Tag: Seoul

  • Korean Culture Festival 2025: Koreansk kultur intar Kungsträdgården i Stockholm

    Korean Culture Festival 2025: Koreansk kultur intar Kungsträdgården i Stockholm

    Söndagen den 24 augusti återvänder Korean Culture Festival till Kungsträdgården.

    Det populära evenemanget bjuder på en heldag fylld av koreansk kultur, K-pop, street food, traditionellt hantverk och familjevänliga aktiviteter – mitt i centrala Stockholm. Sedan starten 2016 har festivalen vuxit till ett av huvudstadens mest uppskattade sommarevenemang. Förra årets upplaga lockade över 30 000 besökare. Nu satsar arrangörerna på ett ännu större program som lyfter både Sydkoreas kulturarv och nutida kreativa uttryck. 

    K-pop, street food och koreanska traditioner

    Festivalprogrammet kombinerar traditionella koreanska konstformer som dans, hantverk och musik med modern K-pop och K-dance. På scen utlovas energifyllda uppträdanden av dansgrupper och musiker, medan olika tält och stationer erbjuder workshops i koreansk kalligrafi, origami, tygvikning (bojagi), och smyckestillverkning (norigae).

    En stor del av upplevelsen är också den koreanska gatumatsmarknaden, där besökare kan provsmaka klassiska rätter som tteokbokki (chilikryddade riskakor), mandu (dumplings), bulgogi (marinerat nötkött). Samt sötsaker som hotteok och bingsu – en svalkande dessert med riven is, frukt och kondenserad mjölk. Här ryms både veganska alternativ och rätter för den som vill ha något riktigt kryddstarkt.

    Barn och vuxna kan även prova klassiska koreanska sällskapsspel som yutnori, tuho, gongginori och jegichagi.

    Boka resor till Sydkorea – direkt på plats

    En av årets nyheter är det förstärkta resesamarbetet. Sydkoreas officiella turistbyrå, Korea Tourism Organization (KTO), finns på plats med ett eget tält där besökare kan ta del av reseinspiration, information om koreanska destinationer – och boka resor till Sydkorea direkt under festivalen. Två researrangörer medverkar också, och erbjuder exklusiva paket och kampanjerbjudanden.

    Från och med den 12 september 2025 blir det enklare att ta sig till Sydkorea från Sverige, när SAS lanserar en direktlinje från Köpenhamn till Seoul, med tre avgångar i veckan. 

    LÄS MER I TRAVEL NEWS:
    SAS lanserar ny linje från Kastrup till Sydkorea

    Praktisk information: Korean Culture Festival 2025

    DATUM: Lördag 24 augusti 2025
    PLATS: Kungsträdgården, Stockholm
    TID: Klicka HÄR för att ta del av hela programmet
    ENTRÉ: Gratis
    ARRANGÖR: Sydkoreas ambassad i Sverige
    MÅLGRUPP: Alla åldrar – barn, familjer, ungdomar och kulturintresserade

    Foto: KTO.

    Läs mer i RES

    Ny direktlinje från Arlanda till Tokyo
    Resereportage: Jeju – Sydkoreas gröna ö
    [PROMOTION] Topplista: 10 måsten i Sydkorea

  • Detta är världens populäraste flyglinje

    Detta är världens populäraste flyglinje

    Och den går INTE mellan London och New York utan… 

     

    Linjen mellan Seoul ochg Jeju i Sydkorea. 1,28 miljoner passagerare reste mellan Sydkoreas två största flygplatser, Gimpo i Seoul och Jeju i Incheon, i juli månad. Därmed är flighten världens mest populära – och det i särklass. Tvåan på listan, flighten mellan Sapporo och Hanedaflygplatsen i Tokyo, har endast hälften så många.

  • Seoul – smakrik världsmetropol

    Seoul – smakrik världsmetropol

    Morgonsolen glittrar i de strömlinjeformade skyskraporna som reser sig på bägge sidor av floden Han. Trots att det är rusningstid i Seoul promenerar människor lugnt med sina take-awaykaffe på de rena trottoarerna. Det är svårt att tänka sig att vi befinner oss i en stad som slogs i spillror av ett inbördeskrig för knappt 60 år sedan och fortfarande lever under hotet från sin granne i norr. 

    Text: Malin Hefvelin  Foto: Linda Romppala

    Hotell i Seoul 

    Genom en rad radikala reformer lyckades Sydkorea på mindre än fyra årtionden transformera ruinerna efter inbördeskriget till ett globalt innovationscentrum och världens trettonde största ekonomi, även om det delvis skedde på bekostnad av industriarbetarnas arbetsvillkor. Befolkningen själva refererar till landets tillväxtsaga som miraklet på floden Han.

    Sydkorea må ha slängt av sig oket från tidigare förtryckare, men med det har man också lämnat mycket av de gamla traditionerna bakom sig. De ultramoderna skyskraporna har namn som Lotte, Samsung, Hyundai och LG, de koreanska teknikföretag som står för en stor del av både BNP och stadsbilden i dagens Seoul.

    En plats att uppleva Koreas svunna kultur i är stadsdelen Bukchon som flankeras av det pampiga Gyeongbokpalatset i väst och Changdeokpalatset med sin hemliga trädgård i öst. Byn utgörs av hundratals traditionella hus, hanok, med sina karakteristiskt svängda tak och grova, handgjorda tegelpannor. Många av dem huserar i dag hantverksbutiker, pensionat eller tehus, men några är fortfarande privata hem. I de charmiga gränderna känner man sig förflyttad 600 år tillbaka i tiden, åtminstone tills man möter ett av alla högljudda gäng skolflickor i färgglada hanbokklänningar – traditionella koreanska folkdräkter som är populära att hyra – som med resta selfiepinnar dokumenterar sin vandring genom byns trånga gränder i jakt på sina favoritsnacks. Seouls ungdomar har en förkärlek för mat med specialeffekter, och i Bukchon säljs både hundbajsformade, tallriksstora kakor och snacks av pastellfärgade majspuffar på en bädd av kolsyreis som får det att puffa rök ur munnen vid varje tugga.

    Alkohol är ett särskilt kapitel i Koreas historia, Sydkorea ligger på trettonde plats när det gäller alkoholkonsumtion per capita och det är inte ovanligt att se fullständigt plakata affärsmän på gatorna en vardagskväll. Makgeolli bryggs på jäst och ris och var länge Sydkoreas mest populära dryck, framför allt bland bönder och arbetarklassen. Men när Sydkoreas politiska och ekonomiska klimat förbättrades i slutet av 1980-talet minskade befolkningens törst efter makgeolli till förmån för importerad öl och whiskey. Ga-Eul är restaurangchef på Wolhyang där man specialiserat sig på den traditionsfyllda drycken.

    X– På senare år har makgeolli ökat i popularitet igen, framför allt bland unga. Inte minst kvinnor gillar att den inte är så alkoholstark, berättar Ga-Eul när vi träffar henne på restaurangen nära City Hall.

    Den ofiltrerade alkoholen serveras i keramikskålar som måste röras om i för att bottensatsen ska blandas upp och dricks vanligtvis till maten. Makgeolli som innehåller runt sex procent alkohol är yoghurtaktig i smaken och lite bubblig tack vare fermenteringsprocessen. På Wolhyang serverar man den även i form av cocktails – signaturdrinken är en skummig variant mixad med färska jordgubbar. Makgeolli sägs ha läkande egenskaper, precis som mycket av maten som äts i Sydkorea.

    X– Jag vet inte om det stämmer, men den ger mindre baksmälla än whiskey, skrattar Ga-Eul.

    Seouls nattliv är varierat och spännande och det finns många stadsdelar att välja bland. Vi inleder en utekväll på Sheraton D-Cube söder om floden, där vi har en sagolik utsikt över hela staden från hotellbaren på 41:a våningen. Därifrån är det inte långt till Seouls absolut mest besjungna stadsdel Gangnam som betyder just ”söder om floden”. Här finns den mest exklusiva shoppingen och de fräckaste klubbarna och det är konsumismen i kvarteren som popstjärnan Psy driver med i sin monsterhit Gangnam style.

    Baren Twelve i Gangnam är inte lätt att hitta. En diskret skylt visar vägen ner i en källare och bakom en skjutdörr finns en bardisk med tolv barstolar. När vi står utanför kan vi se hur många och vilka av dem som är upptagna genom en snillrik neonskylt markerad i romerska siffror från I till XII. Här har man specialiserat sig på whiskey i alla dess former och ursprung. Nästa barstopp tar oss ner i ett kaninhål bakom Louis Vuittons flaggskeppsbutik till Alice in Cheongdam, endast markerad av en skylt med en stiliserad kanin i smoking. Med ett subtilt Alice-i-Underlandet-tema bjuds cool jazz, sköna skinnfåtöljer värdiga en brittisk herrklubb och faktiskt en blomsterbutik i källaren. Barmästaren Taeeun Yoon har inspirerats av sagoboksvärldens magi och gillar att överraska sina gäster när det gäller glasens innehåll.

