bekant för de flesta i Cotswolds efter hennes uppmärksammade insatser för en ekologisk livsstil.
    – En del tyckte att Lady Bamford var tokig när hon började lägga fram sin hållbara vision för Daylesford. Men allt i livet börjar med en dröm. Man måste bara våga följa den, säger Anna som själv sa upp sig från ett toppjobb på magasinet Harper’s Bazaar i London för att flytta hem till sin barndomstrakter.

    Foto: Daylesford Farm Facebook.

    Lantlig frid som lockar storstadsrävar

    Under våra dagar i Cotswolds möter vi varianter av denna historia åtskilliga gånger. Området kryllar av före detta storstadsrävar som lockats av den lantliga friden och möjligheten att förverkliga drömmar som inte riktigt passar i betongdjungeln. Notting Hill-bördige Chris Gooch såg exempelvis byn Knightwick som den perfekta platsen för sitt mikrobryggeri Teme Valley Brewery och Alex James gick från att vara basist i 90-talsbandet Blur till ostfabrikör när han köpte sin gård.

    Foto: Teme Valley Brewery.

    Eller makarna Miles Gibson och Rosalind West som lämnade sin psykiatriklinik i London för att odla frukt och göra ekologisk likör. Rosalind påpekar att Cotswolds är sina anrika familjer troget.
    – Det är inte ovanligt att man springer på före detta premiärministern David Cameron i Chipping Norton. Min make gick förresten på Eton tillsammans med honom, säger hon med en blinkning.

    Foto: Soho Farmhouse.

    Tusenåriga gårdar

    Stjärnorna och politikerna som inte bosätter sig men ofta kommer på besök har ökat markant sedan medlemsklubben Soho House öppnade sin tillflyktsort Soho Farmhouse utanför just Chipping Norton för nio år sedan. Dess 100 tunnland rymmer flertalet exklusiva stugor, restauranger och spa. Redan vid tiden för öppningen gick medlemskapen åt i ett nafs. Ett lika stiligt men mer tillgängligt vistelsealternativ är vidsträckta Eckington Manor intill floden Avon. Ägaren Judy Garner köpte marken för att rädda den från alltför modern exploatering. Fullt förståeligt, då vissa delar av gården är närmare tusen år.

    Foto: Eckington Manor.

    En staty föreställande Pan ståtar på gården och över axeln har han ett ymnighetshorn som flödar av frukt och grönsaker. Det är passande med tanke på att Eckington Manor inte bara har 16 ståtliga rum, utan också en blomstrande restaurang och matlagningsskola som länge leddes av av engelska ”MasterChef ”-vinnaren Mark Stinchcombe och hans fru Sue Ellis.

    Foto: Eckington Manor.

    Väletablerad matdestination

    Även om det gått ett gäng år sedan Mark och Sue lämnade Eckington Manor är det till stor del deras förtjänst att herrgården blivit så väletablerad som matdestination. Ett par timmar senare förstår vi varför. Det serveras duvbröst med tryffelsmakande kål och abborre med mandelpesto och ramslök och de väl avvägda smakupplevelserna får oss att himla med ögonen. Än en gång möts vi av den speciella gästfrihet som Cotswolds tycks ingjuta i sina invånare när Judy kommer förbi med ett par glas champagne ”on the house”.

    Foto: Eckington Manor.

    När jag beger mig till mitt rum har det mörknat. Månen hänger som en rislampa i himlen och färgar kullarna med silver. Vid fotänden av sängen finns ett ljuvligt badkar där jag slumrar till bland bubblorna. Det lantliga börjar krypa under huden. Kanske är det dags för drömmen om en egen gård att slå rot?

    Broadway Tower. Foto: David Tip.

    HÄR hittar du vår reseguide till Cotswolds – RES bästa tips på hur du tar dig hit, hotell, pubar, krogar och upplevelser. 

  • Vid världens ände i Västfjordarna

    Vid världens ände i Västfjordarna

    De isländska Västfjordarna, även kallat Islands krona, är Europas västligaste utpost. Att befinna sig i regionen är som att vara vid världens mest praktfulla ände, full av sönderskurna berg, silverblå vikar och särpräglad grönska.

    Text: Linda Iliste.

