My Website

Tag: Skidor

  • Så lurar du skidtjuven

    Så lurar du skidtjuven

    Skidor och snowboards är ett hett byte för tjuven – utrustning för omkring 15 miljoner stjäls varje år från Sveriges skidanläggningar enligt en uppskattning från försäkringsbolaget If. Här är några tips på hur du undviker att få semestern förstörd på grund av klåpiga fingrar. 

    Skidor och snowboards stjäls för miljontals kronor varje år. Enligt en uppskattning från försäkringsbolaget If stjäls utrustning värd omkring 15 miljoner kronor varje år från Sveriges skidanläggningar. Trots det låser få fast skidorna när det är dags för en lunch eller fika i backen. 

    – Det finns nog inga dyra ägodelar som vi är så slarviga med som skidor och snowboards. Vajerlås och stöldsäkra ställ har funnits i decennier, men har fortfarande inte slagit igenom, säger Lars Silfverswärd, ansvarig för skadeförebyggande verksamhet på If.

    Han påpekar också vikten av att förebygga en stöld även om försäkringen skulle täcka. 

    – Det ju inte så roligt att behöva stå skidlös i backen. 

    Så lurar du skidtjuven

    • Tillfället gör tjuven. Det vanligaste är att skidor stjäls utanför restauranger, caféer och värmestugor. Ett sätt att förhindra dessa stölder är att använda sig av ett vajerlås.
    • Många skidor stjäls från bilars takboxar. Lämna sålunda ingen utrustning i bilen. 
    • Har du ny utrustning: notera det unika tillverkningsnumret. Pensla märk-DNA på skidorna och sätt på ett varnande klistermärke – sålunda kan de spåras tillbaka till dig och det försvårar för tjuven att sälja dem vidare. 
    • Om du inte har möjlighet att låsa fast skidorna när du ska pausa i backen: ställ höger och vänsterskidan på helt olika ställen och para ihop dem med någon annans skidor från ditt sällskap.  
  • Fritt fall i italienska Alagna

    Fritt fall i italienska Alagna

    Få skidorter slår Alagna på fingrarna när det gäller höjdmeter. Svindlande långa nedfarter med osedvanligt stort svängrum gör den italienska bergsbyn till en av skidvärldens riktiga pärlor. Men akta knäna.

    Text och foto: Mattias Fredriksson

    Hotell i Alagna

    Vintern 1992 var äckligt grön. Snögränsen gick nästan uppe vid glaciärerna, och förhållandena var så usla att vi inte ens brydde oss om att släpa skidorna till den första kabinbanan. Liften ledde upp till en liten by där det anslutande dieseldrivna fornfyndet hade stängt för lunch.

    Vi hittade en servering inne bland mörkbrunt lärkträ med utvändiga loftgångar, som doldes bakom fasadhöga torkställningar. Jag hade aldrig tidigare sett liknande hus i Italien.

    När den andra kabinbanan äntligen brummade i gång fastnade näsan i utsikten. För ett tränat öga, som lärt sig att garnera stora snömängder på bart berg och sedan söka möjliga åklinjer, rådde inga tvivel. Detta var en sällsynt tilltalande omgivning. Ryktet hade talat sanning. Alperna hade åter slagit mig med häpnad.

    Tredje kabinbanan gjorde saken seriös. Ute på glaciären vid den nötta bergstationen fanns två korta pister utmed två lika korta och snart döende släpliftar. Det var allt. Enligt pistkartan skulle Alagna ingå i ett större skidområde tillsammans med två andra skidorter, och visst kunde man se det med kikare, men den närmsta liften låg först en fallhöjdskilometer söderut. Ingen pist eller markering ledde dit, och dessutom var man tvungen att pricka en smal ravin någonstans i det okända, vilken sedan mynnade ut över en fjällsjö där det gällde att hålla rejäl fart för att slippa staka. Man kunde även skråa mot väster till Salzapasset och få en enastående bred fjällsida som drog ända ner till följande dalbotten, i vilken skarpa moränåsar tillfälligt bromsade upp innan skogsspåret flög åkaren vidare mot liften. Salzaåket gav större fallhöjd än vad exempelvis berömda skidorter som Sankt Anton kan prestera, och norrut väntade det gigantiska Malfatta­åket som efter en brant och lång inledning svängde utför en sidodal innan rododendronbuskarna och sedan drog vidare mot en förbeställd taxi. Ett åk som brukade ta halva dagen och med en fallhöjd som var bland det grövsta jag någonsin hade hört talas om – 2 300 meter.

