Tag: Vin

  • Mallorca – våra bästa artiklar & stor reseguide

    Mallorca – våra bästa artiklar & stor reseguide

    Välkommen till RES reseguide till Mallorca. Här är våra handplockade tips till stadens roligaste krogar. RES är Sveriges första moderna resemagasin. Vi föddes 1981 och vår grund nu som då är att vi älskar att resa och ha koll. Det som började som ett elegant magasin är nu en sajt fylld med tusentals tips till hela världen och ett tv-program. Det händer att RES skribenter och reseexperter går på de breda allfartsvägarna, men helst vill vi hitta vår egen stig och den där lilla krogen på en bakgata fylld med stamgäster. Följaktligen bygger våra tips på våra egna erfarenheter och preferenser. Vår reseguide bygger INTE på en datagenererad algoritm och miljontals anonyma betyg utan på vad vi ÄLSKAR och vill GÖRA SJÄLVA. Här är våra handplockade tips till Mallorca

    Mallorca är ett säkert kort för en lyckad semester – skönt avslappnad och mysig men håller ändå stilen och bjuder på snygga barer och kultiverade restauranger.

    Njut på bohemiska gårdar på landsbygden eller hitta rätt takbar i Palma. Vi har samlat våra populäraste artiklar om ön genom tiderna och självklart vår uppdaterade, stora resguide till hela ön och dess huvudstad Palma. Ha en ljuvlig semester!   

    Lediga hotellrum & priser på Mallorca

     

    RES stora reseguide till Palma & Mallorca

    Här hittar du den kompletta samlingen av våra uppdaterade tips till restauranger, hotell, barer, kaféer, shopping och sevärdheter.

     

    Smaka på Palma – en gastroresa med lokal mersmak

    Det är inte bara cavan som bubblar i Palma på Mallorca, utan även restaurangscenen. Här öppnas nya restauranger och barer i parti och minut.

     

    Shopping på Mallorca

    Här hittar du adresserna till de bästa boutiquerna, marknaderna och allt annat du vill veta om hur du lämpligast gör dig av med slantar på fina saker. 

     

    Mallorcas bästa stränder

    Hitta din egen folktomma badvik, eller sök upp stränderna där allt handlar om att ses och synas. Eller någon av alla stränder däremellan. 

     

     

    Restauranger på Mallorca

    Utbudet är gigantiskt och registret brett – här hittar du de bästa tipsen oavsett om du säker enkla tapas eller stjärnkockar. 

     

    Vinbodegor på Mallorca

    Testa lokala viner på någon av dessa utvalda vinbodegor.

     

    Lediga hotellrum & priser på Mallorca

     

  • 4 barer du måste besöka i Budapest

    4 barer du måste besöka i Budapest

    Budapest är inte bara technoklubbar och mörka ölkällare. Här är Budapests trendigaste barer att släcka törsten på just nu.

    Lediga rum & priser i Budapest

    Fellini Római Kultúrbisztró

    Romai Part är Budapests egna riviera längs med Donaufloden. Denna legendariska plats är ett måste då vädret tillåter. Här står utomhusbarer och restauranger på led, luften är fylld av doften av stekt fisk och langos, precis som i semesterorterna kring Balatonsjön. Barn, hund och cykelvänligt – stråket vid Romai Part är en idealisk plats för alla att koppla av på och se en helt annan sida av staden. På Fellini kan du sippa på en kall körsbärsöl i en solstol bara några meter från vattnet. Fellini kallar sig själva ett “kulturbistro” för att de erbjuder spännande kulturella events varje kväll; livemusik, teater eller spoken word-föreställningar. Varje onsdag kör de utomhusbio. Cykla hit eller hoppa på 34:ans buss från city.

    Budapest, Kossuth Lajos üdülőpart 5
    http://www.felliniromai.hu/
     

    PONTOON

    Är det sommar i Budapest är det Pontoon som gäller! Den populära utomshubaren ligger belägen vid den magnifika kedjebrons fotfäste, den vackraste av Budapests broar. Pontoon har därför en oslagbar utsikt, framförallt efter solnedgången då brons lampor tänds. På Pontoon minglar en blandad publik, inträdet är gratis och alla är välkomna. Stället fylls på redan vid eftermiddagen, tidig kväll är det livemusik och efter klockan 22 tar lokala och internationella DJ:s över och skapar stämning in på småtimmarna. Pontoon är alltid ett säkert kort, en riktig sommarkvällsfavorit.

     

    Warm Up Cocktail bar

    Baren som bojkottar drinklistan och istället erbjuder personligt skräddarsydda drinkar utefter din egna vision! Berätta bara vilka smaker du gillar så mixar bartendern ihop en drink till dig. Namnet ‘Warmup’ kom från idén att baren skulle vara ett fördrinksställe. Men sanningen är – det är svårt att sluta vid ett glas. Drinkarna kostar mellan 100-140 kronor, lite mer än i andra barer i Budapest. Men det är det värt!

    Budapest, Nagy Diófa utca 26
     

    A38

    För några år sedan utnämndes A38 till världens bästa bar enligt Lonely Planet, men trots det är det inte många turister som hittar hit. Klubben ligger på en båt vid bron Petöfis fäste, som häftigt nog är en reinkarnation av en gammal ukrainsk stenfraktarbåt. Under de senaste tio åren har A38 levererat livemusik av bästa kvalité. Varje kväll håller de spelningar i sin konsertlokal, både ungerska och utländska akter, något för alla genrer och alla åldrar. Håll utkik efter eventen på hemsidan. Här har The Tallest Man On Earth och norska Ane Brun spelat, och om du är nyfiken på deras ungerska motsvarigheter, är det garanterat på A38 du får höra dem först. Vid bron Petöfi, på Buda-sidan.

    Budapest, Petőfi híd
  • Oslos bästa vattenhål

    Oslos bästa vattenhål

    Sommar, sol och Aperol Spritz. Här är fyra favoritbarer i Oslo dit vi går för att släcka törsten. På ena kan du till och med spela minigolf, hur somrigt?

    Lediga rum & priser i Oslo

    Bettola

    Bettola

    Är cocktails din grej är det till Bettola du bör styra kosan (eller rättare sagt: klackarna) i Oslo. En italiensk retrobar med cool inredning från 50-talet som serverar Oslos bästa Aperol Spritz.

    Trondheimsveien 2
    Café Mono

    Café Mono

    Mörk men skön alternativ rockbar med livemusik som också arrangerar debatter och bokevent. Bra ställe för en öl (eller fler).

    Pløens Gate 4
    +47 22 41 41 66
     
    Oslo Camping

    Oslo Camping

    Oslo Camping är inget ställe där du slår upp tältet eller ställer upp husvagnen. Detta är en bar med en 18-håls minigolfbana inomhus. Minigolf och öl – kan det vara världens bästa kombination?  Här finns dock bara toasts i matväg så se till att ha ätit innan.

     

    Bar Boca

    Bar Boca

    Mysig intim liten bar I Grünerløkka, Oslos svar på Södermalm, som har blivit känd för sina välblandade cocktails. Innovativa med bra styrka!

    Thorvald Meyers gate 30
  • Ett glas blått tack

    Ett glas blått tack

    Rött, vitt, rosé och nu även – blått. Spanska Gik Live målar om den traditionella vinpaletten.

    Vinet tillverkas av en blandning av blå och gröna druvor från ett flertal regioner i Spanien och den säregna färgen – hur artificiell den än må verka – kommer faktiskt från ett naturligt ämne som utvinns från druvornas skal. Spaniens yngre, men myndiga, generation föredrar i dag öl och sprit framför vin, menar upphovsmakarna (själva i 25-årsåldern) och med Gik Live hoppas de ändra på den saken. Det blå vinet finns i dag i USA och i flera europeiska länder, men går i skrivande stund inte att köpa hos Systembolaget här i Sverige.

     

  • Med smak för Franken

    Med smak för Franken

    Borta ur den tyska kartboken, men högst levande i verkligheten. Följ med till Franken, en region som förför med vin, god mat och inte minst en anrik historia.

