Tag: snorkling

  • Zanzibars bästa öar – Pemba och Chumbe

    Zanzibars bästa öar – Pemba och Chumbe

    Zanzibar är en av Afrikas mest populära och välkända ögrupper. Vi lämnar den turisttäta huvudön Unguja och utforskar istället Pemba och Chumbe, två av de mer glesbefolkade öarna runtomkring. Här väntar stilla barfotalyx, undervattenshotell och en helt ny upplevelse av de kryddoftande öarna i Indiska oceanen. 

    Text: Malin Hefvelin Foto: Linda Romppala

     

    Hitta hotell på Zanzibar:

    Lediga rum & priser

     

    Inrikesflyget från Zanzibars huvudö Unguja till ön Pemba i norr tar 22 minuter – men det är decennier mellan platserna vad gäller turistutvecklingen. Varje vecka anländer runt 10 000 turister till Zanzibar, för Pemba är motsvarande siffra ett par hundra.

    Vårt fortskaffningsmedel på ön är långt ifrån senaste modellen, en svart taxi med sliten stoppning och lufthål i baksätets golv. En laminerad lapp fastklistrad på stolsryggen framför varnar för obehag med orden ”prepare for a bumpy ride!”. Det är ingen underdrift och vägen blir värre ju längre norrut vi kommer. När djungeln förbyts i gummiplantager och kassavafält är den bara två sandiga spår. Det tar en och en halv timme att köra bil från norr till söder på ön, men det är det få som gör. Här cyklar eller går man. Magra kor står bundna längs vägen och kycklingar far som yra höns när vi dundrar förbi.

    Att stiga in på Manta Resort är som att landa i ännu en ny värld. Vi hälsas med ett vänligt ”Karibu”, välkomna, och varsitt glas kryddigt iste bryggt på kanel, honung och citrongräs. Rosa bougainvillea slingrar sig runt terrassens träräcke och framhäver en magnifik utsikt över den vita sandstranden nedan. I viken utanför passerar traditionella båtar med sina karakteristiska vinklade segel.

    I princip alla som arbetar på Manta Resort kommer från Pemba, de flesta bor i byarna runtomkring. Varje gäst tilldelas en lokal, personlig värd som ser till att allt fungerar som det ska under vistelsen. Vår värd Haji stämmer av menyn med oss inför middagen och serverar oss vid bordet, och det är också med honom vi pratar när vi vill snorkla eller göra en båttur. Haji kan ön utan och innan och är också vår guide på alla utflykter. 

    Vibeke från Norge besöker Manta Resort för andra gången, och hon har skänkt sitt hjärta till den gröna ön utanför Afrika.

    – Det finns en äkthet här som jag inte funnit på någon annan plats. Visst märker man att arbetsstyrkan inte är utbildad på exklusiva resortskolor, men de är personliga och nyfikna, och det är unikt!

    I skymningen sitter vi på terrassen och ser hur galagoer från djungeln kommer framsmygande. Här kallas de bush babies, en sorts primater med stora bedjande ögon och långa svansar. De springer smidigt på bardisken och knycker sockerbitar när bartendern tittar bort.

    En av höjdpunkterna på vår vistelse är det dagliga spabesöket som ingår i helpensionen. I en hydda med utsikt över vattnet håller en grupp talangfulla damer till, och dagens svåraste val blir att välja mellan en ryggmassage eller en ansiktsbehandling. Eller ska jag rent av slå till på en pedikyr?

    På Manta Resort har man ytterligare en riktig publikdragare. Deras undervattensrum ger frasen ”sova med fiskarna” en helt ny innebörd, något jag får uppleva själv en av kvällarna på Pemba. Då har jag nämligen installerat mig i rummet fyra meter under vattnet och kan se ut genom fönstret där en gul trumpetfisk simmar. Den går under namnet Nick får jag veta senare.

    – Han har varit med ända sedan vi först byggde undervattensrummet, berättar Mikael Genberg, konstnär och arkitekt.

    Mikaels första undervattensprojekt var Utter Inn, en stugflotte med källarvåning i Mälaren utanför Västerås. Den blev framgångsrik, men Mikael ville ta det vidare till en plats där vattnet kunde spela en större roll.

    – Undervattensrummet är ett konstverk för mig, berättar Genberg. Jag ville göra något som var uppslukande och kontemplativt, kanske som konst var förr. Men jag tyckte att det fanns tillräckligt med tavlor i världen. Istället funderade jag i termerna av att låsa fast folk i en upplevelse och locka dem att tillbringa tid i ett/en annorlunda kontext – som till exempel under vattnet.

    Rummet flyter på ytan men är fast förankrat med ett femtonsankare i varje hörn. Uppe på flotten finns en träveranda med solbäddar och ett hus med toalett och enkelt kök. Vatten strömmar fritt mellan plattformen och själva rummet under för att göra belastningen på konstruktionen så liten som möjligt. På kvällen kommer en båt med middagen som dukas upp på verandan. Här saknas inget och myggen lyser med sin frånvaro. Själva undervattensrummet är enkelt, nästan spartanskt, med stora panoramafönster ut mot havet i tre väderstreck. Tankarna går till en trädkoja, här finns samma starka, nästan fysiska känsla av att vara mitt i naturen. Miljön är rogivande, det knäpper och plaskar när flotten sakta gungar i takt med vågskvalpet.

