‘I landet där alla tåg avgår exakt när de ska är det kanske inte så konstigt att invånarna är världens mest tågresande folk. Och där kan Anders Mathlein uppfylla en barndomsdröm. Han slumrar till tågdunket, filosoferar, njuter av isvita överjordiska vyer och känner sig plötsligt väldigt, väldigt liten.
Ett av de landskap jag tydligast minns från min barndom fanns i källaren hos min bäste vän. Där hade hans pappa, som arbetade vid järnvägen, omsorgsfullt skapat en värld på kanske sju kvadratmeter. Där var en liten stad med branta berg i fonden, där var träddungar och ängar med betande kor, och genom detta land rullade Märklintågen. De for in i mörka tunnlar och över vackra, välvda broar. Husen såg egendomliga ut med sina små fönster och utskjutande tak. Som gökur, ungefär. Jag önskade att jag hade kunnat resa med tågen. Men att förminska sig till skala HO, det vill säga 1:87, till det räckte inte ens en sexårings suggestionsförmåga. Efter alla dessa år ser det ändå ut som om det på sätt och vis ska bli av.
Zürichs spår
Om det inte vore för att folk talar schweizertyska skulle man kunna tro sig vara i Göteborg. Åtminstone en liten stund och just här vid Central invid Bahnhofbrücke, där vi stiger på den blå spårvagnen. Folk skyndar kors och tvärs, många är på väg mot krogarna vid den smala Niederdorfstrasse i gamla staden. På andra sidan bron höjer sig den gigantiska järnvägsstationen med Niki de Saint-Phalles frodiga skyddsängel svävande under taket. Med 2 700 kilometer per person och år säger sig schweizarna vara världens mest tågresande folk. Till skillnad från andra transportmedel i staden liksom skrider spårvagnen fram. Vi åker mot Zürich-West, stadsdelen där det nya händer. En gång hyste tegelbyggnaderna industrier, verkstäder och magasin, nu är de teatrar, krogar och skolor.
West är ett exempel på den urbana konservering som praktiseras i så många gamla industristäder. När tillverkningen försvinner river man numera inte byggnaderna, utan ger dem nya funktioner. Bak skavda fasader till varv och verkstäder och tvålfabriker hittar man barer, klubbar och gallerier. Att riva allt föråldrat har ofta visat sig förhastat, men att så att säga byta om till Armani under blåstället börjar kännas aningen förutsägbart. Fast här kan man ju diskutera vad som ska ses som gammalt. Stadens historia går tillbaka till romarnas tullstation Turicum år 15 före vår tideräknings början.
Nietturm Bar balanserar som ett akvarium ovanpå det gamla Schiffbaukomplexet, där man förr byggde båtar för Zürichsjön och Limmatfloden. Härifrån syns hela Zürich-West, inklusive de gamla arbetarbostäder som fortfarande är trånga och omoderna, och således bebos av gästarbetare och andra som inte har råd att välja. En fjärdedel av landets arbetskraft är gästarbetare. Annars är Zürich ett skyltfönster för schweiziskt välstånd. Bern må vara huvudstad, men det är Zürich som märks. Börsen är den fjärde största i världen, Bahnhofstrasse har alla de exklusiva märkesbutikerna, och framme vid Paradeplatz med hus i burgen Hansastil, tronar Crédit Suisses imposanta huvudkontor.
På gatuplanet finns en fontän i vars botten man kan läsa exempel på sådant som inte kan fås för pengar, som att hejda själva tiden. Den som tror att lycka inte kan köpas för pengar vet inte var man shoppar hade varit en mer passande tänkvärdhet – trots allt är ju detta en av hjärtpunkterna i ett land som levt högt på människors penningtörst. Den stränga banksekretessen har skyddat såväl småfifflare som diktatorer, men avslöjandet av handeln med nazisternas stulna guld under kriget drev fram kravet att bankerna ska informera om misstänkt verksamhet. Fortfarande är Schweiz dock en käpp i hjulet för ett europeiskt samarbete med syfte att spåra smitare i skatteparadisen. Det där skulle säkert der führer der russischen revolution ha haft synpunkter på. Från februari 1916 till april 1917 förberedde Lenin proletariatets diktatur på Spiegelgasse nummer 14. Nu säljs röda byster av honom i en butik i samma hus vid den idylliska gatan i Zürichs medeltida kvarter.
13.32 till Lutzen
Tåget avgår på minuten. Det kommer för övrigt alla – ja, alla – tåg som vi reser med i Schweiz att göra. Det blir ett slags bekräftelse på klichébilden av den ordning och urverksprecision som vissa kallar tråkighet. Enligt järnvägens egen statistik ankommer 81 procent av alla tåg exakt i tid, och 95 procent inte mer än fyra minuter försenade. Visserligen är landet inte större än Danmark, men nog verkar det som om schweizarna har något att lära ut. Med tanke på landets litenhet är variationen förbluffande. Tyskt i norr och mitten, franskt i väster och italienskt i söder. Dessutom finns ett fjärde nationellt språk, rätoromanska.