    Det sägs att norrmannen Flóki Vilgerðarson försökte bosätta sig i Vatnsfjörður i Västfjordarna vid mitten på 800-talet. Ledsagad av tre korpar kom han seglande från Färöarna. Men klimatet var för kallt och Flóki seglade vidare till Norge.

    Efteråt kallades han för Hrafna-Flóki, Korp-Flóki. Den anonyma ön han lämnade bakom sig kallade han för Island.

    Foto: Einar H. Reynis.

    Längre fram gjorde andra män och kvinnor som Hrafna-Flóki utan att låta sig nedslås av det avlägsna, yviga nordväst. Till skillnad från majoriteten av det isländska landskapet som är lämpligt för jordbruk, är Västfjordarna kraftigt bergiga.

    Befolkningen, som bosatte sig i fjordarnas naturliga hamnar, fick leva av vad havet hade att erbjuda i form av fiske. Med tiden blev regionen ett viktigt handelscentrum med en ovanligt rik kultur.

    Hrafna-Flóki kom med båt. Själv sitter jag i en bil när jag når näset mellan Gilsfjörður och Bitrufjörður där den avskilda kronan möter resten av Island.

    Foto: Getty Images.

    Det är en dag i slutet av ändlöst ljusa juli som jag passerar den sju kilometer långa landtungan. Det är som att stiga över tröskeln till en annan värld, en värld som de flesta turister helt förbiser.

    Det sägs att så få som femton procent lägger till Västfjordarna på sin isländska reseagenda. Det beror mycket på den extrema avskildheten. 

    För den som är villig att ta sig tid – mellan sex och åtta timmar med bil från Reykjavík – väntar emellertid ett av de mäktigaste äventyr Island har att erbjuda.

    Vid näset lämnar vi plan, förkolnad lava bakom oss. I stället färdas vi i ett landskap som omges av höga berg vilka gång på gång bryts upp av havsvikar.

    Förbluffande skönhet

    Det ser ut som om djupa sår av glittrande vatten skär sönder höjderna. Skönheten är förbluffande.

    Träd lyser med sin frånvaro som vore de sagoväsen, men området är rikt på marknära växtlighet.

    Tillsammans med havet bildar de ett lappverk av blått och grönt i säregna färgskalor.

    I det vilt vackra väst är ensligheten så storslagen att det är snudd på kusligt innan man vant sig.

    Foto: Cassie Boca. Foto: Jonatan Pie.

    Det är längesedan Västfjordarna var Islands hjärta. Fiskemöjligheterna har blivit sämre och området har så sakteliga avbefolkats.

    Numera lever omkring 7 000 personer i regionen och faktumet att Island bara har tre invånare per kvadratkilometer blir i allra högsta grad påtagligt här.

    Under bilfärden kan jag räkna husen vi passerar på mina fingrar, så gott som på en hand.

    Det känns som att oavbrutet vara mitt ute i ingenstans. Isolationen är också en av de främsta lockelserna med Västfjordarna.

    Få vägar längs fjordarna

    Fram till nyligen fanns det bara få, svårmanövrerade grusvägar. Vägarna är fortfarande inte många, men åtminstone till stor del asfalterade.

    De krånglar sig djupt in och ut ur de grandiosa fjordarna och det går inte fort. Det gör däremot inte så mycket eftersom det ger tid att njuta av omgivningarna.

    Min uppfattning om väderstrecken upphör tämligen snabbt. Varje karg krök som vi passerar känns som den allra sista innan det är dags att tippa över kanten vid världens ände.

    Ísafjörður. Foto: Gestur Gislason / Shutterstock.

    När vi på sen eftermiddag stannar i Ísafjörður visar en titt på kartan att vi befinner oss mellan fjordarna Skutulsfjörður och Safjarðardjúp.

    Det här är regionens kommersiella knytpunkt, och Ísafjörður vägrar acceptera småstadsstatus. Man är trots allt hem till en tredjedel av regionens invånare.

    Inte att förglömma huserar man också Islands äldsta biograf och har byggt om ett gammalt sjukhus till kulturhus.

    Musikfestivalen Aldrei fór ég suður, ett namn med lokalpatriotisk blinkning som betyder ungefär ”jag reste aldrig söderut”, växer ständigt i popularitet. I år fyllde den 20 år.

