I år fyller Singapore 50 år. Den 9 augusti 1965 blev det lilla landet självständigt. Som grädde på jubileumsmoset har Singapore i år korats till ”världens bästa land att resa i” av Lonely Planets reseexperter, och under 2015 välkomnar staden 15 miljoner internationella ankomster, jämfört med 5 miljoner 1990. Fotografen och reseskribenten Peter Hanneberg reste ner för att ta pulsen på deras framgångssaga. 

Text och foto: Peter Hanneberg

Det är fint att landa just i Singapore, det har jag tyckt länge. Men i år är det extra intressant eftersom landet fyller 50 år. Jubileet gör mig nyfiken på dess historia. Särskilt transporterna och turistnäringen intresserar mig – två sektorer som har betytt mycket för landet sedan självständigheten i augusti 1965. Både den internationella flygplatsen Changi och det nationella flygbolaget Singapore Airlines spelade en stor roll när det unga landet skulle byggas och marknadsföras i resten av världen.

Changi ligger på sydkusten av Singaporeön, öster om huvudstaden, och planen närmar sig på låg höjd över hamnen där lastfartygen flockar sig i väntan på sin tur. Inflygningen löper längs sydkusten parallellt med stadens utbredning. Hela batteriet av berömda skyskrapor, som skjuter flera hundra meter upp mot himlen, gör landningen spektakulär. Med en karta i handen får man god guidning till det man passerar, gammalt som nytt.
Singapore Changi är den enda internationella flygplats som jag gärna kommer till i mycket god tid inför en avresa ­– den är en sevärdhet och upplevelse i sig. Efter passkontrollen öppnar sig en egen värld vars motstycke man inte hittar på någon annan aerodrom. Här finns blomsterutsmyckningar och små naturparker, fontäner, skulpturer, grönska och till och med fjärilshus. Dessutom en swimmingpool och spa- och massageanläggningar.

Bytet av flygplats till Changi 1981 var ett viktigt beslut. Lika viktigt var utvecklandet av Singapore Airlines (SIA) efter 1965, då de slapp undan det tidigare delandet av flygbolaget Malaysia-Singapore Airlines (MSA) med Malaysia. Både Changi och SIA omtalas som hörnpelare i Singapores utveckling från u-land till världens fjärde rikaste land.

– Den första regeringen med ”landsfadern” Lee Kuan Yew i spetsen var skickliga på att se framåt, berättar SIA:s Sverigechef Vinod Patel. De insåg att de inte kunde sitta hemma och rulla tummarna i väntan på celebra besök som kunde vara viktiga för landet.

– I stället måste Singapore själva hämta topparna från de multinationella företagen i väst. Och de måste hämtas ”in style” med ett anständigt, eget transportmedel, fortsätter han.

Därför lade regeringen mycket krut på utvecklandet av Singapore Airlines efter frigörandet från MSA. I dag vinner SIA priser varje år som bästa flygbolag och för flygvärldens bästa affärsklasser.

På samma sätt tittade Lees regering i kristallkulan när det gällde flygplatsen. Fastän flera stora konsulter från Holland och USA studerat frågan och ville utveckla den gamla flygplatsen Paya Lebar istället, bestämde Lee tvärt emot deras förslag att det skulle bli en ny storflygplats vid Changi. Han hävdade fördelar som konsulterna missade, bland annat att de skulle få Changi färdig fortare, att de skulle slippa bullermattan rakt över huvudstaden, att inflygningen skulle bli vackrare, samt att det skulle bli en behagligare färd för resenärerna från Changi in till staden på den planerade motorvägen utmed havet. Projektet blev extremt lyckat och på samma sätt som SIA vinner Changi varje år utmärkelser som världens bästa flygplats.

Nytänkandet gäller inte bara flygplatsen eller flygbolaget. Typiskt för landet Singapore genom hela dess historia efter självständigheten 1965 har varit att de kontinuerligt kläckt egna, ofta okonventionella idéer om hur man ska nå framgång inom alla områden. De tvingades helt enkelt att vara uppfinningsrika i landets barndom, på grund av att Singapore 1965 sparkades ut i kylan av Malaysia, och sedan vägrades all hjälp av dem.

De hade tillhört Malaysia som en delstat i två år från 1963, då britterna gav sina kolonier Malaya och Singapore gemensamt självstyre. Det var Lee Kuan Yew som vägrade acceptera den rasåtskillnad – favoriseringen av malajer och utnämnandet av en enda officiell religion, islam – som var Malaysias policy. Kineserna diskriminerades. Singapore har en majoritet kineser, i Malaysia är de en minoritet. Premiärminister Lee var också av kinesiskt ursprung. Därför funkade de två inte ihop som ett gemensamt land.

Lees mål var religionsfrihet och lika rättigheter för alla och han var inriktad på ett fungerande multikulturellt samhälle. När han inte anpassade sig till Malaysias religiösa rasism på 1960-talet uteslöts Singapore ur sitt eget land. Ungefär lika smart som när Sverige släppte Norge 1905.

Att det sedan gick så extremt bra för Singapore trots att de försummades, stack nog rejält i ögonen på deras tidigare moderland. Än i dag sägs förbindelserna vara frostiga. Kineserna diskrimineras fortfarande i Malaysia, medan de formar eliten i Singapore.

Jag cyklar runt lite på ön Pulau Ubin, som i stort består av en före detta fiskeby och en nationalpark. Fiskebyns gata är nu full av cykel- och kanotuthyrare, men de hus som står närmast vattnet bebos fortfarande av fiskare. Miljön liknar den som själva Singapore bestod av närmast havet på 1960-talet innan självständigheten. Det är en intressant studie att jämföra de två i dag, när huvudstaden blivit en skinande ikon för framgång och positiv futurism.

Uppfinningsrikedom, pragmatism, västorientering och ett starkt självförtroende gav Singapore en expressbiljett till den rika världen. I år när de fyller femtio kan de fira en spektakulär klassresa från u-land till att ha Asiens högsta levnadsstandard.