RES.se

Tag: Spanien

  • Febern går aldrig ner i Madrid

    Febern går aldrig ner i Madrid

    I Madrid är livet mer som man vill att det ska vara. Det konstaterar Bruno Ehrs och Bobo Karlsson som tar sig an den spanska huvudstaden med en rusig iver och en smula skräck.

    Text: Bobo Karlsson Foto: Bruno Ehrs

    Hotell i Madrid

    Jag beundrar Madrid, respekterar Madrid, kan bli rädd för Madrid, älskar Madrid, längtar nästan alltid till Madrid – varför så ohöljt översvallande, undrar kanske någon misstänksamt? Jo, för här i Madrid är livet helt enkelt lite mer som man vill att det ska vara.

    När Spaniens sadistiske torrboll och diktator, general Francisco Franco, äntligen somnade in efter 36 års vanstyre, och landet 1975 blev en demokrati, dröjde det inte länge förrän Madrid valde en av Europas mest excentriska borgmästare: den lågmälde dandyn och professorn i marxistisk filosofi, Enrique Tierno Galván. Han proklamerade omedelbart att Madrid skulle drivas av öppenhet, tolerans och entusiasm. ”Den gamle professorn”, som han allmänt kallades, sa rakt från hjärtat till stadens unga: ”Ni vet vad ni ska göra, röka på och bli höga, men se upp!” När han dog följde honom över en miljon Madridbor till graven och tackade för att han hade bejakat deras stads sanna inre känslor, befriat den från sin mörka baksida och sina ok, och i stället satt den på kartan som Europas mest fantastiska och frigjorda.

    Under tio år blev Madrid epicentrum för en hedonistisk, frisinnad, kreativ, nästan febrigt speedad ung medelklass. De tog kommandot inom film, litteratur, design, medier, kommers – och använde sig av barerna och natten som sin arena.

    Allt började med ett ungt attraktivt par som spontant strippade från en känd staty inför hänförda likasinnade på ett torg. Till slut simmade transvestiter nakna i poolerna på lyxhotell. Samtidigt som arkitekter, redaktörer, regissörer, författare, skådespelare, designer satt på barstolarna och solstolarna runt om och fullständigt freakade ut med sina nya vilda idéer för staden och landet. Många dog senare som flugor av överdoser, aids, kokain och alltför snabba cash.

    Men sedan var det dags för nästa sanslösa fas för de överlevande – armbågarna vässades, tempot ökade, nu skulle de riktiga pengarna rassla in. Boomen och bubblan började, i Madrid kallad pelotazo (”jättebollen”). ”Madrid me mata!” (”Madrid dödar mig!”) blev ett vanligt uttryck, ett slags sarkastisk pendang till den tidens bejakande ”I love New York”. Om det tidigare hade vandrat runt turister i sakta mak längs en snitslad bana till alla ställen som kunde stoltsera med att ”Hemingway was here”, så dansade sedan en allt ivrigare skara runt i ett allt högre tempo – och kunde rent av stöta på skylten ”Almodóvar har inte hunnit hit ännu”.

     

     

    Få städer tar ut svängarna som Madrid. Ytterligheterna finns inom det mesta, inte minst klimatet. När Madrid dallrar av hetta en sommareftermiddag, då ”luktar det sol” säger somliga. Det finns nästan en ”doft av eld” som fyller luften. I nästa stund hackar man tänder under ett täcke redan tidig sommarkväll.

    Den som dras till urbana och mänskliga extremer finner sig snabbt till rätta. För en storstadsfanatiker kan det ju vara både befriande och sympatiskt med Madridbornas åsikt att ”landsbygden bara är en plats fylld av ostekta kycklingar”. När de börjar springa runt på marken – i stället för att hålla sig på tallrikarna – då är det så att säga dags att vända och åka tillbaka in till staden igen.

    Mer än någon annan stad vibrerar Madrid av ett slags otålig kollektiv längtan efter njutning, glädje. Det är som om man i varje stund måste gripas av eufori – kanske bara över en kopp kaffe, på en promenad, i ett samtal, vid en måltid. På ett härligt sätt höjer man också rösten mer än i andra städer, fast i positiv bemärkelse. Man vill ju bara dela med sig av sina underbara och viktiga åsikter, plötsliga infall. För i Madrid dras man automatiskt mot de mest ”högljudda” barerna. Det är där spännande lokala människor språkar vilt, umgås, gestikulerar, gillar varandra, gärna inviterar främlingar. I en annan stad kan samma våldsamma sorl avskräcka, ge sken av att något obehagligt är i görningen.

    Ettrigheten, pulsen och tempot tar sig ibland komiska uttryck. Varför sitta kvar rakt igenom hela middagen på en krog, om det inte är tillräckligt gott eller kul? Varför inte njuta av desserten på ett annat ställe, eller rent av lämna en krog mitt i varmrätten – ju fler ställen under en kväll, desto roligare! Och i få städer reser sig så många upp och går från filmer de inte gillar som publiken gör i Madrid. En fullsatt biograf kan ha halv salong redan efter en halvtimme – om filmen inte roar, inte kittlar, inte retar, inte skrämmer, inte fascinerar.

    Och är det så konstigt att man faller pladask för en stad där det alltid anses fint att ta en liten ”power nap”, somna in för en stund mitt på dagen? För att sedan kunna komma igen under eftermiddagen och kvällen, fylld av ny energi. Och om man nu inte väljer att sova kanske man i stället ägnar sig åt en tretimmarslunch med mycket gott vin. Finns det något sexigare? Ack så förbjudet i många andra länder. Madrid dricker än i dag betydligt mer vin än vad parisare och romare gör, eller snarare en gång gjorde. Inte bra för dem själva, muttrar förstås någon vän av ordning. Men inte så dumt för somliga av oss tillfälliga besökare, som vill omges av stödjande blickar i stället för förakt.

    Så är jag då här igen, uppe med tuppen, kan scenariot, slipper hamna i tomma lokaler för att jag inte har ställt in min kropp till Madrids rytm. Alla som i ottan kanske bara slängt i sig en slät kopp är nu ute från arbetsplatserna vid 10-tiden för ett slags ”andra frukost”. Nu sitter den lilla mackan fint till kaffet. För en del är det redan dags för en snabb liten öl. Så kommer den härliga mixen av sen lunch från 14.00, sedan siesta. Somliga är tillbaka på jobbet vid 17.00, andra 19.00. Mitt i allt detta lär man sig att ”sen eftermiddag” en het sommardag kan betyda klockan 20.00. Att en matinéföreställning med barnen ofta är runt 19.00. I Madrid tycker man dessutom att fotboll blir som bäst framåt 22.00, inte minst för att motståndarlaget börjar gäspa. ”I Madrid är det aldrig sent”, som någon säger i en av regissören Pedro Almodóvars filmer.

     

     

    Så vaknar då staden lätt till liv på nytt. Den happy hour många andra städer har vid 18-snåret blir lätt här snarare vid 21.00–22.00. Och sorlet, hysterin, glädjen runt alla krogars middagsbord tycks än i dag som störst så där vid mellan 22.00 och 24.00. Barerna får sedan förstås en ny peak, när alla som ska ha ett glas till på väg hem blandas med alla de som ska ha en drink på väg ut i natten utan slut. Madrid är en av de få städer som har sin kanske kraftfullaste rusning i trafiken mitt i natten. Som min kamrat påpekade ”man vet var man är, när soluppgången hälsas välkommen av en whisky con cola i stället för en café con leche”.

    Som en nattens antropolog noterar jag avsaknaden av kladd, vulgärt ragg, plumpt beteende, gruff. Så får jag den mänskliga förklaringen. Den så finurliga siestan tar inte bara hand om sömnen, utan även om ”den lilla döden”, som ju orgasmen ibland så vackert kallas. Många sköter sitt sexliv diskret på lunchen. Därför är Madrids kvälls- och nattliv också mer harmoniskt och sympatiskt, befriat från den offentliga snedtändningen, högljudda besvikelsen eller kvävande bitterheten – som genomsyrar många andra breddgraders städer och nätter. Kanske är det därför olika generationer, urbana stammar, sociala klasser och alla kön kan hänge sig åt varandra med en så stark social kompetens, får lättare att mötas i vimlet och mörkret. Kan man göra annat än att hålla med dem som tycker att ”siestan är Spaniens största bidrag till den västerländska civilisationen”?

