Tag: restaurang

  • Europas sju hetaste restauranger

    Europas sju hetaste restauranger

    Vi blir fler och fler som tycker att en fantastisk matupplevelse kan vara värd en hel resa. Matkonnässören Per Styregård styr oss rätt bland Europas kulinariska resmål.

    Bastardplankan finns alltid på menyn, med mumsig rillette, len paté, Bastards eget surdegsbröd och tunna skivor korvar från den majestätiska röda skärmaskinen. Annars är en del av grejen med Bastard att menyn ständigt ändras, det finns alltid något nytt från krögaren Andreas Dahlbergs fantasirika pannor och grill i den stil han kallar ”modern, europeisk husmanskost”.

    Hans bruschetta är helt täckt med sköna skivor grillat oxhjärta, en underskattad styckningsdetalj. Andra rätter som kan dyka upp på bordet är konfiterat anklår med puylinser, strimlad grisfot med färska örter, ångande varm gratinerad löksoppa, långbakad gris med sviskon, côte de boeuf med märglökar eller den mustiga grytan med grisfötter och sniglar.

    På sommaren öppnar gården med den rejäla vedugnen varifrån det kommer kött, bröd, små gulliga pizzor och andra läckerheter. Det finns många fina bakgårdar runtom i svenska städer, men frågan är om den här inte är den som bäst lyckas kombinera miljö, mat, service och klientel.

    Den här typen av krogar anstränger sig inte alltid för att inkludera skickliga bartendrar i personalen eftersom övervägande delen av barhängande gäster dricker öl och vin, men Bastard går emot strömmen. Drinkarna håller konsekvent hög klass. Reta aptiten med en sidecar, negroni -eller Hemingway daiquiri, avsluta måltiden med en stenhård old fashioned eller bejaka din romantiska ådra med en mjölkig brandy alexander.

    Den som inte är cocktailsugen kan djupdyka i vinlistan och den stora kunskap om vin som finns hos personalen.

    Mäster Johansgatan 11, Malmö
    bastardrestaurant.se

     

    Herdade da Mathinha, Portugal

     

    Den buckliga grusvägen leder så småningom fram till en mycket vacker dalgång där den gamla hästgården, Heredade da Mathinha, är belägen. Det finns egentligen ingen reception, ägaren Alfredo står ändå alltid i köket och lagar mat. Det är här han och hans fru Mónica, deras tre söner med kompisar samt mormor och moster tar emot gästerna.

    Alfredo är en mycket skicklig kock som enligt egen utsago aldrig lagar mat efter recept och sällan gör samma rätt på samma sätt två gånger. Det är moderna tolkningar av portugisisk husmanskost blandat med en hel del internationella influenser. Det tenderar att bli avsevärt lättare stil på maten än vad som annars är vanligt i de södra delarna av landet, där köttet ofta ackompanjeras av både tung sås, friterad potatis och en driva ris. -Alfredo bjuder också gärna in gäster att hjälpa till med matlagningen.

    Ägarparet har goda personliga kontakter i den portugisiska vinindustrin. Det gör att vinlistan både är omväxlande och spännande. De flesta viner kommer från Dourodalen i norra Portugal, landets bästa rödvinsdistrikt. Håll utkik efter viner från producenterna Niepoort, Quinta do Vallado och Quinta do Crasto. Men det finns även mycket bra viner från Alentejo där Heredade da Mathinha ligger, som från Quinta do Mouro, Esporao och Cortes de Cima. Före maten serverar gärna Alfredo ett glas snorkallt roséportvin med is och några fina strimlor apelsinskal som garnityr.

    För att vara helt ärlig, maten på Heredade da Mathinha är underbart generös
    i stilen, men för att få full valuta för 15 mils resa från Lissabon är det en god idé att stanna över natten. Rummen är svala, ljusa och fingertoppskänsligt inredda, från poolen har man utsikt över hela dalen, och frukosten är lätt, frisk och fruktig. Dessutom är Alfredo och Mónica riktiga ”mag hags” – runt om på egendomen ligger de mest fantastiska högarna med moderna och vintagemagasin inom konst, mat, mode och arkitektur från hela världen.

    7555-231 Cercal do Alentejo, Alentejo
    herdadedamatinha.com

     

    Big Window, Tyskland

     

    Den här västberlinska restaurangen är så gammal och ohipp att den nu har gått varvet runt och blivit helt rätt, i varje fall för dem som äter kött. I den mörkröda textil- och trätunga lokalen har mycket lite hänt sedan starten 1967. Det känns verkligen som att äta i restaurangvagnen på Orientexpressen. Maten har sitt ursprung i det armeniska köket med influenser från Persien och Indien.

    Den distingerade ägaren med perfekt slipsknut och kostym sitter mest i baren och läser tidningen genom sina hornbågade glasögon och låter sina belevade servitörer göra jobbet. Då och då tar han en promenad runt kvarteret med sin lilla sällskapshund, eller går runt bland borden, ser till att alla mår bra och fäller en eller annan intelligent kommentar om maten eller vinet.

    Måltiden börjar med lule mit lawasch, kryddiga grillspett på malet kött med färsk vårlök, picklad gurka och färsk tomat, serverade i armeniskt tunnbröd, lavash. Enkelt och genialt, kryddigt och karaktärsfullt. Sedan kommer de olika köttsorterna slag i slag – revbensspjäll, lamm, fläskkarré, kycklingkebab – alla perfekt tillagade med kryddig touch.

    Den marinerade grillade kalvfilén är legendarisk, så saftig att man knappt kan tro att det är filé.

    Joachim-Friedrich-Strasse 49, Berlin
    big-window.de

     

    Ateljé Finne, Finland

     

    Antto Melasniemi spelade keyboard i det finska hårdrocksbandet HIM på 1990–talet, men sadlade sedan om till krögare. I dag driver han två krogar i -Helsingfors, Kuurna och Ateljé Finne.

    På Ateljé Finne serverar han global finsk comfort food, rätter som balanserar inhemsk tradition med internationella influenser: blodpudding med äppel- och sellerisallad, spelt- och shiitakesoppa, fiskqueneller med svartrötter, fjällröding med ingefärsmarinerade grönsaker, bräserad grisnacke med linser och citronkaka med timjanglass.

    Vinlistan är inte jättetjock, men välkomponerad med inte alltför dyra buteljer från pålitliga producenter: vitt från norditalienska Pieropan, franska Fèvre och nyzeeländska Cloudy Bay, rött från franska Alain Graillot, amerikanska Ridge och italienska Foradori, och mumsigt sött starkvin från sydfranska Mas Amiel.

    Restaurangen är inrymd i den finska skulptören Gunnar Finnes före detta -ateljé. Kreativiteten sitter kvar i de vitmålade väggarna, och lockar en avslappnad publik, ofta från konst-, design- eller medie-branschen.

    Den före detta ateljén är inte den enda kopplingen mellan Antto Melasniemis matlagning och konst och design. Han har också skapat en kombinerad utställning/popuprestaurang med finsk mat och design i samband med att Helsingfors är designhuvudstad 2011. Antto samarbetar också med den katalanske designern Martí Guixé på nya projekt som det är läge att hålla utkik efter den närmaste -tiden.

    Ryktet säger också att Antto är på god väg att öppna en anspråkslös bar i Helsingfors.

    Arkadiankatu 14, Helsingfors
    ateljefinne.fi

     

    Paco Meralgo, Spanien

     

    Att hitta en bra tapasbar i Barcelona är nästan lika lätt som att hitta en fotbollssupporter, ändå står Paco Meralgo ut som något speciellt. Och det är inte lätt att boka en stol vid de små borden utmed vägarna eller vid disken. Det är helt enkelt alltid fullt.

    Måltiden börjar med tomatbrödet som varken låter eller ser överdrivet spännande ut men tack vare perfekt mogen tomat har en underbar fräschör. Sedan är det dags att sätta tänderna i de färska skaldjuren som ligger snyggt uppradade på is i disken. Precis lagom tuggiga, havssmakande och ovanligt saftiga knivmusslor, drivor med olivoljefrästa småbläckfiskar, chipirones, med hackad persilja eller smakrika grillade havskräftor som bara exploderar av smak. Men här finns även snyggt friterad kronärtskocka och förstås den grillade spanska stapelpepparn, padrone, med flingsalt.

    Missa inte tortillita de camarones, en tunn krispig stekt pannkaka på kikärtsmjöl med hela miniräkor – mycket godare än det låter. Stora pilgrimsmusslor snyggt gratinerade i sitt skal med krispig yta och touch av tomat är däremot precis lika gott som det låter.

    Carrer de Muntaner 171, Barcelona
    pacomeralgo.com

    Osteria Francescana, Italien

    Det italienska köket beskylls ibland för att vara mindre nyskapande – det gäller inte på Osteria Francescana i Modena hos Massimo Bottura, en av de ledande företrädarna för den nya generationen italienska kockar. Han är också konstsamlare och på hans restaurang exponeras nutida italiensk konst och design i minimalistisk miljö.

    Samtidigt arbetar han hårt för att bevara hantverksmässiga produkter och lokala råvaror. Råvarorna sträcker sig från prosciutto till traditionellt tillverkad balsamvinäger och parmigiano reggiano. Massimo Bottura har också arbetat hårt för att bevara den lokala vita korasen bianca modinese, vars mjölk är fet, koncentrerad och ger parmigiano reggiano av extra hög kvalitet.

    På Osteria Francescana finns klassiska rätter som köttbomben bollito misto, -lasagne och tortellini men tolkningarna och presentationerna är något helt nytt. Anklevern kan serveras som pinnglass, tortellinin som slät puré, lasagnen som krokant, bönorna i flytande form i ett shotglas eller ägg och prosciutto i två separata sprutor.

    Men låt er inte luras av den udda presentationen, det handlar inte om molekylära konstigheter. Allt är lokalproducerat, hantverksmässigt, men i ny form. Syftet är att gästerna ska fundera, bli överraskande, underhållna, men framför allt njuta och må bra.

    För Massimo Bottura handlar matlagning mycket om filosofi, om idéer och om ett betraktande av vår omvärld. Några av hans yttranden lyder: ”Tillfredsställ ditt hjärta och din själ; din mage kommer att följa efter”, ”Min matlagning är intim, den går på tå”, ”Jag är en gourmet, men jag tycker om att tänka” och ”Se till att lämna plats för det oväntade”.

    Via Stella, 22, Modena
    osteriafrancescana.it

     

    Asador Etxebarri, Spanien

     

    I en ödslig by högt uppe i de baskiska bergen mellan San Sebastián och Bilbao ligger Europas mest mytiska grillkrog. Genom att applicera intrikata grillkonster på tokfärska och superexklusiva råvaror har kocken och ägaren Victor Arguinzoniz skapat en vallfärdsort för alla grillälskare. En del råvaror kommer från den kringliggande bördiga Atxondodalen – svamp, bär och vilt – andra är av mer långväga spanska ursprung.

    Den som är stadd i kassan kan reta smaklökarna med iransk belugakaviar grillad på kol från äppelträ. Andra går direkt på räkan fiskad på stort djup utanför Palamos norr om Barcelona – ett drypande saftigt skaldjur med mycket lätt röksmak och lite grovsalt ovanpå, en av rätterna på Asador Etxebarri som man helt enkelt inte får missa. Pulpolitos a la brasa är små underbart möra, knapriga bläckfiskar. Smöret är förstås också rökt – bonbón de mantequilla casera – handkärnat och smaksatt med havssalt och aska.

    Ett gigantiskt köttstycke, chuleta, från pensionerad galicisk mjölkko måste betraktas som en av grillkonstens Mona Lisor eller Guernicor. Det är inte möjligt att med ord beskriva spektrumet av smaker från det fettstinna, blodiga köttet som alltid är grillat på torra knotiga vinrankor för maximal värmeutveckling, men det är något varje karnivor med självaktning borde prova.

    Victor Arguinzoniz är självlärd i köket och har sedan han öppnade restaurangen 1989 ägnat sig åt att förfina konsten att matcha råvaran på grillen med olika -typer av egentillverkat grillkol för att maximera smakupplevelsen. Apelsinträd, oliv, äpple, ek och vinrankor används i Etxebarris grill, la brasa.

    Och tro det eller ej, till och med glassen till desserten är grillad.

    Plaza San Juan I, Atxondo, Baskien
    asadoretxebarri.com

  • Dansk köksdynamik

    Dansk köksdynamik

    Med en bakgrund på El Bulli och Noma kan det knappast gå fel för Christian Puglisi, den dansk-sicilianska kocken bakom restaurang Relæ. Han och kollegan Kim Rossen lämnade Noma i början på 2009, och har efter många om och men öppnat eget i en källarlokal i Nørrebro i Köpenhamn.

    Till skillnad från målsättningarna hos de tidigare arbetsgivarna, vill Christan och Kim hålla måltiden enkel – man har medvetet skalat bort formell service, fem olika sorters vinglas och påkostad inredning till förmån för god atmosfär och enkel, ärlig mat. Gästerna väljer mellan två 4-rättersmenyer (kött eller vegetariskt) för cirka 400 kronor, och plockar själv fram bestick och servetter ur lådan i bordet.

    restaurant-relae.dk
     

  • Gastronomi på Gotland

    Gastronomi på Gotland

    Hela Gotland är som ett ekologiskt fyrverkeri av dagsfärska grönsaker, nybakat surdegsbröd och enebetande Fårölamm. Martita Jonsson och Bruno Ehrs reser runt på ön som stoltserar med några av Sveriges mest kulinariska upplevelser.

    Text: Martita Jonsson Foto: Bruno Ehrs

    Hotell på Gotland

    En strandskata håller mig sällskap på stranden. Morgondimman lättar och avslöjar strandängar med spirande grönska, ett välhävdat paradis med örter som salttåg, rödsvingel, krypven, saltgräs och strandmalört. En ensam fläder har rotat sig bland klapperstenen. Biffkor betar där den glesa, vindpinade strandskogen tar vid. Nu bryter solen igenom vid Suderudd och i fjärran stiger ett fyrtorn och en liten ö upp ur det spegelblanka havet.

    Tystnad? Ingalunda. Runt omkring snattrar grågås och skedand, och några hägrar vadar obekymrat konverserande i vattenbrynet. Men frid och närhet till ursprunget, till någon slags inre kärna.

    Jag vandrar till några raukar och urgröpta berghålor vid vattnet. Carl von Linné såg dem som praktiska skydd för fåren för sådär 250 år sedan. De håller fortfarande till där.

