Hotell i Seoul

Seoul i Sydkorea är världens modernaste stad. Här stänger inga butiker, här är människorna mest och bäst uppkopplade och här dör man, bokstavligt talat, av för mycket dataspel.

Världens modernaste land
Seoul i juli kan liknas vid en bläckfisk. En gigantiskt drypande våt bläckfisk som sträcker ut sig på båda sidor av den breda, bruna Han River (floden som just nu på bio här i Sverige rymmer ett stort muterat monster i katastroffilmen The Host). Seoul sträcker sina tentakler långt bortom horisonten och vägrar bli en kärna. Det är lönlöst att finna den fasta kärnan i denna tjugomiljonersmetropol (med ytterområden) som är världens andra mest befolkade område efter Tokyo.

I koreanska filmregissören Chan-wook Parks mästerverk Oldboy försöker den stenhårda huvudkaraktären Dae-su Oh vid ett tillfälle äta en bläckfisk levande. Bläckfiskens tentakler klättrar upp på hans kinder och håller ett slipprigt grepp om hans ansikte. Inte ens Dae-su Oh kan svälja bläckfisken – han svimmar. Det finns risk för samma utmattning i en stad som Seoul. Man måste skära upp bläckfisken för att få grepp om den. Det är kanske därför de koreanska myndigheterna planerar att dela upp staden i åtta mindre städer. Själv försöker jag lägga upp min resa på samma strategiska sätt, men misslyckas genast. Jag sveps med av en digital våg som inte tar någon hänsyn till vare sig tid eller rum.

Nästan hälften av Koreas ungefär femtio miljoner stora befolkning bor i Seoul. En stad som i dag är en av världens mest dynamiska platser – kulturellt, ekonomiskt, kreativt och teknologiskt. Sedan 1998 har landet upplevt en nästan overklig ekonomisk tillväxt och är i dag världens tionde största ekonomi, och tredje största i Asien, och listas av investmentbanken Goldman Sachs på deras ”Next eleven”-lista – listan över framtidens mest ledande tillväxtländer.

Sydkorea bevisar teorin om att det i dag är bättre att ha massor av ingenjörer och bo i öknen än ha ett land fullt av naturtillgångar. Bara tjugo procent av landets yta är odlingsbar och man har inga betydelsefulla naturresurser. Framgången stavas högteknologi. Via företag som LG, Samsung och Hyundai är man marknadsledande på elektronik, mobiltelefoni, plattskärmar och robotar.

Efter den stora asiatiska finanskrisen 1997 var Korea det land som drabbades hårdast. Med den erfarenheten bestämde man sig för att satsa allt på högteknologi. I dag har Sydkorea världens högsta antal bredbanduppkopplade hushåll. Nästa mål är att placera en hushållsrobot i varje hem 2020. Man har redan på prov placerat ut robotar som bland annat lär barn engelska i sex hundra hem. Man kommer helt enkelt inte närmare framtiden än i Seoul. Här kan du sträcka fram handen och känna på teknologimänniskan, robotsamhället och den totalt virtualiserade människan. I Sydkorea tänker man på morgondagen, och i morgon tänker man på nästa dag. Ingenting är stilla, allt vibrerar, allt är på väg och allt är energiskt. Stämningen har de senaste åren nått oss via geniala, tekniskt fulländade filmer såsom Oldboy, Järn 3:an och Sympathy for lady Vengeance. I Korea talar man om ”hallyu”, den koreanska vågen. En kulturell bomb som briserade samtidigt som ekonomin och då koreansk musik, film och framför allt såpor gick fram som ett fälttåg över hela Asien.

Digital överdos
Gatorna i området Myeong-Dong kryper fram som lysmaskar genom Seoulnatten. Själva luften är röd och gul som om den i sig vore strömledande. I juni sveper de varma monsunregnen in och lägger ett tjockt lager fukt över gatorna. Det skapar en nästan overklig atmosfär. Staden badar i ljus. Om bläckfisken hade blod skulle det vara denna elektriska gas som fräser i fukten. Seoul älskar sina färger, och sitt neon.

Seoul är en stad där du aldrig bör sova. Klockan är nästan tre på natten men gatorna är fulla av människor som shoppar, sitter i de presenningsöverdragna gaturestaurangerna och friterar sina bläckfiskar eller besöker love hotels. Men först och främst söker de sig till de lite halvskumma dörrarna som är indiskret diskreta på samma sätt som porrvideoklubbar i Europa. Dörrar som via slingrande trappor leder ner till Koreas alldeles egna drogkvartar. Här fyller Koreas ungdom sitt blod med elektroniskt flimmer i dvd-bangsens privata bås eller på de fantastiskt luftkonditionerade Internetkaféerna.

