Vi reser med Dag Hermelin och Bruno Ehrs kors och tärs genom Bangkok. Följ med på en vindlande färd genom stadens trånga vattenleder, khlonger, och tillika dess livsnerver, i jakten på gastronomiska upplevelser.
Text: Dag Hemrelin
Foto: Bruno Ehrs
Under monsunen och efter
Chao Phrayas flodfåra slingrar sig genom centrala Bangkok, så bred att vår båt studsar fram över gulgrå vågor när vinden friskar i. Många talar redan tidig höst om det höga vattenståndet. Men än är det långt ifrån dags för sjöstövlar och evakueringar.
Det är ännu ingen som anar att den här säsongens översvämningar kommer att påverka mer än 12 miljoner thailändare, kosta nära 800 livet och klassas som en av de dyraste naturkatastroferna i världen. Värst kommer områden uppströms att drabbas, där väldiga insjöar kommer att bre ut sig bland annat längs Chao Phraya och Mekongfloden och sprida sig i väst, öst och norr om citykvarteren till långt upp i landet.
Det är med blandade känslor jag läser mina entusiastiska resenoteringar från Bangkok och påminner mig rapporteringen i medierna om översvämningarna som gjorde 2011 till ett sorgeår.
Vattnets historiska betydelse för transporter ser vi vid khlongerna, kanalerna, som liksom ett spindelns nät vävt samman såväl gamla kvarter i Bangkok som låglänta områden på landsbygden mellan landets floder, som ett ostasiatiskt Mega-Venedig. Ett utbyggt vägnät till trots hänger det klassiskasmäckra träbåtar upphissade vid flera hus som kantar mindre khlonger, båtar som är lätt gripbara för shopping. Och för flytt. Handlare, hotell och serveringar vid floden förlitar sig på att åtminstone Bangkok skyddas mot översvämningar genom vattenreglering och väldiga dräneringstunnlar under staden, men har också sedan urminnes tider vanan att rensa upp och komma i gång igen när vattnet har slagit till. För vattnet har stigit och sjunkit undan varje år.
Thailands färska smaksättare, grönsaker och frukter i regnbågens alla färger, beror av att de får riklig, men inte alltför riklig, tilldelning av vatten. Att låta landets vattenreservoarer tömmas eller fyllas i rätt tid har varit 2011 års stora fråga. Och regleringsbesluten har fått konsekvenser för så många människor och andra verksamheter än odlingen. Världens tv-kanaler har förmedlat helt nya bilder av badande i Thailand. Tusentals badande bilar har väckt berättigad respekt.
Citykvarteren i Bangkok har varit privilegierat område under översvämningarna. I vårt favoritutflyktsmål vid en kanal i närheten av Chachoengsao, bara drygt en timme öster om huvudstaden, blev det våtare. Den 100-åriga Ban Mai Riverside Market är en hel by av svartbruna hus i teak sammanbyggda längs två pirer i en av khlongerna till floden Bang Pakong. Området får sin beskärda del av översvämningar när stora mängder vatten leds ut i Bang Pakong. Ironiskt nog förvandlas därmed khlongen till ett hot, från att historiskt ha varit den viktigaste transportvägen för de thailändska och kinesiska handelsmännen här och deras kunder.
Men den färgstarka och väldigt varierade maten i Ban Maimarknadens små stånd och i finrestaurangen längst ut till höger, Baan Pa Nue, är i dag tillbaka. Nu skyddar de mörka taken mot slösande sol. Den som av svårgripliga skäl inte har ätit sig tvärmätt på marknaden har alla skäl att fråga sig fram till någon av de två serveringar som ligger vid huvudvägen några hundra meter från det nya vita marmortemplet i Chachoengsao. För den färska raviolin kauy tian pak moh är unik, negligétunn, genomskinlig och gjord på ris- och tapiokamjöl med olika fyllning. Ett halvt dussin gäster åt gången kan sitta på pallar som står i en halvcirkel runt kocken och se ravioliplättar tillagas en och en. De gräddas på vit finmaskig bomullsväv som spänts över små ångkokare och fylls därefter till exempel med böngroddar eller majs och inlagd rättika. Till detta serveras klarkycklingbuljong med färsk koriander och torkad chili. Om man inte vallfärdar till Chachoengsao för templets, Wat Hongs, eller för marknadens skull, så gör man det för raviolins.
