Tag: Restauranger

  • Världens hetaste krogar

    Världens hetaste krogar

    Stjärnorna är satta och Pellegrinos lista över de 50 bästa krogarna i världen är ute. Men var käkar man för att synas och bli sedd? RES listar fem är världens hetaste krogar.

    Sketch, London

    Vad?
    Tio år har gått sedan det begav sig för Sketch i London. I år firar man detta med att låta ett antal konstnärer göra om de olika matsalarna. Först ut är Martin Creeds omdaning av The Gallery, där ingen möbel eller assiett är den andra lik.

    Varför?
    Sketch var en av Londons första designkrogar och håller än. Att maten lagas av Pierre Gagnaire är ju inte heller fy skam – prova gärna förrätten Dundee Pink.

    sketch.uk.com

    The Catbird Seat, Nashville

    Vad?
    En av USA:s mest omtalade krogar är experimentella The Catbird Seat, skapad av svenskättlade Erik Anderson och hans kollega Josh Habiger. De 32 platserna är hett eftertraktade, och varje måltid kretsar kring en helt unik idé.

    Varför?
    Matlagningen sker ”showstyle” – maten tillagas mitt framför ögonen på gästerna. Inspirationen till måltiden är vitt skilda ting som en låt av Pixie eller en grå dag i Köpenhamn.

    thecatbirdseatrestaurant.com

    Ink, Los Angeles

    Vad?
    Michael Voltaggio, vinnare i den amerikanska upplagan av Top Chef, står bakom den restaurang som snabbt blivit favorit bland celebriteter som Chelsea Handler, Neil Patrick Harris och Elizabeth Olsen.

    Varför?
    Ink är perfekt för tapasälskare. Men räkna med en nyamerikansk tvist och lite molekylär känsla på de välkomponerade munsbitarna.

    www.mvink.com

    Louise, Köpenhamn

    Vad?
    Tivolihotellet Nimb har nypremiär för sin gourmetkrog – under maj byttes Herman, som den tidigare restaurangen hette, ut mot Louise. Det unga stjärnskottet Allan Poulsen står bakom kastrullerna.

    Varför?
    Allan, vars melodi är traditionella danska rätter tillagade på lokalt framställda råvaror, har redan fått en rad utmärkelser för sin matlagning.

    www.tivoli.dk

    Noma på Claridge’s, London

    Vad?
    Svårt att få bord på Noma i Köpenhamn? Det är du inte ensam om. Nu får alla som vill ha sig en dos av världens bästa krog chansen i London, där kocken René Redzepi under tio dagar i sommar flyttar in med kastruller, knivar och skandinaviska råvaror.

    Varför?
    En skräddarsydd meny besående av fem rätter är specialkomponerade för att ge gourmeter en liten smak av det nordiska köket. Boka in 28 juli till 6 augusti i kalendern.

    claridges.co

     

  • Stjärnkrögarnas billigare filialer

    Stjärnkrögarnas billigare filialer

    Dyra biljetter och kostsamma hotell … vips så är reskassan slut. Men att äta hos Ferran Adrià, Heston Blumenthal och de andra kändiskockarna behöver inte kosta skjortan. RES tipsar om fem restauranger som har bytt ut tryffel och kaviar mot hamburgare och friterad kyckling.

    Ad Hoc

    Thomas Kellers friterade kyckling
    The French Laundry, Bouchon eller Per Se – vilken av Thomas Kellers restauranger som är bäst diskuteras flitigt på tidningssidorna i världens glassigaste gourmettidskrifter. Men en bit längre ner på gatan från The French Laundry i Napa Valley ligger Kellers anspråkslösa Ad Hoc. Maten på tallrikarna är typisk amerikansk comfort food, och vi ger oss mer än gärna hän i tröstätandet av den friterade kycklingen som doppats i kärnmjölk.
    6476 Washington Street, Yountville, Kalifornien
    +1-707-944 24 87
    adhocrestaurant.com

    Shake Schack

    Danny Meyers hamburgare
    Danny Meyer är visserligen inte kock, men ett välkänt ansikte på New Yorks restaurangscen. Sedan öppnandet av klassikern Union Square Café 1985 har hans inflytande vuxit i takt med öppnandet av nya restauranger så som Gramercy Tavern och The Modern på MoMA. Shake Schack har med sina tre hål i väggen blivit alla snabbmatsfantasters favorit. Inte undra på … den dagsfärska, trademarkade Shackburgern tillagas på färskmalet kött från slaktaren Pat LaFrieda och toppas med sallad, tomat, ost och hemlig Schacksås. Desserten Frozen custard är en fusion mellan mjukglass och exklusiv parfait, och är garanterat bättre än alla Ben & Jerry’s glassar tillsammans.
    sydöstra hörnet av Madison Square Park, New York
    +1-212-889 66 00
    shakeshack.com