Seoul är på många sätt en paradislik tillflykt för livströtta cyniker eller moderna sökare. Seoul är ett den digitala generationens Indien. Seoul har den vackra egenskapen att göra en antingen vansinnig eller upplyst. Förr sökte man sig, liksom Robert De Niro i filmen Once upon a time in America, till kinesiska opiumhålor där man i ett tidlöst stadium kunde ligga och suga på sin opiumpipa, förgås på plats, eller sväva i väg från det som kallas världen. I tjugomiljonersstaden Seoul är det lätt att försvinna, men här dör man inte på en kinesisk liggmatta. Har dör man på en dygnetruntöppen dvd-bang efter att ha trasat sönder själen i veckor framför sentimentala koreanska såpor. Här dör man efter att ha spelat dataspel på ett Internetkafé i sjuttiotvå timmar, här dör man av skörbjugg orsakad av för långvarig diet på snabbnudlar och vaniljmilkshake (som är det Internetkaféerna vanligtvis serverar). Korea är ett modernt land, här dör man av medial överexponering, av för mycket elektroniskt flimmer i blodet och när allt för många binära tal har klibbat sig fast på hjärtklaffen.

I staden finns tjugoåtta tusen Internetkaféer och minst lika många dvd-bangs. De är alltid öppna, anonyma, bekväma och har världens fetaste bredband. Du kan lätt vandra i veckor mellan de mjuka sängarna i dvd-bangsens privata bås, förtära ett obegränsat utbud av koreanska chips, torkad bläckfisk, miniburklatte och en hel ljuvlig filmhistoria. Här gömmer sig Koreas mediemissbrukande ungdom undan en övervakande föräldrageneration.

Korea har världens högsta antal bredbandsuppkopplade hushåll (sjuttioåtta procent), nittio procent av alla tjugoåringar är anslutna till Cyworld – en Internetcommunity som ungefär motsvarar vårt Lunarstorm, men såklart är tio gånger mer hightech. Trettio procent av alla sydkoreaner är registrerade onlinespelare – det vill säga till spel som bara kan spelas på Internet. I en undersökning nyligen sa sex av tio koreaner mellan nio och trettionio år att de spelar onlinespel ofta. Sydkoreas ungdom är den digitala generationens avantgarde. Jag låter mig sugas in i en av dessa oemotståndliga mediekvartar – ett helblått Internetkafé med svindyra skinnkontorsstolar, plattskärmar och väggar tapetserade med planscher föreställande orcher.

Det första jag möts av är ljudet av Seoul. Av kraftiga kalasjnikovpumps som dånar från sprängda högtalare, skrik av syntetisk smärta, metalliska headshots och onlinespelens ödesmättade och underbara evighetsmelodier. Jag blir kvar länge och går på Pocari Sweat, koreanska superstarka energidrinkar, för att hålla mig levande.
Efteråt tar jag tunnelbanan till det underjordiska och gigantiska varuhuset Coex Mall, där en av Koreas många ”gaming zones” ligger. Det hela är ett paradis för spelmissbrukare, en lekplats med hundratals flipperspel, Xboxar, Playstations och spel som projiceras från taket ner på golvet. I mitten ligger en gladiatorarena i glas i formen av en stor kub. När jag kommer har precis ett Starcraftspel direktsänt i tv börjat. Datorspelet Starcraft är förmodligen Koreas största sport.

Det finns i Korea två tv-kanaler som direktsänder Starcraft dygnet runt med kommentatorer. Starcraft är crystal meth i Korea. Bänkraderna runt glaskuben är fulla av unga par och småtjejer, fyra kameror riktar sig in mot kuben där två finniga killar i tjugoårsåldern sitter vid varsin dator. Bakom killarna står en coach och ett team som sträcker fram vattenflaskor då och då. Alla är klädda i en sorts vita Formel 1-overaller täckta av reklam. Spelet projekteras för publiken på fem stora skärmar. Det är tyst – alla sitter spända. Plötsligt går ett sus genom publiken som sedan stiger till ett jubel. Den ena spelaren lyckades slå tillbaka ett anfall. Alla klappar händerna och skrattar. På raderna längst fram sitter unga groupies som lyfter sina hemgjorda skyltar med hjärtan målade med spritpennor och skriker gälla koreanska kärleksförklaringar. I Korea är Starcraftspelarna hjältar och kändisar, med feta sponsorkontrakt och fanklubbar. Koreas största spelare, tjugosexårige Lim You Hwan har sexhundra tusen medlemmar i sin fanklubb och en sponsorslön från mobilföretaget SK Telecom på två miljoner kronor om året. Vid ett tillfälle samlades hundra tusen personer för att se honom spela.