    Jag är på Furillen, en ö på nordöstra Gotland, en gång stängd för allmänheten på grund av militärintressen och stenbrytning. Numera finns landförbindelse, kalkindustrin är nerlagd, militären har flyttat och stora delar av ön ägs av paret Johan och Anna-Karin Hellström som här har byggt hotell, konferenscenter och restaurang i de gamla fabrikslokalerna.

    Håkan Nesser har låtit uppföra en storslagen modernistisk sommarvilla i en vik, Björn Ulvaeus planerar för en musikstudio med övernattning, ett konstcenter är i vardande. Kommer öns ursprunglighet att kunna bibehållas? Kanske, här är än så länge gott om plats.

    Jag har övernattat i ett av hotellets rum med utsikt över klapperstenstranden och havet och njutit av en måltid som fått smaklökarna att vibrera av vällust. Anna-Karin förklarar platsens filosofi:

    – Vi använder oss av närproducerat, både när vi bygger, inreder och lagar mat. Primörer från ekologiska odlare, gotländska specialiteter som ramslök och kajp, vild purjolök. Fisk från den lokala fiskhandlaren på andra sidan viken, kött från lamm och biffkor i trakten, nybakat bröd från Rute stenugnsbageri. Till och med kocken är född på ön men hon har erfarenhet från restauranger runt Medelhavet. Tillagningen beror på årstiden, vår och sommar är det naturens skafferi och det enkla, snabbt tillagade som gäller, mycket fisk, grönt och grillat, höst och vinter får köttet gärna tillagas långsamt med rotfrukter i gryta så att smakerna gifter sig med varandra.

    Restaurangen är fullsatt. Gästerna ser ut att komma långväga ifrån. Ledig vårdad klädsel gäller. Johan finns med vid borden. Omsorgen om gästerna är viktig.

    Min upptäcktsresa fortsätter norrut till Fårö.

    Raukarna och fiskeläget vid Lergrav på andra sidan viken är en populär anhalt för dem som vill ha färskrökt fisk. Jag köper en strut rökta räkor och tar med dem till lunch.

     

     

    Fårö är Ingmar Bergman-land. Sanddyner och gles tallskog, hav och sandrevlar, träsk och vindlande grusvägar med prydliga stengärdsgårdar. Skogen är en gräsmatta med lågväxande tall som följer den förhärskande vindriktningen. Här och var mellan stammarna blänker vätar, kärr med ag. Får betar överallt i skogarna och jag passerar flera lambgift, fårhus, med branta agtak.

    Vid Dämba öppnar sig markerna som nu kantas av lövträd. På Klintängarna stannar jag till för att inta min enkla lunch på en äng full av orkidéer. Någonstans har jag läst att det finns 46 orkidéarter i Sverige och att 36 växer på Gotland. Vet inte hur många arter som ryms på Klintängarna, men många är det!

    Träsket är fågelrikt. Här häckar grågås, trana, kornknarr, sumphöna och kärrsångare läser jag på en skylt.
    Jag åker genom Dämba, en klunga åldriga stenhus bland knotiga äppelträd, varsamt restaurerade utan att ge intryck av att vara omhändertagna med överdriven kärlek. Bara lagade för att klara ytterligare ett decenniums höststormar. Ja det var här han bodde, Ingmar Bergman, i husen längs vägen vistades gästerna, själv höll han sig nere vid vattnet i en nybyggd villa. Nu blir Dämba ett centrum för konstnärer, filmare och författare tack vare en storslagen norsk donation.

    Längs vägen mot sandstränderna Sudersand och Ekeviken ligger sommarhusen, butikerna och näringsställena tätt. Den gamla semesterbyn, Sudersand, med hus påminnande om lambgift med höga spetsiga tak, berättar om det enkla semesterlivet för 30–40 år sedan. Nu blåser nya vindar: Gotlandsanpassade stenhus med flyglar samsas med minimalistiskt arkitektritade villor som till storleken sannolikt överträffar ägarnas vinterbostäder. Vägskyltar lockar med indiska tyger, vedugnspizza, färskpotatis, lammskinn och hembageri.

    Jag går av vid Kuten, en före detta bilverkstad med bilvraken på rad, som blivit Fårös trendigaste plats att besöka kvällstid, en genuint nostalgisk miljö där den gamla verkstan i ny krogbelysning stoltserar med tillvaratagna möbler, skyltar, prydnadsföremål och kitsch. En verklig guldgruva för dem som drömmer om 1940- och 1950-talen.

    Fika och hembakat bröd intar jag på det trevliga konditoriet Sylvis döttrar. Det är vissa fördelar med att resa till Fårö om försommaren, jag slipper köa i väntan på färjan.

     

     

    På kvällen äter jag lamm på Fårösunds fästning, krögaren Pontus Frithiofs sommarfilial. På den gamla militärfästningen vid havet kan man även övernatta. Ännu ett sommarlyxställe.

    Vad gott kryddad den är, säger jag, timjan och enbär? Det är varken det ena eller andra. Lammet har betat på Fårö under sitt korta liv och ätit sig mätt på vad betet gav, timjan och ene.

    Menyn skvallrar om gotländska specialiteter och medvetenhet om lokala råvaror. Potatis och ramslök från Lärbro, läser jag. Vit morotskräm från Ryftes. Gotlandsgris med citronpolenta, Entrecote från Ejmunds gård.

    Får och nöt betar strandängarna runt om på ön ser jag på min resa. Naturen är rik på kryddväxter och sälta och djuren går ute stora delar av året. Köttet säljs numera till de bästa restaurangerna och återförsäljarna både på ön och på fastlandet.

    Butikerna på ön är med rätta stolta över sina råvaror. Kyckling, ägg från frigående höns, hjort från hägnade ängen är andra specialiteter. Gårdsmejerier tillverkar ostar på ko-, får- och getmjölk. Stafva gård producerar till och med en spännande grönmögelost lagrad i de underjordiska grottorna vid Lummelunda.

    Det finns inga herrgårdar på Gotland. I en krans runt Visby ligger i alla fall några större jordbruk med pampiga manbyggnader. En av dem är just Stafva i Barlingbo tillhörande familjen von Corswant. Det är femte generationen som nu brukar gården. De har mycket att förvalta, åker och skog, kring 80 mjölkkor som bidrar till mejeriets smakrika ostar och ungefär 1 000 köttdjur, som går under beteckningen nöt från Ejmunds gård.

    För ett tiotal år sedan planterades ekplantor och tryffel här. Orsaken var att tryffel hittats i ängena omkring. I dag är tryffeln ett av många ben i gårdens produktion.

    Strax söder om Visby bor Margareta och Göran Hoas. Kravmärkt gårdsbutik läser jag, det kan jag definitivt inte motstå. På gården är bråda tider, det är skördetid för den vita sparrisen. Den växer under jord och måste skördas två gånger om dagen under säsong (maj till midsommar). Även grön sparris finns liksom årets första jordgubbar. Kravmärkta förstås. Här odlas det mesta, potatis, vitlök, lök och rotfrukter på friland, liksom kryddor, tomater, chilipeppar, paprika, bönor, majs och melon. I butiken säljs den dagsfärska skörden som varierar över säsongen.

    Medeltid och traditionella hantverk är ett annat gemensamt intresse för Margareta och Göran får jag veta. Här säljer de knivar, ljusstakar, skärbräden och läderarbeten som till exempel medeltida skor. Även en medeltida rustning kan beställas.

    Hur är det nu med morötterna som Pontus Frithiof hade på sin meny? Jag har förstått att det är något särskilt med Gotland och rötter, det finns stora odlingar på utdikade myrmarker och mulljordar, där växer de rakt och djupt.

    Jag hittar familjen Widegren mitt på ön, i Atlingbo, med ypperliga morotsjordar. Livet på gården kretsar kring rötterna och deras växtbetingelser. För att få bra skördar krävs växelbruk får jag veta, vart fjärde år är det dags för morötterna. Bearbetningen av jorden börjar i april. I september brukar de flesta morötterna ha kommit ur jorden, då ska de lagras, paketeras och försäljas.

    Omsorg om miljön är viktig, Widegrens strävar efter att utesluta bekämpningsmedel och konstgödsel. Numera får man gödsel från granngårdar och ogräset bekämpas genom så kallad flamning. Kyllagringen kräver mycket energi, lösningen har blivit ett eget vindkraftverk. Vinden, som förr sågs som en besvärlig gäst på ön, har blivit en vän!

    Widegrens är måna om sin produkt, den ska helst vara den bästa på marknaden och den ska kunna användas till mycket. De studerar alla tänkbara recept för sina rötter och delar gärna med sig av sin kunskap. På nätet lägger de regelbundet ut intressanta recept: morotssoppa med lök, citron, crème fraiche, vin och räkor, morötter Vichy i vitt vin, apelsin- och morotsmarmelad. Möjligheterna är oändliga.

    Gårdsbutiker tycks finnas överallt längs vägarna. Färskpotatis, små babyrödbetor, ärtor, tomater och sallad. Bruna ägg. Jag hittar till och med ett försäljningsställe som bjuder ut kronärtskockor som växt på friland. Och naturen är rik på kryddor, från vildväxande ramslök och kajp till backtimjan, mynta, enbär, kummin och körvel. Att promenera på alvaret är en orgie av kryddiga dofter.

    Tidigt tog man tillvara de vilda blåhallonen, salmbären, längs dikesrenarna för att tillverka salmbärssylt, så viktig för gotlänningarnas favorit, saffranspannkakan. Numera plockas fläderblom, jordgubbar, vinbär, björnbär, kvitten, havtorn och aronia för sylt- och marmeladtillverkning, äpplen tas om hand på lokala musterier och vindruvorna frodas på vinodlingarna i Hall, Hablingbo och i Sundre.

    Jag fortsätter min färd på Gotland och bestämmer mig för att i möjligaste mån följa kusten. Det finns 77 mil att utforska! Förhoppningsvis kommer jag att hitta fler gårdsbutiker och ett och annat trevligt matställe efter vägen.

     

     

    Östergarnslandet domineras av höga klintar och förhistoriska minnesmärken. Borgarna ligger tätt, Torsburgen, Herrgårdsklint, Grogarnsberget och Östergarnsholm, alla berättar om oroliga tider med bevakningssystem och brinnande vårdkasar. I dag är det turismen som gäller i de forna vikingahamnarna.

    I Sysne vid Sandviken ligger en fiskbutik. Sten och Monica Nordin driver den med sonen Leo. Ofta fiskar Sten själv, skutan Monna ligger vid kaj. Den förser butiken med torsk, flundra, piggvar, lax och strömming. Från tidig morgon röks mängder med fisk i det egna rökeriet.

    I Sysne varmröks fisken. Sten Nordin har byggt sina rökar själv och han eldar med tallkottar, det var det vanliga på ön förr. Och Sten håller gärna på traditionen.

    Hur gör du, undrar jag.

    – Jag saltar först, ungefär en timme behöver fisken, en del kryddar jag också, sedan lägger jag filéerna på en ram, så här.

    Hur mycket röker du åt gången?

    – Tio kilo ungefär.

    60 grader vill han ha det och i cirka en timme röker han fisken. Pinfärsk fisk, havet som brusar, fiskmåsar och trutar som fångas av lukten. Trots att det är tidigt på säsongen kommer fler och fler för att köpa. De känner väl doften.

    Stenmalet mjöl och särskilda gamla sorter som till exempel dinkel är på modet igen. Laban Bergström var först med att introducera, andra bagare tar efter. Alla vill baka gotländskt i stenugn.

    I det öppna landskapet står kvarnarna, i sten eller trä, och minner om tider då alla jordbrukare hade tillgång till en kvarn som malde deras säd. De flesta är förfallna, ibland finns bara fundamentet kvar. Några har rustats upp av den lokala hembygdsföreningen och lyser nykalkade och vita som ståtliga minnesmärken.

    På Faludden, längst ner på östra sidan av ön finns några kvarnar i trä i det vindpinade landskapet med havet i sikte. En gång för länge sedan såg jag plötsligt att en av kvarnarna var i gång. Det var Laban som stod inne i kvarnen och malde mjöl!

    – Stenmalet, sa han förtjust och visade det grova mjölet.

    Det var så det började. Laban bor fortfarande på Faludden men hans mjöl och bröd försäljs över hela Sverige. Han mal numera mjölet i en stor elektrisk kvarnanläggning på mellersta Gotland, mjölet är krav märkt och favoriten bland sädesslagen är det smakrika dinkelmjölet (speltvete) en gammal oförädlad vetesort väl anpassad till att odlas ekologiskt. Aromrikt och mycket näringsrikt (det har hög proteinhalt och större andel nyttiga fettsyror än vanligt vete).

    Laban har numera en affär i Hemse där hans produkter säljs tillsammans med andra lokala och ekologiska delikatesser. Brödet finns i butiker runt om i Sverige. Laban kan lugnt mala vidare.

    Att baka har fått renässans på ön, Rute stenugnsbageri gör fantastiska syrade bröd, Hamrabageriet är en uppstickare, som förnöjer om somrarna. Vedeldade surbröd kan för övrigt köpas runt om i små gårdsbutiker. Håll utkik!

     

     

    Vintillverkning på Gotland? Nyfiket bromsar jag in vid mejeriet i Hablingbo, där jag möts av ett kopparblankt myller av apparater och flaskor. Ägaren själv, Lauri Pappinen, berättar stolt att han skördat 6,5 ton druvor i år. Vinfälten ligger vid havet, Östersjön är ett bra värmemagasin, menar han.

    – Havet är kallt om våren och det gör att plantorna knoppas sent och gör dem mindre känsliga för frost. Om hösten är havet varmare än land och odlingarna slipper tidig frost. Västra kusten är bäst, där är varmast. Väldränerade jordar med inslag av kalk och sten ger friska plantor med bra syra och mineraltoner i vinet.

    Men det blåser ju, invänder jag.

    Lauri rycker på axlarna.

    – Ja, och plantorna torkar snabbare efter regn och slipper röta.

    Nu hoppas han på ändrade statliga regler så att han får ha gårdsförsäljning, som i Finland.

    – Det blir dyrt för oss små att gå genom Systembolaget, säger han.

    Han har både restaurang och vandrarhem på gården. Jag bestämmer mig för att stanna över natten och pröva det gotländska vinet. Det är mycket smakrikt.

    På kvällen läser jag i en broschyr som lanserar Gotland som ”den magiska ön”. På min resa har jag sett en glest befolkad ö, som lever på det marken ger. En rik plats som vet att nyttja alternativ odling med tryffel i ängena, sparris och rötter och stenmalt mjöl. Som vinnlägger sig om hållbar energi med vindkraft, solenergi och värme från berggrunden, och som erbjuder boende i skön natur och med en av världens vackraste kulturstäder inom räckhåll.