    En natt här är något av ett lotteri när det gäller vyn. Har man tur är sikten god och man kan se riktigt långt. När det är dags för mig att gå till sängs är det grumligt utanför fönstret, men när jag slår på ytterbelysningen lockas några av havets invånare fram till de upplysta rutorna. Först på plan är två lejonfiskar som med fladdrande, randiga fenor smyger längs fönsterkanterna mot den turkosa bakgrunden. Runt midnatt underhålls jag av två bläckfiskars synkroniserade jakt på småfisk. När de till slut drar vidare hänger bara ett ensamt fiskhuvud kvar utanför fönstret.

    Pemba är en nation av sjöfarare och havet är en viktig del av det dagliga livet. En dag gör vi en utflykt till en närbelägen sandbank i en traditionell dhow tillverkad av mangoträ. Sandbanken dyker upp och försvinner två gånger om dygnet så man kan inte stanna för länge. Vi dukar upp picknick på den bländande vita sanden och njuter av fisk och färsk frukt. Medan några i besättningen gör akrobatiska konster i sanden studerar vi genomskinliga krabbor som snabbt försvinner ner i sina hål. När sandbanken börjar krympa i kanterna är det dags att ge sig av. Det har börjat blåsa upp, den friska vinden ger fin skjuts åt båten som bestämt klyver vågorna. Några av sjömännen agerar burkslavar ute på de smala stag som balanserar skrovet. Det känns robust ända tills en stor våg sköljer över oss och fyller båten och våra ryggsäckar med vatten. Kapten Ali bestämmer sig för att styra in mot kusten medan vi övriga får ösa. Det känns aldrig skrämmande, men alla tar det på stort allvar. Vi får vada in sista biten till stranden, och sedan väntar en halvtimmes promenad över halvön i dyngsura kläder. Tack och lov värmer solen och vi blir glatt påhejade av både barn och vuxna där vi traskar förbi odlingar och byar.

    Genomgående är att vi möts vi av stor vänlighet överallt på Pemba, men också av integritet. Bylivet är ingen fasad som har skapats för turister, det är äkta och det känns skört. Barnen är lika nyfikna på oss som vi på dem, och följer oss skrattande genom byn. En del vuxna vill inte bli fotograferade, de lyfter ett nekande finger i luften och vi respekterar det.

    En dag tar Haji med oss för att träffa sin fru Saumu i byn Mawe Matatu, tre stenar. Den ligger bortom Mantas organiska köksträdgård där det mesta som serveras i grönsaksväg odlas.

    En by består av en eller ett par familjer i enkla hus med ett tygstycke för dörren. Haji och Saumu har ingen el indragen, men solpaneler ger dem den elektricitet som behövs.

    Han visar oss sin filmsamling av piratkopierade filmer som han är mycket stolt över. Favoritfilmen just nu är den tanzaniska Return of the kidnapper, en av allt fler filmer som spelas in på språket swahili. Haji sätter på filmen för att vi ska förstå dess storhet, och efter bara några minuter sitter ett tiotal barn på golvet i det lilla huset, uppslukade av den spännande intrigen.

    Att besöka en av Pembas kryddfarmer är en typisk utflykt som erbjuds. Trädgårdsmästaren Mkubwa Shaib Said, Mr Big bland sina vänner, driver Pemba Hygenic Fruit and Spice som hans far startade på 1970-talet. På en promenad bland fruktträden pekar Mr Big ut kanel, mimosa, henna och givetvis kryddnejlika. De växer på stora träd och plockarna måste klättra högt för att nå de åtråvärda blomknopparna. Under Zanzibarsultanernas storhetstid som härskare över hela Östafrika stod Pembas kryddnejlikeplantager för hela rikets ekonomiska grund. Ön är fortfarande en av världens största leverantörer av kryddnejlikor och hela inlandet karaktäriseras av den kryddsöta doften från knoppar som ligger på torkning längs vägarna. Mr Bigs trädgård är mer som en djungel, inga snörräta rader här inte. Han berättar att han snart ska gifta sig, och att han har rest mycket över ön den senaste tiden då traditionen bjuder att mannen personligen framför sin inbjudan till gästen.

    Jag tänker på de relativt långa avstånden på Pemba och bristen på bilar, och undrar vad han gör om personen inte är hemma när han väl tagit sig dit?

    – Jag ringer dem såklart på mobilen först, säger han och jag känner mig en smula dum.

     

    Manta Resort har tagit en aktiv roll i Pembas utveckling och har som mål att öns unika kultur och natur ska bibehållas trots den väntade ökningen i turismen, bland annat genom restriktioner kring antalet nya hotell som ska byggas.

    Vår värd Haji och hans kollega Sele är engagerade i arbetet och nämner till exempel strandförsäljning som en dålig biprodukt av turismen, både för befolkningen och för turisterna.

