My Website

Tag: Skidåkning

  • 4 fantastiska skidhotell

    4 fantastiska skidhotell

    Föreställ dig känslan som du får av att stå på toppen av ett snötäckt berg, bara ett stavtag från att glida nedför backen. Det är en känsla som är lika delar skrämmande och spännande och för vissa är det den ultimata flykten. Här är fyra hotell där vi gärna varvar ner efter en heldag i backen.

     

     

    Hotel Zhero, Ischgl, Österrike

    Bara några kilometer bort från Ischgls 238 kilometer av perfekt preparerade pister ligger Hotel Zhero. Glas, trä och sten smälter in i moderna linjer i varenda vrå av de 79 hotellrummen. Dess skimrande fasad återspeglar den naturliga glansen kring hotellet, vilket gör ett slående, visuellt intryck, medan märken som Minotti och Bottega Veneta utgör inredning. Vi föredrar ett glas värmande glühwein i lobbyn.

    Lediga rum & priser

    designhotels.com

     

     

    Nira Alpina, St. Moritz, Schweiz

    Tänk dig att vakna upp in din hotellsäng och 30 minuter senare är du på toppen av Corvatsch, ett 3 300 meter högt berg som har bland de bästa backarna i St Moritz. Det är precis vad du kan göra på Nira Alpina i Silvaplana, där du bor på tröskeln till skidbackarna med sann ski in/ski out-upplevelse. Här får du tillgång till pudret före någon annan.

    niraalpina.com

    designhotels.com

     

     

    Le Val Thorens, Val Thorens, Frankrike

    Val Thorens är, med sina 2 300 meter över havet, Europas högst belägna skidort och del av Les Trois Vallées, de tre dalarna, som i sin tur är världens största sammanhängande skidområde. Orten är helt och hållet uppbyggd kring skidåkning, men man har även förstått tillfredsställelsen med bra restauranger och schyssta hotell. Le Val Thorens är ett av ortens första hotell, men har nyligen genomgått en omfattande renovering och har nu transformerats till en modern version av ett traditionellt alphotell. 

    Lediga rum & priser

    designhotels.com

     

     

    Copperhill Mountain Lodge, Åre, Sverige

    En bit utanför Åres stadskärna ligger Copperhill Mountain Lodge som är en perfekt tillflyktsort för den som vill slippa stök och högljudd afterski. Här myser du med fördel framför den stora brasan i lobbyn med en kopp varm choklad efter en heldag i backen eller njuter av en skön behandling i hotellets spa. Arkitekten bakom bygget, Peter Bohlin, är bland annat skaparen bakom de uppmärksammande Apple-butikerna, och han har lyckats att mixa svenska fjäll med amerikansk lodge-känsla på ett utmärkt sätt.

    Lediga rum & priser

    designhotels.com

  • Insnöad i Cortina

    Insnöad i Cortina

    Italienska Cortina d´Ampezzo är en av världens vackraste skidorter, men har ett oförtjänt rykte om sig att bara vara en plats för jet setters. Så är det inte. Cortina är en gammal, klassisk bergstad med riktigt skidåkning för alla, mitt i det vackra Dolomiterna.

    Text: Leslie Anthony F
    oto: Mattias Fredriksson
    Översättning: Anna Mattsson

    Hotell i Cortina

    Barn som växer upp i snöiga delar av världen hoppas ofta på att en kraftig snöstorm ska ge dem en dag ledigt från skolan. I Cortina d’Ampezzo, som fick 20 meter snö förra vintern, stängde skolorna en hel vecka eftersom föräldrar oroade sig över att deras barn skulle krossas av de kompakta snömassorna från de glaciärliknande taken ovanför deras huvuden. Hela alpområdet drog igen fönsterluckorna under en hel säsong av megastormar som började strax innan jul och sträckte sig ända in i mars och dalens guider jobbade dubbelt med att skotta tak och att gräva fram bilar. Många säger att de inte har sett så mycket snö på 50 år. Eftersom ingen för officiell statistik för sådant i Italien får vi nöja oss med att säga att det var ett bra tag sedan människorna i Cortina såg något liknande. Men ovädret har gett skidåkare en fantastisk present i ett område som vanligtvis förknippas med soliga, öppna landskap där man stillsamt glider fram. Även om förra året var långt ifrån normalt i Cortina – mitt i Dolomiti Superski, världens största skidregion med 12 skidområden, 450 liftar och 1 200 km pister som binds ihop av en enda biljett – var snöfallet definitivt inte en besvikelse.

    Vi nådde Hotel Capannina sent på kvällen under ett kraftigt snöfall i sena februari och nåddes av en hotellägare som såg ut att vara hämtad direkt ur en italiensk 60-talsfilm: klädd i en svart polotröja och ett par Buddy Holly-glasögon. Vi förväntade oss antingen att en Peter Sellers-komedi skulle bryta ut eller att en häpnadsväckande vacker Sophia Loren skulle sitta i baren, men i stället svepte vi högtidligt några grappashots medan vi lovade varandra att morgondagen skulle bli ännu en av vinterns många, storslagna dagar.

    De flesta av Cortinas skidområden i Tofane vetter söderut, så snön kan snabbt bli hårt packad. Men när det är mulet och så djup snö som det var den dagen, får man vara med om något riktigt speciellt. Vi upplevde gårdagskvällens löften om hemliga backar med midjedjup snö och skidåkning bland träd, något som det aldrig talas om utanför de lokala barerna. När eftermiddagssolen kom fram och jagade iväg molnen begav vi oss till den ökända Olimpia delle Tofane World Cup-pisten. Den perfekt skötta toppen ser både brant och inbjudande ut mellan bergpelare som kallas ”Labirinti”. Sådana ovanliga klyftor kan vara naturliga, men det går inte att bortse från att italienarna skulle kunna ha använt en del dynamit för att skapa ett effektfullt landskap.

    Cortina stod värd 1956 för de olympiska vinterspelen och som de i flesta före detta olympiska byar får ingen glömma det: en backhoppningsbacke som tonar upp sig utanför staden vittnar om det. Dessutom gjorde den italienska uppfinningen storslalom sin internationella debut här. Pisten för ett störtlopp som skulle gå den 19 januari 1935 ovanför Lago Maggiore i Piedmont fick göras om på grund av snöbrist. I stället för det klassiska, öppna störtloppet förberedde FISI, det italienska skidförbundet, en ny bana med portar som tvingade de tävlande att följa en speciell bana. Eftersom 300 vertikala meter ansågs för lite bestämde man att loppet skulle bestå av två åk. Nöjda med resultatet presenterade FISI officiellt storslalom på de italienska mästerskapen en månad senare i Cortina.

    Det är historia som gäller i Italien, oavsett om det rör sig om lopp eller om arkitektur, och Cortina skryter inte heller lite om det senare, vilket vi upptäckte på vägen till en mycket välförtjänt after ski. Bakom byns torg och gågatan Corso Italia delar vägarna på sig kring en gammal kyrka som inte rymmer fler än 20 personer. Om det var någon i den när vi passerade bad de troligtvis för att det skulle sluta att snöa. Det ikoniska klocktornet på torget, som syns i hela byn, omges av klassiska fyr- och femstjärniga hotell, inklusive Hotel Cortina, vars historia sträcker sig till 1870, och flera restauranger och vinbarer, vilket var vårt mål. Enoteca Cortina som ägs av Rita och Gerolamo Gaspari är ett absolut måste.

    Trappan slingrar sig ned till ett pyttelitet, labyrintliknande utrymme, där det verkade omöjligt att få en sittplats tills, som genom ett trollslag, ett bord där en grupp divor från Milano hade suttit, övergavs i ett moln av parfym och till rasslet av guldkedjor. Knappt hade vi hunnit att sätta oss ned förrän en mansstämma hördes från baren: ”What do you need – Prosecco? Of course!” Innan vi ens hann att svara stod en flaska på bordet. Gerolamo (som kallas Gerry av stammisarna) och hans familj har drivit Enoteca Cortina i snart 50 år och ständigt väller folk in från de båda dörrarna som vetter åt olika gator, för att ta del av snabb service och lokal mat, som torkat kött och ostar. Det är ett fantastiskt ställe att avnjuta en after ski och där du kan upptäcka att personen som precis gav dig en örfil egentligen bara talade om för någon hur fantastisk dagen har varit, när ditt ansikte råkade komma i vägen för dennes händer.

    Tillbaka på torget finns det mat med lite mer substans vart du än tittar. Pizza, det givna italienska valet för alla skidåkare, finns överallt och vi valde att besöka Pizzeria Cinque Torri eftersom de också har en stor och varierad meny av pastarätter, inklusive en mycket lovande version av den lokala specialiteten casunziei all’Ampezzana – raviolihalvmånar, fyllda med rödbeta och vallmofrön, toppade med smält smör, ännu mer vallmofrön och generöst med parmesanost. Alla svär på att deras pastakock gör den bästa versionen och alla har sin favoritrestaurang att äta den på. Det tog inte lång tid för oss att hitta vårt favoritställe för rödbetsravioli: Rifugiu Scoiattoli, på toppen av Cinque Torris pister, där vi slog oss ned följande dag.

    När det stormade ute gav byborna oss rådet att ta oss till toppen av Cinque Torre där skidåkningen är lika skyddad som den 270-gradiga utsikten är vacker. Nedifrån såg området litet och kompakt ut, men väl där uppe är Cinque Torre likt en rysk docka. Området rymmer klyftor och sprickor som är den perfekta lekplatsen mellan pisterna.

    Det var inte heller någon brist på lugnare utförsåkning och Cinque Torris högsta avsats, Averau, var typisk för de skidturer som man kan förvänta sig här. Från bergspasset i toppen av backen glider man ned i en dal, upp igen på andra sidan, för att sedan åter igen åka nedåt i ett annat bergspass och vidare ner till en annan dal, upp igen med en knapplift och sedan tillbaka till Cinque Torri. Då har vi färdats 3 000 vertikala meter och genom tre skidområden på mindre än en timme. Det var under denna tur som vi blev introducerade för Lagazuói Piccolos historiska vallar.