    Magi? Kanske. Livskvalitet? Absolut.

     

    FAKTA GOTLAND
    Den regionala matkulturen är ett signum för Gotland. Det finns ett rikt utbud av delikatess- och gårdsbutiker, småskaliga producenter, restauranger, krogar och kaféer som marknadsför sig tillsammans i olika nätverk. Gotland är medlem i det europeiska nätverket Culinary Heritage Europe som arbetar med att främja och stimulera utveckling av traktens företag inom restaurang, livsmedelsproduktion, förädling och fiske. Skylten Regional Matkultur hjälper turister att hitta traktens råvaror, mat- och mattraditioner. Restauranger med skylten serverar mat tillagad av lokalt producerade råvaror och slår vakt om öns mattraditioner. I maj månad är ett årligt återkommande evenemang Primörpremiär. I år kommer vid tillfället boken Smak av Gotland (ICA bokförlag) att presenteras, med text av Marita Jonsson, foto av Bruno Ehrs och recept av Fredrik Malmstedt och Laila Lövkvist.

    RESTAURANGER

    Gotlands landsbygd

    Fårösunds fästning by Pontus
    I den gamla militärfästningen längs havet (åk till Fåröfärjan och ta av till höger) ligger detta hotell med restaurang och vid utsikt. Stämningen är genuint ”Pontus Frithiof”, det vill säga stor omsorg om mat och lokala råvaror. Öppet 13 juni–31 augusti.
    Fårösund
    0498-22 12 40
    farosundsfastning.se

    Krakas kog
    I det natursköna Kräklingbo på östra Gotland ligger Krakas. Öppet 10 juni–5 september.
    Kräklings 1:19, Kräklingbo
    0498-530 62
    krakas.se

    Smakrike krog
    I den anrika badorten Ljugarn på östra kusten ligger Smakrike. Öppet mars–december.
    Claudelins väg 1, Ljugarn
    0498-49 33 71
    smakrike.se

    Visby

    Bakfickan
    Trevlig restaurang vid torget med fisk som specialitet. Öppet året runt.
    Stora torget, Visby
    0498-27 18 07
    bakfickan-visby.nu

    Donners brunn
    Ligger i en medeltida källare med den gamla karpdammen i behåll. Öppet året runt.
    Donners plats, Visby
    0498-27 10 90
    donnersbrunn.se

    G:a Masters
    Där affärsgatan mynnar ut i Stora torget ligger restaurangen som också är en populär kvällsbar. Öppet året runt.
    Södra Kyrkogatan, Visby
    0498-21 66 55
    gamlamasters.com

    Värdshuset Lindgården
    Ett gammalt värdshus vid 1700-talets paradgata Strandgatan, med trevlig trädgårdsservering. Öppet året runt.
    Strandgatan, Visby
    0498-21 87 00
    lindgarden.com

    50 kvadrat
    Restaurangen hör till Visbys nytillskott och har verkligen fått en flygande start genom sina genomtänkta vällagade menyer. Här dröjer man sig gärna kvar, i en miljö som präglas av gotländsk form när den är som bäst. Öppet året runt.
    S:t Hansgatan, Visby
    0498-27 83 80
    50kvadrat.com

    KROGAR OCH KAFÉER

    Sylvis Döttrar
    Hembageri och goda luncher efter stora vägen på Fårö. Öppet juni–september.
    0498-22 38 35
    sylvis.dinstudio.se

    Rute Stenugnsbageri
    Vackert beläget på en höjd i Rute socken på norra ön är dessa vedeldade stenugnar där det tillverkas underbara bröd av dinkel, durum och surdeg på vete och råg. Även kafé. Öppet 1 maj–13 juni och 19 augusti–26 september.
    Risungs i Rute
    0498-22 30 50
    rutesenugnsbageri.se

    Furillens restaurang
    En av de absoluta favoriterna på Gotland, både vad gäller naturupplevelse, mat och sköna rum med yppersta form.
    Fabriken, Furillen, Lärbro
    0498-22 30 40
    fabrikenfurillen.se

    Hablingbo crêperie
    En lada med mat och varieté belägen efter länsväg 140 i Hablingbo.
    Stora Burge, Hablingbo
    0739-97 80 66
    hablingbocreperie.com

    Prästgårdskaféet i Vamlingbo
    I den gamla prästgården i Vamlingbo finns numera Museum Lars Jonsson, ett Naturum och ett Östersjöcentrum. Dessutom ett kafé med lunchservering och möjlighet att sitta i den nyanlagda prästträdgården. Samt övernattningsmöjlighet i en flygel. Öppet i lördag–söndag i april samt 1 maj–19 sept.
    Vamlingbo prästgård, Burgsvik
    0498-22 26 96
    vamlingboprastgard.se

    Körsbärsgården
    Vacker gammal visningsträdgård med rosarium, krydd-, köks- och perennträdgård, konsthall och skulpturpark med ”artist in residence”. Kafé och lunchservering med produkter från trädgården och närområdet. Öppet 12 maj–1 september.
    Sundre, 800 meter söder om kyrkan
    0706-21 22 20
    korsbarsgarden.se

    DELIKATESS- OCH GÅRDSBUTIKER

    Häftings gårdsmejeri Hangvar
    haftings.se

    Röcklinger handelsträdgård, Lärbro
    rocklingers.se

    Hoas hantverk, Lilla Bjärs, Västerhejde
    hoashantverk.se

    Stafva gårdsmejeri, Barlingbo
    stafva.se

    Ejmunds gård, Björke
    ejmunds.se

    Sysne fiskbutik, Östergarn
    gotlandsgarden.se

    Labans kvarn och butik i Hemse
    labanskvarn.se

    Gute vingård, Hablingbo
    gutevin.se

    Hamra Honung & Grönt, Hamra
    norrgarde.se

    ANDRA SMÅSKALIGA PRODUCENTER

    Ryftes grönsaker, Fole
    ryftes.se

    Familjen Widegrens morötter, Atlingbo
    widegrens.se

    Örtverket, Gammelgarn
    ortverket.se

    HOTELL PÅ GOTLAND

  • Het restaurang i New York lockar med vin

    Het restaurang i New York lockar med vin

    Restaurangen på alla New York-bors läppar just nu heter Aurole och ägs av välkände kocken Charlie Palmer. Särskilt lockar Aurole med möjligheten att kunna förbeställa från sin gedigna vinlista innan restaurangbesöket.

    Aurole har beskrivits som det ”klassiska New York” och ligger beläget intill Bryant Park i Bank of America-tornet, en av stadens mäktigare skyskrapor. Chefskock är erkände Charlie Palmer som blev ökänd för att tidigt använda sig av regionala råvaror i sitt matlagande. Palmer har skrivit flera kockböcker och medverkat i en rad matlagningsprogram och står bakom en mer softistikerad amerikansk cuisine och det är också den typ av mat som serveras på Aurole – här hittar du rätter med namn som ”Colorado Lamb Lion” och ”Alaskan Halibut”. Restaurangen är inte stor men utgörs av två dining rooms i två olika miljöer, den ena mer exklusiv än den andra. Vin går att förebeställa var du än väljer att inta måltiden, detta görs på webbsidan ewinebook.com. Restaurangen serverar även lunch.

    Aureole
    One Bryant Park, 135 West 42nd Street, New York
    +1 212-319 1660
    charliepalmer.com

     

  • Guide Michelin – stjärnor och kockar

    Det har förflutit fem år sedan Guide Michelin var nere för räkning. Den parisiska guideboken, mest känd för att ha varit världens mest anrika, ansedda och mytomspunna restaurangguide, hade tagit stryk av en hel radskandaler. Men reste sig på fem, blickade mot nya horisonter och är idag populärare än någonsin – världen över. RES flög till Paris för attberätta om det som varit och det som komma skall.

    Paris är förskonat från jordbävningar. Men inte från omskakande händelser som ger utslag på Richterskalan. Bara det senaste decenniet har den franska huvudstaden skälvt av fotbollslandslagets framgångar, av förortskravaller och – det som den här texten ska handla om – av den senaste tidens turer kring den skandalomsusade Guide Michelin.
    Den anrika guideboken, som gavs ut för allra första gången år 1900, hade varit världens mest ansedda restaurangguide. Den var oantastlig, sågs som en gastronomisk bibel och lästes av gourmeter lika bokstavligt som unga talibaner läser koranen på sina sommarskolor.

    Ingenting i restaurangbranschen var heller så åtråvärt som att bli belönad med en, två eller tre stjärnor av Guide Michelins hemliga inspektörer – de som bedömer alla restauranger de besöker efter matens smak och kvalitet, personalens kunskap och hantering av densamma samt lokalernas utseende och atmosfär.
    Att bli tilldelad tre stjärnor var för en kock som det är för en skådespelare att vinna en Oscar för bästa huvudroll.
    Men under åren 2003 och 2004 råkade Guide Michelin ut för ett par missöden som hade kunnat skada dess rykte så illa att det skulle ha fått högkvarteret vid Avenue de Breteuil i södra Paris att falla ihop som ett korthus.

    Missödena inleddes i februari 2003 när den franska stjärnkocken Bernard Loiseau sköt sig själv i huvudet med sitt jaktgevär efter att han hade nåtts av rykten om att hans restaurang skulle degraderas från tre till två stjärnor. Det var vida känt att Loiseau var manodepressiv – att han ena dagen var överentusiastisk och strålade som en sol, för att den nästa hänga med huvudet som om det inte fanns någon morgondag. Ändå fick den franska guideboken bära skulden för Loiseaus självmord av stjärnkockens kollegor. Guide Michelin, ansåg kockvännerna, hade fått för mycket makt.

    Guideboken, som tidigare mest bara hade beskyllts för småsaker som att den varit snobbig och ”för fransk” i sina gastronomiska ideal, var ovan vid tuffare anklagelser som den här. Men man skulle snart bli van.
    Året efter Loiseaus självmord tog inspektören Pascal Rémy bladet ifrån munnen och gav ut L’inspecteur se met à table, en lika avslöjande som smårolig bok som för första gången gav inblick bakom kulisserna på Guide Michelin.
    Rémy, som hade jobbat som inspektör i sexton år, anklagade först och främst sin arbetsgivare för att vara alltför vänskaplig med vissa kockar och att den inte besöker restauranger så ofta som den utger sig för att göra.
    Avslöjandena blev förstasidesstoff i så gott som alla franska tidningar, Rémy fick ge intervjuer till höger och vänster och bjöds in till allehanda tv-soffor. Alla ville de tala med den frispråkige inspektören. Alla ville de höra hans historia om varför han hade valt att offentliggöra sig själv och därmed bryta mot Guide Michelins hederskodex nummer ett för sina inspektörer – anonymiteten. Guide Michelin hade kunnat försöka tysta ner alltsammans, men valde i stället att först och främst sparka Rémy. Sedan försökte man försvara sig genom att köpa upp helsidor i samma stora franska tidningar som nyligen hade haft Rémys avslöjanden på sina förstasidor. Här hävdade man sin oskuld, att Rémys bok var full av lögner och att man fortfarande var en seriös restaurangguide.

    Tvisten mellan Rémy och Guide Michelin ledde till sist så långt som till domstol. Rémy stämde guiden för att de hade sparkat honom, Guide Michelin Rémy för att han hade smutskastat dess namn.
    Rémy förlorade, mycket tack vare att Guide Michelin hade anlitat en framgångsrik före detta fransk justitieminister som advokat, men slapp ändå betala den cirka 1 miljon svenska kronor som guiden hade krävt i skadestånd. Guide Michelin trodde sig nu kunna andas ut. Men det tog inte lång tid innan nya orosmoln tornade upp sig på Parishimlen. Ett par trestjärniga restauranger, som själva hade känt att de inte hade kunnat leva upp till de högt ställda förväntningarna, lämnade tillbaka sina stjärnor. Dessutom florerade snart illvilliga rykten om att guiden tagit emot mutor från restauranger intensivare än någonsin. Det var, med andra ord, en omskakande tid för restaurangguidernas restaurangguide.

    Men när jag träffar Guide Michelins direktör Jean-Luc Naret på företagets kontor i södra Paris är det som om den här tiden, de här skandalerna, aldrig hade inträffat. Den livsnjutarbrunbrände Naret är hal som vore han en toppolitiker. Alla frågor, hur tuffa de än är, vänder han till ett svar där han talar om den nya internationella kurs som Guide Michelin har stakat ut sedan han tog över direktörskapet efter Rémyaffären. Det är tydligt att han vill ge ett sken av att den tidigare så hemliga och franska restaurangguiden nu har gått vidare och blivit modernare, öppnare och mer intresserad av det som sker utanför Frankrikes gränser. Under Narets tid har guiden gått ifrån att tidigare ha funnits i så gott som alla större städer i Europa till att för första gången ha getts ut i USA (New York, San Francisco, Las Vegas och Los Angeles) och Asien (Tokyo, Hongkong och Macao).

    Internationaliseringen har till en del handlat om att Paris inte längre är världens självklara kulinariska centrum. Men desto mer om big business och att Guide Michelin – som tidigare mest bara hade setts som ett prestigefyllt marknadsföringsverktyg för däckkoncernen Michelin – inte längre får gå minus.
    – Det är tuffa tider. Finanskrisen har satt högre press på alla delar av företaget, säger Guide Michelins pressansvarige Marie-Bénédicte Chevet när hon visar mig runt på det provisoriska Guide Michelin-museet i Michelinhögkvarterets källare. Jean-Luc Naret gör inte heller någon hemlighet av att guiden har intagit den amerikanska och den asiatiska marknaden för att Michelins varumärke här fortfarande har de godaste av rykten.
    – Men om vi tar Tokyo som ett exempel så är det också en fantastisk restaurangstad, säger Naret. Det finns över hundrasextio tusen restauranger, att ställa mot de tretton tusen vi har i Paris, och ett otroligt intresse för mat. Innan vi kom till Tokyo hade ”Michelin” hundra tusen träffar i japanska Google, av vilka mer än nittio procent berörde guiden. Så när vi väl kom dit sålde den första Tokyoguiden slut direkt, hundratjugo tusen exemplar på två dagar.