    Fegisalternativet, och det enda sättet att ta sig tillbaka till Alagna på skidor, bestod av en svart pist som rusade ner till en linbana med gistna träflak, som man fick springa ombord på i farten med skidorna i handen. Saken var klar. Jag behövde någon att hålla i handen.

    I dag har skidåkningen moderniserats radikalt, men Alagna förblir ett ställe där du fortfarande bara fixar tre till fyra åk per dag. De stora fallhöjderna gör att tiden inte räcker för fler åk, eller kanske på att det mesta tycks stå stilla. Till skillnad från böndernas traditionella trähus uppe på fjällsidorna, har Alagna stenfasader från 1800-talets senare hälft. En tid då bergsvandringar var högsta mode, och frisk luft i ren miljö var det enda kända sättet att undvika den fruktade sjukdomen lungtuberkulos som skördade offer likt ett aids utan bromsmedicin. I Alagna öppnades ett par hotell och några mindre sommarpalats, samt den än i dag besöksvärda Ristorante Unione med dess intakta teater våningen ovanför. Man byggde även flera bergshyttor uppe på glaciärerna mot Schweiz. En av dessa – Capanna Regina Margherita – bär sitt namn efter en savojisk drottning som även kommit att ge namn åt en välkänd pizza. Hyttan placerades på kanten till ett avgrundsstup på otroliga 4 559 meters höjd, och räknas fortfarande som Europas högst belägna boende.

    Vid mitten av förra århundradet satsade man på vintersport, vilket aldrig gav nämnvärd utdelning. Utförsåkningen var och förblir alltför avancerad. Räddningen kom från skidortsgrannarna Champoluc och Gressoney som köpte upp liftbolaget, ersatte Alagnas gamla liftspöken med den senaste teknologin, skapade en ordentlig pist ner till byn och kopplade samman orterna till ett skidområde som fick namnet Monterosa Ski.

    Dagens liftsystem innefattar 38 liftar, vilket är en tämligen blygsam siffra jämfört med andra alporter. Räknar vi sedan bort enskilda liftar som ligger alltför avlägset i geografin, och drar av för rullband, babyliftar och dubbleringar, återstår 16 liftar i sammanhängande system. Inte mycket, men de täcker tre dalar och bjuder på ovanligt stora åkytor. Flera pister drar hela vägen från topp till dal. De böljar utför fjällsidorna och följer dess naturliga fallinjer. Långa, illröda nedfarter som skurna för dagens fartdrivande carvingskidor. Vi snackar skidglädje.

    De lokala krafter som skapat Monterosa Ski har uppenbarligen haft det egna nöjet framför ögonen, och delvis blundat för det kommersiella effektivitetsträvandet som annars försöker utnyttja varje tänkbar fjällyta. Här är det tilltalande glest mellan nedfarterna och påfallande lite folk. Stoppsladden kommer först när benen säger ifrån, och åkare med bättre resbudget kan uppgradera besöket med helikopterskidåkning. Arrangemanget bjuder på en riktig resa för 2 300 kronor. Du släpps av med en bergsguide uppe bland glaciärerna och får ett långt åk utför isfloden ner till den berömda skidorten Zermatt i Schweiz. Efter en snabb lunch tar ni kabinbanorna nästan lika högt upp igen, och använder eftermiddagen till att spåra ytterligare en brant glaciär ner mot en by strax norr om Monterosa Ski, varifrån ni slutligen drar järnet genom hela liftsystemet till Alagna. Spännande, vackert och med utförsåkning motsvarande nio olympiska störtlopp, vilket – återigen – kräver en skapligt stabil åkare som förmår att hålla tempot om ni ska hinna hem till hotellet innan sista liften stänger.

