Trots sin ringa storlek har Islands huvudstad fött fram mängder med framgångsrika kreatörer. I Reykjaviks kultur- och modevärld blandas influenser från en avlägsen omgivning med egna infall till en perfekt cocktail.

Text: Ewa Josefsson

Hotell i Reykjavik

Den blonda kvinnan i blus och pennkjol sitter och sippar på ett glas vin i baren. Vi har småpratat i några minuter när hon lutar sig mot mig och säger:
– Jag har klätt ut mig i dag. Det är en del av mitt uppdrag.

Hon blinkar menande och sträcker sedan fram ett visitkort med namn och titel: Andrea Maack, artist/journalist/just a fabulous person. Jag har hamnat bredvid Reykjaviks motsvarighet till Carrie Bradshaw. Andrea har en singelkolumn à la Sex and the city i ett välkänt isländskt magasin.
– Nästa månad ska det handla om att dejta äldre, välbärgade män. Jag sitter här och spanar, säger hon.

Valet av lokal är knappast någon slump. Den svartvita baren på 101 Hotel är populärast bland det väldressade kulturfolket just nu. Hit går man för att dricka några glas vitt innan kvällen fortsätter på något annat, mindre sofistikerat ställe. Islänningarna tjänar ju mer pengar än någonsin och det märks naturligtvis. De klassiska kaffebarerna i bohemisk stil finns kvar men det dyker upp fler och fler luxuösa designbarer som den här.
Andrea smälter hur som helst utmärkt in med sin förklädnad. Det är möjligtvis hållningen och rörelserna som avslöjar henne, ovanan vid de höga klackarna och den snäva kjolen.
– I vanliga fall klär jag mig i säckig streetstil, säger hon.

”Glöm inte att bada i den blå lagunen” eller ”islänningarna festar som galningar”. Det är fraserna man brukar få höra om Reykjavik, men glöm dem. Inte för att de inte stämmer utan för att den som återkommer till Reykjavik gör det av en helt annan anledning. Kulturlivet. Stadens bubblande kreativitet och arroganta mod att gå sin egen väg och plocka det bästa från två kontinenter.
– Reykjavik ligger mitt emellan Europa och USA, så vi blandar influenserna. Det är nog det som gör isländsk kultur speciell. Vi har ju en egen historia också, men med vårt läge blir vi till en sluss som samlar en massa olika intryck och mixar ihop dem.

Jag har gått in till Guðrún Sveinbjörnsdóttir som driver den lilla designbutiken Gust på Laugavegur. Längst inne i affären finns hennes verkstad, och det är här vi träffas för att prata om den isländska designboomen.
– Det har verkligen exploderat de senaste fem åren, islänningarna själva har börjat uppskatta inhemsk design på ett helt nytt sätt och det har också startat en designutbildning på konstskolan, säger hon.

Jag kommer att tänka på ett lustigt fenomen som händer ganska ofta här. Att du pratar med någon som får dig att glömma bort att husen är en tvärhand höga, och plötsligt tror du i stället att du befinner dig i en riktig storstad. Kanske är det pulsen som lurar dig, den där pulsen som vanligtvis bara återfinns i metropoler, men som konstigt nog slår även i Reykjavik. Sedan säger människan du pratar med något som avslöjar allting, som nu när Guðrún säger att stan just fått en designutbildning, och du inser faktum. Här finns bara drygt hundra tusen invånare.

Efter några timmars trendspaning går det att konstatera att ungdomarna ska ha luvtröjor i skrikiga färger och mönster. De kommer från den lilla designaffären Naked Ape, får jag veta. När jag besöker butiken hamnar jag i en orgie av neonfärger. Mitt i allt sitter den unga designern och affärsinnehavaren Sara Eyþórsdóttir. Hon berättar att hon har suttit uppe och sytt hela föregående natt. Ändå verkar hon inte det minsta trött när hon letar efter en bra låt att spela, visar intressanta sidor på nätet och pratar om den kommande helgens kulturutbud. Hela tiden bekymmerslöst balanserande en halvfull kaffekopp på sin öppna laptop.
– Det är flera vernissager och sjysta konserter, du kommer att ha massor att göra. Men glöm inte att hälsa på Dead-Nonni, han är den mest intressanta konstnären här just nu, tillägger hon.