Konkurrensen för att nå dit Lin nått är stenhård. På Internetkaféerna sitter hundratusentals kids och drömmer om att en dag stå överst på pallen som Koreas Starcraftmästare, framför fotoblixtarna och poliskedjan som hindrar alla galna groupies från att slita stjärnan i stycken, och hålla den jättelika guldpucklan i armarna. Några få lyckas, andra slutar som Lee Seung Seop, en tjugoåttaårig Starcraftspelare. Lee hade nyligen blivit sparkad från sitt jobb för att han spelade för mycket. Han satsade på att bli professionell Starcraftspelare. Den 2 augusti 2005 satte han sig på ett Internetkafé och började spela – en session som inte slutade förrän två dagar senare då han föll ner från stolen och dog. Hans hjärta stannade av utmattning. Av för mycket digitalt flimmer i blodet.

Lugn bland bergen
För att inte sluta som Lee åker jag upp i bergen för att vila. Jag tar in på det välkända traditionella stället B & B Morning Calm, en stor villa uppe i bergen norr om Seoul City, känd för sin traditionella stil och lugna miljö. Stället drivs av en gammal mentalt vital man, mr Han Sungho. Han är pensionerad engelsklärare och driver stället med sin fru, mrs Sungho, som samlar koreanska antikviteter. Morning Calm är fyllt av traditionell koreansk konst och keramik. De tjugoåtta olika frukosträtterna man kan välja på och som tillagas av mrs Sungo hämtas huvudsakligen från den grönskande trädgården. Ett perfekt ställe för medial avgiftning.

Mr Han Sungo berättar att han under sjuttiotalet flyttade upp på berget för att tidigt varje morgon kunna vandra till bergets topp och hämta det livgivande vatten han säger springer ur en källa där. Vatten som ska hålla honom frisk länge. Men mr Han når inte längre bergets topp. Under en av sina promenader föll han på en sten och skadade knäet. Men varje dag går mr Han ändå upp tidigt och går mot berget. Varje dag räknar han stegen. Och varje dag blir stegen lite färre.

Det är för frukostarna man kommer till Morning Calm. Traditionell koreansk frukost består av olika varmrätter, i huvudsak ris mixat med ångkokta grönsaker, nudlar och dumplings, till detta torkad frukt och olika koreanska sorter av varmt och kallt te. Under frukostarna kommer mr Han och berättar för mig hur många steg han gick under morgonen samtidigt som han masserar sitt onda knä. I sitt huvud, säger han, kan han ändå gå till toppen, han minns varje gren, varje stig och varje gömställe för svampar och örter som han brukade plocka på sina vandringar på berget. Han säger att han minns klarare samtidigt som stegen bara blir färre och färre.

Efter några dagar blir min digitala abstinens för stark. Jag tar tunnelbanan runt Seoul. I Seoul åker åtta miljoner människor tunnelbanan varje dag, ett tunnelbanesystem som med utbyggnader beräknas vara världens största om två år. Men tunnelbanan här är ingen kaotisk, klaustrofobisk skräcktunnel. Den kunde vara designad av Apple. Efter det hetsiga livet på gatorna är det snarare meditation att åka tunnelbana, som är perfekt luftkonditionerad, plastvit och tyst (man pratar inte här) och där varje stopp signaleras av fågelkvitter.

Pleasantville
Gatorna i stadsdelen Sunchin badar i rosa ungdom. Affärerna längst gatorna är jättestora Barbiehus. Utanför dem står söta poppojkar och -flickor i vita dräkter och ler och ropar ut gälla reklamramsor i mikrofoner. Överallt går flickor i korta cocktailklänningar av femtiotalssnitt, högklackat och med nätta paraplyn med mönster av körsbärsblommor. De slickar i sig syntetiska mjukglassar, dricker självlysande läsk och håller ett huvud kortare pojkvänner i perfekta hiphoputstyrslar i handen. Allt i Sunchin är fruktansvärt sorglöst. Seoul är fullt av dessa Stockholmstora kvarter som är lekparker för miljoner unga sydkoreaner. De är fyllda av tusentals Starbuckskaféer, biografer, love hotels och prydliga konditorier där allt glänser av glasyr. Dessa underhållningskvarter är Seouls purunga, glättiga själ.

