My Website

Tag: travel

  • New York – en bruksanvisning

    New York – en bruksanvisning

    ”Walk the walk and talk the talk” heter det i USA, ett uttryck som innebär att man rör sig som lokalbefolkningen och håller tungan rätt i mun. Det är vare sig svårt eller komplicerat, det enda som krävs är aningen listighet och ett sinne för humor. 

    Text: Argot Murelius
    Foto: Dan Kullberg

    Se hotell i New York

    Författaren Fran Lebowitz har naturligtvis helt rätt – och tro mig, ingen vill argumentera med Fran. Propert putsade städer blir raskt otillräckliga. New York är skitigt, kaotiskt, orättvist och elakt. Staden kan stundom likna en bakfull hamnsjåare som vaknat i fel famn. Fast till och med då, med en uteliggares andedräkt och pissfläckig uppsyn lyckas New York gripa tag i oss och vagga oss in i en svettig, euforisk vals. Det är svårt att inte gunga med, även när danspartnern är fyllsjuk och luktar kantstötta löften.

    Vi är många som berättar samma skröna, om hur vi kom hit från långväga ställen på en kort visit som aldrig vill ta slut. Vi kom för friheten, inte för att bli välbärgade. Vi landade här för att vara oberoende, följa drömmar och odla intressen samt för leda det liv vi hade fantiserat fram åt oss själva. Det första vi lär oss är att New York faktiskt kan vara en lynnig, orakad sjåare, det stora äpplet är inte alltid så aptitligt, men vi biter av mer än vad vi kan tugga och tuggar som bara fan. Det finns de som blir ”new-yorkade”, för dem är äpplet surt och hårdsmält, de ger upp drömmen och tar med sig magbesvären härifrån, vi andra utvecklar valkar och vassa armbågar, vi har förstått att det, enligt det dammiga uttrycket, är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete. Vi förtjänar att bli kvar här. Det gör du med, men enkom om du gör oss en tjänst – kom hit och stanna längre än fyra dagar, annars har vi en lista på propra, trista ställen som vi tror att du skulle gilla.

    Så skynda över vettja! Men lär dig av våra misstag. Halva hemligheten med att inte bli ”new-yorkad” ligger i att vägra låta sig bli nedslagen. Visst, New York kan ju framstå som en kaotisk danskompanjon, men han kan också vara en smidig kavaljer. Undvik att trampa honom på tårna, bete dig inte som en jönsig nykomling. Med andra ord, bromsa inte till för att skicka sms i tunnelbaneuppgången, se dig för när du korsar cykelbanor, ställ dig inte uppströms för att roffa någon annans taxi, stå inte still på vänster sida i rulltrappan, gå aldrig fler än två i rad på trottoaren och blockera för guds skull inte andra fotgängare när du måste stanna och titta på något. Se till att New Yorkarna själva inte ”new-yorkar” dig. De är otåliga, det finns inget som irriterar dem mer än folk som är i vägen. Det, och idioterna som ständigt jagar det nya, hippa, glittriga. Vi som har bott här länge sörjer gentrifieringen och klagar högljutt, ”kvetch” heter det på jiddisch, ett onomatopoetiskt verb som sanna New Yorkbor använder flitigt. Vi kvetchar om att det nötta, genuina tvingas maka på sig till förmån för haussade, kromade nyheter. Så gör oss en till tjänst, om du passerar en sjavig gammal sylta eller en specialbutik som ser ut att halta, titta in och lätta på plånboken en gnutta, hjälp oss att bevara lite av det härligt skavda.

    Förra årets många tragiska förluster sved. De Robertis Pasticceria, det legendariska, italienska konditoriet som öppnade 1904 sålde sin sista cannoli precis innan jul, nu ska där bli ett bagelbageri. Pearl Paint, Canals Streets mecka för konstnärsmaterial kastade in målarduken efter 81 år, den rangliga pärlan håller på att rivas, innan du hinner hit har det byggts lyxlägenheter på samma adress. Dito gäller bowlinghallen från 30-talet bortom Union Square. Edison Café, tidskapseln vid Broadway som serverade kycklingsoppa och bastanta mackor till skådisar och teaterrecensenter förlorade nyss sitt hyreskontrakt, till och med borgmästaren försökte att rädda denna institution. Men när en hyresvärd kan få ut tio gånger så mycket pengar för lokalen är det lätt att förstå varför klassikerna stryker med.

    Alla (utom hyresvärdarna) håller samman i New York – ytterligare en hemlis som besökare liksom hitflyttade raskt bör lära sig. På min gata skymtar jag ibland en galenpanna i rullstol, hennes ben är lindade med tidningspapper och gaffatejp, hon tar spjärn med fötterna, rullar baklänges mitt i gatan och använder en handspegel för att navigera. Hon är kompis med mr Home Dentistry, Charlie, även känd som borgmästaren av Henry Street. Han är halvt hemlös och har en sockerbitsstor plastbit i munnen där det en gång i tiden satt tänder. Charlie är en väderbiten före detta pundare, hela kvarterets angelägenhet, han får en ärvd tröja när det är kallt, en flaska vatten när solen steker, ibland ger jag honom en smörgås och en kopp kaffe från den sunkiga bodegan på hörnet. När kineserna firar nyår besöker jag tvättomatens kantonesiska ”wash-and-fold”-tant och önskar gott nytt – gung hai fat choy! – med en chokladask. Det tar inte lång tid att bli hej-och-du med grannskapet, det enda som krävs är en vänlig gest. Snacka väder och vind med gubben i grönsaksdisken och han lär snart spara de bästa avokadorna åt just dig, dricksa generöst på ditt lokala schapp och bartendern kommer se till att du aldrig går törstig. Det där med dricks är viktigt, servispersonalen överlever på din dricks, deras grundlön ligger på cirka fem dollar. Om du är osäker är det bara att dubbla momsen på notan, det brukar anses som en rimlig summa. 20 procent gäller överallt annars.

    En sak till: öppna munnen! Säg ifrån om du inte är nöjd med servicen, hojta till om någon trängs i tunnelbanan, ryt om cykelbudet kör på dig, ryt ännu högre om taxichauffören tar en omväg och starta gärna bråk med korkskallen som stannar mitt på trottoaren för att plåta Empire State Building. New York lockar fram en frispråkighet, på både gott och ont. Du blir inte en äkta New Yorkbo förrän du har haft en ”Hey, I’m walking here”-ordväxling. Jovisst, jag har sett eleganta Upper East Side-tanter svära likt hamnarbetare, jag har själv gjort det, alla gör det. New York är en skitig, kaotisk metropol, stundom fylld med runda ord och kantiga gester.

    På sistone har det haglat svordomar över att Streit’s Matzos snart också kommer att läggas ner. USA:s sista familjeägda matzabageri, har i fem generationer bakat osyrat bröd i en rucklig byggnad på Rivington Street, vägg i vägg med hippa barer och en boutique som säljer gympadojor med samlarvärde. Just Lower East Side håller på att förändras väldigt fort, men där finns fortfarande ett antal klassiker att upptäcka innan de kanske, eller kanske inte försvinner. Härmed följer en kort guide till de gamla arbetarkvarterens beprövade, blingbefriade godbitar. Helt utan någon som helst fallande ordning. För prydligt räcker ju inte.

    För fler tios till New York: spana in vår cityguide dit. 