    – Förra året var umami-smaker väldigt inne. Vi gjorde bland annat en vodka infuserad med räkor som var populär. Just nu är söta, kryddiga mjölkpuncher väldigt trendiga. Jag använder olika tekniker för att göra mjölkdrinkar helt genomskinliga till exempel, det brukar få folk att hicka till!

    Cocktailmenyn på Alice är utformad som en sagobok med innovativa cocktails. Vi provar fläderdoftande Hippity Hoppity i en porslinskanin, och därefter Reflection – en Old Fashioned serverad i en trälåda där rök väller ut när man gläntar på luckan och en spegel i locket reflekterar vår förvåning. Till drinkarna får man också en liten picknickkorg med en rutig duk fylld med snacks och godis att mumsa på.

    I Seouls stora familj av speakeasybarer – påstått hemliga ställen bara för invigda – är Le Chamber kanske den hemligaste. En diskret trappa leder ner från gatunivån till ett vardagsrum med soffgrupp och bokhylla. Nu gäller det att hitta rätt bok, dra ut den – och vips – så glider bokhyllan åt sidan och blottar en ytterst sofistikerad speakeasybar, både i prisnivå och i service. Golvkandelabrar, tjocka sammetsdraperier över bara tegelväggar och givetvis en meterlång lista över whiskeysorter och signaturcocktails gör Le Chamber till en av Seouls mest glamorösa barer just nu.

    Ytterligare ett område med sprudlande nattliv är internationella Itaewon, där inte minst turister och de många amerikanska soldaterna festar. Kvarteren runt Itaewon är som ett enormt varuprov på all världens drycker och maträtter. Här finns karibiska salooner, brittiska pubar, spanska tapasbarer, thailändska restauranger och japanska izakayor, ofta i flera våningsplan där hög musik strömmar ut över gatan.

    Dagens Seoul är en ung stad, och en stad för unga. Runt universitetsområdet Hongdae, den stadsdel som oftast utpekas som Gangnams efterträdare som partykvarter, ligger hundratals kaféer och barer. Hongdae är ett överraskande, energiskt och högljutt område som får mig högre i varv än ett sexpack red bull. Till vardags är gatorna fyllda av kläd- och prylförsäljare, på lördagar blir de istället en konst- och hantverksmarknad. Designhuset Sangsang Madang med sin vackra fasad i form av en fjäril i flykt är fyllt av unga konstnärer och kreatörer som här får möjlighet att pröva sina vingar, inklusive liveuppträdanden och gallerier. Temakaféer är populära, vi pustar ut från hetsen på ett fårkafé och fikar tillsammans med lammen Ana och Sam.

    Från Hongdaes höga puls är steget ganska långt, åtminstone mentalt, till vår nästa upplevelse. Att bo på ett tempel över helgen har blivit en allt mer populär företeelse bland koreaner som ett sätt att komma bort från det ofta hektiska livet i stan. Geumseonsatemplet uppe på Bukhansanberget strax utanför Seoul grundades på 1400-talet, men buddhismen har praktiserats i Korea i över 1 700 år.

    Klockan fem på morgonen väcks vi ur vår sömn på tunna golvmattor av en dov gonggong. Utanför den halvöppna skjutdörren hör jag syrsor knirka, solens strålar når ännu inte riktigt det dimhölja bergstemplet. Långt i fjärran skymtar den glittrande storstaden som aldrig sover. Jag drar på mig min tempelklädnad bestående av vida byxor och en väst i lila, urtvättat bomullstyg och beger mig till stora buddhahallen. Där står redan munkarna redo för morgonceremonin. Jag följer dem i prostrationerna, bugningar ner till en liggande position på knäna, och tillbaka upp i stående. Enligt traditionen ska man göra 108 bugningar – då ska själen vara renad, och knäna definitivt ömma. Vi nybörjare har blivit uppmanade att sluta när vi känner oss yra, men munkarna gör oberört alla sina bugningar innan det är dags för frukost.

    Även att äta är ett sätt att praktisera buddhism. Vi har förberett oss med nötter och energikakor i väskan, men de får stanna där de är. Den vegetariska tempelmaten är både utsökt och riklig i sin enkelhet. Templet odlar mycket av sin mat själva, varje dag går kocken ut och skördar grönsaker och örter till de tre måltiderna som kallas Baru gongyang.

    Vi får också möjlighet att dricka te med en av munkarna. Sun Woo har varit munk i över 20 år och är van vid att besökare, framför allt utlänningar, ifrågasätter hennes val.

    – Jag gjorde karriär på ett företag i Seoul, men kände bara tomhet. Då mötte jag buddhismen och kände att jag kunde se en mening i allt runt omkring mig, även i de små tingen, berättar hon.

    Seoul är en av de mest innovativa städerna i världen även när det kommer till hälsa och miljö. Stadens snabba ekonomiska tillväxt har påverkat miljön negativt och regeringen har fastslagit att all ny urban utveckling måste vara grön. Solpaneler, gröna takträdgårdar och ekobussar syns överallt, och det som en gång var en sexfilig motorväg rakt genom staden har nu blivit en grönskande å där Seoulbor slappar och promenerar.

    I Mangwon, ett bostadsområde nära floden Han, möter vi ytterligare ett Seoul. I det som tidigare var stadens fattigaste område pågår vardagen med ett rikt folkliv och många små restauranger, kaféer och trädgårdsbutiker. Vi har stämt möte med Chris som driver matlagningsskolan K-Cooking Class. Han arbetade tidigare på ett båtvarvsföretag men tröttnade på de långa dagarna och dåliga arbetsvillkor.

    – Sydkoreaner har som regel en veckas semester om året, jag kände mig aldrig fri.

    Chris tar med oss till Mangwonmarknaden runt hörnet från sin köksstudio. Utbudet är bedövande stort. Drygt 200 affärer och stånd saluför allt ifrån torkad bläckfisk, levande fiskar och grisfötter till färdiglagade banchan, smårätter som traditionellt serveras vid varje koreansk måltid. Det är tydligt var på marknaden kimchiförsäljarna står, inte minst på grund av den starka doft som de jäsande grönsakerna sprider omkring sig. Sydkoreas nationalrätt kimchi är en säregen, men efter ett tag beroendeframkallande rätt som stått på koreanernas middagsbord sedan urminnes tider. Den vanligaste sortens kimchi görs på salladskål som fermenteras hela i stora lerkrus. Capsaicinet i chilin gör att grönsakerna konserveras och rätten kan bevaras under hela vintern.

    Vi stannar till vid ett stånd och provar eomuk, mjuka pannkakor gjorda på fisk som kokats sega i en smakrik buljong och serveras uppträdda på pinne. Chris bjuder oss också på tteok, ett bakverk gjort på sötat ris som är så segt och klibbigt att jag knappt kan sticka gaffeln genom det, än mindre få den kladdiga biten att släppa från tallriken. Chris berättar att man brukar ge det i present till studenter inför ett svårt prov.

    – För att svaren ska fastna lika bra som efterrätten!

    Vi förstår senare att Mangwon bara är ett snabbköp i jämförelse med Seouls giganter till marknader, flera av dem stora som stadsdelar. Namdaemun Market härstammar från 1400-talet och är så välsorterad att det lätt blir en chock för den oförberedde att kliva in i kommersen, Dongdaemun är marknaden för mode och tyger som har öppet till midnatt varje dag och på Yangjae market säljs blommor från hela världen. Allt finns att köpa i Seoul.

     

    Väster om det vidsträckta Gwanghwamuntorget ligger Insa-dong, mest känt för sina många butiker och restauranger. Över gatan svävar förföriska dofter från olika stånd. Här utbjuds keramik, bakverk, te, smycken och traditionellt koreanskt hantverk, en perfekt plats för presentletaren. På inomhusmarknaden Ssamziegil huserar även några spådamer för den som vill informera sig om vad framtiden bär i sitt sköte. Vi vet redan att den för vår del innehåller en rejäl lunch, och styr våra steg mot tempelmatsrestaurangen Sanchon.

    Under sina 18 år som munk blev Kim Yon Shik en ivrig anhängare av tempelmat, ett kök baserat på färska grönsaker och råvaror som trädgården och skogen ger. Han ansåg att tempelmaten förtjänade en bredare publik och öppnade sin restaurang i ett vackert gammalt palats runt hörnet från Insa-dong. Innanför dörren får vi lämna våra skor i små skåp, och bjuds därefter att barfota träda in i restaurangen. Som alltid i Sydkorea är trägolvet uppvärmt underifrån, skönt om man som vi valt att sitta i restaurangens traditionella sittdel med låga bord. Många av rätterna som serveras i tempel och även i koreanska hem äts för sina medicinska kvaliteter, några sägs vara bra för magen, andra för huden eller ögonen. Snabbt fylls bordet med skålar, varje liten rätt har sin en egen smak och konsistens. Stekta svampar, friterad zucchini, inlagda rotfrukter och rispuffar doppas i läckra sojasåser. Spenat, potatispannkakor, stekt tofu, en skål med genomskinliga nudlar mixade med grönsaker, rötter och sjögräs, och inte mindre än två olika soppor serveras, en tjock kryddig sojabönsgryta med tofu och en misosoppa med grönsaker och alger. Vid borden runtomkring oss sitter koreanska familjer iklädda traditionella hanbok-kostymer, flera firar födelsedagar eller bröllopsdagar, och vi sitter länge och njuter av maten.

