My Website

Tag: Vildmark

  • Safari i Botswana – oförglömliga dagar i Okavangodeltat

    Safari i Botswana – oförglömliga dagar i Okavangodeltat

    Det går inte snabbt att resa till Botswana – men belöningen är desto större. I Okavangodeltat, världens största inlandsdelta, väntar en safariupplevelse som saknar motstycke: översvämmade slätter, lejon i skymningen och långsam paddling i mokoros bland flodhästar och lilabröstade blåkråkor.

    TEXT: Linda Iliste.
    FOTO: Tom Clark.

    Det är när hjulen på vårt lilla turbopropplan slår i den rödgrusiga landningsbanan mitt ute i Botswanas vildmark som det börjar på riktigt. Kroppen är tung efter resan, öronen susar, men landskapet som möter oss är bedövande stilla. Cikador spelar. En elefant trumpetar någonstans. Ett lugn inträder, nära nog omedelbart.

    Foto: Tom Clark.

    Foto: Great Plains Conservation.

    Vid planet väntar AB, vår guide under dagarna vi nu ska tillbringa på Duba Plains Camp, en av Botswanas mest exklusiva safarilodger. Han lyfter in väskorna i en Toyota Land Cruiser byggd för att ta sig genom både savann och vatten. Något vi mycket snart får erfara.

    Lyxig safari bland vilda slätter

    Duba Plains ingår i Great Plains Conservations portfolio av totalt 18 safariläger i Botswana, Zimbabwe och Kenya, uppförda på mark som staten upplåter i syfte att bevara och återställa naturen. Just detta består av fem tält och noll stängsel. 

    Foto: Great Plains Conservation.

    Även om vi är jetlaggade finns det bara ett val: ut i naturen. Vi åker genast på vår första game drive. Omedelbart möter vi kuduer med spiralskruvade horn som viftar på öronen bland buskaget i campet. Snart korsar vi en ranglig träbro över vattnet och kör rakt in i de översvämmade slätterna i en miljö som jag tidigare bara skådat i David Attenborough-filmer.
    – Har ni något på golvet? Ta upp det i så fall och se alltid till att era grejer ligger på en sittplats. Vi kommer att bli blöta! skrattar AB, precis innan han styr bilen ner i deltat.

    Foto: Tom Clark.

    Vattnet stömmar in. Motorn gurglar. Vi gungar över lermark, uppspelta och lätt nervösa – att bilar fastnar är inte ovanligt. Men adrenalinet rusar. Safari i Botswana är allt annat än tillbakalutad.

    Lejon i skymning och leoparder i ljuskäglan

    Redan första kvällen bockar vi av hela ”The Big Five”. Elefanter, bufflar, noshörningar – både svart och vit. AB berättar att lejon setts vid lägret på morgonen, och i timmar följer vi deras nyckfulla rörelser. Han pratar med oss om tydliga tecken när vi bara ser sand och gräs, för att sedan kunna peka: mycket tydliga fotspår i sanden. Och så där, fem lejonhonor och en något tilltufsad hane.

    Foto: Tom Clark.

    Foto: Great Plains Conservation.

    Mörkret har hunnit dra in och tidsramen för klassiska sundowners i solnedgången passerat, men lyckan är total. På väg hem igen dyker en leopard upp i strålkastarljuset.
    – Wow! utbrister fotografen Tom, och förkunnar att han är så nöjd efter bara en halv dag, att om vi reste hem i morgon skulle hela resan ändå vara värd det.

    Safariresor med syfte

    I Afrika är Botswana känt som något av ett mirakel – ett land utan kust, men med en modell för hållbar turism som bygger på exklusivitet, småskalighet och respekt. Inget massturismtänk, utan högt värde – lågt avtryck.

    Det märks i varje aspekt av Great Plains Conservation. Företaget, grundat av National Geographic-profilerna Dereck och Beverly Joubert, har gjort lyxsafari till ett verktyg för att skydda djurlivet.
    – Jag kallar det vi gör för ”conservation tourism”. För oss handlar det alltid om att turismen ska stödja bevarandet – av djuren, av marken, av människorna som bor här, förklarar Dereck när vi senare samtalar om hans och hustruns livsverk.