    Text: David Grudd
    Foto: Elinor Wermeling

    Hotell i Franken

    Jag måste se ännu dummare ut än de andra, tänker jag och andas hjälpligt genom munnen. Klämman över näsan gör vad den ska. Ja, mer därtill. Den tilltäppta luftvägen har en närmast klaustrofobisk inverkan på mig, men vad gör man inte för ett glas av självaste Goethes favoritdryck? Var sak har dock sin tid, först ska smaklökarna sättas på torrare prov. Jag gör som lektionen påbjuder: stoppar ner mitt högra pekfinger i behållaren framför mig, fiskar försiktigt upp lite av dess innehåll och lägger fångsten på tungspetsen…

    Sommerach är en liten by med stor vintradition. Här, i de bördiga delarna av den tyska regionen Franken, ramar vinrankorna in ett samhälle med knappt 1 400 invånare, men med ett dryckesutbud värdigt en betydligt större befolkning än så. I den korsvirkade idyllen, ett par stenkast från floden Main, ligger en handfull restauranger, en charmig vinbutik vid det lilla torget och så byggnaden där vi just nu står med varsin näsklämma och försöker identifiera ett särskilt pulver.

    Der Winzerkeller är byns flaggskepp och drivs av ett lokalt vinkooperativ som samlar inte mindre än 90 vintillverkande familjer. Vissa av dem försörjer sig på försäljningen, andra odlar vin som hobby, och inte minst för att föra de stolta anorna vidare. Som namnet antyder har huset en låg, ja bokstavligt underjordisk tyngdpunkt. I den fuktiga källaren lagras vinerna under noggrann övervakning innan de tappas upp för konsumtion. Få flaskor färdas långväga – somliga endast en trappa upp till markplanets restaurang, några andra hamnar högst upp i huset, i vinskolan där vi snart ska få avnjuta ett glas Rieslaner – utan näsklämma.

    Genom den ljusa skolsalens stora fönsterrutor har vi utsikt över Winzerkellers fjärde ben – utomhusbaren som så här en vardagseftermiddag i maj gapar tom sånär som på ett äldre par som slagit sig ner med varsitt glas vitt vin. De jäser som två Silvanerdruvor i vårsolen och blickar ut över de marker som är ursprunget till det de dricker: vinodlingarna som sträcker sig fram till Mains strand och sedan fortsätter på andra sidan floden och ända bort till horisonten. Weinrich, vinrike, står det att läsa på husets gavel och Franken är just precis ett sådant. En vinälskande enklav strax söder om Tysklands geografiska mittpunkt, inklämt mellan två mäktiga ölbälten. Allt beror på floden Main och dess sluttningar där druvorna trivs i musselkalken trots att vädret egentligen inte är det optimalt för vinodling. Silvaner är den stora stoltheten bland druvorna, men Müller-Thurgau, en korsning mellan Riesling och just Silvaner, är den överlägset vanligaste.

    Vad som egentligen är Franken finns det fler än ett svar på. I administrativ mening förlorade regionen sin betydelse i samband med det Tysk-romerska rikets upplösning 1806, men Franken är fortfarande ett högst levande begrepp. Invånare i fyra tyska förbundsländer, företrädesvis Bayern, kallar sig för frankenbor trots att kartböckerna hävdar motsatsen, och nog är det charmigare med ett område vars gränser ritas av människorna inom dem snarare än av federala kartografer.

    ”Hier beginnt der Süden”, här börjar Södern, läser jag i en tunn folder om Franken samtidigt som jag blickar ut över den 500 år gamla stenbron som förbinder två sidor av staden Würzburg med varandra. Solen är med på parollens noter och skiner över den vårklädda folkskaran som korsar Main, på väg till eller från lunchen. Alte Mainbrücke, gamla bron, bjuder på en bedårande utsikt upp mot kullarna i Würzburgs utkant där fästningen Marienberg vakar över staden. Här börjar Södern, och här börjar också vår resa genom Franken. Förstås. Nürnberg må ha den klart större befolkningen, men på historiska och kulturella grunder är det knappast fel att kalla Würzburg för Frankens huvudstad. Dessutom är den ju belägen vid Main, mitt i vinrikets hjärta. En icke alls obetydlig detalj i sammanhanget.

    Würzburg grundades redan i början av 700-talet och är i dag en gammal stad med en ung befolkning. Här hittar du en musikhögskola, en teknisk högskola och inte minst Julius-Maximilians-Universität, Bayerns äldsta universitet – tre orsaker till att Würzburgs medelålder ligger runt 40-strecket, en av Tysklands lägsta noteringar. I den statistiken räknas inte stadens två mest berömda medborgare in. Av uppenbara skäl. Bildhuggaren Tilman Riemenschneider och universalgeniet Balthasar Neumann har nämligen varit döda i 484 respektive 262 år. Det gör dem dock inte desto mindre levande, än i dag är de högst påtagliga i sin gamla hemstad. Försök att undgå dem i en timme i Würzburg. Det går inte – och inte oss emot. Den senares mest berömda skapelse är tvärtom vår givna öppning på turen genom Würzburgs historiska myller – det storslagna furstbiskopsresidenset.

    Omedvetet tar jag korta steg bakåt medan jag beundrar den magnifika målningen längs med valvets väggar. Italienaren Giovanni Battista Tiepolo fick uppdraget att utsmycka residensets entréhall och om en lekman tillåts recensera måste jag säga att han förvaltade förtroendet på bästa sätt. Tiepolos fresker illustrerar de olika kontinenterna och i det europeiska segmentet sitter arkitekt Neumann nonchalant tillbakalutad på en kanon med en hund i förgrunden. Just hunden är anledningen till min reträtt. Den framträder så tredimensionellt, så påtagligt att den fyller hela hallen med liv. För mycket liv för min balans bästa.

    Residenset i Würzburg uppfördes under 1700-talets första hälft som ett nytt säte för stadens styre. Tidigare hade staden kontrollerats från Marienberg, men furstbiskopen ville ner från kullen, in till själva staden och dessutom göra det i bästa Versaillesstil. Residenset inrymmer mer än 300 salar och bjuder på en imponerande variation vad gäller utsmyckning. Mest imponerande är dock entréhallen. Mycket tack vare målningarna, men också på grund av det fria valvets storlek. Neumanns belackare hävdade att ett så stort valv tveklöst skulle rasa samman, men arkitekten själv var av motsatt uppfattning. Han var övertygad om att valvet till och med skulle klara av att beskjutas med kanonkulor inifrån utan att ge vika.

    Neumann fick rätt. Trots att residenset och stora delar av Würzburg bombades under andra världskrigets sista skälvande månader står valvet kvar i ursprungligt skick. Med andra delar av den numera världsarvsklassade byggnaden och inte minst staden som sådan gick det dock värre. I en av residensets utställningsmontrar finns fotografier från hur staden såg ut efter flygangreppen 1945 och att det öde ruinlandslandskapet i dag är en blomstrande stad är svårt att förstå. Dessutom med en bibehållen historisk glans.

     

    Eftersom residenset ligger i Franken har det givetvis sin egen vinkällare. En anrik och generöst tilltagen sådan. Just i dag är det stillsamt i den dunkla och kyliga underjorden, men vår guide Maria (inflyttad svenska, för övrigt) berättar att det är ett undantagstillstånd. Vinkällaren är öppen för allmänheten och på de flesta av veckans dagar samlas här folk för att äta middag och provsmaka viner.

    I ljuset av brinnande stearin syns otaliga vinfat längs med väggarna. En del av dem riktiga rariteter, inte minst Schwedenfass, svenskfatet, i vilket ett vin av den exemplariska årgången 1540 fortfarande finns bevarat. Av stadens angripare under trettioåriga kriget var svenskarna de allra jäkligaste och när Gustav II Adolf och hans armé intog staden 1631 var goda råd dyra. Vinet från det varma och bördiga året 1540 var furstbiskopen synnerligen kärt och han lät därför gräva ner ett fat i jorden för att gömma det undan de skandinaviska ockupanterna. Därav namnet svenskfatet. En flaska tappad från just det fatet spelade huvudrollen i en historisk provsmakning i London 1961, då vingurun Hugh Johnson och ett antal andra prominenta kännare kunde konstaterade att det 421 år gamla vinet fortfarande var vid liv. Åtminstone för en kortare stund innan oxideringen förvandlade det till vinäger, som Johnson beskrev det i Vintage – The Story of Wine. Buden är flera, men många hävdar att vinet som sällskapet öppnade är det äldsta att någonsin provsmakas.