     

    Little Chef

    Heston Blumenthals frukost
    Det har gått sådär för Heston Blumenthals trestjärniga krog The Fat Duck det senaste året. Den i vanliga fall så fullbokade restaurangen i Bray serverade i februari dåliga ostron till sina gäster, och orsakade en smärre skandal i brittisk press. Men allt är förlåtet. Hestons andra projekt, att återuppliva motorvägskedjan Little Chefs sakta döende imperium, har mötts av folkets jubel. Under 2009 femdubblades antalet besökare på Little Chef Popham, den restaurang som var testplats för projektet. Ny design, färska ingredienser och hälsosam mat sägs vara nyckeln till framgång. Vårt tips: prova mäktiga Olympian breakfast. Men håll dig borta från eventuella ostron på menyn.
    Micheldever nära Winchester, Hampshire
    +44-1256-39 84 90
    littlechef.co.uk

    Ouest Express

    Paul Bocuses baskiska kyckling
    Kocken Paul Bocuse revolutionerade det franska köket med introduktionen av nouvelle cuisine under 1970-talet. Vid 82 års ålder skapar han återigen ståhej genom att lansera Ouest Express, en futuristisk snabbmatsrestaurang i Lyon. Många ögonbryn har höjts över den trestjärniga kocken som väljer att satsa på denna typ av mat, och som av snobbiga fransmän döpts om till McBocuse. Men Ouest Express är långt ifrån McDonald’s. Fokus ligger på högkvalitativa och färska råvaror som tillagas framför gästernas ögon. Vad sägs om baskisk kyckling i tomatsås smaksatt med chili från Espelette?
    41 rue des Docks, Lyon
    +33-4-721 795 95
    ouestexpress.com

    Fast Good

    Ferran Adriàs skummande dessert
    Spanske Ferran Adrià har knappast lyckats undgå någon. Hans molekylära laboratorium och restaurang El Bulli har gång på gång fått pris som världens bästa, och att få bord på etablissemanget utanför Barcelona kan ta flera år.
    Maten på Fast Good, Adriàs samarbete med NH Hotels, når kanske inte upp till standarden på El Bulli men du slipper åtminstone väntetiden. Spanska delikatesser såsom pata negra och manchego används vid framställandet av både kalla och varma rätter. Experimentlustan finns även på Fast Good – Adrià har använt sig av sitt kända ”kulinariska skum” i de choklad- och vaniljsmaksatta desserterna.

    Padre Damián 23, Madrid

    +34-91-343 06 56

    fast-good.com
  • Hål i väggen: små restauranger i hela världen

    Hål i väggen: små restauranger i hela världen

    De finns överallt i hela världen – de där små, oansenliga restaurangerna med några fåtal bord, lagom skitig bordsduk och fantastisk mat. Så billigt, så långt från turiststråken och så gott att det ofta blir höjdpunkten på resan. Här är favoriterna, från t-benstek i Florens, till folkloristiskt i Riga och ekogrönt i London.

    Buca Lapi, Florens
    Hål i väggen är för mig ett florentinskt begrepp. En ”buca”, en grop eller ett hål, borde egentligen vara ett billigt matställe. Men flera buca har gjort klassresan från taxifik och blivit lyxhak. Komage i tomatsås – à la fiorentina – är det snällaste mötet en nybörjare kan ha med komage. Det hade jag på Buca Lapi i Florens. Källarvalven i ena matsalen är tapetserade med tidningar och affischer från vilka hungriga taxichaufförer påstås ha ätit sin komage under tidernas lopp. Men nu är denna restaurang lika fin i kanten som gästerna med florentinsk t-benstek på tallrikarna.
    Via del Trebbio, 1
    +39-055-21 37 68
    bucalapi.com

     

    No Signboard, Singapore
    Alla Singaporerestauranger tycks servera chilikrabba, några gör svartpepparkrabba. No Signboard blev så berömd för sin vitpepparkrabba att det inte gjorde något att man inte hade råd med en skylt. Alla som visste något om att pilla i sig kladdig krabba med saftigt kött och het sås talade om restaurangen utan skylt. Förklara för taxichauffören att du vill till den enklare billigare lokalen på Geylang. Den har i dag Singapores förmodligen största skylt. Det finns minst två restauranger till.