Längs khlonger och Chao Phraya
Det lilla boutiquehotellet Praya Palazzo i två våningar med strandläge, pool och tomt på västra sidan om floden saknar helt vägförbindelse. Ännu i dag. Huset byggdes som en spatiösprivatbostad på 1920-talet när vattenvägarna fortfarande erbjöd bäst kommunikationer i staden. När gatunätet på östra sidan om floden kunde konkurrera flyttade familjen. Hotellet öppnade 2009 och stängde i en och en halv månad under senhöstens översvämningar. Då hann man städa och feja så att man kunde ha sin första mottagning och ta emot köande nattgäster igen.
Vi klarar oss under monsunregnens första månader med paraplyer och fuktiga mockaskor och gör vår första kanaltur i den livligt trafikerade khlongen Saen Saep. Här slussas man i östlig riktning ända från palatsområdet i city förbi den försvunna thaisidenambassadören Jim Thompsons fantastiska hem.
Färden går upp till 18 kilometer ut i kranskommunerna. Drygt tio meter långa båtar med plats för sju passagerare i bredd duschar varandra med grumligt kanalvatten när de möts i rasande fart i khlongens trånga passager. Det är inte på något sätt lugna gatan att åka med: dånet från motorn, blå glasfiberväv som skyddar mot stänk av kanalvattnet och de motorcykelhjälmprydda biljettförsäljarna som med risk för livet klättar ut och in längs relingen som om det vore på lek.
Färden har egentligen bara ett rofyllt inslag och det inträffar i händelse av båtbyte. Då stiger ett antal rader av sju passagerare i bredd upp från sina sittplatser på båten, tar åtta steg i sidled upp på hållplatsens brygga, vandrar i samlad tropp till nästa båt och gör om manövern i omvänd ordning för att stiga ner i nästa båt. Det hela går så smidigt att det ser ut att vara inövat som en squaredance.
Saen Saep-kanalen byggdes till försvar av riket, för att man snabbt skulle kunna ställa upp trupp redan ett stycke från huvudstaden mot fientligt sinnade nationer österut. I dag är kanalen en pulsåder för pendling snarare än för turism. Besökare till Jim Thompsons bostad saknar till exempel brygga. Men man ska inte låta detta hindra en från att ta sig runt landvägen för att – i strumplästen – bese Thompsons hus som är en våt dröm för en inredare med det minsta intresse för asiatiskt konsthantverk.
Mörkt rödbrunt trä glänser med lacken i kapp med sällsynt blåvitt porslin. Det är bara sparsamt ljus som silas in genom fönster över buddhor och inramade dansscener. För att Thompson ville dölja att han var CIA-agent eller gay? Vi får inga svar. Men de många konstföremålen skyddas mot blekning.
Thompsonaffärer finns nu spridda till i stort sett varje varuhus med ambition. Viktigare än shopping i moderaffären här är det därför att koppla av under besöket med till exempel kryddig nordthailändsk korv och wokad kinesisk kål eller broccoli, en riktigt underskattad måltid i serveringen med en liten damm intill. Helt avskiljt från storstadens brus.