    I Francos Spanien kunde inte en kvinna öppna eget bankkonto, inte ärva egendom. Hon fick inte ens ha ett jobb eller resa till en annan stad utan mannens tillstånd. En del fördomsfulla tror förstås att den spanske mannen bittert lever kvar i sin gamla machovärld. Att spanska kvinnor förgäves söker en man som inte finns. Och att spanska män söker en kvinna som inte längre existerar. Men i en stor undersökning som gjordes inom det tidiga EU om mannens syn på kvinnan, så visade det sig att greker, irländare och tyskar var de mest gammalmodiga, hårda och konservativa. Spanjorer var som fyllda av ett brinnande behov av att visa sig framsynta, bli de nya moderna européerna.

    Madrid är inte bara den så praktiskt mänskliga siestans främsta hemvist. Ingenstans firas det heller så många fiestas! Madrileños tycks tillräckligt ofta ha något att fira för att man ständigt ska dras in i en fest eller hamna på party. Karnevalen i Madrid bjuder på en uppsluppenhet och oanständighet som tävlar med de utlevelser man bara trodde hörde hemma ännu längre söderut. Firandet av Pride i stadsdelen Chueca, Europas mest förtätade gaykvarter, tar sig friheter och uttryck som kan få Berlin och Amsterdam att blekna, och då inte bara om nosen.

    Stadens skyddshelgon, San Isidro, hyllas minst sagt frodigt från mitten av maj och i nästan en månad. Vad sägs om 20 dagars tjurfäktning för fulla hus på den stora arenan? Då får man chansen att även applådera de nya ungtjurarna och ge de yngsta och mest oerfarna tjurfäktarna en klapp på axeln. Samtidigt sitter de nästan könsmogna unga flickorna på blomsterprydda altare, man skålar för fruktbarheten och att våren har kommit.

     

     

    Som så ofta är det den mat man samlas kring – grytorna, grödorna och tallrikarna – som säger det mesta om en stad. Det stora med Madrid är att trots att man på nolltid har rusat in på den globala arenan så är man ändå en av de storstäder som bäst har lyckats behålla sin egen särart och personlighet. För det otåliga, det hetlevrade, det öppna, det sexiga, det temperamentsfulla finns förstås även i köket.

    Madrid är den scen där också allt det bästa från övriga Spanien vill visa upp sig. Så var smäller man i sig en soligare paella än i Valencia om inte här? Andra njuter bläckfiskskivor på en bädd av potatis, med starkt inslag av paprika, en riktig galicisk pulpo gallego. Och alla älskar vi en andalusisk gazpacho, finns det en godare kall soppa? När den så berömda kylan i Madrid slår till tröstar inget bättre än fabada asturiana, en rykande het och mustig bönsoppa fylld med blodkorvar. Den djärve som vill ta till sig det frodigt lokala beställer en callos a la madrileña, en mättande gryta på komage, stark korv, tomat, lök och paprika. Men det mest ljuvliga kommer från den kastilianska landsbygden, den i en vedeldad ugn sakta mörstekta spädgrisen, cochinillo asado. Men det är Madrids egen mustigt proletära stadsgryta cocido – oxlägg, grisfötter, kyckling, korvar, kikärter, grönsaker – som puttrar mest buljongigt inbjudande på den ena krogen efter den andra.

    Självfallet har Madrid sin vasst eleganta, eldigt moderna motpol till allt det burleskt sympatiska och inpyrda. En estetiskt exalterad och eklektisk skara intellektuella livsnjutare vallfärdar till Madrids alla nya kockar, krögare och innovativa kök – som har fullkomligt exploderat och lyft fram Madrid som ”det nya, det senaste, det bästa, det viktigaste”. Somliga smörjer kråset och intar som den sista måltiden på Santceloni, givetvis tillsammans med ett av den nya tidens nästan religiöst dyrkade katalanska viner. Andra har bokat långt i förväg hos Fernando Pérez Arellano och Itziar Rodríguez på Zaranda, och svär vid gud att det är det godaste de vet. Stadens mest omsusade kock Sergi Arola, självfallet lärjunge till El Bullis Ferran Adría i Barcelona, har lämnat sitt minimalistiska pretentiösa och av Michelin hyllade La Broche och startat det varmare, mer harmoniska Sergi Arola Gastro. Något som många tolkar som att Madrid äntligen är på väg bort från det hysteriskt vitmålade, tröttsamt betongiga, stramt designade. Själv fastnade jag främst för två Madridkrogar på den kreativa charmskalan: Viridiana för det surrealistiska utspelet, nästan i Luis Buñuel-klass med det klassiska spanska köket. Och så det lilla, mer mumsigt nyenkla, fräscha La Tasquita de Enfrente, som saknar meny men där Juanjo López rätt och slätt bestämmer vad man ska ha, man säjer bara ”ja” och mår bra.

    När taxibilen glider in i Madrid kan staden fortfarande ge ett pompöst och svulstigt intryck à la Washington eller Wien. Det är en stad skapad och präglad av kungar, militär, politisk makt och imperier – för att dominera, kontrollera och imponera. Men det på ytan än i dag lite formella draget visar sig nu snarare vara broderligt, ibland farbroderligt, och rymmer mycket värme. Det är bra många år sedan den ogenerat militante snobben Madrid, för att inte säga tråkmånsen, sparkade av sig stövlarna, slet av sig slipsen, vågade visa benen. Det nationalistiskt inbundna har ersatts av något sprakande och utåtriktat globalt. Med sitt böljande höghustäta förortslandskap har Madrid snabbt blivit en megametropolis, med drag av Mexico City, inte minst på grund av sina över miljonen invandrare från Latinamerika.

     

     

    Och om man vill vända de grandiosa torgen, de pampiga slotten, allt det kungliga, de storslagna museerna, de stränga regeringsbyggnaderna, de historiska kyrkorna, de sanslösa palatsen, de nyanlagda paradgatorna ryggen, så finns inget enklare. Snabbt hittar man sina smågator och myllrande strög, sin lilla korsning och ett mänskligare pyttetorg. För vid sidan av siesta, fiesta och tapas hyllar Madrid ytterligare en av civilisationens viktigaste sysselsättningar – flanerandet, paseo.

    För mig börjar det ofta i det gamla en gång judiska och arabiska Lavapiés. För att känna hur smidigt trots allt alla kineser, marockaner, rumäner, libaneser, indier, afrikaner samsas sida vid sida. Hur Madrid på nolltid har blivit en av Europas största smältdeglar. En bit bort vid de små torgen i La Latina finns mycket av det mest sympatiska nya coola. Främst söndagseftermiddagar på alla brunchkaféer runt de tre små torgen Plaza del Humilladero, Plaza de San Andrés och Plaza de la Paja.

    Andra favoriter är självfallet stadsdelen Malasaña, de i dag mogna och mer ”grungy” kvarteren från La Movidas glada dagar. Den stora mötesplatsen är Plaza dos de Mayo, där alla kaféer är fyllda med karriäriga ”intellos” och ”bobos” ivrigt diskuterande den sociala, politiska och kreativa utvecklingen i staden. På andra sidan det stora hippa shoppingströget, Calle Fuencarral, breder nöjesdistriktet Chueca ut sig. Här samsas allt det gamla traditionella, det bohemiskt enkla med allt det nya och halvgamla gaya. Enligt många är detta det mest fria och förtätade gaydistriktet i Europa, enligt andra det sista vulgärt överkommersialiserade ghettot som börjat sprattla i ångest, i väntan på något nytt.

    Beger man sig över den stora flanör- och paradgatan, Paseo de Recoleto, så hamnar man i en rakt motsatt värld. Få kvarter är så högborgerligt sprättiga och eleganta som Salamanca. Men precis som i Madrid i övrigt känns det inte så sömnigt och trist som motsvarande kvarter i Stockholm, Paris eller New York. För Salamanca är uppblandat med smart business, elegant shopping – och tävlar i temperament och eldighet med sina utsökta kaféer och krogar, sitt extrema nattliv.