I ett av Barbiehusen hänger en koreansk Romeo, i perfekt snedlugg, ur ett fönster på andra våningen och sjunger popvisor för en skara beundrande flickor nedanför. Jag går runt och tuggar på sockerströdda minimunkar och blir ständigt förföljd av flickgäng som smygplåtar mig med sina mobiler. Ibland kommer de fram och fnittrar och kramar mig och fnittrar lite till och frågar efter mitt nummer. Sedan fortsätter de förfölja mig och när jag går för långt bort skriker de ”pretty boy”. Seoul är en stad där man blir kallad ”pretty boy”. Seoul fnittrar – hela tiden.

Dejting är stort i Sydkorea, gigantiska områden som Sunchin är upplåtna för dejtingsugna ungdomar. Det finns dejtingklubbar och det finns Cyworld. Men man kommer ingenstans om man inte har mobil. Det första och viktigaste rådet jag fick när jag kom till Sydkorea var att hyra en koreansk mobiltelefon på flygplatsen. Utan en mobil klarar du dig inte långt. Koreaner betalar med mobilen i tunnelbanan, de kollar på sina såpor i mobilen och de håller sitt digra dejtingregister i mobilen. ”Pretty boy, pretty boy”. Jag går runt i ett regnigt Sunchin och är rädd för att min telefonbok ska krascha. Jag behöver inte vara orolig, säger någon. Och det behöver jag inte, koreanska mobiler har plats för tusentals nummer. Jag knappar in ”Pretty Girl nr 19” i mobilen.

Shop till you drop
Som ett grönt sår skär den lilla bäcken genom skyskraporna. Bäcken är konstgjord, det låg en gång i tiden en annan välkänd bäck här som man täppte till och byggde över. För några år sedan återskapande man den, men Korea är ett modernt land nu så för säkerhets skull byggde man in röda och gula lampor på dess botten så att den skulle matcha neonstaden. Jag går med Chris till Dongdaemun som ligger bredvid bäcken. Chris är, får jag för mig, en typisk korean runt trettio, han röker Marlboro, han klär sig casual i amerikansk västkuststil och driver tre företag. Ett av dem importerar svenska klädmärken till Sydkorea och Chris vill visa mig shoppingstaden Seoul.

För Seoul är verkligen en shoppingstad. Dongdaemun är en av de mer välkända klädmarknaderna med fem stycken femtonvåningarsvaruhus tillägnade mode, och en ombyggd fotbollsstadion som klädmarknad. Tydligen användes fotbollsarenan under fotbolls-VM i Japan och Korea. Men sydkoreaner är inte mycket för nostalgi. Varför spela fotboll när VM är slut? Då är det ju dags för en butiksrunda.

Seoul är fashionisternas dröm. Många av varuhusen har öppet till fem varje morgon och för den som vill vila upp shoppingmusklerna finns dygnetruntöppna massagestudior och biografer. Vi fortsätter till Technomart – ett enormt köpcenter för elektronik och sedan till Lotte World – ett köpcenter i tre våningar med skridskobana och en nöjespark uppe i taket. Seoul har en förkärlek för underjordiska köpcenter, de går som guldglänsande katakomber under staden. Det borde nästan vara möjligt att shoppa sig runt hela Seoul City under jorden genom glimmande gallerior.

Neon är mitt blod
Basvåg efter basvåg slår mot bröstet. Klubbgolvet är det tajtaste jag sett. Folk står packade och kan bara vicka sina huvud i takt med den tunga hiphopen. Det verkar inte finnas några decibelgränser i Korea. Chris och jag sveper vodka. Det går ändå inte säga något till varandra. Chris lyckas ändå förklara att det enda sättet att se att det är en klubb är att det står en ovanligt musklig korean i dörren. Det finns inga röda rep. Ingen skyltning. Det liknar mer åttiotalets svartklubbar och källarrave – förutom att klubbarna här, som allt annat i Korea, är oerhört välorganiserade. Nästan alla är koreaner på klubben förutom några vita killar i hiphoplinnen som skymtar på golvet. Chris och hans kompisar kallar dem ägg – vita på utsidan, gula inuti. Neonslingor klättrar på klubbens väggar som blodådror. Neonet är den fräsande pulsen och ljuset.
– Jag älskar neon, skriker jag till Chris.

Vi sätter oss i VIP-rummet och på bordet står en hel flaska risvin. Pulsen fortsätter slå och bilden av klubben blir suddigare. Sedan känns det som om en blodåder brister i mitt huvud och neon långsamt pulserar ut över mina pupiller. Det sticker i ögonen och jag tror att de binära halterna är farligt höga nu. Det går bara att bota med mer risvin.