    Det ser så förrädiskt enkelt ut när din rutinerade bergsguide drar iväg, men offpist suger kraften ur den oerfarne. Glöm kortsvängarna när berget är stort. Försök istället att surfa på skidornas rörelseenergi och fäst blicken så långt fram som du bara vågar i långa, runda och framför allt jämna svängar. På stora berg som i Alagna gäller det att äta så mycket fallhöjd som möjligt i varje sväng. Vissa storbergsåk har varit rena tidsresan. En gång när jag kippade efter andan längs ett välkänt offpiståk som kallas Otro, pekade min lokala bergsguide mot en väglös liten by längre ner i den snöfyllda sidodalen. Hans mor och farmor bodde i ett av husen, och levde ett liv som fortgick ungefär på samma sätt som när de första turisterna dök upp. Han sa att modern brukade besöka Alagna vid bröllop och begravningar, och han tvivlade på att farmodern någonsin hade sett en bil.

    Bergsguiden tillhörde Walserfolket. En alemansk stam med rötter i nuvarande Bayern som migrerade hit över glaciärerna med barn och boskap för 1 000 år sedan. Som sist anlända fick man hålla till godo med den odlingsbara mark som fanns kvar, vanligtvis längst inne i dalvindlingarna och ofta på hög höjd. En snar och ofrånkomlig överbefolkning tvingade sedan ut kommande generationer på vidare migration över alppassen, vilket gör att dagens Walsertyskar lever utspridda över hela Alperna – från östra Frankrike, via Schweiz och västra Österrike, till sydtyska Kleinwalsertal. Snälla beräkningar menar att det i dag finns cirka 20 000–40 000 Walsertyskar, men det är okänt hur många som fortfarande talar språket tiitsch. Och precis som min bergsguide heter man gärna Walser i efternamn.

    Trots moderna liftar och en byslogan om ”Freeride Paradise”, är det fortsatt lugnt i Alagnas gränder. Italienska friluftsfamiljer från Poslätten bilar in över helgerna tillsammans med en varierande skandinavkoloni som hoppas på sol efter snara snöfall. All skidåkning i Alagna kräver nämligen bra väder. Slår busvädret till sitter du där och kommer ingen vart. Bergen är dessutom kända för sina starka vindar, och snötillgången under de senaste 20 åren har minst sagt varit lynnig. I vintras hade jag lika gärna kunnat spela bort respengarna på lotto. Ändå återvänder jag så snart jag har möjlighet, för när Alagna har bra med snö finns det inget skidområde som är bättre, och flera storåk väntar ännu på mina spår. Dessutom finns det ju numera en ordentlig pist ner till byn. I sämsta fall serveras det ett tokrace över snön som preparerats till perfekt manchester varje morgon – i fantastiska 1 668 höjdmeter.

  • Fullmatad skuta i Åre

    Det är inte bara backarna som drar. Anledningen till att Åre blir allt populärare som internationell skidort har en annan angenäm orsak. För när det gäller kvaliteten på maten finns det få ­konkurrenter. RES Leslie Anthony, en av världens mest respekterade skidskribenter, förklarar varför han så gärna reser hit.

    Text: Leslie Anthony Foto: Mattias Fredriksson Översättning: Klas Ericsson

    Hotell i Åre

     

    Villa Tottebo ligger på en liten hylla alldeles ovanför Åresjön. ­Under en kväll i mars ser man ljusen från de inramade fönstren flöda ­nerför kullen mot den gamla tågstationen. Strålarna tränger genom ­gardinerna och lyser upp nakna trädgrenar och ­snöflingorna som ­kommer svävande in från norr. Det är så det gamla Åre måste ha sett ut nattetid, den gamla bondbyn dit artonhundra­talets turister kom för att få frisk luft och andas ut städernas smuts ur lungorna. Inomhus däremot ger restaurangens uppdaterade viktorianska stil en lika tydlig bild av det moderna Åre – den världsberömda fjällorten och själva epicentret för den svenska skidkulturen, som börjat bli en internationell angelägenhet lika mycket tack vare sina backar som sin högklassiga mat.

    Villa Tottebo var det första stället i Åre som verkligen gjorde ­intryck när jag åt där under mitt första besök 2001, och sedan dess har inte mycket förändrats i det stora huset med alla sina rum. Lite färg har tillkommit här och där, några föremål har bytt plats och man har skapat en modern bar och ett öppet kök som känns ­väldigt nutida Stockholm.

    Rummet i vilket jag sitter den här gången är exakt detsamma som senast, det med den stora öppna spisen där de tända ljusen på bordet ser ut som små släktingar till brasan. Det är alltid skönt när både det förflutna och nuet samsas under samma tak.