    Vill man i stället bort från etablissemanget, känna när alla de rätta unga fortfarande är på grönbete, så är Condu Duque de allra senaste coola kvarteren. Men där ändå allt fortfarande känns spontant rätt. Där allt det kalkylerade technodunket, neonblinket, jeansstöket, tatueringstramset och sushislafset liksom ännu inte har hunnit hänga på. Och där man fortfarande på sidogatorna runt underbara Plaza de las Comendadoras och Plaza de los Guardias de Corps kan tro att det nya inte bara ska bli ”same same but different”.

    Men tonen är mörk min sista natt med gänget uppe vid Glorieta de Bilbao. Alla kamraterna pratar om fastighetsbubblan som spruckit, finanskrisen som slagit hårt, arbetslösheten som är högst i Europa, Greklandskrisen som kryper närmare. Men där inne vid ett bord på Café Comercial, kanske mitt mest älskade kafé i Europa – och där många lyckades bevara sin sinnesfrid, själsliga ro och brinnande intellekt under de svåra Francoåren – skiner vi upp runt våra vermouthglas.

    Det är ju trots allt i sina mörka stunder man blir som mest kreativ. Vi enas om att detta kanske gäller Madrid mer än någon annan stad. Att vi inte bryr oss om huruvida det dansas mer eller mindre. Bara ”det stora samtalet” återvänder till alla de generösa borden på de sympatiska kaféerna i Madrid. Det spännande snack som en gång deltog i att skapa satiren, surrealismen, anarkin. Och att denna så viktiga disciplinerade ”gaggaism” på kaféerna – tertulia som det kallas – gör tapas, paseo, flamenco, fiesta och siesta sällskap, föder något nytt mänskligt – än en gång.

    Madrid dödar inte mig.

     

    FAKTA MADRID

    HOTELL

    Den som kommer i juli, augusti, september, då Madrid dallrar av hetta, bör spana in sig på hotell med härliga utomhus- och takpooler – som Emperador vid pampiga Gran Via eller Wellington i eleganta Salamanca.

    ME Madrid
    Det gamla tjurfäktarhotellet Reina Victoria är nu förvandlat till extremt designhotell. Baren på taket med den sanslösa utsikten, The Penthouse, är ett av stadens starkaste partyfästen. Sviter och vip-rum ständigt ockuperat av en David Beckham, en Brad Pitt eller en Paris Hilton.
    Plaza Santa Ana 14, Centro
    +34-91-701 60 00
    Lediga rum & priser

    Hotel Urban
    Ett av de senaste årens mest hyllade och prisbelönta. Ägarens excentriska smak, som blandar konstsamlingar från Egypten och Nya Guinea med samtida urban design, lyckas få surrealism och harmoni att samsas. Cool personal och pool på taket.
    Carrera de San Jerónimo 34, Centro
    +34-91-787 77 70
    Lediga rum & priser

    Hotel Abalu
    En ny udda fågel på Madrids hotellhimmel. Två bröder har gjort om sina föräldrars hostel till extremt näste. Charmigt med möbler från hela världen, där allt är till salu. Lockar ett mer ”grungy” klientel till de bitvis ruffare kvarteren i gränslandet mellan heta Conde Duque och La Movidas gamla ”inrökta” Malasaña.
    Calle del Pez 19, Malasaña
    +34-91-531 47 44
    Lediga rum & priser

    Room Mate Óscar
    Room Mate-kedjan finns i många stadsdelar. Óscar är mitt i Chuecas gaykvarter, Alicia är vid Plaza Santa Ana, Mário i Centro. Det ena hotellet (som Mario) kan vara sobert, gränsa till intellektuellt, medan nästa (Óscar) känns som en blandning av 1980-talsdisco och sushibar. Fördelar; propert, vänligt, prisvärt.
    Plaza Vazquez de Mella 12, Chueca
    +34-91-701 11 73
    Lediga rum & priser

    Westin Palace
    Historien sitter i väggarna – glamouren, intrigerna, dramatiken, politiken, litteraturen. Läget snett emot Kongressen och El Museo de Thyssen-Bornemisza, och med gångavstånd till Pradomuseet, kan inte bli bättre.
    Plaza de las Cortas 7, Huertas
    +34-91-360 80 00
    Lediga rum & priser

    Hostal Oxum
    Nyrustat i 1800-talshus, propert, billigt. Åtta charmiga rum, tre trappor upp mitt i smeten på Hortaleza i livliga Chueca. Vänlig regim, smart tänkt, trådlös uppkoppling, luftkonditionering, man får låna spansk mobil eller liten laptop, frukost, minibädd för medförd hund eller katt.
    Hortaleza 31, 3 trappor, Chueca
    +46-664 72 32 41
    Lediga rum & priser

     

    KAFÉER, TAPASBARER, KROGAR

    Café Comercial
    Ett av de äldsta, vackraste och mest älskade kaféerna. Rätt samling ensamma äldre damer med kaka i munnen, män som spelar schack, yngre intellos med sina rätta kamouflagefärgade kläder, den urbana stammen med sina ack så viktiga och hårt nischade magasin, ensamvargar klamrar sig till dagens kulturkritik i sin älskade El Pais.
    Glorieta de Bilbao 7, Malasaña
    +46-91-521 56 55

    Café Gijon
    Här huserar de stora gesterna, de tunga elefanterna, den grandiosa historien. Fortfarande parkerar sig starka karaktärer vid sina bord och pinkar in sitt gamla revir. Beroende på vad man gillar i form av samtalsämne – anarki, litteratur, bourgeoisie, politik, sex – så kommer man i tidig otta, på eftermiddagen, sen kväll.
    Adress: Paseo de Recoletos 21, Salamanca
    +34-91-521 54 25
    cafegijon.com

    La Trucha
    Av alla stadens tapasbarer är det på den här jag har hamnat flest gånger. Varför, via en Madridvän förstås. Som på alla liknande ställen, så fastnar man snabbt.
    Manuel Fernandez y Gonzalez 3, Santa Ana
    +34-91-429 58 33

    La Casa del Abuelo
    I detta ”morfars hus” anser många att de bästa grillade räkorna i allsköns varianter finns. En av favoriterna bland tapasbarer.
    Adress: Calle de la Victoria 12, Plaza de la Puerta Sol
    +34-91-521 23 19
    lacasadelabuelo.es

    La Tasquita de Enfrente
    En av de charmigaste krogarna på modet, där krögaren och kocken bestämmer vad man ska äta. Och alla kommer tillbaka, om och om igen.
    Calle Ballesta 6, Gran Via
    +34-91-532 54 4    9

    Zaranda
    För den som vill ha innovativ gastronomi är Madrids utbud enormt – Santceloni, La Broche, Sergi Arola Gastro, Memento, La Terraza … Zaranda lockar kräsna lokala finsmakarna och influgen topprepresentation.
    Adress: Calle San Bernardino 13, Castellana
    +34-91-541 20 26
    zaranda.es

    Botín
    Här njuter alla av välstekt 20-veckors spädgris. Madrids och världens äldsta krog. Ernest Hemingway was here, Olof Palme var här. Och enligt den jovialiske ägaren var Jan Guillou här nyligen, och kungen någon dag före.
    Calle Cuchilleros 17, La Latina
    +34- 91-366 42 17
    botin.es

    Bar Cock
    En av de mest självklara adresserna, som en institution i natten. Påstås ha varit bordell, där en tunnel ledde från etablissemangets och kändisarnas vackra cocktailbar Museo Chicote, på Gran Via på andra sidan av kvarteret.
    Calle Reina 16, Chueca
    +34-91-532 28 26

    TYPISKT MADRID

    Saluhall: El Mercado de San Miguel
    Av Madrids cirka 40 saluhallar och marknader anses denna vara den vackraste. Slog åter upp portarna sommaren 2009 efter påkostad renovering. Fylld av högklassiga unika handlare och stånd som tar ut svängarna, vare sig det gäller tapas, charkuterier, vinbarer, ostron, eller starka katalanska korvar. Alltid öppet till midnatt, till 2.00 fredag–lördag.
    Plaza Mayor
    mercadodesanmiguel.es