    Dolomiternas toppar tornar upp sig över den kringliggande landsbygden, likt en kalkstensborg, och har många gånger använts som just det. Man skulle kunna gå långt tillbaka i tiden för att kartlägga alla gånger som denna ojämna terräng har skapat problem för en eller annan inkräktande armé, inte minst stod Lagazuói plats för de ökända stridigheterna mellan Österrike och Italien i ”battle of the caves” under det första världskriget. Både italienska och österrikiska trupper grävde omfattande tunnelsystem genom Lagazuóis 600 meter höga kalkstensvägg, där de inte bara hade bra översikt och kunde försvara sina egna frontlinjer, utan också kunde spränga fienden underifrån. Det pågick inga strider i Cortina förra vintern, om du inte jobbade som snöröjare, men det går fortfarande att uppleva tunnlarna som ett friluftsmuseum, dit du kan ta dig på skidor för att sedan promenera igenom.

    Följande dag befann vi oss på den välbesökta verandan på det vandrarhemsliknande Rifugio Lagazuói, där vi skulle tillbringa natten, 2 800 meter över havet, med en utsikt över både Tofane och Cinque Torri. För att fira våra många skidturer de senaste dagarna i detta örnbo, beställde vi en flaska Barbaresco, och medan molnen rullade in kunde vi också konstatera att Cortinas barn skulle få ännu en ledig dag från skolan.

    Guide Cortina

    Boende

    Hotel Capannina
    På en lugn, solig gata finner man det trestjärniga Hotel Capannina, ett typiskt bergshotell som består av en ursprunglig del med rum, bar, restaurang, gym och bastu. Det finns också en nyare del med modernare rum. Det är en kort promenad till Col Drusies kabinbana, bredvid Cortinas skridskobana.
    Lediga rum & priser

    Hotel Cortina
    Hotel Cortina, som har utsikt över Corso Italia, har erbjudit gästvänlighet, professionalism och den bästa bekvämligheten sedan 1870. Till hotellets långa historia av exklusiv elegans har nyligen också en restaurang tillkommit.
    Lediga rum & priser

    Rifugio Lagazuói
    2 800 meter över havet, på toppen av Mount Lagazuói, över Passo Falzarego, ligger Rifugio Lagazuói, ett av de högst belägna bergsvärdshusen i Dolomiterna. Du kan bo i ett eget rum eller välja att få sällskap av flera skidturister i sovsalarna. Den stora verandan är berömd för sin fantastiska utsikt och det är också en utmärkt startpunkt för att ta en tur till bergets friluftsmuseum.
    rifugiolagazuoi.com

    Mat och dryck

    Pizzeria Cinque Torri
    Pizzeria Cinque Torri är ofta fullsatt och det av en god anledning. Om du gillar italiensk mat och tyskt öl som serveras i en miljö som påminner om Schweiz är det här stället som har allt.
    ristorante5torri.it

    Rifugio Scoiattoli
    Man bör inte missa att äta lunch högst upp vid Cinque Torris stolslift, i den gammaldags atmosfär som Rifugio Scoiattoli erbjuder. Verandan är fin, men inomhus brinner en stor brasa som värmer dig medan la famiglia Lorenzi serverar traditionella recept med fokus på lokala ingredienser.
    http://www.rifugioscoiattoli.it

    Restaurang  Ariston
    Restaurang Ariston, som ligger mitt emot Cortinas busstation, är en utmärkt, familjeägd restaurang, med humana priser och en utomordentlig vinlista med lokala viner. Pizza är dess specialitet.
    ristorantearistoncortina.it

    Ristorante Tivoli
    Det här är en av Cortinas tre toppresturanger. Med kökschefen som ägare och hans fru som den välkomnande värdinnan kan du förvänta dig mycket god mat och artig service i en bekväm atmosfär.
    ristorantetivolicortina.it

    Enoteca Cortina
    Enoteca Cortina är Italiens första vinbar och förblir Cortinas mest välbesökta. Atmosfären är oslagbar och servicen är genuin, den ges av människor som verkligen kan sina viner och som får dig att känna dig som hemma.
    enotecacortina.com

    Clipper Bar
    Det är bra att besöka Clipper Bar tidigt på kvällen, eftersom det brukar bli tämligen fullt framåt kvällen.
    Largo Poste

    Hotel de la Poste
    Om du är ute efter att ta en drink i en något mer sofistikerad miljö, rekommenderas Hotel de la Poste för ändamålet.
    delaposte.it

    Mer information: 

    cortina.dolomiti.org

    www.dolomiti.org

    ecomuseograndeguerra.it

    musei.regole.it

  • Fritt fall i italienska Alagna

    Fritt fall i italienska Alagna

    Få skidorter slår Alagna på fingrarna när det gäller höjdmeter. Svindlande långa nedfarter med osedvanligt stort svängrum gör den italienska bergsbyn till en av skidvärldens riktiga pärlor. Men akta knäna.

    Text och foto: Mattias Fredriksson

    Hotell i Alagna

    Vintern 1992 var äckligt grön. Snögränsen gick nästan uppe vid glaciärerna, och förhållandena var så usla att vi inte ens brydde oss om att släpa skidorna till den första kabinbanan. Liften ledde upp till en liten by där det anslutande dieseldrivna fornfyndet hade stängt för lunch.

    Vi hittade en servering inne bland mörkbrunt lärkträ med utvändiga loftgångar, som doldes bakom fasadhöga torkställningar. Jag hade aldrig tidigare sett liknande hus i Italien.

    När den andra kabinbanan äntligen brummade i gång fastnade näsan i utsikten. För ett tränat öga, som lärt sig att garnera stora snömängder på bart berg och sedan söka möjliga åklinjer, rådde inga tvivel. Detta var en sällsynt tilltalande omgivning. Ryktet hade talat sanning. Alperna hade åter slagit mig med häpnad.

    Tredje kabinbanan gjorde saken seriös. Ute på glaciären vid den nötta bergstationen fanns två korta pister utmed två lika korta och snart döende släpliftar. Det var allt. Enligt pistkartan skulle Alagna ingå i ett större skidområde tillsammans med två andra skidorter, och visst kunde man se det med kikare, men den närmsta liften låg först en fallhöjdskilometer söderut. Ingen pist eller markering ledde dit, och dessutom var man tvungen att pricka en smal ravin någonstans i det okända, vilken sedan mynnade ut över en fjällsjö där det gällde att hålla rejäl fart för att slippa staka. Man kunde även skråa mot väster till Salzapasset och få en enastående bred fjällsida som drog ända ner till följande dalbotten, i vilken skarpa moränåsar tillfälligt bromsade upp innan skogsspåret flög åkaren vidare mot liften. Salzaåket gav större fallhöjd än vad exempelvis berömda skidorter som Sankt Anton kan prestera, och norrut väntade det gigantiska Malfatta­åket som efter en brant och lång inledning svängde utför en sidodal innan rododendronbuskarna och sedan drog vidare mot en förbeställd taxi. Ett åk som brukade ta halva dagen och med en fallhöjd som var bland det grövsta jag någonsin hade hört talas om – 2 300 meter.

    Fegisalternativet, och det enda sättet att ta sig tillbaka till Alagna på skidor, bestod av en svart pist som rusade ner till en linbana med gistna träflak, som man fick springa ombord på i farten med skidorna i handen. Saken var klar. Jag behövde någon att hålla i handen.

    I dag har skidåkningen moderniserats radikalt, men Alagna förblir ett ställe där du fortfarande bara fixar tre till fyra åk per dag. De stora fallhöjderna gör att tiden inte räcker för fler åk, eller kanske på att det mesta tycks stå stilla. Till skillnad från böndernas traditionella trähus uppe på fjällsidorna, har Alagna stenfasader från 1800-talets senare hälft. En tid då bergsvandringar var högsta mode, och frisk luft i ren miljö var det enda kända sättet att undvika den fruktade sjukdomen lungtuberkulos som skördade offer likt ett aids utan bromsmedicin. I Alagna öppnades ett par hotell och några mindre sommarpalats, samt den än i dag besöksvärda Ristorante Unione med dess intakta teater våningen ovanför. Man byggde även flera bergshyttor uppe på glaciärerna mot Schweiz. En av dessa – Capanna Regina Margherita – bär sitt namn efter en savojisk drottning som även kommit att ge namn åt en välkänd pizza. Hyttan placerades på kanten till ett avgrundsstup på otroliga 4 559 meters höjd, och räknas fortfarande som Europas högst belägna boende.

    Vid mitten av förra århundradet satsade man på vintersport, vilket aldrig gav nämnvärd utdelning. Utförsåkningen var och förblir alltför avancerad. Räddningen kom från skidortsgrannarna Champoluc och Gressoney som köpte upp liftbolaget, ersatte Alagnas gamla liftspöken med den senaste teknologin, skapade en ordentlig pist ner till byn och kopplade samman orterna till ett skidområde som fick namnet Monterosa Ski.

    Dagens liftsystem innefattar 38 liftar, vilket är en tämligen blygsam siffra jämfört med andra alporter. Räknar vi sedan bort enskilda liftar som ligger alltför avlägset i geografin, och drar av för rullband, babyliftar och dubbleringar, återstår 16 liftar i sammanhängande system. Inte mycket, men de täcker tre dalar och bjuder på ovanligt stora åkytor. Flera pister drar hela vägen från topp till dal. De böljar utför fjällsidorna och följer dess naturliga fallinjer. Långa, illröda nedfarter som skurna för dagens fartdrivande carvingskidor. Vi snackar skidglädje.