    – På Manta har vi byggt en butik på resorten där lokalbor kan lämna det de tillverkar för försäljning, berättar Haji. Istället för att gå hela dagen på stränderna kan kvinnor stanna hemma hos sina barn och tillverka saker där, och hotellets gäster blir inte heller störda.

    De menar att det också handlar om att locka rätt typ av turister.

    – Pemba kanske inte ska vara för alla. Till exempel är offentlig musik förbjuden här, eftersom ön är muslimsk, förklarar Sele. Vill man festa ska man resa till någon annan plats. Jag tror att Pemba är mer för resenärer än för turister och det är värdefullt för framtiden att det förblir så.

    Ingen av de två unga männen har någonsin satt foten på något annat hotell, minst av allt på någon lyxig resort som Manta, men trots det har de ett befriande gott självförtroende.

    – Jag tror att Manta kan bli ett förstaklasshotell, säger Sele. Det handlar om ett utbyte. Vi lär oss mycket av turisterna, och de lär sig om vår ö och vår livsstil av oss!

    Våra dagar på Pemba går mot sitt slut och det är dags att fara vidare mot nästa ö. Chake chake Airport på Pemba är en av de minsta flygplatserna jag någonsin besökt. Vid incheckningen letar flygplatsmannen febrilt bland pappren på sitt skrivbord efter något som bekräftar vår bokning – dator har han ingen – tills han till slut lyser upp, kollar bakfickan på sina jeans, och voilá! Där finns våra resedokument, och vi kan checkas in.

     

    Vi landar i Stonetown på Unguja och först morgonen efter kan vi åka vidare söderut. Stonetown var under en tid huvudstad i det Omanska riket och ett handelscenter för kryddor, elfenben och slavar. I dag är stenstaden, döpt efter de många hus av korall och sandsten som fortfarande står kvar, en av världens äldsta levande swahilistäder och ett världsarv med en kraftfull mix av afrikanska och muslimska traditioner som tävlar med globalisering och turism.

     

    Det är svårt att få en ö för sig själv om man inte hostar upp ett antal miljoner – men på Chumbe Island kommer vi bra nära. Vi är de enda gästerna som stiger i land på den lilla remsan av korallrev och djungel utanför Zanzibars västkust, så när som på ett amerikanskt par som är lika förtjusta som vi över ensamlyxen. Det tar en knapp timme att nå ön med båt från Ungujas västkust, och vi får vada in sista biten när båten inte kan komma närmare stranden.

    Naturreservatet på Chumbe har sju självförsörjande, ekologiska bungalower som ligger djupt inbäddade i regnskogens grönska. Taket på min bungalow är designat för att samla in regnvatten i en tank under huset. Solpanelerna på taket ger ljus och varmvatten och på hyddans övervåning kan jag fira ner en hel vassvägg för att få fläkt genom huset istället för AC. Min ytterdörr består av ett enkelt hamparep löst hängande mellan två pålar ovanför trätrappan. Utanför hör jag fåglar småkuttra, en kakafoni av ljud kommer i vågor inifrån den täta djungeln.

    Chumbe är sinnebilden av perfekt lyx för mig. Allt jag verkligen behöver finns på armlängds avstånd från hängmattan i mitt vägglösa vardagsrum. Luften och vattnet är perfekt tempererat. Det finns inget jag måste göra, och min påverkan på miljön är för ögonblicket noll.

    När mörkret sänker sig över den regnskogsklädda kobben traskar vi bort till den gemensamma storhyddan, en träkonstruktion med högt i tak som fungerar som restaurang, besökscenter och huvudkontor. Här serveras grillad fisk och skaldjur med kryddiga grönsaksgrytor som puttrat länge över glödande kol. Efter middagen står det kokoskrabba på upplevelsemenyn. Utrustade med ficklampor ger vi oss av på smala stigar, in mot öns hjärta tillsammans med guiden Chaga. Kokoskrabban – uppkallad efter sin förmåga att kunna öppna kokosnötter med sina bara klor – är världens största landlevande kräftdjur, och ett av få som klättrar i träd. Det blir vi snart varse när det börjar rassla runt omkring oss i den becksvarta djungeln. Framför oss på stigen avslöjar våra ljuskäglor ett riktigt stort exemplar med mörkröd, prickig sköld. De är enorma djungeldjur som kan bli uppåt 45 cm i diameter över skölden. När jag sveper med ficklampan ser jag ytterligare ett tiotal krabbor som kryper eller sitter i träden runtomkring oss, framlockade av de kokosbitar som Chaga har strött ut. I träden sitter också vita kingfisherfåglar blickstilla och sover bara någon meter från stigen. Jag skulle kunna sträcka ut handen och röra vid en av dem.

    All mat och dryck ingår i avgiften och det finns i princip inget att handla på Chumbe förutom det som säljs i besökshyddans butik, en bokhylla uppställd utanför restaurangen. Här finns kollektivet Creative Solutions handgjorda bruksföremål tillverkade av lokala eller återvunna material.