    Mätta och belåtna på historia sätter vi oss på kvällskanten till bords för att stilla en annan hunger. Vin och mat går hand i hand här i Franken och med goda viner följer också god mat. Om det blev vi varse redan vid lunch. Sparrissäsongen är i full gång och många av stadens menyer är av den anledningen simpla i sin utformning. Ett halvt kilo färsk, vit sparris och så valfria tillbehör till det. För oss blir det dock en trerättersmeny med tillhörande viner på en Michélinrekommenderad krog uppe bland Würzburgs kullar.

    Här finns det förstås också sparris, men det går ”precis lika bra med selleri” ska det, som av en händelse, visa sig. Werner och Werners klassiska mantra upprepas i mitt huvud och det känns väldigt logiskt att jag stötte på mitt livs godaste selleri just i Tyskland. Det frankiska köket påminner annars om det tyska i stort, men överlag med en klart mer elegant touch. Kött, framför allt fläsk, är förstås en flitigt använd råvara, men vegetarianen behöver inte gå hungrig. Särskilt inte under sparrissäsongen. Vad som dessutom slår en är den avslappade atmosfären. Inte ens den här stjärnprydda restaurangen känns det minsta snofsig. Man ska, som Fred Åkerström skaldade, akta sig för att säga att folk är ”så och så”, men vill man ändå prompt sätta en etikett på människorna i Franken, kan man på goda grunder påstå att de är mer avspända än vad som är vanligt på nordligare breddgrader. Här börjar Södern och de tycks trivas med det.

    – Vin var egentligen det sista jag ville jobba med, säger Christian Müller och öppnar en stolt flaska vin som han själv har tillverkat. I en vinodlingsfamilj talas det inte om så värst mycket annat och i övre tonåren hade jag bestämt mig för att göra någonting helt annat. En ny dag har grytt i Franken och den har tagit oss till Volkach, en av de dussintals vackra små städer som ligger i vinlandet runt Main. Här har familjen Müller tillverkat vin sedan 1800-talet och i motsats till ungdomsplanen är Christian i dag den fjärde generationens vinmakare i företaget Max Müller I.
    – Det var under en resa till Nya Zeeland som jag fick upp ögonen för vin igen och ändrade mitt beslut. Nu är det inte bara mitt arbete utan även min stora passion.

    Från familjens odlingar vid Main förs skörden om hösten hit till Volkach och Müllers lokaler mitt i den lilla charmiga staden. Här finns allt samlat: destilleri, källare och en liten hall som fungerar som kontor, butik och provsmakningsrum. När vi kliver in sitter två lokala förmågor vid den långa bardisken och undersöker som bäst det Müllerska sortimentet. Framför dem står två glas och så ett torrt, vitt vin upptappat i själva symbolen för frankenvinet – bocksbeuteln.

    Den säregna flaskan är rund och tillplattad och har funnits med i åtminstone 500 år. Riktigt fina frankenviner ska alltid tappas upp i en bocksbeutel, något annat finns inte på tal. EU-bestämmelser skyddar den typiska formen och dikterar att endast vissa typer av viner får säljas i flaskorna – förutom de som tillverkats i Frankenregionen även vissa italienska, grekiska och portugisiska viner. Bocksbeutelns ursprung är omtvistat. Ockulta historier varvas med mer sakliga, men de flesta verkar ändå vara överens om att flaskans form är hämtad från det allra heligaste hos geten.

    Efter en provsmakning hos Müllers väntar sedan lunch (sparris i mängder, givetvis) innan vi lämnar Volkach. Vår frankiska resa slutar där den här berättelsen tog sin början. I eftermiddagens Sommerach, i Der Winzerkellers vinskola. Pulvret på tungan är analyserat och det har blivit dags för rakning.
    – Nå, vad är det i burken, frågar guiden med en pillemarisk min.
    En av de enklaste frågorna jag någonsin har fått, tänker jag och levererar det uppenbara svaret:
    – Kanel.
    Guiden nickar förnöjt.
    – Kanel är korrekt. Men det har ingen smak, bara doft. Om du hade haft klämman tillräckligt hårt över näsan hade du inte känt någonting.

    Kursettan är alltså en fuskare, om än en oskyldig sådan. Jag sköljer ner skammen med ett glas Rieslaner. Ute skiner solen över de milsvida odlingarna och jag kan bara än en gång konstatera att frankenborna verkligen behärskar sin käraste konstform. Som Goethe sa: ”Inget annat vin faller mig i smaken”.

     

  • Chile con vino

    Chile con vino

    Med sitt skyddade läge och torra klimat har Chile perfekta förutsättningar för att producera vin. RES utforskar det bergiga landet som 22 år efter Pinochets fall står på tröskeln till vinvärldens finrum.

    Chile är som en rysk docka. Lyfter man på locket till den ena så upptäcker man en annan. I detta världens längsta land finns många dolda hemligheter. Här ryms mäktiga bergskedjor, brännheta öknar, vidsträckta slätter, ett oändligt hav och så dessa bördiga dalgångar med optimala förutsättningar för vinodling.

    Det är med drygt ett dygns marginal vi undkommer jordbävningen i omgivningarna runt staden Talca, 25 mil söder om Santiago. När vi tagna av stundens allvar ringer upp Alejandro Sanchez, vinmakare på Casas Patronales, får vi beskedet att familjen är oskadd, likaså vingården med byggnader från 1700-talet och de flesta vinfälten, men många av vingårdsarbetarnas hus är förstörda. Hotellet som vi bodde på är till stora delar raserat. Och ännu värre är det runt kuststaden Concepción.

    Detta hände för ett och ett halvt år sedan. Nu är vinarbetarnas bostäder reparerade och uppbyggda på nytt, och vinproduktionen i hela Central Valley är i gång för fullt. Men jordbävningens trauma är för evigt inympat i den chilenska själen. Åtskilliga gånger har de drabbats och de vet att de kommer att ansättas igen.

    – Kanske är det därför vår fatalistiska inställning till livet är så stark och förklaringen till att vi gärna lever livet här och nu, säger Alejandro Sanchez. Morgondagen vet vi inget om, så det gäller att passa på att njuta av varje stund.

    Innan vi reser söderut äter vi en god middag på den klassiska skaldjursrestaurangen Ostras Azocar i centrala Santiago. Vi passar på att få en försmak av några av Chiles vita, friska viner innan vi startar vår egen route du vin, som sträcker sig från de klassiska vinområdena runt huvudstaden genom Maipodalen, Rapel, Curico och Maule.

    Bara ett stenkast från där vi sitter ligger nobelpristagaren Pablo Nerudas hus i Bellavistakvarteren vid foten av Cerro San Cristóbal, ett 500 meter högt berg mitt i Santiago. Författaren var en stor skaldjursvän och en av de många kända gäster som passerat Ostras Azocar. Kanske var det här som hans dikt till vinets lov blev till.

    Sjung med mig tills bägarna rinner över och lämnar utspilld purpur på bordet. Denna honung kommer till din mun från jorden, från dess mörka vinklasar.

    Vad många däremot inte vet, är att Neruda också var en av världens största samlare av snäckor. Hans samling bestod av 15 000 exemplar som han skänkte till universitetet i Santiago, men som ingen sedan dess har sett röken av. Här i huset La Chascona skrev han alla sina böcker. De sista sidorna av boken Jag bekänner att jag levat lär han ha skrivit bara tre dagar före Salvador Allendes död, elva dagar innan han själv gick bort.

    Före revolutionen 1973 fanns en öppenhet för utländska idéer och politiska strömningar, som gjorde landet till en mönster-demokrati med politiska partier från yttersta högern till yttersta vänstern. Nerudas starka vänstersympatier försökte han aldrig dölja. På den tiden var Chile inget internationellt vinland. Det var först efter Augusto Pinochets fall 1989 som utländska vinmakare började söka sig till Chile för att börja modernisera en gammal och omodern vintillverkning.