Hotell i Seoul

Seoul i Sydkorea är världens modernaste stad. Här stänger inga butiker, här är människorna mest och bäst uppkopplade och här dör man, bokstavligt talat, av för mycket dataspel.

Världens modernaste land
Seoul i juli kan liknas vid en bläckfisk. En gigantiskt drypande våt bläckfisk som sträcker ut sig på båda sidor av den breda, bruna Han River (floden som just nu på bio här i Sverige rymmer ett stort muterat monster i katastroffilmen The Host). Seoul sträcker sina tentakler långt bortom horisonten och vägrar bli en kärna. Det är lönlöst att finna den fasta kärnan i denna tjugomiljonersmetropol (med ytterområden) som är världens andra mest befolkade område efter Tokyo.

I koreanska filmregissören Chan-wook Parks mästerverk Oldboy försöker den stenhårda huvudkaraktären Dae-su Oh vid ett tillfälle äta en bläckfisk levande. Bläckfiskens tentakler klättrar upp på hans kinder och håller ett slipprigt grepp om hans ansikte. Inte ens Dae-su Oh kan svälja bläckfisken – han svimmar. Det finns risk för samma utmattning i en stad som Seoul. Man måste skära upp bläckfisken för att få grepp om den. Det är kanske därför de koreanska myndigheterna planerar att dela upp staden i åtta mindre städer. Själv försöker jag lägga upp min resa på samma strategiska sätt, men misslyckas genast. Jag sveps med av en digital våg som inte tar någon hänsyn till vare sig tid eller rum.

Nästan hälften av Koreas ungefär femtio miljoner stora befolkning bor i Seoul. En stad som i dag är en av världens mest dynamiska platser – kulturellt, ekonomiskt, kreativt och teknologiskt. Sedan 1998 har landet upplevt en nästan overklig ekonomisk tillväxt och är i dag världens tionde största ekonomi, och tredje största i Asien, och listas av investmentbanken Goldman Sachs på deras ”Next eleven”-lista – listan över framtidens mest ledande tillväxtländer.

Sydkorea bevisar teorin om att det i dag är bättre att ha massor av ingenjörer och bo i öknen än ha ett land fullt av naturtillgångar. Bara tjugo procent av landets yta är odlingsbar och man har inga betydelsefulla naturresurser. Framgången stavas högteknologi. Via företag som LG, Samsung och Hyundai är man marknadsledande på elektronik, mobiltelefoni, plattskärmar och robotar.

Efter den stora asiatiska finanskrisen 1997 var Korea det land som drabbades hårdast. Med den erfarenheten bestämde man sig för att satsa allt på högteknologi. I dag har Sydkorea världens högsta antal bredbanduppkopplade hushåll. Nästa mål är att placera en hushållsrobot i varje hem 2020. Man har redan på prov placerat ut robotar som bland annat lär barn engelska i sex hundra hem. Man kommer helt enkelt inte närmare framtiden än i Seoul. Här kan du sträcka fram handen och känna på teknologimänniskan, robotsamhället och den totalt virtualiserade människan. I Sydkorea tänker man på morgondagen, och i morgon tänker man på nästa dag. Ingenting är stilla, allt vibrerar, allt är på väg och allt är energiskt. Stämningen har de senaste åren nått oss via geniala, tekniskt fulländade filmer såsom Oldboy, Järn 3:an och Sympathy for lady Vengeance. I Korea talar man om ”hallyu”, den koreanska vågen. En kulturell bomb som briserade samtidigt som ekonomin och då koreansk musik, film och framför allt såpor gick fram som ett fälttåg över hela Asien.

Digital överdos
Gatorna i området Myeong-Dong kryper fram som lysmaskar genom Seoulnatten. Själva luften är röd och gul som om den i sig vore strömledande. I juni sveper de varma monsunregnen in och lägger ett tjockt lager fukt över gatorna. Det skapar en nästan overklig atmosfär. Staden badar i ljus. Om bläckfisken hade blod skulle det vara denna elektriska gas som fräser i fukten. Seoul älskar sina färger, och sitt neon.

Seoul är en stad där du aldrig bör sova. Klockan är nästan tre på natten men gatorna är fulla av människor som shoppar, sitter i de presenningsöverdragna gaturestaurangerna och friterar sina bläckfiskar eller besöker love hotels. Men först och främst söker de sig till de lite halvskumma dörrarna som är indiskret diskreta på samma sätt som porrvideoklubbar i Europa. Dörrar som via slingrande trappor leder ner till Koreas alldeles egna drogkvartar. Här fyller Koreas ungdom sitt blod med elektroniskt flimmer i dvd-bangsens privata bås eller på de fantastiskt luftkonditionerade Internetkaféerna.