Det här är upptakten på Golden Pass Line, en av den handfull romantiskt namngivna tåglinjer som genomkorsar Schweiz. Vi passerar Zürichsjöns husbeströdda sluttningar och blommande ängar med slingrande stigar. Påfallande många vandrande par rör sig raskt och spänsigt som i propagandafilmer för sunt leverne. Jag, å andra sidan, köper en kall Eichof Klosterbräu från dryckesvagnen och grunnar på att blonda friskusar i vykortsmiljöer ohjälpligt föder associationer till nattståndna rasföreställningar. Kanske är det alltför rent, alltför vackert? Somliga människor provoceras av levande fondtapeter. I Somerset Maughams roman Ashenden är huvudpersonen – liksom författaren själv – spion under första världskriget. När han ser sjön i Luzern konstaterar han att vattnet är för blått, bergen för snöiga, och denna skönhet som slog en i ansiktet irriterade mer än den entusiasmerade …. Att Schweiz blev en lekplats för välbärgade européer när järnvägen nådde orter som Luzern förvånar inte. Men även om Maugham var cyniker, så förstår man vad han menade när man går utmed floden Reuss som kantas av kaféer och korsas i vinkel av den gamla, täckta Kapellbrücke av trä. Svanar och pedalbåtar mot en fond av berget Pilatus med skymningsrosa snö på hjässan över två tusen meter upp; det är så hötorgspittoreskt att det tycks tillrättalagt. Min väns pappa hade inte kunnat göra det bättre där hemma i källaren.
Det är ingen brist på krogar i gamla stadens gränder, men vi äter en überdesignad men storartad middag på Bam Bou i det überdesignade hotellet The Hotel. Det är arkitekten Jean Nouvels våta dröm i betong och borstat stål för anhängare av det neospartanska och lyxasketiska. Alltsammans var mycket rent och prydligt och varslade om dålig mat, skriver Maugham när hans spion ska äta middag i Luzern. Det är alltså numera bara till hälften sant.
07.34 mot Montreux
När floden av pendlare har forsat förbi kan vi borda Golden Pass Line igen. Bakom regnridåerna blir bergen allt högre. Vi reser från vår till vinter, från blommande träd till snötyngda. Efter Giswil bär det uppför på allvar. I Kaiserstuhl snöar det, i Brünig-Hasliberg faller snön tätt som på ett julkort. Brünigpasset ligger på tusen meters höjd.
– Vädret skiftar dag från dag, säger konduktören Paul Müller. Men det är sällan ett hinder. Någon enstaka gång går en lavin över spåren. Han är en vänlig man som efter tolv år på tågen fortfarande tycker om att prata med passagerarna. Jodå, han är tågfantast sedan barnsben. Självklart har han en modelljärnväg, men ingen bil.
– Här kan man åka överallt med tåg eller buss, säger han.
Från maj till oktober är det oftast fullt på tåget. Att det numera också är många indier bland japanerna och amerikanerna lär bero på scenerna från Gstaad – klassisk mark för skidåkare med välvallade kreditkort – i ett par romantiska Bollywooddramer. Tåg i snöyra framför alper är lika exotiskt i Indien som korallrev och kokospalmer i det frusna Nordeuropa. Vi rullar genom ett mycket välgjort modelljärnvägslandskap av fjällsjöar, tunnlar, skogar, avgrunder, alphyddor, kyrktorn och betande kor. Molnen sveper som fluffiga klänningar kring bergens midjor. En helt annan utsikt bjuds på toaletten: ett öppet hål rakt ner på spåret. Mellan vagnarna står en indier och ryter i mobiltelefonen, ideligen avbruten på grund av tunnlarna. På de gula skinnsofforna i barvagnen sitter det amerikanska paret Curtis som har bott tjugosju år i Schweiz. De skulle kunna vara anställda av järnvägens PR-avdelning:
– Vi reser alltid med tåg, säger John. Det skulle inte gå i USA. Var hittar du ett tåg där, utom långlinjerna, förstås?