    De lokala krafter som skapat Monterosa Ski har uppenbarligen haft det egna nöjet framför ögonen, och delvis blundat för det kommersiella effektivitetsträvandet som annars försöker utnyttja varje tänkbar fjällyta. Här är det tilltalande glest mellan nedfarterna och påfallande lite folk. Stoppsladden kommer först när benen säger ifrån, och åkare med bättre resbudget kan uppgradera besöket med helikopterskidåkning. Arrangemanget bjuder på en riktig resa för 2 300 kronor. Du släpps av med en bergsguide uppe bland glaciärerna och får ett långt åk utför isfloden ner till den berömda skidorten Zermatt i Schweiz. Efter en snabb lunch tar ni kabinbanorna nästan lika högt upp igen, och använder eftermiddagen till att spåra ytterligare en brant glaciär ner mot en by strax norr om Monterosa Ski, varifrån ni slutligen drar järnet genom hela liftsystemet till Alagna. Spännande, vackert och med utförsåkning motsvarande nio olympiska störtlopp, vilket – återigen – kräver en skapligt stabil åkare som förmår att hålla tempot om ni ska hinna hem till hotellet innan sista liften stänger.

    Det ser så förrädiskt enkelt ut när din rutinerade bergsguide drar iväg, men offpist suger kraften ur den oerfarne. Glöm kortsvängarna när berget är stort. Försök istället att surfa på skidornas rörelseenergi och fäst blicken så långt fram som du bara vågar i långa, runda och framför allt jämna svängar. På stora berg som i Alagna gäller det att äta så mycket fallhöjd som möjligt i varje sväng. Vissa storbergsåk har varit rena tidsresan. En gång när jag kippade efter andan längs ett välkänt offpiståk som kallas Otro, pekade min lokala bergsguide mot en väglös liten by längre ner i den snöfyllda sidodalen. Hans mor och farmor bodde i ett av husen, och levde ett liv som fortgick ungefär på samma sätt som när de första turisterna dök upp. Han sa att modern brukade besöka Alagna vid bröllop och begravningar, och han tvivlade på att farmodern någonsin hade sett en bil.

    Bergsguiden tillhörde Walserfolket. En alemansk stam med rötter i nuvarande Bayern som migrerade hit över glaciärerna med barn och boskap för 1 000 år sedan. Som sist anlända fick man hålla till godo med den odlingsbara mark som fanns kvar, vanligtvis längst inne i dalvindlingarna och ofta på hög höjd. En snar och ofrånkomlig överbefolkning tvingade sedan ut kommande generationer på vidare migration över alppassen, vilket gör att dagens Walsertyskar lever utspridda över hela Alperna – från östra Frankrike, via Schweiz och västra Österrike, till sydtyska Kleinwalsertal. Snälla beräkningar menar att det i dag finns cirka 20 000–40 000 Walsertyskar, men det är okänt hur många som fortfarande talar språket tiitsch. Och precis som min bergsguide heter man gärna Walser i efternamn.

    Trots moderna liftar och en byslogan om ”Freeride Paradise”, är det fortsatt lugnt i Alagnas gränder. Italienska friluftsfamiljer från Poslätten bilar in över helgerna tillsammans med en varierande skandinavkoloni som hoppas på sol efter snara snöfall. All skidåkning i Alagna kräver nämligen bra väder. Slår busvädret till sitter du där och kommer ingen vart. Bergen är dessutom kända för sina starka vindar, och snötillgången under de senaste 20 åren har minst sagt varit lynnig. I vintras hade jag lika gärna kunnat spela bort respengarna på lotto. Ändå återvänder jag så snart jag har möjlighet, för när Alagna har bra med snö finns det inget skidområde som är bättre, och flera storåk väntar ännu på mina spår. Dessutom finns det ju numera en ordentlig pist ner till byn. I sämsta fall serveras det ett tokrace över snön som preparerats till perfekt manchester varje morgon – i fantastiska 1 668 höjdmeter.

  • Heliskiing i Kanada

    Heliskiing i Kanada

    En dyrköpt erfarenhet, men så maxad att den räcker livet ut. För ingen puderupplevelse slår helikopterskidåkning i Kanada. Häng med RES på en flygtur i Galena, British Columbia.

    Text: Leslie Anthony Översättning: Kjell Höglund Foto: Mattias Fredriksson

    Hotell i British Columbia
     

    Helikoptern lyfter från bergsryggen och du omfamnas av ett kristallglittrande paket av virvlande snö. Och när molnet lägger sig och ljudet tonar bort som en döende vind i trädtopparna är det som om en börda lyfts bort, som om ditt liv tappar allt det tunga och bara det lätta finns kvar.

    Kanske känner du det inte riktigt direkt, eftersom det första som fyller upp tomrummet efter helikoptern är en syn för gudar. Allt du ser omkring dig är berg i horisontens alla riktningar. Det är bara du, snön och rymden.

    Men du känner det efter den första etappen, när du kört en kilometer utför, i snö så djup att den sköljer över dina axlar som vattenvågor. Oavsett hur mycket skidor du åkt tidigare – bättre än så här har det aldrig varit. Och insikten, den enda tanken, du tar med dig hem är att det var värt det.

     

     


     

     

    Det är egentligen den enda kunskapen om helikopterskidåkning du behöver, när du en gång själv upplevt det. Att det är värt alla förberedelser, alla pengar, alla sömnlösa nätter av vånda och oro över om du har råd, om du kommer att klara av det tillräckligt bra för att inte guiderna ska tappa bort dig och lämna dig till ditt öde i någon avlägsen glaciärreva… Alla dina förväntningar och föreställningar kommer att slås sönder mot första bästa klippa. Förväntningar hör inte hemma i helikopterskidåkning. Det du bär med dig efteråt är inte konkreta minnesbilder i första hand utan hårt ömmande ben och en varm glöd i ditt inre, en glöd som räcker livet ut.

    När jag får frågan om jag inte tycker att helikopterskidåkning är lite väl dyrt ställer jag en motfråga: hur mycket betalade de för bilen de sitter i varje dag i sinnesbedövande trafik, vilka magnifika minnesbilder får de av att sitta i den, blänga och tuta, kolla klockan i ångest och flippra rastlöst mellan radiostationerna för att inte gå sönder av irritation?

    Kostnaden är, med andra ord, relativ. Visst kostar skidåkning. Men upplevelser är inget man kan köpa på Ikea. Och på upplevelsemarknaden är helikopterskidåkning alltid rena fyndet.

    Ur ett puderperspektiv (och finns det något annat perspektiv för en skidgalning?) känns skidortssemestrar ofta som svindyra felköp – du pungar ut för flyg, hyrbil, mat, boende och lektioner men blir aldrig garanterad färska skidspår. Den perfekta snön är däremot en av alla de garanterade upplevelser du betalar för när du satsar på heli-ski. Vad det handlar om är helt enkelt att väga värdet av en bit av himlen mot värdet av en chansartad charterresa… eller av att fastna med din fina bil i ännu en tråkig dags trafikstockning.

     

     


     

     

    Att flyga till en avlägsen skidstuga i vildmarken är inte så mycket dyrt frosseri som billig friskvård – ett välbehövligt break från det moderna livets psykologiska mangel av motorvägar och människor i massor. Vissa kanske föredrar en femdagars skidtur för att nå ett mål som de lika gärna hade kunnat flyga till på fem minuter, men skulle de kunna tänka sig att fotvandra i fem dagar för att komma fram till en strand och bada? Knappast. Och fem dagar på fjället får dig att svettas, frysa, hungra, bli dyngsur, lukta illa och känna dig halvknäckt medan du med känslan av militärt tvång reser och fäller ditt lilla övernattningstält… Det är ingen semester, snarare ett eldprov som du lätt kan ångra och förbanna – när du i stället hade kunnat koppla av i en rustik ski-lodge utrustad med bastu, varmbad och massage. Skulle du behöva teve? Nej, det räcker med bekväma fåtöljer, ett överflöd av fantasieggande kartor och en stor skål med snacks. Skulle du behöva musik? Nej, för här är konversationen kung. Skulle du bli så trött av skidåkningen att du inte ens tog notis om komforten i sängarna? Förmodligen. Men känslan av maten är inget du missar – ett fyrstjärnigt kök av en klass du sällan finner på den vanliga skidorten. Kommer du att uppskatta de gemensamma middagarna? Ja, för de är fullständigt kravlösa. Du kan äta femrätters i fleecetröja. Den enda inofficiella klädkoden är att alla bär ett leende.

    Och oroar du dig över att guiderna ska behandla dig som ett barn? Glöm det. Att vara bergsguide är ett krävande, svårt jobb och de utstrålar i regel så mycket fokus och seriositet, och har så högt utvecklade sätt att sköta sina jobb och fånga allas uppmärksamhet på att du omedelbart fylls av respekt för dem. Alla har sina egna livshistorier som alla har identiskt slut: ett kärleksförhållande med bergen och driften att hitta den perfekta snön tillsammans med dig.

     

     


     

     

    Kommer du att behöva kunskaper om snösörjiga sumpmarker, skidutrustningsdetaljer, teknisk lavinutrustning och räddningstekniker? Absolut. Det måste alla som besöker sådana här utmarker – eftersom man ofrånkomligen blir del av ett team om olyckan inträffar. Även om det nästan aldrig händer. Och alla dessa grundläggande kunskaper får du, inklusive en del träning, innan du närmar dig helikoptern.

    Slutligen försäkrar sig guiderna om att du har rätt kunskaper, färdigheter och attityd för att få ut maximalt nöje av äventyret – det är mer än dina föräldrar och de flesta av dina skollärare tidigare i livet klarat av! Och än viktigare, de försäkrar sig om att du har rätt utrustning. Du kanske tror att dina fatskis är breda, men de är rent anorektiska jämfört med de brädor helikopterskidåknings-lodgerna erbjuder till uthyrning – dessa påminner nästan mer om snowboards än om vanliga fatskis (de första fatskis som togs fram för helikopterskidåkning tillverkades faktiskt av lätt nedsågade snowboards), och är oerhört lättmanövrerade och, när så önskas, supersnabba utan att man tappar i fråga om läckra face-shots.