Vid båtarnas hållplatser mellan Jim Thompsons hus och city finns bara en enkel servering. Men ett stycke österut, intill hållplatsen Saphan Withayu Pier, ligger den gamla Bangkokfamiljen Sombatsiris hotell Nai Lert Park under ledning av Swissôtel. Det här doldishotellet har mycket mer att erbjuda än man kan se av webbplats och bilder på nätet. Här är mer ostört än vid Jim Thompsons och man kan bada med skolbarn och uppåt i åldrarna. Poolen brer riktigt ut sig i hotellets egen rikt lummiga, åtta tunnland stora park bland slingrande bäckar och en kollektion av exotiska växter, buskar och träd som förvandlas till blomdjungel efter säsongsregnen. Trots monsunen är det bad och solläge ett antal timmar de flesta dagar.
Inomhus ligger den kinesiska restaurangen som hanterar knaprigt skinn på ankor och spädgrisar med samma respekt som ett urval mindre vanliga förrätter. På våningen över har ett stycke Japan flyttat in i form av restaurangen Genji, komplett med det bästa av japanska snickares och drejares arbeten, kyohodruvor och shouchusprit med olika smaksättare i stora damejeanner. Under en långätning vid den förstenade svarta trädstubbe som är sushikockens arbetsbord provar jag wasabi riven på hajskinnsrasp till yellow tail. Allt tillfixat när jag ser på. Hummer serveras med sjöborre och laxrom och enkla veganrätter som lättkokt spenat med pulver på rostade sesamfrön, sötbeskt och intressant. En orgie i färskt, i rått eller superlätt grillat med respektingivande, men ändå mycket lägre prislapp än i Japan.
Nattsudd och ätning i en sällsynt stajlad lokal hittar vi 300 meter från en hållplats längre österut där Sukhumvit Soi 3 korsar khlongen. I en ensam vit glasfiberpuppa med huvud och rumpa i glas, ligger Bed Supperclub, ett rymdskepp light som landat på den enda obebyggda tomten här. Om man kan frigöra sig från tvångstankar om att kidnappas till yttre rymden, och inte heller blir förbannad över id kontrollerna vid inpasseringen, kan man äta moderna matskapelser i puppans ena ända. I den andra, där barer och disco ligger, kan man ha hur kul som helst. Man ska ha klart för sig att det riktigt roliga börjar när expressbåtarna för länge sedan har gått och lagt sig på kvällskröken.
Khlongerna på den här östra sidan om Chao Phraya har annars tunnats ut. Här har det administrativa och kommersiella Bangkok varit först med att kräva gator och motorvägar. Det närmaste man kommer en lugn om än motordriven gondoltur tar man därför väster om floden på andra sidan stora dammluckor. Bara man håller fingrarna i styr, för det ligger inte bara krokodiler och sover framför husen längs vattnet, de finns i vattnet också. Däremot är här tunt med mat- och övernattningsställen.
Matnyttigt för den nyfikne har varit landets högst värderade durianodlingar i närförorten Nonthabury. Före 2011 kunde priset på den taggiga jättefrukten härifrån ligga upp till 20 gånger högre än för annan thailändsk durian. Nu har priset rakat i höjden ytterligare sedan 80–90 procent av Nonthaburys odlingar förstörts av översvämningarna.
Durianaficionados tvingas under återplanteringsarbetet många år nöja sig med durian från andra trädgårdar. Det är inte så dumt ändå för den som lärt sig att fruktens svavliga övertoner är en krydda. Valet står då vanligtvis mellan tre sorter: Oval, men ojämn, ofta väldigt stor monthongdurian, som är krämig och söt. Helt runda gan (eller kan) yao med mindre taggar är särskilt uppskattad för att den är sötast i smaken. Och chanee för sin lite torrare smak och varmt djupgula fruktkött. För utomhusätning i samtliga fall, kanske man bör tillägga. Svaveldofterna sägs ta tre dagar att vädra ut. Är man nybörjare kan det hända att man känner samma skräck som inför en portion surströmming. Men belöningen är större för dem som törs.
