My Website

Tag: Veckans resenär

  • ”Liberia har fantastiska laguner”

    ”Liberia har fantastiska laguner”

    Helen Ariminta Findley växte upp i Lund men har rötter i Liberia. Hon reste dit för ungefär ett år sedan för att ta en paus från den svenska vardagen. Hon blev kvar.  

    Berätta mer om vad du gör där?
    – Jag har ett projekt som jag bland annat samlar in pengar till. Jag hjälper ett barnhem att förbättra sin standard – om inte standarden höjs där kommer det att behöva stänga nämligen. Jag jobbar också som konsult åt regeringen med frågor som rör kvinnor och barn, framför allt vill jag försöka utveckla standarden på barnhem generellt – det är en fråga som jag brinner för. Sen som sidoprojekt designar jag kläder med afrikansk touch.

    Varför lämnade du Sverige?
    – I Sverige kände jag att det jag gjorde saknade betydelse. Jag arbetade i en klädaffär samt som basketcoach. Men barn i Sverige behöver inte samma hjälp som de behöver här. Här kan jag dessutom verkligen hjälpa till att utveckla landet genom att jobba med barn på det sättet som jag gör.

    Du har ju rötter i Liberia. När var du där första gången?
    – Som nioåring. Då rådde “krig” men jag var här under en “lugn period”. Verkligheten i Liberia var något helt annat än verkligheten hemma i trygga Sverige; bara en sån sak som att soldater gick omkring med vapen var för mig en ögonöppnare.

    Kommer du att stanna permanent i Liberia eller har du planer på att åka tillbaka till Sverige?
    – Jag hade definitivt kunnat tänka mig att lämna Sverige permanent. Men – självklart skulle jag komma på besök då och då!

    Liberia drabbades hårt av ebola. Hur märks det i landet?
    – Det märks framför allt när man kommer utanför huvudstaden Monrovia där många saknar utbildning. Många kvinnor och barn förlorade sina män och pappor, som var de som stod för familjens brödföda, så många familjer har det väldigt tufft just nu.

    Att åka som turist till Liberia, hur ser du på det?
    – Det bör man definitivt göra om man vill se “the realness of life”. Här finns otroliga laguner, makalösa stränder och fantastisk orörd djungel. Roberts Port är en populär strand med bra surf.

    Vad är skillnaden mellan att bo i Sverige jämfört med att bo i Liberia?
    – Här stressar man inte – och här finns ingen press på att man måste passa in eller se ut och klä sig på ett visst sätt för att få ”respekt”. Generellt är folk mer glada här än hemma i Sverige. Men visst, det finns också en baksida. Jämställdheten är inte alls på samma nivå som hemma i Sverige och synen på homosexuella är kass.

    Vad saknar du från Sverige?
    – Jag saknar ihjäl mig efter svensk mat! Sen saknar jag mina vänner och min mamma såklart!


    Liberias kust erbjuder stränder i världsklass. Foto: Istock. 

    Helen Ariminta Findley 

    Ålder: 27 år. 
    Bor: Liberia.
    Gör: Arbetar med att förbättra standarden på barnhem i Liberia. 

     

  • ”Jag är en mästare på att packa”

    ”Jag är en mästare på att packa”

    Marina Kereklidou, designer och stylist, reser mycket både i jobbet och privat. Hon har gjort packning till en konstform och packar aldrig med sig något onödigt som hon inte kan använda.

    Text: Linda Larsson

    Hur mycket reser du på ett år?
    – I jobbet blir det många resor, bara nu i november har jag två resor inbokade och i höst har jag varit i Florens, Hongkong, Milano, London och Paris. Varje sommar åker jag och familjen till Medelhavet. Och varje vinter försöker vi också att resa iväg – till mer långväga resmål för sol och bad. Att bryta upp den långa vintern är viktigt. Det märks skillnad på hur familjen mår om vi inte reser bort under vintern.

    Hur mycket reste du som barn?
    – Inget alls. Jag var i Grekland första gången när jag var nio år, trots att mina föräldrar är därifrån. Jag kommer ihåg att vi bilade ner och jag ville inte gå på toaletten eftersom det bara var ett hål i marken. Jag höll mig i flera timmar innan vi kom fram till mamma och pappas hus.
     
    Du flyttade till Grekland när du var 13 år – hur påverkade det dig?
    – Jag bodde där i sex år. Vi åkte då på semester till Sverige, för att hälsa på släkt och vänner. Det var lite speciellt. Sverige blev där vi semestrade och Grekland var hemma – från att innan ha varit tvärtom. När jag var 19 år flyttade jag tillbaka till Sverige och Grekland blev återigen ett semesterresmål för att hälsa på mamma och pappa.
     
    Hur var det att semestra i Sverige?
    – Det var kanske inte semester i egentlig mening eftersom vi hälsade på släkt och vänner. Men jag kommer ihåg att jag alltid köpte med mig svensk mat tillbaka – hårt knäckebröd, Kalles kaviar och lakrits. Jag kommer ihåg att jag bjöd mina vänner i Grekland på just lakrits och de spottade ut det. Och lakrits som var hårdvaluta för mig!
     
    Hur påverkar resandet dina kreationer?
    – Att resa är en ögonöppnare, så är det fortfarande. Utomlands är fullt med färger, mönster och intressanta skärningar medan hemma är allt grått och svart. Marinblått på sin höjd. Men jag har en teori om varför det är så: i Sverige har vi ett väldigt krispigt ljus som gör att färger blir extremt tydliga. I Sverige ser man många fler nyanser av marinblått än exempelvis i Mexiko – för att se skillnad på blått där krävs extremare färgskiftningar.
     