    Knökfulla barer i Ísafjörður

    En bra bit efter midnatt är barerna längs Ísafjörðurs huvudgata knökfulla.

    Flera rundor av isländska klassikern Opal, vodka smaksatt med lakritsgodiset med samma namn, kommer in till vårt bord när lokalbefolkningen vill visa sig från sin bästa sida.

    Utanför går solen aldrig ned. Den glittrar tålmodigt blekt över den berginramade horisonten.

    Foto: Kristina Delp.

    Att konstatera att det är något magiskt med Island känns uttjatat att göra, men samtidigt svårt att undvika.

    Det är sannerligen sagolikt att uppleva landet, både bildligt och bokstavligt.

    Naturen i Västfjordarna är så vidunderlig att det ibland känns fullständigt overkligt.

    Känslan slår mig i Arnarfjörður där jag står vid foten av det hundra meter höga vattenfallet Dynjandi, eller Fjallfoss.

    Sju vattenfall i ett

    Vägen hit går högt över berget på en enda smal grusväg längs vilken man lätt tror sig ha kört fel.

    Kaskaderna av vatten skummar så att de liknar böljande sockervadd. Dynjandi är i själva verket sju stycken sammanlänkade fall med en topp vars omfång är trettio meter.

    På väg ned breder det ut sig till det tredubbla. Det är tveklöst det mest dramatiska vattenfallet i Västfjordarna.

    Patreksfjörður. Foto: Adobe Stock.

    Känslan av overklighet håller i sig hela vägen söderut till Patreksfjörður. Vidderna har än en gång förvandlat sig, från kyligt steniga till frodigt gröna.

    Längs trafiklederna är de betande fåren som små prickar intill väldiga böljande berg. Även jag är ödmjukt liten i landskapet.

    Det är enfaldigt, men här tror jag mig förstå varför människan uppfunnit gudomligheter i brist på ord inför jordens majestät.

    Heta källor och vackra badhus

    För den som jagar naturnära upplevelser är det här en lustgård, inte minst när man otippat hittar naturliga hetvattenkällor som finns dolda längs vägarna.

    Vill man inte stanna vid vägen och leta finns det ett vackert badhus i Patreksfjörður med ypperlig utsikt. Än en gång undrar jag om det här verkligen är på riktigt.

    Foto: Pressbild.

    När musklerna mjukats upp med hett vatten stannar vi till på Sjóræningjahúsið, ett kulturhus med rart pirattema.

    I baren serveras vi muffins med Jolly Roger-flaggor och en titt i aktivitetsprogrammet för sommaren gör det tydligt att det inte råder brist på kulturella evenemang.

    Pirater och livemusik

    Kanske är det ett av många försök som görs i byarna runtom i Västfjordarna för att locka den unga befolkningen att bo kvar.

    Avbefolkningen märks emellertid inte av på kvällen när hela sjörövarhuset fylls av människor som kommit för att se en spelning med ett populärt band från Reykjavík som är på turné i regionen.

    Foto: Sjóræningjahúsið.

    Det är blandade åldrar i publiken, många unga, de flesta i traditionellt mönstrade lopapeysa-koftor. Nya ansikten som våra behandlas tillmötesgående.

    Vid fyra långbord av breda plankor hukar vi tillsammans över inhemsk öl med karakteristiska namn som Viking och Thule.

    I den öppna spisen brinner en brasa med ljudligt sprak och jublet lyfter taket varje gång en sång avslutas.

    Själv vill jag jubla över att ens vara på plats. Vem hade kunnat tro att världens ände var så fenomenal?

    Topp 4 att göra i Västfjordarna

    1. Berget Latrabjarg

    I naturreservatet Hornstrandir ligger Europas allra västligaste punkt, berget Latrabjarg.

    På dess 440 meter bor den största samlingen sjöfåglar i norra Atlanten.

    Håll utkik efter lunnefåglar, sillgrisslor och stormfåglar.

    2. Vandra i Hornstrandir

    Hela området lämpar sig för slående läckra vandringar, till exempel till den isolerade stranden Rauðisandur.

    I Hornstrandir finns också regionens sista glaciär, Drangajökull.

    Foto: Agnieszka Bednarz.