     

  • Marrakesh – gammalt möter nytt i Marocko

    Marrakesh – gammalt möter nytt i Marocko

    Medinans artärer pulserar dag som natt. I den gamla stadens labyrintiska gränder trängs gatuförsäljare med mattillverkare, sagoberättare och ormtjusare. En kort promenad därifrån ligger de moderna kvarteren med sitt levande uteliv och moderna gallerior – en stark kontrast till den uråldriga staden. 

    Text: Anders Rydell Foto: Johan Lindskog​

    Hotell i Marrakesh

    En gammal man med tovigt grått hår sitter på en hopvikt mörkblå matta. Han är klädd i en gråbrun djellaba – en traditionell marockansk dräkt – i grov ull som värmer i den kyliga, stjärnklara januarinatten. Med en klar röst, som ständigt skiftar i tonläge, talar han böljande utan avbrott. Ibland lyfter han upp båda armarna i en förstärkande rörelse, samtidigt som rösten blir kraftigare. Mannen är helt omsluten av människor som sitter, står och hukar sig fram för att höra. Han är en av det sista mytomspunna sagoberättarna – de så kallade ”hlaykias” som i tusen år fört den unika marockanska berättartraditionen vidare här på torget Jemaa el-Fnaa i hjärtat av Marrakesh. Själv förstår jag inte mycket av vad som sägs eftersom myterna, folksagorna, sägnerna och legenderna berättas på arabiska och berber. De flesta berättelser finns inte nedskrivna, utan förs bara vidare av dessa säregna berättare – varav det marockanska uttrycket “när en sagoberättare dör så brinner ett bibliotek”.

    Men det är lika fascinerande att se den gamla mannens hypnotiserande effekt på sina århörare. Publiken tycks lika paralyserad som de svarta kobrorna vid ormtjusarnas flöjter en liten bit bort på torget. Hans trollbindande kraft är än mer imponerande med tanke på det kaos som omger den lilla oasen kring mannen. Jemaa el-Fnaa förvandlas om kvällarna till en plats på gränsen till galenskap. Ett torg som får Times Square att kännas som en avmätt promenad i en japansk zenträdgård. Varje eftermiddag rullar en armé av män in stora vagnar på torget fyllda av ställningar, tält, köksredskap, kött och grönsaker. I skymningen sprider sig ett moln av os, ånga och rök från gatuköken mot stjärnhimlen, synligt på flera mils håll. För ett par tior hivas rykande tanginjer fram med kyckling och lamm som smälter på tungan, kryddade med citronskivor, oliver, russin och torkade plommon. Som ett orange pärlband runt torget ringlar sig juiceförsäljarnas vagnar med sina lysande högar av citrusfrukter. För några kronor kan man svalka sig med färskpressad juice av apelsin, citron och grapefrukt.

    Sagoberättarna är knappast de enda underhållarna som konkurrerar om uppmärksamheten på Jemaa el-Fnaa. Här finns ormtjusarna, redo att snärja dig genom att rent bokstavligen kasta ett kräldjur om halsen. De är dock lätta att hitta, eller att undvika, genom sina flöjter, ett instrument från helvetet, med sina toner som skär in i både själ och märg.Inte långt ifrån ormarna poserar berberapor i rayban-glasögon och på en mans axel vilar en jättelik gam. Överallt har beskådare samlats i ringar kring dansföreställningar, boxningsmatcher och teaterpjäser. Ivriga försäljare försöker samtidigt kränga cigaretter, arganoljor, blinkande leksaker eller en skoputs för en spottstyver.

    Jemaa el-Fnaa är en anarkistisk cirkus, som pågår varje kväll, året runt – och har så gjort i hundratals år – sedan berberdynastin Almoraviderna grundade staden på 1 000-talet. Almoravidernas rike sträckte sig från djupt inne i Sahara upp till det muslimska Spanien. I Marrakesh gamla stadsdel, Medinan, är Jemaa el-Fnaa både hjärta och riktmärke genom den berömda Koutoubia-moskén från 1100-talet med sin åttio meter höga minaret som tornar upp sig över alla andra byggnader. För varje nybörjare som förlorat sig i timmar bland Medinans vindlande labyrinter är åsynen av minareten som att finna en oas i öknen. Om torget är som ett medeltida raveparty så är Medinans souker de mer alternativa klubbarna där de verkliga hemligheterna gömmer sig. Att ge sig in i någon av de många ingångarna från torget är som att träda in i en helt annan värld. Här finner man ett nätverk av souker med tusentals på tusentals butiker, som varierar i storlek från en garderob till ett mindre palats. De flesta inser snart det meningslösa i att försöka navigera sig fram i denna labyrint utan låter sig villigt sväljas upp. Konstrasterna är häpnandsväckande, från fridfulla små torg med porlande fontäner till trånga passager trafikerade som en mindre motorväg, där ett snedsteg riskerar att kasta dig inför en skenande åsnekärra – eller en berber-ferrari som de kallas här.

    En av de större artärerna som går rakt in i Medinan är rue Souk Semmarine, som man hittar mitt emot det bedagade koloniala Café de France på Jemaa el-Fnaa. Som de flesta souker och basarer har varje kvarter, område och gatstump sin inriktning. I början av rue Souk Semmarine finner man stånd med försäljare av mandlar, fikon, dadlar och henna, medan man lite längre ner hittar några av Medinans mest kända juvel-, antik- och matthandlare. Rue Souk Semmarina är en bra utgångspunkt för mindre eller längre utflykter till de olika soukerna med metall- och skinnarbeten, mattor, tyger, keramik, oljor och parfymer.
    När man känner sig mör efter några timmars kommersiellt gatlopp kan man svänga in till Souk Zrabi och kryddtorget, en av Medinans charmigaste platser. Torget omges av sina många kryddförsäljare som försöker kränga saffran, myntate och svart kletig argantvål – medan själva torget är ockuperat av berberkvinnor som säljer flätade korgar och hattar.

    Inne i Medinan är det lätt att försjunka sig i det tusenåriga Marrakesh. Många varor som handlats här har bytt händer sedan medeltiden i denna gamla handelsstad: kryddor, tyger, skinn, keramik och metallprodukter. Här kan du till och med se traditionell hudgarvning i gropar fyllda med frätande duvavföring – men gå dit på egen risk och köp ett färskt knippe mynta att vifta med under näsan. Mitt i det medeltida Marrakesh finns också en annan modernare stad. Den är dock inte alltid så enkel att finna, men Narniaportar in till andra världar gömmer sig här om man vet var man ska leta. I en av gränderna som angränsar till Souk Zrabi leder en anonym ingång in till restaurang Nomad – ett hippt etablissemang i tre våningar där man kan avnjuta en kopp myntate eller en hel meny med kockens nytolkning av traditionella marockanska rätter. Terrassen i två plan är kanske Medinans härligaste, med en panoramavy över hela den gamla staden och de snöklädda Atlasbergen. Bara ett stenkast bort, mitt på Souk Zrabi, ligger restaurangens systerhak Café des Epices, ett vattenhål med en urban känsla. Perfekt för en skvätt espresso och wi-fi. Än mer undangömt, men desto större belöning om man finner det, är Le Jardin. Den lilla trädörren som markerar ingången är hög som till ett tomtegryt, men när man tagit sig förbi den grottlika ingången öppnar sig ett litet paradis med palmer och fågelkvitter. Precis som på Nomad finns här flera terrasser, beroende på hur mycket svalka man önskar sig. Menyn är marockansk, men anpassad till den unga trendkänsliga publiken.