    Tjurfärktning: Plaza de Toros de Las Ventas
    Den spanska dragningen till död, blod och barbari, men med en eldigt elegant touche, kulminerar i tjurfäktningen. Få platser slår ett fullsatt Las Ventas med 25 000 som hyllar sina hjältar. Här är en plats i solen (sol) billigast, skuggan (sombra) dyrare. Dyrast är det förstås längst fram på parkett. Säsong mars till oktober.
    Calle Alcalá 237, metro: Ventas, Salamanca, Retiro
    +34-91-726 35 70
    las-ventas.com

    Flamenco: Casa Patas
    Madrids styrka är att vara show-off för allt det yppersta från olika landsändar. Kanske yttrar sig detta bäst i flamencon. Sången och lidandet påminner bitvis om Buenos Aires tango och Lissabons fado. Och det finns självfallet ett liknande geschäft, där turistbussarna bromsar in med de stora grupperna. Men det andalusiska zigenska ursprunget är förstås oslagbart i eldighet. Corral de la Morería skryter med att ha haft Hemingway, Che Guevara och Pablo Picasso vid borden. Almonte är ”flamenco disco” för det unga vackra Madrid som vill visa upp sig. Själv dras jag av vänner till Casa Patas nära Plaza Santa Ana.
    Calle Cañisarez 10, Lavapiés
    +34-91-369 04 96
    casapatas.com

    Fotboll: Real Madrid
    Få fotbollslag är ett så starkt internationellt varumärke. De senaste årens miljardinvesteringar i Cristiano Ronaldo och Kaká gränsar till det vansinniga. Bästa stämningen på hemmastadion är när ”los merengues” spelar mot det andra Madridlaget, Atlético (”los rojiblancos”). Och stadens två stora supporterklubbar går i gång med sina sånger och flaggviftande på läktarna. En av de största upplevelserna är El Clásico, när Real Madrid spelar mot ärkerivalen Barcelona, Barça, som en kamp om liv och död.
    Estadio Santiago Bernabéu, Paseo de la Castellana 144, Chamartín
    ealmadrid.com, madrid-football-tickets.com

    SHOPPING

    Calle Serrano i Salamanca
    Detta är Madrids Rodeo Drive. Här finns alla de mest exklusiva butikerna och märkesnamnen. Annan het gata i kvarteren är Calle Jorge Juan och dess återvändsgränd Callejón Jorge Juan. Mest elegant borgerliga shoppinglunch är här på Matilda.

    Calle Fuencarral i Chueca
    Här är alla de mer nervöst trendiga butikerna i tiden. Ungt, hysteriskt, kommersiellt med allt det senaste, må det vara jeans, skor, streetwear eller något rätt inför nattens äventyr.

    Malasaña och Conde Duque
    I La Movidas gamla kvarter är allt lite mer alternativt och ”grungy”, påminner lite om Söder i Stockholm, mer skivbutiker, vintage och second hand. Conde Duque sjuder av det som är smart och cool.

    El Rastro
    Den klassiska loppmarknaden på söndagar från cirka 7.00 och fram till 14.00, från riktiga antikhandlare till allt krimskrams som tänkas kan. I gränstrakterna mellan de frodigare stadsdelarna Lavapiés och La Latina – bästa start är Plaza da Cascorro nära Metro La Latina och längs Calle Ribera de Curtidores.

  • Costa del Sols skönaste spa

    Costa del Sols skönaste spa

    Boutique-hotellet och golfresorten Finca Cortesin i Malaga på Costa del Sol har öppnat ett enormt spa. Turkiskt bad, utomhuspooler med utsikt över Medelhavet och en snögrotta är några av de faciliteter som kan avnjutas.

    45 minuter västerut från Malagas flygplats ligger denna populära golfresort som nu alltså införskaffat ett spa utöver det vanliga. Man har till och med byggt en snögrotta för att gästerna ska kunna rulla sig i snö, precis som efter ett traditionellt bastubad. Som nordbo åker man nog emellertid hit av andra anledningar. Här lockar nog medelhavsvindarna, havet, omgivningarna, tapasrestaurangerna och de luftiga och fräscha rummen mer.

    Finca Cortesin
    Ctra. de Casares, s/n, Casares, Málaga, Spanien
    + 34 952 93 78 84
    Lediga rum & priser

  • Ensamt i Asturien, Spanien

    Ensamt i Asturien, Spanien

    Hotell i Asturien

    Den trefaldigt Oscarsbelönade filmen Pans labyrint utspelas i Asturien under spanska inbördeskriget. Landskapet är lika mystiskt och förvirrande idag Följ med till en av Spaniens vackraste regioner där omvärlden är avlägsen.

    Ingen annanstans i världen är kilometrarna lika långa som i Asturien. Efter en halv vecka i den spanska regionen har jag flera gånger upplevt känslan av att köra baklänges. Vägarna tycks bara bli längre och längre och målet mer fjärran, ju mer tid jag spenderar i bilen.

    Ingenstans har det varit tydligare än här i naturreservatet Muniellos. Halvvägs upp på en bergstopp, för att besöka en av de vackra lagunerna i området, är jag till slut nära att ge upp. Svetten rinner i ögonen. Myggen är en plåga. Och smärtan i benen skvallrar om att de ynka sju tusen metrarnas promenad i själva verket varit betydligt längre än så. Det har tagit mig oräkneliga timmar att komma hit och vattenflaskan är slut. I min jackficka skvalpar det från ett uppvärmt yoghurtpaket som jag bär som den sista droppen vatten. Och vägen bara fortsätter ringla uppför berget i allt märkligare kringelkrokar. Under hela vandringen har jag inte sett en enda människa. Det enda som hörts är mer eller mindre mystiska ljud från skogen runtomkring.

    Inklämt mitt emellan Agneta Sjödin-vandringarnas Galicien och terroristernas samt de kräsna gourmeternas Baskien ligger lilla gröna Asturien. Och när en plats beskrivs som grön i reseguideböckerna betyder det egentligen bara en sak. Risken för regn är överhängande.  Asturien är förstås inget undantag från den regeln. Något som bokstavligt talat slår mig när jag första kvällen springer de tjugo metrarna från min hyrda Ford till hotellet i Muros de Nalon, en liten by några mil nordväst om Oviedo. Hällregnet faller så hårt att det gör en ont.

    Med tanke på de rent göteborgska väderutsikterna är det förstås svårt att tänka sig att några turister åker hit, men Asturien har precis som resten av Costa Verde blivit allt mer populärt de senaste åren, trots att Asturien åtminstone på pappret bara har sina fiskrestauranger och sin natur att falla tillbaka på. Samt en viss sorts cider som av ytterst komplicerade anledningar inte går att exportera utanför regionens gränser. Köket inåt landet är nog dessutom för rustikt för att falla alla besökare på läppen. Vid en lunch kommer jag att serveras en fabada asturiana, en soppa där någon närapå trängt ner en hel gris. Köttet ligger i stora klumpar, komplett med borst och allt.

    Däremot är landskapet lika grovhugget. Och underskön. Hade inte de hisnande naturscenerna från Sagan om ringen-filmerna spelats in på Nya Zeeland hade de lika gärna kunnat göras här. Precis som där finns samma dramatiska berg, samma flacka landskap, djupa skogar och mäktiga floder. Det känns alltid lika tveksamt att använda sig av begrepp som ”sagovärld”, men just eftersom Asturien genom sin svårforcerade terräng fortfarande är relativt avskuret från omvärlden är det ändå känslan man får. Traditionell är inget skällsord här. Det är bara något som alltid varit och fortfarande är.

    Lustigt nog, med tanke på naturen, har en av de mest kända filmerna om Asturien, Guillaume de Toros Pans labyrint, inte spelats in på plats – utan utanför Madrid. Filmen lyckas ändå märkligt väl med att fånga landskapet. De tjocka skogarna, de keltiska symbolerna, och känslan av att vara helt utlämnad till den omgivande naturen. Här finns kanske ingen Pan, men enligt de gamla legenderna är landskapet befolkat av väsen som trasgus (en sorts vätte), nubera (någon sorts molntroll) och ventolna (som håller till i vinden).