I Zweisimmen byter vi. Smalspår och panoramavagnar. I somliga av tågen kan man boka plats längst fram, ovanför lokföraren. Broar löper över blågröna forsar. Hur kan stora träd klamra sig fast vid praktiskt taget lodräta stup? De indiska familjerna stiger mycket riktigt av i Gstaad. Hotellen är byggda i alphyddestil. Fram till fyrtiotalet betydde schweizeri i Sverige ett bättre kafé med starka drycker, ofta etablerat av invandrade schweizare. I Château d”Oex är vyerna om möjligt mer spektakulära än på turistbyråns affischer. Enorma berg med snöpudrade branter ovan djupa, vida dalar. Och så ännu en tunnel. En grupp skolbarn stiger av i Rossinière. Hur påverkas de av att leva omgivna av dessa svindlande perspektiv? Kvinnan i sätet bakom säger till maken att medan han var på toaletten har hon sett både rådjur och räv. Jag har inte sett något levande alls. Ljuger hon, och i så fall varför? Är det en liten raffinerad hämnd i deras privata Norénpjäs? Och så bär det av neråt, mot Lac Léman, Genèvesjön, mattblank som aluminium med speglingar av bergen. Det gröna där nere är våren, och den är på väg uppför branterna. Tåget ålar sig fram på en klipphylla och snart växer Montreux med systerstaden Vevey till skala HO och fortsätter att växa ända tills det är dags att stiga av. Till denna station löper spår av tre olika vidder – 80, 100 och 143,5 centimeter.
Montreux är som franska Rivieran, fast lugnare, och med en sjö i stället för Medelhavet. Från ett kafé på strandpromenaden nära gamla Grand Hôtel Suisse-Majestic syns snöklädda bergstoppar mellan palmerna. Inte ett ord på schwyzerdütsch så långt örat når, alla talar franska. För världen bortom bergen förknippas trakten bland annat med jazz- och tv-festivalerna. Och för somliga med det mångarmade, mäktiga och ofta kritiserade Nestlé, vars huvudkontor skyltlöst ruvar i Vevey. Chaplin, Le Corbusier och Hemingway – det finns en lång lista över kända gestalter som sökt sig hit. Freddie Mercury står staty längre bort på strandpromenaden, nära det hus där han bodde ett champagnekorkskott från vattnet. På Queenstudions plats ligger nu kasinot.
– Kändisar, säger mannen på kaféet, söker sig till Montreux därför att de får vara i fred. Folk är så vana.
Diskretion är också en förutsättning för den berömda kliniken för plastikkirurgi i Vevey.
Ännu ett tåg för den korta färden upp till den – naturligtvis – pittoreska byn Chexbres. Det är mest uppför, på kuggstångsbana liksom på så många andra håll i Schweiz. Om lutningen är mer än sju grader blir det inte tillräcklig friktion för hjulen, då greppar kugghjul under loket en kuggstång mellan skenorna och kan dra tåget uppför 50-gradiga stigningar. En riktigt brant bana går upp till Rochers-de-Naye på över två tusen meters höjd i ett gnistrande landskap där blicken förlorar sig bland franska och schweiziska alper. Där uppe finns såväl krog som en utställning om murmeldjur. Kameror i de mörka bona gör djuren till ovetande aktörer i en inte oäven variant av Big Brother.
Nedanför Chexbres bildar vinodlingarnas terrasser mot sjön ett egenartat landskap. Allt tycks perfekt. Vinrankornas placering mellan grå stenmurar ger begreppet snörräta rader ett ansikte.
– Det kan bli för prydligt, säger senare en inflyttad engelsk kvinna i Montreux. De till och med tvättar gatorna med rengöringsmedel. Chasselas är den klassiska druvan här och ger viner med drag av sauvignon blanc. Odlingarna sägs vara välsignade med tre solar: solen, reflexerna från sjön, och värmestrålningen från murarna. I Schweiz ses man inte som alkoholist bara för att man alltid dricker vin till maten – vilket naturligtvis inte betyder att man inte är det. Eric Bovy är vinodlare i femte generation och har ännu inte tröttnat på vyn från Domaine Bovy, gården högt ovan sjön. Han odlar även pinot noir och merlot och har femtio sorter till i trädgården.
– Utsikten ändras hela tiden, säger han. Vädret kan skifta fem gånger under en dag.
Om kvällen på en bar i Montreux visas Sex and the City dubbad till franska medan den inflyttade engelska kvinnan berättar om nyårsfirandet i den lilla konservativa kantonen Appenzell: folk klär ut sig till träd, och männen är småväxta men har mycket stora händer. Det var den kantonen som år 1990 var sist med att införa kvinnlig rösträtt, men de gör i alla fall ost som är minst lika god som den gruyère man får här i trakten. Appenzell är kanske ett särfall, men under neutralitetsflaggan har Schweiz alltid gått sin egen väg. Numera märks dock en vilja till ökat samspel; år 2002 röstade en knapp majoritet för medlemskap i FN. Den unika direktdemokratin ger ibland eko i världen, som när en folkomröstad lag som stadgar hårdare behandling av psykiskt sjuka brottslingar visade sig strida mot Europakonventionen. Högerpartiet SVP:s ledare Christoph Blocher ansåg då att Schweiz bör lämna konventionen. Hans parti är det största i parlamentet.