    Ett av deras viktigaste projekt är Rhinos Without Borders, där 87 noshörningar har flyttats från tjuvjaktshärjade delar av Sydafrika till tryggare områden i Botswana.

    Foto: Tom Clark.

    Foto: Great Plains Conservation.

    Ett ofattbart överflöd av djur

    Varje dag följer samma rytm: en tidig morgonutfärd med frukost ute i det fria, följd av ett par timmars vila mitt på dagen innan eftermiddagsturen som sträcker sig fram till den traditionsenliga kvällsdrinken. Kvällarna avrundas runt elden i lägrets hjärta.

    Varje färd här ute är ett överflöd av naturupplevelser. Elefanter som rör sig i stora grupper, babianer som putsar varandras päls, olika slags antiloper i mängder – hela tiden är något i rörelse, något i sikte. Vi har svårt att slita oss, men det är dags att lämna.

    Foto: Linda Iliste.

    Foto: Great Plains Conservation.

    Okavango från ovan 

    Nästa anhalt är Sitatunga Private Island och vi tar oss dit med helikopter. Piloten heter Þórví och visar sig vara islänning.
    – Jag bor i Maun och har flugit i deltat i två år nu, säger han, vilket förklarar hans förmåga att peka ut alla möjliga sevärdheter från luften.

    Uppifrån avslöjar Okavango sin verkliga skönhet. Här rinner vattnet aldrig ut i havet utan sipprar ner i sanden, vilket gör att deltat sväller ut över landskapet i ett ständigt föränderligt mönster. Resultatet är ett av jordens största inlandsdeltan, och tillika en av dess mest artrika vildmarker – ett skimrande nätverk av vatten, öar och växtlighet.

    Mitt i en vattenvärld

    I Sitatunga styr vattnet än mer än det gjorde i Duba Plains. De två tälten, byggda på pålar och med utsikt över lagunen, står helt ensamma.

    Foto: Great Plains Conservation.

    Här finns inga andra läger, och under vårt besök inte ens några andra gäster. Tystnaden om morgnarna är total, så påtaglig att vi hör flodhästarnas frustande innan vi ens ser dem bryta vattenytan.

    Med paddel i hand, med fötterna på jorden

    Våra guider, Chilib och Egyptian, paddlar med oss i mokoros – traditionella kanoter som använts i generationer.

    Foto: Tom Clark.

    Papyrusen rör sig i vinden, en skrikfiskörn cirklar högt ovanför och lilabröstade blåkråkor blinkar förbi i vad som ser ut som små färgexplosioner. Vi äter frukost i vad som känns som mitt ute i ingenstans, men i Chilibs huvud är varje liten krök välbekant: han är uppvuxen i deltat.

    Foto: Great Plains Conservation.

    Foto: Tom Clark.

    En morgon tar vi oss med safaribåt till en ö där vi ger oss ut till fots på en bush walk. Chilib och Egyptian visar hur de läser vindriktningar, tolkar spår och avgör vad som är lämpligt att göra om vi möter djur. Förutom ett ensamt vårtsvin i fjärran får vi inte syn på något, men ändå känns pulsen tydlig. Att själv gå omkring i den här miljön är något helt annat än att färdas i båt eller bil. Det är en mer intensiv närvaro.

    Foto: Great Plains Conservation.

    Great Plains allra första läger

    Sista delen av vår resa tar oss till Zarafa Camp i Selindareservatet – Great Plains första läger och fortfarande ett av deras mest omtalade. Redan innan vi landar ser vi giraffer, zebror och impalor från luften.

    Foto: Great Plains Conservation.

    Maten och vinerna här håller hög klass, och i en avskild del av lägret finns ett slags vinkällare mitt i bushen – med humidor – där vi äter vår första lunch. Trots att utbudet av champagne är imponerande väljer vi ett så lokalt vin vi kan.

