Här finns allt för att uppfylla barndomens drömmar: gorillor, spektakulär natur och pygméer. En resa till det okända Centralafrikanska republiken är ett äventyr för livet.

Samtidigt i trakten av Afrikas hjärta:
Det är trummorna som hörs. Precis som när grannarna spelar musik hemma i trappuppgången. Vi har precis stigit ur bilarna och skakar stelheten ur kroppen, och det är då vi hör trummorna. De kommer från byn där pygméerna – bayaka – bor. Vår första tanke är förstås att någon arrangerat alltsammans, att det ingår i mottagandet. Men nej, detta är inga turisttrummor. I själva verket går det nog inte att befinna sig längre bort från Euro Disney än så här.

Byn Bayanga ligger sydvästra hörnet av Centralafrikanska republiken, där gränsen ritar en liten pil in mot Kongo och Kamerun. Resan hit från huvudstaden har tagit fjorton timmar. Först på sju mil asfalterade vägar, sedan många timmar på tvivelaktiga vägar och till sist på vägar som inte längre är vägar. Vi lyssnar. Trumrytmerna är några av de mest komplicerade som finns, säger de som forskat i ämnet. Men det är inte bara trummorna som hörs. Ibland når grannarnas sång verandan vid lodgen vid floden och harmonierna och stämningen är verkligen inte Mix Megapol. Ljuden är gråtande människor.
– Den bayaka som brukar leda jakterna dog i går. De sjunger på hans dödsvaka, säger Emelie, som är vår guide. Många bayaka har blivit kristna, men det finns traditioner som är djupare rotade än de nya psalmböckerna.
När det börjar skymma tre kvart senare, sjunger de fortfarande.
– De kommer att sjunga tills solen går upp.

Livsnerven är en vitmålad fransk jättecigarr.
Air France landar en gång i veckan, på torsdagar. Ett plan. En avgång. That’s it. Då kommer världen frivilligt till Centralafrikanska republiken, men det vore fel att säga att landet frivilligt bjudit in världen. Fortfarande, tjugoåtta år efter att diktatorn Jean-Bédel Bokassa avsatts, är det förbjudet att fotografera offentliga platser i huvudstaden. Det inkluderar de hårdbevakade regeringsbyggnaderna, alla torg och alla gator. Landets regering kämpar med tanken på pressfrihet. Vi begraver kamerautrustningen under högar av kläder när vi passerar vår första vägspärr. Emelie har precis hälsat oss välkomna, men hon har också lyssnat på radion. Hon är inte glad. Soldater, skolbarn, poliser och scouter ska paradera för att hedra minnet av landets förste premiärminister. Den logiska åtgärden är då att stänga av den enda vägen som leder västerut, ut från Bangui under ett dygn. Att paraden bara pågår under någon timme spelar mindre roll. Road closed.

3.16 på morgonen är vi säkra på att avspärrningarna är borta. Då börjar resan. Asfalten upphör efter drygt sju mil. Vi bekantar oss med det centralafrikanska vägnätet. När frukosten packas fram, noterar jag de extra bladfjädrarna som ligger instuvade i bagageutrymmet. Tommy och Ulla vill byta till en bil med bekvämare stötdämpning. Solen går upp. Morgonen är bländande vacker. Våra vader lyser vita. Om vi har tur återstår tolv timmars bilresa. Vi försöker lära känna David, vår chaufför. Sextiosju år gammal, och därmed automatiskt mycket respekterad i ett land där medellivslängden är precis över fyrtio. Vi konverserar med honom på vår obefintliga franska. Han ler, köper två grillade råttor som snacks och är vis nog att inte försöka bjuda laget runt.

Life is a vägspärr.
Den enda vägen ut ur staden är livligt trafikerad av kärror som dras för hand. Unga män går tiotals kilometer för att hugga ved, lastar kärrorna fulla och drar dem tillbaka till staden. Där säljer de sin last på marknaden.
– Vad tjänar de?
– Inte mycket, inte ens med centralafrikanska mått mätt, säger Emelie.
– Tar vägspärrarna betalt av killarna som släpar på kärrorna fulla av ved också?
– Ja. Det känns antagligen ganska surt.