Fredag eftermiddag är mycket riktigt späckad av vernissager. Jag är på väg till Safn, ett nyöppnat galleri. Mina försök att fråga efter vägen misslyckas, Safn betyder museum så alla ber mig specificera vilket museum.
Väl framme berättar den kvinnliga galleristen att konstnären som hade en monolog i en pappkartong har fått nog och packat ihop. Just då går han förbi oss. Galleristen frågar om han inte kan fortsätta lite till, men hon får svaret att två timmar i lådan var nog. Men besvikelsen byts i fascination när jag börjar vandra runt i det tre våningar stora galleriet och studera verken av ljus och vatten. Vid närmare eftertanke är det självklart att isländsk konst handlar om ljus och vatten. Vad skulle den annars handla om på en ö med tusen sällsamma färgtoner på himlen och bubblande, svavelosande vatten i marken. Det känns så isländskt, lika spöklikt vackert som naturen runt omkring oss. Naturen som skymtas hela tiden, för även mitt inne i staden tronar bergen vid horisonten.

Jag blir bjuden på fest hos Ari Magg, en av Islands mest framgångsrika reklamfotografer. Den vitmålade fotostudion med högt snedtak är full av människor som jobbar med reklam och mode. I en grupp samlas modellerna, i en annan mediefolket och i en tredje formgivarna. Bland annat Sebastian Frey, en parisare som flyttade till Reykjavik för att bli lärare på den nya designutbildningen.
– Reykjavik är löjligt hippt i Paris nu. Jag har fått hit riktiga stjärnor som föreläsare. Människor som knappast skulle ha jobbat med mig innan. Det är värsta meriten att vara här, säger han och man kan ana en ton av sarkasm i hans röst.

Efter två år i Reykjavik börjar Sebastian längta hem.
– I början tyckte jag att det var helt fantastiskt, jag fattade inte hur människorna kunde klä sig så coolt och det kändes absolut inte som en liten stad.

Nu börjar han känna av lappsjukan. Reykjavik har en påtaglig alla-känner-alla-mentalitet. Du kan ge dig tusan på att tjejen du träffar på kaféet är släkting, vän eller arbetskamrat med killen du pratade med i går. Folk kallas vid förnamn, och för att det ska fungera lägger man i talspråk till ett epitet: Paris-Sebastian, till exempel.
¬– Du borde skriva om folks hybris. Alla tror att de är värsta stjärnorna, därför blir det aldrig kö utanför Kaffibarinn. Folk står bara i en ring och ropar ”Hej det är jag” till vakten, säger en annan kille när han hör vad vi pratar om.

En stund senare sprids en doft av sprayfärg i studion. Någon har dessutom sett Paris-Sebastian smyga ut från toaletten. Händelserna kopplas samman någon minut senare när festens värd kommer fram till den kortvuxna parisaren med en arg min:
– Varför har du sprayat ner min toalett?

Sebastian skakar på huvudet.
– Nej, det skulle jag aldrig göra. Jag är från Paris, där gör vi inte sådant.

Men det är förstås skitsnack, tycker värden Ari Magg. Han berättar för Sebastian att ingen på festen ser humorn i att skriva ”motherfucker” över badrumsspegeln. Vi inser att det är dags att gå vidare.

Ute på gatan väntar den både välkända och främmande arkitekturen. Välkänd, eftersom den liknar vår svenska minimalistiska. Främmande, för att den är så mycket grövre. Det är cement och plåt överallt. Till och med den stora kyrkan, Hallgrimskirkja, är ju gjord av någon sorts betong. Min beundran växer varje gång jag ser den, hur den mjuka formen kontrasterar till den skrovliga ytan och hur den ändrar nyans i solnedgången. Men allra bäst tycker jag om Hafnarhús, museet nere vid hamnen. Den böjda cementskivan som markerar ingången leder in till en sal med enorma plåtväggar och stora nitar. Det är industriellt, grovt och kusligt vackert.