    Vår väg söderut går mitt i landet, men från bilfönstret kan vi se ända bort till kusten, bara 8 mil västerut, och från det andra fönstret den mäktiga bergskedjan Anderna 8 mil åt andra hållet. Skulle vi bila genom hela Chile har vi däremot 430 mil att tillrättalägga från Atacamaöknen i norr till Eldslandet och Antarktis i söder. Den snötäckta bergskedjan som löper längs hela landet är själva ryggraden i chilenarnas liv, som definierar både dess identitet och geografi. Det sägs att en chilenare alltid orienterar sig i förhållande till bergen. Känslan av att vara rotad i sitt land förstärks av den geografiska isoleringen. En annan del av deras identitet är förhållandet till vin som sedan 1500-talet präglat landet och dess befolkning. Chiles viner har en stark fransk influens, med druvor som till exempel Sauvignon Blanc, Chardonnay, Merlot och Cabernet Sauvignon, medan de argentinska på andra sidan Anderna har influerats av Italien med vinstockar som Sangiovese, Tempranillo, Lancellotta och Montepulciano.

    Medan Argentina gått sin egen självsäkra vinväg med hög svansföring, har Chile haft en mer lågmäld och ödmjuk inställning till sin förträfflighet som vinland. Från att under en lång period mest ha producerat drickvänliga, saftiga och fruktiga bordsviner, är man i dag med och tävlar bland världens prestigeviner.

    – Dagens viner är mer komplexa och har kraftigare pondus än tidigare. Chile har definitivt tagit klivet upp bland världens mer intressanta vinländer, tillsammans med grannlandet Argentina. Landet har aldrig producerat bättre viner än vad de gör i dag, säger Madeleine Stenwreth, Sveriges första kvinnliga Master of Wine, som i flera år har arbetat tillsammans med vinproducenter både i Chile och Argentina.

    Hemligheten är framför allt att allt fler europeiska och amerikanska vinmakare köpt vingårdar efter demokratiseringen 1989, och att dessa odlingar krupit allt längre upp på Andernas magra och mineralrika sluttningar, som i Casablancaregionen där bland annat Michel Laroche köpt vingårdar från vilka han med stor framgång producerat Bourgogneinspirerade viner med chilensk touch. Här uppe kan han utnyttja de svala vindarna från havet och de starka temperaturväxlingarna mellan dag och natt. På den argentinska sidan finns däremot ingen närhet till havet. Där blir istället höjden avgörande som kylaggregat för solens hetta.

    – De chilenska vinerna är som en Volvo – säkra och trygga, men med en allt starkare personlig karaktär. Som vinmakare är de strukturerade och organiserade med stor nyfikenhet på den allra senaste vinifieringstekniken. Argentinarna har däremot länge saknat modern teknik. De har snarare låtit känsla och dagsform avgöra kvaliteten i vinerna, men med mycket spännande resultat som följd.

    Att Chile har unika förutsättningar för vinodling är ingen hemlighet. Med sitt torra klimat med heta dagar och kalla nätter, och sitt skyddade läge mellan Anderna och Stilla havet, drabbades aldrig landet av vinlusen. Och som tur var hann sticklingarna lämna Europa innan vinlusen raderade de flesta vinstockarna. Bordeauxdruvan Carmenére var en av de som överlevde i Chile, och räknas nu som landets egen druva. Än i dag vilar därför vinstockarna på sina egna rötter, och har aldrig behövt ympas med resistenta, amerikanska rotstockar. Röta i vinfälten är också mycket ovanligt, och mjöldagg existerar över huvud taget inte bland vinfälten i Chile.

    Casas Patronales är ett av de många, unga chilenska vinföretagen som satsat stort i vindistriktet i Central Valley utanför Talca. Staden har sedan 1600-talet varit ett kommersiellt och kulturellt centrum och hemvist för landets välbärgade jordägare.

    Att regionen, med sitt medelhavsklimat av torra somrar och fuktiga vintrar med ständig svalka från havsvindarna, ger optimala förhållanden för vinodling har man känt till sedan spanjorerna introducerade vinet i Chile. En av de yngsta och snabbast växande vingårdarna är Vina Casas Patronales.

    Vinmakaren Alejandro Sanchez bjuder in oss tillsammans med en av ägarna i ett av de gamla estanciahusen med metertjocka murade väggar som på 1700-talet var bostadshus för rika godsägare. Varumärket Casas Patronales betyder på svenska just ”patronernas” eller ”godsägarnas” hus. Vi slår oss ner i den vackra trädgården och bjuds på det klassiska sydamerikanska druvdestillatet pisco som aperitif.

    – Det finns ett gammalt utryck här i trakten, säger Alejandro Sanchez. ”Talca, Paris och London”, för att visa att vi är belevade och världsvana. Skämt åsido så är vi extremt stolta över vår bakgrund och vår historia. Vi är inte intresserade av att göra enkla bordsviner. Det ska vara spännande, friska och fruktiga viner med mogen syra som sticker ut från mängden.

    Med förkärlek för Sauvignon Blancdruvan försöker han göra vita prestigeviner, men också röda viner på den inhemska Carmenéredruvan som de senaste åren har fått en renässans i vinvärlden och i dag ingår bland de riktigt fina vinerna från Chile.

    När vi nästa dag kör lite längre norrut igen landar vi i Casablanca-dalen mellan Santiago och Valparaiso, på ytterligare en av dessa framgångsrika nya vingårdar. Dalgångens namn, som betyder det vita huset, blev en inspirationskälla när företaget Indomita byggde sitt slottsliknande vinmakeri på en kulle vid foten av berget. Huset rymmer också en av områdets bästa restauranger, där kökschefen Oscar Tapia lagar chilenska traditionella läckerheter med inspiration från moderna, internationella kök. Gården har dessutom ett stall och en ansenlig mängd hästar.

    Vinmakaren Roberto Carrancá har bestämt att vi ska göra en spektakulär vinprovning högt uppe i Anderna. Hästarna lastas med vin, glas och en buffé bestående av torkad skinka, olika sorters ostar, bröd, oliver och tapenade. Det blir en fantastisk ritt genom pinjeskog, över stock och sten, på smala branta, stigar allt högre uppför berget.

    Jag har gjort många vinprovningar genom åren, men detta slår det mesta. Att vid vägens slut få ta ett par klunkar frisk Sauvignon Blanc och Brio Chardonnay 2000, och samtidigt låta blicken försvinna bort över den vackra Casablancadalen, är en ynnest. Vinet fick en guldmedalj vid Catad ’Or 2001, den årliga blindprovningen av alla chilenska viner. Vid samma tillfälle fick också deras Galope Chardonnay 2000 från Mauledalen en silvermedalj. Vi provar också en lättare Cabernet Sauvignon med namnet Zardoz i klassisk, elegant stil, medan hästarna tar igen sig en bit bort.

    I Casablanca avslutar vi denna route du vin med ett besök hos Michel Laroches ögonsten, vingården Punto Alto, som han köpte i mitten av 1990-talet. I skuggan av ett jätteträd, omgivna av vinrankor, provar vi hans aromatiska och friska Sauvignon Blancviner med tydligt franskt påbrå, innan vi i skymningen kör tillbaka till Santiago. På bilradion hör jag en reporter återge det magiska tillfället när Chile slog Argentina med 1–0 i en viktig kvalmatch i fotboll. Resultatet var en smärre sensation som på fotbollens richterskala skapade chockvågor genom den latinska världen. De stolta argentinarna hade fått sig en knäpp på näsan, och det chilenska självförtroendet en rejäl knuff framåt. Nu återstår att se om samma sak kan upprepas på vinets område, om det nu inte redan har gjort det. n

    Den chilenska maten

    Mattraditionerna i Chile går i fiskens och skaldjurens tecken. Ceviche är ett vanligt inslag i det chilenska köket och serveras ofta som förrätt. Det är fisk eller musslor marinerade i citronsaft smaksatt med chili och vitlök.