    3. Häxutställningen i Hólmavík

    Regionens östkust Strandir har historiskt varit den mest isolerade. Än i dag är bosättningarna få, men det är väl värt att ta sig hela vägen dit.

    Strandir har en rik historia att ta del av, inte minst på grund av att tron på häxeri och trollkonster varit stark här och att Västfjordarna ansattes hårt av häxjakten på 1600-talet.

    Den som vill fördjupa sig mer i just det kan med fördel åka till utställningen i Hólmavík.

    4. Utflykt till ön Flatey

    Reser du till eller från Västfjordarna via Reykjavík? Åk med färja via ön Flatey! Som har en permanent befolkning på hela fyra invånare.

    Flatey betyder kort och gott den flata ön och är den näst största i Breiðafjörður. ”Näst största” säger inte så mycket egentligen eftersom Flatey är ett litet vykortsvackert lyckoland med en enda väg där enbart ett fåtal traktorer brummar fram.

    På den södra delen av ön ligger de flesta husen och Hótel Flatey. Ett stenkast därifrån ligger kyrkan, berömd för sina moderna målningar av Kristjana och Baltasar Samper. Giftassugna par från hela Island väljer kyrkan för sin stora dag.

    Glöm inte att dricka öns specialitet flathito, en lokal variant av mohito med rabarber i stället för mynta, innan du går på färjan igen.

    Flatey. Foto: Einar H. Reynis.

  • Vandring i vackert italienskt världsarv

    Vandring i vackert italienskt världsarv

    Dolomiterna är böljande alpängar och kaxiga berg. RES tar vandringsskorna och linbanan till världsarvet där Italien möter Österrike, och naturromantik uppstår.

    Text: Linda Iliste.

    Det är omöjligt att inte stanna till gång på gång. Inte för att konditionen sviker och den lite tunnare luften kräver sina pauser.

    Det är helt enkelt svårt att gå vidare när man måste lämna en vacker utsikt bakom sig.

    Det börjar redan på väg upp till Monte Pana, där skidbackar i sommarvila får bli startpunkt för dagens vandring.

    Hela vägen hit har jag kastat blickar ner mot dalen, Val Gardena, där orterna Ortisei, Santa Cristina och Selva Gardena bildar kluster av tyrolerhus, omgivna av mörkgröna skogar, ljusgröna ängar och gråtaggiga bergskammar som ser ut att försöka punktera en knallblå himmel.

    Jag anar ändå att det vankas ännu mera fröjd för ögonen längre fram, så jag manar på mig själv.

    Foto: Manuel Kottersteger.

    Det är sensommar och skidbackarna blommar där jag viker av på leden mot Saltria. In i skogen med de enorma granarna, på en bred och lättrampad stig.

    En cyklist susar förbi och träffar precis den smala träbron som leder över en porlande bäck.

    Skogen är tät innan jag når byn Saltria, där landskapet åter öppnar sig i frodig ängsmark.

    Ständigt övervakad av de imponerande, knivskarpa topparna Plattkofel och Langkofel (Sassopiatto och Sassolungo på italienska), där snön ligger kvar mot det mörkgrå berget.

    Kor och hästar betar i sluttningarna, och på terrassen utanför Refugio Tirler Alm dricks det öl i solskenet.

    Foto: Manuel Kottersteger.

    Renate Riedlinger och Armin Winkler har åkt hit från Stuttgart på en långhelg och njuter av den relativt blygsamma trafiken på leden.

    Helst hade Renate vandrat, men Armin insisterade på mountainbikes. Han var här första gången redan för åtta år sedan, och blev kär i den grönskande dalen med de spetsiga bergen.

    Förutom vyerna gillar han mentaliteten.

    – Den italienska karaktären slår igenom här. Även om alla pratar tyska precis som hemma så är folk mer avslappnade. Fast samtidigt jobbar de hårt. Det är en perfekt tysk-italiensk kombo, säger han innan han återgår till att studera kartan.

    Foto: Forestis.

    Kombinationen kanske snarare ska kallas italiensk-österrikisk. Val Gardena och Dolomiterna är en del av Sydtyrolen – det tysktalande området i nordöstra Italien som en gång tillhörde Österrike, men 1939 annekterades av Italien, efter en överenskommelse mellan Hitler och Mussolini.