    414 Geylang Road
    +65-684 234 15

     

    Alexandras grekiska soppkök, Göteborg
    Ett urval av Alexandras grekiska farmors bästa soppor med bröd till är en av Göteborgs, och landets, mest prisvärda luncher. Och har varit det sedan pappan lanserade den. Man sitter kompakt, nästan i knäet på sig själv längs sidogången till höger när man går in från långsidan mot salutorget. Bönsoppan är känd för att ha omvänt bönhatare. Risotto på grekiska görs med risliknande juvetsipasta och fårost.
    Saluhallen på Kungstorget
    031-711 78 78

    Capitol, San Francisco
    Jag åt ensam knaperkokta kinesiska grönsaker och en krabba tillagad med färsk ingefära för tre personer. Krabban har säsong i september till januari. Läs om dagens bästa rätter som anslås på väggarna i den enkla lokalen. Vällagat med varierad säsongsmatsedel. Kreditkortslöst men billigt.
    – Några av affärerna på Stockton Street rekommenderar sina kunder hit. Vi försöker göra vårt bästa för att motsvara förtroendet, säger min servitör.
    839 Clay Street (om hörnet från Stockton Street), Chinatown
    +1-415-397 62 69

    Song Que, London
    Detta stora hål i väggen på hörnan mot Pearson Street är en grön oas: färgsättning, ljus och framför allt riklig tilldelning av färska kryddörter och blad. Låt dig inte avskräckas av att det står betelblad på matsedeln. Cha plu heter de i Thailand och ser ut som små betelblad, men de stimulerar bara med sin fräschör, och de används som tacoskal eller wraps till kött och annat du kan plocka ihop på dem för att stoppa i munnen. Priserna är bra för att vara London och smakrikedomen är en resa i sig.
    134 Kingsland Road, Shoreditch
    +44-20-761 332 22

    Fonda Don Chon, Mexico City
    Indiansk mexmat är kanske framtiden. I alla fall serveras här flera välsmakande insektsrätter än jag vill erkänna efteråt. Hungern väcks dock genom en tur mellan vitklädda matlagerskor i ett ångande och väldoftande kök. Matsalen är bland det enklaste jag mött i hela världen, men stolar och bord finns. Det är inte billigt och språkproblemen är legio. Kanske var det så att vi fick gryta på nakenchihuahua med habanerochili till huvudrätt – vi hann aldrig reda ut det för restaurangen stängde redan vid sjutiden på kvällen.
    Calle Regina 160
    +52-55-554 208 73
    restaurantechon.com

    Daisy May’s BBQ, New York
    Ett långtradarsjapp med urval av recept från det fattiga USA:s bakgårdsgrillar. Men det är lysande och har nu både vinrättigheter och riktiga tallrikar. Mest imponerande är lammrack och spädgris (rumpa/halv/hel) som beställs tjugofyra respektive fyrtioåtta timmar i förväg. Tillbehören omfattar bland annat gyllene smörstekt formbröd, persikor kokta i amerikansk majswhiskey och morotsrött sötpotatismos.
    623, 11th Avenue, hörnet 46th Street, Manhattan
    +1-212-977 15 00

    Sultanahmet Köftecisi, Istanbul
    Bortse från att här är lite för hårdhänt renoverat. Ta in intrycket av en enkel servering som är så högtidlig att man nästan måste vara medlem för att beställa. Om det inte stämmer har du hamnat på någon av de många konkurrenterna med liknande namn i närheten. Avlånga lammfärsbullar kompletterar du med ris, grön eller blandad sallad. Och bröd. Krydda efter behov med chili och släck elden i munnen med yoghurtdrycken ayran som ska vara salt för att ersätta det du förlorat svettandes i solen utanför. Alkoholfritt.
    Divanyolu Caddesi 12A, Sultanahmet nära spårvagnshållplatsen
    +90-212-513 14 38

    Fruktstånden i Jalan Alor, Kuala Lumpur
    Bland gatuserveringarna på den här kända lilla matgatan är fruktstånden med några få stolar och handsköljning ur vattenflaskor alldeles för lite omtalade. Du har all anledning att smaka frukterna, somliga tillgängliga året om och andra bara någon period under högsäsongen i april till juli. Håriga rambutan med vitt fruktkött och ännu hellre mangostan som också har vitt fruktkött, men ännu mera aromatiskt under sitt tjocka gråvioletta skal. Durianfrukten blir aldrig bättre än här.
    Nordöstra änden av Jalan Alor

    Lido Alus Sēta, Riga
    Det här nya ölsjappet i Gamla stan är inrett med grovhyvlad träinredning och med servitriser i lettiska folkdräkter – så bra genomfört att jag förstår att det användes som alternativ till lyxrestaurangen Vincents för representation i det alltmer renoverade Riga på nittiotalet. Buffén är smaklig och känns äkta med rädissallader, gråärter och fläsk och spett som grillas medan man försöker överblicka utbudet. Fatölet, det mörkare, är dessutom utmärkt. Blygsamma priser.
    Lido Alus Sēta (och inget annat Lido!) 6 Tirgoņu iela, Gamla stan
    +371-722 24 31

    Sagars South Indian restaurant, Delhi
    Foodies som ogillar vegetarianism kan känna sig lugna: problemet med Sagars är inte att här är kött- och fiskfritt – maten är verkligen god nog – utan att alla grannrestaurangerna är döpta efter den, så risken att gå fel är stor. Rätterna är kryddiga men innehåller också milda curryblad och måltiden kan överraska med ballonglikt pooribröd. Här är litet och enkelt men luftkonditionerat och fräscht trots ätutrustningens kantinprägel. Man kan dricka oanade mängder yoghurtdryck, men ingen alkohol.