Vi följer nu floden söderut. Resans två saftigaste scampi äter vi på restauranger norr om palatskvarteren. Båda lustigt nog med tidlösa träinredningar och serveringar på bryggor längs Chao Phrayas stränder. Hong Seng i Nonthabury, vid Pakkred Pier i (nordöstra) skuggan av Rama IV-bron, håller av tradition enbart lunchöppet och tar bara emot kontant betalning.
Vi hittar hit tack vare en träff med nationalkocken framför andra, Chef McDang, som i thailändsk tv dragit ner byxorna på den arge tv-kocken Gordon Ramsey. Chef McDang, som arbetar med att marknadsföra äkta thai med utgångspunkt från sin egen matstudio, har letat upp och uppmärksammat den bästa thaimaten långt utanför huvudstaden. Och förklarat på vilka grunder genom att skriva en av matlitteraturens milstolpar, The principles of thai cookery, som älskas för sin struktur lika högt av matkonceptualister som den fruktas av matlagare som bara vill ha quick-and-dirty-recept.
Över Hon Sengs knaprigt friterade grouperfisk med kryddig, sur mangosallad förklarar McDang att friterat och wokat är nymodigheter och att traditionell thaimat har fått sin smakrikedom som magra grytor med tillsats av jäst salt fisk och skaldjur i olika former, från fisksås till inläggningar och en mängd färska smaksättare. Han förklarar också vad det kungliga thailändska köket egentligen är: det kan vara vad som helst, men fisk och kött serveras utan ben och frukt bara skalad. Allting annat är påhittat. M.L. Sirichalerm Svasti – som är Chef McDangs namn – har vuxit upp vid hovtaffeln och vittnar alltså själv. (Ett antal thaikockar som menar att de lagar kunglig mat på andra grundvalar har skäl att rannsaka sitt samvete.) Om man på en restaurang ser en tecknad halvfigur av Chef McDang med en blonderad lock i håret, så har man med största sannolikhet en givande måltid att vänta.
På Khinlom-Chom-Sa-Phan vid Chao Phrayas östra sida, expressbåtens hållplats N14 söder om Rama VIII -bron, bakas scampin hel i salt som ger så mycket koncentrerad scampismak om skalet att matgästen frestas äta hela härligheten, inklusive ett övermått av salt. Det är bara att kapitulera och beställa kopiösa mängder öl till. Hela restaurangens matutbud, dess solida trämöblemang på bryggan, och dess tankar om fisk och skaldjur andas mycket ambition, och blir ännu trevligare med de många färska smaksättarna, till exempel i mud crab serverad som thaicurry eller soppa med syrlig tamarind.
Vi som inte kan motstå en mycket enkel restaurang bara den serverar den äventyrliga maten från Isanprovinsen i nordöstra Thailand gör också strandhugg på N10-hållplatsen Wan Lang. Restaurang Sida ligger alldeles vid en liten matmarknad, där man provar bland annat små grillrätter om man inte blir mätt på restaurangens papayasallader eller inte hittar till Sida på södra sidan av marknadsgatan Trok Wang Lang. Somthumsallad man alltså inte bör missa serveras antingen med noy dong, råa gröna musslor, eller med maengda, en kackerlackliknande tumslång vattenskalbagge som ger en tydlig och spännande parfym åt salladen. Utan – vänligen notera – att man äter baggen.
Få turister tar chansen att hoppa av expressbåten vid Rajini Nua Pier, som är hållplats N7, för att se en matmarknad utan större trängsel och där det är lätt att orientera sig eftersom huvuddelen av kommersen sker längs en gata. I alla fall tycks vi vara ensamma faranger på Pak Klong-marknaden som ligger bredvid blomstermarknaden med samma namn. Vi köper och låter olika bananer tävla med varandra i smakrikedom. Och letar efter bra palmsocker. Några få palmsockersorter har en härlig mystisk blommig arom som gör sockret gott nog att äta som det är. Andra smakar bara … socker. Det enda man behöver se upp med här är bärarna som rullar inköpen till bilen i stora kärror. Kungapalatset ligger behändigt till, bara 500 meter uppför Sanam Chai-gatan.