    Emellanåt när skyskrapornas ultramoderna strukturer skymmer Seouls vackra palats och tempel som har överlevt så många invasioner känns Seoul väldigt avskuret från sin bakgrund. Men Koreas historia är fortfarande högst levande om inte annat i maten, och på dess marknader och restauranger kan man åtminstone skrapa på ytan till den traditionella koreanska kulturen.

     

     

     

    Guide till Seoul

     

    Snabbfakta Seoul

    Seoul ligger i nordvästra Sydkorea bara fem mil från gränsen mot Nordkorea. Staden är byggd på bägge sidor om den breda floden Han och omges av berg.

     

    Resa hit: Flera bolag flyger till Seoul (Incheon), snabbast är Finnair med en restid på drygt 12 timmar från Arlanda. Andra alternativ är KLM/Air France eller Lufthansa, då via Amsterdam eller Frankfurt. Seoul ingår i paketresor hos bland annat Jambo Tours.

    Invånare: I stadskärnan bor ca 8 miljoner invånare, drygt 25 miljoner i storstadsregionen.

    Tidsskillnad: +7 timmar

    Valuta: Won

    Ta sig runt: Tunnelbanenätet är väl utbyggt och modernt med information både på engelska och koreanska. Med ett påfyllt T-money-kort är du välkommen på alla kommunikationer i hela Sydkorea, och du kan även betala taxi med kortet.

    Taxi och Uber är smidigt och billigt, kostar ungefär en tredjedel av vad det gör i Sverige.

    Uppkopplat: Wifi finns nästan överallt – på kaféer, restauranger och i butiker. Ibland är det öppet, annars brukar koden finnas vid kassan. Många tunnelbanestationer bjuder på fritt wifi.

     

    Mat & dryck

    Koreansk vällagad snabbmat finns på alla marknader. Det är bara att peka och prova sig fram, pris från tio kronor per smårätt. Bibimbap är en sorts koreansk pytt i panna med ris och stark sås som måste testas, liksom koreansk barbecue, kött grillat över en kolgrill infäst i bordet. Gimbap är en sushirulle som ofta innehåller kött.

     

    Sanchon

    Vegansk restaurang med fokus på tempelmat. Här finns två färdiga menyer att välja på och även om serveringspersonalen enbart pratar koreanska går det bra att beställa med handrörelser.

    30-13, Insa-dong-gil

    sanchon.com

     

    Maple Tree House

    En av Seouls mest populära kedjor för koreansk barbecue. Grillen står mitt på bordet, servitrisen hjälper till att grilla maten. Mängder av smårätter, banchan, ingår.

    116-1, Itaewon-dong

    mapletreehouse.co.kr

     

    Wolhyang

    Wolhyang är en risvinstaverna som specialiserat sig på alkoholdrycken maekgoli. Vid den eleganta bardisken eller i mindre bås äter man traditionella koreanska rätter som moderniserats. Boka gärna i förväg.

    Sejong-daero 21-gil 30, Jung-gu

    facebook.com/tasteofthemoon

     

    Marknadsmat

    Koreaner köper gärna med sig mat hem, och ett av de bästa ställena att göra det är på stans många marknader. Bland Gwangjang markets många matstånd kan man prova sojamarienerde småkrabbor som man äter hela, dumplings, kycklingfötter, nudelsoppor och givetvis bibimbap.  
    Gwangjang Market

    88, Changgyeonggung-ro, Jongno-gu

     

    Shopping

    Seoul är ett shoppingmecka med allt från enkla marknader till enorma varuhus i tio våningar.

    Området runt Insa-dong är bra för souvenirer. Marknaderna Dongdaemun och Naemdamun säljer precis allt. Myeongdong har stora kedjor i budget- och mellanprisklass och i Samcheongdong finns små designerbutiker. I Gangnam, främst i Apgueong, finns lyxmärkenas flaggskeppsbutiker utmed Brand name street. D-Cube Department store i anslutning till Sheraton Hotel och den enorma gallerian Lotte World i Gangnam är två populära shoppingdestinationer.

     

    Boende

     

    Sheraton D Cube Seoul

    I D-Cube-området finns ett stort kulturcenter med teatrar och biografer, liksom ett stort varuhus. Trots sitt läge lite utanför stadskärnan är kommunikationerna mycket goda via tunnelbanestationen Sinidorm, en av de största i Seoul där fyra nyckellinjer möts. 5-stjärniga Sheraton är ett modernt, tyst och lyxigt hotell med fantastisk utsikt från rymliga rum som startar på 29:e våningen och fortsätter upp till våning 40.

    Lediga rum & priser

     

    Yehadoye guesthouse

    Pensionatet med tolv rum ligger centralt i charmiga området Insa-dong, ett område känt för sina små gränder med mat, hantverk och souvenirer.

    Lediga rum & priser

     

    Savoy Hotel

    Savoy Hotel ligger i Myeong-Dong, ett av Seouls livliga shoppingdistrikt nära flera marknader och tunnelbanan. Lite nedgånget, men fräscht och bra priser. Både familjerum och enkelrum med gott om plats. 

    Lediga rum & priser

     

     

    Se & göra

     

    Matlagningskurs

    Kocken Chris är född och uppvuxen i Seoul och kan grannskapet utan och innan. Han berättar kunnigt och insatt om Koreas gastronomiska arv och demonstrerar koreanska rätter i sin hemtrevliga matstudio.

    k-cookingclass.com

     

    Hyra hanbok

    Ett av Seoulbornas stora söndagsnöjen är att hyra hanbok, traditionella koreanska kläder för både män och kvinnor, och spatsera runt kring stadens palats och tempel.

     

    Palatsbesök

    Gyeongbok och Changdeok är två pampiga palatsområden med varsin vacker park.

     

    Tempelvistelse

    Att bo på tempel en natt eller två ger besökaren en inblick i den koreanska buddhismen och livet i ett tempel. På templestay.com finns alla tillgängliga tempel listade för bokning. Pris cirka 500 kr/dygn.

    eng.templestay.com

     

    Besök kalla krigets sista gräns

    Den demilitariserade zonen vid gränsen till Nordkorea går att besöka med en guidad tur.

    dmztours.com

     

    Mer information

    Visit Korea har utförlig information om destinationer och sevärdheter.

    english.visitkorea.or.kr

     

  • Seoulfood

    Seoulfood

    En superstajlad koreanska i sedvanlig asiatisk ögonlyftsoperation, tiocentimeters klackar och välmatchad outfit tar fram mobiltelefonen på den kliniskt rena och högteknologiska tunnelbanan i Seoul. Runt omkring henne sitter lika välklädda människor och sms-ar, tittar på tv, läser nyheterna och pratar med vänner och ovänner på lika nyinköpta telefoner. Hon sätter mobilen mot örat, avfyrar ett stort leende och hälsar personen i andra änden:
    – Vad har du ätit i dag, älskling?

    Foto: Sooim Jung

    Hotell i Seoul

    Inte ”hej”, inte ”hur mår du”, inte ”vad gör du” – utan vad har du ätit idag? Hälsningsfrasen är symptomatisk för sydkoreanernas relation till mat och ätande, en sällsamt djup kärlekshistoria med romanstoffingredienser som ockupationskrig, storhetsvansinniga grannländer, konfuciansk familjetradition och hyperkapitalism kryddat med lass av chili.

    – Det där är så koreanskt, skrattar min väninna där vi sitter mittemot varandra på tunnelbanan. Mat, mobiltelefoner och vänner – gärna allt samtidigt!

    Trots Sydkoreas status som en av de stora östasiatiska tigerekonomierna har landet tills relativt nyligen ofta tenderat att hamna i skuggan av sin problematiska nordliga motpol och sina större och mer högröstade asiatiska grannländer. Landets roll på den internationella arenan har varit blygsamt alltmedan man strävsamt och lite i skymundan har jobbat upp ett välstånd och en skyskrapeskinande nation i klass med Japan.

    Frånvaron av självförtroende smittade även av sig på matkulturen. Åratal av fattigdom efter den japanska ockupationen och Koreakriget hade lagt ett lager av arm bonnighet över den tidigare så stolta mattraditionen – nedärvd genom generationer av kungadynastier.

    Men nu står köket inför sitt stora genombrott utanför landets gränser, vilket av koreanerna ses som en symbol för ett lyckat nationsbyggande, eftersom maten här – precis som i många unga och nationalistiska länder – är en nationalhelgedom och anledning till mycket skryt.

    I Asien är det koreanska köket sedan länge den nya mattrenden. Anledningen är främst en populär sydkoreansk tv-såpa vid namn The jewel in the palace. Serien utspelar sig i den 600 år gamla koreanska Chosondynastin där en ung kvinna med list, mod och kunskap klättrar i de rigida manliga hierarkierna för att slutligen bli kejsarens egen läkare och chefskock. Sedan 2003 har serien sålts till hela världen och låtit tittarna frestas av spännande köksintriger och vidsträckta kungliga bufféer med hundratals rätter.