    Naret, som är den blott sjätte direktören i Guide Michelins hundranioåriga historia, kommer ifrån lyxhotellbranschen. Innan han tog över drev han det sexstjärniga hotellet Le Saint Géran på Mauritius.
    Jag frågar honom om han inte tycker att det är lite synd att de fina hotellen alltid har hamnat i skymundan av de fina restaurangerna i guideboken – i synnerhet sedan man införde trestjärnesystemet för restauranger 1931.
    – Visst är det så att det är de fina restaurangerna och deras stjärnor som får den mesta av publiciteten. Men – och det här är viktigt att nämna – det är lika mycket för våra hotellrekommendationer, våra kartor och våra tips på vad man kan se och göra på de olika ställena som människor köper våra guideböcker.
    Han fortsätter:
    – Jag tror att allt fokus på stjärnorna beror på flera saker. Först och främst tror jag att det i mångt och mycket är Michelinguidens stjärnor som skapat begreppet ”stjärnkock”. När de första stjärnorna delades ut fick det snart kockarna att stiga ut ur sina kök och förvandlas till superstjärnor. Alla vet ju, ända sedan den första stjärnan delades ut, hur svårt det är att bara nå upp till en stjärna. Och då ska vi inte tala om hur svårt det är att bli belönad med tre.

    Naret fortsätter berätta om internationaliseringen och den nya Michelintidning som ges ut tre gånger om året och som innehåller så väl reportage från de trestjärniga köken som utflykter till de hörn av världen där guiden ännu inte har satt sig ner med sina knivar och gafflar.
    Narets högsta önskan, erkänner han, är att det inom en snar framtid ska finnas en Michelinguide till alla världens länder.
    – Det är bara en tidsfråga, säger han och rättar till sin slips. Så snart det blir möjligt att driva restaurang på månen vill jag att våra inspektörer ska vara bland de första att boka bord även där. Det är det som är fördelen med att ha ett så stort företag som Michelin i ryggen. Vi har råd att betala våra inspektörer för att äta sig fram till de bästa restaurangerna och sova sig fram till de bästa hotellen.
    Så det låg ingen som helst sanning i inspektören Pascal Rémys bok, frågar jag Naret, som nu för en gångs skull svarar utan att slingra sig. 
    – Nej, gud, nej. Du menar anklagelserna om att vi bara skulle ha fem inspektörer i varje land? Att vi skulle stå stjärnkockarna för nära för att kunna degradera deras restauranger? Snälla du. Alla, till och med kockarna själva, vet att det var en bok av rena lögner, säger han, pausar och tar ett par klunkar mineralvatten. 
    – Jag har ingen aning om vad den här inspektören gör i dag och jag vill inte heller veta. Jag vet bara att han tog oss till domstol, att han förlorade och att det är slutet på historien.
    Men det här var, tvärtemot vad Naret tror, inte slutet på historien.
    Jag ska snart förklara varför.

    Säga vad man vill om Jean-Luc Naret, men han är antagligen det bästa som har hänt Guide Michelin rent pr-mässigt sedan de kom på det här med att dela ut stjärnor till de allra finaste restaurangerna.
    Jay Rayner, aktad restaurangkritiker i brittiska The Observer, berättar över telefon från London hur djupt imponerad han är över hur snabbt Naret fått guiden att bli respekterad igen.
    Rayner, som förra året gav ut boken The man who ate the world: In search of the perfect dinner, en smått fantastisk matreseskildring där han tuggade i sig klassiska lyxrätter i världens alla kulinariska huvudstäder, tycker också att det är uppfriskande att Frankrike långsamt börjar förstå att finns en värld bortom landets gränser.
    – Det är fascinerande hur Guide Michelin i internets tidevarv lyckats bli populärare än någonsin, säger Rayner. Det är tydligt att den fortfarande står högt i kurs hos kockarna. De vill verkligen ha de där stjärnorna. Men vad som är verkligt fascinerande är hur det, varje år när guiden kommer ut, blir en snackis på stan om huruvida de har delat ut stjärnorna till rätt restauranger eller inte. Det var därför ett genidrag att inta Asien och USA. Nu är det inte längre bara i Europa som den kommer att bli en snackis varje år, utan i hela världen.
    Guide Michelins nyvunna popularitet handlar givetvis till stor del om dess internationalisering. Men också om att människors intresse för god mat och finare restauranger har ökat något otroligt de senaste åren. Allt fler vet vad ett fines de claire-ostron, ett vaktelägg och en kobebiff är. Och, än viktigare, hur de smakar.
    Rayner håller med om att det råder en gå-ut-på-fin-restaurang-trend.
    – Det har, om vi bara blundar för den rådande finanskrisen en stund, blivit fler rika människor i världen. Men det är inte bara de här rika människorna, de som har köpt sina hus, sina fritidsbåtar, sina kostymer, som nu vill äta god mat och dricka ett gott vin. Tvärtom är så gott som alla människor ute och reser och äter ute som aldrig förr. Restaurangupplevelsen är något som prioriteras mer än någonsin. Det är en bransch som växer och människorna vill guidas rätt. Det är därför det går så bra för Guide Michelin, och det är därför som jag får skriva mina välbetalda krönikor i The Observer.

    Över till Paris igen. Ett par tunnelbanestationer norr om Michelinguidens högkvarter, alldeles intill paradgatan Champs-Élysées, ståtar sekelskifteshotellet Le Raphael i all sin prakt. Här, inne i den smått museala baren, har jag stämt träff med Pascal Rémy.
    Jag vet inte hur den forne Guide Michelin-inspektören ser ut, utan det är först när en lätt grånad man i fyrtiofemårsåldern knackar mig på axeln och frågar om det är jag som är Marcus som jag förstår att det är han.
    Vi slår oss ner och Rémy visar sig använda de största av gester med sina händer – men talar ändå så tyst han bara kan för att ingen vid de andra borden ska höra vad han säger.
    – Det är fortfarande lite känsligt att tala om Guide Michelin, förklarar han viskande med ett leende. Jag är fortfarande, tack vare min bok, en av de mest hatade i hela den franska restaurangbranschen. Det är väl så det går när man håller sig till sanningen.
    Rémy berättar att huvudskälet till att han lät publicera sin bok var att han tyckte att Guide Michelin hade förvandlats till en cirkus där den nya direktören Jean-Luc Naret nu har rollen som clown.
    – När jag började jobba som inspektör var det mest grundläggande kravet att man skulle ha utbildning och mångårig erfarenhet av restaurangbranschen. Själv gick jag på kockskola, men var mer intresserad av att smaka av maten än att laga den. Men om du tittar på dem som anställdes som inspektörer under min sista tid så hade de inte den här erfarenheten. Vilket ledde till undermålig restaurangkritik och till att två tredjedelar av de restauranger här i Frankrike som i dag har tre stjärnor inte är förtjänta av dem.
    Michelin säger sig i dag, enligt officiell information, ha sjuttiofem heltidsanställda inspektörer i Europa. En inspektör besöker upp till nio restauranger i veckan och sover på hundratrettio hotell under tio månader. Sedan samlas alla sjuttiofem på huvudkontoret för att diskutera vilka restauranger som ska tilldelas stjärnor. I en månad arbetar de sedan med själva guiden.
    – Äsch, det där är inte sant, säger Rémy när jag kontrollerar Michelins information med honom. Eller, jag vet ju inte hur det är nu för tiden, men när jag arbetade där besökte vi inte alls restaurangerna så ofta som det brukar sägas. Som att guiden besöker de trestjärniga restaurangerna tio gånger per år, och alla de restauranger som är omnämnda i guiden så ofta som en gång om året. Under min tid kunde det ibland ta tre år innan vi gick tillbaka till en omnämnd restaurang.
    – Dessutom är det, till skillnad från vad som brukar nämnas, otroligt dåligt betalt. Jag tjänade aldrig mer än cirka 1 700 euro i månaden som inspektör. Visst får du äta på flotta restauranger och sova på lyxhotell – men säg det jobb där du tjänar så här lite för att i tvåveckorsperioder vara borta från din familj.
    Sedan Rémy fick sparken från Guide Michelin har han jobbat med ”familjeaffärer”, skrivit mindre matartiklar till diverse franska tidningar och jobbat på ett manus till en långfilm.
    Filmen har arbetstiteln Tournedos Rossini, den handlar om en restaurangkritiker och ska, enligt Rémy, bli lite som ett icke-animerat svar på Pixars mångfaldigt prisbelönade Råttatouille.
    – Jag drömmer själv om att en dag bli restaurangkritiker i någon av de stora franska tidningarna, men jag är rädd för att det kommer att förbli en dröm på grund av mitt dåliga rykte. Jag får kanske blicka utomlands i stället, just som Guide Michelin har gjort på sistone. Du känner möjligtvis inte någon på någon tidning i Japan?
    Rémy skrattar och vi tar farväl.
    Jag är halvvägs på väg ut ur baren när Rémy viskar mig till sig igen. Han uppger att han har en hemlighet att berätta för mig.
    I samma veva som Guide Michelin i år firar sin hundrade upplaga av sin Frankrikeguide ska han nämligen ge ut en ny bok om den franska guideboken. Men den här gången, försäkrar han med ett mer ondskefullt leende, ska han vara mycket elakare.
    Det återstår att se om marken under Michelins högkvarter står pall för ännu ett skalv.

    OM GUIDE MICHELIN

    Guide Michelin gavs för första gången ut år 1900. Bröderna Édouard och André Michelin, som ett par år tidigare hade tagit patent på de första uppblåsbara bil- och cykeldäcken, tänkte att reseguiden skulle tjäna som reklam för deras däck.
    Reseguiden blev, liksom Michelins däck, allt populärare. Men det var ändå först när man år 1931 för första gången delade ut stjärnor till restauranger som man fick sitt höga anseende i restaurangbranschen.
    Guide Michelin hade uppehåll för sin utgivning under så väl första som andra världskriget. Men fick ändå en viss roll när de allierades flotta under andra världskriget beredde sig för invasionen av Normandie. Engelsmännen och amerikanerna, som var rädda för att tyskarna hade förstört alla vägskyltar, hade kontaktat Michelins Pariskontor för att be om tryckplåtarna till 1939 års upplaga av guiden för dess väldetaljerade Frankrikekartas skull. Så när trupperna landsteg på dagen D bar samtliga de allierades officerare på den lilla röda guiden.
    1984 delade ”Gidden”, som guideboken kallas i svenska restaurangbranschen, ut sina första stjärnor till svenska restauranger. Sexton år senare, år 2000, blir Christer Lingströms Edsbacka Krog den första svenska krog att belönas med två stjärnor.

    Stockholm och Göteborg finns med i Guide Michelins Main Cities of Europe-utgåva. 2009 har Sverige två restauranger med två stjärnor och elva med en. De tvåstjärniga är Stockholms Edsbacka Krog och Mattias Dahlgren – Matsalen. De enstjärniga krogarna är, i Stockholm, Esperanto, Frantzén/Lindeberg, Fredsgatan 12, Leijontornet, Lux, Mattias Dahlgren – Matbaren och Operakällaren. Samt, i Göteborg, 28+, Basement, Fond, Kock & Vin och Sjömagasinet. 
    Under nollnolltalet har Guide Michelin ingenting annat än internationalisering framför sina ögon. Världens kulinariska centrum tycks hela tiden förflyttas alltmer österut – mot Dubai, Moskva, Shanghai – och Tokyo hotar nu på allvar Paris om titeln världens främsta restaurangstad. Efter USA och Asien väntar nu övriga världen spänt på att få sina restauranger bedömda av Guide Michelins hemliga inspektörer.
    Under året, i samband med festligheterna kring utgivningen av den hundrade Frankrikeguiden, öppnas det första riktiga Guide Michelin-museet i Michelinkoncernens hemstad Clermont-Ferrand i mellersta Frankrike.
     

    GUIDE MICHELIN-STJÄRNORNA

    Färre än fem procent av restaurangerna i guiden har stjärnor. De flesta får bara ett hedersomnämnande.
    En stjärna: En väldigt bra restaurang i sin kategori.
    Två stjärnor: Utmärkt kökskonst, värt en omväg.
    Tre stjärnor: Unikt kök, värt en egen resa.
     

  • Kyoto: Gastronomins huvudstad finns i Japan

    Kyoto: Gastronomins huvudstad finns i Japan

    Just nu färdas världens bästa kockar till Japans Kyoto. Anledning: rena smaker, asketisk kökskonst och renodlade traditioner.

    Text: Petter Bjerke Foto: Susanna Blåvarg

    RES Petter Bjerke har vispat te och lunchat på tolv sorters tofu i världens mest unika matstad. Ta en tugga jäst sjöborre och njut.
    Förra året förflyttades världens gastronomiska centrum från Frankrike till en liten arkipelag i Stilla havet. När Guide Michelin släppte sin första japanska utgåva fick Tokyo överlägsna hundranittioen stjärnor i ett slag. Paris har sextiofem. New York ynka fyrtiotvå.

    Som du förstår är Japan ett skapligt matland. Och essensen och ursprunget till världens ledande matkultur finns i Kyoto. Därför åker just nu västvärldens mest ambitiösa kockar hit, på jakt efter kunskap och inspiration. I flera av de traditionella restaurangköken hittar jag tackbrev från mängder av amerikanska och europeiska stjärnkockar, därav flera svenska. Världens mest omtalade kock Ferran Adria, från restaurang El Bulli, använder storslagna ord i förordet på boken Kaiseki – The exquisite cuisine of Kyoto’s Kikunoi Restaurant: ”Asiens matkultur är en av de största influenserna till västerländsk haute cuisine, och bland de asiatiska köken är det Japans som rör mig djupast.”

    Kyoto är världens mest unika matstad. Men trots att den är hyllad av kockar, matjournalister och foodies över hela världen är det inte ett lättillgängligt kök. Ofta hör man överraskade Kyotoresenärers besvikna reaktioner, ibland nästan chockade.

    – Det smakar ju för fan ingenting, fräser en av Sveriges kända gourmeter och frankofiler när Kyoto kommer på tal.
    – Jag glömmer aldrig de läskigt dallrande bläckfiskinälvorna, berättar en matfotograf med en rysning.

    Organiskt sublim gastronomiKyoto kräver föreberedelse och en genuin nyfikenhet för japanska smaker. När Guide Michelin tog steget över japanska bukten valde de för första gången att kicka sina vanliga recensenter och i stället anlita japanska. Det japanska köket är helt enkelt så annorlunda att det är svårt att bedöma för den ovane. Och ingenstans kunde detta vara tydligare än i Kyoto. Det gäller att vara förberedd på en speciell smakvärld, så långt ifrån gräddsåser, entrecote och fylliga rödviner man kan komma.

    För oss som rankar organiskt sublim gastronomi högst, är Kyoto himmelriket. För att rensa bort alla barbariska, västerländska smaker och konfigurera smaklökarna till Kyotomode, väljer jag att gå ut hårt med shojin ryori. Det brukar översättas med ”tempelmat” och är något av det mest renodlade, traditionella och asketiska stan kan erbjuda. Och denna stad hyser än i dag inte mindre än två tusen tempel och helgedomar, så det är inte konstigt att det finns gott om munkmatsrestauranger kvar.