    Berätta om en minnesvärd resa?
    – Jag var tio dagar i Beijing för 16 år sedan – vilken kulturkrock! Allt var så annorlunda. Jag var där för att fira min systers födelsedag. Jag kommer ihåg att vi följde en massa tips men det var de spontana besöken som blev de mest minnesvärda. När vi gick till de icke rekommenderade ställena.
     
    Vad är skillnaden med att resa i jobbet och att resa privat?
    – När jag reser i jobbet är det ofta snabba puckar, jag hinner inte alltid uppleva staden eller landet. Ibland reser jag till Paris bara över dagen, då hinner man inte se eller upptäcka någonting. Reser jag privat försöker jag slappna av men ändå fylla tiden med så mycket kultur som möjligt. Är jag i Mexiko och ett mayatempel ligger nära – då är det en självklarhet att jag åker dit.
     
    Vad är skillnaden att resa ensam och att resa med barn?
    – Reser man med barn måste man ge och ta. Men jag tror inte bara man ska tillgodose en parts intressen utan bådas. När jag var i Wien med familjen bodde vi nära Mozarthuset, vilket då är en självklarhet för mig att besöka. På förmiddagen gick vi dit och på eftermiddagen åkte vi till ett tivoli så att barnen skulle få sitt.
     
    Hur viktigt är resande i ditt liv?
    – Jätteviktigt. Speciellt när man bor i en liten mellanstad som Stockholm ändå är. Man behöver få en injektion av puls då och då. Att komma hem blir också underbarare.
     
    Du är bra på att packa säger du?
    – Jag är grymt duktig på packning. Jag packar exakt det jag behöver ha med mig, jag tar aldrig med mig en pinal extra. Kan jag resa med handbagage gör jag det.  
     
    Ditt bästa packtips?  
    – Jag tänker outfits och inte kläder. Jag tänker som när jag arbetar som stylist, jag koordinerar mina outfits hemma. Jag skriver en lista på hur många kvällsoutfits och dagsoutfits jag behöver. Sen ser jag till att skor och väskor är kombinerbara. De skrymmande sakerna ska man kunna använda till flera olika outfits. Ofta tar jag med mig en plastväska också att lägga smutstvätt i. Plus att då kan man använda den som en extraväska om man vill köpa med sig något. Vilket man såklart vill.
     

    Om Marina Kereklidou

    Bor: Stockholm.
    Aktuell som: Designchef på Synsam.
     

  • Han filmar konst på hög nivå

    Han filmar konst på hög nivå

    Jesper Rådegård är flygfilmare och reser runt i världen för att filma olika flygbaser och plan. RES ringde upp för att fråga:

    Av: Linda Larsson

     

    Hur filmar man egentligen ett flygplan?
    – Det är svårt att filma flyg. Framförallt går det fort. Jag vill ju skapa en känsla i det också: när man ser filmen ska man känna någonting. Jag försöker sträva efter att man ska få en känsla: annars blir det bara pannkaka, helt platt.

    Dels måste man ha fler kameror än en. Man ska helst ha minst två kameror inne i planet. En riktad framåt och en riktad mot piloten. Helst om man kan ska man sätta en kamera på vingen också.

    Med en kamera kan man manipulera tiden. Jag brukar filma i slowmotion, det ger känslan av att tiden stannar upp och man hinner som tittare upptäcka fler detaljer som man annars skulle missa.

    Hur kom det sig att du började filma flyg?
    – Jag ville bli pilot från början, ända sen jag var liten. Jag är uppvuxen i Stenhamra och där låg ett gammalt flygfält jag brukade cykla till och smyga i buskarna för att komma nära de gamla propellerplanen. Men tyvärr är min syn för dålig för att bli pilot. Så jag fick tänka om.  Jag jobbade med företagsfilm i tretton år. Nu har jag kombinerat min passion med min karriär och börjat filma flyg istället – något jag är ganska ensam om.

    Jag höll på med stillbild innan men tyckte inte man fick med alla faktorer. Jag tycker att med filmningen kan man berätta något på olika plan: man har bilden, musiken och ljudet. Det är något med att kunna kombinera det på ett fint sätt och fånga en berättelse som en person kan ta åt sig.

    Hur mycket får du resa? 
    – Genom filmandet har jag fått rest mycket vilket känns kul. Jag har kommit iväg till Indien, Kina, Storbritannien, Finland, Schweiz… just Schweiz var otroligt vackert. Jag dokumenterade Meringen-basen som låg fantastiskt belägen mellan höga berg.  Just fina miljöer är en viktig faktor när jag filmar.

    Vad är framtidsplanerna?
    – Fler flygfilmer är att vänta: absolut! Det som ligger mig varmt om hjärtat. Skulle vilja gå tillbaka till flygningens barndom: berätta något om den.

     

    Om Jesper Rådegård

    Yrke: Flygfilmare
    Ålder: 46 år.
    Bor: Bromma, Stockholm.

     

  • “Man fräschar upp sin relation med sitt hemland”

    “Man fräschar upp sin relation med sitt hemland”

    “Det är inte bara slutmålet på en resa som är det intressanta – det är vad som händer på vägen dit. När man flyttar sin kropp.” Ernst Kirchsteiger – mannen, myten och legenden – är just nu är aktuell med en ny kokbok. “I det enkla bor det goda” är en receptsamling som inspirerats av tre kök: det toskanska, det skandinaviska och det centraleuropeiska. RES fick en pratstund med honom. Såklart snackade vi om resor – och om mat. 