Polisen har inte fått lön på sju månader och improviserade avgifter är ett sätt att få mat på bordet. Därför möts vi och männen med kärror av fällda bommar. Även tullen, den lokala vägmyndigheten samt ytterligare ett par statliga instanser som råkar finnas i närheten, vill ha betalt. Alla har viktiga stämplar och krav på blanketter. Om en trafikant krånglar, hämtar man Chefen. Någon med en extra revär fasttejpad på skjortan försöker se ut som en kommandosoldat. Är pilotglasögonen hans egna? Vi enas om att de är kollektiv egendom – något som ligger i kafferummet och som man kan dra på sig när man vill spela Allan. I en vägspärr kan man bli sittande om Chefen är på dåligt humör. Men vi har med oss Amadou, som är expert på just vägspärrar. Han hoppar ut, förhandlar, mutar, skämtar och i sällsynta fall betalar för passagen. Kulspetspennor är en av de gångbara valutor som används. Emelie konverserar genom sidorutan med en extra myndig man. Vi får en snabböversättning när vi kommit igenom spärren:
– Jag presenterar er som min familj. Jag hoppas att ni inte har något emot det?

Ingen ställer frågan men svaret kommer automatiskt:
– Det är enklast så. Säger jag att ni är turister blir vi sittande en god stund. De flesta vet inte vad en turist är. Majoriteten av människorna vi möter har överhuvudtaget inte kommit på tanken att man kan resa för nöjes skull.

Men vid varje vägspärr visas ju kopior av våra pass? Vad svarar du om de granskar våra familjenamn?
– Att jag har en stor familj, säger Emelie lakoniskt och väjer för en halvmeterdjup grop i vägbanan.
Under hela den fjorton timmar långa resan räknar vi till elva möten med bil och två möten med motorcyklar. Vägspärrarna är fler.

Doli Lodge inleder med en grisskär drink.
Vi lyssnar på trummorna och dödsvakan. Morgonen därpå färdas vi i en och en halv timme rakt ut i den kompakta broccoli som kallas regnskog. Resan är spikrak. Ett skogsbolag med krav på effektiv transport har anlagt vägen.Parc National Dzanga-Ndoki står det på en skylt som vi passerar en bit in i skogen, men det är långt kvar. När vägen slutligen svänger följer den en elefantstig, vilket är exakt motsatsen till skogsbolagets väg. Stötdämpare och styrleder vill gå i sittstrejk. Till och med David bakom ratten muttrar något på sango.
Vid elefantstigens slut ligger en inhägnad med låga hyddor. Solpanelerna på stråtaken antyder att det inte är bara är naturfolk som bor här. Lägret Baï-Hoko är en utpost för de forskare som sedan sju år arbetar för att komma underfund med hur det är att vara låglandsgorilla, Gorilla gorilla på latin. Detta är den vanligaste gorillaarten, den du ser på Kolmården – och den forskarna vet minst om.

– These guys look quite fit.
Det är inte en vanlig safari där guiden blandar gin tonic och småpratar om djurlivet. När man kommer som turist till Baï-Hoko är rutinen att man följer en forskare och dennes assistent ut i regnskogen en vanlig dag på jobbet. En bayaka som arbetar som spårare hos forskarna tar täten. Vi är först helt säkra på att han bestämt sig för att testa oss. Lite senare får vi reda på att detta är pygméernas ordinarie tempo när de förflyttar sig – bara obetydligt långsammare än en medeldistanslöpare. Vi, våra kamerastativ och ryggsäcksremmar utkämpar en kamp mot broccolin. Kampen är ojämn. Regnskogen vinner.
– These guys look quite fit, kommenterade forskarna i lägret när vi kom fram.

