Att beskriva Phu Quôc utan att rabbla klyschor går inte. Johanna Olofsson drar dit pepparn växer för att tämja en iskall tigeröl i månskenet. Skål för paradiset.

Text: Johanna Olofsson

Hotell i Phu Quôc

En vidsträckt kritvit strand inramad av djungelklädda kullar. Korallgrönt hav mot en oändlig horisont, stilla krusningar som rofyllt sköljer mot land. Inga hotell, serveringar eller affärer. Inte en levande själ så långt ögat når. Ensamma i paradisets förrum. Vi befinner oss på Vietnams största ö Phu Quôc, femton kilometer söder om Kambodja. Stranden vi har för oss själva kallas Bai Khiem och tillhör en av öns ännu oexploaterade.

Att beskriva Phu Quôc utan att rabbla klyschor går inte. Bara sceneriet vid inflygningen är anledning nog att dra dit. Med ett propellerplan för sextiosex passagerare landar vi praktiskt taget på stranden, men samtidigt i centrum av öns största stad Duong Dong. Det är en stekhet februaridag. Efter ett par timmars svettdrypande vandring på Long Beach som löper från Duong Dong utmed öns västkust, hittar vi till slut vi det ultimata boendet: Viêt Thành. Sex dollar natten för ett dubbelrum högst upp med kakelgolv, fläkt, högt i tak och bara en granne. Utanför dörren en enorm terrass med stege upp till taket där vi varje kväll kommer att blicka ut över Phu Quôcs och Kambodjas djungeltäckta berg och solens dyk mot havets rand. I Vietnam har enbart Phu Quôc stränder med solnedgångsvy. Viêt Thành bär namnet efter kvinnan som tillsammans med sin man, far, mor och son driver det lilla hotellet där de själva bebor bottenvåningen. Nere vid stranden har de byggt fyra bungalower och om allt går som de tänkt står där snart ett par till.

Den senige pappan ägnar dagarna åt att släpa stenar från stranden och forsla sand till hotellområdet. Mamma Viêt Thành sköter hushållssysslorna och är noga med att kontrollera så att hennes gäster inte blir lurade – vare sig det gäller vespahyrning, restaurangbesök, inköp av rishattar eller fruktfrosseri på Duong Dongs marknad. Morfar Trug Ngan har ett spädbarns dygnsrytm och sover i stötar, i hängmattan eller i ett tält ute på gården. Under sina vakna timmar lunkar han runt i pyjamas och hatt, ciggen i mungipan, en kopp kaffe i ena näven och en elektrisk insektsracket i andra och dirigerar jobb till de yngre familjemedlemmarna. Trots att det egentligen bara är sonen som kan hjälplig engelska känns det snart som att bo hos vänner.Det var morfar Trug Ngan som i början av nittiotalet lät bygga huset. För några år sedan bytte familjen livnäringen fiske mot turism och nu sker samma utveckling över hela Phu Quôc.
– Vi gillar att det har börjat komma hit turister så att vi kan göra business. Det är roligare här nu när ekonomin är bättre och folk har jobb, berättar Trug Ngan med tolkhjälp från en franskvietnamesisk gäst.

Och än så länge är Phu Quôcs befolkning verkligen tillmötesgående mot turister, man blir sällan ens milt lurad. När vi en kväll i tron att vi har hittat en karaoketävling oavsiktligt hamnar på ett bröllop mottas vi med öppna armar. Vi placeras vid männens bord och bjuds på Tigeröl i överflöd. En av gästerna som kan lite engelska är duktigt full men ger en nykter syn på turismens frammarsch:
– Det är jättekul att det kommer hit lite turister. Men jag hoppas att det inte blir för många. Det här är ju vår ö.
Exploateringen går dock undan. 1998 fanns bara ett simpelt vandrarhem i Duong Dong och 2001 byggdes de första hotellen på Long Beach. I dag är hotellkomplexen åtskilliga, fortfarande koncentrerade till norra Long Beach men byggfrenesin sprider sig också till andra delar av ön. Fortfarande lever dock många på öns två ursprungliga huvudnäringar, fiske och peppar. Vattnet utanför ön börjar bli utfiskat på storfångst men småfiskar som jäses blir till öns främsta exportvara: nuoc mam, fisksåsen som är essentiell i asiatisk matlagning. Phu Quôcs fisksås klassas som en av världens finaste och den aromrika pepparn som odlas överallt tillhör Vietnams bästa.

