Zanzibar är en av Afrikas mest populära och välkända ögrupper. Vi lämnar den turisttäta huvudön Unguja och utforskar istället Pemba och Chumbe, två av de mer glesbefolkade öarna runtomkring. Här väntar stilla barfotalyx, undervattenshotell och en helt ny upplevelse av de kryddoftande öarna i Indiska oceanen.
Text: Malin Hefvelin Foto: Linda Romppala
Hitta hotell på Zanzibar:
Inrikesflyget från Zanzibars huvudö Unguja till ön Pemba i norr tar 22 minuter – men det är decennier mellan platserna vad gäller turistutvecklingen. Varje vecka anländer runt 10 000 turister till Zanzibar, för Pemba är motsvarande siffra ett par hundra.
Vårt fortskaffningsmedel på ön är långt ifrån senaste modellen, en svart taxi med sliten stoppning och lufthål i baksätets golv. En laminerad lapp fastklistrad på stolsryggen framför varnar för obehag med orden ”prepare for a bumpy ride!”. Det är ingen underdrift och vägen blir värre ju längre norrut vi kommer. När djungeln förbyts i gummiplantager och kassavafält är den bara två sandiga spår. Det tar en och en halv timme att köra bil från norr till söder på ön, men det är det få som gör. Här cyklar eller går man. Magra kor står bundna längs vägen och kycklingar far som yra höns när vi dundrar förbi.
Att stiga in på Manta Resort är som att landa i ännu en ny värld. Vi hälsas med ett vänligt ”Karibu”, välkomna, och varsitt glas kryddigt iste bryggt på kanel, honung och citrongräs. Rosa bougainvillea slingrar sig runt terrassens träräcke och framhäver en magnifik utsikt över den vita sandstranden nedan. I viken utanför passerar traditionella båtar med sina karakteristiska vinklade segel.
I princip alla som arbetar på Manta Resort kommer från Pemba, de flesta bor i byarna runtomkring. Varje gäst tilldelas en lokal, personlig värd som ser till att allt fungerar som det ska under vistelsen. Vår värd Haji stämmer av menyn med oss inför middagen och serverar oss vid bordet, och det är också med honom vi pratar när vi vill snorkla eller göra en båttur. Haji kan ön utan och innan och är också vår guide på alla utflykter.
Vibeke från Norge besöker Manta Resort för andra gången, och hon har skänkt sitt hjärta till den gröna ön utanför Afrika.
– Det finns en äkthet här som jag inte funnit på någon annan plats. Visst märker man att arbetsstyrkan inte är utbildad på exklusiva resortskolor, men de är personliga och nyfikna, och det är unikt!
I skymningen sitter vi på terrassen och ser hur galagoer från djungeln kommer framsmygande. Här kallas de bush babies, en sorts primater med stora bedjande ögon och långa svansar. De springer smidigt på bardisken och knycker sockerbitar när bartendern tittar bort.
En av höjdpunkterna på vår vistelse är det dagliga spabesöket som ingår i helpensionen. I en hydda med utsikt över vattnet håller en grupp talangfulla damer till, och dagens svåraste val blir att välja mellan en ryggmassage eller en ansiktsbehandling. Eller ska jag rent av slå till på en pedikyr?
På Manta Resort har man ytterligare en riktig publikdragare. Deras undervattensrum ger frasen ”sova med fiskarna” en helt ny innebörd, något jag får uppleva själv en av kvällarna på Pemba. Då har jag nämligen installerat mig i rummet fyra meter under vattnet och kan se ut genom fönstret där en gul trumpetfisk simmar. Den går under namnet Nick får jag veta senare.
– Han har varit med ända sedan vi först byggde undervattensrummet, berättar Mikael Genberg, konstnär och arkitekt.
Mikaels första undervattensprojekt var Utter Inn, en stugflotte med källarvåning i Mälaren utanför Västerås. Den blev framgångsrik, men Mikael ville ta det vidare till en plats där vattnet kunde spela en större roll.