Man har skäl att undersöka om expressbåtarna på Chao Phraya är behagligaste vägen till något resmål längs floden, eventuellt kompletterat med kortare promenader eller taxi. Annars är den spårbundna kollektivtrafiken överlägsen. Bästa hållplatsen att byta från flodbåtar är centralpiren – som hade
Från samma pir går gratisbåtar en kort resa nedströms till nybyggda lite avsides belägna finhotellet Chatrium Riverside, där man kan ta drinken i solnedgången om man vill känna att man sitter mitt i floden, fast på 36:e våningen. Då bör också vegetarianer passa på att äta middag i den angränsande kinesiska restaurangen, speciellt en femrättersmeny på temat bean curd (tofu), där man inte får missa räkfylld ångad tofu och gärna prova kombinationen med den milt smakande svampen med det poetiska svenska namnet molnöron.
Allätare bör ägna sig åt spädgris i två serveringar. Bor man på hotellet är brunch på 40 olika dim sum en lämplig utmaning, till exempel räkor, fläsk och krabbrom i ett tunt öppet ravioliskal och friterad räka i tofuskinn.
Bästa sätten att färdas i Bangkok
Jag vet aldrig när det blir kö på de centrala motorvägarna eller i affärskvarteren i centrala Bangkok, utom när det lackar mot helg. Uttryck som ”en taxi- eller tuk-tukresa bort” är hopplöst oprecist i de flesta citykvarteren. Som av en händelse går just i de mest utsatta områdena Bangkoks skytrain BTS bokstavligen talat som på räls över bilköerna, och tunnelbanan MR T under dem. Och det finns flera stationer där man kan byta mellan BTS och MR T. När man har ordnat promenerbar förbindelse mellan dessa och flygtåget till Bangkoks stora flygplats, Suvarnabhumi, är turisten helt fri att passa ihop resandet med upplevelserna i staden som hon eller han har lust. Och kan komplettera med taxi som kostar ungefär lika mycket som tuben, bortsett från att man nog gärna avrundar uppåt till närmaste tiotal baht. Många har nog råd att avrunda uppåt till närmaste hundratal.
Den äldsta snabba vägen mot city är givetvis varken BTS eller MRT, utan järnvägen. Restaurang Seuy, järnvägsrestaurangen på Samsenstationen, ligger bara några meter från perrongen dit man kan ta tredjeklasståg. Jag känner mig som en ny och lyckligare upplaga av ”mannen som såg tågen gå förbi” bara genom att lyssna på järnvägens återkommande skrammel och titta ut över restaurangens vackert isade fisk och skinande, polerade, rostfria utrustning medan vi mumsar på snabbt stekta blad med en lätt doft av vitlök och fisksås.
Vi har bord på restaurang Lai Rot ett stycke öster om stationen, går norrut till Setsiri Road, sedan 200 meter åt höger till Rama VI Road där vi tar höger igen för att prova en rätt som tycks vara viktigare för thailändaren än jordgubbar är för oss, khao chae. Ris i jasmindoftande vatten med isbitar och rosenblad i serveras utan insmickrande sockertillsatser och med en sidotallrik fylld av matigare, tjusigt friterade smakbitar i form av trådnystan och kokonger med smak bland annat av kyckling.
Underhållningsnivån på tallrikarna är hög. Ung jordsvamp tillagas med färskt bambuskott i en kokosmjölkscurry, risnudlar med ingefära, syrlig ananas och fiskfrikadeller. Revbensspjällen kommer i en gryta med blodpudding och scampin med beska neemblad och koriander. Matsalen till vänster är mest ombonad. Till höger äter man i ett trädgårdsrum med mycket fönster, mycket vitt och fräscht.