     

     

    Korea House heter en organisation som jobbar med att förvalta denna kungliga gren av det koreanska köket. I deras lummiga tempelträdgård har en grupp japanska gourmetturister samlats för att få ta del av några av det koreanska kökets alla hemligheter.

    På dagens schema står en lektion i att göra kimchi och till sin hjälp har deltagarna en av landets kändaste tv-kockar, Lee, själv i rakt nedstigande led släkting med den sista dynastins kökschef.

    20-miljonerstadens Seouls larmande trafik och gatuliv känns långt borta när Lee ler sitt milda läppstiftsleende. Håret ligger i perfekta mjuka lockar kring ansiktet och ögonen är milda så länge man tar kimchikonsten på allvar och inte hackar vitlöken fel.

     

     

    Varje berättelse om koreansk mat med självaktning börjar med kimchin. Den är basföda, tröstemat, konsthantverk och kulturtradition. Man anordnar festivaler till dess ära, superkockar utkämpar hårda strider om sina hemliga recept, hemma har familjerna en ändamålsenlig kimchifrys och undersökning på undersökning pekar på hur regelbundet intag är så hälsosamt att kimchi med största sannolikhet skulle kunna bota aids om man bara forskade tillräckligt länge på det. (När fågelinfluensan härjade som värst i Asien hävdade koreanska forskare att de hade funnit belägg för att kimchi kunde fungera som botemedel.) Sydkoreanerna äter kimchi till dagens alla måltider och den totala årsförbrukningen uppgår till närapå 20 kilo per person och år.

    Vad består då denna mirakelrätt utav? Det föga upphetsande svaret lyder: fermenterade grönsaker. I Sydkoreas nationella receptkanon ingår hundratals varianter med en uppsjö av olika ingredienser, syrningsgrad och kryddningar. Basreceptet utgörs dock allt som oftast av kinakål indränkt i en blandning av vitlök, chili, ingefära samt räk- och ansjovispasta. Resultatet är alldeles enastående i sin enkelhet.

    Kimchin är stapelmat i den koreanska måltidens alla smårätter, banchan, som man även på de enklaste restaurangerna får in tre, fyra stycken av utan att vare sig beställa eller betala extra för. Vill man ha mer ropar man bara uppfodrande ”mer här!” eller vinkar irriterat hungrigt. I Korea är gästen kung vid bordet – ständiga påfyllningar kommer av det mesta och en måltid utan fyra, fem rätter räknas lätt som ovärdig och torftig. Och gott ska det vara. Utan skam i kroppen låter man köket veta om något inte har varit till belåtenhet, skickar tillbaka, kräver nytt och ropar på kocken.

     

     

    Efter att Lee inspekterat och godkänt japanskornas kimchi ska den nu kompletteras med en annan koreansk nationalrätt: den för nybörjaren lika enkla som delikata nötköttsrätten bulgogi. På några korta minuter står den på bordet, fulländad i sin sötmustiga kryddkombination av sesamolja, päronjuice, soja, risvin, lök och vitlök. Till det ris, stärkande grönt te, den syrliga kimchin och munnens alla smakcentrum har fått sitt.

    Japanskorna är så uppsluppet uppspelta att de börjar klappa händerna och gör peacetecknet medan de äter.

    – Något helt annat än den typ av mat man i dag hittar på restaurangerna inne i stadens finare delar, säger Lee och beklagar sig över trenden att i dag krydda ingredienserna till oigenkännlighet, något som inte hör hemma i den kungliga mattraditionen.

    Vad har då dagens restaurangscen att säga om läget i landet? Än finns inga uppsjöar av asiatiska Michelinstjärnor som i Tokyo – besökare intresserade specifikt av Michelinätande får hålla sig till några av Seouls alla femstjärniga hotell som The Shilla och The Westin Chosun. Men utanför dessa svalt lyxiga inrättningar finns ett dynamiskt och myllrande kulinariskt liv, och bakom Seouls bjärt lysande neonskyltar finns många upptäcker att göra för den matintresserade.

    Slående i Seouls restaurangkultur är den ungdomliga vitaliteten. Regelbundna restaurangbesök är inget man endast unnar sig först i den ekonomiskt stabila medelåldern. Nej, i Sydkorea löper en direkt middagslinje från familjesammankomsterna till restaurangbesöken med vänner och bekanta, utan det västerländska glappet med åratal av inriktning på alkoholkonsumtion. Här görs inte heller någon vidare skillnad på vad som är en bar och en restaurang: dricker man så äter man och därmed basta.

    Efter dagens matlagningskurs träffar vi några koreanska vänner för en introduktion i denna yngre koreanska umgängeskultur. Kvällens barhopping börjar på en uppdaterad grillrestaurang i Sinsa, en av stadens trendigare delar, packad med designbutiker och chica asiatiska versioner av franska och italienska kaféer.

    Restaurangen är fullsatt med grupper av unga välklädda människor och servitörerna ilar elegant mellan bordet med rödglödande kolhinkar. Varje bord har en inbyggd grill och fram dukas – utan att vi ens hunnit öppna menyerna – grönt te, soppor, ingefärsbräserad vattenspenat, picklade gurkor och silkestofu. Snabbt läggs kol på grillen och efter lite menypekade ställs fat med tunt utskuren biff, fisk och skaldjur fram. Köttet är oerhört mört och står under ständig uppsikt av servitörerna för att det ska få den perfekta grillytan.

    När notan efter många timmar och portioner kommer in, blir sällskapet kränkt när vi på svenskt maner vill betala.

    – Ser vi ut som japaner? säger de förnärmat och skjutsar bort pengarna. Nej nej, det här är Korea, och det här är koreansk gästfrihet.

    Stopp nummer två på barhoppingen är en restaurang känd för sina kimchisoppor (”för att smälta maten, lugna magen och förbereda för nästa måltid”). Koreansk mat handlar mycket om hälsa, om att hålla magen i balans, äta efter väder och vind, hjärta och smärta.

    Begrepp som ”smart food” är gårdagens nyheter i Korea. Kimchi blev härom året utsedd till världens femte mest hälsosamma ”supermat” av amerikanska tidningen Health och livsnjutaren och hälsofreaket Gwyneth Paltrow har prisat den traditionella risrätten bibimbap som sin absoluta favoriträtt.

    Landet ingår också i det ginsengbälte av naturmedicinintresserade länder där folk alltid tycks leva tills de blir 110. Ginseng används också ofta i matlagningen, för männen inte sällan som potenshöjare under det helvetiskt varma sommarmånaderna då sexlusten dåsar till sig.

     

     

    Efter kimchisoppan, otaliga shots av det koreanska risbrännvinet soju och en taxifärd befinner vi oss i det unga Gangnamområdet vars monsunvåta asfalt kryllar av neonskyltar, taxibilar, karaokebarer och restauranger. På några hundra öppna kvadratmeter sitter uppsluppna grupper av människor kring rykande grytor. Servitriserna lämnar ut kölappar, eftersom stället trots sin storlek inte sväljer alla gäster.

    Snart sitter vi runt grytan med vårt koreanska elddop: Seouls populäraste kycklingfötter med den oortodoxa sidorätten vaniljglass.

    – Vi älskar våra kycklingfötter, men vi inser verkligen att rätten är för stark. Knappt vi själva kan äta den, så vi började köpa vaniljglass i kiosken mittemot för att uthärda och nu är den rätten superpopulär, skrattar de.

    Vi suger lite på en kycklingfot, svalkar chilihettan med en mun glass och undrar vad Lee skulle ha tyckt om den här rätten.

    Fine dining-restauranger i Seoul

    Samwon Garden
    Koreansk barbecue för den yppersta finsmakaren serveras i form av kobebiff på denna traditionella första klass-restaurang i downtown Gangnam-gu.
    samwongarden.com

    Poom Seoul
    Uppdaterad fusionversion av det traditionella dynastiköket signerad en av Sydkoreas kändaste yngre kockar. Sparsmakad inredning och fantastisk utsikt över den neonglittrande staden.
    poomseoul.com

    Min’s Club
    Restaurang i klassisk Shanghaistil med ett koreansk-europeiskt fusionkök att kombinera med importerade finviner.
    minsclub.co.kr

    Sanchon
    Stadens mest kända restaurang för den buddistiska tempelmaten, en alldeles egen skola i den koreanska matkulturen. Helt vegetariskt, skonsama smaker utan tillsatser och en kulturupplevelse i sig.
    sanchon.com

    Yongsusan & Woonsan
    Restaurang som ser ut precis som dem i asiatiska dramafilmer. Stor, diskret och med stora grupper vältjänande hummande företagsmän, och släkter som träffar varandra för första gången inför bröllop och förlovningar.
    yongsusan.com

     

  • Digitala drömmar i Seoul

    Hotell i Seoul

    Seoul i Sydkorea är världens modernaste stad. Här stänger inga butiker, här är människorna mest och bäst uppkopplade och här dör man, bokstavligt talat, av för mycket dataspel.