    Chumbe har inga vägar, inga elstolpar och bara ett dussin byggnader. Mitt på ön står ett stort fyrtorn varifrån man har en fantastisk utsikt över ön. Det aparta fyrtornet byggdes av britterna i början på förra seklet och man klättrar de 132 stegen på egen risk. Vid stranden har tidvattnet gröpt ur klipporna underifrån och skapat naturliga grottor. Utanför

    finns ett naturskyddat rev som är hemvist åt ett konfettiregn av färgglada fiskar och koraller, ett av de artrikaste i Afrika. Chumbe, sägs vara världens första privata marinskyddade område. Det betyder också att deras verksamhet med att bevara revet inte bekostas med statliga pengar, utan finansieras av besökare som liksom vi kommer till ön för att koppla av.

    På Chumbe råder strikta regler. Ingen snäcksamling, och fiske och dykning är förbjudna. Så vi utforskar lagunen på gammaldags sätt – med simfenor och snorkel. Chumbes rev är en botanisk undervattenträdgård med korallblommor i laxrosa, senapsgult och rött.

    Guiderna på ön är utbildade marinbiologer och följer gärna med på snorklingsturerna för att visa och utbilda. Vår guide Chaga pekar ut havsgurkor, ängelfiskar, havsabborrar och bläckfiskar i det turkosa, ljumma vattnet.

    Trots att man kan se Stonetown en klar dag känns detta så långt från civilisationen som man kan komma. En upplevelse jag tar med mig från både Chumbe och Pemba är hur nära jag kommer de jag träffar. Snarare än att vara turist och serviceleverantör handlar det mer om berikande möten mellan människor. Jag hoppas att det kan förbi så.

     

    GUIDE Zanzibar

     

    Zanzibar är en delvis självstyrande ögrupp i Indiska oceanen utanför Tanzanias kust. Området utgjorde ett viktigt stopp längs med den kryddhandelsväg som gick mellan Indien, Afrika och arabvärlden i förkoloniala tider. Den främsta handelsvaran var slavar, något som upphörde först 1890 i och med att Storbritannien erövrade öarna.

    Den totala folkmängden på öarna beräknas till drygt 1,2 miljoner invånare. Huvuddelen av befolkningen afrikaner ursprungligen från fastlandet, men här finns också en grupp arabättlingar. 97 procent av befolkningen är muslimer. Huvudspråket är swahili, men de flesta pratar även engelska. Zanzibar består av Unguja och Pemba, samt ett flertal mindre öar som Chumbe och Mnemba.

     

    Resa hit: Quatar Airlines flyger Stockholm – Dar es Salaam via Doha, liksom Emirates och KLM. Från Dar es Salaam går mindre propellerplan till Unguja och Pemba som t.ex. Coastal Air.

    Ta sig runt: Mängder av flygbolag trafikerar dagligen rutten mellan öarna Unguja och Pemba. Färjan tar tre timmar, men den kan vara opålitlig när det gäller avgångstider och överbokning. På öarna tar man sig bäst fram med taxi som bokas genom hotellen.

    Bästa tid att åka: Zanzibar har ett tropiskt klimat året runt. Det finns två regnperioder, den långa mellan mars och maj och den korta mellan november och december.

    Valuta: Lokala valutan är Tanzaniska shilling, men det går också bra att betala med USD.

     

    Hotell

     

    Chumbe Nationalpark, Chumbe

    På Chumbe finns sju enkla, men välutrustade ekobungalows. Allt ingår, inklusive snorklingsturer och guidade turer i nationalparken. Gäster hämtas upp på valfritt hotell i Stonetown för vidare båtfärd ut till ön. Helpension från cirka 2 000 kronor per person.

    chumbeisland.com

     

    Manta Resort, Pemba

    Resorten har ett fantastiskt läge längst upp på norra Pemba med en egen lång sandstrand och klarblått vatten. Enklare fristående rum med myggnätstäckta dubbelsängar, badrum med dusch och toa och en veranda med inbyggd schäslong. Allt ingår i helpensionen, även vin till maten och drinkar. Valfri skönhetsbehandling ingår varje dag. Utanför resorten ligger ett spektakulärt undervattensrum som går att boka för en natt under ytan. Helpension i dubbelrum från cirka 2 500 kronor per natt.

    themantaresort.com

     

    Tembo House Hotel, Stonetown

    Centralt beläget nära palatset House of Wonders och tvärs över gatan från Queensångaren Freddie Mercurys barndoms­hem. Hotellrestaurangens altan vetter mot stranden där Stonetowns unga samlas på kvällarna för bad och akrobatiska konster i sanden. Kolonial inredning med mörka trägolv och vitmenade väggar. Dubbelrum från cirka 800 kronor per natt.

    tembohotel.com

     

    Hitta fler hotell på Zanzibar:

    Lediga rum & priser

     

    Hitta fler hotell på Chumbe:

    Lediga rum & priser

     

    Se & Ö-göra

     

    Kryddtur, Pemba

    En tur till en kryddgård är nästan obligatoriskt på Zanzibars öar. Här får man se hur kanel, kryddnejlikor och kardemumma växer, och får många tips om användningsområden. Avslutas ofta med smakprov. De flesta hotell erbjuder kryddturer till närbelägna gårdar.