– Undervattensrummet är ett konstverk för mig, berättar Genberg. Jag ville göra något som var uppslukande och kontemplativt, kanske som konst var förr. Men jag tyckte att det fanns tillräckligt med tavlor i världen. Istället funderade jag i termerna av att låsa fast folk i en upplevelse och locka dem att tillbringa tid i ett/en annorlunda kontext – som till exempel under vattnet.
Rummet flyter på ytan men är fast förankrat med ett femtonsankare i varje hörn. Uppe på flotten finns en träveranda med solbäddar och ett hus med toalett och enkelt kök. Vatten strömmar fritt mellan plattformen och själva rummet under för att göra belastningen på konstruktionen så liten som möjligt. På kvällen kommer en båt med middagen som dukas upp på verandan. Här saknas inget och myggen lyser med sin frånvaro. Själva undervattensrummet är enkelt, nästan spartanskt, med stora panoramafönster ut mot havet i tre väderstreck. Tankarna går till en trädkoja, här finns samma starka, nästan fysiska känsla av att vara mitt i naturen. Miljön är rogivande, det knäpper och plaskar när flotten sakta gungar i takt med vågskvalpet.
En natt här är något av ett lotteri när det gäller vyn. Har man tur är sikten god och man kan se riktigt långt. När det är dags för mig att gå till sängs är det grumligt utanför fönstret, men när jag slår på ytterbelysningen lockas några av havets invånare fram till de upplysta rutorna. Först på plan är två lejonfiskar som med fladdrande, randiga fenor smyger längs fönsterkanterna mot den turkosa bakgrunden. Runt midnatt underhålls jag av två bläckfiskars synkroniserade jakt på småfisk. När de till slut drar vidare hänger bara ett ensamt fiskhuvud kvar utanför fönstret.
Pemba är en nation av sjöfarare och havet är en viktig del av det dagliga livet. En dag gör vi en utflykt till en närbelägen sandbank i en traditionell dhow tillverkad av mangoträ. Sandbanken dyker upp och försvinner två gånger om dygnet så man kan inte stanna för länge. Vi dukar upp picknick på den bländande vita sanden och njuter av fisk och färsk frukt. Medan några i besättningen gör akrobatiska konster i sanden studerar vi genomskinliga krabbor som snabbt försvinner ner i sina hål. När sandbanken börjar krympa i kanterna är det dags att ge sig av. Det har börjat blåsa upp, den friska vinden ger fin skjuts åt båten som bestämt klyver vågorna. Några av sjömännen agerar burkslavar ute på de smala stag som balanserar skrovet. Det känns robust ända tills en stor våg sköljer över oss och fyller båten och våra ryggsäckar med vatten. Kapten Ali bestämmer sig för att styra in mot kusten medan vi övriga får ösa. Det känns aldrig skrämmande, men alla tar det på stort allvar. Vi får vada in sista biten till stranden, och sedan väntar en halvtimmes promenad över halvön i dyngsura kläder. Tack och lov värmer solen och vi blir glatt påhejade av både barn och vuxna där vi traskar förbi odlingar och byar.
Genomgående är att vi möts vi av stor vänlighet överallt på Pemba, men också av integritet. Bylivet är ingen fasad som har skapats för turister, det är äkta och det känns skört. Barnen är lika nyfikna på oss som vi på dem, och följer oss skrattande genom byn. En del vuxna vill inte bli fotograferade, de lyfter ett nekande finger i luften och vi respekterar det.
En dag tar Haji med oss för att träffa sin fru Saumu i byn Mawe Matatu, tre stenar. Den ligger bortom Mantas organiska köksträdgård där det mesta som serveras i grönsaksväg odlas.
En by består av en eller ett par familjer i enkla hus med ett tygstycke för dörren. Haji och Saumu har ingen el indragen, men solpaneler ger dem den elektricitet som behövs.
Han visar oss sin filmsamling av piratkopierade filmer som han är mycket stolt över. Favoritfilmen just nu är den tanzaniska ”Return of the kidnapper”, en av allt fler filmer som spelas in på språket swahili. Haji sätter på filmen för att vi ska förstå dess storhet, och efter bara några minuter sitter ett tiotal barn på golvet i det lilla huset, uppslukade av den spännande intrigen.
