Amalfikustens kuperande kustlinje är oöverträffad. Här nere i sydvästra Italien breder paradiset ut sig längs det Tyrrenska havets stränder. Följ med till Capri och den mysiga lilla hamnstaden Positano.
Text och foto: Daniel Olsén
Uppgradering. Det där ordet man hör då och då från sina kamrater när det gäller hotell eller flygstolar men som aldrig någonsin, av någon anledning, händer en själv. Men så plötsligt, efter årtionden av resande säger det bingo. Vårt rum uppgraderas till “full sea view”. Och vilken vy. Hotellets manager öppnar stolt upp de två trädörrarna till balkongen i vårt rum med ett ”prego”. Solen strålar in och Medelhavets turkosa färg tar upp mer eller mindre hela synfältet. Tills vi går ut på balkongen varifrån vi även kan se ut över staden. Det går inte att låta bli att förstummas. Under oss trängs husen på den extremt branta bergssluttningen tillsammans med små restauranger och en och annan lysande pool. Längst ner finns en liten strand med inte allt för mycket människor. Säsongen har just börjat och vattnet är fortfarande ganska kallt, även om man här och där kan se ett par modiga badjävlar.
Den lilla hamnstaden Positano längs Amalfikusten, ungefär en timmes bilfärd från Neapel, har sedan femtiotalet lockat turister. Staden var en blomstrande hamn under medeltiden och är idag en av de mest romantiska platserna på jorden. Åker du hit med någon du tycker om får du räkna med att komma tillbaka hem med ett och annat löfte du kanske inte planerat från början. Vi har checkat in på La Sirenuse, ett exklusivt, litet hotell i mitten av staden. Under vår balkong ligger terrassen med pool, soldäck och bar. Poolen är, som tur är för en badkruka som jag, uppvärmd. Bad i havet får vänta den här gången för min del.
Positano är ingen stor stad och här saknas en uppsjö av traditionella turistaktiviteter. Hit åker man inte för att gå på nattklubbar eller för att åka på uppblåsbara bananer efter motorbåtar. Hit kommer man för att bara vara, för att njuta av stunden och platsen, carpe diem och allt det där. Och då menar jag inte genom en snirkligt typograferad tatuering i svanken. Här får du faktiskt tillbringa en hel dag på hotellet och skämma bort dig med service vid poolkanten utan att få dåligt samvete. Att promenera runt i staden tar inte allt för lång tid. Kanske just därför är det viktigt att bo på ett romantiskt hotell som ligger bra till, med utsikt över havet och staden, det går inte att få nog av den synen. Tiden flyger förbi.
Men visst finns det saker som man kan – och bör – passa på att göra. För att förbränna maten, som är helt omöjlig att inte överdosera, finns en vandringsstig från staden upp till den lilla, lilla byn Nocelle. Höjdskillnaden är inte nådig: över 1 700 trappsteg. För varje meter blir utsikten över bukten ännu mer majestätisk. Väl uppe möts du av en liten by med en pittoresk kyrka och ett torg. Låren skakar och svetten rinner, den här bestigningen är helt klart inget man gör i flip-flops men väl uppe är all möda glömd.
En promenad genom staden tar oss ner till stranden. Vägen kantas av små butiker som säljer limoncello, citronlikören som görs längs hela Amalfikusten, restauranger och givetvis en kyrka. Även en och annan italiensk märkesbutik har hittat hit. Väl nere på stranden ligger kaféer och restauranger tätt intill varandra. Vyn upp mot staden är mäktig. Det bästa jag vet med att resa är maten. Hemma i Sverige bläddrar jag ofta i kokböcker och drömmer mig bort, särskilt till Italien vars kök är oslagbart. Italienarnas hyllning till sina råvaror är imponerande. Varje ingrediens används med passion och ger rena, välbalanserade smaker. Här på Amalfikusten i synnerhet.