     

    Den kanske mest klassiska av dem alla, Okutan, ligger i innerstadens östra delar, omgiven av ett lummigt park- och skogsområde bredvid det världsberömda och resliga zenbuddistiska Nanzenjitemplet från 1291. Också för en tofufanatiker är det här helig mark. Här hävdar man att en av Japans mest klassiska rätter uppfanns: yudofu – mjuk tofu som får sjuda i mild dashibuljong på kombutång och torkad bonitofisk.

    Enklare än så här kan mat inte bli, renare kan smaker inte vara. Känns det här smakprovet på Kyoto för minimalistiskt, kan man med den typiska hålskeden doppa tofun i en mjuklagrad soja med skogsaromatisk sanchopeppar – Japans svar på sichuanpeppar. Genialiteten i Okutans yudofu får väl anses bevisad i och med att zenmunkar, pilgrimer och tofufreaks återkommit till denna rätt i omkring trehundrafemtio år.

    Traditionell huvudstad
    Till en början blir jag väldigt imponerad, nästan överväldigad av Kyotos storslaget, utdragna tidsperspektiv. Några dagar senare har jag träffat otaliga två-, tre-, och fyrahundraåriga familjerestauranger och hotell i tionde generationen. De gäspar avmätt åt allt som är under hundra år. Kyoto suger snabbt in en i sin anrika atmosfär och tidsrymd.

    – Kyotobor tycker att Kyoto fortfarande är den riktiga huvudstaden. De är väldigt traditionella.

    Jag får samma svar om och om igen när jag frågar japaner om Kyoto. Det är en utomståendes generalisering, men en metafor som innehåller ett mått av sanning. Staden och dess invånare har en mäktig bakgrund som kan förklara varifrån dess konservatism kommer.
    Kyoto var huvudstad i Japan i mer än tusen år, till dess att Tokyo tog över 1868. Förutom gastronomisk mittpunkt har man också varit ett religiöst, filosofiskt, kulturellt och intellektuellt centrum. Det känns i luften. Staden är fylld av buddistiska tempel och shintoistiska helgedomar, varav sjutton officiellt räknas som världsarv (Sverige har totalt fjorton).

    Staden och invånarna hade turen på sin sida under andra världskriget och slapp de värsta bombattackerna. Därför kan geishorna klappra omkring på kullerstenen i sina geta (träskor) bland pittoreska machiva (låga, pittoreska trätownhouses från sjutton- och artonhundratalen). Runtomkring staden finns lika pittoreska parker, som tävlar om att härbärgera det mest heliga templet och den mest hänförande trädgården. Min vän Takashi vars aristokratiska samurajsläkt härstammar från Kyoto berättar att hans släktingar fortfarande åker häst och vagn till skolan. Han verkar inte skoja.

    Tiorätters tofuSom du redan förstått är det inte direkt cross cooking eller nytänkande som kännetecknar Kyotos matkultur. Men Kyotoköket kan få den mest experimentelle att omvärdera orden traditionell och konservativ. Visst finns det moderna restauranger även här, men det är som om instinkten att leta trender försvinner så fort man andas Kyotoluft.

    Den som fått smak för japansk tofu har hamnat rätt. Kyoto är Japans tofucentrum eftersom här funnits många munkar som har haft tofu som proteinstinn favorit. Kyoto är också känt för sitt goda vatten, som ju är en viktig ingrediens i tofu. Har du avskräckts av Icas svensktyska fusktofu så tänk om! Kyototofu är något helt annat. Den lena smaken av sötnötig, färskpressad sojamjölk är en av de renaste och sublimaste delikatesser som finns.

    På den specialiserade tofurestaurangen Tousuiro serveras jag en magnifik tiorätters tofulunch. Sällan har jag sett så många variationer av tofu och sällan har jag fått i mig så mycket protein under en enda måltid. Rätterna är avskalade och rena men ändå kreativa. Tofuns konsistens och temperatur står i centrum och varieras från iskall, silkeslen till nyfriterat hetkrispig.

    Till varje konsistens kommer noga utvalda tillbehör och smaksättare. En mjuk pudding, annin tofu, på isbädd toppas med lite uppfriskande ingefära och en av de dovaste sojor jag smakat. Tofukocken går sedan lite crazy med några smaksättningar, om än milda. Till exempel stjärnformade bitar smaksatta med gröna ärter och en tofupudding med majs och dashibuljong.

    Så kommer min och många japaners favoriträtt yuba, skinnet som koagulerar på ytan när man värmer sojamjölk och med en smak så mild att den är svår att beskriva – äggig, proteinig? Här ackompanjeras yuban av krispigt råa bläckfisksugkoppar. Efter en sådan mjuk inledning blir gommen nästan chockad när en knastrig yubatempura dyker upp. Men lugnar snart ner sig när måltiden avslutas med svalkande purfärsk tofusorbet.

    När jag väl hänförts av denna shojin ryori tycker jag att det är lika bra att gå vidare med en annan ultramild munkråvara – den i väst ganska okända fu. Fu är ungefär detsamma som rent gluten. På Hanbei-Fu kan du inte bara fördjupa dig i fusmakerna utan också ta del av en utställning om den arbetskrävande fuprocessen som går ut på att utvinna stärkelsen från vetedeg. Du kan också se prylar och målningar och foton från restaurangens historia. Och den är ganska omfattande eftersom stället öppnades 1689 av dåvarande kejsarens kock.

    Tolv olika delikatesserJag har provat fu i Kina och inte övertygats. När jag får prova en bit ren fu blir jag ännu mer skeptisk. Degigare än deg. Men så smakar jag av deras tolvrättersmeny – och går över helt till fusidan. Kanske säger det något om japansk förädlingskonst: att segdegigt gluten kan förvandlas till tolv så olika delikatesser.

    Här förvandlas fu till olika skepnader i mängder av konsistenser och smaker – mjuk, sojakokt och fylld med misosockerkräm, ljus och mild i sesamsoppa med pepprig karashi (japansk senap). Den blir mintgrönt wasabihet och krispig som strössel. Och som komplement till ett lokalt, algigt senchate söt som en dessertkaka. Mycket spännande, men glutenallergiker, håll er härifrån.

    Har du tagit dig igenom tempelmat, tofu och fu utan att längta efter grädde eller rödvinssås anser jag dig botad från franska kökssjukan. Det är snart dags att gå på det alla söker: kaiseki – Kyotos stora bidrag till världsgastronomin. Ett ord som rymmer mycket och som lätt kan missförstås. Om du verkligen vill förstå vad det innebär måste vi först backa en fem–sex hundra år och dricka en kopp vispat te.

    Kaisekin hör nämligen till teceremonin som utvecklades av zenbuddistiska munkar och som fått en märkvärdigt stor betydelse. Den ligger till grund för en stor del av japansk gastronomi – även det kulturella och estetiska. Det förstår man när man deltar i en traditionell teceremoni och kaiseki. Mer Japan kan det knappast bli.
    Teceremonin är i grund och botten en middag som man avslutar med te. Men den är omgärdad av en sådan mängd kulturella inslag och rituella former att det kan kännas oöverstigligt för den oinvigde. Jag har besökt många temästare och slutar aldrig att fascineras av vikten av detaljer. Eleven lyfter upp en teskål, vrider den ett halvt varv i två drag, läraren stoppar och ber eleven flytta pekfingrets läge mot skålkanten en halv centimeter. Det är som att se en gymnast eller bordtennisspelare finslipa på tekniken, eller en pianist träna inför en stor konsert. Grundidén är att formerna alltid ska vara samma för att gästerna ska känna sig fria och bekväma inom dessa ramar. För en svensk nybörjare är det tveksamt om det funkar.

    Kyoto är matchans hemmastad och Uji strax söder om Kyoto är det kanske mest klassiska teodlingsområdet i Japan. Matchate är finmalet pulver från ångat grönt te och det liknar inget annat te. Det påminner mer om soppa, eftersom man dricker allt utan att sila bort något. Smaken är algig, gräsig – inte sträv, men sanslöst mäktig. Du får i dig mängder av näringsämnen, avslappnande teanin, och uppiggande koffein. Många har svårt för smaken första gången men många blir också beroende av den djupa smakupplevelsen och den sköna trippen på teaninet och koffeinet. I teceremonin dricker man två sorters matcha: först koicha – den tjocka, som mörkgrön sirap, och sedan avslutas hela ceremonin med usucha – den tunna. Den tjocka har man mer te och mindre vatten och den blir krämig, nästan som pesto. Den försiktige kan börja med en matchamjukglass som säljs lite överallt i staden.

    Att teet måste vara überexklusivt är en självklarhet, men även vispningstekniken är essentiell för smaken. Den allra godaste matchan, krämig och bubbelfri, serveras jag lustigt nog av en gaijin (vilket betyder ungefär utböling, det vill säga utlänning).
    – Jag har grävt djupt djupt i teceremonin och därmed i det japanska kynnet. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att jag är mer japansk än japaner, säger Randy Channel, eller Soei som hans temästartikel lyder.

    Krigarens eller teets väg
    Som en mäktig sektledare i sin mörka ”mästarmantel” och rakade hjässa berättar han sin historia medan han bugar i exakt vinkel och elegant vispar en skål matchate med bambuvisp.

    Randy Channel kom hit för att träna budo (krigarens väg) för femton år sedan, men skadade knät och hamnade i stället i chado (teets väg). Han har nu gjort det omöjliga: blivit en accepterad och berömd temästare. Han uppträder ofta i tv och har ett eget teceremonihus öster om kejsarpalatset i Kyoto.

    Randy Channel är trevligt burdus på ett nordamerikanskt vis och minst sagt en krydda i den zenbuddistiska, ultrajapanska atmosfären. Randy verkar fascinera människor över hela Japan, förmodligen för att det är svårt att komma in i Kyoto även för japaner.
    – Som tur är var jag amerikanskt naiv när jag började utbilda mig till temästare. Många japaner skulle aldrig våga, de är livrädda av respekt för teceremonin.
    En äkta teceremoni, chaji, hålls traditionellt i slutna sällskap där gästval och inbjudningar skulle få Michael Bindefelds utsållningsteknik att blekna. Temästaren bjuder hem sina gäster till sitt tehus och bjuder på en flertimmars måltid som avslutas med två omgångar matchate. Det kan vara svårt att komma in som turist. Men Randy och vissa andra temästare kan ta emot grupper för så kallad chakai, en mer informell teceremoni i hans nyöppnade, moderna tehus.

    Teet var den ena delen i denna zenbuddistiska munkfika – kaisekin är den andra. Detta mellanmål kan te sig enkelt och spartanskt men var mycket genomtänkt och är grunden för dagens mer avancerade kaiseki. Begreppet wabi sabi (ungefär naturlig enkelhet) genomsyrar såväl mat och te och estetik. Ursprungligen var kaisekin en mycket enkel och asketisk måltid, bestående av en soppa, ris och ett par vegetariska smårätter.

    Efterhand som kaisekin influerat Kyotos kockar och spridits på restaurangerna har den blivit lite större och elegantare. Men essensen i den minimalistiska filosofin har bevarats och finslipats på ett märkvärdigt sätt. Fem hundra år senare lyser filosofin fortfarande tydligt. Begreppet kaiseki har dock förändrats och står i dag för små genomtänkta rätter som ofta symboliserar japanska restaurangers mest exklusiva avsmakningsmenyer.

    Det finns en gren av kaisekin som håller fast lite mer vid ursprunget. Den brukar kallas cha kaiseki och är så nära ursprunget du kan komma i maten och teet, men utan de rituella inslagen.
    Koujiro Yoshida driver Minoko, en av Kyotos mest traditionella cha kaiseki-restauranger. Han serverar en sakizuke, den första rätten i traditionell kaiseki – här i form av sjöborregenitalier i plommongelé.

    – Vi har ingen fast meny, den ändras varje dag, säger Koujiro Yoshida. Precis som i den ursprungliga teceremonin ska säsongen och naturen kännas i råvarorna och kockarna ska känna av sommaren när de lagar maten. Därför har vi ingen luftkonditionering, inte ens när det är som hetast.

    Och säsongen känns mycket tydligt. I köket är det som en bastu och havsålen hamo är uppenbarligen i säsong. Den manifesteras under middagen i en mängd olika variationer. Den har mängder av sylvassa ben som kräver en mycket skicklig och noggrann kock. Här doppas den snabbt i kokande vatten och fälls då ut som en vit blomma. Sedan dippas den i en mycket fin, lagrad soja. Lite senare återkommer den som hamo-zushi – där den serveras grillad och sojamarinerad på sushiris. Havsålsrommen kommer också i olika former – färsk, gravad och kokt.
    Alla vi som någon gång har ätit äkta Kyotokaiseki kan inte låta bli att le lite när västerländska kockar pratar om att låta råvaran komma fram och om säsongens betydelse.

    Efter en kavalkad av traditionella kaisekirätter i den klassiska ordningen leder herr Yoshida oss ut genom trädgården på små stenar över en damm med loja sköldpaddor till det speciella teceremonirummet där matchavisperskan avslutar min måltid med en mjuk och söt rödbönskaka.
    Han verkar avslappnad där han står barfota på tatamimattan, men jag kan skönja en viss oro över kaisekiutvecklingen:

    – Många moderna människor kan inte längre uppskatta de sublima, delikata smakerna. Därför börjar kaisekin förändras. Det är inte så att jag är en bakåtsträvare, jag serverar till och med fisk här. Men när det börjar blandas in kött i kaiseki, då har det gått för långt.

    Sova med nobelpristagareJag går tillbaka till mitt hotell, ett traditionellt ryokan – bara det en fullkomlig och nästan tidlös upplevelse av Kyoto och kaiseki. Mat, te, estetik i ett. Hiiragiya är varken billigt eller någon chansning. Tillsammans med Tawaraya och Sumiya har det här varit Kyotos mest exklusiva ryokan sedan den öppnade 1818.

     

    Det är lätt att gå vilse i labyrinten av skumma, tatamitäckta gångar som vecklar in sig i det gamla townhouset i en aura av lågmäld lyx. Varje rum har en japansk trädgård. Det är lätt att känna tidens vingslag när man övernattar i nobelpristagaren Yasunari Kawabatas favoritrum som är döpt efter honom. Trots det drömmer jag hjärtskärande mardrömmar om att en annan av mina favoritförfattare, Yukio Mishima, försöker döda mig med svärd. Ägarinnan berättar dagen efter att även han tydligen krävde att bo i det här rummet, och att han här planlade sitt offentliga harakiri.
    Middagen har även den en exklusiv aura och serveras i mitt rum på lokal keramik från ett av Japans äldsta och mest kända keramikområden, Kiyomizu. Råvarorna är på hög nivå. Havsålsvarianter serveras även här och så de där typiska Kyotonumren som vissa älskar och andra hatar: rå, mjukknastrig abalone, ostronaromatiskt jäst sjögurka, jäst uni (ja, sjöborregenitalier) och picklad tistel.