    Även här är canvastälten generöst tilltagna, inredda med vintagemöbler, fotografier tagna av makarna Joubert själva, och pooler på terrasserna.

    Foto: Great Plains Conservation.

    Ibland måste vi vänta med att återvända till tältet efter en måltid – flockar av markattor kan ha intagit stigen, eller är det en flodhäst som passerar genom lägret. När mörkret faller får vi inte röra oss utan sällskap, och vi ledsagas av vår guide Obi – Great Plains huvudguide.

    Foto: Tom Clark.

    Härliga dagar med huvudguiden 

    Obi berättar om sin allra första gäst på Zarafa, för ett decennium sedan. Då fick han bara två dagar på sig att lära sig området. På en av sina första turer insåg han att han kört vilse, något som även gästen uppfattade.
    – Men jag försäkrade henne att jag inte var vilse, bara en aning desorienterad, skrattar Obi som behövde vänta in stjärnorna, ta ut väderstreck och snart kände igen trädkronorna intill lägret.
    – Naturens GPS!

    Foto: Tom Clark.

    Med oss är det annorlunda. Obi känner till varje meter av Selinda, vilket blir tydligt när ett anrop kommer över bilradion: en annan guide har fått upp spår av afrikanska vildhundar.
    – Vi kommer aldrig hinna dit om vi inte kör gasen i botten. Om ni vill?

    Vi nickar, och strax visar det sig att Obi även besitter färdigheter som rallyförare. Den mest intensiva off road-färden vi varit med om tar vid. Fyrtiofem minuter senare får vi lön för mödan och betraktar sju vildhundar i stilla rörelse, deras fläckiga kroppar nästan svävande genom vegetationen.

    Foto: Tom Clark.

    Foto: Great Plains Conservation.

    Några sista sundowners

    När dagen går mot sitt slut dricker vi gin & tonic vid ett vattenhål. Ett tiotal flodhästar rör sig långsamt i vattnet framför oss. Det är just den här blandningen – mellan dramatik och stillhet – som gör att tiden i Okavango inte känns linjär.

    Så intensiv att jag inte ens nämnt hur ett hyenaskall tidigare under eftermiddagen ledde till att vi hittade en leopard och hennes byte i ett träd. Det får bli en safarihistoria för en annan gång. 

    Foto: Great Plains Conservation.

    RES HIT

    Flyg från Arlanda går till Kapstaden eller Johannesburg i Sydafrika. Sedan vidare med flyg till Maun i Botswana. Därefter följer safariflyg samt helikopter för att nå lägren i Okavangodeltat.

    Svenska safariarrangören Travel Beyond samarbetar med Great Plains Conservation och kan hjälpa till att skräddarsy hela resan, inklusive alla flyg.

    NÄR

    Till Okavango kan du resa året runt. Juli-november är högsäsong med torrt vädret och det är mycket vatten i deltat. Det kan bli kyligt på nätterna, ofta under 10 grader. December-mars innebär förvisso mer regn, men också varmare temperaturer. 

    www.greatplains.com
    www.travelbeyond.se

  • Great Plains: Där lågmäld lyx och naturvård går hand i hand

    Great Plains: Där lågmäld lyx och naturvård går hand i hand

    Allt började med lejon.

    Under 1980-talet befann sig de sydafrikanska dokumentärmakarna och forskarna Dereck och Beverly Joubert i Botswana, där de studerade kattdjuret vid Chobe Lion Research Institute. Arbetet ledde till ett långvarigt samarbete med National Geographic och senare till grundandet av initiativet Big Cats Initiative, med målet att skydda både djur och deras livsmiljöer.

    – Men vi insåg att vi aldrig kunde göra tillräcklig skillnad genom att rädda ett lejon eller en flock i taget. Vi behövde stora landområden under bevarande för att det skulle ha någon effekt. För att betala för det behövde vi inkomster från turism, så vi grundade Great Plains Conservation för att stötta det, berättar Dereck Joubert för RES.