    Själva huset byggdes ursprungligen som ett familjehus av en rik köpman och låg här långt innan Åreskutan strax ovanför ­täcktes av skidbackar. Byggnaden var dock sedan länge övergiven och ­nergången när Per-Åke Kristiansson och hans partners köpte den tidigt 1995. Den sommaren, med hjälp av en mindre armé av folk från orten och en enorm truck, flyttade de det massiva huset till sin nuvarande plats nära tågstationen. Villa Tottebo öppnade i ­december samma år och har varit ortens mest hyllade restaurang i drygt tolv år, även om ­konkurrensen är betydligt hårdare nu än när stället öppnade.

    Mitt emot mig sitter Per-Åkes bror Thomas. Som många ­affärsmän i Åre var han en gång professionell skidåkare, ­medlem av det svenska puckelpistlandslaget och juniorvärldsmästare 1987. Efteråt var han proffs i usa, där han fick mer pengar och sämre hälsa: han slet av korsbanden i bägge knäna, vilket övertygade ­honom om att ett arbete med Bulamössor var ett säkrare sätt att fortfarande få jobba med sporten han älskade.

    Men när han satt och stirrade ut på det sagolika vädret ­genom ett fönster i Lillehammer under de olympiska spelen slog det ­honom att han faktiskt var längre ifrån det han egentligen ville syssla med än han någonsin kunnat ana. Så för åtta år sedan tog han sin lilla krog­erfarenhet och slog sig ihop med sin bror, samt bytte en ekonomi­utbildning mot en sommelierutbildning i ­Stockholm. Som en ­naturlig konsekvens vet han mycket om vin och ­presenterar stolt en Pieropan Soave Classico för mig, ett italienskt vitt vin gjort på druvor (nittio procent garganega och tio procent trebbiano di soave) som endast växer på Soaves sluttande kullar. Vinet har en syrlig karaktär med päronliknande eftersmak som passar väl ihop med varje tugga av de vinkokta karljohansvamparna i tryffelolja med vichysoisse på pumpa.

    Precis som sÅ mÅnga andra som besöker orten inledde jag min resa vid Åres och Östersunds gemensamma flygplats efter en kort flygtur från Stockholm. Den timslånga taxituren till Åre går genom ett landskap bestående av gran, tall och dvärgbjörkar. Chauffören nickade mot Storsjön och berättade att han var uppvuxen på en av dess många öar. Han berättade också om det legendariska ­odjuret men erkände att han aldrig någonsin sett det.
    – Jag har aldrig varit full nog, sade han med en så allvarlig stämma att jag fick intrycket av att han verkligen hade försökt. Sedan kom Åreskutan i sikte. En ensam topp som reste sig över låga kullar. Det gick genast att se varför det tusen meter höga ­berget är ovanligt för Sverige, och hur massivet kan erbjuda så olika ­sorters terräng – Åre är en av få skidorter i världen som kan erbjuda ­fallinjer i alla riktningar. Den lägre framsidan var täckt av träd, och vida, lågvinklade snöfält. Dessa klättrade nästan ända upp till ­toppen, bara en kort promenad från den högsta liften.

    Strax efter den magnifika synen kunde jag ställa ner mina ­väskor i ett bekvämt rum på det treåriga hotellet Holiday Club – en passande representant för det nya Åre, mitt emot tågstationen. Där bytte jag mina reskläder mot pjäxor och överlämnade mig direkt i bergets händer.

    På väg nerför en av de vida, öppna backarna kände jag den ­behagliga känslan av skarpa kanter mot kall, torr snö, och det ­påminde mig om varför jag gillar Åre så mycket. Här finns ­utrymme att låta skidorna ta en dit man känner för, men också möjlighet att ta av och upptäcka alla möjliga skrymslen och vrår – i området finns över hundra pister, ett fyrtiotal liftar och en enorm yta, än så länge ouppmätt, av ren offpist-terräng.

    Men det är själva längden på åken som gjort Åre så populärt i skidvärlden. Den här dagen var backarna tomma eftersom alla var på ­andra sidan berget för att titta på 2007 års alpina världscup fis, den första som hållits här sedan 1954 men samtidigt bara den senaste i en serie årliga högprofilerade evenemang som placerat Åre på kartan.