Järnvägsförbindelsen norrut utgår från den stora Hua Lamphongstationen i city. Alldeles intill, vid tunnelbanestationen med samma namn, samlas man för matkaravaner i Chinatown om man har anmält sig på Bangkok Food Tours webbplats för att man vill vandra och prova mycket varierande mat från små serveringar och gatuförsäljare. Inklusive ankkinder. Man möter sin guide i skymningen och ser hur trottoarerna som under dagen var ett solitt människomyller plötsligt också rymmer försäljare och deras varor. Mellan två gathörn fläktar det av olika mataromer man sällan eller aldrig mött förr. Vår hetaste upplevelse är en soppa på böngroddar och fläsk med knaprig svål helt utan chili. Men bara tanken på mängden vitpeppar i soppan får mig att svettas igen. För shopaholics som fokuserar på mode och kan tänka sig att bo i upp till fyrbäddsrum ligger Lub d Bangkok Siam Square vid Rama I Road intill BTS National Stadium. Lub d är snyggt, väl datoriserat och har en thailändsk designfirma till mamma. Gräsmattan utanför är anpassad till cityhyrorna. Den växer på väggen vid designhärbärgets entré.
Österut ligger hela raden av varuhus, MBK snett över gatan, huvuddelen på samma sida. Mob F högst upp i Siam Center samlar nya små designnamn. Siam Paragon är till brädden fyllt med de kända dyra världsnamnen med lite doft av Sydostasien genom till exempel Shanghai Tang. Snabbaste vägen till modet på Chatuchakmarknaden (sektion 4 i söder och bortom klocktornet i mitten, helst inte alltför sena helgmorgnar) är BTS med byte efter en station till norrgående tåg och avstigning vid stationen Mo Chit.
I en snabbt växande och mycket föränderlig stad som Bangkok känns patina och åldrad charm – lite motsägelsefullt – som en frisk fläkt av historia. De som ständigt återkommer till The Atlanta Hotel – för återkommer gör man – får till mycket rimligt pris en sällsynt upplevelse. Det med takt och känsla renoverade hotellet byggdes 1952 och dess (och landets) första officiella pool 1954. Länge kunde man bara kommunicera med hotellet per brev eller fax. Datorer göms fortfarande i skamvrån.
Trappan till övervåningen svävar över receptionen, men hiss saknas. Funkisnördar vallfärdar hit och de som inte bor över beställer en väl uttolkad thaimaträtt till höger om receptionen.
Kan man gå på en seriös ölfestival och dela tält med, säg 1 500 personer, så kan man gå på The Fish Market Restaurant med plats för lika många. Inomhus. Här är mat och dryck ambitiösare. Till och med neonbelysningen i taket är mer än bara neonlampor. Vi passerar ett tjog wokkockar och tankar med fisk. Beväpnad med shoppingvagn är det bara att plocka på sig matnyttigt längs den långa fisk-, skaldjurs- och tillbehörsdisken bortom borden. Kommer man tidigt nog på kvällen brukar det finnas smaskiga vongolemusslor kvar. Vi glömmer be om en private food shopper för hjälp med mängder och kombinationer, äter därför så mycket att vi är bakmätta hela följande dag.
Till höger om matvarorna finns vin- och spritgrottan, där man har skäl att hämta japanskt eller kinesiskt risvin om man beställer tillagning med de umamistinna smaksättarna soya eller fisksås. Det blir inte billigt, men färskhet och smakrikedomen i thailändska och kinesiska tillagningssätt gör detta till en upplevelse på en helt annan nivå än den man möter på till exempel bättre strandrestauranger runt världen. Och därtill ett brett dryckesutbud.
Thailändskt kulturarv och kinesiskt har omväxlande gifts samman och segregerats under många århundraden, men är fortfarande åtskiljbara till exempel vid matbordet. Kinesiska ätpinnar skiljer ju sig från thailändska sked-ochgaffel uppsättningar och kinesiska maträtter tillagas med ingefära, thailändska utan.