Att besöka en av Pembas kryddfarmer är en typisk utflykt som erbjuds. Trädgårdsmästaren Mkubwa Shaib Said, Mr Big bland sina vänner, driver Pemba Hygenic Fruit and Spice som hans far startade på 1970-talet. På en promenad bland fruktträden pekar Mr Big ut kanel, mimosa, henna och givetvis kryddnejlika. De växer på stora träd och plockarna måste klättra högt för att nå de åtråvärda blomknopparna. Under Zanzibarsultanernas storhetstid som härskare över hela Östafrika stod Pembas kryddnejlikeplantager för hela rikets ekonomiska grund. Ön är fortfarande en av världens största leverantörer av kryddnejlikor och hela inlandet karaktäriseras av den kryddsöta doften från knoppar som ligger på torkning längs vägarna. Mr Bigs trädgård är mer som en djungel, inga snörräta rader här inte. Han berättar att han snart ska gifta sig, och att han har rest mycket över ön den senaste tiden då traditionen bjuder att mannen personligen framför sin inbjudan till gästen.
Jag tänker på de relativt långa avstånden på Pemba och bristen på bilar, och undrar vad han gör om personen inte är hemma när han väl tagit sig dit?
– Jag ringer dem såklart på mobilen först, säger han och jag känner mig en smula dum.
Manta Resort har tagit en aktiv roll i Pembas utveckling och har som mål att öns unika kultur och natur ska bibehållas trots den väntade ökningen i turismen, bland annat genom restriktioner kring antalet nya hotell som ska byggas.
Vår värd Haji och hans kollega Sele är engagerade i arbetet och nämner till exempel strandförsäljning som en dålig biprodukt av turismen, både för befolkningen och för turisterna.
– På Manta har vi byggt en butik på resorten där lokalbor kan lämna det de tillverkar för försäljning, berättar Haji. Istället för att gå hela dagen på stränderna kan kvinnor stanna hemma hos sina barn och tillverka saker där, och hotellets gäster blir inte heller störda.
De menar att det också handlar om att locka rätt typ av turister.
– Pemba kanske inte ska vara för alla. Till exempel är offentlig musik förbjuden här, eftersom ön är muslimsk, förklarar Sele. Vill man festa ska man resa till någon annan plats. Jag tror att Pemba är mer för resenärer än för turister och det är värdefullt för framtiden att det förblir så.
Ingen av de två unga männen har någonsin satt foten på något annat hotell, minst av allt på någon lyxig resort som Manta, men trots det har de ett befriande gott självförtroende.
– Jag tror att Manta kan bli ett förstaklasshotell, säger Sele. Det handlar om ett utbyte. Vi lär oss mycket av turisterna, och de lär sig om vår ö och vår livsstil av oss!
Våra dagar på Pemba går mot sitt slut och det är dags att fara vidare mot nästa ö. Chake chake Airport på Pemba är en av de minsta flygplatserna jag någonsin besökt. Vid incheckningen letar flygplatsmannen febrilt bland pappren på sitt skrivbord efter något som bekräftar vår bokning – dator har han ingen – tills han till slut lyser upp, kollar bakfickan på sina jeans, och voilá! Där finns våra resedokument, och vi kan checkas in.
Vi landar i Stonetown på Unguja och först morgonen efter kan vi åka vidare söderut. Stonetown var under en tid huvudstad i det Omanska riket och ett handelscenter för kryddor, elfenben och slavar. I dag är stenstaden, döpt efter de många hus av korall och sandsten som fortfarande står kvar, en av världens äldsta levande swahilistäder och ett världsarv med en kraftfull mix av afrikanska och muslimska traditioner som tävlar med globalisering och turism.