    Den svenska skidturismindustrin började här 1935, och ­landets ­första kabinbana installerades 1948. Men långt innan dess hade folk åkt skidor i Åre. Faktum är att man åkt här så tidigt som på elvahundra­talet då pilgrimer från hela Europa stannade till här på sin väg mot Sankt Olafs grav i Nidaros (numera mest känt som Trondheim, en och en halv timme bort med bil). Den historiska kyrkan med sin klassiska stapel – Åre gamla kyrka – dateras till tolvhundra­talet. När järnvägen anlände 1882 drog den första stora ­turistboomen i gång. På den tiden var dalens invånare till största delen sysselsatta med odling, jakt och fiske. Den första skidliften är nittioåtta år. Kabinbanan, som byggdes 1976 och fortfarande är den enda i hela landet, släpper av dig framför stugan som byggts på toppen av Åreskutan av den svenska turist­föreningen 1892, och som fortfarande är landets högst belägna kafé.

    Antalet internationella gäster har ökat under de senaste åren: ryssar, ester, litauer, finnar, belgare och holländare tar sig hit i allt större grupper. Men det är snarare norrmännen, med sina oljepengar, som i allt högre grad tar över skidorten, köper fastigheter, finansierar projekt och skickar horder av skidåkare från Trondheim för att bli berusade inne på Åres många nattklubbar.

    Tillbaka pÅ Tottebo dyker plötsligt en flaska pinot noir från Nya Zeeland upp på bordet. Lagrad på ekfat smakar den av peppar och frukt, men liknar inte alls den kaliforniska varianten. Dock ­passar den utmärkt tillsammans med älgen som skurits till en tunn ­carpaccio och serveras på elliptiska benvita tallrikar med blomkål och peppar­rotscréme, inramad av röda och gula betor.

    Jag frågar Thomas Kristiansson om alla nya ställen och ­planerade byggnadsprojekt hotar hans verksamhet. Det tror han inte. ­Tottebo har legat i framkant på restaurangscenen och är i dag en av de få krogar som håller öppet hela året. Thomas tror att nyckeln till framgång är att behålla känslan av elegant bekvämlighet.
    – Vi vill inte ha hit folk som inbillar sig att en slips är ett måste för att äta hos oss, säger han. Det vore farligt på en skidort.

    Samtidigt har jag problem med att påminna mig om att jag verk­ligen är på en sådan. En chardonnay, Bramito del Cervo, gör sällskap med en röding som är täckt i ett tunt lager brödsmulor och parmesan och serveras med kantareller och dill, fänkålspuré och potatis.

    Den följs av Zenato Ripassa, en smakrik valpolicella som ­balanserar det lika smakrika sprängda tjäderbröstet, fantastiska frikadeller (gjorda på tjäderlåret), organiska babymorötterna och bönpuré i sherrybuljong.

    Därefter kommer vaniljmarinerade päron, med en krämig ­lokal getost placerad i ena änden av tallriken. I den andra änden finns en klick grön komjölksost och en fårost från den södra delen av ­Storsjön – bredvid en hjortronkompott.

    Allt detta serverat av en före detta skidåkarmogul.

    KÖpmannen som kÖpte det här huset en gång i tiden skulle ha chockerats, men jag tycker att middagen på Tottebo ramar in den snabba kulinariska evolutionen i Åre. Vi har kommit lång väg från svenska köttbullar med lingonsylt utan att egentligen ha lämnat dem bakom oss överhuvudtaget.

    Småkonstigt nog drivs det ett antal olika brödraprojekt i Åre. Kristianssons driver Tottebo och skidåkarna Klaus och Frank ­Wersén ­driver etablissemanget med samma namn – en bland lokal­befolkningen ­omtyckt bistro som bland annat serverar en fantastisk pizza och har ett imponerande ölsortiment. Och så finns ­bröderna ­Dahlbom – ­Anders (årets kock 1992) och Jonas (årets kock 1996) – som precis anlänt till Årescenen. De är männen bakom den ­klassiska Göteborgskrogen Trädgår’n, men som bestämde sig för att stadslivet var för hektiskt och samlade ihop sitt pick och pack och drog norrut. Förra året invigdes deras Dahlbom på ­Torget. Både baren och restaurangen blev snabbt oerhört populära i stan, och närmast flaggskepp för det nya kontinentala Åre. Och därmed förstås ett ställe jag måste besöka.