Angelique som ansvarar för WWF-projektet i Dzanga-Ndoki verkar luttrad. Gamla damer, välmående EU-delegationer och överviktiga politiker har lotsats ut i terrängen med varierande resultat. Turistverksamheten är ett fyratusen femhundra kvadratmeters lotteri som finansierar en del av forskningen. Var gorillorna finns vet man aldrig helt säkert, även om forskarna noggrant noterar var de siktats dagen innan. Marken är täckt med torra löv, jorden är sandig och det är förhållandevis tyst. Inte som i naturfilmerna där regnskogen är en genomfuktig utomhuskonsert på olidlig volym. Stopp. Det där var lögn. Det är inte särskilt tyst. Genom grönskan ljuder dova dunsar. Grova kängor sitter på bleka kroppar, som snubblar omkring på elefantstigarna. Elefanter är ljudlösa. Turister är bulldozers. Från och med i morgon ska vi smyga i sandaler.

Vem letar vi efter?
Efter en stund inser vi att vår spårare ägnar sig åt intensiv meddelandeverksamhet med någon. Regnskogens svar på Skype är ett system av avbrutna kvistar, löv och andra knappt synliga markeringar som pekar i olika riktningar.
– Klick-klick, säger spåraren.

Han producerar ett mellanting mellan att smacka med läpparna och ett kameraklick. Ljud är en överlevnadsfaktor för bayaka. Att lyssna efter fåglar, vatten och vind hjälper spåraren att hitta i regnskogen. En bayakakvinna kan säga om hennes man varit framgångsrik vid en jakt långt innan han återvänt till byn. Det är enkelt. Hon lyssnar bara på hur fåglarnas varningsläten ändras. Vår spårare lyssnar. Han låter några sekunder gå under absolut stillhet innan vi går vidare. Nytt klick-klick. Det är väldigt vad det klickas. Klick-klick. Snart kommer svaret: Klick-klick. Nej, spåraren försöker inte locka till sig gorillorna. Klickandet har flera syften. Dels vill vi inte överraska gorillorna. Sikten framåt är någonstans mellan två och tre meter och troligen skulle vi kunna trampa på en fullvuxen apa om vi inte såg oss för. Och dels är klickandet ett sätt för spårare att kommunicera med varandra.I ett snår sitter de som klick-klickat till svar. Ytterligare tre spårare. Vi får reda på att det är lite oroligt i gorillagruppen. Silverryggen, den store hanen som leder flocken, har fått konkurrens av en annan hane, en frifräsare som försöker ta över honorna. Därför har flera spårare varit ute sedan i gryningen för att följa familjen. Vi uppmanas att hålla en låg profil.
– Titta, de sover, viskar forskarassistenten. De är tretton stycken …

Jahaja, tretton individer ligger tydligen och drönar i snåren. Ingenting syns. Vi väntar. Och så rör det sig och upp kommer … fem fingrar. En hand griper runt en tunn stam. En gorillahand.

Vi tittar på varandra.
En treårig hane sätter sig upprätt och tittar på oss. Vi tittar tillbaka och gömmer oss bakom våra teleobjektiv.
Så rör det sig i den sluttning där ett par mörka bollar av päls har vilat. Tittleken fortsätter. Honor med ungar. Yngre hanar. Fler och fler reser sig upp och börjar röra sig. Det slutar med att hela familjen vaknar. Vi känner oss skyldiga. Mitt i gruppen lutad mot ett träd, sitter en apa med silvergrå rygg mot oss. Han vänder sig om.
Minns du den barske fysikläraren som spände ögonen i dig när du kommit för sent till lektionen? Just i dag väger han tvåhundrafemtio kilo och har tjock päls. Han är the top dog, ledaren, the boss och har som heltidstjänst att skydda sina honor och sin flock. Vi känner oss avsynade. Han kollar de bleka släktingarna som står och stirrar, vänder sig sedan om och ignorerar oss totalt.
– Han gör så där hela tiden, säger vår forskarassistent. Vi vet inte riktigt varför men vi försöker få reda på det.
Outgrundliga äro gorillahanens vägar. Efter ett tag vänder han sig om för att granska oss på nytt. Vi tittar rakt ner i ett mörkt gorillagap medan silverryggen gäspar stort. Det är ingen tvekan om vem som är på besök hos vem.