    Av: Linda Larsson

    När du är ute och reser – hur tar du bäst till dig det landets matkultur?
    – Kolla upp var de inhemska går. Och få inte panik om de inte har en engelsk meny – prata med servitören. Ibland får man till och med gå in i köket och kika i grytorna. Var inte blyg – våga gå ut på okänd mark!

    Berätta om ditt reseintresse?
    – Vi reser ganska mycket, jag och min fru Ulla. Men när barnen var små var vi mycket hemma. Det var först när de sa att de ville ge sig ut och resa som vi gjorde det. Efter det har det blivit en hel del resande: mycket till Italien. Det är kul att resa ut – det är ett sätt att få respekt för Sverige. Att lämna det som är vant, det alldagliga. Man fräschar upp sin relation med sitt hemland. Annars kan det lätt bli att man gnäller lite mycket men har man varit iväg på en resa är det som att man har tagit en dusch och kommer hem helt fräsch och ny.

    När du var liten, hur mycket reste du då?
    – Vi reste mycket till Österrike eftersom vi hade släkt där. Vi åkte ner med en gammal Opel, utan säkerhetsbälten. Vi var sex personer i bilen, mamma och pappa satt och rökte. Jag minns de resorna tydligt, framförallt sträckan till och från. Det var superhäftig när jag bäddade ner mig i Tyskland i någon stor säng med ett täcke så stort att jag inte såg mina tår. Och när jag åt stora wienerschnitzlar. Det är inte bara slutmålet på en resa som är det intressanta – det är vad som händer på vägen dit. När man flyttar sin kropp.

    Hur reste du som ung?
    – Innan barnen kom var det mycket tågluff: första gången jag var i väg var jag 18 år och sen fortsatte det.  Då man fick perspektiv på Europa. 

    Det här var innan mobiltelefonernas tid: när man reste då reste man verkligen bort. I dag har man så mycket kontakt med det gamla fast man är ute i det nya. Rätt eller fel men jag tror man ska försöka vara där man är istället för att hålla för mycket koll på det som händer där man kommer ifrån.  

    Hur väljer du resmål?
    – Jag tar råd från vänner, bekanta och kollegor, lyssnar på rekommendationer från dem. Sen kan jag tycka att det är synd att många alltid väljer att resa under högsäsongen. Det är något väldigt häftigt med att resa till ett land när det inte är högsäsong: att gå omkring i Florens vintertid exempelvis. Det är så vackert då – när dimman vandrar över bergen och det ser ut som att man befinner sig i en akvarellmålning.

    Det är som att man kommer närmre de som bor på plats när man åker när det inte är högsäsong: man sitter närmre dem på kaféer, de är mer nyfikna på vem man själv är.  Jag kan rekommendera alla att åka till platser när det inte är högsäsong. Det blir något annat men härligt!

    Vad för typ av resenär är du?

    – Jag är en entusiastisk resenär. När jag åker hemifrån så fylls jag av sockerdricksbubblor. Jag åker inte charter – jag flyger reguljärt till resmålen och får sedan tips av andra som har varit där vart jag ska och vad jag ska göra.

    Just det där med att tipsa varandra om platser tycker jag är bra. Ulla, min fru, är fenomenal; hon spar broschyrer och antecknar på plats – just för att kunna ge tips till andra sen när man är hemma igen. Jag brukar säga att min fru är som en liten resebyrå. Men det är kul att kunna ge tips!

    Ett bra Italientips?
    – Jag är ett Toscanafreak: men se alla dess delar. Inte bara Florens. I Toscana finns fantastiska småbyar!

    Din bästa italienska måltid?
    – Pappo pomodoro – som direktöversatt till svenska betyder tomatgröt. Vilket inte låter så gott. Men det är det!

    Det är en tomatsoppa som man reder av med bröd så att den blir ganska stabil, det är mer en gröt än en soppa. Sen slår man på med olivolja, mal på med peppar, lite basilika och river några flagor parmesan över. Det är enkelt men så gott och typisk bra studentmat om man har det knapert i kassan.

    I jobbet reser du också rätt mycket – vad är skillnaden att resa i jobbet och att resa privat?
    – En konstig tanke som brukar slå mig när jag reser i jobbet är ”det här skulle jag vilja göra på riktigt” – fast man står mitt i det. Man tittar med ett öga. Man håller igen litegrann och kan inte ta in allt. Många gånger har det hänt att jag återvänt till platser jag har varit på med jobbet. Just för att känna att jag har upplevt platsen “på riktigt”. 

    Hur kom den här boken till?
    – Hela mitt huvud är ju fullt med recept. Jag tänker på mat hela tiden, mer eller mindre. Det är skönt att få lasta av sig en del recept som man har i huvudet. Det är som att städa på vinden. Det som kommer ner på papper stannar där. Det är fantastiskt härligt med det skrivna ordet.

    Om Ernst

    Ålder: 57 år. 
    Bor: Örebro
    Aktuell med: “I det enkla bor det goda”, Bonnier. 

     

     

     

     

  • ”Borneo såg ut som en gigantisk broccoli”

    ”Borneo såg ut som en gigantisk broccoli”

    Hon har flugit över hela Indonesien som djungelpilot och var stationerad i West Papua – där man fortfarande går omkring i penisrör. 34-åriga Elin Larsson är aktuell med en ny bok om sin tid där. RES fick en pratstund med henne.