    Rummet är djupt och lågt i tak, men dekorerat i den samtida urbana stil som smälter samman newyorksk popkonstsensibilitet med nordiskt chic belysning och som övertygar dig om att varje person därinne är cool på riktigt även innan du hunnit slå dig ner. Servitörerna passar in perfekt och en tacksam Jonas, som dragits ut från köket, ger intryck av att befinna sig i himmelriket där han driver en helt ny restaurang mitt bland dessa omgivande sagoberg. Som om tyngden och kraven från stadslivet lyfts från hans axlar och ersatts med något som enbart är roligt och inspirerande.
    – Jag gillar verkligen Åre, säger han. Det var helt klart rätt ­beslut. Jag tror att många människor skulle ge vad som helst för att få starta om från början på en plats som den här.

    När vi sätter oss vid bordet får vi de vanliga knäckebröden som start, men konformade smörhögar och korianderkryddad ­hummus serveras till, och det blir ännu mer elegant med lite försiktigt ­sprinklat salt över. En italiensk gewurztraminer hälls i ­glasen, som alltid fruktig men mycket torrare än de tyska varianterna. ­Vinet ackompanjeras av lättkokt lax kryddad med saffran och stjärn­anis, tillsammans med en skopa av salt bläckfiskbläck mixat med ­vitlök och olivolja.

    DÄrefter kommer en tallrik pilgrimsmusslor med rotfrukter och skogssvamp på bordet tillsammans med ett glas krispig fransk ­chablis. Pilgrimsmusslornas färska sötma skvallrar om att de är färska från västkusten – Jonas har fortfarande kvar kontakten med Göteborg.

    Det står klart att det är dags att byta kulinariska instrument när servitören häller upp ett glas Mariestadsöl och visst, en klassisk svensk gatuköksmåltid kommer in. Men en som förvandlats till en gourmeträtt – grillad lammkorv i en rulle med fantastiskt potatis­mos. Jag testar den med den skarpa honungssenap som brukar före­dras av de flesta packade svenskar men märker att jag gillar den rena smaken av rätten betydligt bättre.

    Skogshöna med citrussås och kåldumplings följer. Och en efter­rätt av lätta chokladtryfflar på banan, med äpple, chili, mint och olivolja. Det är som en ceviche utan fisk. Jonas bara ler när jag ­frågar om dess uppkomst.
    – Vi kan testa vad som helst här nu – folk kommer överallt ifrån och är öppna för vad som helst.

    Under en lifttur samma dag koncentrerade jag mig på att ­verkligen titta ner mot dalen. Åre består egentligen av fem stora skidcentrum utmed sjön. Byn är det största, mest internationellt kända och den perfekta partydestinationen. Åre Björnen är stället dit du tar med dig barnen, med låga pister, barnpassningsmöjligheter och after ski-evenemang för de små. Duved är bra både för nybörjare och halvavancerade åkare. Ullådalen är en bra startpunkt för snöskoter­baserad skidåkning såväl som längd. Och turåkning. Rödkullen är fortfarande under utveckling, men där det finns ­potential för boende­möjligheter i backarna.

    Det är knappast något man tänker på, tack vare galenskaperna i huvudorten, men det finns faktiskt också möjligheter till lugn och ro i det här bergsparadiset. Just denna variation är en av ­anledningarna till att Åre har kommit fram som en vacker party­huvudstad med en bred palett av sociala, sportorienterade och konstnärliga aktivi­teter, bebodd av sportstjärnor, filmmakare, foto­grafer och andra industripersoner som får ur sig allt från kläder till special­utrustning och prisbelönta tidningar. MuchBetter: https://onlinecasinos-australia.com/casino-payment/muchbetter.html Och alla verkar hänga i Dahlboms bar i natt: stora grupper av snowboardåkare och skidåkare talar om den ­exceptionella snön, aficionados grälar om Anja ­Pärsons ­meriter, ­musiknördar hänger framför dj:n som spelar de senaste inter­nationella househitsen och en annan grupp ­diskuterar om det fortfarande går att få biljetter till en kommande spelning med The Soundtrack of our lives på Bygget.