Före resans slut får jag till ett möte med Dead-Nonni. Konstnären som Naked Ape-Sara och ett halvt dussin andra har pratat om. Smeknamnet Dead-Nonni är passande på fler än ett sätt. Många trodde att han skulle vara död vid det här laget. För Nonni, eller Jón Auðarson som han egentligen heter, har varit HIV-positiv i över ett decennium och han försökte i många år dämpa sin dödsångest med alkohol. I dag har det förändrats. Jón blev far – utan att föra viruset vidare till modern eller barnet. Han hittade dessutom ett bättre sätt än spriten att hantera närheten till döden.

Det började med textraden ”He who fears death cannot enjoy life”. Enligt denna filosofi skapade Jón klädmärket Dead. Texten trycktes på t-shirtar som utsmyckades med gotiska teckningar och mönster. De handtryckta tröjorna har blivit hur populära som helst och går numera att få tag på i ett flertal olika länder både i Norden och på andra sidan Atlanten. Butiken Dead-Nonnabúd ska snart expandera och Jón skissar på en stor klädkollektion. Hans slogan pryder numera allt från tonåriga hårdrockare till damer i sextioårsåldern. Och för Jón betyder budskapet allt.
– Det var ju ett sätt för mig att bli av med min rädsla.

Han är klädd helt i svart, ansiktet är ärrat och varenda millimeter av hans uppenbarelse för tankarna till en rockstjärna. Det är knappast förvånande att ett band som Metallica bär hans tröjor. Men som en typisk Reykjavikbo låter Jón sig knappast imponeras av berömdhet.
– De är bara människor som vi andra, säger han lite irriterat och jag förstår att jag har brutit mot en gyllene regel genom att ens ta upp det.
I Reykjavik är ju varenda människa en stjärna.

Trots sin ringa storlek har Islands huvudstad fött fram mängder med framgångsrika kreatörer. I Reykjaviks kultur- och modevärld blandas influenser från en avlägsen omgivning med egna infall till en perfekt cocktail.

Text: Ewa Josefsson

Hotell i Reykjavik

Den blonda kvinnan i blus och pennkjol sitter och sippar på ett glas vin i baren. Vi har småpratat i några minuter när hon lutar sig mot mig och säger:
– Jag har klätt ut mig i dag. Det är en del av mitt uppdrag.

Hon blinkar menande och sträcker sedan fram ett visitkort med namn och titel: Andrea Maack, artist/journalist/just a fabulous person. Jag har hamnat bredvid Reykjaviks motsvarighet till Carrie Bradshaw. Andrea har en singelkolumn à la Sex and the city i ett välkänt isländskt magasin.
– Nästa månad ska det handla om att dejta äldre, välbärgade män. Jag sitter här och spanar, säger hon.

Valet av lokal är knappast någon slump. Den svartvita baren på 101 Hotel är populärast bland det väldressade kulturfolket just nu. Hit går man för att dricka några glas vitt innan kvällen fortsätter på något annat, mindre sofistikerat ställe. Islänningarna tjänar ju mer pengar än någonsin och det märks naturligtvis. De klassiska kaffebarerna i bohemisk stil finns kvar men det dyker upp fler och fler luxuösa designbarer som den här.
Andrea smälter hur som helst utmärkt in med sin förklädnad. Det är möjligtvis hållningen och rörelserna som avslöjar henne, ovanan vid de höga klackarna och den snäva kjolen.
– I vanliga fall klär jag mig i säckig streetstil, säger hon.