Maten i Positano är till stor del baserad på fisk och skaldjur. Pastan är perfekt. I kampen för att känna sig som äkta italienare beställer vi in allt: aperitivo, antipasto, primo och secondo. Mättnaden slår till redan i halvlek, men med så god mat är det bara att fortsätta. Prisnivån här är som på en fin restaurang i Sverige. Men självklart ska man inte underskatta de enklare ställena. På kaféerna nere vid stranden kan du få en alldeles utmärkt pizza till lunch. Helst med massa buffelmozzarella på. Positano är som sagt ingen stor stad. Det räcker att tillbringa två, tre nätter här för att man ska kunna känna att man upplevt staden, även om den är beroendeframkallande.
Vi har planerat in att fortsätta vår resa till Capri. Båtmänniskor som vi är beslutar vi oss för att hyra en båt (och kapten) som ska ta oss till, och runt, Capri. I grannstaden Sorrento byggs båttypen Fratelli Aprea, som med sina rötter i fiskebåtar idag gör några fantastiska båtar typiska för det här området. Hotellet hjälper oss att boka in kapten Giovanni med sin 32 fots La Luga. En båt som veckan innan hyrdes av Sharon Stone, meddelar en stolt kapten. I sann James Bond-stil kliver vi ombord på båten. Allt bagage har tagits hand om av hotellets bagageservice, vilket är tur för det är inte lätt att släpa på tunga resväskor nedför de smala gränderna och trapporna. Positano är inte direkt handikappvänligt.
Kapten Giovanni lägger ut och vi påbörjar vår resa mot Capri. Vädret är inte det absolut bästa men vi klarar oss från regn. Långtröja krävs för att vi inte ska frysa. När vi närmar oss Capri tornar ön upp sig med sina mäktiga 600 meter över havet. De lodräta, ljusa klipporna möter det ljusblå havet. Giovanni navigerar oss runt ön och gör stopp lite här och där och kör in oss i de naturliga grottorna som finns längs ön – den “lilla blå grottan”, den “gröna”, den “röda”, den “vita”. Sedan har vi den “blå grottan” som är ett känt turistmål. Hit kommer man bara in med små roddbåtar där man drar sig framåt i grottan längs kättingar på väggen. Vill du göra ett besök här så får du räkna med att köa för att komma in och inträdet är cirka 120 kronor. En sak är säker och det är att Capri verkligen måste upplevas från båt. Mindre båtar avgår hela dagarna från Capris hamn.
Capri består av två städer – Capri och Anacapri. Till Capri kan man ta en linbana från hamnen upp till det stora torget där designbutikerna trängs med restauranger och kaféer. Vartenda italienskt lyxmärke finns representerat, i sällskap av utländska som Louis Vuitton och Ralph Lauren. Det italienska modet som råder på ön är långt ifrån minimalistiskt. Här gäller guld och mönster i överflöd, linneskjortor med svulstiga sjalar och skor med guldspännen stora som surfplattor. Efter ett par dagar bland detta glitter vänjer man sig märkligt nog. Plaggen från Acne och Filippa K glöms bort i resväskan och helt plötsligt står du där med uppvikt krage på en piké som har mer tryck och brodyrer än en overall på en KTH-student. Men Capri har mer att erbjuda än så.
I utkanten av staden kan man besöka den lilla fabriken där tillverkningen av parfymen Carthusia sker, en partfym som säljs över hela världen. Enligt sägnen började parfymen tillverkas så tidigt som 1380 av munkar på Capri. De nära hundra olika essenserna som används hämtas från ön. Till dofterna för män används huvudsakligen rosmarin från berget Monte Solaro och för kvinnor en vilt växande nejlika.