    Givetvis Är det hög volym och endast ståplats kvar när jag lyckas tränga mig in. Bredvid mig tjuvlyssnar jag på ett brittiskt par. De var här för tio år sedan när Åre var en betydligt sömnigare liten stugby.
    – Förutom berget känner jag knappt igen stället, säger kvinnan som står och sippar på en mango mojito – en drink som inte ens fanns vid den tiden.
    – Jag vet vad du menar, säger mannen, men frågan är om du gillar det?
    – Oh ja, svarar hon, jag gillar det absolut – allt verkar så mycket bättre, så mycket större och ändå verkar allt vara likadant på något sätt.

    Precis. Då och nu kan visserligen ha förenats väldigt hastigt, men de verkar ha det väldigt fint tillsammans.

     

    FAKTA
    MAT I ÅRE NERE I DALEN

    Villa Tottebo
    Historisk miljö men modernt
    tänkande och ett nutida kök
    på Åres mest klassiska och
    högklassiga krog.
    Adress: Parkvägen 1
    Tel. 0647-506 20
    www.villatottebo.se

    Dahlbom på Torget
    När de lämnade Göteborg
    var det hit som bröderna
    Dahlbom tog sina prisbelönta
    matkunskaper.
    Adress: Årevägen 78
    Tel. 0647-508 20
    www.dahlbompatorget.se

    Werséns Snabb service
    Stort ölutbud och Åres bästa pizza.
    Adress: Årevägen 101
    Tel. 0647-505 05
    www.wersens.se

    Bakfickan
    I lokalerna låg en gång Åres
    första bank. I dag serveras här
    högkvalitativ mat och vinlistan
    är outstanding.
    Adress: Hotel Diplomat Åregården
    Tel. 0647-179 60
    www.aregarden.se

    Broken American Bar & Grill
    Öl, hamburgare, burritos och bönor
    i en trivsam ­atmosfär, med väggarna
    dekorerade med föremål från den
    lokala skidhistorien.
    Adress: Torget
    Tel. 0647-506 33
    www.broken-are.com

    MAT I ÅRE UPPE PÅ BERGET

    Buustamons Fjällgård
    En av Åres bästa restauranger
    finns i dess högst ­belägna hotell,
    sjuhundratjugofem meter över
    havet.
    Adress: Buustamon 142
    Tel. 0647-531 75
    www.buustamonsfjallgard.se

    Timmerstugan
    Ägarna till Broken nere vid torget äger ­
    Timmerstugan, men här är köket inspirerat
    av det franska och det italienska.
    Tel. 0647-531 06
    www.broken-are.com

    Café Hyddan
    Ett mysigt ställe i en gammal
    byggnad vid Fjällängen, som är
    absolut bäst för den som vill ha
    en kopp varm choklad eller kaffe
    till sin våffla.
    Tel. 0647-177 20

    Åreskutans toppstuga
    Våfflor och annan fika på
    1 420 meters höjd nära toppen
    gör detta till den högst belägna
    serveringen i Sverige.
    Tel. 0647-177 20

    Lilla Tyrolen
    En perfekt liten restaurang i Björnen.
    Här serveras tre olika gourmetmenyer.
    Tel. 0647-324 24
    www.lilla-tyrolen.se

     

    NATTLIV
    Såväl Dahlbom på Torget, Åregården som Werséns är fantastiska festställen på nätterna. Andra säkra favoriter är de här.

    Granen Hotel & Residences
    Mysig afterski. En av de bästa barerna
    som ligger nära själva backarna.
    Adress: Tottvägen 127
    Tel. 0647-515 60
    www.aregranen.se

    Bygget
    När band som Soundtrack
    of our lives kommer till
    byn för att spela är det
    i nattklubbsdelen av den
    här restaurangen de gör
    det. Och då blir det
    fullständigt vansinnigt röj.
    I vanliga fall är det bara galet.
    Adress: Åre Fjällby
    Tel. 0647-123 45
    www.bygget.se

    Tott Hotel
    En bit Stockholmsnattliv.
    Särskilt måndagarna är
    extra bra med house-dj:er
    och klubbkänsla.
    Adress: Tottvägen 111
    Tel. 0647-150 00
    Lediga rum & priser

    Country Club
    Högljutt och extremt packat.
    Är det vad du vill ha är detta
    ditt ställe.
    Adress: Hotel Diplomat Åregården
    Tel. 0647-179 60
    www.diplomathotel.com

    FRÅN RES NR 02 – 2008