    18, Defence Colony i södra Delhi
    +91-11-243 331 10/243 336 58

  • Ett år och hundra Michelinstjärnor

    Ett år och hundra Michelinstjärnor

    Under ett år har Pär Bergkvist åkt jorden runt och testat maten på hundra av världens Michelinrestauranger. För RES berättar han vad som var bäst, vilken gourmetrestaurang som gjorde honom besviken och om man verkligen inte kan bli trött på stjärnkrogar.

    Vilken var den absolut bästa restaurang du testade under året?

    Mugaritz i San Sebastian som har två stjärnor. Jag har varit där ett par gånger och de har en hög, jämn kvalitet; såväl i köket som i matsalen, en bedårande restaurang av sin tid. Jag har svårt att välja ut en speciell rätt, eller en höjdpunkt på den 10-rätterslunchen jag åt där senast – allt flyter ihop till en enda lång skön harmonisk genomtänkt helhet och rätterna saknar egentligen ett naturligt slut. Men ett exempel på en fenomenal rätt härifrån är en Carpaccio på vattenmelon och opastöriserad fårmjölk.

    Och något ställe som gjorde dig besviken?

    Jodå, det finns gott om besvikelser. Hamadaya i Tokyo, L”ambroisie i Paris och Gordon Ramsay i New York till de största.

    Blev du aldrig less på all den här fantastiska gourmetmaten och längtade efter hemlagad husmanskost?

    Nej, jag blev inte less på all god mat, kan man bli det? Det fanns inga nackdelar med projektet, det är helt frivilligt och skulle det vara jobbigt eller fel på något vis då skulle jag ställa in och göra något annat.

    Några andra höjdpunkter under året?

    Lunchen på Mizutani i Tokyo var magisk. Även lunchen på Ducasse i Paris var grym. Le Bernardin i New York var en positiv överraskning. Men det bästa av allt var nog när jag friade till min flickvän på Le Meurice i Paris, det blev väldigt lyckat. Vi gifte oss i Tokyo, på ambassaden.

    Hur går det att äta på restauranger utan Michelinstjärnor så här i efterhand?

    Jag har nog höjt lägstnivån något det här året. Jag blir ganska upprörd när ett kök inte anstränger sig, när man känner att kocken inte gjort sitt bästa. Det händer på alla nivåer; både på den enklaste sylta och den dyraste lyxkrog. Jag har blivit bättre på att undvika sådana ställen.

     

    Läs mer om Pärs Michelinår på: 100michelinstars1year.blogspot.com

     

  • Guide Michelin – stjärnor och kockar

    Det har förflutit fem år sedan Guide Michelin var nere för räkning. Den parisiska guideboken, mest känd för att ha varit världens mest anrika, ansedda och mytomspunna restaurangguide, hade tagit stryk av en hel radskandaler. Men reste sig på fem, blickade mot nya horisonter och är idag populärare än någonsin – världen över. RES flög till Paris för attberätta om det som varit och det som komma skall.

    Paris är förskonat från jordbävningar. Men inte från omskakande händelser som ger utslag på Richterskalan. Bara det senaste decenniet har den franska huvudstaden skälvt av fotbollslandslagets framgångar, av förortskravaller och – det som den här texten ska handla om – av den senaste tidens turer kring den skandalomsusade Guide Michelin.
    Den anrika guideboken, som gavs ut för allra första gången år 1900, hade varit världens mest ansedda restaurangguide. Den var oantastlig, sågs som en gastronomisk bibel och lästes av gourmeter lika bokstavligt som unga talibaner läser koranen på sina sommarskolor.

    Ingenting i restaurangbranschen var heller så åtråvärt som att bli belönad med en, två eller tre stjärnor av Guide Michelins hemliga inspektörer – de som bedömer alla restauranger de besöker efter matens smak och kvalitet, personalens kunskap och hantering av densamma samt lokalernas utseende och atmosfär.
    Att bli tilldelad tre stjärnor var för en kock som det är för en skådespelare att vinna en Oscar för bästa huvudroll.
    Men under åren 2003 och 2004 råkade Guide Michelin ut för ett par missöden som hade kunnat skada dess rykte så illa att det skulle ha fått högkvarteret vid Avenue de Breteuil i södra Paris att falla ihop som ett korthus.