     

    När de medeltida, trånga och vibererande gränderna i Medinan börjar kännas alltför klaustrofobiska är det dags att ta sig till det ljusa och luftiga “la ville nouveau”, som är något av Marrakesh Beverly Hills. Kontrasten kunde inte ha varit större. En kort promenad från Medinans murar – men en resa åtskilliga århundraden fram i tiden. Området, som till huvudsak består av stora jugendvillor, byggdes av de franska kolonisatörerna och är fortfarande platsen för stadens crème de la crème med lyxhotell, shopping, nattklubbar och restauranger. Till skillnad från den mer traditionella stämningen i Medinan, där man bör vara försiktig med alkohol, kan man här omfamnas av nattens varma vindar och inta överdoser av strobeljus, champagneshots och housebeat. Här fortsätter festen natten igenom på områdets stora lyxiga nattklubbar. Det är just denna blandning av gammalt och nytt, traditionellt och modernt som gjort Marrakesh så attraktivt. Redan under 1960-talet blev staden ett mecka för hippies med mer avancerade smaklökar och rökvanor. The Beatles, Rolling Stones och Jean Paul-Getty letade sig hit. Men störst avtryck gjorde den franska modeskaparen Yves Saint Laurent som har blivit en del av stadens själ. Den marockanska kulturen kom också att sätta sin prägel på haute couture-mästarens kläder – särskilt tog han intryck av den traditionella marockanska dräkten, djellaban.

    Områdets främsta attraktion är konstnären Jacques Majorelles koboltblå trädgård, som han anlade under närmare fem decennier, med växter han tog med sig hem från fem kontinenter under sina resor. Majorelles tidigare hus och ateljé är i dag ett museum om berberkultur, men det är framför allt den egenartade trädgården som lockar. Yves Saint Laurent och hans partner Pierre Bergé upptäckte trädgården 1966, ett par år efter Majorelles död, och ”förfördes av denna oas där färger som användes av Matisse smälte samman med naturens.” När trädgården i början av 1980-talet hotades av rivning köpte paret den – och slog sig även ner i konstnärens villa. När Saint Laurent avled 2008 spreds hans aska ut i trädgården. I dag har trädgården, om än värt ett besök, blivit ett offer för sin egen framgång. Risken är att den transcendentala harmonin störs av att få en selfiepinne inkörd i ögat från turisthorderna, som drar genom trädgården likt svärmar av egyptiska gräshoppor. Då kan det vara skönt att slå sig ner med en martini på det koloniala kaféet, Le Grand Café de la Poste, en av stadens riktiga klassiker, med en tidsenlig inredning och dekor från 1920-talet. Kaféet ligger ett par kvarter söder om Majorelle. Köket är som mycket av det bästa i Marrakesh, en blandning av marockanska smaker med en fransk finess. 

    Läs mer om Marocko 

     

  • En betraktelse från Kuba med bil

    En betraktelse från Kuba med bil

    Behagliga människor, antikverade bilar, politisk lojhet och en förlamande kommunism. Staffan Heimerson har drygt fyrtio år efter sitt förra besök återvänt till Kuba och reser runt ön med bil. Och ingenting har förändrats … Eller? Jo, det råder lättnad tack vare president Obamas utspel. Men ändå är framtiden dyster. Cuba Libre fortsätter att bara vara en drink. Inte vardag och verklighet.

    Text: Staffan Heimerson
    Foto: Anna Schori

    Det var inte hårt och snabbt och farligt som rallyt Paris-Dakar. Det var heller inte en epokgörande upptäcktsresa – den hade Columbus gjort 1492. Ändå var det en pionjärgärning som jag gjorde. På Kuba, ett kommunistiskt biståndsland, hyrde jag bil. Med mig själv vid ratten bilade jag sedan under en månads tid landet runt. Motsols, men detta faktum gjorde varken från eller till. Med lagom vedermödor hade jag det bra. Jag fick många loppbett. Bonus var att jag tappade fyra kilo av min övervikt.

    Hos den statliga biluthyraren, med kontor i klassiska Hotel Sevilla, kvitterade jag ut en Geely CK, en liten modell, som tänker sig konkurrera med Volkswagen Polo. Den var smäckig, överstyrd och hade ett framsäte utformat för fakirer. Men motorn var ärtig och hyran, allt inräknat, motsvarade 350 kronor om dagen. Det var bara att tuta och köra. Wrooom! 

    Ut från Havanna, nordkusten västerut, till de första attraktionerna. Några mil bort låg hamnstaden Mariel varifrån det år 1980 skedde en massflykt till Florida. 125 000 kubaner flydde samtidigt, inklusive dem som Fidel Castro skickade med när han tömt sina fängelser och mentalsjukhus. (I Florida har det gått nästan alla väl).Jag bilade sedan i riktning mot Valle de Vinales, Kubas grannaste landskap med berg och dalar – bergen kallas mogote och är kupolartade kalkstensformationer som reser sig ur ananasplantagen.

    Staden Vinales var också, skulle jag snart få erfara, den första och sista platsen med anständig mat: på El Ranchón åt jag en gazpacho, som vittnade om rikets spanska förflutna. Sedan följde dagar med bara ris och bönor. På vägen dit hade jag besökt den grotta, Cueva de los Portales, från vilken Che Guevara ledde den Västra armén inför hotet om ett amerikanskt anfall i samband med Kubakrisen oktober 1962. Grottan var manligt kärv. Där fanns bara en fältsäng, en fälttelefon och det schackbräde vid vilket Che fördrev tiden.I Pinar del Rio gjorde jag sedan Kubaresenärens obligatoriska besök på en cigarrfabrik. Cigarrullerskorna var som tagna ur Bizets Carmen. Disciplinen var sådan att ingen ens tittade upp från sina grannlaga arbeten, när jag började nynna på Habaneran ur akt ett:

     ”Kärlek! Kärlek! Kärlek! Kärlek! Ja kärlek har zigenarblod, av ingen lag den låter styra sig”

    Välordnat var det också på en tobaksplantage någon mil utanför centrum. Jag kom efter några dagar att lära mig, att i ett land där 70 procent av den bördiga jorden ligger i träda och landets en gång så berömda sockerproduktion förfallit, är tobaksindustrin undantaget. Kubas enda export är Cohiba-cigarrer. En annan del av Kubas verklighet trängde på, när jag kom fram till öns sydvästhörn. På kartan så lockande – någon sjömil ut i det turkosblåa Karibiska havet ett av världens största och bästa korallrev, ett dykarnas paradis, och på stranden en ort med det fantasieggande namnet Maria la Gorda.

    Men tjocka Maria visade sig vara en kubansk variant av en bulgarisk semesterby. Inte överraskande smakade Pina Coladan mjölkpulver. Nu på dag tre var det dags för en u-sväng och kurs längs Kubas sydkust mot landets näst största stad, Santiago. Jag stannade och övernattade i de större – eller mest turistattraktiva – städerna längs vägen. Det var lätt. Oftast fick jag natthärbärge redan vid första försöket – i en ”casa particular” som är ett bed and breakfast på kubanska. Ett dubbelrum kostade vanligen 30 CUC (pesons turistvariant där en CUC motsvarar ungefär en euro eller en dollar). God säng och rena lakan, men luftkonditioneringen lät som en jumbojet som flög genom rummet och duschen mera droppade än sprutade vatten. Elsladdarna hängde löst och verkade livsfarliga.  