    Lyxsafari i Botswana, Kenya och Zimbabwe – med hållbarhet i fokus

    I dag omfattar Great Plains Conservation över en miljon hektar i Botswana, Zimbabwe och Kenya. De erbjuder exklusiva safarilodger, där hög grad av komfort möter en ännu djupare respekt för naturen. Great Plains är ett banbrytande exempel på hållbar lyxturism i Afrika, där få gäster och stort engagemang skapar verklig skillnad.
    – Om du köper mark från någon är det slutet på relationen. Därför arrenderar vi från samhällen för att skapa kontinuerliga och hållbara fördelar för dem, berättar Dereck.

    Platser väljs ut där ikoniska och hotade djurarter – från lejon till elefanter och vildhundar – kan få livsutrymmet tillbaka.
    – Vi kontaktar de samhällena som äger landområdet, engagerar oss. Det handlar om att skydda korridorer och viktig mark.

    “Conservation tourism” – inte “ekoturism”

    Hos Jouberts talar man ogärna om “ekoturism”, ett begrepp de menar blivit urvattnat.

    – Jag förstår inte helt vad det betyder. Eko kan vara vad som helst för vem som helst, beroende på hur du tolkar det. Men turism med ett bevarandehjärta och -själ, det är på riktigt, förklarar Dereck som föredrar att använda uttrycket “conservation tourism”.

    Foto: Great Plains Conservation.

    Safariresor med berättelser i varje detalj

    Paret Jouberts långa erfarenhet som prisbelönta filmare märks i varje safariläger. De är utformade som berättelser i sig.
    – Varje camp berättar en historia. Vi hittade till exempel en undergrupp massajer som bara bär vitt och lila, så vi har inrett med de färgerna. Zarafa är uppkallat efter den första giraffen som fördes till Frankrike.

    Trots att antalet lodger växt, är fler och fler turister inte en del av visionen.
    – Massturism kan ha en mycket negativ effekt på miljön, som vi ser i Masai Mara. Att samla 250 fordon runt en gnu-korsning är vansinnigt… Vi har sett djur i en sådan situation krascha in i klippor och dö i tusental, säger Dereck.

    Lägren som ingår i Great Plains är små, påkostade och med ett ovanligt högt personalförhållande – här väntar fem anställda per gäst. Över tusen lokalt anställda försörjer omkring 10 000 familjemedlemmar.
    – Våra gäster med inflytande bidrar även bortom avgifterna. Vissa finansierar skolor och hjälper oss förse 18 000 personer med mat om dagen, berättar han.

    Inga vinstuttag – bara investering i framtiden

    Great Plains är ett företag med en ovanlig modell: inga vinstuttag. Tvärtom går två tredjedelar till fonder i deras stiftelse Great Plains Foundation, en av dem är för naturbevarande och de andra går till lokalsamhällen.
    – Den sista tredjedelen används för tillväxt. Vi gör inga utdelningar och tar inte ut någon vinst.

    Hållbarhet är integrerad i allt: byggmaterial, energi, sophantering och rekrytering.
    – Vi bygger med lokal arbetskraft, använder solenergi, återvinner olja och avfall. Vi är stolta över vårt holistiska hållbarhetsprogram, betonar Dereck.

    Foto: Great Plains Conservation.

    Svenska safarigäster engagerar sig

    Dereck berättar också att svenska resenärer, som länge funnits bland gästerna, har sätt att förhålla sig till djur och natur som inte gått dem förbi.

    – De svenska gäster vi mött engagerar sig på ett annat, mer grundligt sätt. De delar våra värderingar kring hållbarhet och nyfikenhet på världen. Vi kan lära oss mycket av er, eftersom ni kommer från ett samhälle där hållbarhet är djupt rotat i kulturen och tekniken så avancerad.

    Mer än safari: projekt som gör skillnad

    Great Plains driver även initiativ som Project Ranger, Great Plains Academy och Rhinos Without Borders. 
    – Vi flyttade nyligen utrotningshotade afrikanska vildhundar som annars skulle ha avlivats. Jag sa till alla inblandade att måttet på framgång är när planet lyfter, att vi ens börjar. Många projekt stannar innan de ens kommer i gång, för att de anses för dyra, för svåra eller för riskabla.