    Så, okej, du hör stories och ser bilder av djupplogande pudersvängar och helikoptrar på bergskammar, och det ser fantastiskt ut, så du tänker dig att det här måste ju vara för jävla gött. Men kicken är så skyhögt mycket större än ”gött” att man måste plocka fram klichén om det ”obeskrivliga”. Iskall rök, utomjordiska face-shots, puder ända upp hit… nej, det räcker inte med att checka av superlativen i fråga om branta drömbackar, långa glaciärer, svepande kurvor. Trädskidåkning här är något du aldrig kunnat föreställa dig; tangerande det djuriska – det är inte bara snön som sköljer över dig utan urkunskaper om att träden ger skydd mot stormen, och att snön runtom är djupare, kallare, ligger kvar längre och är mindre glidbenägen.

    Men den alpina utmaningen blir inte mindre bara för att det är soligt och vindstilla – det är ett enda meckigt pussel av klippor och is och rullande kurvor som vecklas ut på samma sätt som ditt sinne efter fem mils utförsåkning på en vecka. Det finns, förstås, folk som gjort en bra bit över 30 mil på samma tid. Antingen är de oerhört upplysta eller komplett galna. Men de får, åtminstone vid vissa heli-ski-lodger, en kostnadsfri dräkt för sina bedrifter.

     

     


     

     

    Det finns åtskilliga etablerade platser för helikopterskidåkning i Europa och USA samt i Ryssland, Indien, Nya Zeeland och på Grönland. Men de flesta erbjuder bara dagstripper eller enstaka turer. Den som vill prova på detta för första gången gör bättre i att satsa på de mer ombonade vistelsepaketen, med den avslappnade atmosfär och personliga service som man får på de stora lodgerna i British Columbia i Kanada. Här handlar det om enorma bergsvidder – ta till exempel företaget Canadian Mountain Holidays, som inhyser dussinet olika helikoperdedikerade lodger i ett område lika stort som Schweiz – och det är ändå bara en bråkdel av provinsen.

    När man helikopterskidar på sådana här platser är upprepningen minimal. Alltid nya vyer, nya känslor. Ett enda enskilt utförslöp täcker in ett större område än vad som utgör en normal skidort. Och så tillkommer den ojämförligt mycket vidare estetiken och historien, som i British Columbia med berg som The Coast,  Chilcotin, Selkirks, Monashees, Purcells, Cariboos och Rockies, alla med sina individuella robusta karaktärer och med upp till 30 meter lätt, torr snö om året.

    En favorit är de veckade topparna uppe på Galena – kargare än resten av Selkirk-bergskedjan i Columbia Mountains, kraftigt skogbeväxt direkt under trädlinjen, skarpa stup direkt ovanför. Namnet Galena är synonymt med skidande genom gamla skogar i pudersnö upp över huvudet. Så helikopterskidåkning vid Galena Lodge är alltid en säregen upplevelse, i synnerhet tidigt på säsongen eftersom det är det första området som blir tillgängligt för entusiasterna.

    Galenas pudersnöupplevelser, höga träd och helikopterutsikter är legendariska – liksom numera även lodgeverksamheten, känd för en skön jargong och atmosfär som skapat en stor hardcorekärna av ”stammisar”. Skidstugan är utbyggd åt flera håll i både modern och traditionalistisk stil, gediget timrad och målad i jordbrunt. En avdelning med enkla men bekväma sovrum på markplanet sitter ihop med en trevåningsbyggnad med sällskapsytor och kök. Tre stora, djupa dalar strålar samman alldeles vid lodgen och ger omedelbar tillgång till skidpister som funkar i alla väder – här finns 167 namngivna pister som täcker över 1 180 kvadratkilometers yta på mellan 1 000 och 3 100 meters höjd, och de täcks årligen av i genomsnitt 1 800 centimeters snöfall. Det finns, kort sagt, alltid tillräckligt med rymd och snö för att göra sitt eget personliga avtryck i klassiska pister som Mega Bubba, Hanging Gardens och Freefall.

     

     


     

     

    Men när man kommit ner vänder man sig inte om och beundrar sina perfekta spår. Oftast kan man bara se tre eller fyra svängar bakåt – ibland bara någon enstaka. Och det beror inte bara på alla träden utan på att terrängen böljar i snövågor och omöjliggör de ”svängodlingar” som vanligen uppstår på andra helikopterskidställen, där varje ny åkare kan lägga ut sitt eget spår intill föregående åkares.

    För att köra säkert i Galena förväntas skidåkare ta på sig mer eget ansvar än vad som annars är brukligt, eftersom guiderna inte kan ha samma uppsikt här.

    Många pister löper längs trånga bergsryggar som delar sig i två eller fler nya bergslinjer, med stupande väggar emellan. Föreställ dig att du följer kanten på en jättelik pyramid – och så delar sig plötsligt pyramiden så att det blir två kanter. En skidåkare som väljer ett spår någon enstaka grad ifrån övriga kan hamna på en helt annan kant och sluta i botten av en dalgång åtskilliga kilometer från resten av gruppen.

    Guiderna förklarar varje åk från toppen och pekar ut riskfulla passager och nästa upphämtningsställe. Sedan försvinner de i ett ogenomträngligt moln av virvlande snö – inte för att lämna dig i sticket utan för att säkra vägen ner så att du själv kan släppa loss inom guidernas ramar.

    Givetvis kommer du inte att vara ensam på de här turerna. Men du kanske funderar över vilka filurer du kommer att få dela helikoptern med – ett gäng coola heli-ski-livsstilsposörer? Nej, folk som sysslar med helikopterskidåkning är inget annat än superpassionerade skidåkare, idealister som lever för att förverkliga sina drömmar. Och är du inte likadan själv har du hamnat på helt fel ställe. Elitism räcker inte till som attityd, och inga pengar i världen kan köpa dig passion – oavsett om du skulle ha råd en gång om året eller en gång i livet. Och det är ju exakt detta som gör att det är värt det. Varenda krona, varenda minut.

    För i slutändan finns det ju bara ett enda skäl till varför folk sysslar med helikopterskidåkning över huvud taget – puder. Och en hängiven skidåkares kärleksrelation till puder går ju inte att beskriva. Det handlar bara om att älska. En gång om året eller en gång i livet.

     


     

     

    Heliskiingboende i british columbia

    CMH Heli-Skiing
    Banff, Alberta
    12 olika skidstugor
    Pris: 20 000–67 000 kronor för 3–10 dagar.
    canadianmountainholidays.com

    CMH Galena
    Här finns matsal, lounge och bar, sällskapsrum och butik; gymutrustning, bubbelpool, bastu och massage. Internetuppkoppling via satellit, ethernet och trådlöst nätverk, två gästdatorer.
    20 enkelrum och 12 dubbel-/tvillingrum, samtliga med eget bad.
    Kapacitet: 44 gäster.
     

    Fem steg till en bra helikopterskidresa

    1. GÖR GEOGRAFILÄXANMed ett dussin bergskedjor, jättelika vertikala glaciärer och djupa skogar, och ett gigantiskt utbud av skidorter med cat-ski- och heli-ski-verksamheter, erbjuder British Columbia i princip allt en skidåkare kan drömma om. Du måste sätta dig in i utbudet för att finna exakt vad som passar dig bäst – din drömskidresa börja på nätet: travel.bc.ca

    2. INGET FÖR ALLAI motsats till vad vissa lodger hävdar så är helikopterskidåkning absolut ingenting för dig som inte är riktigt vass och erfaren på skidor. Nybörjare eller halvdana hobbyskidåkare kan ha hur kul som helst i en slalombacke, men en heli-ski-resa är något annat och slutar lätt i både svindyr och fysisk leda och bedrövelse för den oförberedde. Helikopterskidåkning är snarare belöningen för den som ägnat åratal av sitt liv åt utförsåkning.

    3. HÅLL FORMENVisst är det viktigt med riktigt breda reverse-camber-skidor för att fixa puderäventyret, men inget är viktigare än att vara i fysisk form. Kör många och långa cykelpass på gymmet eller på landsvägen innan helikopterturen – och se det som en investering i din investering…

    4. OMVÄXLING FÖRNÖJEROm du bestämmer dig för att testa helikopterskidåkning i British Columbia, boka in några dagar på en vanlig skidort i provinsen och inled vistelsen där –Revelstoke Mountain Resort, Kicking Horse eller Whistler är bra val. Perfekt för mjuk uppvärmning i samma luft och miljö, och för att komma ur jetlaggen, innan du tar dig vidare till helikopterlodgen. Och vem vet, du kanske får sköna puderupplevelser redan där.

    5. LAVINRESPEKTMed tanke på hur många ställen för helikopterskidåkning som finns därute och hur många tiotusentals entusiaster som tar sig dit varje år är lavinolyckor ändå extremt ovanliga. Men även om varje lodge har sitt eget säkerhetsprogram och informerar sina besökare om de grundläggande kunskaperna bör du ­– för ditt eget självförtroendes och nöjes skull, och för att göra hela gruppen än säkrare – vara stensäker på hur man använder en transciever, en snöspade och en sond.

     

  • Fullmatad skuta i Åre

    Det är inte bara backarna som drar. Anledningen till att Åre blir allt populärare som internationell skidort har en annan angenäm orsak. För när det gäller kvaliteten på maten finns det få ­konkurrenter. RES Leslie Anthony, en av världens mest respekterade skidskribenter, förklarar varför han så gärna reser hit.

    Text: Leslie Anthony Foto: Mattias Fredriksson Översättning: Klas Ericsson

    Hotell i Åre

     

    Villa Tottebo ligger på en liten hylla alldeles ovanför Åresjön. ­Under en kväll i mars ser man ljusen från de inramade fönstren flöda ­nerför kullen mot den gamla tågstationen. Strålarna tränger genom ­gardinerna och lyser upp nakna trädgrenar och ­snöflingorna som ­kommer svävande in från norr. Det är så det gamla Åre måste ha sett ut nattetid, den gamla bondbyn dit artonhundra­talets turister kom för att få frisk luft och andas ut städernas smuts ur lungorna. Inomhus däremot ger restaurangens uppdaterade viktorianska stil en lika tydlig bild av det moderna Åre – den världsberömda fjällorten och själva epicentret för den svenska skidkulturen, som börjat bli en internationell angelägenhet lika mycket tack vare sina backar som sin högklassiga mat.