    Det fina med de kubanska bed and breakfast-ställena är att det är ett av de få näringsfång som i det planekonomiska Kuba är fri verksamhet. Det innebar att till frukosten blev det muntert och förtroligt snack med egenföretagarna, som i något fall var stadsläkaren och hennes make. Alltid god frukost med omelett, juice, skivad färsk papaya samt socker med kaffe – just det, mera socker än kaffe. Dagens bästa mål. Nästan lika ofta bodde jag på ”stadshotell”. Dessa var byggda på 1800-talets andra hälft, innan Spanien drog sina sista suckar som kolonial stormakt och låg i städer med romantiska namn, folkliv på torgen och katedraler stora som domkyrkan i Lund.

    Stadskärnan var, trots fattigdomen, välhållen. Hotellen hade en ljuvlig kolonial arkitektur med stora terrasser med korgmöbler och gungstolar under dekorerade tak som bars upp av ståtliga kolonner. Det fanns en stor, bekväm lobby och innegård. Det var högt i tak i sovrummen och de var försedda med mörka praktmöbler i tropiska träslag. Jag fascinerades av att handdukarna alltid var konstfärdigt vridna till en svan. Det hade kunnat vara hur bra som helst om inte restaurangens maträtter alltid var så enahanda och dåligt tillagade. Rumspriserna var överkomliga, som mest kostade de cirka 600 kronor, som minst cirka 300 kronor. Från Maria la Gorda på Kubas sydvästpunkt till Baracoa i en stor regnskog i nordost, är det mer än 100 mil. Kuba är den största ön i Karibien, stor som Sverige söder om Stockholm.

    Jag hade väntat mig usla vägar. Men nej. I stället var det en bred och ganska välhållen motorväg, autopista nacional, som löpte genom den långa öns mittfåra. Vägen var rak och tradig. Ingenstans rådde någon motortrafik att tala om. Ute på landsbygden bodde människor i enkla hus med jordgolv. Ofta hade de inte rinnande vatten. Det var ingen lastbilstrafik, ty på det Kuba där jordbruket ligger i träda och industri aldrig har funnits, finns ingenting att frakta. Det fanns heller ingen busstrafik att tala om – på 56 år har kommunistregimen inte klarat av att ordna kollektivtrafik. Knappt någon personbilstrafik heller sedan beskyddarnationen, oljelandet Venezuela, ekonomiskt kollapsat och bensinen på Kuba blivit lika dyr som i Sverige. Bensinmackarna ligger hyfsat tätt trots den ringa trafiken. Människor liftar med de få bilar och traktorer som passerar och betalar föraren en slant för tjänsten. 

    Trafiken består i stället mest av häst-och-vagn. Hästarna är spänstiga, vagnarna gamla. I städerna finns inte bara cykel-rickshaws utan också taxibilar i form av hästdragna små åkdon och ”hästbussar” med plats för tio betalande passagerare. Det är idylliskt ­(och miljövänligt), men knappast rationellt. I detta Kuba i förfall är städerna arkitektoniska små juveler. Före Cienfuegos stannade jag vid Grisbukten, platsen där i april 1961 CIA-utbildade exilkubaner anföll och hoppades skapa en folkresning. Där finns nu ett ganska bra museum med de flygplan och jeepar som renegaterna använde. Därefter följde Trinidad. Staden är utnämnd till ett av Unescos världsarv. Kring stadens huvudtorg, Plaza Mayor, har det utvecklats en blomstrande privatturism. Jag hade en salsaorkester i vänster öra och en rumbadito i det högra. Staden Sancti Spiritus var likadan men lugnare och Camagüey, som är Kubas katolska hjärta och besökt av påven 1998, var rekommenderad för att den hade ”en av landets bästa krogar”, Restaurante 1800. Jag var där och allt var bra förutom att maten var slut.

    Nära Manzanillo finns platsen där den legendariska arton meter långa båten Grandma la till, och dess åttiotvå Fidel- och Che-anförda rebeller vadade i land i november 1956. Än en gång ett museum, en stor betonglada helt utan besökare och också i stort sett utan värde: jag beskådade en kikare, en kamera och ett mexikanskt sjökort. Vägen mot Santiago de Cuba löpte därefter på en hylla av de gerillalegendariska djungelgröna Sierra Maestras sluttningar ovanför Karibiska havets turkosa vatten och vita surfvågor. Landskapet var vilt, högsta toppen nästan 2 000 meter. Det var Kubas svar på Kaliforniens Big Sur. Och äntligen! Usel väg, riktigt usel, en sådan där en svensk turist plockar fram en Karlsson på Taket. Bergssidan hade på långa sträckor rasat ner över vägen. Vägen var bortspolad och hade rasat ner på strandens klippor. Hålen i vägen var stora som vulkankratrar. Sådan var den sju-åtta sportiga mil. (Usel väg hände mig bara ytterligare en gång, fyra mordiska mil i djungel på nordostkusten).

    Jag pustade ut ett par dagar i Santiago, som starkt skilde sig från Havanna och de andra städerna. Den var ivrigare. Kring torget som bar namnet Céspedes opererade jinetersos; fixare, småtjuvar, parkeringsvakter, tiggare och gatuförsäljare med osäljbara produkter. De var påflugna.Plazan, torget, dominerades av katedralen, en staty av den store 1500-talsconquistadoren Velazquez, det härliga gammeldags hotellet Hotel Casa Granda samt det faktum att kring torgen har under århundradena de flesta av Kubas musikarter vuxit fram ­– alla låter likadant. Jag satte mig på hotellets terrass. Fläktarna surrade, golvets marmor blänkte och jag beställde en Cuba Libre av en servitör i blanknött smoking. Cuba Libre är artistnamnet på rom och Coca Cola. Coca Cola förbjöds i samband med revolutionen. Men det hemliga receptet räddades och kubanernas egen Coke smakar äkta vara.

    På denna terrass – kanske i samma stol som jag – hade 1959 min favoritförfattare Graham Greene suttit. Han hade året innan skrivit skälm-och agentromanen Vår man i Havanna, en global succé. Nu hoppades Greene att få bud om att Fidel, som gömde sig i bergen utanför staden, skulle låta honom komma och att Greene då skulle få en intervju. I Santiago hade Fidel 1953 gjort sitt första upprorsförsök genom att storma militärbasen Moncada. Han misslyckades, fängslades och deporterades. Men basen finns kvar och över den vilar samma helighet som över Födelsekyrkan i Betlehem. Naturligtvis var den ointressant. Jag njöt av en tallrik spaghetti som inte var den vanliga inhemska klistriga, mjöliga, kladdiga produkten. Den här gången – och det var den enda under fyra veckor på Kuba – rörde det sig om äkta Barilla. Hur denna hade hamnat i Santiago är okänt.

    Den fortsatta resan gick i en u-sväng runt öns östpunkt till Guantanamo och sedan ner längs nordkusten. Guantanamo låter spännande, men är det inte. Vägarna ner till hamnen och den amerikanska basen med det ökända fängelset var spärrade. Ingenting som man bluffar sig genom. Inte ens på avstånd såg jag någon amerikansk flagga vaja i passadvinden. Men sedan! Jag bilade på en väg med namnet La Farola, vilken på viadukter bar en genom ett vilt landskap. Kubas nordöstligaste hörn hade varit väglöst land i en stor och blöt tropisk regnskog och levt nästan utan kontakt med övriga Kuba. Men staden Baracoa, som varit öns första huvudstad, hade varit generös med att ge Fidel Castros rebeller gömställen. För detta blev tacken, att när revolutionen vunnits, byggde den nya regimen en hisnande väg. Den är en attraktion. Väster om Baracoa ligger först en nationalpark med en unik flora, uppkallad efter den tyske vetenskapsmannen Alejandro de Humboldt, sedan Kubas enda riktiga industriella anläggningar. Kring Moa finns nickelgruvor och utvinningen av metallen har skapat ett jättelikt område som är en miljökatastrof. Det var som Polen på 1970-talet. Jag stannade till och en äldre kvinna sa: ”Det här är en plats där alla får cancer.”