Det är svårt att få en ö för sig själv om man inte hostar upp ett antal miljoner – men på Chumbe Island kommer vi bra nära. Vi är de enda gästerna som stiger i land på den lilla remsan av korallrev och djungel utanför Zanzibars västkust, så när som på ett amerikanskt par som är lika förtjusta som vi över ensamlyxen. Det tar en knapp timme att nå ön med båt från Ungujas västkust, och vi får vada in sista biten när båten inte kan komma närmare stranden.
Naturreservatet på Chumbe har sju självförsörjande, ekologiska bungalower som ligger djupt inbäddade i regnskogens grönska. Taket på min bungalow är designat för att samla in regnvatten i en tank under huset. Solpanelerna på taket ger ljus och varmvatten och på hyddans övervåning kan jag fira ner en hel vassvägg för att få fläkt genom huset istället för AC. Min ytterdörr består av ett enkelt hamparep löst hängande mellan två pålar ovanför trätrappan. Utanför hör jag fåglar småkuttra, en kakafoni av ljud kommer i vågor inifrån den täta djungeln.
Chumbe är sinnebilden av perfekt lyx för mig. Allt jag verkligen behöver finns på armlängds avstånd från hängmattan i mitt vägglösa vardagsrum. Luften och vattnet är perfekt tempererat. Det finns inget jag måste göra, och min påverkan på miljön är för ögonblicket noll.
När mörkret sänker sig över den regnskogsklädda kobben traskar vi bort till den gemensamma storhyddan, en träkonstruktion med högt i tak som fungerar som restaurang, besökscenter och huvudkontor. Här serveras grillad fisk och skaldjur med kryddiga grönsaksgrytor som puttrat länge över glödande kol. Efter middagen står det kokoskrabba på upplevelsemenyn. Utrustade med ficklampor ger vi oss av på smala stigar, in mot öns hjärta tillsammans med guiden Chaga. Kokoskrabban – uppkallad efter sin förmåga att kunna öppna kokosnötter med sina bara klor – är världens största landlevande kräftdjur, och ett av få som klättrar i träd. Det blir vi snart varse när det börjar rassla runt omkring oss i den becksvarta djungeln. Framför oss på stigen avslöjar våra ljuskäglor ett riktigt stort exemplar med mörkröd, prickig sköld. De är enorma djungeldjur som kan bli uppåt 45 cm i diameter över skölden. När jag sveper med ficklampan ser jag ytterligare ett tiotal krabbor som kryper eller sitter i träden runtomkring oss, framlockade av de kokosbitar som Chaga har strött ut. I träden sitter också vita kingfisherfåglar blickstilla och sover bara någon meter från stigen. Jag skulle kunna sträcka ut handen och röra vid en av dem.
All mat och dryck ingår i avgiften och det finns i princip inget att handla på Chumbe förutom det som säljs i besökshyddans butik, en bokhylla uppställd utanför restaurangen. Här finns kollektivet Creative Solutions handgjorda bruksföremål tillverkade av lokala eller återvunna material.
Chumbe har inga vägar, inga elstolpar och bara ett dussin byggnader. Mitt på ön står ett stort fyrtorn varifrån man har en fantastisk utsikt över ön. Det aparta fyrtornet byggdes av britterna i början på förra seklet och man klättrar de 132 stegen på egen risk. Vid stranden har tidvattnet gröpt ur klipporna underifrån och skapat naturliga grottor. Utanför
finns ett naturskyddat rev som är hemvist åt ett konfettiregn av färgglada fiskar och koraller, ett av de artrikaste i Afrika. Chumbe, sägs vara världens första privata marinskyddade område. Det betyder också att deras verksamhet med att bevara revet inte bekostas med statliga pengar, utan finansieras av besökare som liksom vi kommer till ön för att koppla av.
På Chumbe råder strikta regler. Ingen snäcksamling, och fiske och dykning är förbjudna. Så vi utforskar lagunen på gammaldags sätt – med simfenor och snorkel. Chumbes rev är en botanisk undervattenträdgård med korallblommor i laxrosa, senapsgult och rött.
Guiderna på ön är utbildade marinbiologer och följer gärna med på snorklingsturerna för att visa och utbilda. Vår guide Chaga pekar ut havsgurkor, ängelfiskar, havsabborrar och bläckfiskar i det turkosa, ljumma vattnet.