    Till denna uppfriskande rätt passar en väl kyld Chardonnay eller Sauvignon Blanc. Cazuelas är en annan chilensk klassiker, en gryta på buljong, grönsaker och kött. Till den kan man dricka både Chardonnay eller Cabernet Sauvignon. En annan delikatess från havet är Manchas, knivmusslor som äts råa eller snabbt grillade med lite citron och vitlök. Calamares i olika varianter är också något man ska passa på att njuta av under besöket i Chile.

  • Het restaurang i New York lockar med vin

    Het restaurang i New York lockar med vin

    Restaurangen på alla New York-bors läppar just nu heter Aurole och ägs av välkände kocken Charlie Palmer. Särskilt lockar Aurole med möjligheten att kunna förbeställa från sin gedigna vinlista innan restaurangbesöket.

    Aurole har beskrivits som det ”klassiska New York” och ligger beläget intill Bryant Park i Bank of America-tornet, en av stadens mäktigare skyskrapor. Chefskock är erkände Charlie Palmer som blev ökänd för att tidigt använda sig av regionala råvaror i sitt matlagande. Palmer har skrivit flera kockböcker och medverkat i en rad matlagningsprogram och står bakom en mer softistikerad amerikansk cuisine och det är också den typ av mat som serveras på Aurole – här hittar du rätter med namn som ”Colorado Lamb Lion” och ”Alaskan Halibut”. Restaurangen är inte stor men utgörs av två dining rooms i två olika miljöer, den ena mer exklusiv än den andra. Vin går att förebeställa var du än väljer att inta måltiden, detta görs på webbsidan ewinebook.com. Restaurangen serverar även lunch.

    Aureole
    One Bryant Park, 135 West 42nd Street, New York
    +1 212-319 1660
    charliepalmer.com

     

  • Vinlandet England

    Vinlandet England

    I södra England hoppas man på växthuseffekten. Det rör sig bara om någon grad innan man kan konkurrera med Champagne på allvar. Brittiskt mousserande vin är så gott som ikapp de internationella konkurrenterna.

    Vinkännare har alltid hånskrattat åt blotta tanken på engelska viner. Alla utom engelska vinkännare. Nu går rykten om att den engelska vinindustrin hittat en ny framgångsrik nisch. Bredvid skylten Davenport Vineyard sitter en annan skylt, Limney Estate Pedigree.
    – Dom födde upp shetlandsponnyer, säger Will Davenport. Jag gillar skylten, så den får hänga kvar.

    Will har leriga gummistövlar, arbetskläder, matrester mellan tänderna och en glad blandrashund. I vinkällaren står vintankar i rostfritt stål, glasfiber och trä i olika storlekar huller om buller. Han ber om ursäkt för de skitiga väggarna, det är mögel som finns naturligt i luften när man jäser vin.
    – Jag hatar banklån. Köper några saker i taget.

    Men han tar gärna emot besök. Han berättar om en vinklubb från London som bokat tid för besök. Ordföranden kom förbi några veckor innan för att reka. Dagen efter avbokade han.
    – Tror dom hade väntat sig något annat. Det kanske var folk med fina skor och så.

    Hans förebild är champagnehus som gör viner med mycket smak – Bollinger och Taittinger. Liksom sina idoler använder han en stor del av druvsorterna pinot noir och pinot meunière. Wills mousserande vin heter Limney Estate Sparkling, senaste årgången är 2000. Det är en skickligt gjord champagnekopia – doftar smultron, jordgubbar, rostat bröd och degspad. Will säger att många förväxlar den med champagne i blindprovningar.
    – Jag har just justerat upp priset till 13.95 pund, en stor grej för mig. Många säger att jag säljer för billigt, men jag tycker det är andra som tar för mycket betalt. Jag vet hur mycket banklån de andra tagit, de måste hålla höga priser för att betala räntan.

    Will säljer vin direkt på hemsidan och i affärer på flera håll i landet, bland annat på ekologiska kaféer i London.
    – Vi fick certifikat för ekologisk odling för fem år sen och fördubblade försäljningen direkt. Folk köper snabbare än jag hinner tillverka.

    Grevskapet Kent ligger som en grön filt mellan London och Engelska kanalen. Kring vägarna är häckarna så täta att det är som att köra i en halfpipe på sommaren. I krokarna ligger Glyndebourne, ett av världens mest kända operahus. Glyndebourne har på senare tid försökt vända en dåliga besökstrenden med mer ungdomlig marknadsföring – visa mer hud i annonserna. Inga fler feta kärringar som spelar väna oskulder, nu ska det vara unga slanka primadonnor på scen. Det finns ett par hundra vingårdar i England och Wales, den nordligaste ligger nära Blackpool på samma breddgrad som Belfast. Ett tjugotal drivs i större kommersiell skala, störst av alla är Chapel Down i Tenterden. Marknadschefen Caroline Stockley har rutin från sydfranska Fitou.
    – Alla som provade engelska viner för några år sen borde prova igen, säger hon. Det är bättre nu, vi har ingen anledning att skämmas.

    Engelska viner smakar ofta som lite småsött tyskt vin, fast är dyrare. Det kan verka underligt att engelsmännen betalar för lokalt medelmåttigt vin, när de kan få bättre och billigare produkter från kontinenten. Men trenden att köpa lokala produkter är stark i Storbritannien, ännu starkare än i Sverige. Många nystartade krogar serverar ”Seasonal modern British”, en meny styrd av tillgången av lokala råvaror. Och egentligen är det samma sak i Sverige, vi är beredda att betala för vin från Gränna, rom från Gotland eller whisky från Gästrikland även om produkterna inte alltid kan konkurrera i prisvärdhet med likvärdiga importerade varor. Men engelska viner är på god väg att få ännu större respekt. Framför allt för att vinodlarna har förstått att matcha druvsorter med klimat och jordmån. England kommer förmodligen aldrig kunna konkurrera på rödvinsfronten eller när det gäller småsöta viner i tysk stil. Men förhållandena för att tillverka mousserande vin är bättre än man tidigare förstått. Jordmånen i Sydengland är inte helt olik den i Champagne och medeltemperaturen bara en grad lägre. Fler och fler vinodlare planterar om med druvor som lämpar sig för mousserande viner medan marknadscheferna applåderar glatt. Att göra mousserande vin är visserligen dyrare än vanligt vin, men det går också att ta betalt två–tre gånger mer per flaska utan att någon höjer på ögonbrynen. En del engelska vinodlare lär hoppas att växthuseffekten kommer att göra förutsättningarna för vinodling bättre och bättre i Sydengland. Och gradvis sämre i Champagne.

    Nä, det behövs inte, säger Caroline Stockley. Klimatet är bra som det är. Och flera champagnefirmor har varit här och kollat in mark i hemlighet. Till skillnad från till exempel många områden i Frankrike är efterfrågan på lokalt vin i England större än tillgången. Vinproducenter får statligt stöd för nyplanteringar och för att satsa på modernare druvor. Det vore intressant att höra vad alla demonstrerande vinbönderna i Rhônedalen och Sydfrankrike tycker om att statliga medel och EU-pengar går till att utöka odlingarna i England, medan odlarna i Frankrike får finansiellt stöd för att rycka upp hundratals hektar med vinrankor. Vinfirman Chapel Down har byggt ett besökscenter med vinprovningslokal och delikatessaffär med lokala ”farm house”-ostar och andra produkter från trakten. En trappa upp ligger restaurangen med en eklektisk meny och utsikt över vinrankorna. Firmans mousserande Chapel Down Brut Non Vintage är faktiskt inte särskilt lik champagne, den påminner mer om grapefruktsmaken i en spansk cava. Men det är ju inte så illa det heller. Firmans röda pinot noir från 2003 och det torra rosévinet English Rosé är däremot utmärkta. Båda precis så fruktiga och lättdruckna som ett eftermiddagsglas vin ska vara. Plus lite sköna toppnoter av mogna smultron och vått sandelträ. Kanske skulle man kunna lura en otränad vinprovare att pinot noir-vinet kommer från Bourgogne.