    Efter en sådan middag och ett traditionellt japanska bad är det en lyxig känsla att väckas av en frukost på sängen som antagligen är den godaste jag ätit. Sötfräsh finmiso fylld med småmusslor, grillad sötfisk och ris som toppats med småfisk och inlagda vildgrönsaker. Det ger en ny mening till ordet roomservice.

    Efter några dagar på ett flertal ryokan tar jag in på Grand Hyatt med prickfri service, inredning av heta designbyrån Super Potato och en lika gedigen västerländsk som japansk meny. Managern ler självsäkert när han hälsar mig välkommen och säger att alla kommer hit efter några nätter på ett ryokangolv. Jag lägger mig i den bekväma sängen och beställer upp en bärs och en helt perfekt stekt hamburgare med lika perfekt friterade pommes frites. Inte så dumt efter en veckas kaisekifrossande och golvnötande. Man är ju trots allt gaijin, innerst inne.

    BOENDE Att omge sig av japansk estetik, kultur och gastronomi i dessa japanska gästgiverier är den starkaste Japanupplevelse man kan få. Och Kyoto är en klassisk ryokanstad. De exklusivaste är under av diskret lyx men även de enkla kan bjuda på stora kulturella upplevelser. De flesta ryokan serverar traditionell frukost och middag på ditt rum, så håll reda på tiderna. Du sover oftast på madrass direkt på tatamimattorna. Många ryokan har även traditionella bad, i utkanterna av Kyoto till och med varma källor.

    Hiiragiya (ryokan)
    Här har aristokrati och berömdheter njutit av lugnet och sofistikerad lyx sedan 1818. Ät, drick, sov, bada, andas Kyoto här så länge du har råd.
    Adress: Nakahakusancho, Fuyacho Anekoji-agaru, Nakagyo-ku
    Tel: +81-75-221 1136
    Pris: 2500-7500 kr/person
    www.hiiragiya.co.jp

    Hanayashiki Ukifune-en (ryokan)
    Övernatta i japans mest berömda teby till doften av te, omgiven av teodlingar, temakare, tebutiker, tehus, terestauranger, teglass, tegodis, te, te, te.
    Adress: 611-0021 20, Uji-tougawa, Uji
    Tel: +81-774-21 2126
    Pris: från 650 kr
    Lediga rum & priser
     

    Hyatt Regency Kyoto (hotell)
    När du sovit nog på ryokangolv är det läge för lyxig hotellsäng. Servicen är prickfri liksom som både den japanska och den italienska restaurangen. Klassisk japansk inredning, moderniserad av hippa designbyrån Super Potato.
    Adress: 644-2 Sanjusangendo-mawari, Higashiyama-ku
    Tel: +81-75-541 1234
    Lediga rum & priser
     

    Hitta Ryokan
    Ryokan finns från 200 kr upp till 10000 kr natten. De billigare har oftast ingen hemsida och kan sällan engelska. Leta i förväg på ryokansajter och forum som t ex www.japaneseguesthouses.com . På plats kan du få hjälp att välja och boka av Kyoto turistinformations kostnadsfria ryokanförmedling på Kyoto Station (hemsida www.pref.kyoto.jp/visitkyoto/en ).

    ÄTA/RESTAURANGEROkutan
    Gör som munkar och pilgrimmer gjort i 350 år. Njut av klassisk yudofu i det lummiga parkområdet vid Nanzenjitemplet. Avsluta med matcha i templet bredvid Nanzenjitemplet.
    Adress: 86-30 Fukuchi-cho
    Tel: +81-75-771 8709

    Hanbei Fu
    Specialicerad på fu, vilket är vetegluten. Nej, det låter inte gott men du kommer att bli överraskad av avsmakningsmenyn. Hur skulle stället annars kunna ha varit fullsatt i 400 år?
    Adress: 433 Shonin-Cho, 2 Chome, Gozyo-Sagaru, Tonya-Machi, Higashiyama-Ku
    Tel: +81-75-525 0008

    Minoki
    Cha kaiseki, traditionella smårätter, inspirerade av teceremonin. En mindre meny kostar ca 700 kr, en komplett ca 1300 kr. Bentolådor att ta med 2-300 kr, vilket är extremt prisvärt.
    Adress: 480 Kiyoi-cho, Location Shimogawara-dori, Gion.
    Tel: +81-75-561 0328

    Tousuiro
    En tofurestaurang i Japans tofustad. Avsmakningsmenyn är det ultimata beviset på att man kan skapa hög gastronomi av koagulerad sojamjölk.
    Adress: 517-3 Kamiosakamachi, Sanjo Agaru Kiyamachi St, Nakagyo-Ku
    Tel: +81-75-251 1600
    www.tousuiro.com

    Kikunoi
    Kyotos mest berömda kock serverar kaiseki med absolut gehör när han inte uppträder i TV eller skriver böcker. Inte gratis men hyllningen från världens berömdaste kock, Ferran Adrià säger det mesta.
    Adress: Makuzugahara, Maruyama, Gion, Higashiyama, Kyoto
    Tel: +81-75-561 0
    www.kikunoi.jp

    TESHOPPINGTe och teprylar måste du köpa här i ett av världens tecentrum. Teceremonins malda tepulver “matcha” är unikast – fylligt som soppa med spenatig och algig arom. Köp en bambuvisp och börja vispa. Prova även de vanliga gröna teerna. “Gyokuro” är exklusivast, mjukt, algigt och naturligt sött. “Sencha” mer vardagste men inte sämre, bara mindre sött. Tefantasten tar pendeln till världsberömda byn Uji på en kvart och strosar bland teodlingar, temakare, tehus och tebutiker. Skördetid i maj, då färska teer och extra te-action.

    Ippodo
    Snart 300-årig tebutik med egna tehuset Kaboku där du själv får provbrygga deras egna fin-teer. Dessutom teprovningar och kurser hos med personal som kan engelska.
    Adress: Teramachi-dori Nijo, Nakagyo-ku
    Tel: +81-75-211 3421
    www.ippodo-tea.co.jp/en

    Kanbayashi Sannyu Honten
    Ta pendeln till Uji för den maximala teupplevelsen i en fyrahundraårig tebutik. Ägarens förfader var kompis med teets messias Sen no Rikyu. Mal(!), vispa och drick din egen matcha och besök deras tehistoriska utställning.
    Adress: 27-2 Ujirenge, Uji
    Tel: 81-774-21 2636
    ujicha-kanbayashi.co.jp

    Horaido
    Ägaren Nagahiro Yasimori, är den kunnigaste teguide du kan få. Deras lokala Uji-teer är högklassiga, precis som tekannor, koppar och annan utrustning i butiken från 1803. Hans farfar uppfann genmaicha, klassikern på grönt te med rostat ris.
    Adress: Teramachi Shijo agaru, Nakagyo-ku
    Tel +81-75- 221 1215
    www.kyoto-teramachi.or.jp/horaido

    Shioyoshi-ken, wagashibageri
    “Wagashi”, de mjuka, söta tekakorna kan vara lite “ovana” för västerländska gommar. Men på Shioyoshi-ken förstår man varför temästarna vallfärdar hit. Ultratraditionella konsthantverk på högsta nivå.
    Adress: Nakadachi-uri-agaru, Kuromon-dori, Kamigyo-ku
    Tel: +81-75-441 0803

    TECEREMONI OCH TEHUSTeceremonin är ett av japans märkvärdigaste kulturuttryck och Kyoto dess starkaste fäste. “Äkta” teceremonier är ofta interna och svåra att delta i som turist, dessutom är ritualerna komplicerade för nybörjare. Men i de gamla stadsdelarna och i parkerna finns många gamla tehus där du kan smaka en kopp matcha med en tekaka under lättsamt, rituella former. Mycket Kyotokänsla för lite pengar. Flera teceremoniskolor och kulturella center erbjuder också introduktioner till denna zenbuddistiska fika.

    Temästare Randys Channell Soei/Ran Hotei
    Trots att han är kanadensare vispar Randy godaste matchan i stan. Med ena foten inne i teceremonin och andra i västerlandet är han en perfekt introduktion till teceremonin. Håller även teceremonier för nybörjare i sitt japanska kafe eller hans traditionella tehus.
    Adress: 64 Kamikawara, Sanjo Omiya, Naokagyo
    Tel: +81-75-801 0790
    www.ranhotei.com
    www.15-1a.com

    Iyemon
    Nytänkande tehus med målsättningen att modernisera den klassiska tekulturen för en yngre generation. Mycket kreativ meny med te som krydda, t ex matchasobanudlar, gris uppfödd på teblad och crème caramel på hojicha, rostat te.
    Adress: Karasuma Sanjo
    Tel: +81-75-222 1500
    www.iyemonsalon.jp

    Taihoan tehus, Uji
    Tebyn Ujis eget teceremonihus. Ett autentiskt tehus med trevliga tetanter som bjuder på en kvarts introduktion i teceremonin och en matcha med tekaka till priset av en vanlig fika.
    Adress: 1-5 Uji, Togawa, Uji city
    Tel. +81-774-23 3334

    Hosomi Museum med Kokoan terum
    Mäktig samling av japansk konst och konsthantverk från hela landets historia, inklusive teceremoniobjekt. I “Kokoan”, museets traditionella terum serveras matcha, och du kan boka en enklare teceremoni.
    Adress: 6-3 Saishoji-cho Okazaki, Sakyo-ku, Kyoto
    Tel: +81-75-752 5555
    www.emuseum.or.jp

    Urasenke Center, teceremoniskola
    En av de tre stora skolorna, som härstammar från mästaren Sen No Rikyu. Besök deras utställningar, drick god matcha och ta en nybörjarlektion i “Chanoyu”, teceremonin.
    Adress: Horikawa-dori, Teranouchi agaru, Kamigyo-ku
    Tel: +81-75-431 6474
    www.urasenke.or.jp

  • Hippa Helsingfors

    Hippa Helsingfors

    Hotell i Helsingfors

    På andra sidan Östersjön ligger Finlands huvudstad Helsingfors, en stad som alla känner till men få känner väl. Det är dags att lämna Mannerheimvägen och upptäcka det riktiga Helsingfors med dessa restauranger, shopping, nattklubbar och trendiga kaféer.
     

    Om jag säger ”Helsingfors”, vad tänker du på då? Kiasma, Silja Line och Stockmann? Kanske Marimekko? Inget fel på det i sig. Kiasma är ju fantastiskt, Stockmann har stans bästa delikatessavdelning och Marimekko har definitivt fått en nytändning med Samu-Jussi Koskis fina kollektioner. Till och med Silja Line har ryckt upp sig, senast jag åkte serverades det faktiskt en helt underbar gravad sik på Captain’s Grills förrättsbord. Men ändå. Helsingfors är ju så mycket mer. Det är en stad med en alldeles egen karaktär, restaurangkultur och modescen. Med fina, gamla traditioner som Ellen Svinhuvuds tårta, loppis på Sandvikens torg och söndagspromenad på Havshamnens strand. Det äkta Helsingfors är inte direkt hemligt, men kan vara lite svårt att hitta. Så här kommer hjälpen. RES tipsar om ställena som får dig att känna dig som en riktig Helsingforsbo – eller ska vi säga Helsinkiläinen?

    Töölö – Tölö
    Töölö är Helsingfors kanske mest kulturella stadsdel. Området har flera teatrar, fina jugendhus, en musikhögskola, ett operahus och inte mindre än fjorton museer. Morgonfika på Tölötorget eller på något kafé är aldrig fel. Eller om du bor i närheten, varför inte ta en joggingtur runt Tölöviken? På kvällen lockar konserter och en middag på någon av områdets populära restauranger.

    Kulturfabriken Korjaamo
    Korjaamo är en mötesplats med ett konstgalleri, en bar, en restaurang och en scen för olika evenemang, från teater till konserter. Lokalen är en före detta spårvagnshall. På vintern kan man åka skridskor på innergården, och på sommaren finns det en uteservering.
    Adress: Töölönkatu 51 b
    Tel. +358-20-741 70 00
    www.korjaamo.fi

    Villetta
    Utseendemässigt påminner den här italienska restaurangen mer om en fotbollsbar än en topprestaurang – men maten är kanonbra. Stället är en favorit bland Helsingfors italienare. Servicen är alltid vänlig och personlig, trots att personalen ofta envisas med att prata italienska med gästerna.
    Adress: Ruusulankatu 8
    Tel. +358-9-49 89 60
    www.villetta.fi

    Elite
    På trettiotalet älskade finska kultureliten Elite, och det gör den i viss mån fortfarande. Den mest kända gästen genom tiderna är skådespelaren Tauno Palo, som fått en lökbiff döpt efter sig på funkisrestaurangens meny.
    Adress: Eteläinen Hesperiankatu 22
    Tel. +358-9-434 22 00
    www.royalravintolat.com/elite

    Tintin Tango
    Kafé, bar, tvättstuga och bastu. Vad mer kan man begära? Frukosten här är speciellt bra, och om man bokar i förväg, kan man passa på att basta samtidigt som man väntar på sin tvätt.
    Adress: Töölöntorinkatu 7
    Tel. +358-9-270 909 72
    www.tintintango.info

    Hietaranta – Sanduddsstranden
    Badstranden ”Hietsu” ligger bara ett stenkast från centrum, och på varma sommardagar fylls den av semestrande skolelever och vuxna. I närheten kan man spela tennis, och det är även populärt att åka inlines eller jogga längs Sandstrandsvägen.
    Adress: Hietarannankatu

    Punavuori – Rödbergen
    På nittiotalet blev Punavuori Helsingfors mest fashionabla stadsdel. Längs Uudenmaankatu, Fredrikinkatu och Bulevardi trängs modebutikerna med små finska märken som Ivana Helsinki, Hanna Sarén och Tiia Vanhatapio. Här hittar man också sköna skivbutiker och kaféer. Särskilt den sträckan av Fredrikinkatu som ramas in av Uudenmaankatu och Bulevardi är bra för shopping. På kvällarna fylls Punavuoris många barer av konstnärer, mediefolk, reklamare och trendigt folk i allmänhet. Ett perfekt ställe för en lördag alltså, från morgon till kväll. Bo kan du göra på det nya hippa hotellet Klaus K på Bulevardi 2.