”Glöm inte att bada i den blå lagunen” eller ”islänningarna festar som galningar”. Det är fraserna man brukar få höra om Reykjavik, men glöm dem. Inte för att de inte stämmer utan för att den som återkommer till Reykjavik gör det av en helt annan anledning. Kulturlivet. Stadens bubblande kreativitet och arroganta mod att gå sin egen väg och plocka det bästa från två kontinenter.
– Reykjavik ligger mitt emellan Europa och USA, så vi blandar influenserna. Det är nog det som gör isländsk kultur speciell. Vi har ju en egen historia också, men med vårt läge blir vi till en sluss som samlar en massa olika intryck och mixar ihop dem.

Jag har gått in till Guðrún Sveinbjörnsdóttir som driver den lilla designbutiken Gust på Laugavegur. Längst inne i affären finns hennes verkstad, och det är här vi träffas för att prata om den isländska designboomen.
– Det har verkligen exploderat de senaste fem åren, islänningarna själva har börjat uppskatta inhemsk design på ett helt nytt sätt och det har också startat en designutbildning på konstskolan, säger hon.

Jag kommer att tänka på ett lustigt fenomen som händer ganska ofta här. Att du pratar med någon som får dig att glömma bort att husen är en tvärhand höga, och plötsligt tror du i stället att du befinner dig i en riktig storstad. Kanske är det pulsen som lurar dig, den där pulsen som vanligtvis bara återfinns i metropoler, men som konstigt nog slår även i Reykjavik. Sedan säger människan du pratar med något som avslöjar allting, som nu när Guðrún säger att stan just fått en designutbildning, och du inser faktum. Här finns bara drygt hundra tusen invånare.

Efter några timmars trendspaning går det att konstatera att ungdomarna ska ha luvtröjor i skrikiga färger och mönster. De kommer från den lilla designaffären Naked Ape, får jag veta. När jag besöker butiken hamnar jag i en orgie av neonfärger. Mitt i allt sitter den unga designern och affärsinnehavaren Sara Eyþórsdóttir. Hon berättar att hon har suttit uppe och sytt hela föregående natt. Ändå verkar hon inte det minsta trött när hon letar efter en bra låt att spela, visar intressanta sidor på nätet och pratar om den kommande helgens kulturutbud. Hela tiden bekymmerslöst balanserande en halvfull kaffekopp på sin öppna laptop.
– Det är flera vernissager och sjysta konserter, du kommer att ha massor att göra. Men glöm inte att hälsa på Dead-Nonni, han är den mest intressanta konstnären här just nu, tillägger hon.

Fredag eftermiddag är mycket riktigt späckad av vernissager. Jag är på väg till Safn, ett nyöppnat galleri. Mina försök att fråga efter vägen misslyckas, Safn betyder museum så alla ber mig specificera vilket museum.
Väl framme berättar den kvinnliga galleristen att konstnären som hade en monolog i en pappkartong har fått nog och packat ihop. Just då går han förbi oss. Galleristen frågar om han inte kan fortsätta lite till, men hon får svaret att två timmar i lådan var nog. Men besvikelsen byts i fascination när jag börjar vandra runt i det tre våningar stora galleriet och studera verken av ljus och vatten. Vid närmare eftertanke är det självklart att isländsk konst handlar om ljus och vatten. Vad skulle den annars handla om på en ö med tusen sällsamma färgtoner på himlen och bubblande, svavelosande vatten i marken. Det känns så isländskt, lika spöklikt vackert som naturen runt omkring oss. Naturen som skymtas hela tiden, för även mitt inne i staden tronar bergen vid horisonten.

Jag blir bjuden på fest hos Ari Magg, en av Islands mest framgångsrika reklamfotografer. Den vitmålade fotostudion med högt snedtak är full av människor som jobbar med reklam och mode. I en grupp samlas modellerna, i en annan mediefolket och i en tredje formgivarna. Bland annat Sebastian Frey, en parisare som flyttade till Reykjavik för att bli lärare på den nya designutbildningen.
– Reykjavik är löjligt hippt i Paris nu. Jag har fått hit riktiga stjärnor som föreläsare. Människor som knappast skulle ha jobbat med mig innan. Det är värsta meriten att vara här, säger han och man kan ana en ton av sarkasm i hans röst.