    Av: Linda Larsson
    Foto: från boken “Mina äventyr som Djungelpilot”

    Elin, du har arbetat som djungelpilot – berätta mer?
    – Jag letade flygjobb hemma men det var helt dött. Sen var jag lite trött på livet hemma – jag ville göra något annat. Jag googlade på ”flyg” och ”Indonesien” och då dök Susi Air upp. Det visade sig vara ett indonesiskt flygbolag med baser över hela Indonesien. Jag sökte jobb där direkt men det tog en massa mejl och telefonsamtal innan jag äntligen fick komma till Java på intervju. Väl på intervjun blev jag verkligen grillad i flera timmar. Jag undrade varför de utsatte mig för detta? ”Om de ändå inte ska ge mig jobbet”. Men sen började de helt plötsligt skratta och sa att jag var anställd.

    Hur såg livet som djungelpilot ut?
    – Först arbetade jag som styrman i ett drygt år och då var jag placerad på olika baser runt om i hela Indonesien, ungefär en månad i taget. Sen började jag arbeta som kapten och då baserades jag så småningom i West Papua. Det var efter eget önskemål: jag älskar West Papua.

    – Man bodde tillsammans med de andra piloterna så vi blev som ett litet community. Vi var cirka 200 piloter i bolaget och på varje bas bodde vi kanske cirka 10-20 personer åt gången. Alla som var där var samma slags typ: lite äventyrliga, ville hitta på saker. Det var en underbar tid och gemenskapen vi hade oss piloter emellan kan jag sakna.

    Första arbetspasset – hur var det?
    – Jag flög över Borneo – som ju är jättefint – men när man flyger över Borneo ser det bara ut som en gigantisk broccoli. Det var verkligen bara djungel. Jag undrade vad jag hade gett mig in på. Men sen, det var så många vackra platser vi flög över att jag inte ens vet var jag ska börja.

    Vilken flygning var vackrast som du gjorde?
    – Att flyga över bergen i Sumatra: över bergskammarna, stränderna, atollerna. Då sitter man i cockpit och bara ”wow”.

    Vad för typ av plan flög du?
    – Små passagerarflygplan med plats för tolv personer. Vi flög inte bara passagerare utan också byggnadsmaterial, mat, mediciner, grisar, motorcyklar, oljefat och allt man kan tänkas stuva in i ett flygplan – ofta fick vi flyga kistor faktiskt. Många av de som dör i Indonesien vill nämligen bli begravda i byn de är födda.

    Du gillar West Papua mycket säger du – varför?
    – West Papua är lite stökigt blandat med mäktiga berg, fantastiska stränder och vacker natur, bra surf och orörd dykning. När man flyger över West Papua kan man flyga lite lågt och då ser man alla byar dit inga vägar går och där folk bor i små lerhyddor med halmtak – det ser ut som små tecknade ”hittepå-byar”. Byar där folk fortfarande går omkring med penisrör.

    Varför bestämde du dig för att åka hem?
    – Det undrar jag själv ibland. Men jag tror jag längtade hem. Det är rätt riskfyllt i vissa delar av Indonesien också – speciellt på West Papua med många rebellgrupper.

    Vad saknar du?
    – Gemenskapen med de andra piloterna – vi var som en stor äventyrsfamilj. Sen saknar jag livet där. Lunken.

    Varför blev du pilot?
    – Min pappas bästa kompis var kapten på SAS – det var under tiden då det fortfarande var väldigt glamouröst att vara pilot. Han kom hem och berättade spännande historier från världen över. Han verkade så nöjd över sitt liv.  Då föddes drömmen om att en gång bli pilot. Sen gick jag på flyggymnasiet i Västerås. Efter det jobbade jag med lite allt möjligt: flög litegrann, bland annat segelflyg och med att släppa av fallskärmshoppare. När jag var 26 år insåg jag att det var pilot jag ville jobba som så det var då jag började söka jobb som det.  Och kom till Indonesien.
     
    Hur kom det sig att du skrev en bok om din tid där?
    – En kompis som är journalist, Emil Sergel, var på besök därnere. Han skrev en artikel som blev väldigt uppskattad och efter det frågade han mig om vi inte skulle skriva en bok tillsammans. Jag tänkte ”varför inte?”. Och på den vägen är det.  
     

    Om Elin Larsson

    Ålder: 34 år.
    Gör: Jobbar som pilot.
    Aktuell: Med en ny bok om hennes tid som djungelpilot i Indonesien.  “Mina äventyr som Djungelpilot”, Roos & Tegnér. Släpps i mitten av september.  

     

  • ”Semester för mig är att tappa tidsperspektiv”

    ”Semester för mig är att tappa tidsperspektiv”

    Ellen Jurell arbetar som marknadschef på RES. Hon kom tillbaka till redaktionen och var helt lyrisk efter semestern. Så vi tänkte att hon skulle få berätta lite om den.

    Av: Linda Larsson
    Foton: Ellens privata

    Ellen, hur var semestern?
    – Så bra! Det är första semestern sedan barnen kom som jag blivit solbränd och hunnit läsa böcker.

    Du och familjen åkte till Grekland först?
    – Jag, min man och våra två döttrar (tre och snart sex år) reste till den västra kusten i Grekland: till hotellet Westin i resorten Costa Navarino i en vecka.

    Det var en närmast surrealistisk upplevelse: en orgie i perfektion. Jag har aldrig varit på en resort tidigare, alltid haft lite bufféskräck. Men jag blev frälst – de hade verkligen lyckas med att kombinera en värld för barn som fortfarande tilltalar vuxna. Och buffen – den var otroligt bra i en sagolikt vacker miljö. Vi frossade i musslorna – gick all in på dem.