Downtown Bangkok har ett Chinatown och de thailändska kvarteren Bangrack. Olika kinesiska och thailändska matkulturer erbjuder en mycket rik och underhållande smakpalett för den nyfikne som vill upptäcka vad Bangkoks många serveringar och restauranger kan laga till. En servering på eller vid gatan kan leva gott på att vara kung på endast en rätt, även om det bara är vattgröt på ris med lök och kyckling. Tips om gatumaten finns i boken Bangkoks top 50 street food stalls.
Betydligt nyare är det växande intresset för indisk matkultur i Bangkok. På restaurang Gaggan serveras en del indiskt, dessutom dekonstruerat och rekonstruerat à la El Bulli. I lilla matsalen till vänster innanför entrén vetter en mjölkglasvägg mot köket. Bara genom att belysningen på den väggen ändras blir den transparent och man kan se riktigt rolig molekylär matlagning som en sexbefriad liveshow.
Vinmenyn är ett annat tecken i tiden, att man angriper kombinationen kryddaromatisk och het mat tillsammans med vin.
Indisk mat där syrligt, salt och sött kombineras med chilin och smaksättarna påfallande snyggt, hittar vi på The Rembrandt Hotels finrestaurang, med utsikt över sjön i Benjakitiparken från 26:e våningen. Som en bonus arbetar dryckesansvariga på hotellet aktivt med att leta upp små leverantörer av vin från hela världen för att kunna motverka den närmast majestätiska beskattningen på alkoholhaltiga drycker i landet.
Ännu roligare i det hänseendet är att man hittar välgjorda thailändska viner från Granmonte, ofta syrah i röd eller rosa tappning, på menyerna här. Speciellt Sakuna Rosé är utmärkt till många indiska och thailändska maträtter. Granmonteviner odlas och produceras på 350 meter över havet 16 mil från Bangkok av familjen Lohitnavy med blott 25-åriga Nikki som oenolog.
Tuk-tuk är mer för äventyrlig åkning än för transport. Att andas in Bangkok på riktigt i en pimpad trehjulig scooter har blivit poppis bland företag på kickoffhumör. Därför kan man se hela tuktukkonvojer rulla till och från ett av de stora tuk-tukcentren på bakgatan Ban Tod Tong när man är på väg till eller från sin drink på Baiyoke Sky Hotels takbar på 83:e våningen.
Har man inte anledning att åka i konvoj med kollegorna på firman kanske man ändå kan acceptera att priset vanligtvis är högre än för taxi och att man för säkerhets skull kommer överens om det före varje tuk-tukresa. Det må vara värt 100 baht att få åka på gammaldagsmanér.
Den som försöker hinna med sitt pressade Bangkokprogram bör knappast godkänna ett lågt pris på någon eller några tiotal baht eftersom det innebär att åka en omväg via chaufförens favoritjuvelerare eller annat som man inte planerat in i programmet.
Hur är det med juveler? Av råden i guideböckerna att döma kan man inte vaccinera sig mot att bli lurad. Tuk-tukchaufförer har sällan samma kriterier i val av juvelerare som sina passagerare.
Jag frågar Suriyon Sriorathaikul, som jag känner igen som den ständigt 23-årige omslagspojken på ett gäng modemagasin med hög glansfaktor. Han är i själva verket en drygt 40-årig tvåbarnsfar med ledande ställning i ett betydande men diskret juvelföretag, Beauty Gems, som bland annat har ett 50-tal egna butiker i Japan.
Suriyon ger en målande bild av den samlade kunskapsmängden hos en miljon thailändare som arbetar med juveler, blicken för den rätta stjärnglimten i en sällsynt safir och en erfarenhet som gör att några fackmän kan väga ädelstenar i handen med en exakthet ner på bråkdelar av en karat. Kombinationen billig men högt utbildad arbetskraft, väldig omsättning och en rik kundkrets över hela världen ger åtminstone några förutsättningar för att man som kund ska kunna hitta något glimrande.