    Förutom tyska talas ladinska av ungefär 30 000 personer i Sydtyrolen – ett romanskt språk som har släktskap med rätoromanskan i Schweiz.

    I dag har alla sydtyrolska orter tre namn, men länge var det bara italienska som godkändes. En kluven identitet är vardag här.

    Foto: Val-gardena.com.

    – Vi är inte italienare och vi är inte österrikare heller. Vi är sydtyrolare. Det är en annan sak. Italienare som kommer hit tycker att vi ska kunna tala perfekt italienska – ”det är ju Italien!” – men det är ju inte vårt språk, säger delägaren och allt-i-allon Paul Demetz på Villa Pallua, när jag är tillbaka i Santa Cristina igen för middag och ännu en natt i byn.

    Han har bott i Santa Cristina i hela sitt liv, och tillhör en av de många familjer som lever på turismen.

    En del kombinerar det med träsnideri – en gammal tradition som lever kvar.

    – För tjugo år sedan var det alltid någon i varje familj som sysslade med det, antingen som träsnidare eller som målare. Men i dag är det färre. De är ju handgjorda, dyra, och det kan vara svårt att få dem sålda i dessa tider, säger han.

    Foto: south-tirol.com.

    Butikerna är ändå överfyllda av dem – romantiska män, kvinnor och barn i traditionella klänningar eller jaktuniformer, med fioler och flöjter.

    Vandrare med ryggsäckar, skidåkare med skidor, och massor av änglar och figurer att sätta i julkrubban förstås.

    För att inte tala om gökur, djur, kristna ikoner och Jesus på korset.

    Religionen är ständigt närvarande, och det är även skid- och friluftsbranschen.

    Det är inte bara liftarna, linbanorna och backarna som skvallrar om vad allt handlar om i Val Gardena – det är butikerna och restaurangerna i byarna också. Jägerteet på menyerna. Pjäxförbudsskyltarna.

    Foto: Jovi Travel.

    Nästa dag testar jag liftsystemet och kör med hyrbilen en bit bort i dalen för att ta Seiser Alm-linbanan från Siusi till Compatsch.

    Bergstopparna reser sig som pampiga monument omkring mig, med basen förankrad i de gröna ängarna. Stigen ska ta mig till Schlernhaus, eller Rifugio Bolzano som det också heter.

    Vandringen går uppför en brant där det blir allt tätare mellan snöfläckarna, och till slut är jag där.

    Som ett tjusigt slott tornar Schlernhaus upp sig på det stålgrå berget, med enkla övernattningsrum och restaurang.

    Men först tar jag en öl med mina nyfunna vänner Rick, Kieron och Acacia från Alaska.

    Jag fann dem längs vägen, och när det är dags för middag har vårt lilla gäng vuxit.

    Foto: Manuel Kottersteger.

    Runt det runda bordet har vi sällskap av vänner från Stuttgart, Bonn och Oregon.

    Samtalsämnena flödar från kolkraft, via Berlinmuren, till laxfiske. Det är som det ska vara när man delar bord efter en dags vandring.

    Avslappnat, gemytligt. En perfekt avrundning på en fin dag.

    Nästa blir ännu bättre. Med tretusenmeterstoppar i blickfånget och murmeldjurens pipande, visslande ljud i öronen.

    De rasslar iväg och gömmer sig när jag trampar förbi med mina nya vänner.

    Mot nästa topp, nästa utsikt och en fortsatt känsla av att vandra i en romantisk musikal.

    Foto: Adler Spa Resort Dolomiti.
    Foto: Lefay Resort & SPA Dolomiti.

  • Bakom ratten runt Nordirland

    Bakom ratten runt Nordirland

    Häng med RES:s redaktör Linda Iliste på en roadtrip runt Nordirland. Som bjuder på oförglömliga landskap och sevärdheter.

    Fiskebåten gungar på vågorna. Klockan är knappt sex och solen är ännu på väg upp. Den gyllene tonen på himlens bomullstussar bär löfte om en fin dag, men det är redan en vacker morgon.

    I fören styr kapten Richard Connor oss från hamnen i Portrush mot ögruppen The Skerries strax utanför Nordirlands berömda kustregion Causeway Coast; i aktern håller väderbitne fiskaren Charlie Adjey humoristiskt hov för oss tiotal som stigit upp i ottan för att försöka fånga vår egen frukost.