    – Det enda jag och min man saknade var söta gummor som satt på ett torg och virkade, rynkiga gubbar som satt och spelade schack eller dryg serveringspersonal som man får störa sig på – den biten fick vi inte här. Då får man ge sig iväg.

    Sen åkte du till Frankrike i tre veckor?
    – Efter Grekland var vi i Grignan i Frankrike tre veckor. Jag lämnade inte ens orten. Den orten har allt: fullt av restauranger, caféer med riktig gelato, tivoli som reser dit, loppisar, marknader…

    – Vi vaktade ett hus jag och min man, ett trevånings 1700-tals stenhus som taget ur en fransk film med stor trädgård och stora portar. Ett hus med en historia – det finns målningar inne i det huset som är gjorda av tyska krigsfångar. Som en lisa för själen att bo i hus med så mycket historia. Och är det något fransmännen kan är det estetik!

    Du brukar ju tala dig varm om Frankrike, varför gillar du Frankrike så mycket?
    – Jag tror det är för att jag nästan talar flytande franska och jag gillar att resa till länder där jag kan göra mig förstådd. Jag känner mig handikappad annars, det är så mycket man missar när man inte kan göra sig förstådd i landet man reser till.

    – Sen känns Frankrike som mitt andra hemland; jag bodde i Paris när jag var 27 år. Jag känner mig fransk; lika halvgalen som en fransyska, pratar yvigt och jag gillar att diskutera.

    Vad är semester för dig?
    – Semester för mig är att varva ner, känna ett lunk, tappa tidsperspektiv och känna att dagarna bara går. Att jag kan gå runt i pyjamas halva dagar – går runt i en kaftan som jag har sovit i. Ackompanjerat av god mat, sol och att få klaga lite på värmen.

    – Semester för mig är också att bli så utvilad att jag längtar tillbaka till vardagslivets rutiner.  

    Om Ellen Jurell

    Ålder: 37 år.
    Gör: Marknadschef på RES.
    Familj: Maken Carl, barnen Laura, 6 år, och Vera, 3 år.

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

  • “Bloggen blev min resekatalog i modern tappning”

    “Bloggen blev min resekatalog i modern tappning”

    Som liten drömde Christine Ericson om att vara den som skrev om platserna hon läste om i resekatalogerna – i dag driver hon den populära resebloggen 29grader.se.

    Text: Linda Larsson
    Foto: från Christines blogg.

    Hur kom det sig att du startade bloggen?
    Jag startade bloggen 2008 – som en rolig grej. Jag skulle åka iväg till Costa Rica på en surftripp och rundresa med två vänner. Jag har alltid älskat att fotografera och såg bloggen som ett kul sätt att nå ut och visa mina bilder.

    Då hette bloggen Christine Holm – mitt liv, mitt äventyr. När jag gifte mig bytte jag namn på bloggen till 29grader. Jag har alltid varit väldigt frusen av mig och det är först när det börjar närma sig 29 grader som jag känner att det är rätt temperatur för mig. Dessutom föredrar jag alltid att resa till varmare breddgrader.

    Varför tror du att din blogg har blivit populär?
    Min blogg skulle kunna beskrivas som en resekatalog i modern tappning. Jag försöker inte bara skriva recensioner och ”åk hit, åk dit”– jag försöker skriva mer personligt om resmålen – om stort och smått som händer under resorna.

    Sen är bilder och bildberättande oerhört viktigt för mig. Jag tänker mycket i hur jag lägger upp inläggen och bildernas funktion: att de ska förmedla och verkligen ge läsaren en känsla av platserna jag skriver om. Det finns en tanke med hur de placeras och kombineras i inläggen.

    Hur många länder har du varit i?
    Lika många som jag är år gammal: 35.

    Hur mycket reser du nu?
    Vi reser minst två månader per år. Jag hade velat vara ute mer men det ska gå ihop ekonomiskt också.

    Hur startade ditt reseintresse?
    Jag reste mycket när jag var liten med familjen. Då var det all-inclusive och paketresor som gällde men det öppnade mina ögon för världen. Jag kommer ihåg när jag var liten och gick med mamma och pappa till resebyråerna, bläddrade i kataloger. Jag kommer ihåg att jag då drömde om att en dag få vara den som skapade de där underbara katalogerna.

    Du har bott ett år på Bali – hur kom det sig?
    Jag och min man hade arbetat mycket och länge, båda arbetar som frilansande redigerare inom tv. Vi kände att vi ville iväg och ta en ordentlig paus från ekorrhjulet. Eftersom vi båda surfar var surf en viktig faktor i valet vart vi skulle åka. Min man hade varit på Bali innan och jag lockades av Bali efter det jag hade hört om ön.

    Så vi packade en resväska och två surfväskor och drog. Vi hade boende på Bali bokat i en månad, väl där letade vi runt efter ett mer fast boende. Vi hittade ett litet hus i utkanten av Kuta där vi sen bodde den resterande tiden.

    Tiden på Bali var fantastisk. Vi hade velat stanna längre men var tvungna att åka tillbaka för att jobba.

    Det var under tiden på Bali bloggen började växa. Jag tror det var för att Bali började få ett uppsving då, det var många som reste dit och då hittade de till min blogg när de sökte om resmålet.

    Hur kändes det att komma hem efter ett år utomlands?
    Jag kommer ihåg att jag satt på E18 och tänkte ”så stora vägar, så lite bilar – vad kungligt”. Och det var konstigt att kunna dricka kranvatten. Men man kom snabbt tillbaka till livet hemma.