Tack för besöket, hälsa familjen!
Som på en given signal börjar hela gruppen röra sig. Vi fumlar med stativ och utrustning och flyttar oss respektfullt ur vägen. Silverryggen glider genom buskaget följd av de övriga. En av honorna passerar på bara några meters håll.
– Ehhummm, säger honan. Det låter som en Connexkontrollant som harklar sig lite försynt, för att kolla biljetten.
Ett ”ehhummm” att minnas livet ut.
– Uppfattade ni det där? frågar forskarassistenten med låg röst. En gorillahona hälsade just på er!

En ung hane blir eftersläntrare när familjen rör sig söderut. Han har klättrat upp i ett högt träd för att få ha en frukt i fred. Vi följer honom en stund och börjar därefter snubbla tillbaka mot lägret. Vi gör vårt bästa för att röra oss som spårare och forskare men är lika smidiga som om vi burit högtalare till ett turnerande hårdrocksband. Den kommande eftermiddagen ska vi söka upp gorillafamiljen igen och vi ser fram emot en ny släktträff. Alla slöar på verandan i skymningen. Tommy och Ulla är entusiastiska. De har följt en stor flock mangabeys, småapor. Kyparna serverar öl från Kamerun i väldiga flaskor. Emelie undrar hur vi mår. Vi mår bra, tack. Vi underhåller sällskapet med ingående beskrivningar av eftermiddagen. Den blev förmiddagens motsats. Fem timmars vandring, regnskogens alla sweat-bees anföll i divisioner, en elefant skar av returpromenaden och vår spårare tvingades till en rejäl omväg. Vi kom tillbaka utmattade, uttorkade och hade knappt sett röken av några gorillor. Senare skulle Margareta och Jacob gå en hel dag utan att få kontakt med dem. Nationalparken Dzanga-Ndoki är verkligen inte något zoo. I kväll är trummorna i byn tysta, men bayaka sjunger.
– Ja, säger Emelie. Det behöver man inte be dem om.
– Men de är inte ledsna i kväll? undrar vi.
– Nej, i kväll är de glada.

Vi går runt hörnet och hittar en kille från Newark.
Vi hälsar på byns rektor som blir skjutsad till skolan på bönpallen till en lätt motorcykel. Emelie berättar för honom vilka vi är. Rektorn säger något på sango till några bayaka och de pekar på en grupp hyddor. Dit ska vi gå. De är runda som igloor, kallas bokombe och byggs av blad. Vi får reda på att ett femtiotal bayaka bor där. Kring hyddorna är det märkvärdigt välstädat. Svenska husvagnscampare har mycket att lära. Kommunikationen flyter kanske inte helt friktionsfritt men vi känner oss ändå välkomna. Jag visar displayen på min kamera efter varje bild. Reaktionerna varierar. Unga män ser roade ut, kvinnorna är blyga och barnen är entusiastiska och skriker högt. Känner mig ändå som om jag stjäl något. En polaroidkamera hade varit ovärderlig. Några av barnen drar i oss. De pratar i munnen på varandra. Mitt i all sango kan jag urskilja ett eller två ord franska och ordet ”american”. Det kanske finns en bayaka som kan några ord engelska? Barnen tar täten runt en hydda som inte är rund och byggd av bara blad. Den här är fyrkantig, stor som en korvkiosk, med väggar av ojämna plankor. Men det är inte Günther som står i kiosken. Där inne i mörkret sitter en gestalt. Han har hög panna, en imponerande näsa som pekar ner i en tunn mustasch. Ur öronen växer dekorativa hårtestar.
– Hi, I’m Louis! säger Louis Sarno.