    Vid byn Birán ligger Finca las Manacas, Fidels uppväxtplats. Fincan hade utvecklats till ett samhälle i sig självt kring vilket cirka 2 000 människors liv kretsade runt. Där fanns resterna av gårdens egen biograf och telegraf, en bodega, en biljardhall, ett hotell, ett slakteri och ett bageri samt en tuppfäktningsarena och en skola. Men inga direkta minnen kring Fidel, som inte står för kommunisters annars utbredda personkult: ingen staty, inga Fidelsuvenirer. I Holguin konstaterade jag ett kluster av Kubas alla bryggerier. Jag hade vant mig vid att dricka Cristal och Bucanero, men oftare tog jag om aftonen en flaska chilenskt rödvin som på krogen kostade motsvarande 180 kronor, överkomligt för en svensk turist men ruinerande för en kuban. Las Tunas minns jag bäst för namnet på stadens ”stadshotell”. Det hette helt enkelt Cadillac. Jag upplystes om att staden också var ett centrum för sexturism. I Santa Clara äntligen blev jag offer för den kommunistiska personkulten. Staden hade under revolutionen intagits av Che Guevara och nu är den platsen för ett svulstigt mausoleum i betong och östeuropeisk arkitektur. Det samlade få beundrare.

    Under alla dessa mil såg jag sällan poliser och jag åkte fast bara en enda gång för fortkörning eller om det var för att jag brutit en heldragen linje. Dyrt – 60 bortkastade CUC.I strid med mina planer åkte jag sedan ut på den turistiska halvön Varadero och tog in på en anstalt för sluten vård av turister. Det är lätt att ironisera över massturismen. Men hotellet var stort och snyggt, stranden bländande vit, vattnet det läckraste som kunde smeka ens slitna kropp – och vem tackar nej till en daiquiri med ett lila parasoll i glaset? På väg in till Havanna passerade jag tobaksstaden Matanzas och också Cojímar, som är nedgånget men Hemingway-romantiskt; det var där han hade sin båt, som gav honom material till att skriva Den gamle och havet. Jag gjorde för säkerhets skull en sväng kring hans hem, Finca La Vigía, någon mil utanför huvudstaden. Snyggt, mysigt och smockfullt. Sju turistbussar på parkeringsplatsen, besökare från Ungern och Israel, Nya Zeeland och Sverige. Vinden fångade gardinerna. Det hängde djurhuvuden på väggarna, hans safaribyten från Kenya. Man tänker: ”… och där sov han och där skrev han och där… ” Det var som ett trivialt hemma-hos-reportage.

    Jag lämnade utan krångel tillbaka den lilla Geelyn. Inte en repa, inte en punka. 230 mil Kuba runt.Var det äventyrligt? Knappast. Den krigsvane, prisbelönte fotografen Niclas Hammarström sa när han hörde vad jag tänkte göra: ”Vågar du? Är det inte farligt … rövare och rånare och så?” Inte tillstymmelse till fara mötte mig en enda sekund.Var det värt besväret? Ja, om du gillar bilturism, att själv bestämma takten och öppna dig för oväntade händelser och möten. Vill jag göra det igen? Nej. Med denna resa har all nyfikenhet på Kuba tillfredsställts.

  • Barbados – berör och förför

    Barbados – berör och förför

    Barbados är inte bara flödande sol, vita stränder och bad i kristallklart vatten, hon är också en grön ö med mjuka kullar, sädesfält och djungelliknande skogar. Dessutom är hon en av de mer genuint karibiska öarna med en charmerande familjär atmosfär.

    Text: Elisabet Garcia Dahlbäck
    Foto: Binge Eliasson

    Hotell i Barbados

    Kvällen är sammetsljummen och len, det glittrar i havet av facklor och ljussken och bortsett från oss själva och ett par som verkar vara på bröllopsresa har övriga matgäster dragit sig tillbaka till sina rum och bungalows. Hotellet vi bor på ingår i en internationell kedja med fokus på mat och förstklassigt boende och vi har fått sällskap av hotellets mästerkock, Michael Harrison. Som infödd bajan är han är ett sällsynt inslag i öns gourmetvärld där de flesta mästerkockar är inflyttade från Europa och USA, men så har han också gått som lärling hos Michel Roux på tvåstjärniga Michelinkrogen Le Gavroche i London. Dessutom har han arbetat som köksmästare på diverse gourmetkrogar runt om i världen, belönats med titeln Årets kock på Barbados och erövrat andra karibiska mattävlingstitlar. Michaels arbetspass är slut för dagen, men den sköna kvällsvärmen gör att ingen av oss vill gå hem. Vi sitter och pratar om ditten och datten, men framför allt om vad som finns att upptäcka i omgivningarna.

    – Har ni varit på Chris’ Place? Inte! Dit måste ni åka, det är en romshop som inte ligger så långt härifrån. Jag brukar själv gå dit, de har i mitt tycke den bästa rompunschen på ön och maten är vällagad och prisvärd.

    Att den är prisvärd är ett plus, inte minst här på Barbados västkust där lyxiga hotell och påkostade egendomar ligger utströsslade längs med paradisstränderna, en av dessa ägs av Tetra Pak-miljardären Hans Christian Rausing. Men här finns också ett genuint byliv med pastellglada chattelhus som rymmer mycket av öns arbetarhistoria. Chattel betyder flyttbar tillhörighet och brädhusen fick sitt namn när plantagearbetare lät bygga bostäder som de kunde frakta mellan arbeten på öns olika plantager. I dag utgör de ett pittoreskt inslag runt hela ön, många har under åren byggts ut och gjorts större – andra är mer patinerade, slitna och förfallna.

    Till skillnad mot andra karibiska öar har Barbados bara haft en kolonisatör. I början av 1600-talet intog britterna ön och införde sockerplantager som sköttes genom slavarbete fram tills det förbjöds 1834. Sociala och politiska reformer genomfördes successivt och 1966 blev Barbados en självständig nation i det engelska imperiet. Det koloniala arvet är påtagligt över hela ön – i de engelska landsortskyrkorna från 1600-talet, i orter med namn som Brighton, Hastings och Trafalgar Square och inte minst i det engelska språket, vänstertrafiken och i sporterna cricket och hästpolo. Arvet märks också i den officiella disciplinen som har gjort Barbados – som är ett av världens mest tätbefolkade länder – till en nation med en stolt och lång tradition av stabil demokrati. Men så är hon också ett av de mest välutvecklade länderna i Karibien med en förhållandevis hög utbildningsnivå och levnadsstandard.

    Även om turismen är en stor intäktskälla och tillväxtmotor är ön inte speciellt turistisk. Faktum är att hon känns väsentligt mer genuin än många andra karibiska öar vi har besökt. Ett av skälen är att man saknar stora hotellbyar med all inclusive-anläggningar. Det gör att turister och öbor lever i en slags ömsesidig synergi där pengar som spenderas på restauranger, barer, butiker, hotell och transporter stannar kvar på ön, till skillnad mot andra öar där all-inclusive kedjorna ägs av internationella hotellkedjor. Det ömsesidiga beroendet gör att det vilar en vänlighet i mötet mellan människor – åldrar, kön, hudfärg eller nationalitet spelar ingen roll. Ett faktum som gör att man känner sig trygg och välkommen.