     

    Snorkling och dykning

    Zanzibars öar bjuder på några av världens bästa snorklingsvatten med nästan orörda korallrev där färgsprakande fiskar lever. Vissa tider finns goda chanser att se valar från land.

     

  • Indonesien – öarna bortom Bali

    Indonesien – öarna bortom Bali

    Med sina drygt 17 000 öar har Indonesien mer att bjuda på än sin mest berömda semesterö Bali. RES åkte till hjärtat av den indonesiska skärgården, klev på en båt och upptäckte paradiset personifierat bland vilda komodovaraner, rosa stränder och färgsprakande fiskar. 

    Text: Hanna Anfelter Foto: Linda Larsson

    Hotell i Indonesien

    Båten guppar meditativt i takt med vattnets rörelser. Luften är ljummen och det är alldeles tyst och mörkt så när som på ljuset från stjärnhimmelen där vintergatan välver sig över de blinkande diamanterna. Jag står på däck och blickar ut i den svarta natten. Framför mig skymtar silhuetten av en grön vägg som reser sig som en jätte ur havet. Några röster bryter tystnaden. Det är våra guider, Victor och Andy, som viskar att det är dags. Klockan har ännu inte slagit fem när vi kliver ner i den lilla träbåten som tar oss intill strandkanten. Målet är att hinna till toppen av ön innan solen går upp. Klättringen är bitvis brant och även om det är okristligt tidigt dröjer det inte länge innan svettdropparna börjar rulla i pannan.

    I takt med våra fötters steg smyger solen fram bakom horisonten och drygt tjugo minuter senare hälsas vi välkomna av det klotrunda ljuset. Andaktsfullt blickar vi ut över Padar Islands grönklädda kullar till tonerna av fåglarnas kvitter. En söt gräsdoft fyller våra näsborrar. Hela ön är täckt av ett finbladigt gräs.

    – Titta där, säger Victor försiktigt och pekar mot ett träd där en hjort står och mumsar på kronans gröna blad. Som lokalguide och född och uppvuxen på grannön Flores är han här regelbundet, men det spelar ingen roll. Han slås varje gång av hur vackert och fridfullt det är.

    Vi befinner oss i hjärtat av den indonesiska skärgården, i Komodo nationalpark. Parken som täcker en bit av kusten på ön Flores, de stora öarna Padar, Komodo och Rinca samt 26 mindre vulkaniska öar instiftades 1980 för att skydda och bevara områdets stora dragplåster – komodovaranerna, världens största levande ödlor – som lever fritt på flera av öarna, främst på Komodo och Rinca. 1991 blev parken upptagen på Unescos världsarvslista och sedan dess har bevarandearbetet utökats till att även omfatta livet under vattenytan.

    Vägen ner från toppen går betydligt lättare, men den tar ändå sin lilla tid eftersom jag stannar till varje meter. Överallt ligger plastflaskor, papper och godispapper som jag plockar upp. Det finns en papperskorg nere på stranden men besökarna kastar likväl skräpet rätt i naturen, utan att tänka på att de förstör den skönhet som de kommer hit för att betrakta. Victor berättar att det är samma sak varje gång och i ryggsäcken har han alltid en tom plastpåse redo att fyllas.

    – Vi har tyvärr ett stort problem med skräp i området. Vi har varken kunskap eller förutsättningarna för att ta hand om det på rätt sätt. Det finns ingen sopsortering och de flesta lägger skräpet på stränderna eller slänger det rätt i havet. Andy och jag försöker tillsammans med andra guider i parken att utbilda och informera lokalborna om problemet men det går långsamt. Vi tänker att om vi börjar med oss själva och vår familj skapar det förhoppningsvis ringar på vattnet. Man kan bara börja med sig själv.

    Området kring nationalparken befolkas av fyra folkslag som trots olika religioner och sysselsättningar lever i samförstånd och med respekt för varandra.  
    Manggarai bor i bergen, arbetar som jordbrukare och är katoliker. Bajau, Bugis, och Bima bor längs kusten, arbetar som fiskare och är muslimer.

    Lokalbefolkningens tolerans gentemot varandra beskriver ett Indonesien i stort. Även om statsreligionen är islam och 90 procent av befolkningen är muslimer, består den forne holländska kolonin och världens femte folkrikaste land av 300 olika etniska grupper med olika språk och religion.

     

    Vid sidan av jordbruket och fisket växer turismen som inkomstkälla i området, men lokalbefolkningen har inte riktigt hängt med i den snabba utvecklingen.

    – Huspriserna stiger, utländska investerare triggar upp priserna och det är svårt för oss att bo kvar. Men vår regering är medveten om situationen och har satt upp vissa regler. Inga utlänningar kan komma och ta arbete som dykmästare eller guide. De yrkena är reserverade för oss, berättar Victor.