    https://res-2.clientdemos.app/wp-content/uploads/2008/04/skysauna_helsinki2.jpg.1200x800_q85.jpg

    Nina’s
    Modellen Nina Kurkinen, känd bland annat som Lumenes ansikte, driver sin egen sko- och väskbutik sedan ett par år tillbaka. Utbudet är lyxigt: märken som Marc Jacobs, Miu Miu och Barbara Bui ingår i sortimentet.
    Adress: Bulevardi 13
    Tel. +358-9-622 10 02
    www.ninas.fi

    Viiskulma – Femkanten
    Korsningen i slutet av Fredrikinkatu kallas Femkanten eftersom den är en knutpunkt mellan fem gator. Området är känt för sina skivbutiker, som säljer nya och begagnade skivor inom alla genrer. Prova Digelius, Eronen och Lifesaver.
    Adress: Korsningen Fredrikinkatu/Pursimiehenkatu

    Ruuturouva
    En av Helsingfors bästa secondhandbutiker, en klassiker som alltjämt håller stilen.
    Adress: Fredrikinkatu 16
    Tel. +358-9-17 47 26

    Café Ekberg
    Helsingfors äldsta kafé – från 1852 – är ständigt populärt bland såväl unga som gamla. Det är härligt att komma hit för frukost, lunch eller bara fika. Glöm alla lattekedjor och pappmuggar – här är det porslin och bordsservice som gäller.
    Adress: Bulevardi 9
    Tel. +358-9-681 186 60
    www.cafeekberg.fi

    Ravintola Slussen
    En populär nykomling som har lånat sin stil och meny från femtio- och sextiotalen. Här serveras enkla men vällagade rätter som pyttipanna, lökbiff och stekt lever.
    Adress: Punavuorenkatu 3
    Tel. +358-9-65 93 80

    Kallio – Berghäll
    Kallio har ett förflutet som ett arbetarområde, och det syns. Runt Hakaniemis torg huserar SAK – finska LO – och Metallityöväenliitto – motsvarigheten till Metall. Mittemot hittar vi en av stans större Alkobutiker, och de obligatoriska gubbarna som tidigt på morgonen väntar på att dörrarna ska öppnas. Husen andas en sliten charm.
    Kallio är också favoritstadsdelen för singlar, bohemer, studenter och musiker. Många nykomlingar börjar sitt Helsingforsliv här på grund av de låga hyrorna, och ölen – den är likaså billigast på Kallios barer.
    Trots det besöker också det ”fina folket” Kallio, och då speciellt Haganäshallen. Där kan man på lördagsmorgonen se diplomatfruar som knallat över bron från Kronohagen för att köpa fisk och grönsaker till helgens middagar.

    Hakaniemen halli – Haganäshallen
    En gammal, charmig saluhall med ett stort utbud av färsk fisk, kött, delikatesser, textilier och souvenirer.
    Adress: Hakaniemen tori
    Tel. +358-9-169 34 17
    www.hakaniemenkauppahalli.fi

    Sävel
    En gammaldags, något sliten ölbar med avslappnad stämning och finska hittar i högtalarna.
    Adress: Hämeentie 2
    Tel. +358-9-774 10 82

    Linnanmäki – Borgbacken
    Helsingfors anrika nöjespark med en berg- och dalbana från 1951. Ser helt livsfarlig ut men ger sköna åk. Öppet från april till september.
    Adress: Tivolikuja 1
    Tel. +358-9-77 39 91
    www.linnanmaki.fi

    Kotiharjun sauna – Kotiharjus bastu
    Helsingfors sista allmänna bastu är över sjuttio år gammal men renoverades nyligen. Här kan man basta och sedan kyla sig ute på terrassen, mitt bland Kallios folkliv.
    Adress: Harjutorinkatu 1
    Tel. +358-9-753 15 35
    www.kotiharjunsauna.fi

    Sininen Huvila – Blå Villan
    Det här romantiska kaféet ligger i ett område som heter Linnunlaulu – Fågelsången. Många Helsingforsbor drömmer om att få bo här, i en gammal trävilla högt uppe mellan Tölöviken och Kallios stenstad, men det är bara få förunnat. Kaféets öppettider varierar, så det är bäst att ringa i förväg.
    Adress: Linnunlauluntie 11
    Tel. +358-9-753 51 28

    Keskusta – Centrum
    Helsingfors centrum kan ibland kännas grått och fult, men här finns det många pärlor som man inte bör missa. Man måste dock våga sig in på bakgatorna, annars fastnar man lätt i H & M- och McDonald’s-landet. Från Mannerheimintie tar du också enkelt spårvagnslinjen 3B eller 3T, som tar dig runt staden och tillbaka till centrum igen.

    Galerie Anhava
    Ilona Anhavas galleri är Finlands mest internationella, och enligt många det bästa. Bland konstnärerna finns en av den finska bildkonstens just nu hetaste namn, Mari Sunna.
    Adress: Mannerheiminaukio 3
    Tel. +358-9-66 99 89
    www.anhava.com

    Chez Dominique
    Finlands kanske bästa restaurang har två stjärnor i Guide Michelin. Priserna är därefter, men så är också maten.
    Adress: Rikhardinkatu 4
    Tel. +358-9-612 73 93

    Helsinki 10
    Ett litet modevaruhus som säljer både nytt och begagnat, från finska och internationella modeskapare. Allt från de gamla underkjolarna och handväskorna till jeanssortimentet är valt med omsorg.
    Adress: Eerikinkatu 3
    Tel. +358-10-548 98 01
    www.helsinki10.fi

    Urban A
    Finlandssvenska Ullica Hansson och Andrea Sucksdorff driver denna lifestylebutik, som säljer trendiga kläder, inredningsobjekt, accessoarer och möbler. Tjejerna har även designat en egen kläd- och möbelkollektion.
    Adress: Erottajankatu 5
    Tel. +358-9-621 68 87
    www.urban-a.fi

    Yrjönkadun uimahalli – Georgsgatans simhall
    Det finns inte mycket som slår ett par timmar på Georgsgatans simhall en kylig dag. Byggnaden med sin klassicistiska stil är underbart vacker, och det finns flera olika bastur. Män och kvinnor har separata badtider, och simning sker med baddräkt eller utan.
    Adress: Yrjönkatu 21
    Tel. +358-9-310 874 01

    Stella Konditori
    Ett klassiskt konditori vars specialitet heter Ellen Svinhufvuds tårta. Ellen var fru till Pehr Evind Svinhufvud, Finlands president mellan 1931 och 1937, och brukade servera den söta mandeltårtan på sina kaffekalas.
    Adress: Pohjoisesplanadi 35
    Tel. +358-9-66 56 52

    Ullanlinna – Ulrikasborg
    Borgerligt charmiga Ullanlinna tillhör Helsingfors mest eftertraktade områden, och lägenhetspriserna är skyhöga. Lyckligtvis finns här mycket att njuta av utan att det behöver kosta skjortan. Stadsdelen ligger vid havet, och i närheten finns också två av Helsingfors bästa parker, Brunnsparken och Observatorieberget. Om du kliver upp till Observatoriebergets utsiktsplats, får du uppleva en fin utsikt över havet, hamnen och Uspenskikatedralens lökformade kupoler. Havshamnen är ljuvlig på soliga dagar. Hit kommer man för att sitta och titta på människor och båtar, avnjuta vårens första glass eller, om man vill, tvätta sina mattor för hand vid mattbryggan. I Ullanlinna finns också några av stadens topprestauranger och flera trevliga kvarterskrogar.

    Merisatama – Havshamnen
    Längs promenaden finns det flera bra kaféer, till exempel Café Ursula på Ehrenströmintie 3. På sommartid kan man ta båten till någon av örestaurangerna. Prova Klippan Palace, som har en terrass med vidöppen utsikt över havet. Restaurangen håller öppet 1 maj–30 september.
    Adress: Merisatamanranta

    Kaarle XII
    I folkmun kallas denna klassiska nattklubb Kalle. Festkvällen här är torsdag, då man spelar finsk schlager, rock och pop i nedre våningens bar.
    Adress: Kasarmikatu 40
    Tel. +358-9-612 99 90
    www.kaarle.com

    Designmuseet
    Många missar Designmuseet på grund av dess avskilda läge. Det är synd. Här visas fina utställningar med allt från möbler till grafisk design och mode. Bassamlingen belyser den finska konstindustrins historia och utveckling med 35 000 föremål.
    Adress: Korkeavuorenkatu 23
    Tel. +358-9-622 05 40
    www.designmuseum.fi

    Maxill
    En klassisk kvarterskrog som har många stammisar. Fin lokal med stora fönster och skön stämning. Bra för sena kvällar, eftersom köket tar emot beställningar till 23.00 på vardagar och till midnatt under helgerna.
    Adress: Korkeavuorenkatu 4
    Tel. +358-9-63 88 73
    www.maxill.fi

    FRÅN RES NR 03 – 2008

     

  • Bländande meny i Tokyo

    Vad gör en ny restaurang framgångsrik? Sensationell interiör? Intensivthäftig meny? Fokuserad och kompetent personal?

    Med stämningenförutbestämd av namnet, lyckas Dazzle, Ginzas senaste glamorösauppkomling, kapa åt sig full pott på alla plan (bokstavligen).Stället är inhyst i Mikimotos leopardmönstrade showcase, och man landarpå åttonde våningen mitt i köksruschen varifrån färden går vidare tillen drömliknande balsal med Barbapappainspirerade väggnischer.

    Stilen är trettiotalsbrasserie någonstans i Europa, men när de med global-lokala råvaror tillagade anrättningarna kommer vinande, transporteras man abrupt tillbaka in i det tjugoförsta århundradet: amerikanska västkustoston i koreansk miso, grillad Stillahavsål i fransk fänkålssoppa, eryngiisvamp över platinum pork eller jus d’agneau-smaksatt NZ-lamm. Gänget bakom Global Dining, som dukat upp Tokyos största restaurangdunderhittar det senaste decenniet, kan sitt framgångsrecept utantill och har fört samman världens smaksensationer under ett och samma tak.

    Dazzle
    Adress: 8/9F Mikimoto Ginza 2, 2-4-12 Ginza, Chuo-ku, Tokyo
    Tel. +81-3-515 909 91
    www.huge.co.jp/DAZZLE
     

    Hotell i Tokyo

  • Bländande meny i Tokyo

    Vad gör en ny restaurang framgångsrik? Sensationell interiör? Intensivthäftig meny? Fokuserad och kompetent personal?

    Med stämningenförutbestämd av namnet, lyckas Dazzle, Ginzas senaste glamorösauppkomling, kapa åt sig full pott på alla plan (bokstavligen).Stället är inhyst i Mikimotos leopardmönstrade showcase, och man landarpå åttonde våningen mitt i köksruschen varifrån färden går vidare tillen drömliknande balsal med Barbapappainspirerade väggnischer.

    Stilen är trettiotalsbrasserie någonstans i Europa, men när de med global-lokala råvaror tillagade anrättningarna kommer vinande, transporteras man abrupt tillbaka in i det tjugoförsta århundradet: amerikanska västkustoston i koreansk miso, grillad Stillahavsål i fransk fänkålssoppa, eryngiisvamp över platinum pork eller jus d’agneau-smaksatt NZ-lamm. Gänget bakom Global Dining, som dukat upp Tokyos största restaurangdunderhittar det senaste decenniet, kan sitt framgångsrecept utantill och har fört samman världens smaksensationer under ett och samma tak.

    Dazzle
    Adress: 8/9F Mikimoto Ginza 2, 2-4-12 Ginza, Chuo-ku, Tokyo
    Tel. +81-3-515 909 91
    www.huge.co.jp/DAZZLE
     

    Hotell i Tokyo

  • Ibiza – en bohem

    Hotell på Ibiza

    Ibiza är världsberömd för sina vilda fester. Men den vita ön har många av andra ansikten. Följ med på upptäcktsfärd till några av öbornas egna gömställen.

    Det finns kanske ingen annan plats på jorden som är så känd för sin klubbvärld som Ibiza. Här pågår partylivet mer eller mindre dygnet runt och det finns folk som anser att man inte kan titulera sig dj innan man har spelat på någon av Ibizas större klubbar. Och visst ligger en del av öns marknadsvärde i det stora partyutbudet och den eklektiska musikscenen. Men den är också en smältdegel av kontraster: droger och ayurveda, trance och yoga, femstjärniga hotell, sova på stranden eller ta in på ett renande ashram.

    Bohemkulturen har präglat känslan på Ibiza genom åren. I början av sextiotalet blev ön en mötesplats för människor som sökte en alternativ livsstil. Ryktet om att Ibiza var platsen där man kunde leva en sådan spred sig världen över, och snart föddes uttrycket hippie. En av de tidiga frontfigurerna var Mora, också kallad ”The hippie queen”. Hon kom till Ibiza på mitten av sextiotalet och förälskade sig i atmosfären. I sitt jobb som modell och klubbvärdinna blev hon snabbt en viktig del av den exhibitionistiska och kreativa scenen som bidragit till Ibizas bohemstämpel.
    – Det fanns en sorts frihet här, både när det gällde människorna som sökt sig hit och i naturen, berättar Mora. Konstnärer blandades med långhåriga bikers och unga hippies från Amerika, som egentligen var rikemansbarn som ville revoltera mot familjen genom att leva bohemiskt. Att vara hippie är egentligen att leva fri. Jag lever exempelvis utan försäkring, har ingen mobiltelefon och går till fots upp till mitt hus i bergen, säger den snart sjuttioåriga före detta modellen, som än i dag får huvuden att vändas där hon sitter på marknaden Las Dalias och stickar sina speciella korsettliknande Moratröjor.

    Bohemkulturen lever än på Ibiza. Hyllningar till solnedgången och månskensfester är vardagsmat under sommarmånaderna. En av de mest kända är bongosessionen på söndagskvällarna på stranden Benirras. Från början var det en liten grupp människor som spelade på slagverk för att hylla solen, i dag är ritualen en av öns stora attraktioner under sommarmånaderna. Ett antal musiker trummar in solnedgången medan stranden förvandlas till ett gungande hav av dansande människor, jonglörer och eldkonstnärer.