    Mötet med Michael Harrison gör att vi dagen därpå ger oss iväg för att leta reda på Chris’ place. Efter att ha kört lite fel i ett bostadsområde kommer vi fram till ett röd- och vitmålat brädhus där en man lastar in backar med Banksöl. Några mopeder kör förbi, en bil parkeras och en kvinna kommer ut från den intilliggande butiken med en matkasse. Vi går in i baren där en handfull människor ses ätandes och drickandes. Jag frågar om mannen bakom disken är Chris och han nickar vänligt. Sedan berättar jag att Michael Harrison på Cobblers Cove tipsat oss om honom, att hans rompunsch ska vara en av de bättre. Han ler igen och säger att det är ett hemligt familjerecept.
    På de flesta ställena runt ön serveras en rompunsch gjord på färdigköpta blandningar vilket gör att Barbadosborna med glädje berättar var man kan få den äkta hemgjorda varan.

    Vi beställer in två öl, en rompunsch och en av dagens rätter att dela på: grillad kyckling, makaronilåda, ris, bönor och sallad. Till den ställer Chris fram en plastflaska med den för ön så karaktäristiska pepparsåsen.

    – Be careful, it’s very spicy, säger han med glimten i ögat.

    Stark var den, men god och även det här receptet var en familjehemlighet. Har man väl upptäckt öns rombutiker har man fått nyckeln till en av öns hemligheter, en kunskap som gör att man känner sig lite mer initierad. Dessutom sparar den på semesterkassan. I en romshop får man fyra öl för tio Barbadosdollar. Tvärs över gatan – 40 meter därifrån – kostar en öl sju Barbadosdollar. En annan nyckel till ön är att anamma den avslappnade attityden till livet, något man delar med andra karibiska öar. Det tropiska klimatets värme gör att allt går mycket långsammare, även trafiken. Det lönar sig inte att stressa och vara effektiv i ett sävligt levnadstempo.

    Mätta, belåtna och varma kör vi vidare mot sydkustens stränder, en resa som tar cirka 45 minuter – om man kör huvudvägen det vill säga. Barbados är visserligen knappt större än Orust, drygt tre mil lång och två mil bred, men viker man av och ger sig in på de charmiga landsvägarna som går kors och tvärs över ön kan resan ta flera timmar eftersom vägskyltar lyser med sin frånvaro. Då får man navigera sig fram med hjälp av soluret, på Barbados är himlen alltid blå – solen gömmer sig ytterst sällan någon längre tid bakom molnen. 

  • Dubrovnik – Nya Venedig

    Dubrovnik – Nya Venedig

    Det finns ikoniska platser som är måsten på ens ”bucketlist” innan man dör. Platser som är så fotogeniska att de nästan hör hemma i sagovärlden. På den listan hamnar Dubrovnik. En ny ikon, som ett nytt Venedig.

    Text och foto: Charlotta Rönn

    Hotell i Dubrovnik

    Dubrovnik är inte ”ny” i historisk bemärkelse. Staden har funnits sedan romersk tid, men just nu lyser Adriatiska havets juvel starkare än någonsin och trängseln är stor under högsäsongen då bortåt 10 000 personer vistas på en yta lika stor som Gamla stan i Stockholm. Alla vill hit – romantiska par, Game of Thrones-fantaster från hela världen, tusentals kryssningsgäster, men också kändisar. Förra året siktades Kate Hudson, toppmodeller som Lara Stone, fotbollsproffs som Bastian Schweinsteiger och Maradona. Den amerikanska societetsfashionistan Fabiola Beracasa gifte sig förra sommaren i Dubrovniks historiska palats inför kända gäster och hade scenframträdanden med både Snoop Dogg och Kanye West.

    Många har förtrollats av världens största teveserie Game of Thrones. I dag kan man göra vandringar till inspelningsplatser i seriens King’s Landing, man kan spana över Kolorinaviken –Blackwater Bay, kika in i Lovrijenacfortet – Red keep – och gå över klaffbron genom Pileporten till rektorspalatset – Qarth.

    – Jag började med Game of Thrones-vandringar i maj förra året och det är så populärt att jag har turer varje dag, berättar Ivan Vukovic.

    Rektorspalatset var maktens centrum under 700 år när Dubrovnik, mellan åren 1358-1808, utgjorde den självständiga stadsstaten Republiken Ragusas, styrd av en folkvald rektor.

    – Man var på många sätt föregångare här då slavhandeln avskaffades 1418, berättar min guide som visar stadens historiska sevärdheter som rektorspalatset och det romantiska Sponzapalatset, världens tredje äldsta apotek och den vackra Onofriofontänen.

    ”Friheten kan inte köpas för allt guld i världen”, lyder den latinska inskriptionen över Lovrijenacfortets port. Paradoxalt nog så inger Dubrovnik en enorm frihetskänsla trots att staden omges av en 25 meter hög mur. Kanske beror det på att man kan se staden ovanifrån genom att vandra uppe på den två kilometer långa muren? Man kan även nå högre höjder än så. Ta linbanan till berget Srd och du bjuds på en magnifik panoramavy över den bergiga kusten, halvön Lapad där många av turisthotellen och stränderna finns, och det blånande havet.

    Adriatiska havet känns alltid närvarande i Dubrovnik oavsett om man sitter på en taverna i den gamla hamnen eller om man slinker in genom ett hål i väggen till klippbaren Buza där man både kan bada från klippor och dricka drinkar. Bättre ställe finns inte för att se en klotrund och mättad sol gå ner i havet. Här återhämtar sig kroppen snabbt från dagens värmeöverslag och precis som ett lejon väcks hungern till liv i skymningen. Nu börjar jakten efter en restaurang. På huvudgatan Stradun ligger serveringarna på rad liksom på marknadstorget Gunduliceva Poljana, men vik in på smågatorna. Ta dig bort från stojet in i de bortersta gränderna och du hittar garanterat en liten krog med färsk fisk på menyn och ett friskt Pošipvin från Pelješachalvön. Njut långt in på natten. Den är kolsvart och ljummen, men vilken natt – som hämtad ur Disneys Lady och Lufsen!

    Efter ett par dagars strosande eller lättjefullt slappande på stranden vaknar upptäckarlusten. Vad gömmer sig på andra sidan berget? En biltur – eller en bussutflykt– i en och en halv timme bort, slutar i byn Mali Ston på Pelješachalvön, vars medeltida mur är som en miniatyr av den kinesiska muren. Den som har benstyrka kan i september delta i ett maratonlopp på muren som sträcker sig runt ett berg. Muren byggdes för att skydda republiken Ragusas vita guld – saltverket. Saltet produceras i saliner än i dag och en påse med det finaste havssaltet är en självklar souvenir. Mali Ston är vallfartsort för ostronfantaster. De fina små ostronen har en alldeles speciell, oförglömlig sälta. Det dukas upp ostron på Vila Koruna, som också har musslor, grillade räkor och risotto med bläckfiskbläck på menyn.

    Det är inte bara Pelješachalvöns ostron som är vida kända utan också vinerna. I den sandiga jorden växer den gröna druvan Pošip och den blå druvan Plavac Mali. Det är framförallt de röda vinerna som har gott renommé. Här kan man göra en provsmakningsodyssé mellan vingårdarna. Milos och Vukas i Ponikve hör till topproducenterna, men det riktiga ässet är Korta Katarina i Orebic, längst ut på udden. Här görs prisbelönade viner som exporteras till USA och som serveras på lyxkrogar i Kroatien.