    Även Woody Allens kommande film Vicky Cristina Barcelona spelades delvis in i Asturiens huvudstad Oviedo, en stad som Allen tydligen blev oerhört förtjust i när han besökte den i samband med filmfestivalen. I dag står han till och med staty där. Eller går staty – skulpturen som är i naturlig storlek ser ut att traska nerför en av de mest centrala gatorna i staden där den är placerad mitt på en av trottoarerna. Går man riktigt nära möts man av en svårt bekymrad blick bakom glasögonen.

    I Asturien finns också några av de mysigaste och vackraste hotell jag någon gång besökt. Under resan bor jag omväxlande på hotellen som ingår i Casonas Asturianas och några rustika pensionat, och klassen är genomgripande förbluffande hög. Vilket beror på att inget ställe heller är det andra likt. Om man brukar säga att konstnärer är bättre när de gräver där de står, gäller nog samma sak för ett hotell. Det finns inget förställt modernt här, man utgår från det som finns och ser till att göra det fantastiskt bra. Ni vet vad jag menar, man kan åka över halva världen för att stå och boka in sig i ännu en hotellobby som man redan stigit in i tidigare, fast på en helt annan plats. Eller så åker man till norra Spanien och hamnar i en helt annan värld där allt känns främmande.

    I Asturien kan det också vara tystare än på någon annan plats i världen. Det märker jag andra kvällen när jag når den lilla orten Prelo, som ligger vid slutet av en knappt farbar väg. Enligt den asturiska logiken ligger här ett enormt charmigt hotell. Det heter Palacio de Prelo och ute på balkongen är det helt vindstilla och tystnaden är så kompakt att jag nästan får huvudvärk. Man hör inte ett knyst från dalen nedanför. Bara några spridda ljus från de gamla gårdarna tyder på att här överhuvudtaget finns mänskligt liv. Det här är dalen som mobilföretagen glömde.
    – Här behöver man aldrig någonsin höra jobbiga ringsignaler, denna terror som förstört stadslivet för mig, säger min värd Antonio Gómez Mendoza.
    Han ser påtagligt nöjd ut där han står i sin tjocka Barbourtröja med en rykande kopp te i händerna.
    – Jag brukar då och då bjuda hit mina bekanta från Madrid och de brukar få nog efter bara en kväll. Sedan åker de igen och vägrar att komma tillbaka på länge. Tystnaden håller på att driva dem till vansinne. Personligen älskar jag det.
    Det handlar med andra ord inte om världens mest tillgängliga plats.
    – Asturien har alltid varit en smula eget, säger han. I byarna här omkring har man fortfarande full koll på vems morfar som sköt vems farfar under inbördeskriget.

    Just den här kvällen är jag den enda gästen, så Antonio, till vardags professor i ekonomisk historia på universitet i Madrid, har kunnat visa mig runt. Själva termen palacio betyder inte palats, utan innebär tydligen att huset i fråga även har ett kapell. I just det här kapellet, som nu har rustats upp fullt ut, spökar det eftersom en tidigare gårdsherre sköt ihjäl prästen vid altaret.
    – Offret hade tydligen inte respekterat dennes jakt och hade redan inlett mässan utan hänsyn till ägaren. Han sköt honom direkt, genom det där lilla fönstret, säger han och pekar på en liten glugg.
    Frågan varför han själv mer eller mindre lämnat Madrid och numera sköter allt utom lektionerna härifrån, besvaras med ett milt leende.
    – Jag var en smula trött på mina kollegor.

    Det går inte att komma ifrån det där med Asturiens isolering. Ju djupare in i landet man tränger, desto mer avskild blir man från omvärlden. Mobilnätet fungerar som sagt ganska sporadiskt. Behöver man ringa ett samtal är det säkraste tipset att köra rakt upp på närmsta bergstopp. Och det finns inte mycket i de småstäder som passeras som andas 2000-tal. På restaurangerna serveras samma traditionella mat som för femtio–sextio år sedan.

    Avskildheten har även resulterat i att Asturien, trots sina gruvor, är en av Spaniens fattigare regioner. Det är bland annat därför som man, till skillnad från Baskien och Katalonien, aldrig har haft någon seriös separatiströrelse. Man har, trots gruvindustrin, varit för beroende av pengarna från Madrid. Det var från Asturiens gruvor som terroristerna stal de sprängmedel som användes när pendeltågen bombades i Madrid. Här finns inte heller några separatister eftersom man är alltför beroende av bidrag. Trots det ser jag några asturiska slagord skrivna på en husvägg längs en av vägarna.

    Det ekonomiska läget syns framför allt på arkitekturen. I Asturien är husen genomgående stabilt byggda och ser vackert slitna ut, på det sätt som vi alltid brukar kalla för ”genuint”, men som egentligen bara tyder på ett visst förfall. Samma sak gäller överallt. Från inlandet ut till kusten och Cudillero, den pittoreska fiskarbyn med sina fantastiska restauranger i byggnader med vittrande fasader. Det märks också på utbildningsgraden. Spanjorerna är visserligen inte kända för sina engelskkunskaper, men i Asturien är det knappt någon enda människa som talar något annat än spanska. Och de ytterst få undantagen talar på det uppsluppna vis man lär sig från filmer som aldrig kommer att få någon Oscarstatyett för sin dialog.

    En av de första dagarna på resan ser jag Spaniens kanotlandslag träna. Jag har begett mig till Serandinas båtklubb för en egen, med laget icke konkurrenskraftig, tur. Jag och ägaren Kaly, som egentligen heter Juan Carlos Menendez Fernandez paddlar ut på floden Polea. Under ytan ser vi en massa till synes förstenade trädstammar. Det ger en känsla av att glida över ett sjunket landskap. Stillheten påminner om den i en skräckfilm, strax innan monstret dyker upp ur djupet. Havet känns mycket avlägset, men kusten ligger bara några mil bort.

    Den och de andra dagarna blir till små bilder i min digitalkamera. Bergstopparna vid Braña de Mumían, en trekkingstig vid Cangas del Narcea, torget vid Moal som ser ut att vara en bild från en schweizisk alpby. Varje plats är så rik på egen karaktär att det är svårt att tro att de ligger inom samma lilla region. Till slut befinner jag mig vid den förhistoriska parken i Teverga. Det är lite märkligt, men man kan få feeling även i en konstgjord grotta. I Asturien och omnejd finns det massvis med grottmålningar. Men de måste bevaras skyddade mot omvärlden, så i stället har man på ett par håll byggt upp tämligen exakta kopior av existerande grottrum. Här kan man passera från lokala fynd till neanderthalkonst bara genom att byta rum. Det är ett flertal grottor som har kopierats på detta sätt för att kunna visas upp för besökare, men målningarna i kopiegrottorna verkar nästan lika skyddade som man tänker sig originalen: guiden kommer och varnar när hon tycker att jag verkar vara för nära en av väggarna.

    Dessförinnan kom jag alltså fram till lagunen i Muniellos. Utsikten var imponerande. Man anade inte en gnutta mänsklighet. Jag skulle lika gärna ha kunnat vara ensam i världen där jag satt och svettades vid den spegelblanka vattenytan framför mig. Och även om den tanken förstås kan vara deprimerande, så är den förtjusande åtminstone för en så kort stund som den jag vilade där. En bort-, ur- och avkoppling på en och samma gång på ett sätt som inte går att köpa för pengar. En vecka i Asturien skulle antagligen räcka som botemedel för de flesta utbrända eller utarbetade.

    Jag tänkte tillbaka på Antonio, professorn i Prelo, och hans historia om en granne med motorcykel.
    – När han körde runt på den skrek alla bönderna åt honom. Till slut stannade han och frågade vad det var med dem. Då frågade en av dem bara vart han var på väg på sin motorcykel: ”Du är ju redan vid världens ände.”

  • Drömmar om eget vin

    På nya www.mittvin.se kandu till ett pris av 990 kronor under ett år hyra vinstockar på en gårdi det spanska distriktet Priorat. Som partner får du information omägarna, om arbetsmetoder och om de druvor och viner som finns. Du kan besöka gården för en guidad visning, under vilken du också kan passa på att köpa med dig hem de tjugofyra flaskor vin som motsvarar de vinstockar du hyr. Har du ingen möjlighet att resa dit hittar du privatimportdokument i din virtuella vingård på sajten. Här kan du även skapa din egen vinkällare, lära dig mer om vin och om mat som passar just ditt vin.