    Missödena inleddes i februari 2003 när den franska stjärnkocken Bernard Loiseau sköt sig själv i huvudet med sitt jaktgevär efter att han hade nåtts av rykten om att hans restaurang skulle degraderas från tre till två stjärnor. Det var vida känt att Loiseau var manodepressiv – att han ena dagen var överentusiastisk och strålade som en sol, för att den nästa hänga med huvudet som om det inte fanns någon morgondag. Ändå fick den franska guideboken bära skulden för Loiseaus självmord av stjärnkockens kollegor. Guide Michelin, ansåg kockvännerna, hade fått för mycket makt.

    Guideboken, som tidigare mest bara hade beskyllts för småsaker som att den varit snobbig och ”för fransk” i sina gastronomiska ideal, var ovan vid tuffare anklagelser som den här. Men man skulle snart bli van.
    Året efter Loiseaus självmord tog inspektören Pascal Rémy bladet ifrån munnen och gav ut L’inspecteur se met à table, en lika avslöjande som smårolig bok som för första gången gav inblick bakom kulisserna på Guide Michelin.
    Rémy, som hade jobbat som inspektör i sexton år, anklagade först och främst sin arbetsgivare för att vara alltför vänskaplig med vissa kockar och att den inte besöker restauranger så ofta som den utger sig för att göra.
    Avslöjandena blev förstasidesstoff i så gott som alla franska tidningar, Rémy fick ge intervjuer till höger och vänster och bjöds in till allehanda tv-soffor. Alla ville de tala med den frispråkige inspektören. Alla ville de höra hans historia om varför han hade valt att offentliggöra sig själv och därmed bryta mot Guide Michelins hederskodex nummer ett för sina inspektörer – anonymiteten. Guide Michelin hade kunnat försöka tysta ner alltsammans, men valde i stället att först och främst sparka Rémy. Sedan försökte man försvara sig genom att köpa upp helsidor i samma stora franska tidningar som nyligen hade haft Rémys avslöjanden på sina förstasidor. Här hävdade man sin oskuld, att Rémys bok var full av lögner och att man fortfarande var en seriös restaurangguide.

    Tvisten mellan Rémy och Guide Michelin ledde till sist så långt som till domstol. Rémy stämde guiden för att de hade sparkat honom, Guide Michelin Rémy för att han hade smutskastat dess namn.
    Rémy förlorade, mycket tack vare att Guide Michelin hade anlitat en framgångsrik före detta fransk justitieminister som advokat, men slapp ändå betala den cirka 1 miljon svenska kronor som guiden hade krävt i skadestånd. Guide Michelin trodde sig nu kunna andas ut. Men det tog inte lång tid innan nya orosmoln tornade upp sig på Parishimlen. Ett par trestjärniga restauranger, som själva hade känt att de inte hade kunnat leva upp till de högt ställda förväntningarna, lämnade tillbaka sina stjärnor. Dessutom florerade snart illvilliga rykten om att guiden tagit emot mutor från restauranger intensivare än någonsin. Det var, med andra ord, en omskakande tid för restaurangguidernas restaurangguide.

    Men när jag träffar Guide Michelins direktör Jean-Luc Naret på företagets kontor i södra Paris är det som om den här tiden, de här skandalerna, aldrig hade inträffat. Den livsnjutarbrunbrände Naret är hal som vore han en toppolitiker. Alla frågor, hur tuffa de än är, vänder han till ett svar där han talar om den nya internationella kurs som Guide Michelin har stakat ut sedan han tog över direktörskapet efter Rémyaffären. Det är tydligt att han vill ge ett sken av att den tidigare så hemliga och franska restaurangguiden nu har gått vidare och blivit modernare, öppnare och mer intresserad av det som sker utanför Frankrikes gränser. Under Narets tid har guiden gått ifrån att tidigare ha funnits i så gott som alla större städer i Europa till att för första gången ha getts ut i USA (New York, San Francisco, Las Vegas och Los Angeles) och Asien (Tokyo, Hongkong och Macao).