    – Är det bara två av er som fiskat förut? Jaha, då får vi väl se om ni får någon mat då. För utan fisk får ni gå hungriga!

    Foto: Causeway Coast Foodie Tours.

    Våra skratt studsar över The Mull of Kintyre och Rathlin Island. En stund senare byts de mot glädjetjut då så gott som alla lyckas få minst en makrill på kroken mot en kuliss av platta klippor där de ståtliga ruinerna av medeltida slottet Dunluce möter dagens första solstrålar.

    – Många känner till det här otroliga landskapet. Vad jag vill är att lyfta fram de speciella lokala råvarona vilka fått betydligt mindre uppmärksamhet, förklarar Wendy Gallagher som med stöd från Richard och Charlie startade morgonmålsäventyret ”Catch and Sea” för ett år sedan.

    Utflykten ingår i hennes verksamhet Causeway Coast Foodie Tours.

    – I dag vill människor handla lokalt, men också besöka platserna där mat och dryck faktiskt kommer ifrån. Träffa bönderna, bagarna och hantverkarna. Det erbjuder jag och jag jobbar därför med producenter som är genuina, ofta småskaliga familjeföretag med starka rötter hit, berättar Wendy.

    Foto: Tourism Northern Ireland / Rob Durston.
     

    Purfärsk makrill och tre sorters kaffe

    Vid sidan av fisketeamet är det bland annat baristan George Nelson på rustika kaféet Babushka i Portrush. Han leder oss genom en provning av tre sorters svart guld medan vår purfärska makrill tillagas. Den serveras på ljuvligt surdegsbröd bakat av Dara Ó HArtghaile, som själv tittar förbi och lämnar en låda nybakat i köket.

    Tillsammans med frun Ciara driver han bageriet Ursa Minor i Ballycastle, ännu ett stopp bland Wendys matutflykter. De är även en del av i det internationella hantverksnätverket Économusée vilket i Nordirland har tolv medlemmar, bland annat gården Broglasco som producerar rapsolja och smyckestillverkaren Steensons.

    Foto: Discover Northern Ireland.

    Äppelgården Long Meadow Cider är inte en av dem, men uppfyller dock flera av de kriterier som Économusée-konceptet kräver, till exempel att gäster ska kunna besöka verksamheten och se hur den utvecklats, förvaltats och brukas i dag. Pat McKeevers pappa Peter var den som först började odla äpplen här i Portadown, nu delar han ansvaret med sonen Peter och fem familjemedlemmar.

    Vi går på upptäcktsfärd i den väldoftande lunden som vilken dag som helst ska börja skördas. Det känns fint att se de många olika frukterna på nära håll för att sedan smaka på dem i flytande form i lagerlokalen. Longmeadow producerar juice, cider och vinäger; inte minst den säregna rabarber- och honungscidern dröjer delikat kvar på smaklökarna.

    Dunluce Castle utmed Antrimkusten. Foto: Getty Images.
     

    26 år sedan Långfredagsavtalet

    Sakta men säkert växer bilden av en region där man värdesätter traditionella färdigheter, säsongsbetonade verksamheter och en i allmänhet behagligt långsam livsstil fram.

    Kanske är det inte så konstigt.

    Det är trots allt bara drygt 25 år sedan Långfredagsavtalet skrevs under och decennier av väpnat politiskt våld tog slut. När Storbritannien beslutade att lämna EU visade sig dock en del av problematiken ligga farlig nära ytan och sjuda, på sina håll har det blossat upp och till och med fått dödlig utgång. Journalisten Lyra McKee dog i Derry-Londonderry så sent som i april 2019 då hon träffades av ett skott som sköts under ett upplopp i bostadsområdet Creggan.

    Under de dagar vi rattar oss fram i grevskapen möter vi många människor – och samtliga nämner erfarenheter av ”The Troubles”, den nordirländska konflikten mellan republikaner/katoliker och unionister/protestanter som blossade upp 1968.

    Man talar om decennier av sorger, men lika ofta om stolthet över försoningsprocessen och hopp om en fortsatt fredlig framtid.

    Derry-Londonderry. Foto: K. Mitch Hodge.
     