Det visar sig att Louis suttit där han sitter i nästan tjugoett år.
– Jag kom hit i slutet av åttiotalet för att studera pygméernas musik och … ja, sedan blev jag kvar här. Bayaka är intelligenta, intressanta och har mycket humor. Jag försöker hjälpa dem på alla sätt jag kan … få fram pengar till skola… mediciner… det finns alltid saker att ordna, konstaterar Louis.
– Jag har bott långa perioder ute i regnskogen tillsammans med dem, som mest tre månader. Den känns som hemma. Ja, jag känner saknad varje gång jag lämnar regnskogen.
Hur mycket kontakt har du med omvärlden? Bryr du dig om det som pågår?
– Jag försökte länge låta bli, men nu har jag radio. Det var en märklig känsla att höra att Michail Gorbatjov, president of the former Soviet Union … ja, du fattar. Det var inte the former president utan the former Soviet Union man talade om. Då kände jag att jag inte kunde ignorera alltsammans längre. Berlinmurens fall missade jag också.
Louis pekar på en liten reseradio.
– Jag följer nyheterna ibland. Jag gillar film och har köpt en dvd-spelare som jag ska hämta i Bangui om någon månad. Och jag har ju faktiskt en e-postadress numera … men jag erkänner att jag kollar den ganska sällan.
– Man vet ju aldrig. Men helst lyssnar jag inte alls på vad som händer på andra håll. Jag vill inte höra talas om vad som händer i USA. Jag skäms för den nuvarande administrationen … Och den sittande presidenten … nej, jag måste sluta tänka på det innan jag blir illamående.

Det är omöjligt att inte fråga Louis om landets chanser:
– Ja, Bokassa hade verkligen sina fel och brister. Han var megalomaniac och galen till att börja med, men han fick åtminstone saker gjorda, som man brukar säga här i landet. Sedan har det mesta befunnit sig i en lång nerförsbacke utan stopp.
– Landet har egentligen goda möjligheter. Det är ingen brist på vatten. Vi är självförsörjande på mat. Det finns naturtillgångar. Men omvärlden måste börja intressera sig för att få stopp på korruption och vanskötsel. Fransmännen? Nej, inte fransmännen, de kommer inte att ge det här landet en hjälpande hand. Inte en chans. Kineserna har redan börjat dra nytta av råvaror och arbetskraft på ett sätt som inte är bra. Och de säljer bara skit.
– Vi är bara en vit fläck på kartan än så länge. De goda krafterna i väst måste börja intressera sig för att något ska hända. Och det är västvärlden skyldig det här landet, om ni frågar mig.

Promenad i broccolin.
En av spårarna från besöket hos gorillorna står vid vägkanten. Han är klädd i en fleecejacka och hälsar vänligt. Familjen vinkar. Barnen vinkar. Två av kvinnorna väntar på att David ska öppna dörren till lastutrymmet. Sedan hoppar de in. Bayaka har en särskild doft. Den är inte obehaglig men ganska påtaglig, nästan lite frän. Kvinnorna sätter sig på det stora reservhjulet. Den ena har en signalröd t-shirt. Snart upptäcker jag att den andra bär på ett litet barn, bara någon vecka gammalt. Jag tycker mig känna igen en av dem, vänder på kameran och visar bilder från kvällen innan, då de dansat runt en eld. De låter upprymda och ropar något på sango till Emelies svägerska Charlotte som sitter bakom ratten. Hon översätter raskt till svenska:
– De hade mycket roligt åt bilderna. Det första de sa var ”Jaså är det så vi ser ut!”.

Sekunden därpå börjar kvinnorna sjunga. De använder rösterna som rytminstrument och rör sig längs en skala som inte har något gemensamt med dem man får lära sig i pianoskolan. De sjunger utan ansträngning men rösterna verkar kunna tränga igenom kompakta material. Det är mycket, mycket, mycket vackert. Efteråt frågar jag Charlotte om det ingick i researrangemanget – något de kommit överens om i bilen eller innan för att underhålla oss?
– Nej, de började spontant, på egen hand. De älskar att sjunga.

Vi svänger av stora vägen och parkerar mitt i ingenstans. En bayaka med machéte lösgör sig ur ingenstans och möter oss. Vi går in i broccolin. Vi ska få se hur bayaka använder det som växer i regnskogen. Allt som syns är grönt. Utan macheté kan man knappt vända sig om. En väg huggs åt oss genom växtligheten. Kvinnorna visar ett grönt blad, stort som ICA:s frysta pizza.
– Very healthy. And for a better marriage.