Adresser vid Khlonger och Chao Praya
Boutiquehotell och restaurang på västra flodbanken. Den egna båtförbindelsen är enda fysiska länken med resten av världen, och går vanligtvis till Phra Athit-piren där flodbåtarna har hållplats N13 mittemot.
Praya Palazzo
Bangkoks eget Hallwylska palats är smakfullare inrett än Stockholms och uppbyggt av sammanbyggda trähus från regionen. Underskattad restaurangservering.
www.prayapalazzo.com
Jim Thompson House
Unikt läge i egen park med bland annat ambitiös kinesisk och ännu ambitiösare japansk restaurang.
www.jimthompsonhouse.com
Nai Lert Park Hotel
Lunchrestaurang alldeles vid vattnet, i expressbåtlinjernas norra ända, med tidlös trämöblering och lysande thailändska maträtter, bland annat lätt kokt jättescampi. Kontanter endast.
2 Wireless Road
+66-2-253 01 23
Rim Namn (Hong Sen Restaurant)
Fisk- och skaldjursspecialist med levande råvaror och idel vitmålade trämöbler på en brygga vid floden intill Rama VIII-bron.
280 Moo 2 Pakkret Chaengwattana Road, expressbåt till Pak Kret Pier
+66-2-583 76 54
Khinlom Chomsaphan Restaurant
Snygg ljus restaurang med mycket underhållande maträtter norr om citykvarteren. Många kommer hit bara för att äta ris serverat i isat och parfymerat vatten med läckra friterade tillbehör, men det finns mycket mer att prova.
11/6 Samsan Soi 3, Samsan Road
+66-2-628 83 82
www.khinlomchomsaphan.com
Matkaravaner och matguide
Vandra eller cykla, se, lyssna,dofta och smaka på Bangkok. Men boka först på www.bangkokfoodtours. com. En guide med särskild erfarenhet av thailändsk mat och matserveringar är Patrawadee Poompuang som kan leda matupptäckarturer om man kontaktar henne på ppatrawadee@yahoo.com eller +66-81-939 53 84 med viss framförhållning.
Chatrium Riverside Hotel
Snyggt thaidesignat härbärge gjort för datorälskande resenärer med särskild längtan efter cityshopping alldeles intill. Eller som vill ha nära till skytrain.
28 Charoenkrung Soi 70
+66-2-307 88 88
www.chatrium.com
Lub d Bangkok Siam Square
Härlig mötesplats i en centralt belägen villa med ambitioner I köket. Indien möter El Bulli.
925/9 Rama 1 Road
www.siamsquare.lubd.com
The Atlanta Hotel
Bakom hotellets glittrande speglar och stengolv står en vin- och matintresserad ledning som gör upplevelserna av thailändsk och framför allt indisk mat svåra att konkurrera med.
www.theatlantahotelbangkok.com
The Rembrandt Hotel
De små gatuståndens absoluta motsats. Det här är gigantiskt, massor av fisk, skaldjur och grönsaker. Ett mycket brett utbud inklusive en egen vin- och spritavdelning. Det kostar, men är smarrigt.
19 Sukhumvit Soi 18 Sukhumvit Road, närmaste BTS Asoke och MRT Sukhumvit inom 300 meter
Lediga rum & priser
The Fish Market Restaurant
Vin för het mat, men också med egna meriter som gör att det passar för de allt större biffarna utanför thaimenyerna. Lätt chenin blanc och syrah rosé i det förra fallet, cabbar och maffigare syrah i det senare. Nikki, som gör vinet är Australienskolad thailändska, konsultar ända bort i Portugal.
89 Sukumvit Soi 24, BTS Phrom Pong
+66-2-261 20 72
www.seafood.co.th
Granmonte Vineyard
www.granmonte.com