  • Ibiza – en bohem

    Hotell på Ibiza

    Ibiza är världsberömd för sina vilda fester. Men den vita ön har många av andra ansikten. Följ med på upptäcktsfärd till några av öbornas egna gömställen.

    Det finns kanske ingen annan plats på jorden som är så känd för sin klubbvärld som Ibiza. Här pågår partylivet mer eller mindre dygnet runt och det finns folk som anser att man inte kan titulera sig dj innan man har spelat på någon av Ibizas större klubbar. Och visst ligger en del av öns marknadsvärde i det stora partyutbudet och den eklektiska musikscenen. Men den är också en smältdegel av kontraster: droger och ayurveda, trance och yoga, femstjärniga hotell, sova på stranden eller ta in på ett renande ashram.

    Bohemkulturen har präglat känslan på Ibiza genom åren. I början av sextiotalet blev ön en mötesplats för människor som sökte en alternativ livsstil. Ryktet om att Ibiza var platsen där man kunde leva en sådan spred sig världen över, och snart föddes uttrycket hippie. En av de tidiga frontfigurerna var Mora, också kallad ”The hippie queen”. Hon kom till Ibiza på mitten av sextiotalet och förälskade sig i atmosfären. I sitt jobb som modell och klubbvärdinna blev hon snabbt en viktig del av den exhibitionistiska och kreativa scenen som bidragit till Ibizas bohemstämpel.
    – Det fanns en sorts frihet här, både när det gällde människorna som sökt sig hit och i naturen, berättar Mora. Konstnärer blandades med långhåriga bikers och unga hippies från Amerika, som egentligen var rikemansbarn som ville revoltera mot familjen genom att leva bohemiskt. Att vara hippie är egentligen att leva fri. Jag lever exempelvis utan försäkring, har ingen mobiltelefon och går till fots upp till mitt hus i bergen, säger den snart sjuttioåriga före detta modellen, som än i dag får huvuden att vändas där hon sitter på marknaden Las Dalias och stickar sina speciella korsettliknande Moratröjor.

    Bohemkulturen lever än på Ibiza. Hyllningar till solnedgången och månskensfester är vardagsmat under sommarmånaderna. En av de mest kända är bongosessionen på söndagskvällarna på stranden Benirras. Från början var det en liten grupp människor som spelade på slagverk för att hylla solen, i dag är ritualen en av öns stora attraktioner under sommarmånaderna. Ett antal musiker trummar in solnedgången medan stranden förvandlas till ett gungande hav av dansande människor, jonglörer och eldkonstnärer.

    Som kontrast till bohemkulturen började exklusiva discoklubbar poppa upp på ön i början av sjuttiotalet. Pacha, den mest legendariska nattklubben, öppnades 1971 och fick snabbt ett rykte om sig att vara lika extravagant, extrem och trendig som Studio 54 i New York. Vaughan Stanford, välkänd partyprofil på Ibiza sedan mer än tjugofem år tillbaka, är ett av Pachas ansikten utåt.
    – Jag kom hit från London på en fet motorcykel 1982, berättar Vaughan. Vad som imponerade på mig var Ibizas frihet. Då bodde fortfarande en del i tält på stranden, ingen hade telefon så man var helt enkelt tvungen att röra sig mellan olika platser för att få tag i folk. Första gången jag klev in på Pacha fick jag gåshud, det var som ett enda gigantiskt party och liknande inte någon klubb jag tidigare varit på.

    Vaughan fick jobb som dansare på nattklubben. Efter drygt tretton års dansande tröttnade han på den musik som spelades och introducerade en ny idé för ledningen: The Funky Room. En idé som snabbt blev en succé.
    – Jag ville att rummet skulle utstråla den känsla som jag själv gillar. Intimt, spontandans till garagemusik och massa coola typer. Fulla snubbar utan t-shirt släpper jag inte in.

    Många av Ibizas trendigaste barer och restauranger ligger ute på den vackra landsbygden. Men där finns också så mycket mer. Till exempel lugna, charmiga så kallade rural hotels, vita stenhus (finca) som byggts ut med flera rum och annex genom åren. Ett av de vackraste heter Can Curreu och ligger på en kulle strax utanför byn San Carlos. Här finns också en av öns få riktigt exklusiva restauranger.

    På landsbygdhotellet Atzaró har man hämtat inspiration från Asien och Afrika. Hit lockas gästerna av ljuvliga apelsinlundar, massage i något av de tillhörande templen och turiska bastubad. I den vackra restaurangen bjuds god mat och i den trendiga loungen kan man slappa till skön musik.

    Ibiza är valmöjligheternas ö. Lyxhotell i stan och sköna resorter på landsbygden, coola nattklubbar och stillsam natur, en levande bondekultur vid sidan om celebriteternas jetsetliv. Tillsammans bidrar de alla till att skapa myten om den vita ön.

    Ylva Jonsson, designer och dekoratör
    Ylva kommer ursprungligen från Gävle. Under många år bodde hon i Stockholm, där hon drev en personlig butik på Södermalm. Periodvis har hon även bott i Indien och det var under en av sina resor där som hon träffade en grupp människor som precis startat en alternativ etnoklubb på Ibiza, Namaste Experience.
    – Du ska inte bo i Stockholm, Ylva, utan på Ibiza, tyckte de.

    Ylva tog dem på orden, stängde sin butik och gav sig i väg, litandes på sin magkänsla. Hon började första dagen på Ibiza med att sy kuddar till Namaste och gjorde under många år mycket av de karaktäristiska dekorationerna till klubben. Nu har hon bott drygt nio år på ön, hunnit med att ha restaurang, en liten butik i gamla stan och anordnat flera modevisningar. Hon säljer sina fantastiska Kailashklänningar, skapade med inspiration från sagor, indiska prinsessor och feer på konstnärsmarknaden Las Dalias och i sin och vännen Belindas butik i byn San Carlos.
    – Vad jag älskar mest med Ibiza är att jag som egentligen är stadsmänniska kan sitta i mitt lilla hus mitt ute på vischan och ändå kan hela världen titta förbi på en fika. Det finns så mycket speciella människor här.

    Klubb
    ”¬Namaste är mitt vardagsrum”, säger Ylva, som bor bara några hundra meter från Las Dalias där delar av marknaden på onsdagskvällar förvandlas till en fantasifull, mystisk paradisträdgård, dekorerad med stora färgglada blommor, indiska guldkuddar och skimrande tygfjärilar.”Särskilt barn brukar bli lyckliga av alla dekorationer. Och små gäster är precis lika välkomna som vuxna. Hit kan alla komma i början av kvällen, vuxna som barn, för att lyssna på levande etnomusik, se olika dansföreställningar med exempelvis Bollywooddansare, eldkonstnärer eller mer kända artister som Nina Hagen. Vid ettiden på natten börjar musiken pumpa och man kan dansa till sex på morgonen om man känner för det.”

    Restaurang
    ”Sunset Ashram, på den otroligt vackra stranden Cala Conta, gör indisk mat mixad med andra matkulturer. Här kan man bland annat äta en fantastisk tali, en tallrik med olika sorters indiska smårätter. Restauranger bjuder ibland in dj:er, ofta kvinnliga, bland andra Mafaiza från London. Utbudet på Ibiza varierar från säsong till säsong. Det som gällde förra året har kanske inte samma kock sommaren efter. Man kan därför råka ut för både bra och dåliga överraskningar”, tipsar Ylva.

    Shopping och upplevelser
    ”Ett måste är att bege sig till Calle de la Virgin i Ibiza stads gamla stadsdel. Här är alla små butiker öppna sent in på natten och efter tolvslaget kommer alla exhibitionister, transvestiter och partyfolket som klätt upp sig i olika extrema kreationer hit och det blir en enda spontant show. De stora klubbarna anordnar ofta fantastiska kostymparader här.”

    Bar
    ”På Teatro Pereyra, Ibizas första teater som byggdes 1898, kan man i dag lyssna på livemusik och ta en cocktail varje kväll året om i den gamla kolonialinspirerade byggnaden som fortfarande har en autentisk inredning.”