    Världens modernaste land
    Seoul i juli kan liknas vid en bläckfisk. En gigantiskt drypande våt bläckfisk som sträcker ut sig på båda sidor av den breda, bruna Han River (floden som just nu på bio här i Sverige rymmer ett stort muterat monster i katastroffilmen The Host). Seoul sträcker sina tentakler långt bortom horisonten och vägrar bli en kärna. Det är lönlöst att finna den fasta kärnan i denna tjugomiljonersmetropol (med ytterområden) som är världens andra mest befolkade område efter Tokyo.

    I koreanska filmregissören Chan-wook Parks mästerverk Oldboy försöker den stenhårda huvudkaraktären Dae-su Oh vid ett tillfälle äta en bläckfisk levande. Bläckfiskens tentakler klättrar upp på hans kinder och håller ett slipprigt grepp om hans ansikte. Inte ens Dae-su Oh kan svälja bläckfisken – han svimmar. Det finns risk för samma utmattning i en stad som Seoul. Man måste skära upp bläckfisken för att få grepp om den. Det är kanske därför de koreanska myndigheterna planerar att dela upp staden i åtta mindre städer. Själv försöker jag lägga upp min resa på samma strategiska sätt, men misslyckas genast. Jag sveps med av en digital våg som inte tar någon hänsyn till vare sig tid eller rum.

    Nästan hälften av Koreas ungefär femtio miljoner stora befolkning bor i Seoul. En stad som i dag är en av världens mest dynamiska platser – kulturellt, ekonomiskt, kreativt och teknologiskt. Sedan 1998 har landet upplevt en nästan overklig ekonomisk tillväxt och är i dag världens tionde största ekonomi, och tredje största i Asien, och listas av investmentbanken Goldman Sachs på deras ”Next eleven”-lista – listan över framtidens mest ledande tillväxtländer.

    Sydkorea bevisar teorin om att det i dag är bättre att ha massor av ingenjörer och bo i öknen än ha ett land fullt av naturtillgångar. Bara tjugo procent av landets yta är odlingsbar och man har inga betydelsefulla naturresurser. Framgången stavas högteknologi. Via företag som LG, Samsung och Hyundai är man marknadsledande på elektronik, mobiltelefoni, plattskärmar och robotar.

    Efter den stora asiatiska finanskrisen 1997 var Korea det land som drabbades hårdast. Med den erfarenheten bestämde man sig för att satsa allt på högteknologi. I dag har Sydkorea världens högsta antal bredbanduppkopplade hushåll. Nästa mål är att placera en hushållsrobot i varje hem 2020. Man har redan på prov placerat ut robotar som bland annat lär barn engelska i sex hundra hem. Man kommer helt enkelt inte närmare framtiden än i Seoul. Här kan du sträcka fram handen och känna på teknologimänniskan, robotsamhället och den totalt virtualiserade människan. I Sydkorea tänker man på morgondagen, och i morgon tänker man på nästa dag. Ingenting är stilla, allt vibrerar, allt är på väg och allt är energiskt. Stämningen har de senaste åren nått oss via geniala, tekniskt fulländade filmer såsom Oldboy, Järn 3:an och Sympathy for lady Vengeance. I Korea talar man om ”hallyu”, den koreanska vågen. En kulturell bomb som briserade samtidigt som ekonomin och då koreansk musik, film och framför allt såpor gick fram som ett fälttåg över hela Asien.

    Digital överdos
    Gatorna i området Myeong-Dong kryper fram som lysmaskar genom Seoulnatten. Själva luften är röd och gul som om den i sig vore strömledande. I juni sveper de varma monsunregnen in och lägger ett tjockt lager fukt över gatorna. Det skapar en nästan overklig atmosfär. Staden badar i ljus. Om bläckfisken hade blod skulle det vara denna elektriska gas som fräser i fukten. Seoul älskar sina färger, och sitt neon.

    Seoul är en stad där du aldrig bör sova. Klockan är nästan tre på natten men gatorna är fulla av människor som shoppar, sitter i de presenningsöverdragna gaturestaurangerna och friterar sina bläckfiskar eller besöker love hotels. Men först och främst söker de sig till de lite halvskumma dörrarna som är indiskret diskreta på samma sätt som porrvideoklubbar i Europa. Dörrar som via slingrande trappor leder ner till Koreas alldeles egna drogkvartar. Här fyller Koreas ungdom sitt blod med elektroniskt flimmer i dvd-bangsens privata bås eller på de fantastiskt luftkonditionerade Internetkaféerna.

    Seoul är på många sätt en paradislik tillflykt för livströtta cyniker eller moderna sökare. Seoul är ett den digitala generationens Indien. Seoul har den vackra egenskapen att göra en antingen vansinnig eller upplyst. Förr sökte man sig, liksom Robert De Niro i filmen Once upon a time in America, till kinesiska opiumhålor där man i ett tidlöst stadium kunde ligga och suga på sin opiumpipa, förgås på plats, eller sväva i väg från det som kallas världen. I tjugomiljonersstaden Seoul är det lätt att försvinna, men här dör man inte på en kinesisk liggmatta. Har dör man på en dygnetruntöppen dvd-bang efter att ha trasat sönder själen i veckor framför sentimentala koreanska såpor. Här dör man efter att ha spelat dataspel på ett Internetkafé i sjuttiotvå timmar, här dör man av skörbjugg orsakad av för långvarig diet på snabbnudlar och vaniljmilkshake (som är det Internetkaféerna vanligtvis serverar). Korea är ett modernt land, här dör man av medial överexponering, av för mycket elektroniskt flimmer i blodet och när allt för många binära tal har klibbat sig fast på hjärtklaffen.

    I staden finns tjugoåtta tusen Internetkaféer och minst lika många dvd-bangs. De är alltid öppna, anonyma, bekväma och har världens fetaste bredband. Du kan lätt vandra i veckor mellan de mjuka sängarna i dvd-bangsens privata bås, förtära ett obegränsat utbud av koreanska chips, torkad bläckfisk, miniburklatte och en hel ljuvlig filmhistoria. Här gömmer sig Koreas mediemissbrukande ungdom undan en övervakande föräldrageneration.

    Korea har världens högsta antal bredbandsuppkopplade hushåll (sjuttioåtta procent), nittio procent av alla tjugoåringar är anslutna till Cyworld – en Internetcommunity som ungefär motsvarar vårt Lunarstorm, men såklart är tio gånger mer hightech. Trettio procent av alla sydkoreaner är registrerade onlinespelare – det vill säga till spel som bara kan spelas på Internet. I en undersökning nyligen sa sex av tio koreaner mellan nio och trettionio år att de spelar onlinespel ofta. Sydkoreas ungdom är den digitala generationens avantgarde. Jag låter mig sugas in i en av dessa oemotståndliga mediekvartar – ett helblått Internetkafé med svindyra skinnkontorsstolar, plattskärmar och väggar tapetserade med planscher föreställande orcher.

    Det första jag möts av är ljudet av Seoul. Av kraftiga kalasjnikovpumps som dånar från sprängda högtalare, skrik av syntetisk smärta, metalliska headshots och onlinespelens ödesmättade och underbara evighetsmelodier. Jag blir kvar länge och går på Pocari Sweat, koreanska superstarka energidrinkar, för att hålla mig levande.
    Efteråt tar jag tunnelbanan till det underjordiska och gigantiska varuhuset Coex Mall, där en av Koreas många ”gaming zones” ligger. Det hela är ett paradis för spelmissbrukare, en lekplats med hundratals flipperspel, Xboxar, Playstations och spel som projiceras från taket ner på golvet. I mitten ligger en gladiatorarena i glas i formen av en stor kub. När jag kommer har precis ett Starcraftspel direktsänt i tv börjat. Datorspelet Starcraft är förmodligen Koreas största sport.

    Det finns i Korea två tv-kanaler som direktsänder Starcraft dygnet runt med kommentatorer. Starcraft är crystal meth i Korea. Bänkraderna runt glaskuben är fulla av unga par och småtjejer, fyra kameror riktar sig in mot kuben där två finniga killar i tjugoårsåldern sitter vid varsin dator. Bakom killarna står en coach och ett team som sträcker fram vattenflaskor då och då. Alla är klädda i en sorts vita Formel 1-overaller täckta av reklam. Spelet projekteras för publiken på fem stora skärmar. Det är tyst – alla sitter spända. Plötsligt går ett sus genom publiken som sedan stiger till ett jubel. Den ena spelaren lyckades slå tillbaka ett anfall. Alla klappar händerna och skrattar. På raderna längst fram sitter unga groupies som lyfter sina hemgjorda skyltar med hjärtan målade med spritpennor och skriker gälla koreanska kärleksförklaringar. I Korea är Starcraftspelarna hjältar och kändisar, med feta sponsorkontrakt och fanklubbar. Koreas största spelare, tjugosexårige Lim You Hwan har sexhundra tusen medlemmar i sin fanklubb och en sponsorslön från mobilföretaget SK Telecom på två miljoner kronor om året. Vid ett tillfälle samlades hundra tusen personer för att se honom spela.