    Turismen som fenomen är dock ingen ny företeelse, även om den har förändrats på senare tid. Från att främst ha bestått av backpackers som kom med båt från Bali och reste runt på egen hand, är det nu fler och fler vanliga turister som hittar hit. Det rör sig främst om australier, spanjorer, holländare och tyskar som kommer med flyg till Labuan Bajo, på västra sidan av ön Flores, där de kliver ombord på en chartrad träbåt med full besättning, som tar dem med på en tvådagars guidad tur för att leta efter komodovaraner och dyka. Med sina drygt 17 000 öar är Indonesien världens största skärgård och det finns långt mer än Bali att upptäcka.

     

    Tillbaka på båten väntar frukost, men först ett välbehövt dopp. Vi hoppar i det klara vattnet direkt och från däck och tar oss upp igen via båtens stege i trä. Medan badkläderna hänger på tork njuter vi av färsk frukt, rostat bröd och äggröra. Samtidigt lättar båten ankar och tuffar vidare på det kristallblåa havet.

    Efter någon timme kliver vi iland igen. Det är dags att utforska ön som har gett parken sitt namn, Komodo Island, verklighetens Jurassic Park och hem till ett tusental av parkens totalt cirka 5 000 komodovaraner, Komodo dragons. Tre rangers, parkvakter tillika bodyguards, möter upp oss och ger instruktioner; inga höga rop eller för mycket prat, släng inget på marken, ta inget annat än bilder, håll ihop gruppen och gå på led. En ranger går alltid först, en i mitten och en längst bak.

    Komodovaranen är världens största ödla och kan bli upp till tre meter långa och väga 90 kilo. De är köttätare men sväljer sitt byte levande och äter det mesta som kommer i deras väg – vattenbuffel, orm, hjort och vildsvin. De drar sig inte för att äta människor om de känner sig hotade. Chefsrangern Darman berättar att det för några år sedan var en incident där ett barn i en närliggande by blev uppätet. Det gäller med andra ord att hålla sig lugn och respektera reglerna. Alla rangers är utrustade med en stav med en klyka i ena änden som de kan använda om drakarna går till anfall. För att bli en ranger måste man vara 18 år fyllda och genomgå en sexmånaders utbildning. De flesta kommer från byn på ön eller från grannön Rinca.

    Vi går tillsammans på rad längs med stigen som är kantad av grönska. Värmen är tryckande och får luften att dallra. Jag känner mig småpirrig och även om jag gärna vill se en livs levande varan, är jag samtidigt en aning rädd. Jag håller mig långt fram i ledet, nära förste rangern Darman, för säkerhets skull.

    Eftersom det handlar om vilda djur finns det aldrig någon garanti att få syn på någon, men vi har tur. Efter bara några minuter ser vi hur en mindre varan springer in bland träden framför oss. Under ett skjul vid stranden ligger en fullvuxen varan och jäser. Den är extra rund och guiden berättar att hen troligtvis precis har fått sig något att äta. Vid ”vattenhålet” där öns andra vilda djur samlas för att dricka vatten, ligger två vuxna drakar alldeles blixtstilla. Det är mitt på dagen och värmen gör dem trötta. Flera i sällskapet går farligt nära för att ta kort på djuren, och fotografera sig tillsammans med dem. Själv håller jag mig på avstånd. Det är vi som är på besök i deras naturliga miljö och inte tvärtom. De flesta guider delar den uppfattningen och ser till att ingen kommer för nära, men ibland tar lusten att tillfredsställa turisterna över. När vi några timmar senare befinner oss på Rinca Island på jakt efter fler komodovaraner, hittar vi ett helt gäng vilandes vid foten av en rangerstation. De ligger alldeles stilla, till synes ointresserade av omgivningen. Det är flera grupper som står och tittar på dem när en ranger plötsligt slänger ut några matbitar till drakarna som genast reser på sig och roffar åt sig maten. Det går snabbt och på bara några sekunder pumpar adrenalinet hos de flesta runtomkring som med spänning väntar på att få se ett slagsmål, redo med kamerorna i högsta hugg. Jag drar mig därifrån. Det fantastiska med vilddjurslivet är just att det inte kan styras, det sker på djurens egna villkor och därför är det också essentiellt att inte lägga sig i det. Föreställningen som utspelar sig framför våra ögon är ett bevis på den sköra relationen mellan utbud och efterfrågan. Turisterna vill åka härifrån med häftiga berättelser och guiderna vill ha nöjda kunder. Frågan är vem som vinner.

    Komodos nationalpark har i en global omröstning blivit framröstad till en av världens ”sju nya naturliga underverk” och utöver komodovaranerna lockar livet under vattenytan. Vi lägger ankar på lämpligt avstånd från Pink Beach som är paradiset personifierat. Den rosaskimrande stranden får sin färg från små mikroskopiska djur som lever på korallerna, och som när de dör sköljs upp på stranden och blandar sig med den vita sanden. Jag hoppar i direkt från båten och upptäcker en hel värld av exotiska fiskar i olika färger och former under vattenytan. Det är som att flyta runt i ett enormt akvarium fullt med koraller, papegojfiskar och clownfiskar. En lejonfisk svävar majestätiskt framför mig. Det är lätt att glömma bort tiden i vattnet och efter ett tag ropar Victor och Andy på oss. Tidvattnet är på väg och jag simmar runt revet och låter mig föras framåt med strömmen. Ett dygn har snart passerat sedan vi steg ombord på båten i Labuan Bajo och det är dags att bege sig tillbaka. Vi lägger oss på däck och njuter av dagens sista solstrålar. Ett delfinstim gör oss sällskap en bit på vägen innan de dyker ner under ytan och försvinner ur vårt blickfång. Det har varit ett minst sagt magiskt dygn. Att vara ute till havs, mitt i naturen långt bort från allt vad civilisation och uppkoppling heter påminner mig om naturens skönhet och skörhet och viket ansvar vi har för att bevara allt det vackra vi drömmer om att se.