Efter en lat vecka fördelad mellan hängmattan, vårt tak och serveringarna på Long Beach drar vi på vespa dit pepparn växer, och dit hotellkomplexen ännu inte nått. Nytankade och med ryggsäcken fylld av vatten, frukt och bánh mì, fyllda baguetter från den myllrande mat- och prylmarknaden i Doung Dong tar vi först en sväng norrut. Bara minuter efter att vi lämnat stadsgränsen når doften från pepparodlingarna våra redan halvt igendammade näsborrar. Överallt radar pepparrankorna upp sig – som lägre, yvigare versioner av vinrankor. På husens bakgårdar ligger den skördade pepparn och torkar i solen. Färgerna går i rött, grönt och mattsvart. En hund skäller lamt på oss när vi stannar för att titta.

När vi en stund senare inte kan motstå en väg med skylten ”No trespassing” stöter vi på en betydligt aggressivare jycke. Vägen leder till en av öns många strandförlagda militärbaser och vi möts av ett dussin kärva militärer som hetsigt vinkar i väg oss. De bussar jakthunden på oss som nafsar i våra fötter tills vesparushen får tungan att dingla ur gapet. Jakthundar är vanliga på Phu Quôc och när de inte skrämmer turister används de i decimeringen av öns vilda djurliv. Nittio procent av ön är skogsbevuxen, norra delen domineras helt av djungelklädda berg. Och sedan 2001 är sjuttio procent av den naturreservat. Att färdas på branta, nästintill oframkomliga vägar, dra in doften av den sjudande växligheten och ta in den rofyllda men långt ifrån tysta atmosfären är en svårslagen upplevelse. Att ha en strand – fylld med sjöstjärnor och hänförande vackra snäckskal – helt för sig själv är en annan. Eller en hel ö för den delen.

Småöar finns utefter alla kustremsor, men största ansamlingen ligger strax utanför staden An Thoi på Phu Quôcs sydspets. För några tior drar man ut med fisketrålare och har en privat ö för en dag. Och för ungefär fem hundra svenska kronor får man dykutrustning, en privat dykarlärare och kock på köpet. Korallreven utanför Phu Quôc är fortfarande relativt oförstörda och till skillnad från på Vietnams östkust så är vattnet här alltid fridfullt. Har man tur får man simma jämte jättesköldpaddor, revhajar och rockor. Trötta på uppfodrande byrackor byter vi körriktning, parerar några av öns hundratals runtdrivande kor och styr söderut.

Till formen lik Sydamerika, med sjuttio tusen invånare och bara fyrtioåtta kilometer lång, har Phu Quôc ännu få ordentliga vägar. Bilar är sällsynta och vespatrafiken inte särskilt tung men folk kör som blådårar på lika ojämna som intensivt roströda grus- och sandvägar. Bara någon kilometer från vårt hotell som tillhör de sydligaste på Long Beach, byter vyn karaktär; i stället för solida hotellbyggnader och städade stränder – små skrangliga fiskestugor, ofta byggda bara av plåt och palmblad. Bakgårdarna är täckta av fallna palmblad och ruttnande kokosnötter och på stränderna ligger bråte och ilandflutna skor – ett skumt fenomen som syns över hela ön. Många hus har cementsarkofager på sin tomt. Alltid prydligt målade i vitt och ljusa pastellfärger bildar anfadrarnas gravplatser en märklig men vacker kontrast mot vildvuxen natur och gropiga vägar. Folk som har det bättre ställt bor i stenhus med en altan i skuggan, men ibland saknas väggen ut mot vägen. Rädsla för inbrott verkar inte existera.

Längs södra Long Beach trängs fiskebåtar, vadande fiskare som rensar sina nät, barn och mammor i full mundering – kläder är ett säkert sätt att slippa undan hettan och en oönskad solbränna. Butikerna säljer blekande hudvårdsprodukter och kvinnorna bär heltäckande dräkter, ibland handskar och alltid någon form av huvudbonad. På Phu Quôc är fortfarande den klassiska rishatten i särklass vanligast. Vart vi än kommer samlas småbarn utmed vägen. De vinkar ivrigt och ropar ”hello, hello!”, också de som nyss lärt sig prata vet hur man hejar på engelska.