    Strand
    ”Min strand är hemlig! Men på Aguas Blancas är det fint och där finns också ett schyst hotell precis intill havet, Hostal Sa Plana, som är prisvärt.”

    Juan Mari Mari, bar- och restaurangägare
    Juan, även kallad Juanito, är född och uppvuxen på Ibiza och hans familj har bott här sedan generationer, vilket gör att han är en helt äkta ”ibicenco”. Juans pappa Toni öppnade baren Toni Curreu 1974 och gjorde köket till en skola för sina sju barn.
    – Alla mina syskon försvann listigt nog för att öppna egna ställen när de väl lärt sig laga mat, berättar Juanito, men eftersom jag är yngst blev jag kvar, skrattar han.

    Restaurangen är som ett hem för honom och han är ibland något av en terapeut åt sina gäster. Hit kommer både byggarbetare, klubbmänniskor, övervintrade hippies och racelegenden Niki Lauda för att prata och ta sig en drink hos Juanito. Inredningen på Bar Toni Curreu är absolut inget märkvärdigt, hit kommer man för den genuina hjärtliga stämningen och för att uppleva en autentisk spansk barkultur. Maten är vällagad med mycket hjärta: friterad fisk, räkor i chili- och vitlöksmarinad eller någon av Juanitos välfyllda boccadillos är några av husets specialiteter och vinerna är oftast av bättre kvalitet än på många av de finare restaurangerna.

    Plats
    ”Jag tycker att folk borde uppleva Ibiza mer på ett riktigt sätt och fly sina turisthotell. Det finns massor av stränder, men passa på att uppleva Ibizas inre natur också. Ta en tur upp på de snirkliga vägarna på Morna Valley’s berg i stället för att bara sola! Cykel, jeep, till fots, eller varför inte hyra en häst? Tar du dig högst upp ser du hela ön och om det är fint väder ända bort till Mallorca. Gudomligt!”

    Restaurang
    ”Själv åker jag gärna till San Antonio för att äta fisk på Can Pujol, allt är fenomenalt gott. Öns garanterat bästa kött finns på min grannrestaurang Cas Pages, men det är inget för vegetarianer!”

    Butik
    ”Förr fanns det fullt av små lanthandlar och gårdsbutiker runt om på landsbygden, nu har de mesta tyvärr tvingats stänga. På Toni Can Mariano utanför Aguas Blancas kan du fortfarande handla som förr i tiden.”

    By
    ”De små autentiska byarna håller också på att försvinna, eller rättare sagt förväxa sig. Men åk till San Matteo och San Agustin, två små byar där det inte finns mer än en bar, en kyrka och ett par hus. Och en massa lugn …”

    Tanya Angela Hartmann, driver yachtföretaget Sealine Ibiza
    Tanya Angela, från Tyskland, kom till Ibiza 1996 med sin lilla dotter för att jobba som guide för jeepsafaris.Hon har dessutom drivit restaurangen the Milestones ett par år och arbetar nu med yachtföretaget Sealine som hyr ut och säljer båtar på Ibiza.
    – Jag tyckte att Ibiza var en väldigt bra ö med en öppen atmosfär. En perfekt plats för barn att växa upp på. Här kan man ta med sig barnen ut på de flesta ställen, exempelvis på min före detta restaurang som numera heter Sansara. Varje söndag är det familjedag där, barnen kan springa omkring utomhus och leka och det är en skön bohemisk känsla.

    Vackraste bilvägen
    ”Åk från San Miguel till Santa Ines och njut av landsbygden, speciellt vackert är det i januari när mandelträden blommar.”

    Radiokanal
    ”Global Radio 97.6, bästa musiken spelade av öns bästa dj:er.”

    Stränder och vikar
    ”Cala Jondal och Cala Boix, den sistnämnda är känd för sin svarta sand.”

    Restaurang
    ”Cardamom Club, modern indisk restaurang inhyst i en flera hundra år gammal finca i Santa Eulalia. Härlig stämning och trevlig personal. Öppet både för lunch och middag, och man kan ta med sig barn utan problem. Det går också bra att bara hänga i baren för ett glas vin och några samosas och småprata med ägaren Craig. Håll annars utkik efter färsk fisk på de spanska restaurangerna, Dorada al Sal, saltbakad guldbraxen, och grillade sardiner är mina favoriter.”

    Relax
    ”Fenicia Spa på Hotel Thalasso, som också är ett fantastiskt hotell att bo på om man vill slå på stort. Annars går det bra att bara spendera några timmar inne på relaxavdelningen, basta, ta en behandling eller bara besöka hotellet för en drink i hotellbaren. Det lilla familjeägda hotellet Can Talaias är också en liten pärla med bara ett fåtal rum. Du bor mitt ute på landet med hästar och växthus omkring hörnet.”

    Utflykt
    ”Chartra en båt, med eller utan skeppare och åk till den lilla obebodda ön Es Palmador, precis utanför Formentera. Turkost hav och vit sand!”

    David Fernandez Latorre, läderdesigner från Barcelona
    David kom redan som barn till Ibiza på semester tillsammans med sina föräldrar. 1995 började han stanna längre perioder och till sist följde han sitt hjärta och bosatte sig på ön för gott. I dag arbetar David på heltid som läderdesigner i sin egen ateljé. Han använder sig av gamla traditionella hantverksmetoder när han tillverkar väskor, necessärer och skärp men blandar även in mer moderna influenser i sin design.
    – Jag kom till Ibiza för att jag älskar öns speciella atmosfär, det är ett eget litet miniuniversum med människor från hela världen och det finns inga fördomar.

    Davids läderdesign säljs bland annat i läderbutiken Te Cuero, i byn Santa Getrudis och i Sandal Shop, i Ibiza stads gamla stadsdel.

    Plats
    ”Stranden Las Salinas på vintern och Cala Conta, utanför San Josep, på sommaren. Den sistnämnda är för mig världens vackraste plats att uppleva solnedgången på.”

    Restaurang
    ”Charmiga La Paloma, San Lorenzo. Här kan man äta middag med influenser både från Italien och Israel. På morgonen kan man svänga in på restaurangens kafé och bageri, dricka en chailatte och äta ekologiska bakverk och grillad foccacia med humus i trädgården. På måndagskvällar är restaurangen stängd, men då omvandlas i stället uteserveringen till en biograf och det visas independentfilm från världens alla hörn. Jag går även ofta till den lokala lilla restaurangen Es Galliner i San Josep. Här kan man sitta bredvid både miljonärer och byggarbetare och ibland blir man överraskad av en spontan livekonsert som anordnas av den karismatiske ägaren.”

    Shopping
    ”Jag gillar butikerna EZK8, som säljer skatemode i källaren på Calle Aragón 21 och på Avenida España 9.”

    Folkliv
    ”Marknaderna Las Dalias i San Carlos och Hippodrome loppmarknad i San Jordi är bra på lördagar. Torget Plaza del Parque, Ibiza stad, är perfekt för att ta en drink eller kaffe och för att titta på stans alla personligheter.”

    Fest
    ”Mest speciellt på Ibiza är de lokala små utomhusfesterna som anordnas i byarna. En höjdare är flower power-festen som anordnas på grannön Formentera varje år i slutet av juni.”