    Anledningen till att jordmånen liknar den i Champagne är South Downs, en tio mil lång formation med kalk och lerjordar som sträcker sig från Hamptons i väster till Kent i öster. På vissa ställen tittar den ljusa, kalkrika jordmånen fram, som på Isle of Wight och White Cliffs of Dover. På en av kalksluttningarna i södra South Downs, inte långt från Brighton, ligger staden Lewes. Den är egentligen mest känd för att hålla landets största ”bonfire night” den 4 november varje år. Då marscherar tiotusentals invånare i alla åldrar längs gatorna och bränner dockor av påven, Idi Amin och Usama bin Laden på bål.

    Men i Lewes finns också Bill och hans grönsaker. Bill’s Produce Store ligger vid det gamla bryggeriet på andra sidan bron. På trottoaren utanför står korgar med ekologiska apelsiner, stuvar med röda äpplen från trakten, en trälåda portobellochampinjoner och hinkar med nyduschade blomsterkvastar. Varuleverantörer springer fram och tillbaka. Inne i butiken står, ligger och hänger grönsaker, frukter, kryddor, färska örter, bröd, pajer och kakor.

    Jag älskar när det kommer bönder med bara en tand kvar och stolt levererar sina purfärska örter, säger Bill och daskar av jord från ett knippe lök. När vi tar något från kontinenten, ser vi till att bilen är full på tillbakavägen också. Ena halvan av lokalen är café och lunchkrog. Folk har morgonmöte, knappar på laptopen, läser Lewes Sussex Express eller suger på en aggafredo, dubbel espresso med vaniljglass. Ett myller av personal bakom disken styr upp eggs benedict med rökt lax och fruktsallad med yoghurt och rostade mandlar. Dagens efterrätt är en förlösande kaka på vit och mörk choklad med crème fraiche, körsbär, clementiner och kolasås. Bill säger att det enda han är ute efter är att personalen, gästerna och hans leverantörer ska må bra. Ibland måste man skita i miniräknaren.

    Michael Roberts äger vingården Ridgeview och är van vid att lyckas. Han berättar mer än gärna om sitt förra företag i databranschen som gick från 4 till 450 anställda på ett par år. Han och hans fru sålde firman i precis rätt tid och letade i mitten av 1990-talet efter en egendom i Sydengland för att slå sig till ro på. De hamnade i Ditchling Common i West Sussex. När vi kollade jordmånen så visste jag direkt: ”Här är mitt nya jobb”, säger han. Bättre mark för mousserande vin finns inte. Han tog med sig sonen på vinmakarutbildning i Australien och skred sedan till verket. Ridgeview handlar bara om en sak, att bli en seriös engelsk konkurrent till Champagne – druvsorterna, buteljerna, etiketterna, namnsättningen, marknadsföringen och priserna. Engelska vinproducenter får inte trycka ordet ”Champagne” på flasketiketterna, men istället nämns orden ”champagne” och ”celebration” så många gånger i Ridgeviews reklambroschyrerna att det inte går att ta miste.

    Vi producerar 40 000 buteljer mousserande om året. 2008 gör vi 120 000 buteljer och 2012 är vi uppe i 250 000.
    Förebilden är champagnehusen Louis Roederer och Pol Roger, två av de mest kända i Champagne och som gör några av de mest eleganta, komplexa och raffinerade viner som finns.
    För att kunna möta den stora efterfrågan på våra viner har vi fått ekonomiskt stöd från regeringen och EU för nyinvesteringar på 200 000 pund.

    På Ridgeviews hemsida står det att Champagne tillverkar kvintessensen av mousserande vin och att ”just a little further North” ligger South Downs och Ridgeview. Och det är precis dit engelska vinproducenter siktar. Om de bara kan komma någonstans i närheten originalets smak, så kan engelskt bubbel bli succé. Engelsmän är ett av världens mest champagneälskande folk och London förmodligen champagnens mest tillgivna supporterstad efter Paris.

    En fin aspekt av vingårdsturismen i Sydengland är närheten till både havsutsikt och storstadsliv. När alla träd och den allmänna oredan på landet blir överväldigande, är det inte långt till asfalterad ordning. Och när alla gröna häckar och gödseldoften känns kväljande, finns det alltid en närliggande ort vid havet att ta sin tillflykt till. Whitstable är en dockskåpsliknande fiskeby några mil norr om Canterbury. Sen tågrälsen drogs till Margate på 1860-talet har londonbor tagit tåget hit från Victoria Station för att äta skaldjur. I andra riktningen gick vagn efter vagn med ostron till Billingsgate Fish Market vid London Bridge, på den tiden 80 miljoner mollusker per år.
    Bara en mindre parkeringsplats skiljer Hotel Continental från havet. De har drivor av färsk hummer, krabba och zinkstinna ostron på menyn, Billecart-Salmon Rosé på hel– och halvflaska i hotellbaren, solnedgång och evighetsvågmaskin utanför fönstren. Det skulle kunna kallas Knullhotell Continental. Det är mest par som kommer hit, säger tjejen i receptionen. ”Young professionals”, med eller utan barn. Mycket mediafolk.

    Ägarfamiljen Green driver också stans mest kända restaurang, The Oyster Fishery och ett nyöppnat ett mer anspråkslöst skaldjursställe i den gamla hamnen, The East Quay Shellfish Bar. Råvarorna fångar de själva med fiskebåten Misty. De lägger som bäst sista handen på ett nytt mikrobryggeri, men man kan redan skölja ner ostronen med kolmörk Whitstable Brewery Stout som bryggs på licens i grannbyn. I en gammal lagerlokal vid fiskeläget står fiskaren Andy Riches och skrubbar ostronbassänger med en sliten piassavakvast. För att fånga ostronen kopplar han slädar efter båten. En jättekratta med påkopplad stålnätpåse där ostronen och förmodligen en hel del annat samlas upp. Det är osäkert om ”sustainable fishing” är ett bekant begrepp för honom.
    – Min favorit är gratinerade ostron, säger han. Med en sked grädde, parmesan och lite kryddor. Blir hungrig bara jag tänker på dem.

    Andy äter helst i hotellrestaurangen på Hotel Continental. Råvarorna är desamma som på The Oyster Fishery, men priserna är bättre. Och så finns det kött på menyn. Han går med på att bli porträtterad, men bara rakt framifrån.
    – Jag hatar baksidan av mitt huvud, säger och fäller ner blicken.

    Wheeler’s Oyster Bar är inte större än en friggebod, indelat i delikatessdisk med fyra barstolar mot gatan, därinnanför en minimatsal med sexton stolar. Stället grundades för 150 år sen av Richard ”Leggy” Wheeler och har aldrig sett röken av någon make-over. Det är originalet till restaurangkedjan Wheeler’s i London, säger kocken Mark Stubbs. Det finns bara en kvar förutom den här, Wheeler’s of St James’s som Marco Pierre White just sålt till Matthew Brown. Mark Stubbs är välartikulerad, talar snabbt och effektivt. Han har gjort matlagningsteve, skrivit boken The Oyster Seekers som vann pris som bästa kokbok i Storbritannien 2003 och jobbat med Peter Kromberg på Le Soufflé i London.
    – Jobbade extra här när jag var liten. Ägarinnan ringde för sju år sen och undrade om jag kunde hoppa in. Jag ville inte se stället gå ner sig, så jag la ner min karriär i London. Ganska riskabelt.

    När Mark drivit stället i ett halvår kom flera prominenta journalister till krogen och skrev goda omdömen. Sen dess har det varit fullt.
    – Ett tag hade vi fullbokat ett år framåt. Nu går det bara att reservera bord två månader i förväg.

    Eftersom det ändå inte finns plats bakom stolarna att servera vinet snyggt, får gästerna ta med sig vinet själva. Frånvaron av korkavgift göra att de inte helt billiga rätterna ändå känns överkomliga. På menyn står klassiska fisk- och skaldjursrätter med brittiska influenser.
    – Vi ändrar menyn var tolfte vecka. Först serverar jag rätterna några dagar och ser hur det fungerar. Sen gör jag justeringar innan jag sätter upp dem på menyn.