    Villa Tottebo var det första stället i Åre som verkligen gjorde ­intryck när jag åt där under mitt första besök 2001, och sedan dess har inte mycket förändrats i det stora huset med alla sina rum. Lite färg har tillkommit här och där, några föremål har bytt plats och man har skapat en modern bar och ett öppet kök som känns ­väldigt nutida Stockholm.

    Rummet i vilket jag sitter den här gången är exakt detsamma som senast, det med den stora öppna spisen där de tända ljusen på bordet ser ut som små släktingar till brasan. Det är alltid skönt när både det förflutna och nuet samsas under samma tak.

    Själva huset byggdes ursprungligen som ett familjehus av en rik köpman och låg här långt innan Åreskutan strax ovanför ­täcktes av skidbackar. Byggnaden var dock sedan länge övergiven och ­nergången när Per-Åke Kristiansson och hans partners köpte den tidigt 1995. Den sommaren, med hjälp av en mindre armé av folk från orten och en enorm truck, flyttade de det massiva huset till sin nuvarande plats nära tågstationen. Villa Tottebo öppnade i ­december samma år och har varit ortens mest hyllade restaurang i drygt tolv år, även om ­konkurrensen är betydligt hårdare nu än när stället öppnade.

    Mitt emot mig sitter Per-Åkes bror Thomas. Som många ­affärsmän i Åre var han en gång professionell skidåkare, ­medlem av det svenska puckelpistlandslaget och juniorvärldsmästare 1987. Efteråt var han proffs i usa, där han fick mer pengar och sämre hälsa: han slet av korsbanden i bägge knäna, vilket övertygade ­honom om att ett arbete med Bulamössor var ett säkrare sätt att fortfarande få jobba med sporten han älskade.

    Men när han satt och stirrade ut på det sagolika vädret ­genom ett fönster i Lillehammer under de olympiska spelen slog det ­honom att han faktiskt var längre ifrån det han egentligen ville syssla med än han någonsin kunnat ana. Så för åtta år sedan tog han sin lilla krog­erfarenhet och slog sig ihop med sin bror, samt bytte en ekonomi­utbildning mot en sommelierutbildning i ­Stockholm. Som en ­naturlig konsekvens vet han mycket om vin och ­presenterar stolt en Pieropan Soave Classico för mig, ett italienskt vitt vin gjort på druvor (nittio procent garganega och tio procent trebbiano di soave) som endast växer på Soaves sluttande kullar. Vinet har en syrlig karaktär med päronliknande eftersmak som passar väl ihop med varje tugga av de vinkokta karljohansvamparna i tryffelolja med vichysoisse på pumpa.

    Precis som sÅ mÅnga andra som besöker orten inledde jag min resa vid Åres och Östersunds gemensamma flygplats efter en kort flygtur från Stockholm. Den timslånga taxituren till Åre går genom ett landskap bestående av gran, tall och dvärgbjörkar. Chauffören nickade mot Storsjön och berättade att han var uppvuxen på en av dess många öar. Han berättade också om det legendariska ­odjuret men erkände att han aldrig någonsin sett det.
    – Jag har aldrig varit full nog, sade han med en så allvarlig stämma att jag fick intrycket av att han verkligen hade försökt. Sedan kom Åreskutan i sikte. En ensam topp som reste sig över låga kullar. Det gick genast att se varför det tusen meter höga ­berget är ovanligt för Sverige, och hur massivet kan erbjuda så olika ­sorters terräng – Åre är en av få skidorter i världen som kan erbjuda ­fallinjer i alla riktningar. Den lägre framsidan var täckt av träd, och vida, lågvinklade snöfält. Dessa klättrade nästan ända upp till ­toppen, bara en kort promenad från den högsta liften.

    Strax efter den magnifika synen kunde jag ställa ner mina ­väskor i ett bekvämt rum på det treåriga hotellet Holiday Club – en passande representant för det nya Åre, mitt emot tågstationen. Där bytte jag mina reskläder mot pjäxor och överlämnade mig direkt i bergets händer.

    På väg nerför en av de vida, öppna backarna kände jag den ­behagliga känslan av skarpa kanter mot kall, torr snö, och det ­påminde mig om varför jag gillar Åre så mycket. Här finns ­utrymme att låta skidorna ta en dit man känner för, men också möjlighet att ta av och upptäcka alla möjliga skrymslen och vrår – i området finns över hundra pister, ett fyrtiotal liftar och en enorm yta, än så länge ouppmätt, av ren offpist-terräng.

    Men det är själva längden på åken som gjort Åre så populärt i skidvärlden. Den här dagen var backarna tomma eftersom alla var på ­andra sidan berget för att titta på 2007 års alpina världscup fis, den första som hållits här sedan 1954 men samtidigt bara den senaste i en serie årliga högprofilerade evenemang som placerat Åre på kartan.

    Den svenska skidturismindustrin började här 1935, och ­landets ­första kabinbana installerades 1948. Men långt innan dess hade folk åkt skidor i Åre. Faktum är att man åkt här så tidigt som på elvahundra­talet då pilgrimer från hela Europa stannade till här på sin väg mot Sankt Olafs grav i Nidaros (numera mest känt som Trondheim, en och en halv timme bort med bil). Den historiska kyrkan med sin klassiska stapel – Åre gamla kyrka – dateras till tolvhundra­talet. När järnvägen anlände 1882 drog den första stora ­turistboomen i gång. På den tiden var dalens invånare till största delen sysselsatta med odling, jakt och fiske. Den första skidliften är nittioåtta år. Kabinbanan, som byggdes 1976 och fortfarande är den enda i hela landet, släpper av dig framför stugan som byggts på toppen av Åreskutan av den svenska turist­föreningen 1892, och som fortfarande är landets högst belägna kafé.

    Antalet internationella gäster har ökat under de senaste åren: ryssar, ester, litauer, finnar, belgare och holländare tar sig hit i allt större grupper. Men det är snarare norrmännen, med sina oljepengar, som i allt högre grad tar över skidorten, köper fastigheter, finansierar projekt och skickar horder av skidåkare från Trondheim för att bli berusade inne på Åres många nattklubbar.

    Tillbaka pÅ Tottebo dyker plötsligt en flaska pinot noir från Nya Zeeland upp på bordet. Lagrad på ekfat smakar den av peppar och frukt, men liknar inte alls den kaliforniska varianten. Dock ­passar den utmärkt tillsammans med älgen som skurits till en tunn ­carpaccio och serveras på elliptiska benvita tallrikar med blomkål och peppar­rotscréme, inramad av röda och gula betor.

    Jag frågar Thomas Kristiansson om alla nya ställen och ­planerade byggnadsprojekt hotar hans verksamhet. Det tror han inte. ­Tottebo har legat i framkant på restaurangscenen och är i dag en av de få krogar som håller öppet hela året. Thomas tror att nyckeln till framgång är att behålla känslan av elegant bekvämlighet.
    – Vi vill inte ha hit folk som inbillar sig att en slips är ett måste för att äta hos oss, säger han. Det vore farligt på en skidort.

    Samtidigt har jag problem med att påminna mig om att jag verk­ligen är på en sådan. En chardonnay, Bramito del Cervo, gör sällskap med en röding som är täckt i ett tunt lager brödsmulor och parmesan och serveras med kantareller och dill, fänkålspuré och potatis.

    Den följs av Zenato Ripassa, en smakrik valpolicella som ­balanserar det lika smakrika sprängda tjäderbröstet, fantastiska frikadeller (gjorda på tjäderlåret), organiska babymorötterna och bönpuré i sherrybuljong.

    Därefter kommer vaniljmarinerade päron, med en krämig ­lokal getost placerad i ena änden av tallriken. I den andra änden finns en klick grön komjölksost och en fårost från den södra delen av ­Storsjön – bredvid en hjortronkompott.

    Allt detta serverat av en före detta skidåkarmogul.

    KÖpmannen som kÖpte det här huset en gång i tiden skulle ha chockerats, men jag tycker att middagen på Tottebo ramar in den snabba kulinariska evolutionen i Åre. Vi har kommit lång väg från svenska köttbullar med lingonsylt utan att egentligen ha lämnat dem bakom oss överhuvudtaget.

    Småkonstigt nog drivs det ett antal olika brödraprojekt i Åre. Kristianssons driver Tottebo och skidåkarna Klaus och Frank ­Wersén ­driver etablissemanget med samma namn – en bland lokal­befolkningen ­omtyckt bistro som bland annat serverar en fantastisk pizza och har ett imponerande ölsortiment. Och så finns ­bröderna ­Dahlbom – ­Anders (årets kock 1992) och Jonas (årets kock 1996) – som precis anlänt till Årescenen. De är männen bakom den ­klassiska Göteborgskrogen Trädgår’n, men som bestämde sig för att stadslivet var för hektiskt och samlade ihop sitt pick och pack och drog norrut. Förra året invigdes deras Dahlbom på ­Torget. Både baren och restaurangen blev snabbt oerhört populära i stan, och närmast flaggskepp för det nya kontinentala Åre. Och därmed förstås ett ställe jag måste besöka.

    Rummet är djupt och lågt i tak, men dekorerat i den samtida urbana stil som smälter samman newyorksk popkonstsensibilitet med nordiskt chic belysning och som övertygar dig om att varje person därinne är cool på riktigt även innan du hunnit slå dig ner. Servitörerna passar in perfekt och en tacksam Jonas, som dragits ut från köket, ger intryck av att befinna sig i himmelriket där han driver en helt ny restaurang mitt bland dessa omgivande sagoberg. Som om tyngden och kraven från stadslivet lyfts från hans axlar och ersatts med något som enbart är roligt och inspirerande.
    – Jag gillar verkligen Åre, säger han. Det var helt klart rätt ­beslut. Jag tror att många människor skulle ge vad som helst för att få starta om från början på en plats som den här.