14.20 mot Zermatt
Personalen på perrongen är vänlig, korrekt och välinformerad. Golden Pass Line fortsätter ända till Genève, men vi tar ett annat tåg mot sydost och byter i Visp till Glaciärexpressen mot Zermatt. Här öppnas än mer svårfattliga vyer, dimensionerna i detta landskap av avgrunder och snötäckta toppar stämmer inte med ens vanliga sätt att bedöma avstånd. Inför svårare branter rasslar det till när kuggstångsdriften kopplas in. Forsens vatten där nere är turkost och ogenomskinligt av sediment från glaciärerna. Och så Zermatt. Att man genast känner igen Matterhorns makalösa 4 478 meter höga topp måste bero på att den stod modell för berget i Disneyland.
– Grüss gott! hälsar taxichauffören och svänger ut i en stad av gökurshotell och gamla fäbodar där alla människor bär sportkläder.
Ljudbilden är helt ny. I stället för trafikbuller hörs vinandet från de eldrivna fordonen. Och sluter man ögonen kan man tro sig vara förföljd av klonade Frankensteinmonster, eftersom så många klampar omkring i pjäxor.
Zermatt ligger på 1 600 meters höjd, och trots krämer med hög solskyddsfaktor har åtskilliga snösportfantaster en hy som påminner om gamla skinnsoffor. Eller kanske plånböcker. Zermatt är det slags plats där uraffären skyltar med armbandsklockor från F.P. Journe för motsvarande 785 000 kronor.
Minnesplaketten vid Hotel Monte Rosa hyllar Edward Whymper, som den 14 juli 1865 blev den förste att bestiga Matterhorn. Fyra i gruppen dog på nervägen, och Whymper hade knappast kunnat tänka sig att skidåkare så småningom skulle kunna färdas i fullpackade linbanegondoler ända upp till Klein Matterhorn på nära fyra tusen meters höjd. Där uppe har man huggit ut en stor, djup grotta i glaciären. Att vandra inuti dessa oräkneliga ton av uråldrig is ger en högtidlig känsla som bara de kitschiga isskulpturerna förmår dämpa. Tungviktare flåsar plågat i den tunna luften på utsiktsplattformen. Ljuset är isvitt och vyn överjordisk. Bergen är enorma och skarptandade, formade av en modellbyggare med sinne för effekter. Great are the works of the Lord, står det på en skylt. Kanske det. Närmare himlen är det hur som helst svårt att komma.
09.10 mot Andermatt
Glaciärexpressen förbinder Zermatt med Sankt Moritz, och lokföraren Gasser Martin i blåvitrandig skjorta har arbetat på sträckan i tjugoett år.
– Jag älskar att köra tåg, säger han medan loket slukar rälsen i sjuttio kilometer i timmen.
Förbi Visp igen, och så Brig. Utsikten är som omslaget till en coffee table-bok. Också denna andlösa, hämningslösa naturskönhet kan faktiskt bli enformig. Häri ligger en kanske banal men dock sanning om själva livet: övermått och upprepning får nästan vad som helst att förlora glansen. Vi passerar Niederwald där hotellkungen César Ritz föddes. I Münster bodde Goethe en tid på Hotel Croix d”or et Poste, och när man sitter där och slumrar till av tågets krängningar kan man minnas något om att om Goethe ska uttalas Göte så borde poet uttalas pöt. Samma sak med Maugham; om det namnet uttalas mååm, så borde pråm stavas praugham.
I Andermatt i alplandets hjärta lämnar vi Glaciärexpressen, trots att man här ska haka på en mycket lockande, gammaldags restaurangvagn. Vi tar i stället tåget som sniglar brant neråt genom den dramatiska Schöllenenravinen till lilla Göschenen. Hur människor förr tog sig fram i denna ursinnigt oländiga terräng är inte lätt att begripa. I Göschenen befinner man sig vid mynningarna till Gotthardtunnlarna söderut mot det tredje Schweiz, det soliga, italienska Ticino. Järnvägstunneln är hundra år gammal och femton kilometer lång, biltunneln är sjuttiofem år yngre och en kilometer längre.
Ombord på William Tell Express och en stunds väntan på stationen. Jag slumrar igen och kvicknar till först när vi rusar fram genom kolmörkret. Ovanför tåget är det nästen tre tusen meter berg. Här är man mycket liten. Det är som om jag plötsligt har krympt till skala HO och äntligen fått följa med på resan i det där landet för länge sedan.
‘
