Barbados är inte bara flödande sol, vita stränder och bad i kristallklart vatten, hon är också en grön ö med mjuka kullar, sädesfält och djungelliknande skogar. Dessutom är hon en av de mer genuint karibiska öarna med en charmerande familjär atmosfär.
Text: Elisabet Garcia Dahlbäck
Foto: Binge Eliasson
Kvällen är sammetsljummen och len, det glittrar i havet av facklor och ljussken och bortsett från oss själva och ett par som verkar vara på bröllopsresa har övriga matgäster dragit sig tillbaka till sina rum och bungalows. Hotellet vi bor på ingår i en internationell kedja med fokus på mat och förstklassigt boende och vi har fått sällskap av hotellets mästerkock, Michael Harrison. Som infödd bajan är han är ett sällsynt inslag i öns gourmetvärld där de flesta mästerkockar är inflyttade från Europa och USA, men så har han också gått som lärling hos Michel Roux på tvåstjärniga Michelinkrogen Le Gavroche i London. Dessutom har han arbetat som köksmästare på diverse gourmetkrogar runt om i världen, belönats med titeln Årets kock på Barbados och erövrat andra karibiska mattävlingstitlar. Michaels arbetspass är slut för dagen, men den sköna kvällsvärmen gör att ingen av oss vill gå hem. Vi sitter och pratar om ditten och datten, men framför allt om vad som finns att upptäcka i omgivningarna.
– Har ni varit på Chris’ Place? Inte! Dit måste ni åka, det är en romshop som inte ligger så långt härifrån. Jag brukar själv gå dit, de har i mitt tycke den bästa rompunschen på ön och maten är vällagad och prisvärd.
Att den är prisvärd är ett plus, inte minst här på Barbados västkust där lyxiga hotell och påkostade egendomar ligger utströsslade längs med paradisstränderna, en av dessa ägs av Tetra Pak-miljardären Hans Christian Rausing. Men här finns också ett genuint byliv med pastellglada chattelhus som rymmer mycket av öns arbetarhistoria. Chattel betyder flyttbar tillhörighet och brädhusen fick sitt namn när plantagearbetare lät bygga bostäder som de kunde frakta mellan arbeten på öns olika plantager. I dag utgör de ett pittoreskt inslag runt hela ön, många har under åren byggts ut och gjorts större – andra är mer patinerade, slitna och förfallna.
Till skillnad mot andra karibiska öar har Barbados bara haft en kolonisatör. I början av 1600-talet intog britterna ön och införde sockerplantager som sköttes genom slavarbete fram tills det förbjöds 1834. Sociala och politiska reformer genomfördes successivt och 1966 blev Barbados en självständig nation i det engelska imperiet. Det koloniala arvet är påtagligt över hela ön – i de engelska landsortskyrkorna från 1600-talet, i orter med namn som Brighton, Hastings och Trafalgar Square och inte minst i det engelska språket, vänstertrafiken och i sporterna cricket och hästpolo. Arvet märks också i den officiella disciplinen som har gjort Barbados – som är ett av världens mest tätbefolkade länder – till en nation med en stolt och lång tradition av stabil demokrati. Men så är hon också ett av de mest välutvecklade länderna i Karibien med en förhållandevis hög utbildningsnivå och levnadsstandard.
Även om turismen är en stor intäktskälla och tillväxtmotor är ön inte speciellt turistisk. Faktum är att hon känns väsentligt mer genuin än många andra karibiska öar vi har besökt. Ett av skälen är att man saknar stora hotellbyar med all inclusive-anläggningar. Det gör att turister och öbor lever i en slags ömsesidig synergi där pengar som spenderas på restauranger, barer, butiker, hotell och transporter stannar kvar på ön, till skillnad mot andra öar där all-inclusive kedjorna ägs av internationella hotellkedjor. Det ömsesidiga beroendet gör att det vilar en vänlighet i mötet mellan människor – åldrar, kön, hudfärg eller nationalitet spelar ingen roll. Ett faktum som gör att man känner sig trygg och välkommen.
Mötet med Michael Harrison gör att vi dagen därpå ger oss iväg för att leta reda på Chris’ place. Efter att ha kört lite fel i ett bostadsområde kommer vi fram till ett röd- och vitmålat brädhus där en man lastar in backar med Banksöl. Några mopeder kör förbi, en bil parkeras och en kvinna kommer ut från den intilliggande butiken med en matkasse. Vi går in i baren där en handfull människor ses ätandes och drickandes. Jag frågar om mannen bakom disken är Chris och han nickar vänligt. Sedan berättar jag att Michael Harrison på Cobblers Cove tipsat oss om honom, att hans rompunsch ska vara en av de bättre. Han ler igen och säger att det är ett hemligt familjerecept.
På de flesta ställena runt ön serveras en rompunsch gjord på färdigköpta blandningar vilket gör att Barbadosborna med glädje berättar var man kan få den äkta hemgjorda varan.
Vi beställer in två öl, en rompunsch och en av dagens rätter att dela på: grillad kyckling, makaronilåda, ris, bönor och sallad. Till den ställer Chris fram en plastflaska med den för ön så karaktäristiska pepparsåsen.
– Be careful, it’s very spicy, säger han med glimten i ögat.
Stark var den, men god och även det här receptet var en familjehemlighet. Har man väl upptäckt öns rombutiker har man fått nyckeln till en av öns hemligheter, en kunskap som gör att man känner sig lite mer initierad. Dessutom sparar den på semesterkassan. I en romshop får man fyra öl för tio Barbadosdollar. Tvärs över gatan – 40 meter därifrån – kostar en öl sju Barbadosdollar. En annan nyckel till ön är att anamma den avslappnade attityden till livet, något man delar med andra karibiska öar. Det tropiska klimatets värme gör att allt går mycket långsammare, även trafiken. Det lönar sig inte att stressa och vara effektiv i ett sävligt levnadstempo.
Mätta, belåtna och varma kör vi vidare mot sydkustens stränder, en resa som tar cirka 45 minuter – om man kör huvudvägen det vill säga. Barbados är visserligen knappt större än Orust, drygt tre mil lång och två mil bred, men viker man av och ger sig in på de charmiga landsvägarna som går kors och tvärs över ön kan resan ta flera timmar eftersom vägskyltar lyser med sin frånvaro. Då får man navigera sig fram med hjälp av soluret, på Barbados är himlen alltid blå – solen gömmer sig ytterst sällan någon längre tid bakom molnen.