Seoul är på många sätt en paradislik tillflykt för livströtta cyniker eller moderna sökare. Seoul är ett den digitala generationens Indien. Seoul har den vackra egenskapen att göra en antingen vansinnig eller upplyst. Förr sökte man sig, liksom Robert De Niro i filmen Once upon a time in America, till kinesiska opiumhålor där man i ett tidlöst stadium kunde ligga och suga på sin opiumpipa, förgås på plats, eller sväva i väg från det som kallas världen. I tjugomiljonersstaden Seoul är det lätt att försvinna, men här dör man inte på en kinesisk liggmatta. Har dör man på en dygnetruntöppen dvd-bang efter att ha trasat sönder själen i veckor framför sentimentala koreanska såpor. Här dör man efter att ha spelat dataspel på ett Internetkafé i sjuttiotvå timmar, här dör man av skörbjugg orsakad av för långvarig diet på snabbnudlar och vaniljmilkshake (som är det Internetkaféerna vanligtvis serverar). Korea är ett modernt land, här dör man av medial överexponering, av för mycket elektroniskt flimmer i blodet och när allt för många binära tal har klibbat sig fast på hjärtklaffen.

I staden finns tjugoåtta tusen Internetkaféer och minst lika många dvd-bangs. De är alltid öppna, anonyma, bekväma och har världens fetaste bredband. Du kan lätt vandra i veckor mellan de mjuka sängarna i dvd-bangsens privata bås, förtära ett obegränsat utbud av koreanska chips, torkad bläckfisk, miniburklatte och en hel ljuvlig filmhistoria. Här gömmer sig Koreas mediemissbrukande ungdom undan en övervakande föräldrageneration.

Korea har världens högsta antal bredbandsuppkopplade hushåll (sjuttioåtta procent), nittio procent av alla tjugoåringar är anslutna till Cyworld – en Internetcommunity som ungefär motsvarar vårt Lunarstorm, men såklart är tio gånger mer hightech. Trettio procent av alla sydkoreaner är registrerade onlinespelare – det vill säga till spel som bara kan spelas på Internet. I en undersökning nyligen sa sex av tio koreaner mellan nio och trettionio år att de spelar onlinespel ofta. Sydkoreas ungdom är den digitala generationens avantgarde. Jag låter mig sugas in i en av dessa oemotståndliga mediekvartar – ett helblått Internetkafé med svindyra skinnkontorsstolar, plattskärmar och väggar tapetserade med planscher föreställande orcher.

Det första jag möts av är ljudet av Seoul. Av kraftiga kalasjnikovpumps som dånar från sprängda högtalare, skrik av syntetisk smärta, metalliska headshots och onlinespelens ödesmättade och underbara evighetsmelodier. Jag blir kvar länge och går på Pocari Sweat, koreanska superstarka energidrinkar, för att hålla mig levande.
Efteråt tar jag tunnelbanan till det underjordiska och gigantiska varuhuset Coex Mall, där en av Koreas många ”gaming zones” ligger. Det hela är ett paradis för spelmissbrukare, en lekplats med hundratals flipperspel, Xboxar, Playstations och spel som projiceras från taket ner på golvet. I mitten ligger en gladiatorarena i glas i formen av en stor kub. När jag kommer har precis ett Starcraftspel direktsänt i tv börjat. Datorspelet Starcraft är förmodligen Koreas största sport.

Det finns i Korea två tv-kanaler som direktsänder Starcraft dygnet runt med kommentatorer. Starcraft är crystal meth i Korea. Bänkraderna runt glaskuben är fulla av unga par och småtjejer, fyra kameror riktar sig in mot kuben där två finniga killar i tjugoårsåldern sitter vid varsin dator. Bakom killarna står en coach och ett team som sträcker fram vattenflaskor då och då. Alla är klädda i en sorts vita Formel 1-overaller täckta av reklam. Spelet projekteras för publiken på fem stora skärmar. Det är tyst – alla sitter spända. Plötsligt går ett sus genom publiken som sedan stiger till ett jubel. Den ena spelaren lyckades slå tillbaka ett anfall. Alla klappar händerna och skrattar. På raderna längst fram sitter unga groupies som lyfter sina hemgjorda skyltar med hjärtan målade med spritpennor och skriker gälla koreanska kärleksförklaringar. I Korea är Starcraftspelarna hjältar och kändisar, med feta sponsorkontrakt och fanklubbar. Koreas största spelare, tjugosexårige Lim You Hwan har sexhundra tusen medlemmar i sin fanklubb och en sponsorslön från mobilföretaget SK Telecom på två miljoner kronor om året. Vid ett tillfälle samlades hundra tusen personer för att se honom spela.