    Framtidshopp i Derry-Londonderry

    – Allt handlar om dialog, att prata med sina medmänniskor. För det spelar ingen roll om du är katolik, protestant, gay, lesbisk, svart, vit, muslim eller jude, vi har alla lika värde, säger guiden Garvin Kerr med eftertryck.

    Han har tagit oss på promenad runt just staden Derry-Londonderrys mur varifrån han pekar ut stadsdelen Bogside där Blodiga söndagen ägde rum 1972. Tolv drabbande gatukonstverk vittnar om samhällets spruckna historia. Garvin själv genomlevde allt.

    – Jag vågar tro att vi kan lösa de stora svårigheter som pågår i världen i dag, mitt lands historia vittnar om att människor gemensamt kan åstadkomma det som verkar omöjligt. Och om någon hade sagt för femton år sedan att vår stad skulle vara ett resmål som växer i popularitet hade jag verkligen inte trott på det, skrattar han medan han lotsar oss till The Peace Bridge över floden Foyle.

    Foto: Walled City Brewery.
     

    På väg att bli en foodiedestination

    Den leder oss till bryggerikrogen Walled City Brewery som drivs av syskonparet Jill och James Huey. Menyansvariga Jill dukar fram småtallrikar med rökt kyckling i kryddstark chutney, citron- och vitlöksvispad kronärtskocka samt picklade, ångade och grillade grönsaker från en bondgård runt knuten.

    – Under så lång tid var Nordirland bara kulor och bomber, jag flyttade själv till Dublin för att komma undan allt. Men freden har hållit och vi är på väg att bli en destination för foodies, säger bryggmästare James när han dukar fram sex små glas fyllda med olika humledrycker att skölja ner matkalaset med.

    Foto: Discover Northern Ireland.
     

    Flera ”bucket list”-måsten bockas av

    Även om det går att hävda att både fingastronomi och infrastruktur för modern turism ännu är i sin linda i Nordirland, är landskapet det växer fram i sagolikt på det alldeles tidlösa viset. Instuvade i vad som kan vara världens minsta hyrbil rullar vi längs krokiga kustvägar, den ena smala än den andra.

    Vi bockar av flera ”bucket list”-måsten, som det geologiska stenpusslet Giant’s Causeway där 40 000 svarta basaltklippor reser sig i närmast perfekt polygonformade pelare, resultatet av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. Liksom snäva repbron Carrick-a-Rede som dinglar 30 meter över havet ut till en liten yvig ö med samma namn.

    Giant’s Causeway. Foto: National Trust.

    På väg mellan sevärdheterna svänger vi gång efter annan in på obefintliga väggrenar för att bara vara i utsikten. En stund är kargt som Island, trädlöst och pepprat med svartvita får.

    Ett par svängar senare: ett smaragdgrönt Toscana med frodiga kullar som tumlar om varandra så långt ögat kan nå. Känslan av frihet är svårslagen, och minner än en gång om hur lokalborna kämpat hårt, tusentals med livet som insats, för att själva få uppleva det privilegiet.

    Slieve Donard. Foto: Discover Northern Ireland.
     

    Anrikt kurhotell

    Kvällen före hemresa drar mörka moln in och vi checkar in på anrika kurhotellet Slieve Donard i Newcastle. Mycket har hänt sedan Charlie Chaplin bodde här för 103 år sedan. Men det finns en tät atmosfär av gammal glamour som dröjer sig kvar under takkronorna, intill öppna eldstäder som knastrar på kvällskvisten och i de enorma rummen med havsutsikt.

    Inför en behandling på spat byter jag om på rummet och tassar ut i de långa korridorerna iförd mjuk morgonrock och ännu mjukare tofflor. Förbi tavlor som visar tecknade reklamaffischer från 1920-talet: ”Have a perfect break in Newcastle!”, ”Choose Ireland for holidays!”. En slags löfte om Rivieran, långt uppe i ett vindpinat Nordatlanten, och samtidigt ett vittnesbörd om att historien aldig blir färdigskriven.

    Före konflikterna fanns en tid av sämja; efter vapenvilan väntade samvaro – och den nordirländska blicken framåt är full av förväntan.

    The Dark Hedges. Foto: K. Mitch Hodge.