Men det är inte staden Capri som är vårt mål, utan vi ska vidare upp till Anacapri och hotellet Caesar Augustus. Det finns bara en väg upp, en serpentinväg med ett lodrätt stup på ena sidan. Ön har något speciella taxibilar – omgjorda, förlängda, nedcabbade bilar från Fiat. När jag kliver in undrar jag lite varför alla bilar fäller in sina sidospeglar. Femhundra meter in i färden har jag fått svaret – gatorna är extremt smala. Vägarna i Positano känns som stora motorleder i jämförelse. Varje möte med en annan bil gör mig övertygad om att ”nu smäller det”. Men det gör det inte. “Capri regolare!” skrattar taxichauffören när han ser våra uppspärrade ögon och gapande munnar. Även bussarna är specialgjorda för ön. Små, korta, tjocka block, ofta överfyllda med folk, susar förbi oss med bara några centimeters marginal. Att sitta och försöka se avslappnad ut med armen över dörrkanten leder antagligen till amputation.
Vårt hotell ligger på klippkanten med utsikt över bukten mellan Capri, Sorrento och Neapel, två- trehundra meter upp på det lodräta berget. Jag hänger ut lite över terrassens räcke och svindeln kommer krypande, men det är det värt. Utsikten är makalös. På andra sidan vattnet ser jag Vesuvius torna upp sig. Till höger om det, Sorrento och bergsryggen med Positano på andra sidan. Härifrån har vi första parkett till solnedgången ned i havet, med vulkanön Ischia bredvid som mäktig siluett. Hotellets restaurang är perfekt placerad för att alla gäster ska kunna njuta av solnedgången. Jag tänker på Douglas Adams Restaurangen vid slutet av universum och kommer på mig själv med att sitta och fånle när jag tittar ut över en orangeröd sol och ett mörkt, gråblått hav.
Vi tar vår första middag här och grundar med öns paradrätt Ravioli Caprese. Perfekt kokt pasta utan ägg, fylld med mozzarella, i en sås av små välsolade tomater. Därefter lammkotletter. Maten är fantastisk. Hovmästaren Alessandro gör ett strålande jobb med att matcha vinerna, som kommer från den lokala regionen Campania. Morgonen efter slår vi upp dörrarna på balkongen. Utsikten rakt mot Sorrento och Medelhavet fortsätter att förstumma. Värt att tänka på just med detta hotell är att försöka undvika rummen som vetter mot vägen, den enda mellan Capri och Anacapri. Här far små bussar och mopeder fram och tillbaka större delen av dagen. I övrigt är hotellet utsökt. De har riktat in sig på bröllopsresor och romantiska get-aways och jag kan förstå varför. Allt är uppbyggt för att skapa den perfekta romantiska atmosfären. Pianobar, infinitypool och en mysig örtagård där kocken plockar ingredienserna till kvällens maträtter. Ute på en liten avsats vid restaurangen finns ett bord där man kan sitta avskiljt med endast solnedgången som sällskap. Och en egen kypare.
Några minuters gångavstånd från hotellet ligger torget i Anacapri. Hundra meter härifrån hittar vi skomakaren Antonio som sedan nio års ålder tillverkat sandaler för hand. Idag är Antonio mer eller mindre en legend på ön och folk köar för att köpa med sig ett par av den typiska Caprisandalen. Från Anacapris torg går stolsliften som tar oss upp på berget Monte Solaro, 589 meter över havet. Enstolsliften kommer i bra fart och den något likgiltiga liftvakten skyfflar iväg folk i rasande takt. Ingen uppbromsning av stolen här inte.
Den tyska pensionären framför mig skjuts iväg och ansiktsuttrycket påminner om de där bilderna man får på sig själv när man åker Fritt Fall på Gröna Lund. Väl uppe väntar en fantastisk panoramavy. Utsiktsplatserna ligger precis intill stupen. Om svindeln kändes på hotellet, så kan jag lova att den förstärks här. Höjden är nästan overklig. Från toppen finns ett par vandringsleder tillbaka ner om man inte vill åka stolsliften. En går direkt till Anacapri och den andra går ut till västra delen av ön och slutar vid en stor fyr. Känner man sig mör i benen efter den strapatsen går det bussar tillbaka till Anacapri och Capri.