Efter en timmes dammig körning stannar vi till i en by och tar en kopp iskaffe på en spartansk servering, omringade av ett tjugotal ungar som storögda iakttar vårt klunkande. (Näst efter Brasilien är Vietnam världens största kaffeexportörer och det svarta guldet serveras i individuella espressoanordningar och smakar ljuvligt, även på minsta av syltor.) Koffeinstärkta når vi slutligen den totalt öde paradisstranden Bai Khiem och badar så länge vi vågar utan att trotsa solens bitterljuva rapp. Bai Khiem har allt – utom skuggande palmer eller ens lärkträd som annars är vanliga på Phu Quôc.

Någon kilometer norrut ligger lika sagolika men mer civiliserade stranden Bai Sao. Under ett parasoll dricker vi Saigonöl och käkar en tidig middag på stekt ris med krabba medan vi beskådar miniatyriska barnbarn till måltidens huvudingrediens göra coola ringmönster i sanden. Solen har börjat dala på klarblå himmel. Vi ger oss än en gång ut på de dammiga vägarna och passerar på vägen hem Coconut Prison. Under franskkoloniseringen användes det för att tygla trotsiga vietnameser och under Vietnamkriget, eller ”the American war” som vietnameserna själva kallar det, fängslades där över fyrtio tusen Vietcongsoldater. Phu Quôc var däremot så gott som skonat från strider och användes som tillflyktsort för slutkörda US-soldater.

Idag är Phu Quôc ett paradis för slutkörda, överarbetade västerlänningar. En tillflyktsort för dem som inte vill leka packad sill på stranden, hamna i turistfällor eller bryr sig om hålligång på kvällarna. I Duong Dong finns visserligen både barer och klubbar, men oftast är där inte mer röj än vardagskvällar på syltor i svenska småstäder. Och varför gå på disco när den blöta sanden under bläckfiskyngelperioden nattetid förvandlas till ett enda stort neonfyrverkeri? När man stilla kan tämja en iskall Tigeröl i månskenet? Innan skymningen fallit hälsar Viêt Thành oss välkomna tillbaka till hotellet. Vi hinner precis upp på taket för att se ännu en fullständigt andtappande solnedgång över den thailändska golfen.

Att beskriva Phu Quôc utan att rabbla klyschor går inte. Johanna Olofsson drar dit pepparn växer för att tämja en iskall tigeröl i månskenet. Skål för paradiset.

Text: Johanna Olofsson

Hotell i Phu Quôc

En vidsträckt kritvit strand inramad av djungelklädda kullar. Korallgrönt hav mot en oändlig horisont, stilla krusningar som rofyllt sköljer mot land. Inga hotell, serveringar eller affärer. Inte en levande själ så långt ögat når. Ensamma i paradisets förrum. Vi befinner oss på Vietnams största ö Phu Quôc, femton kilometer söder om Kambodja. Stranden vi har för oss själva kallas Bai Khiem och tillhör en av öns ännu oexploaterade.

Att beskriva Phu Quôc utan att rabbla klyschor går inte. Bara sceneriet vid inflygningen är anledning nog att dra dit. Med ett propellerplan för sextiosex passagerare landar vi praktiskt taget på stranden, men samtidigt i centrum av öns största stad Duong Dong. Det är en stekhet februaridag. Efter ett par timmars svettdrypande vandring på Long Beach som löper från Duong Dong utmed öns västkust, hittar vi till slut vi det ultimata boendet: Viêt Thành. Sex dollar natten för ett dubbelrum högst upp med kakelgolv, fläkt, högt i tak och bara en granne. Utanför dörren en enorm terrass med stege upp till taket där vi varje kväll kommer att blicka ut över Phu Quôcs och Kambodjas djungeltäckta berg och solens dyk mot havets rand. I Vietnam har enbart Phu Quôc stränder med solnedgångsvy. Viêt Thành bär namnet efter kvinnan som tillsammans med sin man, far, mor och son driver det lilla hotellet där de själva bebor bottenvåningen. Nere vid stranden har de byggt fyra bungalower och om allt går som de tänkt står där snart ett par till.