    Nästa dag landar vi på Lombok, en ö som ligger öster om Bali, i provinsen West Nusa Tenggura. Solen skiner när vi hoppar in i taxin och rullar iväg på den enfiliga motorvägen. Från bilfönstret skymtar vi kossor, barn som leker, män och kvinnor som arbetar på risfälten och små skjul där det säljs frukt och grönsaker. Plötsligt börjar det att regna och på bara några minuter har himlen öppnat sig och vi hör knappt våra egna röster då dropparna smattrar som mindre kanonkulor på taket. Regnsäsongen är egentligen officiellt över men någon enstaka daglig skur dröjer sig kvar och målar ön intensivt grön. Lagom till att vi kommer fram till vårt hotell upphör regnet och solen tittar fram igen. Vi tillbringar eftermiddagen i liggläge i hotellets solstolar med blicken fäst i palmernas skuggande tak. På kvällen äter vi middag på stranden. Grillad fisk, krispiga grönsaker, tempe ­– nationalrätten gjord på fermenterade sojabönor – och marinerad tofu ställs fram på borden medan solen går ner och lämnar plats åt den stjärnklara natten.

    Med en yta nästan lika stor som Balis är Lombok sin grannes raka motsats. Massturismen har ännu inte hittat hit, vägarna är enklare, utbudet mindre, lyxhotellen frånvarande och naturen desto mer närvarande. De långa orörda stränderna lockar surfare på jakt efter den perfekta vågen och i den inre delen av ön ligger Indonesiens näst största aktiva vulkan Mount Rinjani, eller Ganung Rinjani som den också kallas. En plats på kartan som lockar äventyrsresenärer för en vandring upp till toppen eller bland floderna och vattenfallen vid bergets fot. Två av öns mest kända vattenfall, Sendang Gile och Tiu Keelep ligger intill den lilla bergsbyn Senaru och efter den avkopplande dagen på strandhotellet på öns västra kust beger vi oss norröver för att ta oss en titt på dem. Det första vattenfallet, Sendang Gile ligger bara femton minuters promenadväg bort, nedanför stentrappor som löper genom den prunkande regnskogen. Några apor slår följe med oss en bit men de är kameraskygga och försvinner in i träddjungeln så fort jag försöker fånga dem på bild.

    Just som vi har nått fram till fallet som forsar nedåt från 30 meters höjd öppnar sig himlen och ett skyfall sköljer över oss. Vi tar skydd under ett tak där några män sitter och spelar domino, till synes helt oberörda av regnet. Tanken var att vi skulle fortsätta mot Tiu Kelep, det större vattenfallet längre bort, men vi blir hindrade av det kraftiga regnet. Floden som man måste gå över för att komma vidare har svämmat över och guiden vågar inte riskera att vi kan sköljas med. Istället sitter vi kvar under taket. Vi tar fram de friterade tempekakorna, inköpta av den kvinnliga försäljaren som satt vid ett av trappstegen på vägen ner, och mumsar i oss dem medan vi väntar på att regnet ska avta. Efter ett tag ger vi upp och beger oss till hamnen där en båt väntar för att ta oss till Giliöarna, tre små paradisöar utanför Lomboks kust där tiden sägs röra sig långsamt. Inspirerade av de stora drakarna planerar vi att jäsa på stranden ett par dagar.

     

     

    Guide Indonesien

     

    Snabbfakta

    Invånare: Cirka 257 miljoner.

    Språk: Bahasa Indonesia, men det talas också engelska, holländska och en rad dialekter varav javanesiska är den mest utbredda.

    Valuta: Rupiah.

    Visum: För en vistelse under 30 dagar behövs inget visum, men ett pass giltigt minst sex månader efter inresa, samt bevis på en returbiljett.

     

    Ta dig dit: Emirates flyger till Jakarta och Bali via Dubai. Från och med sommaren 2017 har de har utökat sina flygningar till Bali med en andra avgång som innebär ännu bättre anslutning för resande som flyger mellan Arlanda och Dubai och sedan vidare till Bali.

     

    Ta dig runt: Garuda Indonesia är Indonesiens nationella flygbolag med många avgångar och inrikes destinationer som gör det enkelt att utforska stora delar av landet. Båt för resande mellan öarna. På fastlandet rekommenderas buss eller hyrbil.