    Internationaliseringen har till en del handlat om att Paris inte längre är världens självklara kulinariska centrum. Men desto mer om big business och att Guide Michelin – som tidigare mest bara hade setts som ett prestigefyllt marknadsföringsverktyg för däckkoncernen Michelin – inte längre får gå minus.
    – Det är tuffa tider. Finanskrisen har satt högre press på alla delar av företaget, säger Guide Michelins pressansvarige Marie-Bénédicte Chevet när hon visar mig runt på det provisoriska Guide Michelin-museet i Michelinhögkvarterets källare. Jean-Luc Naret gör inte heller någon hemlighet av att guiden har intagit den amerikanska och den asiatiska marknaden för att Michelins varumärke här fortfarande har de godaste av rykten.
    – Men om vi tar Tokyo som ett exempel så är det också en fantastisk restaurangstad, säger Naret. Det finns över hundrasextio tusen restauranger, att ställa mot de tretton tusen vi har i Paris, och ett otroligt intresse för mat. Innan vi kom till Tokyo hade ”Michelin” hundra tusen träffar i japanska Google, av vilka mer än nittio procent berörde guiden. Så när vi väl kom dit sålde den första Tokyoguiden slut direkt, hundratjugo tusen exemplar på två dagar.

    Naret, som är den blott sjätte direktören i Guide Michelins hundranioåriga historia, kommer ifrån lyxhotellbranschen. Innan han tog över drev han det sexstjärniga hotellet Le Saint Géran på Mauritius.
    Jag frågar honom om han inte tycker att det är lite synd att de fina hotellen alltid har hamnat i skymundan av de fina restaurangerna i guideboken – i synnerhet sedan man införde trestjärnesystemet för restauranger 1931.
    – Visst är det så att det är de fina restaurangerna och deras stjärnor som får den mesta av publiciteten. Men – och det här är viktigt att nämna – det är lika mycket för våra hotellrekommendationer, våra kartor och våra tips på vad man kan se och göra på de olika ställena som människor köper våra guideböcker.
    Han fortsätter:
    – Jag tror att allt fokus på stjärnorna beror på flera saker. Först och främst tror jag att det i mångt och mycket är Michelinguidens stjärnor som skapat begreppet ”stjärnkock”. När de första stjärnorna delades ut fick det snart kockarna att stiga ut ur sina kök och förvandlas till superstjärnor. Alla vet ju, ända sedan den första stjärnan delades ut, hur svårt det är att bara nå upp till en stjärna. Och då ska vi inte tala om hur svårt det är att bli belönad med tre.

    Naret fortsätter berätta om internationaliseringen och den nya Michelintidning som ges ut tre gånger om året och som innehåller så väl reportage från de trestjärniga köken som utflykter till de hörn av världen där guiden ännu inte har satt sig ner med sina knivar och gafflar.
    Narets högsta önskan, erkänner han, är att det inom en snar framtid ska finnas en Michelinguide till alla världens länder.
    – Det är bara en tidsfråga, säger han och rättar till sin slips. Så snart det blir möjligt att driva restaurang på månen vill jag att våra inspektörer ska vara bland de första att boka bord även där. Det är det som är fördelen med att ha ett så stort företag som Michelin i ryggen. Vi har råd att betala våra inspektörer för att äta sig fram till de bästa restaurangerna och sova sig fram till de bästa hotellen.
    Så det låg ingen som helst sanning i inspektören Pascal Rémys bok, frågar jag Naret, som nu för en gångs skull svarar utan att slingra sig. 
    – Nej, gud, nej. Du menar anklagelserna om att vi bara skulle ha fem inspektörer i varje land? Att vi skulle stå stjärnkockarna för nära för att kunna degradera deras restauranger? Snälla du. Alla, till och med kockarna själva, vet att det var en bok av rena lögner, säger han, pausar och tar ett par klunkar mineralvatten. 
    – Jag har ingen aning om vad den här inspektören gör i dag och jag vill inte heller veta. Jag vet bara att han tog oss till domstol, att han förlorade och att det är slutet på historien.
    Men det här var, tvärtemot vad Naret tror, inte slutet på historien.
    Jag ska snart förklara varför.

    Säga vad man vill om Jean-Luc Naret, men han är antagligen det bästa som har hänt Guide Michelin rent pr-mässigt sedan de kom på det här med att dela ut stjärnor till de allra finaste restaurangerna.
    Jay Rayner, aktad restaurangkritiker i brittiska The Observer, berättar över telefon från London hur djupt imponerad han är över hur snabbt Naret fått guiden att bli respekterad igen.
    Rayner, som förra året gav ut boken The man who ate the world: In search of the perfect dinner, en smått fantastisk matreseskildring där han tuggade i sig klassiska lyxrätter i världens alla kulinariska huvudstäder, tycker också att det är uppfriskande att Frankrike långsamt börjar förstå att finns en värld bortom landets gränser.
    – Det är fascinerande hur Guide Michelin i internets tidevarv lyckats bli populärare än någonsin, säger Rayner. Det är tydligt att den fortfarande står högt i kurs hos kockarna. De vill verkligen ha de där stjärnorna. Men vad som är verkligt fascinerande är hur det, varje år när guiden kommer ut, blir en snackis på stan om huruvida de har delat ut stjärnorna till rätt restauranger eller inte. Det var därför ett genidrag att inta Asien och USA. Nu är det inte längre bara i Europa som den kommer att bli en snackis varje år, utan i hela världen.
    Guide Michelins nyvunna popularitet handlar givetvis till stor del om dess internationalisering. Men också om att människors intresse för god mat och finare restauranger har ökat något otroligt de senaste åren. Allt fler vet vad ett fines de claire-ostron, ett vaktelägg och en kobebiff är. Och, än viktigare, hur de smakar.
    Rayner håller med om att det råder en gå-ut-på-fin-restaurang-trend.
    – Det har, om vi bara blundar för den rådande finanskrisen en stund, blivit fler rika människor i världen. Men det är inte bara de här rika människorna, de som har köpt sina hus, sina fritidsbåtar, sina kostymer, som nu vill äta god mat och dricka ett gott vin. Tvärtom är så gott som alla människor ute och reser och äter ute som aldrig förr. Restaurangupplevelsen är något som prioriteras mer än någonsin. Det är en bransch som växer och människorna vill guidas rätt. Det är därför det går så bra för Guide Michelin, och det är därför som jag får skriva mina välbetalda krönikor i The Observer.