Trots att man kan se Stonetown en klar dag känns detta så långt från civilisationen som man kan komma. En upplevelse jag tar med mig från både Chumbe och Pemba är hur nära jag kommer de jag träffar. Snarare än att vara turist och serviceleverantör handlar det mer om berikande möten mellan människor. Jag hoppas att det kan förbi så.
GUIDE Zanzibar
Zanzibar är en delvis självstyrande ögrupp i Indiska oceanen utanför Tanzanias kust. Området utgjorde ett viktigt stopp längs med den kryddhandelsväg som gick mellan Indien, Afrika och arabvärlden i förkoloniala tider. Den främsta handelsvaran var slavar, något som upphörde först 1890 i och med att Storbritannien erövrade öarna.
Den totala folkmängden på öarna beräknas till drygt 1,2 miljoner invånare. Huvuddelen av befolkningen afrikaner ursprungligen från fastlandet, men här finns också en grupp arabättlingar. 97 procent av befolkningen är muslimer. Huvudspråket är swahili, men de flesta pratar även engelska. Zanzibar består av Unguja och Pemba, samt ett flertal mindre öar som Chumbe och Mnemba.
Resa hit: Quatar Airlines flyger Stockholm – Dar es Salaam via Doha, liksom Emirates och KLM. Från Dar es Salaam går mindre propellerplan till Unguja och Pemba som t.ex. Coastal Air.
Ta sig runt: Mängder av flygbolag trafikerar dagligen rutten mellan öarna Unguja och Pemba. Färjan tar tre timmar, men den kan vara opålitlig när det gäller avgångstider och överbokning. På öarna tar man sig bäst fram med taxi som bokas genom hotellen.
Bästa tid att åka: Zanzibar har ett tropiskt klimat året runt. Det finns två regnperioder, den långa mellan mars och maj och den korta mellan november och december.
Valuta: Lokala valutan är Tanzaniska shilling, men det går också bra att betala med USD.
Hotell
Chumbe Nationalpark, Chumbe
På Chumbe finns sju enkla, men välutrustade ekobungalows. Allt ingår, inklusive snorklingsturer och guidade turer i nationalparken. Gäster hämtas upp på valfritt hotell i Stonetown för vidare båtfärd ut till ön. Helpension från cirka 2 000 kronor per person.
chumbeisland.com
Manta Resort, Pemba
Resorten har ett fantastiskt läge längst upp på norra Pemba med en egen lång sandstrand och klarblått vatten. Enklare fristående rum med myggnätstäckta dubbelsängar, badrum med dusch och toa och en veranda med inbyggd schäslong. Allt ingår i helpensionen, även vin till maten och drinkar. Valfri skönhetsbehandling ingår varje dag. Utanför resorten ligger ett spektakulärt undervattensrum som går att boka för en natt under ytan. Helpension i dubbelrum från cirka 2 500 kronor per natt.
themantaresort.com
Tembo House Hotel, Stonetown
Centralt beläget nära palatset House of Wonders och tvärs över gatan från Queensångaren Freddie Mercurys barndomshem. Hotellrestaurangens altan vetter mot stranden där Stonetowns unga samlas på kvällarna för bad och akrobatiska konster i sanden. Kolonial inredning med mörka trägolv och vitmenade väggar. Dubbelrum från cirka 800 kronor per natt.
tembohotel.com
Hitta fler hotell på Zanzibar:
Hitta fler hotell på Chumbe:
Se & Ö-göra
Kryddtur, Pemba
En tur till en kryddgård är nästan obligatoriskt på Zanzibars öar. Här får man se hur kanel, kryddnejlikor och kardemumma växer, och får många tips om användningsområden. Avslutas ofta med smakprov. De flesta hotell erbjuder kryddturer till närbelägna gårdar.
Snorkling och dykning
Zanzibars öar bjuder på några av världens bästa snorklingsvatten med nästan orörda korallrev där färgsprakande fiskar lever. Vissa tider finns goda chanser att se valar från land.