     

     

    Jakarta

     

    Boende

     

    Hotel Indonesia Kempinski

    Ett historiskt lyxhotell beläget i centrala Jakarta, mittemot den berömda rondellen med Välkomststatyn som restes för att hälsa deltagarna välkomna i det fjärde asiatiska världsmästerskapet 1962. Rummen är rymliga och modernt inredda och badrummen är utrustade med japansk teknologi. På hotellets tak finns ett spa och en pool med utsikt över Jakartas skyskrapor. Ett tips är att gå upp en kvart tidigare än du hade tänkt. Frukostbuffén innehåller nämligen allt du kan tänka dig och charmar vilken frukostälskare som helst. Dubbelrum från cirka 1 800 kronor per natt.

    Jl. MH Thamrin No. 1, Jakarta

    Lediga rum & priser

     

    Se & Göra

    Car Free Sunday

    Varje söndag mellan klockan 06.00–11.00 stängs gatorna Jalan Sudriman och Jalan Thamrin av för biltrafik och lämnar plats åt tusentals jakartabor som kommer hit för att springa, cykla, promenera eller skejta tillsammans med vänner och familj. Det som från början var ett initiativ från regeringen för att få bukt med stadens luftföroreningar har förvandlats till en mycket uppskattad tradition och en riktig folkfest.

    Komodo National Park

    Från hamnen i Labuan Bajo eller Bima avgår chartrade båtar som tar dig med på en tvådagars kryssning med en övernattning på båten.  Den vanligaste typen är en indonesisk träbåt med sex spartanska hytter under däck och med en besättning på två till fyra personer. Målet är att se komodovaraner och att dyka och turen inkluderar stopp på Padar island, Komodo, Rinca och Pink beach. Priserna varierar men ligger på runt 2 500 kronor och inkluderar alla måltider plus dryck. Räkna med en inträdesavgift till parken på cirka 100 kronor som betalas sparat. Sen tillkommer en kostnad om du ska dyka, snorkla, fota eller filma i parken från cirka 30 kronor styck. 

    komodonationalpark.org

     

     

    Lombok

    Boende

    Holiday Resort Lombok

    På öns västkust, intill den populära stranden Senggigi ligger Holiday Resort Lombok där du bor omgiven av en grönskande trädgård och palmer. Rummen är enkelt inredda men rena och fräscha och med balkong eller en liten terrass. Här finns ett fint poolområde och längs med stranden ligger små restauranger och kaféer och surfskolor för den som är sugen på att lära sig att surfa. Dubbelrum med balkong eller terrass från cirka 900 kronor per natt.

    Jl. Raya Senggigi Mangsit, NTB, Senggigi, West Nusa Tenggara

    Lediga rum & priser

     

    Se & Göra

    Sendang Gile och Tiu Kelep vattenfall

    Två av Lomboks mest kända vattenfall ligger med gångavstånd från bergsbyn Senaru. Genom en prunkande djungel promenerar du ner för en stentrappa till det första vattenfallet, Sedang Gile. Det är lättillgängligt och tar cirka 15 minuter att komma dit. Det andra fallet, Tiu Kelep ligger cirka 45 minuters promenad därifrån och kräver lite mer vandringsvana. Vägen korsar bland annat en forsande flod och stora stenar.

    Gili-öarna

    Strax utanför Lombok ligger Gili-öarna – Gili Air, Gili Meno och Gili Trawangan – tre mindre öar som nås med båt från Lombok (cirka 15 minuter) eller från Bali (cirka två timmar). Från att främst ha använts för kokosnötsproduktion och fiske av lokalbefolkningen, upptäcktes öarna runt 1980-talet av en mindre skara resenärer som sökte sig bortom Balis puls. Alla tre öarna är små – gili betyder ”liten” på sasak, det lokala språket som talas på Lombok. Öarna omgärdas av restriktioner vilket innebär att inga hus får byggas högre än två våningar, det finns inga privata stränder och biltrafik är förbjudet. Vägarna består av sand och du tar dig fram med hästskjuts, cykel eller till fots. Gili Trawangan är den större av de tre och har störst utbud på restauranger, kaféer och hotell. Gili Air lockar fler backpackers och Gili Meno marknadsförs som den romantiska ön för nygifta på smekmånad.

     

    Boende

    Hotel Ombak Sunset

    På den västra sidan av Gili Trawangan, på lagom avstånd från restaurangerna, barerna och kaféerna på huvudgatan, ligger Hotel Ombak Sunset. Ett charmigt hotell i traditionell arkitektur där de små låga mörka trähusen gömmer sig bland prunkande trädgårdar. Från stranden blickar du över Balis högsta topp, Mount Agung och i vattnet står den instagramvänliga gungan som lockar hit folk från hela ön för en sving i solnedgången. Dubbelrum med balkong från cirka 1 700 kronor per natt.
    Gili Trawangan, West Nusa Tenggara
    Lediga rum & priser

     

    Se & göra

    Utanför Gili-öarna finns det fantastiska snorkel- och dykplatser där du simmar bland färgstarka fiskar och koraller och där chansen att få se havssköldpaddor är stor. Båtturer avgår från alla tre öar. Längs med huvudgatorna finns flera aktörer att välja bland, exempelvis Blue Marin Dive resort som har sin flaggskeppsbutik på Trawangan. 

    bluemarlindive.com