    Halstrade pilgrimsmusslor serverar han med stavar av färskpotatis, knaperstekt bacon och blodkorv. Musslor och bacon funkar bra. Färskpotatisen smiter också med, men blodkorven känns en smula skohornad. Tempura på sesamoljemarinerade havskräftstjärtar på en bädd av krabb- och avokadosallad stämmer perfekt smakmässigt. ”Beef and Oyster Pudding” med skogssvamp ser ut som en hemstickad vintermössa. Bara en engelsman kan till fullo njuta av sönderkokt nötkött, handflatsstora ostron och ett halvt kilo stekt deg. Mat från en tid då man kompletterade dyrt kött med billiga ostron för att få upp näringsvärdet och fylla ut pajdegen. Vid bordet bredvid sitter två välmående kostymklädda herrar och tindrar framför sina puddingar. ”Just a snack”, säger en av dem och slickar sig om munnen.
     

  • Vinlandet England

    Vinlandet England

    I södra England hoppas man på växthuseffekten. Det rör sig bara om någon grad innan man kan konkurrera med Champagne på allvar. Brittiskt mousserande vin är så gott som ikapp de internationella konkurrenterna.

    Vinkännare har alltid hånskrattat åt blotta tanken på engelska viner. Alla utom engelska vinkännare. Nu går rykten om att den engelska vinindustrin hittat en ny framgångsrik nisch. Bredvid skylten Davenport Vineyard sitter en annan skylt, Limney Estate Pedigree.
    – Dom födde upp shetlandsponnyer, säger Will Davenport. Jag gillar skylten, så den får hänga kvar.

    Will har leriga gummistövlar, arbetskläder, matrester mellan tänderna och en glad blandrashund. I vinkällaren står vintankar i rostfritt stål, glasfiber och trä i olika storlekar huller om buller. Han ber om ursäkt för de skitiga väggarna, det är mögel som finns naturligt i luften när man jäser vin.
    – Jag hatar banklån. Köper några saker i taget.

    Men han tar gärna emot besök. Han berättar om en vinklubb från London som bokat tid för besök. Ordföranden kom förbi några veckor innan för att reka. Dagen efter avbokade han.
    – Tror dom hade väntat sig något annat. Det kanske var folk med fina skor och så.

    Hans förebild är champagnehus som gör viner med mycket smak – Bollinger och Taittinger. Liksom sina idoler använder han en stor del av druvsorterna pinot noir och pinot meunière. Wills mousserande vin heter Limney Estate Sparkling, senaste årgången är 2000. Det är en skickligt gjord champagnekopia – doftar smultron, jordgubbar, rostat bröd och degspad. Will säger att många förväxlar den med champagne i blindprovningar.
    – Jag har just justerat upp priset till 13.95 pund, en stor grej för mig. Många säger att jag säljer för billigt, men jag tycker det är andra som tar för mycket betalt. Jag vet hur mycket banklån de andra tagit, de måste hålla höga priser för att betala räntan.

    Will säljer vin direkt på hemsidan och i affärer på flera håll i landet, bland annat på ekologiska kaféer i London.
    – Vi fick certifikat för ekologisk odling för fem år sen och fördubblade försäljningen direkt. Folk köper snabbare än jag hinner tillverka.

    vin

    Grevskapet Kent ligger som en grön filt mellan London och Engelska kanalen. Kring vägarna är häckarna så täta att det är som att köra i en halfpipe på sommaren. I krokarna ligger Glyndebourne, ett av världens mest kända operahus. Glyndebourne har på senare tid försökt vända en dåliga besökstrenden med mer ungdomlig marknadsföring – visa mer hud i annonserna. Inga fler feta kärringar som spelar väna oskulder, nu ska det vara unga slanka primadonnor på scen. Det finns ett par hundra vingårdar i England och Wales, den nordligaste ligger nära Blackpool på samma breddgrad som Belfast. Ett tjugotal drivs i större kommersiell skala, störst av alla är Chapel Down i Tenterden. Marknadschefen Caroline Stockley har rutin från sydfranska Fitou.
    – Alla som provade engelska viner för några år sen borde prova igen, säger hon. Det är bättre nu, vi har ingen anledning att skämmas.

    Engelska viner smakar ofta som lite småsött tyskt vin, fast är dyrare. Det kan verka underligt att engelsmännen betalar för lokalt medelmåttigt vin, när de kan få bättre och billigare produkter från kontinenten. Men trenden att köpa lokala produkter är stark i Storbritannien, ännu starkare än i Sverige. Många nystartade krogar serverar ”Seasonal modern British”, en meny styrd av tillgången av lokala råvaror. Och egentligen är det samma sak i Sverige, vi är beredda att betala för vin från Gränna, rom från Gotland eller whisky från Gästrikland även om produkterna inte alltid kan konkurrera i prisvärdhet med likvärdiga importerade varor. Men engelska viner är på god väg att få ännu större respekt. Framför allt för att vinodlarna har förstått att matcha druvsorter med klimat och jordmån. England kommer förmodligen aldrig kunna konkurrera på rödvinsfronten eller när det gäller småsöta viner i tysk stil. Men förhållandena för att tillverka mousserande vin är bättre än man tidigare förstått. Jordmånen i Sydengland är inte helt olik den i Champagne och medeltemperaturen bara en grad lägre. Fler och fler vinodlare planterar om med druvor som lämpar sig för mousserande viner medan marknadscheferna applåderar glatt. Att göra mousserande vin är visserligen dyrare än vanligt vin, men det går också att ta betalt två–tre gånger mer per flaska utan att någon höjer på ögonbrynen. En del engelska vinodlare lär hoppas att växthuseffekten kommer att göra förutsättningarna för vinodling bättre och bättre i Sydengland. Och gradvis sämre i Champagne.

    Nä, det behövs inte, säger Caroline Stockley. Klimatet är bra som det är. Och flera champagnefirmor har varit här och kollat in mark i hemlighet. Till skillnad från till exempel många områden i Frankrike är efterfrågan på lokalt vin i England större än tillgången. Vinproducenter får statligt stöd för nyplanteringar och för att satsa på modernare druvor. Det vore intressant att höra vad alla demonstrerande vinbönderna i Rhônedalen och Sydfrankrike tycker om att statliga medel och EU-pengar går till att utöka odlingarna i England, medan odlarna i Frankrike får finansiellt stöd för att rycka upp hundratals hektar med vinrankor. Vinfirman Chapel Down har byggt ett besökscenter med vinprovningslokal och delikatessaffär med lokala ”farm house”-ostar och andra produkter från trakten. En trappa upp ligger restaurangen med en eklektisk meny och utsikt över vinrankorna. Firmans mousserande Chapel Down Brut Non Vintage är faktiskt inte särskilt lik champagne, den påminner mer om grapefruktsmaken i en spansk cava. Men det är ju inte så illa det heller. Firmans röda pinot noir från 2003 och det torra rosévinet English Rosé är däremot utmärkta. Båda precis så fruktiga och lättdruckna som ett eftermiddagsglas vin ska vara. Plus lite sköna toppnoter av mogna smultron och vått sandelträ. Kanske skulle man kunna lura en otränad vinprovare att pinot noir-vinet kommer från Bourgogne.

    landskap

    Anledningen till att jordmånen liknar den i Champagne är South Downs, en tio mil lång formation med kalk och lerjordar som sträcker sig från Hamptons i väster till Kent i öster. På vissa ställen tittar den ljusa, kalkrika jordmånen fram, som på Isle of Wight och White Cliffs of Dover. På en av kalksluttningarna i södra South Downs, inte långt från Brighton, ligger staden Lewes. Den är egentligen mest känd för att hålla landets största ”bonfire night” den 4 november varje år. Då marscherar tiotusentals invånare i alla åldrar längs gatorna och bränner dockor av påven, Idi Amin och Usama bin Laden på bål.

    Men i Lewes finns också Bill och hans grönsaker. Bill’s Produce Store ligger vid det gamla bryggeriet på andra sidan bron. På trottoaren utanför står korgar med ekologiska apelsiner, stuvar med röda äpplen från trakten, en trälåda portobellochampinjoner och hinkar med nyduschade blomsterkvastar. Varuleverantörer springer fram och tillbaka. Inne i butiken står, ligger och hänger grönsaker, frukter, kryddor, färska örter, bröd, pajer och kakor.