    Vad får man inte missa på Bali?
    Besöka ett tempel – kulturen är en så stor del av Bali. Man ska inte heller åka dit och bara hålla sig till en strand eller plats – åk runt, se flera delar!

    Ni har köpt en tomt nu i Costa Rica?
    Jag och min man har en tomt i surfbyn Santa Teresa. En dag hoppas vi kunna bygga något där, några bungalows som vi kan hyra ut. Drömmen är att kunna bo där permanent, om inte hela året, så att bo där under vintern och sen åka hem och arbeta under sommaren hemma i Sverige.

    Vad är målet med bloggen?
    Jag har egentligen inget mål. Jag kommer att fortsätta med den så länge det känns kul. Bloggen är mitt sätt att få utlopp för min kreativitet.

    Vad är målet med ditt resande?
    Att få se så mycket som möjligt. När jag är gammal hoppas jag kunna sitta på en altan utomlands och med ett leende minnas tillbaka till allt knasigt och kul som man har varit med om.

    Om Christine Ericson

    Ålder: 35 år.
    Bor: Stockholm.
    Familj: Maken Björn (som oftast är med på resorna).
    Gör: Driver den populära resebloggen 29grader.se.

  • Emelie Walles: “Att barnen ska få upptäcka landets kultur är viktigt”

    Emelie Walles: “Att barnen ska få upptäcka landets kultur är viktigt”

    Emelie Walles, en av Skånes populäraste livstilsbloggare, är veckans resenär. Som barn skickades hos ofta till släktingar i USA – och hängde på privata strandklubbar i Los Angeles. Men när hon nu åker med sina egna barn – då vill hon resa helt annorlunda. ”Att barnen ska få upptäcka landets kultur är viktigt”, menar hon.

    Hur såg ditt resemönster ut när du var barn?
    – Jag reste mycket, jag var ett sådant där barn med en lapp runt halsen på flygplatsen. Men det var mycket till USA där jag hade släktingar. De kom från välbärgade förhållanden så det var mycket privata strandklubbar och inhägnade områden. Jag har varit i många länder men inte riktigt sett länderna, om du förstår vad jag menar.

    Hur reser du nu?
    – Ett tag reste jag mycket all-inclusive, mycket på grund av att jag hade barn. Men jag har alltid velat försöka ta mig utanför hotellområdena, jag vill hitta till landets kultur; gå på de restauranger lokalbor själva äter på, gå på samma gator och hänga på samma kaféer.

    Vilken är din mest minnesvärda resa?
    – Jag reste till Thailand i tre veckor när jag var 26 år. Det fick mig att ändra inställning till hur jag vill resa. Innan dess hade det som sagt varit mycket privata strandklubbar, men då fick jag för mig att jag ville in till djungeln. Det var tre veckors vandrande i lerig och snårig djungel – alla bekvämligheter fick läggas på hyllan. Jag älskade det!

    Du har tre barn, tre, tio och elva år gamla. Hur reser man annorlunda när man har barn jämfört med när man reser själv?
    – Jag är lite av en kycklingmamma och jag vill till ställen som jag vet är trygga. Exempelvis om mina barn blir sjuka: då vill jag veta att det är lätt att ta sig till sjukhus. Men samtidigt är det något man missar om man bara åker på all-inclusive: jag tycker kanske inte riktigt man kan säga att man faktiskt varit i landet om man bara åker och bor på ett hotell. Därför var resan till Italien i sommar den perfekta resan.

    Berätta mer om resan till Italien. Ni var där i tre veckor.
    – Vi bodde inte på hotell när vi var i Italien utan hyrde hus för att helt skippa allt som har med hotell och turism att göra. Det är väldigt skönt när man reser med barn att ha ett eget hus eller lägenhet som utgångspunkt. Det är också bra ur en ekonomisk synvinkel: man kan laga mycket mat hemma som man handlat i de lokala butikerna. Och delikatesserna i Italien är ju bara så goda!

    – Det var första resan med barnen utan barnvagn. Men allt gick jättebra – utan barnvagn är det så mycket bekvämare att resa eftersom det blir så enkelt att ta sig runt överallt. I Manarola, som sägs vara en av Italiens vackraste städer, exempelvis hade det varit jättesvårt att ta sig runt med barnvagn, alla gator var så branta och slingriga.

    – Italien är ett bra första resmål för de som vill upptäcka mer än Lollo & Bernie, men fortfarande känna att det är tryggt nog om någon skulle bli sjuk. En bra smygstart till mer äventyrliga resor. Speciellt bra var det att vi färdades med bil. Vi åkte till Monaco exempelvis och tog oss upp till bergen. Hade vi inte haft bilen hade vi aldrig kommit dit och det var så fantastiskt vackert. Sedan är Italien så otroligt mycket historia och det finns så mycket kultur i landet. Barnens ögon var så stora vi gick omkring på Roms gator och jag berättade om stadens historia – det blir något annat än när man bara sitter och läser om det hemma i klassrummet.

    Vad är ditt bästa tips till föräldrar att tänka på inför att ge sig ut?
    – Tänk på att inte tänka för mycket. Barn är anpassningsbara. Men annars: ta många mikropauser och packa med så att du alltid har frukt och vatten. Men barn blir så uppe i allting att de kommer inte att gnälla, mina barn frågade inte om Ipoden eller Ipaden en enda gång.