    Konkurrensen för att nå dit Lin nått är stenhård. På Internetkaféerna sitter hundratusentals kids och drömmer om att en dag stå överst på pallen som Koreas Starcraftmästare, framför fotoblixtarna och poliskedjan som hindrar alla galna groupies från att slita stjärnan i stycken, och hålla den jättelika guldpucklan i armarna. Några få lyckas, andra slutar som Lee Seung Seop, en tjugoåttaårig Starcraftspelare. Lee hade nyligen blivit sparkad från sitt jobb för att han spelade för mycket. Han satsade på att bli professionell Starcraftspelare. Den 2 augusti 2005 satte han sig på ett Internetkafé och började spela – en session som inte slutade förrän två dagar senare då han föll ner från stolen och dog. Hans hjärta stannade av utmattning. Av för mycket digitalt flimmer i blodet.

    Lugn bland bergen
    För att inte sluta som Lee åker jag upp i bergen för att vila. Jag tar in på det välkända traditionella stället B & B Morning Calm, en stor villa uppe i bergen norr om Seoul City, känd för sin traditionella stil och lugna miljö. Stället drivs av en gammal mentalt vital man, mr Han Sungho. Han är pensionerad engelsklärare och driver stället med sin fru, mrs Sungho, som samlar koreanska antikviteter. Morning Calm är fyllt av traditionell koreansk konst och keramik. De tjugoåtta olika frukosträtterna man kan välja på och som tillagas av mrs Sungo hämtas huvudsakligen från den grönskande trädgården. Ett perfekt ställe för medial avgiftning.

    Mr Han Sungo berättar att han under sjuttiotalet flyttade upp på berget för att tidigt varje morgon kunna vandra till bergets topp och hämta det livgivande vatten han säger springer ur en källa där. Vatten som ska hålla honom frisk länge. Men mr Han når inte längre bergets topp. Under en av sina promenader föll han på en sten och skadade knäet. Men varje dag går mr Han ändå upp tidigt och går mot berget. Varje dag räknar han stegen. Och varje dag blir stegen lite färre.

    Det är för frukostarna man kommer till Morning Calm. Traditionell koreansk frukost består av olika varmrätter, i huvudsak ris mixat med ångkokta grönsaker, nudlar och dumplings, till detta torkad frukt och olika koreanska sorter av varmt och kallt te. Under frukostarna kommer mr Han och berättar för mig hur många steg han gick under morgonen samtidigt som han masserar sitt onda knä. I sitt huvud, säger han, kan han ändå gå till toppen, han minns varje gren, varje stig och varje gömställe för svampar och örter som han brukade plocka på sina vandringar på berget. Han säger att han minns klarare samtidigt som stegen bara blir färre och färre.

    Efter några dagar blir min digitala abstinens för stark. Jag tar tunnelbanan runt Seoul. I Seoul åker åtta miljoner människor tunnelbanan varje dag, ett tunnelbanesystem som med utbyggnader beräknas vara världens största om två år. Men tunnelbanan här är ingen kaotisk, klaustrofobisk skräcktunnel. Den kunde vara designad av Apple. Efter det hetsiga livet på gatorna är det snarare meditation att åka tunnelbana, som är perfekt luftkonditionerad, plastvit och tyst (man pratar inte här) och där varje stopp signaleras av fågelkvitter.

    Pleasantville
    Gatorna i stadsdelen Sunchin badar i rosa ungdom. Affärerna längst gatorna är jättestora Barbiehus. Utanför dem står söta poppojkar och -flickor i vita dräkter och ler och ropar ut gälla reklamramsor i mikrofoner. Överallt går flickor i korta cocktailklänningar av femtiotalssnitt, högklackat och med nätta paraplyn med mönster av körsbärsblommor. De slickar i sig syntetiska mjukglassar, dricker självlysande läsk och håller ett huvud kortare pojkvänner i perfekta hiphoputstyrslar i handen. Allt i Sunchin är fruktansvärt sorglöst. Seoul är fullt av dessa Stockholmstora kvarter som är lekparker för miljoner unga sydkoreaner. De är fyllda av tusentals Starbuckskaféer, biografer, love hotels och prydliga konditorier där allt glänser av glasyr. Dessa underhållningskvarter är Seouls purunga, glättiga själ.

    I ett av Barbiehusen hänger en koreansk Romeo, i perfekt snedlugg, ur ett fönster på andra våningen och sjunger popvisor för en skara beundrande flickor nedanför. Jag går runt och tuggar på sockerströdda minimunkar och blir ständigt förföljd av flickgäng som smygplåtar mig med sina mobiler. Ibland kommer de fram och fnittrar och kramar mig och fnittrar lite till och frågar efter mitt nummer. Sedan fortsätter de förfölja mig och när jag går för långt bort skriker de ”pretty boy”. Seoul är en stad där man blir kallad ”pretty boy”. Seoul fnittrar – hela tiden.

    Dejting är stort i Sydkorea, gigantiska områden som Sunchin är upplåtna för dejtingsugna ungdomar. Det finns dejtingklubbar och det finns Cyworld. Men man kommer ingenstans om man inte har mobil. Det första och viktigaste rådet jag fick när jag kom till Sydkorea var att hyra en koreansk mobiltelefon på flygplatsen. Utan en mobil klarar du dig inte långt. Koreaner betalar med mobilen i tunnelbanan, de kollar på sina såpor i mobilen och de håller sitt digra dejtingregister i mobilen. ”Pretty boy, pretty boy”. Jag går runt i ett regnigt Sunchin och är rädd för att min telefonbok ska krascha. Jag behöver inte vara orolig, säger någon. Och det behöver jag inte, koreanska mobiler har plats för tusentals nummer. Jag knappar in ”Pretty Girl nr 19” i mobilen.

    Shop till you drop
    Som ett grönt sår skär den lilla bäcken genom skyskraporna. Bäcken är konstgjord, det låg en gång i tiden en annan välkänd bäck här som man täppte till och byggde över. För några år sedan återskapande man den, men Korea är ett modernt land nu så för säkerhets skull byggde man in röda och gula lampor på dess botten så att den skulle matcha neonstaden. Jag går med Chris till Dongdaemun som ligger bredvid bäcken. Chris är, får jag för mig, en typisk korean runt trettio, han röker Marlboro, han klär sig casual i amerikansk västkuststil och driver tre företag. Ett av dem importerar svenska klädmärken till Sydkorea och Chris vill visa mig shoppingstaden Seoul.

    För Seoul är verkligen en shoppingstad. Dongdaemun är en av de mer välkända klädmarknaderna med fem stycken femtonvåningarsvaruhus tillägnade mode, och en ombyggd fotbollsstadion som klädmarknad. Tydligen användes fotbollsarenan under fotbolls-VM i Japan och Korea. Men sydkoreaner är inte mycket för nostalgi. Varför spela fotboll när VM är slut? Då är det ju dags för en butiksrunda.

    Seoul är fashionisternas dröm. Många av varuhusen har öppet till fem varje morgon och för den som vill vila upp shoppingmusklerna finns dygnetruntöppna massagestudior och biografer. Vi fortsätter till Technomart – ett enormt köpcenter för elektronik och sedan till Lotte World – ett köpcenter i tre våningar med skridskobana och en nöjespark uppe i taket. Seoul har en förkärlek för underjordiska köpcenter, de går som guldglänsande katakomber under staden. Det borde nästan vara möjligt att shoppa sig runt hela Seoul City under jorden genom glimmande gallerior.

    Neon är mitt blod
    Basvåg efter basvåg slår mot bröstet. Klubbgolvet är det tajtaste jag sett. Folk står packade och kan bara vicka sina huvud i takt med den tunga hiphopen. Det verkar inte finnas några decibelgränser i Korea. Chris och jag sveper vodka. Det går ändå inte säga något till varandra. Chris lyckas ändå förklara att det enda sättet att se att det är en klubb är att det står en ovanligt musklig korean i dörren. Det finns inga röda rep. Ingen skyltning. Det liknar mer åttiotalets svartklubbar och källarrave – förutom att klubbarna här, som allt annat i Korea, är oerhört välorganiserade. Nästan alla är koreaner på klubben förutom några vita killar i hiphoplinnen som skymtar på golvet. Chris och hans kompisar kallar dem ägg – vita på utsidan, gula inuti. Neonslingor klättrar på klubbens väggar som blodådror. Neonet är den fräsande pulsen och ljuset.
    – Jag älskar neon, skriker jag till Chris.

    Vi sätter oss i VIP-rummet och på bordet står en hel flaska risvin. Pulsen fortsätter slå och bilden av klubben blir suddigare. Sedan känns det som om en blodåder brister i mitt huvud och neon långsamt pulserar ut över mina pupiller. Det sticker i ögonen och jag tror att de binära halterna är farligt höga nu. Det går bara att bota med mer risvin.