    Jag älskar när det kommer bönder med bara en tand kvar och stolt levererar sina purfärska örter, säger Bill och daskar av jord från ett knippe lök. När vi tar något från kontinenten, ser vi till att bilen är full på tillbakavägen också. Ena halvan av lokalen är café och lunchkrog. Folk har morgonmöte, knappar på laptopen, läser Lewes Sussex Express eller suger på en aggafredo, dubbel espresso med vaniljglass. Ett myller av personal bakom disken styr upp eggs benedict med rökt lax och fruktsallad med yoghurt och rostade mandlar. Dagens efterrätt är en förlösande kaka på vit och mörk choklad med crème fraiche, körsbär, clementiner och kolasås. Bill säger att det enda han är ute efter är att personalen, gästerna och hans leverantörer ska må bra. Ibland måste man skita i miniräknaren.

    Michael Roberts äger vingården Ridgeview och är van vid att lyckas. Han berättar mer än gärna om sitt förra företag i databranschen som gick från 4 till 450 anställda på ett par år. Han och hans fru sålde firman i precis rätt tid och letade i mitten av 1990-talet efter en egendom i Sydengland för att slå sig till ro på. De hamnade i Ditchling Common i West Sussex. När vi kollade jordmånen så visste jag direkt: ”Här är mitt nya jobb”, säger han. Bättre mark för mousserande vin finns inte. Han tog med sig sonen på vinmakarutbildning i Australien och skred sedan till verket. Ridgeview handlar bara om en sak, att bli en seriös engelsk konkurrent till Champagne – druvsorterna, buteljerna, etiketterna, namnsättningen, marknadsföringen och priserna. Engelska vinproducenter får inte trycka ordet ”Champagne” på flasketiketterna, men istället nämns orden ”champagne” och ”celebration” så många gånger i Ridgeviews reklambroschyrerna att det inte går att ta miste.

    Vi producerar 40 000 buteljer mousserande om året. 2008 gör vi 120 000 buteljer och 2012 är vi uppe i 250 000.
    Förebilden är champagnehusen Louis Roederer och Pol Roger, två av de mest kända i Champagne och som gör några av de mest eleganta, komplexa och raffinerade viner som finns.
    För att kunna möta den stora efterfrågan på våra viner har vi fått ekonomiskt stöd från regeringen och EU för nyinvesteringar på 200 000 pund.

    På Ridgeviews hemsida står det att Champagne tillverkar kvintessensen av mousserande vin och att ”just a little further North” ligger South Downs och Ridgeview. Och det är precis dit engelska vinproducenter siktar. Om de bara kan komma någonstans i närheten originalets smak, så kan engelskt bubbel bli succé. Engelsmän är ett av världens mest champagneälskande folk och London förmodligen champagnens mest tillgivna supporterstad efter Paris.

    En fin aspekt av vingårdsturismen i Sydengland är närheten till både havsutsikt och storstadsliv. När alla träd och den allmänna oredan på landet blir överväldigande, är det inte långt till asfalterad ordning. Och när alla gröna häckar och gödseldoften känns kväljande, finns det alltid en närliggande ort vid havet att ta sin tillflykt till. Whitstable är en dockskåpsliknande fiskeby några mil norr om Canterbury. Sen tågrälsen drogs till Margate på 1860-talet har londonbor tagit tåget hit från Victoria Station för att äta skaldjur. I andra riktningen gick vagn efter vagn med ostron till Billingsgate Fish Market vid London Bridge, på den tiden 80 miljoner mollusker per år.
    Bara en mindre parkeringsplats skiljer Hotel Continental från havet. De har drivor av färsk hummer, krabba och zinkstinna ostron på menyn, Billecart-Salmon Rosé på hel– och halvflaska i hotellbaren, solnedgång och evighetsvågmaskin utanför fönstren. Det skulle kunna kallas Knullhotell Continental. Det är mest par som kommer hit, säger tjejen i receptionen. ”Young professionals”, med eller utan barn. Mycket mediafolk.

    Ägarfamiljen Green driver också stans mest kända restaurang, The Oyster Fishery och ett nyöppnat ett mer anspråkslöst skaldjursställe i den gamla hamnen, The East Quay Shellfish Bar. Råvarorna fångar de själva med fiskebåten Misty. De lägger som bäst sista handen på ett nytt mikrobryggeri, men man kan redan skölja ner ostronen med kolmörk Whitstable Brewery Stout som bryggs på licens i grannbyn. I en gammal lagerlokal vid fiskeläget står fiskaren Andy Riches och skrubbar ostronbassänger med en sliten piassavakvast. För att fånga ostronen kopplar han slädar efter båten. En jättekratta med påkopplad stålnätpåse där ostronen och förmodligen en hel del annat samlas upp. Det är osäkert om ”sustainable fishing” är ett bekant begrepp för honom.
    – Min favorit är gratinerade ostron, säger han. Med en sked grädde, parmesan och lite kryddor. Blir hungrig bara jag tänker på dem.

    Andy äter helst i hotellrestaurangen på Hotel Continental. Råvarorna är desamma som på The Oyster Fishery, men priserna är bättre. Och så finns det kött på menyn. Han går med på att bli porträtterad, men bara rakt framifrån.
    – Jag hatar baksidan av mitt huvud, säger och fäller ner blicken.

    Wheeler’s Oyster Bar är inte större än en friggebod, indelat i delikatessdisk med fyra barstolar mot gatan, därinnanför en minimatsal med sexton stolar. Stället grundades för 150 år sen av Richard ”Leggy” Wheeler och har aldrig sett röken av någon make-over. Det är originalet till restaurangkedjan Wheeler’s i London, säger kocken Mark Stubbs. Det finns bara en kvar förutom den här, Wheeler’s of St James’s som Marco Pierre White just sålt till Matthew Brown. Mark Stubbs är välartikulerad, talar snabbt och effektivt. Han har gjort matlagningsteve, skrivit boken The Oyster Seekers som vann pris som bästa kokbok i Storbritannien 2003 och jobbat med Peter Kromberg på Le Soufflé i London.
    – Jobbade extra här när jag var liten. Ägarinnan ringde för sju år sen och undrade om jag kunde hoppa in. Jag ville inte se stället gå ner sig, så jag la ner min karriär i London. Ganska riskabelt.

    När Mark drivit stället i ett halvår kom flera prominenta journalister till krogen och skrev goda omdömen. Sen dess har det varit fullt.
    – Ett tag hade vi fullbokat ett år framåt. Nu går det bara att reservera bord två månader i förväg.

    Eftersom det ändå inte finns plats bakom stolarna att servera vinet snyggt, får gästerna ta med sig vinet själva. Frånvaron av korkavgift göra att de inte helt billiga rätterna ändå känns överkomliga. På menyn står klassiska fisk- och skaldjursrätter med brittiska influenser.
    – Vi ändrar menyn var tolfte vecka. Först serverar jag rätterna några dagar och ser hur det fungerar. Sen gör jag justeringar innan jag sätter upp dem på menyn.

    Halstrade pilgrimsmusslor serverar han med stavar av färskpotatis, knaperstekt bacon och blodkorv. Musslor och bacon funkar bra. Färskpotatisen smiter också med, men blodkorven känns en smula skohornad. Tempura på sesamoljemarinerade havskräftstjärtar på en bädd av krabb- och avokadosallad stämmer perfekt smakmässigt. ”Beef and Oyster Pudding” med skogssvamp ser ut som en hemstickad vintermössa. Bara en engelsman kan till fullo njuta av sönderkokt nötkött, handflatsstora ostron och ett halvt kilo stekt deg. Mat från en tid då man kompletterade dyrt kött med billiga ostron för att få upp näringsvärdet och fylla ut pajdegen. Vid bordet bredvid sitter två välmående kostymklädda herrar och tindrar framför sina puddingar. ”Just a snack”, säger en av dem och slickar sig om munnen.