    Vilka är dina bästa Italientips?
    1. Stranden i San Vincenzo – upplev den toscanska kusten bortom turiststråket. Man måste ta sig igenom ett ”skogsområde”, Parco costiero di Rimigliano, för att hitta dit. Efter att man tagit sig igenom skogen möts man av en underbar bar med skönt häng, där man även hittar underbar espresso och en härlig uteservering och precis bakom finns blått vatten och en strand som är helt fantastisk. Underbart vatten, härlig stämning och barnvänligt. Det är ganska långgrunt så man kan ligga vid strandkanten och njuta medan baren leker vid vattnet. 

    2. Manarola är en stad utan dess like, en av de vackraste platser jag har besökt. Man kan inget annat än att stanna upp och beskåda arkitekturen och de färgsprakande husen i alla dess pastellfärger som är belägna på klipporna precis intill havet. Besöker man denna plats så ska man absolut ta med sig badkläder och passa på att hoppa från klipporna ner i Medelhavet och passa på att njuta och svalka sig för det är en varm och krokig stad att vandra runt i. 

    3. Marknaden i Navigli i Milano.  Sista söndagen i varje månad anordnas en marknad som är så bra, speciellt om man gillar att fynda klenoder från de stora modehusen eller möbler och konstverk som är magiska att titta på. På köpet så är det en så mysig plats som kallas Milanos ”Venedig” med härliga barer och cappuccino som smakar som himmelriket!

    I veckan som kommer kan du ta del av Emelies resa med sin familj till Italien på RES Instagram.

    Om Emelie Walles

    Gör: Bloggar på emeliewalles.se

    Ålder: 33 år

    Familj: Maken Simon och tre barn på 3, 10 och 11 år.

  • “Ett porträtt säger mycket om resmålet”

    “Ett porträtt säger mycket om resmålet”

    I veckan som kommer tar fotografen Linda Romppala över RES Instagram.

    Linda har bland annat bott i England i åtta år men bor i dag i Stockholm (när hon inte är ute på jobbuppdrag världen över). Här berättar hon om vad resande betyder för henne och skillnaden i att fota privat när man reser jämfört med att fota för resemagasin.

    Vilken var din allra första resa du gjorde?
    – Min första resa gick till Gotland med en kompis när vi var 15. Vi planerade och bokade allt själva, och cyklade runt i en vecka. Vi kände oss så vuxna!

    Hur föddes ditt intresse för att resa?
    – Efter gymnasiet flyttade jag till Skottland för att jobba, då fick jag mersmak för upplevelser. Jag har bott i tre olika länder och alltid rest så mycket jag har kunnat. Kombinationen att numera kunna resa som jobb känns faktiskt som en dröm.

    Hur kom det sig att du blev fotograf?
    – Jag har ett starkt minne av att jag ställer upp mina barbiedockor och fotar dem med min röda kompaktkamera, då var jag kanske sju år. Jag gick på flera konstskolor och länge var keramiker mitt förstahandsval, men så mellan några ströjobb så kom det till mig som en självklarhet att det var fotograf jag skulle bli. Därefter utbildade jag mig i både Finland och England.

    Vad betyder resande för dig?
    – Jag har som mål att alltid ha minst en resa inbokad. Jag älskar möten med nya människor och nya kulturer.

    Hur tar man en riktigt bra resbild?
    – Våga fråga människor, ett porträtt säger ofta så mycket om resmålet. Och ha tålamod. Om du hittar du en bra plats för din bild, så vänta in att det händer något som höjer kompositionen. Det kan vara något så enkelt som att en person går förbi.

    Vad skiljer semesterfoton från foton man plåtar för ett resemagasin?
    – För ett reportage måste man tänka på att få med en helhetskänsla av destinationen så man måste få med ett visst antal olika element från platsen. Jag försöker tänka starka kompositioner och mycket människor. Som resefotograf känns det som om man lättare får tillträde till att plåta, både människor och platser. Om jag ens plåtar på min semester så blir det mest bilder på de jag reser med, för mina egna minnens skull.

    Vilken är den bästa resan du har gjort?
    – Det måste vara när jag gjorde en jobbresa till öarna Zanzibar och Pemba. Pemba är en fattig ö, men där träffade jag fantastiskt varma och fina människor. Eftersom jag bodde väldigt länge i England så måste det också komma med som en av mina favoriter. Det blir en eller ett par resor dit varje år för att träffa vänner och få en nypa britishness.

    Vilka bilder kommer vi att kunna förvänta oss när du tar över RES Instagram?
    – De flesta blir från mitt Pemba, men även någon bild från min favoritfestival i England, Goodwood Revival Festival. Tusentals besökare i vintage outfits, och mängder av veteranbilar. Sen kommer jag definitivt ta med ett par teasers från mina senaste resmål Boston och Miami, som kommer att publiceras som reportage i RES till hösten.

    Om Linda Romppala

    Ålder: 37 år.

    Bor: Enskede, Stockholm.

    Gör: Fotograf.

    Ta del av Lindas bästa resebilder på RES Instagram under veckan som kommer. @restravelmagazine

     

  • ”Vår jord är fantastisk – vi måste ta hand om den”

    ”Vår jord är fantastisk – vi måste ta hand om den”

    Daniel Ohlsson är ekonomen som blev fotograf. I ett nytt fotoprojekt “The World in One Year” försöker han nu få sin omgivning att förstå vikten av vi ska ta hand om vår jord – ett fotoprojekt du i veckan kommer att kunna ta del av på RES Instagram. Här berättar han om hur intresset för världen och för att resa började.

    Text: Linda Larsson

    Vilken var din första resa du gjorde?
    – Oj, jag var i Danmark med föräldrarna. Vi reste inte alls mycket, mest inom Sverige och till Danmark.