Konkurrensen för att nå dit Lin nått är stenhård. På Internetkaféerna sitter hundratusentals kids och drömmer om att en dag stå överst på pallen som Koreas Starcraftmästare, framför fotoblixtarna och poliskedjan som hindrar alla galna groupies från att slita stjärnan i stycken, och hålla den jättelika guldpucklan i armarna. Några få lyckas, andra slutar som Lee Seung Seop, en tjugoåttaårig Starcraftspelare. Lee hade nyligen blivit sparkad från sitt jobb för att han spelade för mycket. Han satsade på att bli professionell Starcraftspelare. Den 2 augusti 2005 satte han sig på ett Internetkafé och började spela – en session som inte slutade förrän två dagar senare då han föll ner från stolen och dog. Hans hjärta stannade av utmattning. Av för mycket digitalt flimmer i blodet.

Lugn bland bergen
För att inte sluta som Lee åker jag upp i bergen för att vila. Jag tar in på det välkända traditionella stället B & B Morning Calm, en stor villa uppe i bergen norr om Seoul City, känd för sin traditionella stil och lugna miljö. Stället drivs av en gammal mentalt vital man, mr Han Sungho. Han är pensionerad engelsklärare och driver stället med sin fru, mrs Sungho, som samlar koreanska antikviteter. Morning Calm är fyllt av traditionell koreansk konst och keramik. De tjugoåtta olika frukosträtterna man kan välja på och som tillagas av mrs Sungo hämtas huvudsakligen från den grönskande trädgården. Ett perfekt ställe för medial avgiftning.

Mr Han Sungo berättar att han under sjuttiotalet flyttade upp på berget för att tidigt varje morgon kunna vandra till bergets topp och hämta det livgivande vatten han säger springer ur en källa där. Vatten som ska hålla honom frisk länge. Men mr Han når inte längre bergets topp. Under en av sina promenader föll han på en sten och skadade knäet. Men varje dag går mr Han ändå upp tidigt och går mot berget. Varje dag räknar han stegen. Och varje dag blir stegen lite färre.

Det är för frukostarna man kommer till Morning Calm. Traditionell koreansk frukost består av olika varmrätter, i huvudsak ris mixat med ångkokta grönsaker, nudlar och dumplings, till detta torkad frukt och olika koreanska sorter av varmt och kallt te. Under frukostarna kommer mr Han och berättar för mig hur många steg han gick under morgonen samtidigt som han masserar sitt onda knä. I sitt huvud, säger han, kan han ändå gå till toppen, han minns varje gren, varje stig och varje gömställe för svampar och örter som han brukade plocka på sina vandringar på berget. Han säger att han minns klarare samtidigt som stegen bara blir färre och färre.

Efter några dagar blir min digitala abstinens för stark. Jag tar tunnelbanan runt Seoul. I Seoul åker åtta miljoner människor tunnelbanan varje dag, ett tunnelbanesystem som med utbyggnader beräknas vara världens största om två år. Men tunnelbanan här är ingen kaotisk, klaustrofobisk skräcktunnel. Den kunde vara designad av Apple. Efter det hetsiga livet på gatorna är det snarare meditation att åka tunnelbana, som är perfekt luftkonditionerad, plastvit och tyst (man pratar inte här) och där varje stopp signaleras av fågelkvitter.

Pleasantville
Gatorna i stadsdelen Sunchin badar i rosa ungdom. Affärerna längst gatorna är jättestora Barbiehus. Utanför dem står söta poppojkar och -flickor i vita dräkter och ler och ropar ut gälla reklamramsor i mikrofoner. Överallt går flickor i korta cocktailklänningar av femtiotalssnitt, högklackat och med nätta paraplyn med mönster av körsbärsblommor. De slickar i sig syntetiska mjukglassar, dricker självlysande läsk och håller ett huvud kortare pojkvänner i perfekta hiphoputstyrslar i handen. Allt i Sunchin är fruktansvärt sorglöst. Seoul är fullt av dessa Stockholmstora kvarter som är lekparker för miljoner unga sydkoreaner. De är fyllda av tusentals Starbuckskaféer, biografer, love hotels och prydliga konditorier där allt glänser av glasyr. Dessa underhållningskvarter är Seouls purunga, glättiga själ.