     

  • Digitala drömmar i Seoul

    Hotell i Seoul

    Seoul i Sydkorea är världens modernaste stad. Här stänger inga butiker, här är människorna mest och bäst uppkopplade och här dör man, bokstavligt talat, av för mycket dataspel.

    Världens modernaste land
    Seoul i juli kan liknas vid en bläckfisk. En gigantiskt drypande våt bläckfisk som sträcker ut sig på båda sidor av den breda, bruna Han River (floden som just nu på bio här i Sverige rymmer ett stort muterat monster i katastroffilmen The Host). Seoul sträcker sina tentakler långt bortom horisonten och vägrar bli en kärna. Det är lönlöst att finna den fasta kärnan i denna tjugomiljonersmetropol (med ytterområden) som är världens andra mest befolkade område efter Tokyo.

    I koreanska filmregissören Chan-wook Parks mästerverk Oldboy försöker den stenhårda huvudkaraktären Dae-su Oh vid ett tillfälle äta en bläckfisk levande. Bläckfiskens tentakler klättrar upp på hans kinder och håller ett slipprigt grepp om hans ansikte. Inte ens Dae-su Oh kan svälja bläckfisken – han svimmar. Det finns risk för samma utmattning i en stad som Seoul. Man måste skära upp bläckfisken för att få grepp om den. Det är kanske därför de koreanska myndigheterna planerar att dela upp staden i åtta mindre städer. Själv försöker jag lägga upp min resa på samma strategiska sätt, men misslyckas genast. Jag sveps med av en digital våg som inte tar någon hänsyn till vare sig tid eller rum.

    Nästan hälften av Koreas ungefär femtio miljoner stora befolkning bor i Seoul. En stad som i dag är en av världens mest dynamiska platser – kulturellt, ekonomiskt, kreativt och teknologiskt. Sedan 1998 har landet upplevt en nästan overklig ekonomisk tillväxt och är i dag världens tionde största ekonomi, och tredje största i Asien, och listas av investmentbanken Goldman Sachs på deras ”Next eleven”-lista – listan över framtidens mest ledande tillväxtländer.

    Sydkorea bevisar teorin om att det i dag är bättre att ha massor av ingenjörer och bo i öknen än ha ett land fullt av naturtillgångar. Bara tjugo procent av landets yta är odlingsbar och man har inga betydelsefulla naturresurser. Framgången stavas högteknologi. Via företag som LG, Samsung och Hyundai är man marknadsledande på elektronik, mobiltelefoni, plattskärmar och robotar.

    Efter den stora asiatiska finanskrisen 1997 var Korea det land som drabbades hårdast. Med den erfarenheten bestämde man sig för att satsa allt på högteknologi. I dag har Sydkorea världens högsta antal bredbanduppkopplade hushåll. Nästa mål är att placera en hushållsrobot i varje hem 2020. Man har redan på prov placerat ut robotar som bland annat lär barn engelska i sex hundra hem. Man kommer helt enkelt inte närmare framtiden än i Seoul. Här kan du sträcka fram handen och känna på teknologimänniskan, robotsamhället och den totalt virtualiserade människan. I Sydkorea tänker man på morgondagen, och i morgon tänker man på nästa dag. Ingenting är stilla, allt vibrerar, allt är på väg och allt är energiskt. Stämningen har de senaste åren nått oss via geniala, tekniskt fulländade filmer såsom Oldboy, Järn 3:an och Sympathy for lady Vengeance. I Korea talar man om ”hallyu”, den koreanska vågen. En kulturell bomb som briserade samtidigt som ekonomin och då koreansk musik, film och framför allt såpor gick fram som ett fälttåg över hela Asien.

    Digital överdos
    Gatorna i området Myeong-Dong kryper fram som lysmaskar genom Seoulnatten. Själva luften är röd och gul som om den i sig vore strömledande. I juni sveper de varma monsunregnen in och lägger ett tjockt lager fukt över gatorna. Det skapar en nästan overklig atmosfär. Staden badar i ljus. Om bläckfisken hade blod skulle det vara denna elektriska gas som fräser i fukten. Seoul älskar sina färger, och sitt neon.

    Seoul är en stad där du aldrig bör sova. Klockan är nästan tre på natten men gatorna är fulla av människor som shoppar, sitter i de presenningsöverdragna gaturestaurangerna och friterar sina bläckfiskar eller besöker love hotels. Men först och främst söker de sig till de lite halvskumma dörrarna som är indiskret diskreta på samma sätt som porrvideoklubbar i Europa. Dörrar som via slingrande trappor leder ner till Koreas alldeles egna drogkvartar. Här fyller Koreas ungdom sitt blod med elektroniskt flimmer i dvd-bangsens privata bås eller på de fantastiskt luftkonditionerade Internetkaféerna.

    Seoul är på många sätt en paradislik tillflykt för livströtta cyniker eller moderna sökare. Seoul är ett den digitala generationens Indien. Seoul har den vackra egenskapen att göra en antingen vansinnig eller upplyst. Förr sökte man sig, liksom Robert De Niro i filmen Once upon a time in America, till kinesiska opiumhålor där man i ett tidlöst stadium kunde ligga och suga på sin opiumpipa, förgås på plats, eller sväva i väg från det som kallas världen. I tjugomiljonersstaden Seoul är det lätt att försvinna, men här dör man inte på en kinesisk liggmatta. Har dör man på en dygnetruntöppen dvd-bang efter att ha trasat sönder själen i veckor framför sentimentala koreanska såpor. Här dör man efter att ha spelat dataspel på ett Internetkafé i sjuttiotvå timmar, här dör man av skörbjugg orsakad av för långvarig diet på snabbnudlar och vaniljmilkshake (som är det Internetkaféerna vanligtvis serverar). Korea är ett modernt land, här dör man av medial överexponering, av för mycket elektroniskt flimmer i blodet och när allt för många binära tal har klibbat sig fast på hjärtklaffen.

    I staden finns tjugoåtta tusen Internetkaféer och minst lika många dvd-bangs. De är alltid öppna, anonyma, bekväma och har världens fetaste bredband. Du kan lätt vandra i veckor mellan de mjuka sängarna i dvd-bangsens privata bås, förtära ett obegränsat utbud av koreanska chips, torkad bläckfisk, miniburklatte och en hel ljuvlig filmhistoria. Här gömmer sig Koreas mediemissbrukande ungdom undan en övervakande föräldrageneration.

    Korea har världens högsta antal bredbandsuppkopplade hushåll (sjuttioåtta procent), nittio procent av alla tjugoåringar är anslutna till Cyworld – en Internetcommunity som ungefär motsvarar vårt Lunarstorm, men såklart är tio gånger mer hightech. Trettio procent av alla sydkoreaner är registrerade onlinespelare – det vill säga till spel som bara kan spelas på Internet. I en undersökning nyligen sa sex av tio koreaner mellan nio och trettionio år att de spelar onlinespel ofta. Sydkoreas ungdom är den digitala generationens avantgarde. Jag låter mig sugas in i en av dessa oemotståndliga mediekvartar – ett helblått Internetkafé med svindyra skinnkontorsstolar, plattskärmar och väggar tapetserade med planscher föreställande orcher.

    Det första jag möts av är ljudet av Seoul. Av kraftiga kalasjnikovpumps som dånar från sprängda högtalare, skrik av syntetisk smärta, metalliska headshots och onlinespelens ödesmättade och underbara evighetsmelodier. Jag blir kvar länge och går på Pocari Sweat, koreanska superstarka energidrinkar, för att hålla mig levande.
    Efteråt tar jag tunnelbanan till det underjordiska och gigantiska varuhuset Coex Mall, där en av Koreas många ”gaming zones” ligger. Det hela är ett paradis för spelmissbrukare, en lekplats med hundratals flipperspel, Xboxar, Playstations och spel som projiceras från taket ner på golvet. I mitten ligger en gladiatorarena i glas i formen av en stor kub. När jag kommer har precis ett Starcraftspel direktsänt i tv börjat. Datorspelet Starcraft är förmodligen Koreas största sport.

    Det finns i Korea två tv-kanaler som direktsänder Starcraft dygnet runt med kommentatorer. Starcraft är crystal meth i Korea. Bänkraderna runt glaskuben är fulla av unga par och småtjejer, fyra kameror riktar sig in mot kuben där två finniga killar i tjugoårsåldern sitter vid varsin dator. Bakom killarna står en coach och ett team som sträcker fram vattenflaskor då och då. Alla är klädda i en sorts vita Formel 1-overaller täckta av reklam. Spelet projekteras för publiken på fem stora skärmar. Det är tyst – alla sitter spända. Plötsligt går ett sus genom publiken som sedan stiger till ett jubel. Den ena spelaren lyckades slå tillbaka ett anfall. Alla klappar händerna och skrattar. På raderna längst fram sitter unga groupies som lyfter sina hemgjorda skyltar med hjärtan målade med spritpennor och skriker gälla koreanska kärleksförklaringar. I Korea är Starcraftspelarna hjältar och kändisar, med feta sponsorkontrakt och fanklubbar. Koreas största spelare, tjugosexårige Lim You Hwan har sexhundra tusen medlemmar i sin fanklubb och en sponsorslön från mobilföretaget SK Telecom på två miljoner kronor om året. Vid ett tillfälle samlades hundra tusen personer för att se honom spela.