Ett annat blad, som för en europé ser exakt likadant ut, sägs kunna bota blodsjukdomar. Vi blir bjudna sött och gott vatten ur en avhuggen lian innan vi tittar på ett tredje blad som är ett bombsäkert sätt att avslöja otrohet. Kvinnan med barnet tvättar barnets stjärt med ett annat blad, regnskogens Pampers.
Bayaka lever av vad de kan hitta i regnskogen. Det finns växter för alla fysiska behov och de flesta själsliga. Hur mycket är tro och hur mycket är vetande?
– Svårt att säga, säger Emelie. Placebo spelar nog roll, men det är bevisat att många av växterna har medicinska effekter.

Landet utan bensinpumpar.
Vi åker mot Bangui. Resan delas på två dagar för att vi ska slippa maratonsträckor. David kör och blir mycket respektfullt mottagen i Salo där vi tankar. Det känns som ett annat land. I byn bor många fulani, varav de flesta har invandrat från Kamerun. De är pygméernas motsats: långa, gängliga och med ljusare hy. Majoriteten är boskapsskötare. I Centralafrikanska republiken finns inga bensinpumpar. Bensinmacken är platsen dit en kö av pojkar släpar tjugolitersdunkar med diesel som hälls ner i ett filter. Filtret är en halv t-shirt som tryckts ner i en tratt. När det skymmer äter vi ett improviserat mellanmål. Dagens mål är en lodge i Ombella-M’Poko. Den innebär visserligen en dryg timmes omväg men avsikten är att vi ska få tillbringa natten i sängar med lakan.
Vi rullar in i lodgen strax före midnatt. I lysrörens sken blänker tre väldigt nya, väldigt svarta Toyota Landcruisers. Bilar är ovanliga i Centralafrikanska republiken. Nya blankpolerade bilar väcker stor uppmärksamhet. Vi stannar bilen och undrar var våra kamrater i den andra jeepen håller hus.

Ett par problem att ta itu med.
Var är den andra bilen? Efter några minuter ger sig David i väg för att undersöka saken. Något annat är också fel. Personalen möter inte med rosa drinkar. Nej, personalen möter inte upp överhuvudtaget. En av byggnaderna ser ut som en reception. Vi tar sikte på den. Mannen som plötsligt är synlig i dörröppningen har en kroppshållning slående lik en kamphunds. Han verkar redo att gå till anfall. Lasse tar täten uppför trappan. Två steg upp står det klart att det mannen håller i händerna inte är en grästrimmer utan en automatkarbin i färdigställning. Kamphunden säger något barskt på sango. Att argumentera är troligen svårt. Att hålla en låg profil är troligen hälsosamt. Vi retirerar till bilen. Kamphunden står kvar på trappan och blänger.
Lösningen är en ficklampa som kommer halvspringande genom mörkret. I ena änden av den finns Emelie. Hon inser att hon har flera problem att ta itu med.

Det visar sig att den andra bilen blivit stående på underredet med ett hjul hängande ut över ett meterdjupt dike. Vi undrar hur vi kan hjälpa till. Det är lugnt. Det kommer att lösa sig, meddelar Emelie kort och letar upp lodgens chef. Förklaringen till blanka Landcruisers och Kalashnikovs är att en hög ämbetsman i prefektoratet bestämt sig för att inte bara sova middag på lodgen, utan också att övernatta där med sitt entourage, inklusive barsk livvakt. Som inbokad turistgrupp får du då samma status som malaria.

Lodgen består av dryga dussintalet byggnader. Vi blir visade till vårt övernattningsalternativ. De flesta hönshus är renare. Aggressiva myror befolkar hallen. Vi bestämmer oss för att inte undersöka lakanen och de livsformer som troligen bosatt sig där. Den andra bilen har kommit upp ur diket. Alla är samlade och frågan ställs: ska vi stanna i hönshuset eller inte? Diskussionen är över nästan innan den börjat. En timme och en improviserad tallrik pasta senare är vi på väg mot Bangui. Vi turas om bakom ratten. Jag drar nitlotten när det gäller vägens skick och får slåss med tretusen sexhundra kilo fullastad Toyotajeep i drygt decimeterdjup lös sand. En och en halv timme senare byter vi förare. Och så fortsätter det. Vi har varit på resa i nitton timmar. På vägen mot huvudstaden tilltar strömmen av unga män med kärrorna fulla av ved. Solen går upp. Vi närmar oss civilisationen.