Efter två år i Reykjavik börjar Sebastian längta hem.
– I början tyckte jag att det var helt fantastiskt, jag fattade inte hur människorna kunde klä sig så coolt och det kändes absolut inte som en liten stad.

Nu börjar han känna av lappsjukan. Reykjavik har en påtaglig alla-känner-alla-mentalitet. Du kan ge dig tusan på att tjejen du träffar på kaféet är släkting, vän eller arbetskamrat med killen du pratade med i går. Folk kallas vid förnamn, och för att det ska fungera lägger man i talspråk till ett epitet: Paris-Sebastian, till exempel.
¬– Du borde skriva om folks hybris. Alla tror att de är värsta stjärnorna, därför blir det aldrig kö utanför Kaffibarinn. Folk står bara i en ring och ropar ”Hej det är jag” till vakten, säger en annan kille när han hör vad vi pratar om.

En stund senare sprids en doft av sprayfärg i studion. Någon har dessutom sett Paris-Sebastian smyga ut från toaletten. Händelserna kopplas samman någon minut senare när festens värd kommer fram till den kortvuxna parisaren med en arg min:
– Varför har du sprayat ner min toalett?

Sebastian skakar på huvudet.
– Nej, det skulle jag aldrig göra. Jag är från Paris, där gör vi inte sådant.

Men det är förstås skitsnack, tycker värden Ari Magg. Han berättar för Sebastian att ingen på festen ser humorn i att skriva ”motherfucker” över badrumsspegeln. Vi inser att det är dags att gå vidare.

Ute på gatan väntar den både välkända och främmande arkitekturen. Välkänd, eftersom den liknar vår svenska minimalistiska. Främmande, för att den är så mycket grövre. Det är cement och plåt överallt. Till och med den stora kyrkan, Hallgrimskirkja, är ju gjord av någon sorts betong. Min beundran växer varje gång jag ser den, hur den mjuka formen kontrasterar till den skrovliga ytan och hur den ändrar nyans i solnedgången. Men allra bäst tycker jag om Hafnarhús, museet nere vid hamnen. Den böjda cementskivan som markerar ingången leder in till en sal med enorma plåtväggar och stora nitar. Det är industriellt, grovt och kusligt vackert.

Före resans slut får jag till ett möte med Dead-Nonni. Konstnären som Naked Ape-Sara och ett halvt dussin andra har pratat om. Smeknamnet Dead-Nonni är passande på fler än ett sätt. Många trodde att han skulle vara död vid det här laget. För Nonni, eller Jón Auðarson som han egentligen heter, har varit HIV-positiv i över ett decennium och han försökte i många år dämpa sin dödsångest med alkohol. I dag har det förändrats. Jón blev far – utan att föra viruset vidare till modern eller barnet. Han hittade dessutom ett bättre sätt än spriten att hantera närheten till döden.

Det började med textraden ”He who fears death cannot enjoy life”. Enligt denna filosofi skapade Jón klädmärket Dead. Texten trycktes på t-shirtar som utsmyckades med gotiska teckningar och mönster. De handtryckta tröjorna har blivit hur populära som helst och går numera att få tag på i ett flertal olika länder både i Norden och på andra sidan Atlanten. Butiken Dead-Nonnabúd ska snart expandera och Jón skissar på en stor klädkollektion. Hans slogan pryder numera allt från tonåriga hårdrockare till damer i sextioårsåldern. Och för Jón betyder budskapet allt.
– Det var ju ett sätt för mig att bli av med min rädsla.

Han är klädd helt i svart, ansiktet är ärrat och varenda millimeter av hans uppenbarelse för tankarna till en rockstjärna. Det är knappast förvånande att ett band som Metallica bär hans tröjor. Men som en typisk Reykjavikbo låter Jón sig knappast imponeras av berömdhet.
– De är bara människor som vi andra, säger han lite irriterat och jag förstår att jag har brutit mot en gyllene regel genom att ens ta upp det.
I Reykjavik är ju varenda människa en stjärna.