    När vi sätter oss vid bordet får vi de vanliga knäckebröden som start, men konformade smörhögar och korianderkryddad ­hummus serveras till, och det blir ännu mer elegant med lite försiktigt ­sprinklat salt över. En italiensk gewurztraminer hälls i ­glasen, som alltid fruktig men mycket torrare än de tyska varianterna. ­Vinet ackompanjeras av lättkokt lax kryddad med saffran och stjärn­anis, tillsammans med en skopa av salt bläckfiskbläck mixat med ­vitlök och olivolja.

    DÄrefter kommer en tallrik pilgrimsmusslor med rotfrukter och skogssvamp på bordet tillsammans med ett glas krispig fransk ­chablis. Pilgrimsmusslornas färska sötma skvallrar om att de är färska från västkusten – Jonas har fortfarande kvar kontakten med Göteborg.

    Det står klart att det är dags att byta kulinariska instrument när servitören häller upp ett glas Mariestadsöl och visst, en klassisk svensk gatuköksmåltid kommer in. Men en som förvandlats till en gourmeträtt – grillad lammkorv i en rulle med fantastiskt potatis­mos. Jag testar den med den skarpa honungssenap som brukar före­dras av de flesta packade svenskar men märker att jag gillar den rena smaken av rätten betydligt bättre.

    Skogshöna med citrussås och kåldumplings följer. Och en efter­rätt av lätta chokladtryfflar på banan, med äpple, chili, mint och olivolja. Det är som en ceviche utan fisk. Jonas bara ler när jag ­frågar om dess uppkomst.
    – Vi kan testa vad som helst här nu – folk kommer överallt ifrån och är öppna för vad som helst.

    Under en lifttur samma dag koncentrerade jag mig på att ­verkligen titta ner mot dalen. Åre består egentligen av fem stora skidcentrum utmed sjön. Byn är det största, mest internationellt kända och den perfekta partydestinationen. Åre Björnen är stället dit du tar med dig barnen, med låga pister, barnpassningsmöjligheter och after ski-evenemang för de små. Duved är bra både för nybörjare och halvavancerade åkare. Ullådalen är en bra startpunkt för snöskoter­baserad skidåkning såväl som längd. Och turåkning. Rödkullen är fortfarande under utveckling, men där det finns ­potential för boende­möjligheter i backarna.

    Det är knappast något man tänker på, tack vare galenskaperna i huvudorten, men det finns faktiskt också möjligheter till lugn och ro i det här bergsparadiset. Just denna variation är en av ­anledningarna till att Åre har kommit fram som en vacker party­huvudstad med en bred palett av sociala, sportorienterade och konstnärliga aktivi­teter, bebodd av sportstjärnor, filmmakare, foto­grafer och andra industripersoner som får ur sig allt från kläder till special­utrustning och prisbelönta tidningar. MuchBetter: https://onlinecasinos-australia.com/casino-payment/muchbetter.html Och alla verkar hänga i Dahlboms bar i natt: stora grupper av snowboardåkare och skidåkare talar om den ­exceptionella snön, aficionados grälar om Anja ­Pärsons ­meriter, ­musiknördar hänger framför dj:n som spelar de senaste inter­nationella househitsen och en annan grupp ­diskuterar om det fortfarande går att få biljetter till en kommande spelning med The Soundtrack of our lives på Bygget.

    Givetvis Är det hög volym och endast ståplats kvar när jag lyckas tränga mig in. Bredvid mig tjuvlyssnar jag på ett brittiskt par. De var här för tio år sedan när Åre var en betydligt sömnigare liten stugby.
    – Förutom berget känner jag knappt igen stället, säger kvinnan som står och sippar på en mango mojito – en drink som inte ens fanns vid den tiden.
    – Jag vet vad du menar, säger mannen, men frågan är om du gillar det?
    – Oh ja, svarar hon, jag gillar det absolut – allt verkar så mycket bättre, så mycket större och ändå verkar allt vara likadant på något sätt.

    Precis. Då och nu kan visserligen ha förenats väldigt hastigt, men de verkar ha det väldigt fint tillsammans.

     

    FAKTA
    MAT I ÅRE NERE I DALEN

    Villa Tottebo
    Historisk miljö men modernt
    tänkande och ett nutida kök
    på Åres mest klassiska och
    högklassiga krog.
    Adress: Parkvägen 1
    Tel. 0647-506 20
    www.villatottebo.se

    Dahlbom på Torget
    När de lämnade Göteborg
    var det hit som bröderna
    Dahlbom tog sina prisbelönta
    matkunskaper.
    Adress: Årevägen 78
    Tel. 0647-508 20
    www.dahlbompatorget.se

    Werséns Snabb service
    Stort ölutbud och Åres bästa pizza.
    Adress: Årevägen 101
    Tel. 0647-505 05
    www.wersens.se

    Bakfickan
    I lokalerna låg en gång Åres
    första bank. I dag serveras här
    högkvalitativ mat och vinlistan
    är outstanding.
    Adress: Hotel Diplomat Åregården
    Tel. 0647-179 60
    www.aregarden.se

    Broken American Bar & Grill
    Öl, hamburgare, burritos och bönor
    i en trivsam ­atmosfär, med väggarna
    dekorerade med föremål från den
    lokala skidhistorien.
    Adress: Torget
    Tel. 0647-506 33
    www.broken-are.com

    MAT I ÅRE UPPE PÅ BERGET

    Buustamons Fjällgård
    En av Åres bästa restauranger
    finns i dess högst ­belägna hotell,
    sjuhundratjugofem meter över
    havet.
    Adress: Buustamon 142
    Tel. 0647-531 75
    www.buustamonsfjallgard.se

    Timmerstugan
    Ägarna till Broken nere vid torget äger ­
    Timmerstugan, men här är köket inspirerat
    av det franska och det italienska.
    Tel. 0647-531 06
    www.broken-are.com

    Café Hyddan
    Ett mysigt ställe i en gammal
    byggnad vid Fjällängen, som är
    absolut bäst för den som vill ha
    en kopp varm choklad eller kaffe
    till sin våffla.
    Tel. 0647-177 20

    Åreskutans toppstuga
    Våfflor och annan fika på
    1 420 meters höjd nära toppen
    gör detta till den högst belägna
    serveringen i Sverige.
    Tel. 0647-177 20

    Lilla Tyrolen
    En perfekt liten restaurang i Björnen.
    Här serveras tre olika gourmetmenyer.
    Tel. 0647-324 24
    www.lilla-tyrolen.se

     

    NATTLIV
    Såväl Dahlbom på Torget, Åregården som Werséns är fantastiska festställen på nätterna. Andra säkra favoriter är de här.

    Granen Hotel & Residences
    Mysig afterski. En av de bästa barerna
    som ligger nära själva backarna.
    Adress: Tottvägen 127
    Tel. 0647-515 60
    www.aregranen.se

    Bygget
    När band som Soundtrack
    of our lives kommer till
    byn för att spela är det
    i nattklubbsdelen av den
    här restaurangen de gör
    det. Och då blir det
    fullständigt vansinnigt röj.
    I vanliga fall är det bara galet.
    Adress: Åre Fjällby
    Tel. 0647-123 45
    www.bygget.se

    Tott Hotel
    En bit Stockholmsnattliv.
    Särskilt måndagarna är
    extra bra med house-dj:er
    och klubbkänsla.
    Adress: Tottvägen 111
    Tel. 0647-150 00
    Lediga rum & priser

    Country Club
    Högljutt och extremt packat.
    Är det vad du vill ha är detta
    ditt ställe.
    Adress: Hotel Diplomat Åregården
    Tel. 0647-179 60
    www.diplomathotel.com

    FRÅN RES NR 02 – 2008

  • Skidåkning i La Grave

    En svensk skibums drömmar om bekväma hotell, god mat och fantastiska åk placerade den franska skidstationen La Grave på världskartan som turistdestination. Och han tänker se till att den stannar där.

    Text: Leslie Anthony Foto: Mattias Fredriksson

    Snön kommer sent till La Grave det här året, och Pelle Lang gillar det inte. Som om han behöver fler motgångar där han stapplar sig fram på ett par kryckor från skrivbordet inne på The Skiers Lodge.

    – Jag åkte för snabbt. Alldeles för snabbt, när jag kom över ett isigt parti och flög rakt in i ett träd, säger han innan jag ens hunnit ställa någon fråga om hans gipsade ben. Ändå ler han.

    Utanför är det grått och en storm lägger sig över dalen och fyller upp den på samma sätt som en tjock gubbe fyller ut en lite för liten stol. Men Pelle Lang ser nästan ut att lysa. Det är måhända en klyscha, men den är sann. Nämn namnet Pelle Lang för någon som ingår i skidvärldens cognoscenti och chansen är stor att de snabbt kopplar ihop det med namn som La Chaumine, The Skiers Lodge och La Grave. Det beror på att Pelle närmast är synonym med den franska alporten.


    Foto: Mattias Fredriksson

    Hade det inte varit för honom hade världen kanske aldrig upptäckt den plats som kallades för ”Valley X” på några närmast legendariska foton från nittiotalet, man hade antagligen inte fått se de tomma sluttningarna under det vakande Le Meije, och den amerikanska skidlegenden Doug Coombs exilvistelse här hade antagligen aldrig blivit riktigt lika … poetisk. Oavsett snömängderna så är Pelle Langs historia även historien om La Grave, och vice versa.

    Det Är tolv år sedan jag för första gången besökte La Grave. Då åkte jag nerför Colouir Trifide 1, där jag följde efter en guide på mina telemarkskidor. Jag närmade mig en brant sluttning där det ryktades att ett antal skidåkare hade gått under efter att ha fallit halva vägen ner. Sådana historierna hade öppnat mina ögon för faran och de eventuella konsekvenserna.