Den senige pappan ägnar dagarna åt att släpa stenar från stranden och forsla sand till hotellområdet. Mamma Viêt Thành sköter hushållssysslorna och är noga med att kontrollera så att hennes gäster inte blir lurade – vare sig det gäller vespahyrning, restaurangbesök, inköp av rishattar eller fruktfrosseri på Duong Dongs marknad. Morfar Trug Ngan har ett spädbarns dygnsrytm och sover i stötar, i hängmattan eller i ett tält ute på gården. Under sina vakna timmar lunkar han runt i pyjamas och hatt, ciggen i mungipan, en kopp kaffe i ena näven och en elektrisk insektsracket i andra och dirigerar jobb till de yngre familjemedlemmarna. Trots att det egentligen bara är sonen som kan hjälplig engelska känns det snart som att bo hos vänner.Det var morfar Trug Ngan som i början av nittiotalet lät bygga huset. För några år sedan bytte familjen livnäringen fiske mot turism och nu sker samma utveckling över hela Phu Quôc.
– Vi gillar att det har börjat komma hit turister så att vi kan göra business. Det är roligare här nu när ekonomin är bättre och folk har jobb, berättar Trug Ngan med tolkhjälp från en franskvietnamesisk gäst.

Och än så länge är Phu Quôcs befolkning verkligen tillmötesgående mot turister, man blir sällan ens milt lurad. När vi en kväll i tron att vi har hittat en karaoketävling oavsiktligt hamnar på ett bröllop mottas vi med öppna armar. Vi placeras vid männens bord och bjuds på Tigeröl i överflöd. En av gästerna som kan lite engelska är duktigt full men ger en nykter syn på turismens frammarsch:
– Det är jättekul att det kommer hit lite turister. Men jag hoppas att det inte blir för många. Det här är ju vår ö.
Exploateringen går dock undan. 1998 fanns bara ett simpelt vandrarhem i Duong Dong och 2001 byggdes de första hotellen på Long Beach. I dag är hotellkomplexen åtskilliga, fortfarande koncentrerade till norra Long Beach men byggfrenesin sprider sig också till andra delar av ön. Fortfarande lever dock många på öns två ursprungliga huvudnäringar, fiske och peppar. Vattnet utanför ön börjar bli utfiskat på storfångst men småfiskar som jäses blir till öns främsta exportvara: nuoc mam, fisksåsen som är essentiell i asiatisk matlagning. Phu Quôcs fisksås klassas som en av världens finaste och den aromrika pepparn som odlas överallt tillhör Vietnams bästa.

Efter en lat vecka fördelad mellan hängmattan, vårt tak och serveringarna på Long Beach drar vi på vespa dit pepparn växer, och dit hotellkomplexen ännu inte nått. Nytankade och med ryggsäcken fylld av vatten, frukt och bánh mì, fyllda baguetter från den myllrande mat- och prylmarknaden i Doung Dong tar vi först en sväng norrut. Bara minuter efter att vi lämnat stadsgränsen når doften från pepparodlingarna våra redan halvt igendammade näsborrar. Överallt radar pepparrankorna upp sig – som lägre, yvigare versioner av vinrankor. På husens bakgårdar ligger den skördade pepparn och torkar i solen. Färgerna går i rött, grönt och mattsvart. En hund skäller lamt på oss när vi stannar för att titta.

När vi en stund senare inte kan motstå en väg med skylten ”No trespassing” stöter vi på en betydligt aggressivare jycke. Vägen leder till en av öns många strandförlagda militärbaser och vi möts av ett dussin kärva militärer som hetsigt vinkar i väg oss. De bussar jakthunden på oss som nafsar i våra fötter tills vesparushen får tungan att dingla ur gapet. Jakthundar är vanliga på Phu Quôc och när de inte skrämmer turister används de i decimeringen av öns vilda djurliv. Nittio procent av ön är skogsbevuxen, norra delen domineras helt av djungelklädda berg. Och sedan 2001 är sjuttio procent av den naturreservat. Att färdas på branta, nästintill oframkomliga vägar, dra in doften av den sjudande växligheten och ta in den rofyllda men långt ifrån tysta atmosfären är en svårslagen upplevelse. Att ha en strand – fylld med sjöstjärnor och hänförande vackra snäckskal – helt för sig själv är en annan. Eller en hel ö för den delen.