    Som kontrast till bohemkulturen började exklusiva discoklubbar poppa upp på ön i början av sjuttiotalet. Pacha, den mest legendariska nattklubben, öppnades 1971 och fick snabbt ett rykte om sig att vara lika extravagant, extrem och trendig som Studio 54 i New York. Vaughan Stanford, välkänd partyprofil på Ibiza sedan mer än tjugofem år tillbaka, är ett av Pachas ansikten utåt.
    – Jag kom hit från London på en fet motorcykel 1982, berättar Vaughan. Vad som imponerade på mig var Ibizas frihet. Då bodde fortfarande en del i tält på stranden, ingen hade telefon så man var helt enkelt tvungen att röra sig mellan olika platser för att få tag i folk. Första gången jag klev in på Pacha fick jag gåshud, det var som ett enda gigantiskt party och liknande inte någon klubb jag tidigare varit på.

    Vaughan fick jobb som dansare på nattklubben. Efter drygt tretton års dansande tröttnade han på den musik som spelades och introducerade en ny idé för ledningen: The Funky Room. En idé som snabbt blev en succé.
    – Jag ville att rummet skulle utstråla den känsla som jag själv gillar. Intimt, spontandans till garagemusik och massa coola typer. Fulla snubbar utan t-shirt släpper jag inte in.

    Många av Ibizas trendigaste barer och restauranger ligger ute på den vackra landsbygden. Men där finns också så mycket mer. Till exempel lugna, charmiga så kallade rural hotels, vita stenhus (finca) som byggts ut med flera rum och annex genom åren. Ett av de vackraste heter Can Curreu och ligger på en kulle strax utanför byn San Carlos. Här finns också en av öns få riktigt exklusiva restauranger.

    På landsbygdhotellet Atzaró har man hämtat inspiration från Asien och Afrika. Hit lockas gästerna av ljuvliga apelsinlundar, massage i något av de tillhörande templen och turiska bastubad. I den vackra restaurangen bjuds god mat och i den trendiga loungen kan man slappa till skön musik.

    Ibiza är valmöjligheternas ö. Lyxhotell i stan och sköna resorter på landsbygden, coola nattklubbar och stillsam natur, en levande bondekultur vid sidan om celebriteternas jetsetliv. Tillsammans bidrar de alla till att skapa myten om den vita ön.

    Ylva Jonsson, designer och dekoratör
    Ylva kommer ursprungligen från Gävle. Under många år bodde hon i Stockholm, där hon drev en personlig butik på Södermalm. Periodvis har hon även bott i Indien och det var under en av sina resor där som hon träffade en grupp människor som precis startat en alternativ etnoklubb på Ibiza, Namaste Experience.
    – Du ska inte bo i Stockholm, Ylva, utan på Ibiza, tyckte de.

    Ylva tog dem på orden, stängde sin butik och gav sig i väg, litandes på sin magkänsla. Hon började första dagen på Ibiza med att sy kuddar till Namaste och gjorde under många år mycket av de karaktäristiska dekorationerna till klubben. Nu har hon bott drygt nio år på ön, hunnit med att ha restaurang, en liten butik i gamla stan och anordnat flera modevisningar. Hon säljer sina fantastiska Kailashklänningar, skapade med inspiration från sagor, indiska prinsessor och feer på konstnärsmarknaden Las Dalias och i sin och vännen Belindas butik i byn San Carlos.
    – Vad jag älskar mest med Ibiza är att jag som egentligen är stadsmänniska kan sitta i mitt lilla hus mitt ute på vischan och ändå kan hela världen titta förbi på en fika. Det finns så mycket speciella människor här.

    Klubb
    ”¬Namaste är mitt vardagsrum”, säger Ylva, som bor bara några hundra meter från Las Dalias där delar av marknaden på onsdagskvällar förvandlas till en fantasifull, mystisk paradisträdgård, dekorerad med stora färgglada blommor, indiska guldkuddar och skimrande tygfjärilar.”Särskilt barn brukar bli lyckliga av alla dekorationer. Och små gäster är precis lika välkomna som vuxna. Hit kan alla komma i början av kvällen, vuxna som barn, för att lyssna på levande etnomusik, se olika dansföreställningar med exempelvis Bollywooddansare, eldkonstnärer eller mer kända artister som Nina Hagen. Vid ettiden på natten börjar musiken pumpa och man kan dansa till sex på morgonen om man känner för det.”

    Restaurang
    ”Sunset Ashram, på den otroligt vackra stranden Cala Conta, gör indisk mat mixad med andra matkulturer. Här kan man bland annat äta en fantastisk tali, en tallrik med olika sorters indiska smårätter. Restauranger bjuder ibland in dj:er, ofta kvinnliga, bland andra Mafaiza från London. Utbudet på Ibiza varierar från säsong till säsong. Det som gällde förra året har kanske inte samma kock sommaren efter. Man kan därför råka ut för både bra och dåliga överraskningar”, tipsar Ylva.

    Shopping och upplevelser
    ”Ett måste är att bege sig till Calle de la Virgin i Ibiza stads gamla stadsdel. Här är alla små butiker öppna sent in på natten och efter tolvslaget kommer alla exhibitionister, transvestiter och partyfolket som klätt upp sig i olika extrema kreationer hit och det blir en enda spontant show. De stora klubbarna anordnar ofta fantastiska kostymparader här.”

    Bar
    ”På Teatro Pereyra, Ibizas första teater som byggdes 1898, kan man i dag lyssna på livemusik och ta en cocktail varje kväll året om i den gamla kolonialinspirerade byggnaden som fortfarande har en autentisk inredning.”

    Strand
    ”Min strand är hemlig! Men på Aguas Blancas är det fint och där finns också ett schyst hotell precis intill havet, Hostal Sa Plana, som är prisvärt.”

    Juan Mari Mari, bar- och restaurangägare
    Juan, även kallad Juanito, är född och uppvuxen på Ibiza och hans familj har bott här sedan generationer, vilket gör att han är en helt äkta ”ibicenco”. Juans pappa Toni öppnade baren Toni Curreu 1974 och gjorde köket till en skola för sina sju barn.
    – Alla mina syskon försvann listigt nog för att öppna egna ställen när de väl lärt sig laga mat, berättar Juanito, men eftersom jag är yngst blev jag kvar, skrattar han.

    Restaurangen är som ett hem för honom och han är ibland något av en terapeut åt sina gäster. Hit kommer både byggarbetare, klubbmänniskor, övervintrade hippies och racelegenden Niki Lauda för att prata och ta sig en drink hos Juanito. Inredningen på Bar Toni Curreu är absolut inget märkvärdigt, hit kommer man för den genuina hjärtliga stämningen och för att uppleva en autentisk spansk barkultur. Maten är vällagad med mycket hjärta: friterad fisk, räkor i chili- och vitlöksmarinad eller någon av Juanitos välfyllda boccadillos är några av husets specialiteter och vinerna är oftast av bättre kvalitet än på många av de finare restaurangerna.

    Plats
    ”Jag tycker att folk borde uppleva Ibiza mer på ett riktigt sätt och fly sina turisthotell. Det finns massor av stränder, men passa på att uppleva Ibizas inre natur också. Ta en tur upp på de snirkliga vägarna på Morna Valley’s berg i stället för att bara sola! Cykel, jeep, till fots, eller varför inte hyra en häst? Tar du dig högst upp ser du hela ön och om det är fint väder ända bort till Mallorca. Gudomligt!”

    Restaurang
    ”Själv åker jag gärna till San Antonio för att äta fisk på Can Pujol, allt är fenomenalt gott. Öns garanterat bästa kött finns på min grannrestaurang Cas Pages, men det är inget för vegetarianer!”

    Butik
    ”Förr fanns det fullt av små lanthandlar och gårdsbutiker runt om på landsbygden, nu har de mesta tyvärr tvingats stänga. På Toni Can Mariano utanför Aguas Blancas kan du fortfarande handla som förr i tiden.”

    By
    ”De små autentiska byarna håller också på att försvinna, eller rättare sagt förväxa sig. Men åk till San Matteo och San Agustin, två små byar där det inte finns mer än en bar, en kyrka och ett par hus. Och en massa lugn …”

    Tanya Angela Hartmann, driver yachtföretaget Sealine Ibiza
    Tanya Angela, från Tyskland, kom till Ibiza 1996 med sin lilla dotter för att jobba som guide för jeepsafaris.Hon har dessutom drivit restaurangen the Milestones ett par år och arbetar nu med yachtföretaget Sealine som hyr ut och säljer båtar på Ibiza.
    – Jag tyckte att Ibiza var en väldigt bra ö med en öppen atmosfär. En perfekt plats för barn att växa upp på. Här kan man ta med sig barnen ut på de flesta ställen, exempelvis på min före detta restaurang som numera heter Sansara. Varje söndag är det familjedag där, barnen kan springa omkring utomhus och leka och det är en skön bohemisk känsla.

    Vackraste bilvägen
    ”Åk från San Miguel till Santa Ines och njut av landsbygden, speciellt vackert är det i januari när mandelträden blommar.”

    Radiokanal
    ”Global Radio 97.6, bästa musiken spelade av öns bästa dj:er.”

    Stränder och vikar
    ”Cala Jondal och Cala Boix, den sistnämnda är känd för sin svarta sand.”

    Restaurang
    ”Cardamom Club, modern indisk restaurang inhyst i en flera hundra år gammal finca i Santa Eulalia. Härlig stämning och trevlig personal. Öppet både för lunch och middag, och man kan ta med sig barn utan problem. Det går också bra att bara hänga i baren för ett glas vin och några samosas och småprata med ägaren Craig. Håll annars utkik efter färsk fisk på de spanska restaurangerna, Dorada al Sal, saltbakad guldbraxen, och grillade sardiner är mina favoriter.”

    Relax
    ”Fenicia Spa på Hotel Thalasso, som också är ett fantastiskt hotell att bo på om man vill slå på stort. Annars går det bra att bara spendera några timmar inne på relaxavdelningen, basta, ta en behandling eller bara besöka hotellet för en drink i hotellbaren. Det lilla familjeägda hotellet Can Talaias är också en liten pärla med bara ett fåtal rum. Du bor mitt ute på landet med hästar och växthus omkring hörnet.”

    Utflykt
    ”Chartra en båt, med eller utan skeppare och åk till den lilla obebodda ön Es Palmador, precis utanför Formentera. Turkost hav och vit sand!”

    David Fernandez Latorre, läderdesigner från Barcelona
    David kom redan som barn till Ibiza på semester tillsammans med sina föräldrar. 1995 började han stanna längre perioder och till sist följde han sitt hjärta och bosatte sig på ön för gott. I dag arbetar David på heltid som läderdesigner i sin egen ateljé. Han använder sig av gamla traditionella hantverksmetoder när han tillverkar väskor, necessärer och skärp men blandar även in mer moderna influenser i sin design.
    – Jag kom till Ibiza för att jag älskar öns speciella atmosfär, det är ett eget litet miniuniversum med människor från hela världen och det finns inga fördomar.

    Davids läderdesign säljs bland annat i läderbutiken Te Cuero, i byn Santa Getrudis och i Sandal Shop, i Ibiza stads gamla stadsdel.

    Plats
    ”Stranden Las Salinas på vintern och Cala Conta, utanför San Josep, på sommaren. Den sistnämnda är för mig världens vackraste plats att uppleva solnedgången på.”

    Restaurang
    ”Charmiga La Paloma, San Lorenzo. Här kan man äta middag med influenser både från Italien och Israel. På morgonen kan man svänga in på restaurangens kafé och bageri, dricka en chailatte och äta ekologiska bakverk och grillad foccacia med humus i trädgården. På måndagskvällar är restaurangen stängd, men då omvandlas i stället uteserveringen till en biograf och det visas independentfilm från världens alla hörn. Jag går även ofta till den lokala lilla restaurangen Es Galliner i San Josep. Här kan man sitta bredvid både miljonärer och byggarbetare och ibland blir man överraskad av en spontan livekonsert som anordnas av den karismatiske ägaren.”

    Shopping
    ”Jag gillar butikerna EZK8, som säljer skatemode i källaren på Calle Aragón 21 och på Avenida España 9.”

    Folkliv
    ”Marknaderna Las Dalias i San Carlos och Hippodrome loppmarknad i San Jordi är bra på lördagar. Torget Plaza del Parque, Ibiza stad, är perfekt för att ta en drink eller kaffe och för att titta på stans alla personligheter.”

    Fest
    ”Mest speciellt på Ibiza är de lokala små utomhusfesterna som anordnas i byarna. En höjdare är flower power-festen som anordnas på grannön Formentera varje år i slutet av juni.”

    Adresser
    Atzaro Agroturismo
    Adress: Carretera Sant Joan km 15
    Tel. +34-971-33 88 38
    www.atzaro.com

    Bambuddha Grove
    Adress: Carretera San Juan km 8

    Butik Belinda’s
    Adress: Residencial Peralta, Local 4 A, San Carlos

    Hotel Can Curreu
    Adress: San Carlos km 12
    Tel. +34-971-33 52 80
    Lediga rum & priser
     

    Restaurang Can Pujols
    Adress: Badia de Sant Antoni, San Antonio
    Tel. +34-971-34 14 07

    Hotel Can Talaias
    Tel. +34-971-32 57 42
    www.hotelcantalaias.com

    Restaurang Cardamom Club
    Adress: ovanför matmarknaden i Santa Eulalia
    Tel. +34-971-32 00 17

    Restaurang Cas Pagés
    Adress: Carretera Santa Eulalia/San Carlos km 10

    Insotel Fenicia Prestige Hotel Thalasso Spa
    Adress: Santa Eulalia
    Lediga rum & priser
     

    Restaurang La Paloma
    Adress: San Lorenzo
    Tel. +34-971-32 55 43

    Marknaden Las Dalias
    Adress: Carretera San Carlos km 12

    Sandal Shop
    Adress: Plaza de Vila 2, D’alt Vila

    Bar & Magic Garden Sansara
    Adress: Carretera Santa Eularia/San Carlos km 9.3

    Santa Eulalia Yachting
    Adress: Santa Eulalias båthamn
    www.staeulalia-yachting.com

    Hostal Sa Plana
    Adress: Aguas Blancas
    Tel. +34-971-33 55 51
    www.ibiza-hotels.com/saplana

    The Rock Bar
    Adress: Calle Cipriano Garijo, Ibiza stad

    Te Cuero
    Adress: Plaza Santa Gertrudis, Santa Gertrudis

    Bar Toni Curreu
    Adress: Carretera Santa Eulalia/San Carlos

    Resa till Ibiza
    I år har resebolaget Apollo Ibiza som nyhet i charterutbudet från maj till början av september. (www.apollo.se) Det går också att flyga reguljärt till Barcelona med exempelvis SAS eller lågprisbolaget Sterling och byta till inrikesflyg. Spanair flyger även till Ibiza från Arlanda via Madrid och Barcelona under delar av året.

    (RES Nr 5 2008)