    – Under tiden som en delrepublik i Jugoslavien, var vi länge isolerade. Vi tyckte inte om våra druvsorter, men det har hänt mycket de senaste tio åren. Vi har förädlat tillverkningsmetoderna och nu finns våra viner på världskartan, säger vinmakaren Bika Silic Maroevic.

    Efter provsmakningen hade jag önskat att resväskan var större. Korta Katarinas viner är verkligen värda en omväg. Och ett återbesök.

    Läs mer om Kroatien här

     

  • Alexandras Grekland

    Alexandras Grekland

    Att be en Greklandsälskande grekinna att välja fem favoriter är som att be en mor välja ett av sina barn. Vad kan jag välja bort utan att straffas av de olympiska gudarnas vrede? Min pappas hembygd i frodiga Edessa med vattenfall, naturliga varma och kalla källor och sköna skidbackar? Joniska havets smaragdgröna vatten som väver ihop pärlbandet som sträcker sig från Korfu till Kefalonia? Världens nav i Delfi där oraklet Pythias profetior ekar över de historietyngda dalarna? Mamma Mia-öarna i Sporaderna där till och med cikadorna har börjat sjunga Abba-låtar? Bergslandskapet vid Pilion som törstande böjer sig över Egeiska havet? Halkidikis hemliga stränder eller ”men only”– munkhalvön som hyllas av sina privilegierade besökare? Här kommer i alla fall fem av femtiofem favoriter för olika semestertyper.

    Text: Alexandra Pascalidou

    Kos för familjen

    Hotell på Kos

    Verkligheten värjer sig för svartvita sanningar. Jag ömmar för missförstådda personer och platser. De som inte får oss att falla pladask vid första anblicken. De som kräver mödosamma omvägar innan de blottar sin skönhet. Så fort jag landade på Kos ville jag därifrån. Jag letade flyg till Aten och flyktvägar till grannöarna Limnos och Kalymnos.

    Betonghotellkomplexet med Fawlty Towers-service som jag hade hamnat på, hade en förhistorisk luftkonditionering som droppade ner i en pöl på en möglig heltäckningsmatta. Hissen orkade inte lyfta oss gäster till sjunde våningen. Värst av allt var den hårt trafikerade motorvägen som skiljde oss från havet. När kocken avslöjade att den smaklösa all inclusive-maten kostade två euro per person, och dag, trillade polletten ner. Besvärade receptionister besvarade klagomålen med att vi skulle komma tillbaka nästa år för då skulle hotellet ha totalrenoverats.

    En kväll bokade vi bord på Oromeda, en romantisk restaurang i den pittoreska bergsbyn Zia som bjuder på sagolika solnedgångar. När öns alla taxibilar visade sig vara upptagna ställde jag mig vid vägkanten och liftade.

    Strax stannade en rostig, röd rackare. Jag och min älskade klev in i den smutsigaste skrothög vi någonsin skådat. Föraren med den bärnstensgula blicken berättade att han försörjde sig som fängelsevakt, men levde för att surfa. Han gav oss sina bästa tips och sitt nummer för kommande taxitrassel.

    På tavernan i den välbesökta byn Zia fick vi hörnbordet på första parkett till en blodröd sol som svalkade sig i havshorisonten. Geten som serverades till spektaklet hade legat i vedugnen i ett dygn. Lammet i lerkrukan och de lokala mezerätterna framkallade ett lyckorus. Dagen därpå, när vi berättade för hotellkocken om vårt liftaräventyr, gav han oss sina bilnycklar med orden: ”Jag står ändå bara bakom grytorna hela dagarna. Rör er bortom charterspåren”.

    Kockens röda Audi TT tog oss runt hela ön och gav oss chansen att ångra vårt första förhastade intryck. Men även utan bil hade vi kunnat upptäcka Kos tack vare öns fantastiska cykelbanor. Ön som blev känd som Hippokrates hemvist – läkekonstens fader under antiken – bjuder på en massa träningsmöjligheter för hälsofreaks och hurtbullar. Här hittar man veganmat och vandringsleder och varma källor och prisvänliga span. Bland barnen är Paradise Beach populär. Min personliga favorit, Black Pearl, är en vacker vik skyddad av klippor.

    Promenera genom palmklädda Kos stad, gå i antikens spår, se film på utomhusbion, ät gott och billigt bland bofasta på Ali’s taverna där mellanöstern möter medelhavet. Eller fråga dig fram till den gamla pyttekrogen – Pote tin kyriaki – döpt efter den Oscarsbelönade grekiska filmen Aldrig på en söndag.  Det familjedrivna haket som är inhyst i en aromatisk trädgård med handskrivna menyer serverar enligt filosofin – från jord till bord– fårostfyllda friterade squashblommor, hemmagjorda vinbladsdolmar, honungsbrännvin– rakomelo – och sallader med grönsaker som ger gommen glädjerus. 

    Ta en drink på Bar Sitar som ägs av borgmästarens son eller Kantouni i gamla byn där de på lördagar spelar grekiska hits. Besök den sömniga byn Kefalos med det kristallklara, kalla vattnet och den lilla hamnbyn Kardamena.

    Istället för mastodonthotell, välj småskaligt som exempelvis Palazzo del Mare, ett av de bästa hotellen i Marmari. Det finns många boendealternativ och mitt tips är – ju mindre desto bättre. Kos är familjevänligt i all sin enkelhet. Prisvänligt och tillgängligt.

    Mykonos för festprissar

    Hotell på Mykonos

    På Mykonos är livet en schlager. Dygnet runt.  Ön välkomnar alla åldrar, preferenser och personligheter med packade plånböcker och extravagant look. Här dansar Eurovisionvinnaren Conchita med sina fans från världens alla hörn. Här hyr Zlatan, Ronaldo och Kardashians lyxkåkar. Här sträcker jordens jetsetare och wannabes ut sina solbrända kroppar på N’ammos svindyra strand, medan de svalkar sig i årgångschampagne. Greklands dyraste ö bjuder på glitter och glamour i en klassisk kykladisk kuliss längs karga kullar och kullerstensklädda gränder. Själv nöjer jag mig med att bara sitta på en trappa på Mykonos huvudgata Matogianni och studera den dagliga defileringen av fascinerande figurer i en spontan catwalk.

    När resten av Grekland sover siesta, dricker du ditt morgonkaffe bredvid någon av Mykonos stammisar – Jean Paul Gaultier eller Valentino. Kanske tar du en frozen daiquri vid solnedgången på någon av de stilfulla barerna i lilla Venedig och dansar dig bort till Cavo Paradiso där världskända dj:s spelar för att fortsätta på after-klubbarna som öppnar 06.00. På trendiga Interni samlas snygga människor som sköljer ner kalorifattig mat med mixologernas kreativa cocktails. På hotell Belvedere, som jag ska bo på när jag blir rik, finns också den internationella sushiborgen Nobu Matsuhisa, som i sommar får konkurrens av kedjan Hakkasan och Buddha Bar.

    Budgetbegränsade ryggsäcksturister i vita tubsockor, nedstuckna i foträta sandaler, kan också finna sina oaser av lugn med billig bondmat på folktomma stränder. I Ano Mera, Elia, Lia och Agrari kan man höra vindens viskningar och slippa dra in magen. Av det fyrtiotal stränder som finns på ön är de flesta faktiskt härligt harmoniska. Ta med ett eget parasoll, köp några souvlaki i kantinen vid stranden och njut av Mykonos muckande med allt vad jantelag heter. Även om man lätt kan känna sig som en vilsen Oliver Twist på Mykonos – när grannbordet beställer in magnumchampagne för 25 000 kronor – glöm då inte att rikedom handlar om kärlek och skratt och vänner och minnen och upplevelser, och allt det där underbara som man inte kan köpa för pengar. 