    Men det var ingen rättvis introduktion. Man lär inte känna Chamonix genom att kasta sig ut på Aguille du Midis Couloir Cosmique som första vända. På samma sätt finns det mer i La Grave än bara extrema backar. Här finns många vidöppna snöfält och mjuka glaciärsluttningar man kan åka nerför om och om igen, ett äventyr som inte är lika farligt och som ger samma känsla som helikopterskidåkning på en fantastisk dag. Fast till ett oerhört rabatterat pris. Tyvärr är Pelle som sagt skadad, men den här dagen guidas jag av Joe Vallone från Colorado. Han är en före detta freestyleåkare som nu jobbar som guide i ett av de hårdaste partierna av de alltid rätt tuffa franska Alperna. Vi gick ombord på den första av La Graves två kabinbanor i en dimmig dal, men när vi stiger av på tretusen fyrahundra meters höjd ser vi hur solen börjar bryta igenom. Vi börjar med att besöka Danielle`s Place. Restaurangen vars soldäck har utsikt ner över glaciären Girose och där alla möts för att diskutera de olika nerfarternas kondition för dagen och för att dricka vin och äta ställets hemlagade tartifiette eller löksoppa. Ovanför oss har Le Meije sin dramatiska topp djupt bland de sakta bortdragande molnen och den ensamma Doight de Dieu (Guds finger) reser sig i en tyst hälsning genom en tillfällig öppning. I den sektor som kallas Chancel är det deprimerande lite snö, men vi har bättre tur i de mer skidbara Patoi och Banane nedfarterna Där de tar slut, alldeles ovanför en vacker sjö, skidar vi över till en ensam byggnad som är nästan täckt av snö. Under högsäsong är det en restaurang. Just nu är det bara en påminnelse om att människor över huvud taget passerar förbi då och då.


    Foto: Mattias Fredriksson

     

    La Grave har en fallhöjd på tvåtusen trehundra meter, så man brukar vanligtvis inte ta sig ner till dalen förrän mot slutet av dagen. Och när snön är så här tunn är det inget snack om saken. Att ta sig tillbaka till P1 –- en av kabinbanans mellanstationer –- genom en skelettliknande skog är en upplevelse som möjligtvis kan beskrivas som bitterljuv. Å ena sidan väcker det minnen från tio år tillbaka i tiden. Å andra sidan är det brutalt jobbigt. På sina håll är det som bäst bara ett par centimeters snö. Resten är jord, klippor och trädrester. Det är inte så konstigt att Pelle skadade sig här. Den här sortens dagar är det helt klart bäst att stanna på bergets övre regioner.

     

    La Grave har anor från elvahundratalet. Då var det en kullerstensbetäckt stad för herdar, skogshuggare och ostmakare. Staden fick sitt namn från den rörande kyrkogården, täckt med korsfararsymboler och täckta kryptor. Fram till och med trettiotalet var den glaciäromringade staden en av britternas främsta turistmål när de kom till alperna på jakt efter äventyr. På sistone har en ny generation klättrare och skidåkare förvandlat det till ett retroparadis för nyhippies.

    Överallt hör man Pink Floyd spelas. Du kan lyssna på första sidan av Dark side of the moon efter frukost i The Skier’s Lodge och fortsätta med den andra vid lunchtid på Danielle’s. Eftersom jag föredrar Led Zeppelin möter jag upp med Pelle på kitschiga K2 Bar som ligger i bottenvåningen av hotellet. Han berättar historier från när han bodde i Istanbul och London och andra från tiden här i La Grave. Det började i samband med att den svenska tidningen Åka Skidor lanserades vintern mellan 1976 och 1977. Under den eran var både Ingemar Stenmark och freestyleåkning stort i svenska skidkretsar, men Pelle och hans vänner ägnade sig mest åt den senare inriktningen. 1981 köpte han en husbil och åkte ner till Chamonix. Han hade långt hår, skägg och John Lennon-glasögon och kom att stanna hela säsongen.

    Året därpå träffade han Patrick Vallencant som drev sin egen skidskola i Argentierre och Pelle blev intresserad av ett tygmärke på Vallencants jacka med namnet ”La Grave. Vallencant berättade om en fantastisk kabinbana i en liten by i södra delarna av franska alperna som tog en över två tusen meter upp i bergen, där det inte fanns några regler om var man kunde åka skidor. Det väckte en dröm inom Pelle som skulle leva i år. 1988 befann han sig i närheten och åkte till La Grave för att se om det Vallencant berättat verkligen stämde. Han ville omedelbart stanna hela resten av säsongen. Men han fann ingenstans att bo. Åter i Chamonix fick han höra om ett gammalt hotell som var till salu i byn Ventelon, tre kilometer ovanför La Grave. Efter fyrtioåtta timmar hade han och killen som berättat om stället lagt ett bud.

    1989 öppnades The Skiers Lodge. Man bjöd in medier som Åka Skidor och skibums från Chamonix. För 3 000 franc per månad fick man en säng, tre mål mat och en flaska lokalt vin om dagen. Ryktet spred sig snabbt.

    –- Han som drev liftarna brukade ringa oss varje dag för att se om vi var på väg. Vi styrde hans öppettider, säger Pelle. Fast vi tjänade inga pengar. Det tog tio år att lösa alla problem med arbetstillstånd och att ta examen för att få kalla oss guider. Först år 2000 kändes det som om jag verkligen drev en rörelse. Den berömde skidfotografen Scott Markewitz kom förbi redan 1992, men eftersom starka krafter ville att platsen skulle förbli okänd kallades den för ”Valley X” när bilderna publicerades. Först när filmaren Greg Stumps ”P-Tex, lies and duct tapes” släpptes 1996 blev La Grave känt på allvar, delvis beroende på att ungefär ett dussin professionella skidåkare valde att flytta dit i samma veva.

    År 2000 expanderade hotellet La Cahumine med fler rum och en bastu. Pelle hyrde lokala guider som hjälp men precis när saker och ting började ordna upp sig mellan 2001 och 2002 ville hans partners sälja. Det blev en infekterad affär med advokater och skulder. Och när Pelles vän Philip dog i en lavin i april 2003 var han redo att ge upp. Det kändes som ett tecken på att det inte fanns någon framtid för honom i La Grave. Men medan han satt på en mur och funderade över sin framtid såg han upp och blicken fastnade på Hotel des Alpes, ett av ortens första hotell som varit stängt i femton år eftersom ingen velat ta sig an de omfattande renoveringar som krävdes för att återställa det. Där andra såg ett omöjligt jobb, såg Pelle i stället en ny möjlighet.


    Foto: Mattias Fredriksson

    Förutom Pelles nya, trestjärniga läge verkar lite ha förändrats i La Grave sedan första gången jag var här. Åtminstone fram tills jag testar maten på nya The Skier´s Lodge, en kväll när vi diskuterar politik över en soppa på sötpotatis, kängurufilé au jus på svamprisotto, med en dessert bestående av glaserade äpplen och en lokal ost. Vi gick över till att prata om hans vän Philips olycka och den dubbla förlust som ägde rum när Doug Coombs och Chad Vanderham omkom våren 2006 under en klättringstur. När vi pratar om Doug Coombs blir Pelle ovanligt nerstämd. Skidlegendens död skakade communityn hårt.

    –- Jag minns när han kom hit första gången. Vi var uppe i bergen och han pekade på ett ställe och frågade om han kunde skida där. Jag sa att han kunde åka var som helst. Efter det var han såld.

    Pelle och de andra guiderna i La Grave ägnar sig dock inte åt några bergsklättringar och åker inte med de värsta spänningssökarna. De är där för att skapa en säker men unik skidupplevelse för de medelgoda åkarna så väl som experterna.

    –- Det du säljer är en bra dag, säger Pelle. Skrämmer du folk kommer de inte tillbaka. Och det var tillräckligt svårt att få dem att komma hit över huvud taget, så jag tänker inte ta den risken.


    Foto: Mattias Fredriksson

    Det har blåst hårt ett par dagar. Men av en bisarr ödets nyck har vinden gjort de tre trikolorpisterna, de tre bästa på platsen, farbara även för mindre avancerade skidåkare. Mitt gäng drar upp på berget tillsammans med några nya nordamerikanska och franska vänner som vi träffat på Danielles. Snön är mjuk och vi åker glatt ner mot dalen sju hundra meter under oss, medvetna om att det här stället hade varit stängt på ett amerikanskt berg. Här finns inga rep, inga patruller och inga konsekvenser som inte är resultat av ditt eget handlade. Om du drömt om något liknande så kan du göra det här, ett dussin gånger per dag innan du äter bra mat och vilar bekvämt på hotellet där nere. En dröm kanske. Men det är drömmar som förvandlat La Grave till vad det är i dag. Vilket Pelle Lang känner till bättre än de flesta.

     

    Från RES nr 10 2007

  • Skidåkning i La Grave

    En svensk skibums drömmar om bekväma hotell, god mat och fantastiska åk placerade den franska skidstationen La Grave på världskartan som turistdestination. Och han tänker se till att den stannar där.

    Text: Leslie Anthony Foto: Mattias Fredriksson

    Snön kommer sent till La Grave det här året, och Pelle Lang gillar det inte. Som om han behöver fler motgångar där han stapplar sig fram på ett par kryckor från skrivbordet inne på The Skiers Lodge.

    – Jag åkte för snabbt. Alldeles för snabbt, när jag kom över ett isigt parti och flög rakt in i ett träd, säger han innan jag ens hunnit ställa någon fråga om hans gipsade ben. Ändå ler han.

    Utanför är det grått och en storm lägger sig över dalen och fyller upp den på samma sätt som en tjock gubbe fyller ut en lite för liten stol. Men Pelle Lang ser nästan ut att lysa. Det är måhända en klyscha, men den är sann. Nämn namnet Pelle Lang för någon som ingår i skidvärldens cognoscenti och chansen är stor att de snabbt kopplar ihop det med namn som La Chaumine, The Skiers Lodge och La Grave. Det beror på att Pelle närmast är synonym med den franska alporten.