    ”Självklart”, säger Dereck, anställer man de bästa forskarna för att i minsta detalj övervaka ekologiska framsteg och djurens rörelsemönster.
    – Så att vi kontinuerligt kan justera eller upprepa. Men vi är djärva och snabba, och vi är inte rädda för att misslyckas. Det är så vi mäter våra insatser, avslutar Dereck Joubert.

    www.greatplainsconservation.com

    Foto: Great Plains Conservation.

    Läs mer om safari i RES

    Hotellrecension: Masiya’s Camp i Sydafrika – En lyxig designlodge för safari i världsklass
    Zimbabwe – Unika äventyr bortom safariträngseln

  • Hon reser världen runt som expeditionsläkare

    Hon reser världen runt som expeditionsläkare

    Möt Olivia Kiwanuka, expeditionsläkare som ständigt befinner sig på resande fot. Nu är hon aktuell med boken ”Vildmarksmedicin- första hjälpen och sjukvård på tur och expedition”. Här berättar hon om varför hon började arbeta som expeditionsläkare och vad som lockar med att vara ute i vildmarken. Hon ger också sina bästa tips till vad du ska tänka på om du ska ge dig ut på äventyr i berg och på hög höjd. 

    Berätta kort om dig själv?
    Jag är legitimerad läkare i botten men har sedan vidareutbildat mig inom vildmarksmedicin. Jag är specialist inom bergsmedicin och dykläkare via försvaret. Allt började med att jag var ute och vandrade och klättrade själv. Jag insåg då att de situationer jag stötte på fick jag inte riktigt svar på hur jag skulle hantera under läkarutbildningen. När man är långt från sjukhus måste man tänka annorlunda. Vilket också är en anledning till varför jag skrev boken.

    Hur mycket/lite reste du som barn?  
    Jag kommer från en ganska internationell familj så resande har varit en ständig del i mitt liv. Men vi reste mycket till städer och stränder. Vildmarksresandet kom först i vuxen ålder till mig.

    Hur mycket reser du ungefär på ett år?
    Som minst är jag borta i två månader. Som mest har jag varit ifrån Sverige i nio månader. Jag har arbetat som läkare i Singapore, Indonesien, Spanien, Johannesburg, Mexiko och USA. Hela 2015 arbetade jag som expeditionsläkare: då kunde jag kryssa av Svalbard och Kilimanjaro, Nepal, Kirzigstan och Kina (som jag reste till med National Geographic). 

    Sen reser jag mycket privat också.

    Att arbeta som läkare hemma i Sverige jämfört med utomlands, vad är skillnaden (generellt)?
    Förvånansvärt lite skiljer sig åt även om rollerna skiljer sig åt litegrann. Principen är samma rent medicinskt och praktiskt. Den stora skillnaden blir möjlighet till utrustning och hygien. Ur hygienaspekt handlar det mer om hur rikt sjukhuset är än om hur rikt landet är.

    Vad är det som lockar med att vara ute på resande fot, både i jobbet och privat?
    Rent medicinskt är att jobba som expeditionsläkare bland det mest utmanande du kan göra – man är själv och ofta utan internet. Man har ingen bakjour eller support att kontakta för stöd. Ens kunskap ställs verkligen på sin spets. Men att hjälpa folk att uppnå sina drömmar är häftigt. Exempelvis att få vara med när folk står uppe på Kilimanjaros topp och spanar ut – att få vara en aktiv del av det är häftigt. 

    När jag reser privat lockar naturen och landskapet. 

    Vilken är din häftigaste resa du har gjort?
    Alla resor är ju unika på sitt sätt och har gett mig olika saker. Den starkaste upplevelsen måste jag dock säga var min första resa som var till Kungsleden och Kebnekaise. Mitt intresse för vildmarksliv började där.  