    – När jag var 18 år tågluffade jag och en kompis genom Europa. Det var en klassisk rutt genom Östeuropa till Italien. Vi åkte runt som tokar under en månads tid. Det var under den gamla goda Interrail-tiden. Vi tog oss till och med till Skottland och letade efter sjöodjuret, fast henne hittade vi aldrig.

    Du pluggade till civilekonom men blev istället fotograf? Hur kom det sig att du började fota?
    – Jag började jobba på tv4 som webbredaktör efter att jag skrivit en C-uppsats om investeringsbedömning på just TV4. En dag behövdes en fotograf som skulle plåta Sikta mot stjärnorna. Så plötsligt stod jag med en kamera i handen. Och bilderna blev bra. Så fick jag frågan igen och sen så var stenen i rullning.

    – Första gången jag skulle plåta i en studio med blixtar fick jag frågan om jag kunde det där med ljussättning. Jag hade lite koll på hur det funkade men hade aldrig gjort det innan. Jag sa ja, en liten vit lögn helt enkelt. Och vem stiger in genom dörren om inte Rowan Atkinson – Mr Bean.

    Du åkte till Asien och var där i ett år när du var 26 – vad gjorde du är?
    – Jag ville ner till Asien för att bygga på min portfolio och testa på om det skulle gå att frilansa som runtresande fotograf. Det gick. Jag jobbade åt allt från AP till alla möjliga magasin.  

    Hur lyckas man som runtresande frilansfotograf ?
    – Det handlar om paketeringen. Du kan inte säga ”jag åker hit – vill ni ha något därifrån?”. Man måste sälja in en produkt – och där tror jag ekonomutbildningen hjälpt mig mycket i att veta hur man ska paketera bilder och texter.

    Tredje veckan in var du med om en traumatisk upplevelse – vad hände?
    – Ja, det var på Sumatra det hände. Jag var där för att fota orangutanger när den lilla byn vi bodde i drabbades av en fruktansvärd översvämning natten mellan den 2e och 3e november 2003. Jag var själv sekunder från att drunkna den natten och hela mitt liv passerade revy under timmen som helvetet pågick. Jag var beredd på att dö där i mörkret – det var absolut inget jag accepterade men jag var beredd på att det skulle kunna hända. Jag lyckades mirakulöst överleva, men jag förlorade en av mina vänner i flodvågen. Över 300 personer dog den natten – hälften av oss som var i den lilla byn. En natt som för alltid påverkat, och fortfarande påverkar, mitt liv. En natt jag aldrig kommer att glömma.

    Resandet generellt, hur har det förändrat dig?
    – Små saker blir inte så stora. Jag kan känna när jag kom tillbaka till Sverige att allt förstoras upp så mycket här – småproblem blir stora problem. Det är lätt att tappa perspektiven när man inte reser.

    Vilket av alla dina äventyr runt om i Europa världen har varit mest berikande?
    – Det var nog när jag arbetade med att utbilda guider i Kalahariöknen i Botswana. Jag kom otroligt nära några familjer som tillhör bushmen-folket och fick lära mig hur vi måste leva i samklang med naturen och respektera både naturen och alla som lever i den. Vi i västvärlden har så otroligt mycket att lära av ursprungsbefolkningar världen över. De har kunskap om livet och respekterar naturen på ett sätt jag tror vi måste anamma om denna planet ska ha en chans att överleva.  

    Du har precis fått barn – på vilket sätt förändrar det ditt resande?
    – Nu längtar jag hem på ett helt nytt sätt än vad jag gjorde innan. Ute på uppdrag kan saknaden av familjen komma över en som en våg när jag minst anar det – jag förstår först nu vad folk menar när de säger att de bara vill vara hemma.

    – Och jag drömmer om den dagen han blir så stor att jag vi alla kan åka till södra Afrika så vi kan få uppleva allt jag varit med om där som en familj.

    Berätta lite mer om ditt projekt?
    – Vi ser hela tiden larmrapporter om hur illa det är ställt med vår planet men eftersom abstrakta siffror inte verkar bita på mänskligheten funderade jag på alternativa sätt att påverka. Med fotoprojektet “The World in One Year” visar jag en bild om dagen från vår planet på sociala medier, jag berättar om den och varför den är viktig och på detta sätt hoppas jag att kunna påverka så många som möjligt att göra smarta och hållbara val för vår värld – inte bara för naturen utan även för våra medmänniskor.

    – Med mitt fotoprojekt vill jag visa upp vilken vacker värld vi har, vilken fantastik planet vi lever på och har till låns. Det handlar om allt från små till stora val. Det handlar om att politiker måste göra hållbara val för vår värld även som det skakar om i väljarskaran, det handlar om att företag världen över måste tänka miljömässigt även om det svider i plånboken. Och det handlar lika mycket om att vi – varje individ – måste tänka till och ta beslut som visar respekt mot denna jord och mot alla de som vi delar den med. 

    Vilka bilder kommer vi att få se på Instagram den här veckan?
    – RES Instagram kommer att få ta del av en vecka i mitt fotoprojekt ”The World in One Year”. Vi börjar på dag 165 på Svalbards östkust och sedan får vi se var vi hamnar.

    Följ Daniels fotoprojekt på RES Instagram. Vill ni se fler av hans bilder: gå in och följ honom på hans egna Instagramkonto på @dannedoff eller på www.doff.se

    Om Daniel Ohlsson

    Ålder: 39 år.
    Gör: Fotograf.
    Bor: Stockholm.