    Över till Paris igen. Ett par tunnelbanestationer norr om Michelinguidens högkvarter, alldeles intill paradgatan Champs-Élysées, ståtar sekelskifteshotellet Le Raphael i all sin prakt. Här, inne i den smått museala baren, har jag stämt träff med Pascal Rémy.
    Jag vet inte hur den forne Guide Michelin-inspektören ser ut, utan det är först när en lätt grånad man i fyrtiofemårsåldern knackar mig på axeln och frågar om det är jag som är Marcus som jag förstår att det är han.
    Vi slår oss ner och Rémy visar sig använda de största av gester med sina händer – men talar ändå så tyst han bara kan för att ingen vid de andra borden ska höra vad han säger.
    – Det är fortfarande lite känsligt att tala om Guide Michelin, förklarar han viskande med ett leende. Jag är fortfarande, tack vare min bok, en av de mest hatade i hela den franska restaurangbranschen. Det är väl så det går när man håller sig till sanningen.
    Rémy berättar att huvudskälet till att han lät publicera sin bok var att han tyckte att Guide Michelin hade förvandlats till en cirkus där den nya direktören Jean-Luc Naret nu har rollen som clown.
    – När jag började jobba som inspektör var det mest grundläggande kravet att man skulle ha utbildning och mångårig erfarenhet av restaurangbranschen. Själv gick jag på kockskola, men var mer intresserad av att smaka av maten än att laga den. Men om du tittar på dem som anställdes som inspektörer under min sista tid så hade de inte den här erfarenheten. Vilket ledde till undermålig restaurangkritik och till att två tredjedelar av de restauranger här i Frankrike som i dag har tre stjärnor inte är förtjänta av dem.
    Michelin säger sig i dag, enligt officiell information, ha sjuttiofem heltidsanställda inspektörer i Europa. En inspektör besöker upp till nio restauranger i veckan och sover på hundratrettio hotell under tio månader. Sedan samlas alla sjuttiofem på huvudkontoret för att diskutera vilka restauranger som ska tilldelas stjärnor. I en månad arbetar de sedan med själva guiden.
    – Äsch, det där är inte sant, säger Rémy när jag kontrollerar Michelins information med honom. Eller, jag vet ju inte hur det är nu för tiden, men när jag arbetade där besökte vi inte alls restaurangerna så ofta som det brukar sägas. Som att guiden besöker de trestjärniga restaurangerna tio gånger per år, och alla de restauranger som är omnämnda i guiden så ofta som en gång om året. Under min tid kunde det ibland ta tre år innan vi gick tillbaka till en omnämnd restaurang.
    – Dessutom är det, till skillnad från vad som brukar nämnas, otroligt dåligt betalt. Jag tjänade aldrig mer än cirka 1 700 euro i månaden som inspektör. Visst får du äta på flotta restauranger och sova på lyxhotell – men säg det jobb där du tjänar så här lite för att i tvåveckorsperioder vara borta från din familj.
    Sedan Rémy fick sparken från Guide Michelin har han jobbat med ”familjeaffärer”, skrivit mindre matartiklar till diverse franska tidningar och jobbat på ett manus till en långfilm.
    Filmen har arbetstiteln Tournedos Rossini, den handlar om en restaurangkritiker och ska, enligt Rémy, bli lite som ett icke-animerat svar på Pixars mångfaldigt prisbelönade Råttatouille.
    – Jag drömmer själv om att en dag bli restaurangkritiker i någon av de stora franska tidningarna, men jag är rädd för att det kommer att förbli en dröm på grund av mitt dåliga rykte. Jag får kanske blicka utomlands i stället, just som Guide Michelin har gjort på sistone. Du känner möjligtvis inte någon på någon tidning i Japan?
    Rémy skrattar och vi tar farväl.
    Jag är halvvägs på väg ut ur baren när Rémy viskar mig till sig igen. Han uppger att han har en hemlighet att berätta för mig.
    I samma veva som Guide Michelin i år firar sin hundrade upplaga av sin Frankrikeguide ska han nämligen ge ut en ny bok om den franska guideboken. Men den här gången, försäkrar han med ett mer ondskefullt leende, ska han vara mycket elakare.
    Det återstår att se om marken under Michelins högkvarter står pall för ännu ett skalv.