    Foto: Mattias Fredriksson

    Hade det inte varit för honom hade världen kanske aldrig upptäckt den plats som kallades för ”Valley X” på några närmast legendariska foton från nittiotalet, man hade antagligen inte fått se de tomma sluttningarna under det vakande Le Meije, och den amerikanska skidlegenden Doug Coombs exilvistelse här hade antagligen aldrig blivit riktigt lika … poetisk. Oavsett snömängderna så är Pelle Langs historia även historien om La Grave, och vice versa.

    Det Är tolv år sedan jag för första gången besökte La Grave. Då åkte jag nerför Colouir Trifide 1, där jag följde efter en guide på mina telemarkskidor. Jag närmade mig en brant sluttning där det ryktades att ett antal skidåkare hade gått under efter att ha fallit halva vägen ner. Sådana historierna hade öppnat mina ögon för faran och de eventuella konsekvenserna.

    Men det var ingen rättvis introduktion. Man lär inte känna Chamonix genom att kasta sig ut på Aguille du Midis Couloir Cosmique som första vända. På samma sätt finns det mer i La Grave än bara extrema backar. Här finns många vidöppna snöfält och mjuka glaciärsluttningar man kan åka nerför om och om igen, ett äventyr som inte är lika farligt och som ger samma känsla som helikopterskidåkning på en fantastisk dag. Fast till ett oerhört rabatterat pris. Tyvärr är Pelle som sagt skadad, men den här dagen guidas jag av Joe Vallone från Colorado. Han är en före detta freestyleåkare som nu jobbar som guide i ett av de hårdaste partierna av de alltid rätt tuffa franska Alperna. Vi gick ombord på den första av La Graves två kabinbanor i en dimmig dal, men när vi stiger av på tretusen fyrahundra meters höjd ser vi hur solen börjar bryta igenom. Vi börjar med att besöka Danielle`s Place. Restaurangen vars soldäck har utsikt ner över glaciären Girose och där alla möts för att diskutera de olika nerfarternas kondition för dagen och för att dricka vin och äta ställets hemlagade tartifiette eller löksoppa. Ovanför oss har Le Meije sin dramatiska topp djupt bland de sakta bortdragande molnen och den ensamma Doight de Dieu (Guds finger) reser sig i en tyst hälsning genom en tillfällig öppning. I den sektor som kallas Chancel är det deprimerande lite snö, men vi har bättre tur i de mer skidbara Patoi och Banane nedfarterna Där de tar slut, alldeles ovanför en vacker sjö, skidar vi över till en ensam byggnad som är nästan täckt av snö. Under högsäsong är det en restaurang. Just nu är det bara en påminnelse om att människor över huvud taget passerar förbi då och då.

    Foto: Mattias Fredriksson

     

    La Grave har en fallhöjd på tvåtusen trehundra meter, så man brukar vanligtvis inte ta sig ner till dalen förrän mot slutet av dagen. Och när snön är så här tunn är det inget snack om saken. Att ta sig tillbaka till P1 –- en av kabinbanans mellanstationer –- genom en skelettliknande skog är en upplevelse som möjligtvis kan beskrivas som bitterljuv. Å ena sidan väcker det minnen från tio år tillbaka i tiden. Å andra sidan är det brutalt jobbigt. På sina håll är det som bäst bara ett par centimeters snö. Resten är jord, klippor och trädrester. Det är inte så konstigt att Pelle skadade sig här. Den här sortens dagar är det helt klart bäst att stanna på bergets övre regioner.

     

    La Grave har anor från elvahundratalet. Då var det en kullerstensbetäckt stad för herdar, skogshuggare och ostmakare. Staden fick sitt namn från den rörande kyrkogården, täckt med korsfararsymboler och täckta kryptor. Fram till och med trettiotalet var den glaciäromringade staden en av britternas främsta turistmål när de kom till alperna på jakt efter äventyr. På sistone har en ny generation klättrare och skidåkare förvandlat det till ett retroparadis för nyhippies.

    Överallt hör man Pink Floyd spelas. Du kan lyssna på första sidan av Dark side of the moon efter frukost i The Skier’s Lodge och fortsätta med den andra vid lunchtid på Danielle’s. Eftersom jag föredrar Led Zeppelin möter jag upp med Pelle på kitschiga K2 Bar som ligger i bottenvåningen av hotellet. Han berättar historier från när han bodde i Istanbul och London och andra från tiden här i La Grave. Det började i samband med att den svenska tidningen Åka Skidor lanserades vintern mellan 1976 och 1977. Under den eran var både Ingemar Stenmark och freestyleåkning stort i svenska skidkretsar, men Pelle och hans vänner ägnade sig mest åt den senare inriktningen. 1981 köpte han en husbil och åkte ner till Chamonix. Han hade långt hår, skägg och John Lennon-glasögon och kom att stanna hela säsongen.

    Året därpå träffade han Patrick Vallencant som drev sin egen skidskola i Argentierre och Pelle blev intresserad av ett tygmärke på Vallencants jacka med namnet ”La Grave. Vallencant berättade om en fantastisk kabinbana i en liten by i södra delarna av franska alperna som tog en över två tusen meter upp i bergen, där det inte fanns några regler om var man kunde åka skidor. Det väckte en dröm inom Pelle som skulle leva i år. 1988 befann han sig i närheten och åkte till La Grave för att se om det Vallencant berättat verkligen stämde. Han ville omedelbart stanna hela resten av säsongen. Men han fann ingenstans att bo. Åter i Chamonix fick han höra om ett gammalt hotell som var till salu i byn Ventelon, tre kilometer ovanför La Grave. Efter fyrtioåtta timmar hade han och killen som berättat om stället lagt ett bud.

    1989 öppnades The Skiers Lodge. Man bjöd in medier som Åka Skidor och skibums från Chamonix. För 3 000 franc per månad fick man en säng, tre mål mat och en flaska lokalt vin om dagen. Ryktet spred sig snabbt.

    –- Han som drev liftarna brukade ringa oss varje dag för att se om vi var på väg. Vi styrde hans öppettider, säger Pelle. Fast vi tjänade inga pengar. Det tog tio år att lösa alla problem med arbetstillstånd och att ta examen för att få kalla oss guider. Först år 2000 kändes det som om jag verkligen drev en rörelse. Den berömde skidfotografen Scott Markewitz kom förbi redan 1992, men eftersom starka krafter ville att platsen skulle förbli okänd kallades den för ”Valley X” när bilderna publicerades. Först när filmaren Greg Stumps ”P-Tex, lies and duct tapes” släpptes 1996 blev La Grave känt på allvar, delvis beroende på att ungefär ett dussin professionella skidåkare valde att flytta dit i samma veva.

    År 2000 expanderade hotellet La Cahumine med fler rum och en bastu. Pelle hyrde lokala guider som hjälp men precis när saker och ting började ordna upp sig mellan 2001 och 2002 ville hans partners sälja. Det blev en infekterad affär med advokater och skulder. Och när Pelles vän Philip dog i en lavin i april 2003 var han redo att ge upp. Det kändes som ett tecken på att det inte fanns någon framtid för honom i La Grave. Men medan han satt på en mur och funderade över sin framtid såg han upp och blicken fastnade på Hotel des Alpes, ett av ortens första hotell som varit stängt i femton år eftersom ingen velat ta sig an de omfattande renoveringar som krävdes för att återställa det. Där andra såg ett omöjligt jobb, såg Pelle i stället en ny möjlighet.

    Foto: Mattias Fredriksson

    Förutom Pelles nya, trestjärniga läge verkar lite ha förändrats i La Grave sedan första gången jag var här. Åtminstone fram tills jag testar maten på nya The Skier´s Lodge, en kväll när vi diskuterar politik över en soppa på sötpotatis, kängurufilé au jus på svamprisotto, med en dessert bestående av glaserade äpplen och en lokal ost. Vi gick över till att prata om hans vän Philips olycka och den dubbla förlust som ägde rum när Doug Coombs och Chad Vanderham omkom våren 2006 under en klättringstur. När vi pratar om Doug Coombs blir Pelle ovanligt nerstämd. Skidlegendens död skakade communityn hårt.

    –- Jag minns när han kom hit första gången. Vi var uppe i bergen och han pekade på ett ställe och frågade om han kunde skida där. Jag sa att han kunde åka var som helst. Efter det var han såld.

    Pelle och de andra guiderna i La Grave ägnar sig dock inte åt några bergsklättringar och åker inte med de värsta spänningssökarna. De är där för att skapa en säker men unik skidupplevelse för de medelgoda åkarna så väl som experterna.

    –- Det du säljer är en bra dag, säger Pelle. Skrämmer du folk kommer de inte tillbaka. Och det var tillräckligt svårt att få dem att komma hit över huvud taget, så jag tänker inte ta den risken.

    Foto: Mattias Fredriksson

    Det har blåst hårt ett par dagar. Men av en bisarr ödets nyck har vinden gjort de tre trikolorpisterna, de tre bästa på platsen, farbara även för mindre avancerade skidåkare. Mitt gäng drar upp på berget tillsammans med några nya nordamerikanska och franska vänner som vi träffat på Danielles. Snön är mjuk och vi åker glatt ner mot dalen sju hundra meter under oss, medvetna om att det här stället hade varit stängt på ett amerikanskt berg. Här finns inga rep, inga patruller och inga konsekvenser som inte är resultat av ditt eget handlade. Om du drömt om något liknande så kan du göra det här, ett dussin gånger per dag innan du äter bra mat och vilar bekvämt på hotellet där nere. En dröm kanske. Men det är drömmar som förvandlat La Grave till vad det är i dag. Vilket Pelle Lang känner till bättre än de flesta.

     

    Från RES nr 10 2007