    Jag hade aldrig vandrat innan. När jag kom upp till toppen kände jag en svårslagen eufori. För att låta lite klyshig: men då kände jag verkligen meningen med livet – en underbar lycka. Jag får den fortfarande när jag är ute och reser.

    Hur mycket måste du läsa på innan du åker någonstans?
    Beror på. Även om jag är bekant med miljöerna repeterar jag alltid allting: så att det inte har kommit ny forskning eller nya rutiner.

    Reser jag till ett nytt ställe måste jag läsa in otroligt mycket mer. Att läsa på innan är viktigt: inte bara om vad som kan hända: men också känna till evakueringsmöjligheter och hur snabbt man kan få hjälp.  

    Vad ska man tänka på generellt när man ska ge sig ut i vildmark, utomlands som hemma? 
    Många underskattar vikten av planering. Många tänker inte till före: allt från kommunikation till huruvida mobiltäckning finns eller inte. Sen är det vanligt att folk tar med ett första hjälpen-kit som de aldrig har öppnat. De vet därför inte hur det fungerar när de väl måste använda sig av det. Man kan undvika mycket med bra planering! Och se till att ha en försäkring.

    Olivias bästa tips till dig som ska ge dig ut i vildmarken

    Ha med ett första hjälpen-kit (som du vet hur du använder)
    Ska du ha en enda sak med dig: tryckförband! Men annars: tänk på bredden av det du tar med dig: så att du har täckning för både vanliga skador och farliga skador. Vanligt är sårskador och skavsår. Farligt är större blödningar eller att du råkar ut för ett benbrott. Eller nedkylning om du gör vinteräventyr.

    Om du får höjdsjuka:
    Vid mildare form av höjdsjuka: stanna på stället och se var det tar vägen. De flesta blir bra inom en till två dagar på samma höjd. Du kan ta paracetamol.  

    Men har du riktigt svår huvudvärk med illamående och yrsel är enda behandlingen att gå ner. Det värsta som kan hända är att man får hjärnsvullnad eller vätska i lungorna – vilket är dödligt. Mellan tre till sju personer per år dör faktiskt på Kilimanjaro som ändå är ett vanligt och populärt berg.

    Under en expedition till Kina och berget Muztagh drabbades en i sällskapet av höjdsjuka. Helikopter kunde inte landa där men det visste jag sedan innan. Allt slutade bra trots att det tog 30 timmar innan ambulans kunde komma till plats men det var för att vi avbröt snabbt. Hade en helikopter kunnat landa hade vi kunnat ha mer is i magen men när man vet förutsättningarna är det inte värt att chansa. Än en gång: allt handlar om planering om man ska ha förutsättning för att det ska gå bra.

    Att tänka på om du ska klättra utomlands:
    Med hög höjd finns det massor att tänka på: res med seriösa arrangörer som tar säkerhet på allvar. Oseriösa företag har tendens att göra rutter snabbare och då ökar risken för höjdsjuka.

    Kolla upp de lokala förhållandena. Man ledklättrar ju ofta. Är det förbultat: kolla med de som bor där hur säkerheten ser ut.

    Och se till att ha en försäkring som täcker.

    Vad ska man tänka på om man måste uppsöka sjukhus utomlands?
    Se till att allt blir dokumenterat och att du får med dig papper hem på vad som är gjort. Blir det komplikationer hemma är det annars svårt för läkarna på hemmaplan att veta vad som har gjorts eller hur man har resonerat i akutskeendet.

    Om du tar läkemedel: skriv upp det generiska namnet. Skriv inte bara ”Alvedon” utan i sådana fall Paracetamol eftersom mediciner ofta inte heter samma i andra länder.

    Och sen: se till att ha en försäkring som täcker det du ska göra. Och kontakta försäkringsbolaget tidigt om något händer. I vissa fall kan de betala sjukhusräkningen direkt. Att själv behöva lägga ut kan bli extremt dyrt.

    Boken går att förhandsbeställa här (Calazo förlag). Pris från 300 kronor.