    OM GUIDE MICHELIN

    Guide Michelin gavs för första gången ut år 1900. Bröderna Édouard och André Michelin, som ett par år tidigare hade tagit patent på de första uppblåsbara bil- och cykeldäcken, tänkte att reseguiden skulle tjäna som reklam för deras däck.
    Reseguiden blev, liksom Michelins däck, allt populärare. Men det var ändå först när man år 1931 för första gången delade ut stjärnor till restauranger som man fick sitt höga anseende i restaurangbranschen.
    Guide Michelin hade uppehåll för sin utgivning under så väl första som andra världskriget. Men fick ändå en viss roll när de allierades flotta under andra världskriget beredde sig för invasionen av Normandie. Engelsmännen och amerikanerna, som var rädda för att tyskarna hade förstört alla vägskyltar, hade kontaktat Michelins Pariskontor för att be om tryckplåtarna till 1939 års upplaga av guiden för dess väldetaljerade Frankrikekartas skull. Så när trupperna landsteg på dagen D bar samtliga de allierades officerare på den lilla röda guiden.
    1984 delade ”Gidden”, som guideboken kallas i svenska restaurangbranschen, ut sina första stjärnor till svenska restauranger. Sexton år senare, år 2000, blir Christer Lingströms Edsbacka Krog den första svenska krog att belönas med två stjärnor.

    Stockholm och Göteborg finns med i Guide Michelins Main Cities of Europe-utgåva. 2009 har Sverige två restauranger med två stjärnor och elva med en. De tvåstjärniga är Stockholms Edsbacka Krog och Mattias Dahlgren – Matsalen. De enstjärniga krogarna är, i Stockholm, Esperanto, Frantzén/Lindeberg, Fredsgatan 12, Leijontornet, Lux, Mattias Dahlgren – Matbaren och Operakällaren. Samt, i Göteborg, 28+, Basement, Fond, Kock & Vin och Sjömagasinet. 
    Under nollnolltalet har Guide Michelin ingenting annat än internationalisering framför sina ögon. Världens kulinariska centrum tycks hela tiden förflyttas alltmer österut – mot Dubai, Moskva, Shanghai – och Tokyo hotar nu på allvar Paris om titeln världens främsta restaurangstad. Efter USA och Asien väntar nu övriga världen spänt på att få sina restauranger bedömda av Guide Michelins hemliga inspektörer.
    Under året, i samband med festligheterna kring utgivningen av den hundrade Frankrikeguiden, öppnas det första riktiga Guide Michelin-museet i Michelinkoncernens hemstad Clermont-Ferrand i mellersta Frankrike.
     

    GUIDE MICHELIN-STJÄRNORNA

    Färre än fem procent av restaurangerna i guiden har stjärnor. De flesta får bara ett hedersomnämnande.
    En stjärna: En väldigt bra restaurang i sin kategori.
    Två stjärnor: Utmärkt kökskonst, värt en omväg.
    Tre stjärnor: Unikt kök, värt en egen resa.
     

  • Londons bästa krogar – enligt Jamie Oliver

    Londons bästa krogar – enligt Jamie Oliver

    Kändiskocken Jamie Oliver har förstås full koll på Londons krogliv. Här är hans favoritrestauranger i den brittiska huvudstaden.

    Jamie Oliver, vilken restaurang är bäst i London?
    – Jag har haft förmånen att äta på otroligt många bra restauranger i London. Men när det kommer till kvalitet och kontinuitet är svårt att slå The River Café. Ett annat bra ställe är Theo Randalls italienska restaurang.

    River Café
    Thames Wharf, Rhainville Road, London
    +44-20-738 642 00
    rivercafe.co.uk

    Theo Randall at the Intercontinental
    1 Hamilton Place, Intercontinental Park Lane, London
    +44-20-731 887 47
    theorandall.com

     

    FAKTA

    Namn: Jamie Oliver
    Ålder: 34
    Bor: London
    Yrke: kock och tv-personlighet
    Familj: gift med före detta modellen Juliette Norton som han har tre döttrar tillsammans med
    Aktuell: jobbar för att skolmaten i England ska bli bättre