Inne i Anacapri ligger Villa San Michele som uppfördes av läkaren Axel Munthe. Även Axel Munthe-muséet finns här. Ett nästan obligatoriskt besök för oss svenskar. Axel Munthe, som bland annat var läkare till kronprinsessan Victoria (kung Gustaf V:s hustru), flyttade till Capri under 1890-talet. Han blev en populär person på ön då han vårdade den fattiga befolkningen utan att ta betalt. Efter fyra nätter på Capri är det dags att checka ut och påbörja resan hemåt. Det känns sorgligt. Personalen har tagit väl hand om oss och deras tips och guidningar har varit ovärderliga. Hotellets bil kör oss ner till hamnen där turbåten tillbaka till Positano väntar.
Mat & Dryck
Buonocore Gelateria
Inne i Capri ligger den här populära glassbutiken Buonocore Gelateria som serverar sammetslen glass i nybakade våfflor. En slev per våffla, det blir knepigt att blanda smaker. Tur att man får köpa två om man vill. Missa inte citronsorben. Här serveras också bakverk av alla olika slag, många med citroner som smaksättning.
Via Vittorio Emanuele 35, Capri
Paulino’s
Nere vid utkanten av Capri hittar vi Paulino’s. Ett måste när det gäller restaurangbesök på ön. Här sitter man utomhus och äter under hängande citroner som bildar ett tak av gult och grönt över hela restaurangen. Från början var det här en utomhusbowlingbana. Med tiden öppnades ett litet kafé som sedan utvecklats till den restaurang det är idag. Många av rätterna innehåller citron så klart och givetvis gör de sin egen limoncello.
Via Palazzo a Mare, 11, Capri
paolinocapri.com
L’Olivo
Vill man äta mer exklusivt, rekommenderas ett besök på den tvåstjärniga Michelinkrogen L’Olivo, restaurangen på Capri Palace i Anacapri. Middagen inleds med något de kallar för baguetteservice. En vagn med nybakad baguette och ett antal olika röror som pålägg. De har även en meny enbart för vatten, sorterat i kolsyre- och mineralmängd. Här får man nästan korslagda ärtor. Servicen är givetvis prickfri och det enda du i princip behöver göra själv är att tugga maten. Det mesta på menyn baseras på fisk och skaldjur men även en kötträtt letar sig in då och då.
Via Capodimonte, 14, Anacapri
capripalace.com
Da Gelsomina
Som kontrast till stjärnkrogarna är de mindre, lite enklare, restaurangerna ett måste. I Italien i allmänhet och på Capri i synnerhet. Den lilla familjeägda restaurangen Da Gelsomina är ett lysande exempel på detta. Här serveras det rustik mat till en fantastisk vy. Två rätter är fortfarande med på menyn sedan starten på 1950-talet – grillad kyckling med rosmarin, tillagad mellan tegelstenar och kanin i stark tomatsås. Måltiderna avslutas traditionsenligt med restaurangens egen limoncello, kryddad med fänkål och underbart god.
Via Migliara, 72, Anacapri
dagelsomina.com
La Sponda
Hotellet La Sirenuse egna restaurang, La Sponda, har en stjärna i Guide Michelin. Här serveras en meny som bjuder på det bästa allra bästa Positano har att komma med, tillsammans med viner från regionen Campania. Med levande italiensk musik och med över fyrahundra tända ljus tända på borden, är känslan av lyx och romantik fulländad.
Via Cristoforo Colombo, 30, Positano
sirenuse.it
Ta sig hit:
Flyg till Rom. Tåg från Rom till Neapel. Därifrån går båtar till Capri eller bussar till Positano. Alternativt hyr man bil i Rom och kör hela vägen själv. Att ta med bilen över till Capri är dock ingen bra idé, då gatorna är trånga och trafiken komplicerad. Från kajen i Positano kan du lätt ta dig till Capri, Amalfi och Sorrento. Capri ligger nästan inom synhåll från Positano och tar bara 40 minuter med båt. Båtarna mot Capri går på förmiddagen men under högsäsongen under juni till augusti går de även på eftermiddagen.
Läs fler artiklar om Italien
