Reseguide: Europa

Slå dig ned under skyddande segel i trädgården och njut av spännande rätter som även är en fröjd för ögat, ofta dekorerade med blomblad. Restaurangens inspiration är berättelsen om en florist som bodde i kvarteret i slutet av 1800-talet – med ett leende och en blomma till skänks fick hon den nedstämde på bättre humör. Inredningen med slitna trämöbler i glada färger för tankarna till en  kolonilott eller sommarstuga. På menyn hittar du både moderna pastarätter och klassisker såsom bistecca alla fiorentina (fiorentisk grillad biff), anklever och bifftartar – men alltid med en nytänkande och modern touch. De olika plockfaten är en dröm för den som sakta vill äta en måltid bestående av ostar, marmelad, kallskuret och grönsaker.

Detta hål i väggen ser inte mycket ut för världen och är lätt att missa när man går förbi i gränden. Brödet till din panino värms snabbt och fylls med grillade och inlagda grönsaker, ostar och skinka av ditt eget val. Min favorit är brödet schiacciata (en form av focaccia) med aubergine eller kronärtskocka, finocchiona (salami kryddad med fänkålsfrön) och pecorinoost med pistagenötter. För den rätta atmosfären: komplettera med rumstempererat rödvin serverat i plastglas och slå dig ner på en av de rangliga träbänkarna i gränden utanför. En perfekt lunchpaus några få steg från de myllrande turistgatorna.

Porslinet är simpelt, ovanför bröstpanelen i trä pryds väggarna av en brokig samling tavlor och stämningen är långt ifrån högtravande. Diskussioner förs gärna över bordsgränserna och personalen gör inget för att dölja sitt skämtsamma käbbel inför gästerna. 1963 lämnade Nello Bartarelli och Oliviero Carrai arbetet som lantbrukare för att starta trattorian som i dag sköts av de tre barnen. La Casalinga betyder ”hemmafrun” och rätterna på menyn skulle lika gärna kunna ställas på bordet i ett toskanskt hem, och det vore synd att inte frossa i en komplett italiensk måltid bestående av antipasto, primo, secondo och en dolce som avslutning. La Casalinga är populär för såväl lunch som middag så boka i god tid.

Ska det va’ så ska det – på Gustas är det inte snålt med fyllning och den enda ost som används på pizzorna är stora bitar av äkta buffelmozzarella. Beställ vid disken, hämta själv din dricka i kylen och har du tur så hittar du en sittplats. Borden består av höga tunnor med glasskivor på och man får inte vara främmande för att dela bord med andra.  Vedugnen gör den trånga lokalen kvalmig och temperaturen är inte nådig mot personalen som levererar pizzor på löpande band.  Den som vill ha frisk luft tar med sig sin pizza runt hörnet till kyrkan Santo Spiritos stentrappa och slår sig ned för att äta i lugn och ro och betrakta det stilla folklivet på piazzan framför.

Detta är inte Florens mest anrika eller mest kända gelateria men glassen hör till den godaste i staden. 1990 slog glassbaren vid Ponte La Carraia upp dörrarna och sedan dess har en filial öppnats ett stenkast från Piazza Santa Croce. Glassen görs på traditionellt vis och i (alltför) många lockande smaker – välj mellan klassiker med smak av hasselnöt, skogsbär och choklad eller moderna favoriter såsom cookies, jordgubbscheesecake och La Carraias egen blandning med vit choklad och pistagenötter. Som om beslutsångesten inte redan var förlamande finns även fräscha sorbeter gjorda på färsk frukt. Den italienska glassen är alltför krämig för att formas till kulor och det är storleken på struten eller bägaren som avgöra hur många smaker du får välja. Fick du inte nog? På italienska gelaterior kan man köpa med sig glass hem i isolerande frigolitlådor.