I ett av Barbiehusen hänger en koreansk Romeo, i perfekt snedlugg, ur ett fönster på andra våningen och sjunger popvisor för en skara beundrande flickor nedanför. Jag går runt och tuggar på sockerströdda minimunkar och blir ständigt förföljd av flickgäng som smygplåtar mig med sina mobiler. Ibland kommer de fram och fnittrar och kramar mig och fnittrar lite till och frågar efter mitt nummer. Sedan fortsätter de förfölja mig och när jag går för långt bort skriker de ”pretty boy”. Seoul är en stad där man blir kallad ”pretty boy”. Seoul fnittrar – hela tiden.

Dejting är stort i Sydkorea, gigantiska områden som Sunchin är upplåtna för dejtingsugna ungdomar. Det finns dejtingklubbar och det finns Cyworld. Men man kommer ingenstans om man inte har mobil. Det första och viktigaste rådet jag fick när jag kom till Sydkorea var att hyra en koreansk mobiltelefon på flygplatsen. Utan en mobil klarar du dig inte långt. Koreaner betalar med mobilen i tunnelbanan, de kollar på sina såpor i mobilen och de håller sitt digra dejtingregister i mobilen. ”Pretty boy, pretty boy”. Jag går runt i ett regnigt Sunchin och är rädd för att min telefonbok ska krascha. Jag behöver inte vara orolig, säger någon. Och det behöver jag inte, koreanska mobiler har plats för tusentals nummer. Jag knappar in ”Pretty Girl nr 19” i mobilen.

Shop till you drop
Som ett grönt sår skär den lilla bäcken genom skyskraporna. Bäcken är konstgjord, det låg en gång i tiden en annan välkänd bäck här som man täppte till och byggde över. För några år sedan återskapande man den, men Korea är ett modernt land nu så för säkerhets skull byggde man in röda och gula lampor på dess botten så att den skulle matcha neonstaden. Jag går med Chris till Dongdaemun som ligger bredvid bäcken. Chris är, får jag för mig, en typisk korean runt trettio, han röker Marlboro, han klär sig casual i amerikansk västkuststil och driver tre företag. Ett av dem importerar svenska klädmärken till Sydkorea och Chris vill visa mig shoppingstaden Seoul.

För Seoul är verkligen en shoppingstad. Dongdaemun är en av de mer välkända klädmarknaderna med fem stycken femtonvåningarsvaruhus tillägnade mode, och en ombyggd fotbollsstadion som klädmarknad. Tydligen användes fotbollsarenan under fotbolls-VM i Japan och Korea. Men sydkoreaner är inte mycket för nostalgi. Varför spela fotboll när VM är slut? Då är det ju dags för en butiksrunda.

Seoul är fashionisternas dröm. Många av varuhusen har öppet till fem varje morgon och för den som vill vila upp shoppingmusklerna finns dygnetruntöppna massagestudior och biografer. Vi fortsätter till Technomart – ett enormt köpcenter för elektronik och sedan till Lotte World – ett köpcenter i tre våningar med skridskobana och en nöjespark uppe i taket. Seoul har en förkärlek för underjordiska köpcenter, de går som guldglänsande katakomber under staden. Det borde nästan vara möjligt att shoppa sig runt hela Seoul City under jorden genom glimmande gallerior.

Neon är mitt blod
Basvåg efter basvåg slår mot bröstet. Klubbgolvet är det tajtaste jag sett. Folk står packade och kan bara vicka sina huvud i takt med den tunga hiphopen. Det verkar inte finnas några decibelgränser i Korea. Chris och jag sveper vodka. Det går ändå inte säga något till varandra. Chris lyckas ändå förklara att det enda sättet att se att det är en klubb är att det står en ovanligt musklig korean i dörren. Det finns inga röda rep. Ingen skyltning. Det liknar mer åttiotalets svartklubbar och källarrave – förutom att klubbarna här, som allt annat i Korea, är oerhört välorganiserade. Nästan alla är koreaner på klubben förutom några vita killar i hiphoplinnen som skymtar på golvet. Chris och hans kompisar kallar dem ägg – vita på utsidan, gula inuti. Neonslingor klättrar på klubbens väggar som blodådror. Neonet är den fräsande pulsen och ljuset.
– Jag älskar neon, skriker jag till Chris.

Vi sätter oss i VIP-rummet och på bordet står en hel flaska risvin. Pulsen fortsätter slå och bilden av klubben blir suddigare. Sedan känns det som om en blodåder brister i mitt huvud och neon långsamt pulserar ut över mina pupiller. Det sticker i ögonen och jag tror att de binära halterna är farligt höga nu. Det går bara att bota med mer risvin.