Småöar finns utefter alla kustremsor, men största ansamlingen ligger strax utanför staden An Thoi på Phu Quôcs sydspets. För några tior drar man ut med fisketrålare och har en privat ö för en dag. Och för ungefär fem hundra svenska kronor får man dykutrustning, en privat dykarlärare och kock på köpet. Korallreven utanför Phu Quôc är fortfarande relativt oförstörda och till skillnad från på Vietnams östkust så är vattnet här alltid fridfullt. Har man tur får man simma jämte jättesköldpaddor, revhajar och rockor. Trötta på uppfodrande byrackor byter vi körriktning, parerar några av öns hundratals runtdrivande kor och styr söderut.

Till formen lik Sydamerika, med sjuttio tusen invånare och bara fyrtioåtta kilometer lång, har Phu Quôc ännu få ordentliga vägar. Bilar är sällsynta och vespatrafiken inte särskilt tung men folk kör som blådårar på lika ojämna som intensivt roströda grus- och sandvägar. Bara någon kilometer från vårt hotell som tillhör de sydligaste på Long Beach, byter vyn karaktär; i stället för solida hotellbyggnader och städade stränder – små skrangliga fiskestugor, ofta byggda bara av plåt och palmblad. Bakgårdarna är täckta av fallna palmblad och ruttnande kokosnötter och på stränderna ligger bråte och ilandflutna skor – ett skumt fenomen som syns över hela ön. Många hus har cementsarkofager på sin tomt. Alltid prydligt målade i vitt och ljusa pastellfärger bildar anfadrarnas gravplatser en märklig men vacker kontrast mot vildvuxen natur och gropiga vägar. Folk som har det bättre ställt bor i stenhus med en altan i skuggan, men ibland saknas väggen ut mot vägen. Rädsla för inbrott verkar inte existera.

Längs södra Long Beach trängs fiskebåtar, vadande fiskare som rensar sina nät, barn och mammor i full mundering – kläder är ett säkert sätt att slippa undan hettan och en oönskad solbränna. Butikerna säljer blekande hudvårdsprodukter och kvinnorna bär heltäckande dräkter, ibland handskar och alltid någon form av huvudbonad. På Phu Quôc är fortfarande den klassiska rishatten i särklass vanligast. Vart vi än kommer samlas småbarn utmed vägen. De vinkar ivrigt och ropar ”hello, hello!”, också de som nyss lärt sig prata vet hur man hejar på engelska.

Efter en timmes dammig körning stannar vi till i en by och tar en kopp iskaffe på en spartansk servering, omringade av ett tjugotal ungar som storögda iakttar vårt klunkande. (Näst efter Brasilien är Vietnam världens största kaffeexportörer och det svarta guldet serveras i individuella espressoanordningar och smakar ljuvligt, även på minsta av syltor.) Koffeinstärkta når vi slutligen den totalt öde paradisstranden Bai Khiem och badar så länge vi vågar utan att trotsa solens bitterljuva rapp. Bai Khiem har allt – utom skuggande palmer eller ens lärkträd som annars är vanliga på Phu Quôc.

Någon kilometer norrut ligger lika sagolika men mer civiliserade stranden Bai Sao. Under ett parasoll dricker vi Saigonöl och käkar en tidig middag på stekt ris med krabba medan vi beskådar miniatyriska barnbarn till måltidens huvudingrediens göra coola ringmönster i sanden. Solen har börjat dala på klarblå himmel. Vi ger oss än en gång ut på de dammiga vägarna och passerar på vägen hem Coconut Prison. Under franskkoloniseringen användes det för att tygla trotsiga vietnameser och under Vietnamkriget, eller ”the American war” som vietnameserna själva kallar det, fängslades där över fyrtio tusen Vietcongsoldater. Phu Quôc var däremot så gott som skonat från strider och användes som tillflyktsort för slutkörda US-soldater.

Idag är Phu Quôc ett paradis för slutkörda, överarbetade västerlänningar. En tillflyktsort för dem som inte vill leka packad sill på stranden, hamna i turistfällor eller bryr sig om hålligång på kvällarna. I Duong Dong finns visserligen både barer och klubbar, men oftast är där inte mer röj än vardagskvällar på syltor i svenska småstäder. Och varför gå på disco när den blöta sanden under bläckfiskyngelperioden nattetid förvandlas till ett enda stort neonfyrverkeri? När man stilla kan tämja en iskall Tigeröl i månskenet? Innan skymningen fallit hälsar Viêt Thành oss välkomna tillbaka till hotellet. Vi hinner precis upp på taket för att se ännu en fullständigt andtappande solnedgång över den thailändska golfen.