    Adresser
    Atzaro Agroturismo
    Adress: Carretera Sant Joan km 15
    Tel. +34-971-33 88 38
    www.atzaro.com

    Bambuddha Grove
    Adress: Carretera San Juan km 8

    Butik Belinda’s
    Adress: Residencial Peralta, Local 4 A, San Carlos

    Hotel Can Curreu
    Adress: San Carlos km 12
    Tel. +34-971-33 52 80
    Lediga rum & priser
     

    Restaurang Can Pujols
    Adress: Badia de Sant Antoni, San Antonio
    Tel. +34-971-34 14 07

    Hotel Can Talaias
    Tel. +34-971-32 57 42
    www.hotelcantalaias.com

    Restaurang Cardamom Club
    Adress: ovanför matmarknaden i Santa Eulalia
    Tel. +34-971-32 00 17

    Restaurang Cas Pagés
    Adress: Carretera Santa Eulalia/San Carlos km 10

    Insotel Fenicia Prestige Hotel Thalasso Spa
    Adress: Santa Eulalia
    Lediga rum & priser
     

    Restaurang La Paloma
    Adress: San Lorenzo
    Tel. +34-971-32 55 43

    Marknaden Las Dalias
    Adress: Carretera San Carlos km 12

    Sandal Shop
    Adress: Plaza de Vila 2, D’alt Vila

    Bar & Magic Garden Sansara
    Adress: Carretera Santa Eularia/San Carlos km 9.3

    Santa Eulalia Yachting
    Adress: Santa Eulalias båthamn
    www.staeulalia-yachting.com

    Hostal Sa Plana
    Adress: Aguas Blancas
    Tel. +34-971-33 55 51
    www.ibiza-hotels.com/saplana

    The Rock Bar
    Adress: Calle Cipriano Garijo, Ibiza stad

    Te Cuero
    Adress: Plaza Santa Gertrudis, Santa Gertrudis

    Bar Toni Curreu
    Adress: Carretera Santa Eulalia/San Carlos

    Resa till Ibiza
    I år har resebolaget Apollo Ibiza som nyhet i charterutbudet från maj till början av september. (www.apollo.se) Det går också att flyga reguljärt till Barcelona med exempelvis SAS eller lågprisbolaget Sterling och byta till inrikesflyg. Spanair flyger även till Ibiza från Arlanda via Madrid och Barcelona under delar av året.

    (RES Nr 5 2008)

  • Bergen bortom Barcelona

    Bergen bortom Barcelona

    Välkylda toppar och hisnande dalar. En timmes resa från Spaniens främsta partystad väntar lugn, ro och bra mat i lugna Montseny.

    Från Barcelona är det nära till den vackra spanska landsbygden. En dryg timme från storstadslivet ligger området Montseny, där bergen erbjuder svalka, vandring och avkoppling.

    Hotell i Barcelona

    Vi slår vi upp balkongdörrarna. Hotellet ligger högt på en bergssida, sju hundra femtio meter över havet, och luften är behagligt sval. Från vår balkong ser vi ner på några gamla bondgårdar en bit bort och den slingrande lilla väg som leder hit. Bortom bondgårdarna reser sig ett mäktigt berg täckt av gröna träd. Solen har tagit sig över berget och skiner in på balkongen. Fåglarna sjunger och några kor råmar, annars är det tyst och lugnt. Kontrasten från Barcelona är stor. För någon timme sedan var vi mitt i stan. Luften dallrade. Polisbilarna tjöt, mopederna tutade och vi satt på ett kafé och funderade på vart vi skulle åka för att få lite omväxling från stadslivet. Några bilder i vår guidebok fångade vårt intresse. Berg, frodig grönska och vin på en balkong med utsikt lockade. När damen på kaféet sa att bilderna var tagna i hennes favoritområde bestämde vi oss. På Internet hittade vi hotellet som verkade uppfylla våra drömmar och via sajten fick vi också en enorm rabatt på priset. Vi packade snabbt på oss lite mat, sedan klev vi rakt ner i tunnelbanan och vidare ombord på lokaltåget norrut. Efter en kort tågresa klev vi av i den lilla sömniga staden Sant Celoni för att ta en taxi sista biten. Redan här kände vi att vi var på rätt väg. Små berg täckta av gröna träd omgav järnvägen och skitiga mountainbike-cyklister susade förbi på gatan. Barcelona kändes långt borta. Vi haffade den enda taxi som syntes utanför stationen.
    – Aah, ska ni bo på Sant Bernat, sa chauffören. Det är väldigt fint, och dyrt.
    – Vi vet, men vi fick ett bra pris och har med oss lite egen mat, sa vi och knackade på våra väskor med skinkor, oliver och vinflaskor.
     

    Montseny har länge varit en tillflyktsort för Barcelonaborna när hettan och stadslivet i staden blir för påträngande. Bergen i området sträcker sig upp till 1 700 meter över havet och klimatet och växtligheten varierar med höjden. Vi sätter oss på vår balkong och tittar ut över bergen. Hotellet är rustikt och trivsamt med fina detaljer. Förutom ett nyförälskat par vi såg skymten av när vi kom och ett trevligt par från Kanada som vi träffade i receptionen, verkar vi vara de enda gästerna på hotellet.

    På eftermiddagen gör vi en vandring till ett vattendrag i närheten. Marken är torr men de grönskande träden ger skön skugga. Delar av Montseny är klassat som biosfärreservat av UNESCO och vi ser ek, korkek, bok och tall. Här ska också finnas vildsvin och rovfåglar. Men vi ser inga sådana och får nöja oss med en jättelik skalbagge som kommer surrande genom luften rakt emot oss och trots våra flyktförsök flyger rakt in i oss.

    Väl tillbaka på hotellet svalkar vi oss lite i utomhuspoolen och lägger oss och läser i skuggan. Innan mörkret börjar falla promenerar vi nedåt på den lilla bilvägen och njuter av utsikten. Vi passerar en hästhage och kommer ner till en gård med flera gamla stenhus. Där möter vi en barnfamilj från Holland som hyr ett av husen. Barnen leker i utomhuspoolen. Föräldrarna bjuder oss på vin och berättar att de flög med Ryanair till Girona och tog regionaltåget mot Barcelona till Sant Celoni. Där hyrde de en bil och körde upp hit.
    – Det här passar oss perfekt, säger pappa Henk. Här uppe har vi lugn och ro och så har vi Barcelona en timme bort. Till och med ungarna tycker det är bra. Det är vårt tredje år här och det blir inte särskilt dyrt heller.
     

    De säger att de kanske ska gå upp till vårt hotell och äta någon dag, eftersom de flesta andra restauranger i närheten har stäng för tillfället. Lokalbefolkningen har åkt på semester nu, innan anstormningen av folk som kommer i augusti när spanjorerna får semester. Vi letar oss hemåt i beckmörker och somnar med öppna dörrar. Luften är sval och utifrån hörs de stilla ljuden av landsbygd.

    Tidigt nästa morgon påbörjar vi vandringen till en av de högsta topparna i Montseny, berget Matagalls, 1 697 meter högt. En halvt igenvuxen stig ringlar uppåt. Landskapet skiftar sakta från täta träd till grässlätter. När vi kommer upp på toppen har vi fri utsikt åt alla håll. Närmast oss finns en handfull andra höga berg, och i fjärran breder slättlandet ut sig. Ovanför oss har molnen börjat dra ihop sig oroväckande snabbt. Vi börjar småspringa nedför. Åskan dundrar plötsligt i närheten och vi får hejda oss själva för att inte snubbla. Regndroppar börjar falla. Vi når hotellet på en tiondel av tiden som det tog oss att komma upp, men nu har regnet slutat och molnen skingrats.

    Svettiga och på skakiga ben slår vi oss ned på hotellets uteservering och beställer en kall öl. Vi blickar ut över bergen. Då intar ett bröllopssällskap den lilla kyrkan bredvid, som hör till hotellet. Den tidigare så tomma gräsmattan fylls med gäster i glänsande och välstrukna kostymer och klänningar. Uppsättningar med färgglada blommor dekorerar gräsmattan framför kyrkan. Vi följer nyfiket bröllopet på avstånd.

    Många spanska par gifter sig på något av de fina hotellen i Montseny. På hotellet som vi bor på brukar det vara ett sextiotal bröllop per år och det gäller att boka långt i förväg om man vill hålla det på en helg. På kvällen äter vi middag i hotellets restaurang ”La Borda de l’Avi” med det kanadensiska paret från hotellet. Restaurangen har rykte om sig att vara en av de bästa i Katalonien. Vi beställer kid lamb och får in ett ordentligt ben av ett lamm. Det är otroligt mört, saftigt och gott. Servitrisen berättar att det tillagats på låg värme i sju timmar, insvept i folie så att det kokat i sina egna safter.

    Innan vi lägger oss ser vi en annons i tidningen om en konsert som lockar i Barcelona följande kväll. På dagen för konserten står vi mitt i Barcelona, omgivna av det pulserande ljudet av en spännande storstad full av möjligheter.