    Atens Riviera – allt åt alla

    Attikas underskattade strandremsa är en 50 kilometer lång upplevelse som bjuder på otaliga höjdpunkter. Från den dansanta strandklubben Yabanaki i Varkiza till femstjärniga drömhotellet Lagonissi Grand Resort som serverar den bästa hotellfrukost jag någonsin ätit, ackompanjerad av harmoniska harpatoner framförda av en eterisk varelse. Besök underverket Parthenon på Akropolis. Följ upp med Poseidons tempel på Sounion vid solnedgången och minns myten om kung Aegeas som hoppade från Sounionklippan i tron att hans son Theseus blivit uppäten av Minotauren. Egeiska havet döptes efter den olycklige fadern som avslutade sitt liv för att sonen i sin glädjeyra glömde att byta från svarta till vita segel. Ät färsk fisk och kokt gräs – horta – eller alger – almyra – på någon av tavernorna vid vattnet nedanför templet.

    Upptäck Atens alla ansikten genom att promenera i Monastirakis marknader där du kan köpa handgjorda lädersandaler och billiga broderade blusar som får de dyra Chloékopiorna att blekna. Prova Bairaktaris berömda souvlaki och häng på Agias Irinis torg som vitaliserats sedan krisen.

    Kolonakis aristokratiska kvarter bjuder på märkesshopping. Missa inte den nya coola konceptbutiken Grafito och det sköna barhänget på Minnie the moocher. Hittar du den hemliga koden kan du smyga in på någon av de privata klubbarna som dykt upp det senaste året. Blir du portad kan du tröstäta tryffelrisotto och oxkind på nya hyllade Cookovaya vid Hilton Hotel där fem mästerkockar samsas bakom grytorna.

    Är du på ditt bohemiska humör ska du vandra neråt Syntagmatorget mot krogen Osterman, som påminner om en österrikisk ölhall från mellankrigstiden. På baren A for Athens vid Monastirakis tunnelbanestation, kan du titta dig mätt på Parthenontemplet. The New Hotel, som har designats av Campanabröderna som återvann allt gammalt bråte när de totalrenoverade, är också en favorit för allmänt häng.

    Cineaster vallfärdar till utomhusbiografen Aigli Cinema i kungliga trädgården. Här kan man förhöja filmupplevelsen genom att boka en egen terass där mat och vin av högsta klass serveras i månskenet. Annars finns också en prisbelönt utomhusbio i Plaka.  

    Längs hela den atenska rivieran, och främst neråt Vouliagmeni och Kavouri, finns många trevliga tavernor där man kan äta efter ett havsdopp. Här finns perfekta promenadsträckor, vattensporter och tennis- och golfklubbar. För finsmakarna föreslås Michelinkrogen Funky Gourmet – en gastronomiskt progressiv krog som har skruvat grekiska klassiker till skyarna.

    Santorini för romantiker

    Hotell på Santorini

    Har du få semesterdagar och höga krav? Drömmer du om dramatisk natur, vulkanisk passion, romantiska uppvaknanden och soliga, saltstänkta smekmånadsdagar? Då är svaret Santorini. Ön bjuder på en oemotståndlig repertoar av fantastiska lokala viner ur den mineralrika vulkanjorden, historisk mystik, Eros kärlekspilar, vidunderligt vackra vandringsleder, varma källor och svarta, röda och vita stränder. Här kan du träna thaiboxning med en gammal världsmästare i en klubb insprängd i månlandskapsliknande bergsformationer och retirera på den intilliggande stranden Theros. En middag på Koukoumavlos som hänger över stupet i Fira är ett måste. Nikos Pouliasis är den prisbelönte, pratglade mästerkocken som matat både Robert de Niro och Angelina Jolie. Han berättar allt om alla och väver ihop djärva smaker. De senaste åren har han fått konkurrens av bland annat den internationellt prisbelönta Selene i Pyrgos som lyft det lokala köket till ”haute cuisine”. En annan, billigare favorit, som jag alltid återvänder till är tavernan To Psaraki i Vlychada, där paret som driver den populära krogen trollar med havets härligheter. I byn Exo Gonia ligger Metaxi Mas, lokalbefolkningens stamkrog, som med sitt lilla torg ser ut som en filmkuliss.

    Solnedgången i Oia må samla tusentals turister som filmar eldklotets nedåtgående färd, men själv föredrar jag att gå ner till den mikroskopiska hamnen Ammoudi där jag kan äta under den purpurröda himlen.

    Även om man inte har råd att bo på alla sanslöst fina hotell som hänger vid Kalderans stup mellan Fira och Oia, kan man alltid slinka in på exempelvis Grace Hotel för en sallad eller ett glas bubbel.

    Elounda- för lyx och lugnlängtan

    Hotell i Elounda

    På Kretas södra sida hittar jag all lyx jag behöver. Lyxen av den totala tystnaden på vidsträckta stränder där jag kan njuta av min ensamhet och naturens under. En timme neråt från Rethymnon eller Chania förverkligas alla mina drömmar om det enkla, det autentiska, det spartanska. I Agios Pavlos, Triopetra, Paleochora, Prevelli och de kringliggande bergs- eller fiskebyarna. Den makrobiotiska maten har utvecklats genom årtusenden och den kretensiska kulturen ger sig till känna i varenda vrå. Den går aldrig miste om ett tillfälle att få festa eller fira oavsett om det handlar om olivskördar eller fårklippningar. Här finns vitkalkade rum med hårda sängar och mjuka kuddar att hyra för en slant. På Pavlos Taverna i Triopetra blir man som gäst snabbt en del i familjen.

    Längtar man efter lyxhotell i traditionell bemärkelse åker man till sydöstra Kreta, till Elounda. Här bjuder ön på sin högsta hotellstandard, magnifika spa och kristallklart vatten som blottar botten med sjöstjärnor och glittersand. Här landar helikoptrar på de ansade gräsmattorna och släpper av celebriteter som vill vara inkognito på något av alla de femstjärniga hotell som försöker överträffa varandra i service – Elounda Beach Hotel, Elounda Mare, Porto Elounda eller något av de andra hotellen längs guldkusten.

    Med den snöklädda bergskedjan i ryggen och Libyska havet för ögonen, kan man inte annat än att varva ner här. Förutom ön Spinalonga, en av Europas äldsta spetälskekolonier och staden Agios Nikolaos i närheten, finns inte många andra måsten i trakten. Känslan av att ha hamnat vid världens ände – fast du bara nått en av Europas sista utposter – lindrar all stress och lugnar alla sinnen.

    På tavernan Kanali sitter du nästan med fötterna i vattenbrynet när den sprattlande fisken landar på din tallrik. Här kan man sitta i timmar medan barnen badar i det långgrunda, varma vattnet.

    Ferryman är restaurangen i byn Elounda där den kände kocken lagar mat inför öppen ridå mitt på gatan. Vedugnsbakat bröd, familjens egen olivolja, köttiga oliver, färska örter över lokalt kött och lokal fisk, gräspajer och grönsaksröror. Allt serveras av den långhåriga ägaren Akis som går runt och skämtar med alla sina gäster, rövar bort barnen för bus i köket och överraskar med rätter man inte visste fanns. Låt krögaren rekommendera vad ni ska äta och ni garanteras en minnesvärd måltid. 

    Läs mer om Grekland