Att stänga hjärtat.
Vägen ut till flygplatsen är full av folk och David styr mellan gångtrafikanter och cyklister. Idolen Mandata spelas genom spruckna högtalare medan unga män konsumerar stora mängder öl från Kamerun runt oljefat fyllda med brinnande ved. Bangui är som Sveg – i staden finns ett enda trafikljus. Det visar rött. Vid flygplatsen blir vi överfallna av hjälpsamma bärare men Patrick, den färggrant klädde gentleman som ska hjälpa oss genom labyrinten av kontrollanter i avgångshallen, viftar bort dem.
– Follow me, säger han.

Vi gör så och får bevittna en imponerande uppvisning i hur man handskas med uniformerade ämbetsmän. Vi synas av flera stränga män som vill se om vi verkligen har biljetter, får några extra stämplar i passet och går igenom en dubbel säkerhetskontroll. Därefter lämnar Patrick oss åt vårt öde. I den enda gaten är hälften av lamporna släckta. Där finns tre tre taxfreebutiker som skyltar med tomma fönster. Samtliga butiker är stängda och ser ut att ha varit så i flera år. Tanzania lär ha varit en liknande upplevelse för resenären i slutet av sjuttiotalet. När flygvärdinnan delar ut hörlurar i små plastpåsar sitter jag och känner mig sentimental. Talesättet som används i Centralafrikanska republiken när man skiljs åt eller känner sorg, är att man stänger hjärtat. Alltså stänger jag hjärtat och låter åttiosju tusen hästkrafter knuffa den franska jättecigarren norrut, mot stängda filer på Centralbron, trådlösa nätverk och baristamjölk.

Fakta Centrafrikanska republiken
Landet saknar kust och gränsar till Kamerun, Chad och Sudan i norr, Demokratiska republiken Kongo och Kongo-Kinshasa i söder.
Yta: 622 984 kvadratkilometer
Befolkning: 4 303 356
Huvudstad: Bangui (698 000 invånare)
Självständighet: 13 augusti 1960
Valuta: CFA-franc (XAF)
BNP per capita: cirka 350 amerikanska dollar (World Bank 2006)
Språk: Franska, sango (nationalspråk)
Befolkning: Över åttio etniska grupper, fulani i väst och i norr, annars främst gbaya- och bandastammar
Läskunnighet: 48,6 procent
Genomsnittlig utbildningstid: 2,9 år
Genomsnittslivslängd: Fyrtiotre år
Regnperiod: Maj–oktober
Vaccinationskrav: Gula febern
Vaccinationsrekommendation: Difteri, hepatit A/B, turistdiarré, polio, rabies, tyfoidfeber
Exportvaror: Diamanter, trävaror, bomull, kaffe, tobak, cassava, jordnötter och majs

Övrigt
På plats 172 av 177 i FN:s Human Development Report 2006.
Antal telefonabonnemang (fast/mobil) per tusen invånare: 17,6
Antal internetanvändare per tusen invånare: 2,3
Antal tv-apparater per tusen invånare: 4
Tre professionella basketspelare i NBA.

Att resa dit
Andersons African Adventures arrangerar resor med infödda, svensktalande guider som talar nationalspråket sango. Resorna görs vid två tillfällen under 2007, under november och december. Resorna kräver hygglig kondition. Dessutom bör du vara införstådd med att strapatser, ändringar i programmet och oförutsedda händelser ingår i priset. Den här sortens resa kan inte jämföras med vanliga safariresor till Kenya, Tanzania eller Sydafrika.

Andersons African Adventures
Adress: Svartmangatan 21, Stockholm
Tel. 08-20 30 50
www.andersons.se