    Konkurrensen för att nå dit Lin nått är stenhård. På Internetkaféerna sitter hundratusentals kids och drömmer om att en dag stå överst på pallen som Koreas Starcraftmästare, framför fotoblixtarna och poliskedjan som hindrar alla galna groupies från att slita stjärnan i stycken, och hålla den jättelika guldpucklan i armarna. Några få lyckas, andra slutar som Lee Seung Seop, en tjugoåttaårig Starcraftspelare. Lee hade nyligen blivit sparkad från sitt jobb för att han spelade för mycket. Han satsade på att bli professionell Starcraftspelare. Den 2 augusti 2005 satte han sig på ett Internetkafé och började spela – en session som inte slutade förrän två dagar senare då han föll ner från stolen och dog. Hans hjärta stannade av utmattning. Av för mycket digitalt flimmer i blodet.

    Lugn bland bergen
    För att inte sluta som Lee åker jag upp i bergen för att vila. Jag tar in på det välkända traditionella stället B & B Morning Calm, en stor villa uppe i bergen norr om Seoul City, känd för sin traditionella stil och lugna miljö. Stället drivs av en gammal mentalt vital man, mr Han Sungho. Han är pensionerad engelsklärare och driver stället med sin fru, mrs Sungho, som samlar koreanska antikviteter. Morning Calm är fyllt av traditionell koreansk konst och keramik. De tjugoåtta olika frukosträtterna man kan välja på och som tillagas av mrs Sungo hämtas huvudsakligen från den grönskande trädgården. Ett perfekt ställe för medial avgiftning.

    Mr Han Sungo berättar att han under sjuttiotalet flyttade upp på berget för att tidigt varje morgon kunna vandra till bergets topp och hämta det livgivande vatten han säger springer ur en källa där. Vatten som ska hålla honom frisk länge. Men mr Han når inte längre bergets topp. Under en av sina promenader föll han på en sten och skadade knäet. Men varje dag går mr Han ändå upp tidigt och går mot berget. Varje dag räknar han stegen. Och varje dag blir stegen lite färre.

    Det är för frukostarna man kommer till Morning Calm. Traditionell koreansk frukost består av olika varmrätter, i huvudsak ris mixat med ångkokta grönsaker, nudlar och dumplings, till detta torkad frukt och olika koreanska sorter av varmt och kallt te. Under frukostarna kommer mr Han och berättar för mig hur många steg han gick under morgonen samtidigt som han masserar sitt onda knä. I sitt huvud, säger han, kan han ändå gå till toppen, han minns varje gren, varje stig och varje gömställe för svampar och örter som han brukade plocka på sina vandringar på berget. Han säger att han minns klarare samtidigt som stegen bara blir färre och färre.

    Efter några dagar blir min digitala abstinens för stark. Jag tar tunnelbanan runt Seoul. I Seoul åker åtta miljoner människor tunnelbanan varje dag, ett tunnelbanesystem som med utbyggnader beräknas vara världens största om två år. Men tunnelbanan här är ingen kaotisk, klaustrofobisk skräcktunnel. Den kunde vara designad av Apple. Efter det hetsiga livet på gatorna är det snarare meditation att åka tunnelbana, som är perfekt luftkonditionerad, plastvit och tyst (man pratar inte här) och där varje stopp signaleras av fågelkvitter.

    Pleasantville
    Gatorna i stadsdelen Sunchin badar i rosa ungdom. Affärerna längst gatorna är jättestora Barbiehus. Utanför dem står söta poppojkar och -flickor i vita dräkter och ler och ropar ut gälla reklamramsor i mikrofoner. Överallt går flickor i korta cocktailklänningar av femtiotalssnitt, högklackat och med nätta paraplyn med mönster av körsbärsblommor. De slickar i sig syntetiska mjukglassar, dricker självlysande läsk och håller ett huvud kortare pojkvänner i perfekta hiphoputstyrslar i handen. Allt i Sunchin är fruktansvärt sorglöst. Seoul är fullt av dessa Stockholmstora kvarter som är lekparker för miljoner unga sydkoreaner. De är fyllda av tusentals Starbuckskaféer, biografer, love hotels och prydliga konditorier där allt glänser av glasyr. Dessa underhållningskvarter är Seouls purunga, glättiga själ.

    I ett av Barbiehusen hänger en koreansk Romeo, i perfekt snedlugg, ur ett fönster på andra våningen och sjunger popvisor för en skara beundrande flickor nedanför. Jag går runt och tuggar på sockerströdda minimunkar och blir ständigt förföljd av flickgäng som smygplåtar mig med sina mobiler. Ibland kommer de fram och fnittrar och kramar mig och fnittrar lite till och frågar efter mitt nummer. Sedan fortsätter de förfölja mig och när jag går för långt bort skriker de ”pretty boy”. Seoul är en stad där man blir kallad ”pretty boy”. Seoul fnittrar – hela tiden.

    Dejting är stort i Sydkorea, gigantiska områden som Sunchin är upplåtna för dejtingsugna ungdomar. Det finns dejtingklubbar och det finns Cyworld. Men man kommer ingenstans om man inte har mobil. Det första och viktigaste rådet jag fick när jag kom till Sydkorea var att hyra en koreansk mobiltelefon på flygplatsen. Utan en mobil klarar du dig inte långt. Koreaner betalar med mobilen i tunnelbanan, de kollar på sina såpor i mobilen och de håller sitt digra dejtingregister i mobilen. ”Pretty boy, pretty boy”. Jag går runt i ett regnigt Sunchin och är rädd för att min telefonbok ska krascha. Jag behöver inte vara orolig, säger någon. Och det behöver jag inte, koreanska mobiler har plats för tusentals nummer. Jag knappar in ”Pretty Girl nr 19” i mobilen.

    Shop till you drop
    Som ett grönt sår skär den lilla bäcken genom skyskraporna. Bäcken är konstgjord, det låg en gång i tiden en annan välkänd bäck här som man täppte till och byggde över. För några år sedan återskapande man den, men Korea är ett modernt land nu så för säkerhets skull byggde man in röda och gula lampor på dess botten så att den skulle matcha neonstaden. Jag går med Chris till Dongdaemun som ligger bredvid bäcken. Chris är, får jag för mig, en typisk korean runt trettio, han röker Marlboro, han klär sig casual i amerikansk västkuststil och driver tre företag. Ett av dem importerar svenska klädmärken till Sydkorea och Chris vill visa mig shoppingstaden Seoul.

    För Seoul är verkligen en shoppingstad. Dongdaemun är en av de mer välkända klädmarknaderna med fem stycken femtonvåningarsvaruhus tillägnade mode, och en ombyggd fotbollsstadion som klädmarknad. Tydligen användes fotbollsarenan under fotbolls-VM i Japan och Korea. Men sydkoreaner är inte mycket för nostalgi. Varför spela fotboll när VM är slut? Då är det ju dags för en butiksrunda.

    Seoul är fashionisternas dröm. Många av varuhusen har öppet till fem varje morgon och för den som vill vila upp shoppingmusklerna finns dygnetruntöppna massagestudior och biografer. Vi fortsätter till Technomart – ett enormt köpcenter för elektronik och sedan till Lotte World – ett köpcenter i tre våningar med skridskobana och en nöjespark uppe i taket. Seoul har en förkärlek för underjordiska köpcenter, de går som guldglänsande katakomber under staden. Det borde nästan vara möjligt att shoppa sig runt hela Seoul City under jorden genom glimmande gallerior.

    Neon är mitt blod
    Basvåg efter basvåg slår mot bröstet. Klubbgolvet är det tajtaste jag sett. Folk står packade och kan bara vicka sina huvud i takt med den tunga hiphopen. Det verkar inte finnas några decibelgränser i Korea. Chris och jag sveper vodka. Det går ändå inte säga något till varandra. Chris lyckas ändå förklara att det enda sättet att se att det är en klubb är att det står en ovanligt musklig korean i dörren. Det finns inga röda rep. Ingen skyltning. Det liknar mer åttiotalets svartklubbar och källarrave – förutom att klubbarna här, som allt annat i Korea, är oerhört välorganiserade. Nästan alla är koreaner på klubben förutom några vita killar i hiphoplinnen som skymtar på golvet. Chris och hans kompisar kallar dem ägg – vita på utsidan, gula inuti. Neonslingor klättrar på klubbens väggar som blodådror. Neonet är den fräsande pulsen och ljuset.
    – Jag älskar neon, skriker jag till Chris.

    Vi sätter oss i VIP-rummet och på bordet står en hel flaska risvin. Pulsen fortsätter slå och bilden av klubben blir suddigare. Sedan känns det som om en blodåder brister i mitt huvud och neon långsamt pulserar ut över mina pupiller. Det sticker i ögonen och jag tror att de binära halterna är farligt höga nu. Det går bara att bota med mer risvin.